När är man svensk? -

När är man svensk?

juni 6, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Idag firar vi Sveriges Nationaldag, en högtidsdag utan nästan några traditioner alls. Vi lever i ett land som är tryggt, vi kan uttrycka vår åsikt utan att riskera vårt liv, vi har en vacker natur, rent vatten att dricka och rena sjöar att bada i. Vi har det väldigt bra i vårt lilla Sverige.

Men inget är ju så bra att det inte kan bli bättre, eller hur? Man skulle ju kunna önska sej mer acceptans och tolerans, särskilt när det gäller sexualitet, vart vi kommer ifrån, vilket språk vi pratar, vilken Gud vi tillber osv. Vad är det som säger att det bästa är en blåögd, blond svensk av normallängd med villa, volvo och vovve. En typisk svensson som helst heter Maria Johansson… Varför skulle hon vara bättre än Ismaila Korita från Gambia, en svart muslimsk man utan några ägodelar som jobbar häcken av sej för att försörja sin familj. Vad är det egentligen för skillnad? Varför värderas dessa två människor olika?

I EU-valet såg vi hur fientliga vindar sprider sej över vårt land och även över Europa. Vill vi leva i ett land där man inte accepterar olikheter? Ett land där min vän som är homosexuell får sin cykel nerkletad med bajs… Idag, 2014… man tror ju att vi kommit längre än så.

Jag vägrar tro att vi förlorat greppet! Att fientligheten har vunnit. Jag vägrar tro att man måste vara blond, blåögd och hetero för att bli accepterad! För vad är egentligen svenskt? När är man svensk? Jag är inte ens blond… Ni anar inte hur många gånger jag blivit kallad för svartskalle och blatte av sk svenskar och svenne eller svennebanan av nysvenskar. Jag är svensk! Det står så i mitt pass… men jag är 156 cm, mörk och blir väldigt lått solbränd. Jag är född i Sverige av svenska föräldrar. Ändå har jag ”fel” utseende för att passa in i den svenska mallen och blir därför utsatt för rasism… Så när är man svensk?

Jag älskar Sverige och kommer aldrig sluta slåss för allas lika värde. Våra olikheter berikar. Min kusin är adopterad från Indien, men hon är precis lika svensk som jag! Vi är kusiner i vått och torrt oavsett våra ursprung. Vi måste förstå att utnyttja varandras olikheter, erfarenheter och kunskaper och lära oss av varandra. Det är därför vi är just olika, för att kunna lära oss mer om livet och om världen.

Tänk så tråkigt det skulle vara om vi alla såg likadana ut och tänkte likadant, då skulle vi ju inte kunna lära oss något av varandra. Ta vara på olikheterna. Våga prata. Våga umgås. Få ett rikare liv!

Idag firar vi Sveriges Nationaldag. Jag firar våra olikheter och saluterar alla som vågar vara sej själva och även står upp för andra. Skål!

Kan man fuska?

juni 5, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Finns det några genvägar för att gå ner i vikt? Kan man fuska på nåt sätt? Jag tror inte det, men helt säker är jag inte efter att ha testat Fat Burner och One Cheat från Fitnessguru.

Maj var en total katastrof när det gäller vikten, jag gick upp 3,1 kg! Bara sista veckan hade jag gått upp 2,1 kg, så det var alltså där det var som värst. Men då vägde jag mej efter en superstressig vecka, examenshelg med alldeles för mycket att äta och den där roliga veckan i månaden när de flesta flickor går upp i vikt… så lite missvisande var det nog och det ser jag idag när jag redan tagit bort 1,5 kg av dem.

Men frågan är hur illa det varit om jag inte tagit de här pillrena? Jag har ju väldigt lätt att lägga på mej och under en period med stress, dålig sömn och fel mat kan det bli hur mycket plus som helst. Och dessa brukar sitta som berget och ta låååång tid att ta bort. Nu är det alltså bara 1,6 kg kvar att ta bort och det har gått väldigt fort att komma tillbaka. Nu när jag både äter rätt, rör på mej och sover hyfsat… Martin har ju också gått upp och snarkofagen håller mej vaken om nätterna… men när sömnen är helt och hållet på plats och veckorna blir ännu lugnare DÅ ska det nog vara gjort på ett kick att koma ner i rätt kilon igen.

Jag brukar ha knepigt med magen, särskilt vid stress, men inte ens det har jag haft problem med. Kanske är det pillrenas förtjänst? Vad vet jag… mer än att tro kan försätta berg! Nu är vi iaf på banan igen, hyfsat… jag har inte längre tillgång till Viktväktarnas App på mobilen men skriver ner vad jag äter på ett papper istället. Motionen är igång igen, även om jag fortfarande inte hinner springa som jag skulle vilja… Å sömnen ska väl bli bättre när jag får mindre att göra och Martin går ner i vikt. Bara det där med att äta middag vid 18-tiden varje dag är ju en hit för hela kroppen! Det var länge sedan vi kunde göra det och det har varit riktigt skönt att vara ”normal”. Det kan jag vänja mej vid snabbt! Aldrig mer kvällsjobb! Iaf inte varje dag och varje vecka, någon enstaka gång är det väl ok.

Så det känns lovande, även om jag inte haft måndagens höga vikt på ett par år och kände mej rejält plufsig. Nu är det mesta borta och då ska jag fortsätta ner igen, först ska målvikten tas och sedan nästa mål. Jag börjar må bra igen, även om jag fortfarande inte kan acceptera att min operation blir försenad. Tänk bara hur bra jag ska må när den väl är gjord 🙂

Hotbilden ökade…

juni 4, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Som de flesta av er redan vet så har jag ett uppdrag som nämndeman i Tingsrätten. Ett uppdrag jag haft 2002-2006 och nu sedan 2010, som avslutas 31/12 i år. Man sitter fyra år i taget, precis som på nästan alla andra politiska uppdrag och sen får man hoppas att man får förnyat förtroende, om det nu är det man vill…

Jag älskar min Tingsrätt och uppdraget!
Jag anser att det är där man ser och får ta del av verkligheten på riktigt! Mina första fyra år var i gamla Tingsrätten i Huddinge. Där samlades alla utanför salen innan förhandling; vi nämndemän, åklagare, försvarare och ofta även den åtalade och målsägande. Då kände man lixom alla och hälsade med namn.

Numera håller vi till i den nya byggnaden i Flemingsberg. Där är mycket mer folk och vi nämndemän och ordförande kommer in i salen bakifrån, medan de andra väntar utanför. Så numera träffar vi bara alla inblandade inne i salen och det blir lite mer opersonligt. I och med detta så skärmas vi av från varandra och då blir det även ett annat sätt att arbeta. Som idag…

När jag kom in i salen idag var det redan en vakt på plats. Tydligen var det risk för stök, så ordförande tyckte att vi skulle ha lite extra bemanning för säkerhets skull. Sånt vill man helst inte höra. Å när häktespersonalen kom var de fyra stycken istället för 2-3 som de brukar vara. Kanske var det befogat, vad vet jag… Åhörarna var iaf MÅNGA och även om de inte var hotfulla inne i salen, så vet man ju inte hur de beter sej utanför efter förhandlingen.

Så för första gången fick jag faktiskt eskort till min bil efteråt! Ordförande och jag gick ut bakvägen, där en bil väntade på oss och som sedan körde mej till min bil som idag var parkerad en bit bort. Jag kan inte säga att jag var direkt orolig, men ett litet obehag hade jag i magen. Å även om det är ganska enkelt att leta rätt på mej och vart jag bor, så behöver de ju inte veta vilken bil jag kör. Så det var skönt att få den servicen och sedan köra hem i lugn och ro.

Under alla år har jag aldrig känt mej rädd eller blivit hotad. En enda gång har vi haft en galning i salen, så vi fick dyka ner under bordet. Annars har jag suttit med mördare, rånare och våldtäktsmän bara någon meter från mej, och inte ens varit lite svettig i handflatorna. Jag hade nog inte varit orolig idag heller om inte ordförande faktiskt sagt att det fanns en högre risk än vanligt. De som lyssnade såg inte särskilt farliga ut… men skenet kan ju bedra…

Jag kom iaf hem säkert och ska nu invänta nästa fredag, då domen ska avkunnas. Sen vet man inte… kommer det ett hot så är det väl då eftersom alla får veta våra namn då och kan leta upp oss. Men det har inte hänt förut, så varför skulle det göra det nu? Helt riskfritt är det förstås inte att sitta som nämndeman, men jag kan knappast påstå att det är särskilt farligt heller. Jag gillar mitt uppdrag och fortsätter gärna en period till om jag får.

Å vill ni se verkligheten så är ni välkomna att komma och lyssna. Det får alla göra!

Uppgiven och ledsen

juni 3, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Kära Landstingspolitiker!
Den där Vårdgarantin som ni pratar er varma för kan ni stoppa upp någonstans där solen inte lyser… Den fungerar nämligen inte, särskilt inte när det är många röda dagar under en period eller sommar och semester. Så här ligger det till:

Jag ska göra en bröstförminskade operation, det är inte akut för någon annan än mej själv. Jag förstår mycket väl att cancerpatienter går för mej och det är självklart helt ok! Det jag inte förstår är varför man inför en vårdgaranti som är helt innehållslös?

Jag blev godkänd för operation första gången 1999 men då hamnade jag mellan stolarna och fick aldrig någon tid. Jag ringde och kollade läget en gång och fick då vet att man tappat bort mitt ärende. Sen blev mina barn sjuka och jag orkade inte ta tag i allt igen förrän i höstas när barnen flyttat ut. Så i december 2013 blev jag återigen godkänd på Karolinska i Solna, processen var alltså återupptagen och den här gången tänkte jag inte låta mej hamna mellan några stolar. Den här gången skulle jag inte ge mej!

Från Karolinska meddelade man att jag skulle flyttas till St Göran som hade bättre med tid och plats för mej. Jag fick träffa en läkare där 4 april och samma dag började alltså vårdgarantin att löpa. Nu såg jag fram emot en rörlig höst efter en orörlig sommar pga operation och läkning.

Idag skriver vi 3 juni och än har ingen operationstid landat i min brevlåda. Samtalen till bröstmottagningen har varit många och mer än en gång har jag blivit lovad att någon ska ringa upp mej, men det har man inte gjort… Förrän igår när jag blev riktigt förbannad och en sköterska faktiskt tog reda på fakta och till slut ringde upp. Hennes besked var att min operation inte blir av förrän tidigast månadsskiftet augusti-september. Alltså långt efter Vårdgarantins tre månader.

Dagens ”mission” var alltså att ringa Vårdgarantikansliet för att ta reda på mina rättigheter som patient. Det visade sej att jag inte har några. Även om Vårdgarantins 90 dagar passeras finns inget att göra, särskilt inte om det är sommar. Man har nämligen sommar även i andra landsting och privat får man inte ta hjälp, jo… om man hostar upp pengarna själv förstås! Så varför har man då en vårdgaranti när den inte fungerar året om?

Nu är jag ett ”ärende” på bordet hos en dam som arbetar varannan vecka på Vårdgarantikansliet. Hon ska se om något annat landsting möjligen kan operera mej, men sa att chansen är minimal. Jag har återigen ringt Bröstmottagningen på St Göran för att säga att jag kan komma som ett skott med kort varsel om de får återbud. Detta innebär alltså att jag får hålla mej hemma hela sommaren och hoppas på det bästa.

Var det detta man hade i tanken när man införde Vårdgarantin? Att patienten själv skulle ligga på som en igel för att få sin beviljade operation. Har man tänkt på att de där 90 dagarna är ganska lång tid för någon som väntar och som faktiskt lider under tiden.

Så här sitter jag nu med telefonen brevid mej dygnet runt för att inte missa det eventuella samtalet som ska förändra och förbättra mitt liv. Jag har slutat hoppas på Vårdgarantin och inser nu att det är upp till mej att ligga på för att inte hamna mellan stolarna igen. Det är tur att jag är så pass frisk att jag orkar ta alla de här kontakterna som tydligen krävs. Men hur gör alla de som inte orkar…?

Så ni politiker och tjänstemän som tyckte att Vårdgarantin var en strålande idé får nog tänka om lite. Man måste kämpa för att få rätt till sin vård och när man kämpar får man iaf inte hjälp… Hur har ni tänkt att lösa det?

Hälsningar en väldigt uppgiven, ledsen och bitter 44-åring med E-kupa, andningssvårigheter, sömnapné, ryggont och en massa andra krämpor som i bästa fall ska försvinna när jag väl får den efterlängtade operationen.

Tråkiga besked från Gambia

maj 29, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Ibland får man lite extra perspektiv på saker och ting, oftast är det när det händer tråkiga saker… Igår när jag satt på ett flashigt event och käkade trerätterslunch fick jag meddelande på Facebook från Smile i Gambia. Han skrev bara kort att den malaria har drog på sej för några veckor sedan nästan är borta och att hans bror dog tidigt på morgonen igår.

Här sitter jag alltså och ska smaska i mej en massa gott, samtidigt som jag precis fått veta att våra fina vän numera är ensam försörjare av 13 personer. Hans mamma driver iofs ett litet jordbruk som gör att de nästan är självförsörjande av det mest nödvändiga. Men Smile har fortfarande inget fast jobb och letar konstant efter något att göra som ger honom betalt och mat för dagen. Han får tillfälliga jobb över dagen, men inget fast. Han är både förtvivlad och uppgiven.

För några veckor sedan hörde min pappa talas om ett företag i Gambia som håller på med cashewnötter och som fått nåt fint pris. Det är en svensk man som startat allt och numera sysselsätter flera hundra personer. Vi berättade detta för Smile som åkte till byn där företaget skulle finnas, men han hittade ingen att prata med. Häromdagen hittade jag kontaktuppgifter till företaget på Facebook och mailade mannen som är grundare till alltsammans. Å bara någon timme efter Smiles tråkiga meddelande, svarade den här Stefan och sa att han gärna ville träffa Smile och se om de kan komma överens.

Men detta har vi inte berättat för honom än, eftersom Stefan inte är på plats i Gambia just nu. Han skulle höra av sej mer när han kommer tillbaka och då kan vi berätta mer för Smile istället för att ge honom förhoppningar nu. Men nu håller vi verkligen alla tummar och tår att den här kontakten ska ge familjen den hjälp de så väl behöver, särskilt nu när läget blivit ännu värre.

Men det är många som hjälper till i det tysta. Alla våra medlemmar har under snart 18 månader hjälpt oss att hjälpa familjen. Vi har haft en liten låda i kassan som de fått lägga pengar i och på så sätt kunnat skicka ner 200-300 kr i månaden som hjälpt familjen att överleva många gånger. Pengarna har gått till medicin, myggnät, fotbollar, skolkläder, skolböcker, examenskläder och en massa annat. Nu ligger det 2000 kr i ett kuvert som vi samlat ihop och som pytsas ut vartefter. Å många har frågat vad som händer nu när vi slutar… Vår efterträdare har dock ett stort hjärta hon med, så insamlingen kommer att fortsätta med hennes hjälp. Våra fina medlemmar kan fortfarande fortsätta att hjälpa oss att hjälpa 🙂

Det blir en bra anledning till att åka och hälsa på ibland, så kan vi tömma lådan och se hur det går för alla. Några av dem ska faktiskt med till Gambia i höst också och själva få se landet och träffa familjen. Så himla kul ska det bli! Å det finns fortfarande chansen både för er andra att hjälpa till och följa med. Skicka ett mail till mej mrinda@swipnet.se så får ni ett kontonummer att sätta in ert bidrag på. Vill ni åka med oss så bokar ni bara in er för avresa den 18/11 och boende på ett hotell i närheten av eller på Holliday Beachclub.

Jag gillar när man kan hjälpas åt att hjälpa och att det lilla man gör inte är för litet. Den här familjen har ingenting! Deras kök regnade bort och förstördes under förra regnperioden, vattnet är dåligt, skor finns knappt att få tag i… sånt som vi tar för självklart. Minsta lilla bidrag är värt precis hur mycket som helst! Så hjälp oss gärna att hjälpa och följ med oss att se det härligaste landet på jorden med de finaste människorna som finns.

En viktig dag!

maj 25, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Idag är det Mors dag, å visst är mammor en viktig grupp och i mångas ögon värd att fira. Men för mej som medborgare är det en ännu viktigare dag, nämligen dagen för EU-valet. Dagen då vi har rättighet att välja in de personer som vi tycker ska representera oss ute i Europa. En rättighet som många i andra länder slåss för, och som i mina ögon därför är en skyldighet för oss som har den.

Min rätt att rösta är det något av det viktigaste jag har och det utnyttjar jag självklart! Det är inte mycket min gamla 94-årige Farmor kommer ihåg, men när vi sa att det var val så var hon direkt med på noterna. Rösta ska man! Så även hon har fått hjälp till valurnan och avlagt sin röst, kan hon så kan du!

Vissa hävdar att man i en demokrati har rätt att även avstå att rösta och det kan man ju tycka… men har man då rätt att klaga på resultatet? Det tycker inte jag.

I vår familj nöjer vi oss inte med att bara rösta, vi jobbar också en hel del med valet. Jag har både suttit på medborgarkontoret och tagit emot röster, varit ute på institutioner och hjälp personer vid olika vårdinrättningar att avlägga sin röst och tagit hand om förtidsrösterna. Å just precis nu sitter sönerna, Martin och Mandisen i varsin vallokal och jobbar. En intressant jobb, man träffar gamla grannar och vänner och man får dessutom helt ok betalt för det. Semesterpengar 🙂

Man räknar med att ca 47 % ska rösta i årets EU-val, förra gången låg siffran på ca 42% har jag för mej. Fram till igår hade vi i Botkyrka tagit emot ca 8000 förhandsröster, så ganska många har redan använt sin röstplikt. Men nu när solen skiner fint och det är varmt kommer det nog vara ganska lugnt i vallokalen fram tills ikväll. Men några har vi tagit emot fram tills nyss, när jag gick iväg på rast.

Igår ställde vi i ordning vallokalen, så att vi i princip bara kunde öppna dörrarna i morse och starta omröstningen. När vallokalen var fixad gick vi till kommunalhuset och tog oss an evighetsarbetet med förtidsrösterna. Inte förrän efter nästan 8 timmar var vi färdiga och då var vi färdiga även bokstavligen. Skallen var helt slut och ryggen värkte. Först skulle alla kuvert räknas och stämmas av med det antalet som redovisats från alla röstmottagningsställen varje dag. Det stämde så klart inte… så det var bara att räkna allt en gång till…

Sen skulle alla kuvert ställas in nummerordning per distrikt, för att göra det enkelt för oss i vallokalen. 63 distrikt tror jag det är och ca 150 kuvert i varje låda… inte särskilt komplicerat, men till slut såg man bara en massa siffror. När vi kom hem var vi helt mosiga i skallen. Vi glodde lite på tv, åt och stöp ganska tidigt i säng. För i morse var klockan ställd tidigt, klockan 7.15 skulle vi vara i lokalen och dörrarna skulle öppnas kl 8.00. Prick!

Å nu är vi igång!
Har du inte röstat än så är det dax nu! Om du funderar på att strunta i det så tänk då på alla dem som inte får rösta och skulle slåss och till och med döda för att få samma förmån som du redan har. Du kanske inte bryr dej, men det här handlar ju faktiskt om din och dina barns framtid. Har inte det någon betydelse?

Vet du inte vad du ska rösta på? Gör någon av alla valbarometrar som finns på de olika tidningarnas web-sidor, gör gärna fler, så ser du på ett ungefär vart du hamnar och vilket parti du sympatiserar mest med. Du får iaf en fingervisning.

Men hur du än tänker, så utnyttja din röst som du har. Din röst är viktig!!!

Att träffa sin mobbare…

maj 24, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Idag skulle jag jobba med förtidsvalet igen och när jag fick se schemat fick jag mej en rejäl tankeställare. Jag skulle jobba med en person som är den största anledningen till att jag för drygt 4 år sedan avsade mej alla föreningsuppdrag samt mina politiska uppdrag. Den här personen hade satt i system att mobba, frysa ut och baktala mej så till den grad att en massa ”höjdare” kopplades in och han ställdes till svars för sina handlingar, men det slutade ändå med att jag gick. Jag orkade inte längre. I nästan 15 år hade jag tagit skiten och där och då fick det vara nog!

Det här var alltså frågan om vuxenmobbing. Inga småungar som kastade sand i sandlådan eller tonåringar som snackade skit om varandra. Utan en äldre man som var livrädd för att en yngre tjej skulle ta hans plats på en politisk post och i absolut värsta fall faktiskt visa sej kunna något. Alltså gav han mej aldrig ens chansen att ens visa vad jag gick för. Å när fusket vid nomineringarna inför valet 2010 var ett faktum gav jag upp. Jag visste att minst tre olika personer nominerat mej till kommunfullmäktige, men på något sätt ”kom nomineringarna bort” och mitt namn försvann. Då orkade jag inte längre. Jag insåg att han var beredd att gå hur långt som helst och köra med vilka fula metoder som helst för att få bort mej. Han vågade inte ens låta mej stå på en lista med risk för att jag skulle ta hans plats, vilket var väldigt nära valet innan (2006). Det fattades bara några få röster den gången.

Efter att inte ha sett honom på drygt fyra år skulle jag alltså jobba med samma man en hel dag. En 60+:are, så överviktig att han blivit sjuk och knappt kan röra sej och otroligt elak alltså… men samtidigt har jag hela tiden känt att han är en osäker människa som lever på att förstöra för andra eftersom det är enda sättet han kan få makt på. Han är inte omtyckt, hjärtlig eller det minsta trevlig. Å de människor som finns i hans ledband är såna som sett hur bla jag blivit behandlad och inte vill utsättas för samma behandling – alltså gör man som han säger och låter honom tro att man är på hans sida. Fegisar!

Jag har kommit över det som hände. Jag vet att jag är en bättre och lyckligare människa än han. Å nu när han skulle få se mej igen kände jag direkt att han minsann ska få se att han inte knäckte mej! Jag skulle visa upp mej som den lyckliga, självsäkra och coola person som jag faktiskt är idag. Naglarna var redan fixade och den här gången blev jag riktigt nöjd. Kläderna skulle vara snygga, representativa och bekväma. Jag ville trivas i min utstyrsel. Alltså letade jag fram caprijeans, en afrikainspirerad topp och smycken som jag gillar. Lite mascara och en ljust läppstift, så var skapelsen klar. Jag var faktiskt nöjd med resultatet. Inte för fint, men lagom svalt och representativt. Jag kanske inte är i mitt livs bästa form, men jag är i klart bättre skick än vad han är!

Så var det bara att ta tjuren vid hornen. Jag sa en enkelt hej med en svepande hälsning till alla som fanns i lokalen eftersom jag var sist. Sen tog jag tag i jobbet som skulle göras och satt mej för mej själv. Jag kände mej säker och avslappnad och visste att jag både vara ganska snygg och att folk på plats känner mej bättre än honom och att de framförallt faktiskt gillar mej! Jag satt brevid vattenmaskinen och efter en stund kom han dit och när han tog sitt vatten hälsade han och frågade hur det var nu för tiden. Jag svarade så svalt jag kunde att jag aldrig mått bättre. Men frågade inte tillbaka. Han såg mer än obekväm ut kan man nog säga. Sen vet jag inte hur många gånger han kom ut och tog vatten, men han sa inget mer. Tittade bara på mej. Jag tittade inte tillbaka.

Vid lunchen var jag väldigt noga med att vänta tills han tagit sin mat och plats, så jag kunde sitta på annat håll med trevligare människor. Å medan dagen gick och han blev varmare och svettigare, så tackade jag min lyckliga stjärna för att jag inte svettas utan kunde fortsätta att se sval ut. Som en av de andra sa som känt mej många år ”du blir varken äldre med åren eller ofräscht varm och svettig hur varmt det än är tydligen”. Jag bara log eftersom jag visste att han hörde…

Å när jag gick hem så kände jag mej faktiskt ganska nöjd. Jag hade inte flippat ut och skällt ut honom, vilket faktiskt inte varit helt överraskande för att vara mej… Jag hade sagt att jag mår bra och dessutom utstrålat det och han hade hört andra kommentera min person positivt. Han hade även sett de andra rådfråga mej och sedan applicerat mina råd på vårt arbete. Utan att vara för styv i korken så tycker jag faktiskt att jag vann den här matchen, om man nu kan göra det?

För mej var det viktigaste att han inte skulle se mej käckt eller kuvad, eftersom det var det som var syftet med hans mobbing. Tvärtom, så fick han nu se en person som har ett otroligt bra liv. Å det var det som var grejen! Jag knäcktes inte! Han lyckades inte! Det är han som får leva med vissheten om hur han behandlade mej och att det enda det ledde till var att jag inte stod på kommunlistan i valet 2010. Han vet exakt vad han gjorde och det var inga fina grejer, det var allt som finns i handboken om härskartekniker… Allt från att inte se när jag begärde ordet, till att ignorera mina idéer… Eller som att kalla mej ”lilla gumman…” i en väldigt nedlåtande ton. Å sen alltså fiffla så att allt som hade med mej att göra försvann på märkliga sätt.

Han vet vad han gjort, det får han leva med. Jag vet att jag kört med raka kort och varit mej själv hela tiden. Det klarade han inte. Men vem har det bästa livet idag? Inte är det han… Att träffa gamla mobbare tar energi. Men vet ni? Idag kände jag mej så cool att jag nästan fick energi av att visa honom det. Just nu känns det som jag klarar vad som helst! INGEN kan sätta sej på mej!

Nytt uppdrag!

maj 22, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Som ni kanske kommer ihåg så har jag haft två ”kontaktbarn” under en herrans massa år. En kille i 45-årsålderna och en tjej i 25-årsålderna som bägge har asperger. Nu har tjejen flyttat från Stockholm och uppdraget med henne har precis avslutats. Eftersom jag snart slutar jobba och vi just nu inte heller har något pågående uppdrag som kontaktfamilj med någon boende hos oss så känns det som att det finns lite tid över i mitt liv… eller iaf kommer att göra…

Så när sonens kompis berättade om sin kontaktperson som inte fungerade något vidare, berättade jag att jag haft uppdrag i flera år och att jag kommer att få tid över inom kort. Ville hon så fanns jag tillgänglig. Och det ville hon! Vi har tillsammans bestämt att vi ska kalla henne Emmanna här i bloggen, men det blir så långt att jag kort och gott kallar henne Em. För hon vill vara med i bloggen och eftersom hon är 25 och vid sina sinnes fula bruk är det förstås hon som sätter gränsen.

Idag blev alla papper färdiga och vi har fått en ram kring uppdraget. Vi ska försöka träffas en gång i veckan och däremellan har kontakt via telefon, sms eller Facebook. Ingen skillnad mot just nu alltså eftersom vi redan gör detta, även om det inte varit organiserat och jag from nu får betalt för det. Planen är att vi ska ut och gå, fixa och äta lunch tillsammans, göra kul grejer och träna lite sociala sammanhang.

Som kontaktperson går uppdraget mest ut på att dra ut personen ur sitt hem och sysselsätta på ett kul sätt. Ofta är det personer med neuropsykiatriska funktionshinder som får stödet (men även andra förstås) och det är ju människor som ligger mej väldigt nära hjärtat och som jag ”kan”. Jag har ju övat på sonen ett antal år… sonen kommer eventuellt få sin egna kontaktperson snart han också.

Om du har möjlighet och hjärtat på rätt ställe kan du kontakta kommunen och säga att du är intresserad av uppdrag som kontaktperson. Särskilt killar behövs, men kommunerna har ett helvete att hitta folk som ställer upp överhuvudtaget. Det är inte jobbigt och man behöver inte kunna något särskilt, bara finnas där och vara öppen för olikheter. Man behövs och gör nytta på ett väldigt enkelt sätt – så ring din kommun om du känner för att göra skillnad!

Hur mår ditt vatten?

maj 21, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

I fredags fick jag ett akut anrop från Smile i Gambia. Som ni vet så har vi en familj som vi hjälper där och nu berättade han att han fått malaria igen. Tack vare vår hjälp blev han frisk förra gången och har hållit sej frisk sedan vi var där jul/nyår 2012/2013. Men nu var det alltså dax igen…

Snabbt som ögat satte jag över pengar till vår svenska kompis som han kunde hämta. Vi bestämde att pengarna skulle gå till läkarbesök, medicin, bra mat och rent. Smile behöver mycket vätska eftersom man har ganska hög feber vid malaria och då är så klart vatten både bäst och billigast.

Just det där med rent vatten tänker man inte på särskilt mycket i vårt rika land, men i Gambia är det en lyx. Familjen tar det mesta av sitt vatten direkt från Gambiafloden och där är det inte särskilt rent jag kan lova… som turist får man inte längre bada i floden, så illa är det. Men när jag bodde där på 90-talet badade vi och de flesta fick också sk Banjul-belly. Rännskita på ren svenska.

Här i Sverige har vi bra vatten, men även här behöver man ibland kolla upp sin vattenkvalitet. Detta kan man göra på bravatten.se där kan man också få tag i hjälpmedel om man behöver rena sitt vatten och råd hur man ska gå till väga. Har man egen brunn så ska man kolla upp sitt vatten lite då och då, särskilt om man har små barn i hushållet. Vanliga vattenbekymmer som ofta syns är för höga halter kalk och järn, men även av nitrit och nitrat som inte syns men kan vara skadligt för oss människor.

Jag skulle gärna ta med någon form av reningsverk till Gambia när vi ska dit i november. Men det måste ju vara något som funkar utan el och är lätt att hantera. Jag vet inte vad som finns, men det kanske någon av er vet. Rent vatten är det viktigaste och mest livsnödvändiga som finns! Utan rent vatten överlever vi inte, så kolla upp vattnet där ni bor lite då och då. För era barn och er hälsas skull.

Uselt humör!

maj 21, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Det berömda ekorrhjulet snurrar lite för fort just nu och jag känner att jag inte hinner med mej själv. Det är svårt att vakna på mornarna men jag har tider att passa och måste upp och vaknar därför på ett uselt humör varenda dag. Att starta dagen dålig är inget bra upplägg för resten av dagen lixom…

Jag tyckte jag hade koll på läget förra veckan, men sonens blindtarmsoperation raserade en hel del och fick bägaren att rinna över. Det var ju en himla tur att en del av jobbet inför EU-valet ställdes in, då blev det iaf några luckor i schemat. På de luckorna hade jag tänkt ut och springa, men det har jag varken hunnit eller orkat. Så på måndag kommer jag att dö! Då ska jag nämligen springa Vårruset och i år är jag alltså i sämre form än förra året å då var jag alltså nyopererad…

Vikten ökar och jag kan återigen titulera mej som överviktig, eller som i mina ögon; tjock! Skulle läkaren väga mej just precis idag, så skulle jag få nobben på operationen… Jag har ont precis överallt, som jag får när jag väger för mycket och inte rör på mej ordentligt. Samtidigt har jag inte lust att göra något heller…

Jag har iaf till slut fått ordning på sonens mobiltrassel. Han blev ju lurad/hotad/pressad att köpa ut en telefon med låst abonnemang på 24 månader och nu har vi iaf fått ordning på allt detta med nummer som ska flyttas, abonnemang som ska avslutas och det ena med det tredje. En stor eloge till alla på Tele2 och Comviq som hjälpt oss! Det tog 6-7 veckor att få ordning på allt, men nu hoppas jag ha ringt det sista samtalet i det ärendet. Å vi slapp koppla in Polisen, det var väldigt skönt!

Men fortfarande hänger de där operationstiderna i luften. Jag får inte veta något alls om nånting och ingen vet något om vårdgarantin och vad som händer om jag inte får operationerna innan juni och de tre månaderna tar slut. Jag ringer och blir lovad att man ska ringa tillbaka, men inget händer. Självklart påverkar det humöret!

Idag har jag iaf en ledig förmiddag och solen skiner. Jag tror att alla telefonsamtal är avklarade, men har några mail jag måste svara på. Martin sitter fastklistrad vid den datorn jag har mailen på, så jag får smyga dit när han är på toa eller nåt. Hans examensarbete ska vara klart inom kort och nästa onsdag tar han sin examen. DÅ kanske allt kan lugna ner sej igen. Samma dag jobbar vi även sista dagen på Viktväktarna och ska lämna över allt till vår efterträdare. Det ska bli så skönt när allt är klart, just nu känns det som jag ska kvävas av allt!

Varför blogga?

maj 19, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

I dag började vi diskutera sociala medier medan vi hade paus i Tingsrätten. Det är många äldre som sitter som nämndemän och diskussionerna blir ofta väldigt intressanta. Av någon anledning berättade jag att jag har en blogg och generationsklyftan var genast ett faktum. Varför bloggar man egentligen?

För mej är inte frågan VARFÖR man bloggar, utan mer varför man läser… Att jag skriver ner mina funderingar är ju en sak, men att folk vill läsa allt som trängs i min skalle – DET tycker jag är jättekonstigt 🙂

Att förklara varför man väljer att hänga ut delar av sitt liv och sina tankar är svårt. Vem som helst kan ju (och gör det också) sitta på sin kammare och skriva, att sedan ta det steget längre och låta texterna bli offentliga är ett val som en del av oss gör. Kanske för att få uppmärksamhet, men kanske mest för att ventilera och kanske få synpunkter och fler att reagera.

När folk frågar vad jag skriver om har jag lite svårt att svara. Min blogg har ju ingen specifik inriktning utan spretar ganska mycket, ändå finns där nån slags röd tråd som håller ihop allt på nåt mysko sätt. Jag brukar säga att jag skriver om livet, rätt upp och ner, med glädje, sorg, problem och framgångar. Det förklarar en del, men långt ifrån allt. Jag skriver ju dessutom ner många av mina tankar och saker jag funderar på, mycket som faktiskt kommer upp i skallen särskilt under de rättegångar jag är med vid.

Ämnen saknar jag definitivt inte och sk bloggtorka drabbas jag sällan av. Just nu lever bloggen sitt egna lilla liv och växer för varje dag. Jag har börjat se den som ett arbete och den kommer att bli det mer och mer nu när jag slutar jobba. Tjänar pengar på den gör jag inte särskilt mycket, än, det kanske kommer. Men genom bloggen får jag uppleva och göra saker som jag inte gjort förut och jag träffar nya, intressanta människor hela tiden. Så jag blir rik av den, men inte ekonomisk, utan mer rik på livet kanske man kan säga.

Som sagt; att förklara detta för en äldre person, som inte ens tycker att datorer är särskilt intressant, är ganska svårt. Att förklara för en helt oinsatt varför man lämnar ut sitt liv på nätet, när denna kanske aldrig ens läst ett blogginlägg, är knepigt. Men nyfikenheten var stor och jag vet att flera av min kollegor kommer att läsa detta inlägg under kvällen och känna igen diskussionen 🙂

Jag har bloggat sedan 2006 och inte ångrat en sekund att jag började. Visst har det kommit tråkiga kommentarer och påhopp, men det bra har uppvägt det tråkigt hur mycket som helst. Bloggen har gett mej nya vänner och upplevelser och faktiskt öppnat en helt ny värld för mej. Så jag fortsätter att skriva och förundras över er som faktiskt läser det jag skriver. Jag är väldigt förvånad över att ni finns… men såklart tacksam. Så länge jag tycker att det är kul och jag har saker att få ur mej så fortsätter jag. Den dagen skallen är tömd så lägger jag ner. Svårare än så är det inte.

Jag har nog fortfarande inte kunnat ge nåt bra svar till varför jag bloggar… har du nåt bra svar?

Jag förstår folks fördomar…

maj 18, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

I fredags jobbade jag extra tillsammans med två personer jag aldrig mött förut. När jag funderade på mitt blogginlägg tänkte jag försöka dölja det mesta av deras identitet för att inte folk med fördomar ska få vatten på sin kvarn, men för att förklara min egen åsikt så måste nog nästan alla detaljer fram…

Jag vill börja med att säga att jag tror på folks lika värde och rättigheter och har inget emot människor med annan hudfärg, religion, sexuell läggning osv. Jag vill vara tydlig med detta, med tanke på det jag nu ska skriva.

Jag skulle tillbringa 8 timmar tillsammans med en man i 40-årsåldern från Pakistan och en kvinna i 35-årsålderna från Turkiet. Mannen har varit här i ca fem år, pluggar på högskola och vill gärna flytta tillbaka till Pakistan och starta en skola. Han sa inte många ord, men det han sa var väldigt klokt och genomtänkt. Han pratade 11 språk tror jag det var och var forskare i botten. Gift med en finska, två barn. Kvinnan har bott här sedan 90-talet och var långtidsarbetslös. Gift med en landsman, tre barn. Hon var otroligt negativ och halvlåg mest över skrivbordet där vi satt. Hon tyckte inte om Sverige eller svenskar utan frågade direkt om jag var ”en sån där svennebanan”.

Från början var stämningen helt ok, vi pratade och lärde känna varandra. Eftersom vi skulle prata med folk av olika nationalitet så kollade vi direkt av vilka språk var och en kunde och snacka om att vi tillsammans hade en språkbank som var riktigt imponerande. Som enda svensk i sammanhanget fick jag en massa frågor om Sverige och svenskar och jag svarade så gott jag kunde och de verkade acceptera mej fullt ut precis som jag accepterade dem. Ett helt okej samtal mellan folk som precis lär känna varandra.

När vi kom in på jobb och vad vi pysslar med, framtid osv så sa jag att jag jobbar i två veckor till sedan ska jag bli hemmafru och ta hand om mej eftersom jag inte är helt frisk. Mannen nickade långsamt och tyckte att det lät klokt, även om det var ovanligt med en svensk som inte siktar på karriär och inte bryr sej om pengar. Men han respekterade det jag sa utan någon invändning. Kvinnan trodde inte sina öron utan utropade högt ”men du måste sjukskriva dej så du får pengar!” Jag försökte att förklara att jag varken vill eller kan sjukskriva mej utan väljer att få mindre pengar fullt medvetet eftersom jag inte orkar tjafsa med försäkringskassan. ”Men då måste du få A-kassa!” fortsätter hon ”Sverige har bidrag! Du måste ha bidrag!”

Oavsett hur jag försöker förklara att jag inte är intresserad av bidrag så ger hon sej inte. Om man inte jobbar i Sverige ska man ha bidrag, så är det bara! Att jag inte kunde förstå detta gjorde henne mycket upprörd. Att vara så osvensk att man väljer att leva på sin man var helt otänkbart och obegripligt för henne. Tills slut ville hon nästa inte prata med mej, pga att jag inte vill ta emot bidrag trots att jag förklarade att jag inte anser mej ha rätt till det. Hon sa rent ut att jag nog var den dummaste svensk hon mött och att jag nog inte var riktig klok som tänkte så…

Jag har haft ungefär samma samtal med både svenskar och ickesvenskar och mött olika reaktioner, dock inte så här starkt och negativt. Eller fientligt kanske man ska säga, för det var faktiskt lite så det kändes. Den här kvinnan sitter alltså i ett rum FULLT med andra människor och uttalar allt detta, MÅNGA hör det hon säger. Är det då konstigt att folk reagerar negativt, precis som jag gjorde? Om man hör hennes åsikter om allt hon har rätt till och vill ha, så är det väl inte konstigt att folk har fördomar mot ickesvenskar? Om många hör samma uttalande, så är det väl inte heller konstigt att man till och med startar ett parti och väljer att kämpa mot folk som vill utnyttja systemet? Att samma personer inte ser att även svenskar gör detta är ju lite konstigt bara…

Vad jag vill komma till är att det inte är konstigt att det finns fördomar och att vi måste lyfta fram våra nysvenskar som faktiskt gör sitt bästa. För de är trots allt fler än de som bara utnyttjar systemet. De allra flesta vill ju ha ett jobb och en tillvaro som de trivs med, under den tid de är i landet, oavsett om det är en kortare period eller hela livet. Vi vill alla ha en tillhörighet med vänner, familj, arbete och fritid. Å då blir jag lite rädd när jag hör den här kvinnan som försöker övertala mej att ta till alla bidrag som finns, trots att jag frivilligt väljer att avstå från arbete just nu. Om hon skriker högst är det ju hon som hörs och henne man reagera på, troligtvis negativt.

Jag kan förstå folk som inte ser de fördelar som finns med ett mångkulturellt samhälle, men vill gärna visa dem allt positivt som vi inte skulle få annars. Jag kan slå vad om att våra främlingsfientliga partiföreträdare äter taco från Mexico på fredagkvällen, reser till Turkiet för att sola, kör bil på bensin från Ryssland, har kläder gjorda i Kina… De skulle förmodligen aldrig ta jobb som städare, men kräver rena toaletter på det sjukhuset de besöker…

Den här kvinnan förstår inte att hon spär på fördomar och skadar både sej själv och andra. Å jag visste inte hur jag skulle nå fram till henne och säga detta. För jag var ju bara en ”osvensk svennebanan” som hon kallade mej… Jag reagerade alltså på det hon sa, inte på vem hon är eller kommer ifrån. Hur ska då andra reagera som faktiskt har fördomar?

Hur skulle du reagera?

maj 14, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Idag tar jag upp ett tungt ämne här på bloggen… så du som inte orkar tänka för mycket ska nog sluta läsa nu…

Hur skulle du reagera om du hittade porr i din mans dator? Skulle du bli äcklad och kasta ut både man och dator eller skulle du tycka att det är ganska normalt och strunta i det? Jag tycker det är äckligt och kränkande både mot mej och alla kvinnor som finns och skulle ställa mannen mot väggen och fråga vad det är som saknas i hans liv och sen skulle jag nog ha väldigt svårt att ha honom i samma rum…

MEN!!!

Hur skulle du reagera om du hittade bilder på nakna och utsatta barn i din mans dator? Fundera lite på den frågan… Barn som utsätts för övergrepp. Små barn. Unga flickor. Unga pojkar. Oskyldiga små människor som tvingas göra saker som kanske inte ens vuxna gör. Minimänniskor som utsätts för saker som ger dem mardrömmar och men för livet både psykiskt och fysiskt. Hur skulle du reagera?

Det här är precis vad som hände en av mina vänners närmaste vänner igår. Min vän frågade mej vad de skulle göra och jag sa att de skulle kontakta polisen omedelbart. Självklart var det med stor ångest detta gjordes, det var ju pappan till hennes barn! Men det var för många bilder för att det skulle vara ett misstag… så polis kopplades in och det blev hämtning av både man och dator och det fanns så pass mycket att han begärdes häktad direkt. Mamman tog barnen med sej och befinner sej nu på annan ort på tryggt avstånd från allt. Det här händer alltså, på riktigt, just precis nu!!!

Jag tycker att just barnpornografibrott är bland det absolut värsta som finns. Jag anser inte att det finns egentligen något som ursäktar ett innehav av porrbilder med barn. Särskilt inte om man har fler i sin dator och de dessutom har delats… det är lixom lägsta klassen av män som håller på med sånt. Jag vet inte om man ens kan kalla dem män…

Nu är det ju lätt att säga hur man skulle reagera, en helt annan att faktiskt stå mitt i skiten som drabbad. Men jag tror att om detta drabbat mej och barnen hade varit små så hade jag tagit datorn till polisen och dragit iväg med barnen till annan ort på obestämd tid och samtidigt lagt in om skilsmässa. Det finns lixom inga ursäkter för ett sånt beteende och en sån man vill jag inte ha i mitt hus. Särskilt inte i närheten av mina små barn. Inte ens om det var deras pappa. Direkt kommer ju frågan ”Har han gjort något med barnen?” ”Vilka barn finns på bilderna?” ”Är våra barn utsatta?”

Men detta drabbar ju inte bara familjen, det drabbar även föräldrar och vänner. Många kommer att tro att mamman kände till detta och många kommer att ta avstånd från både henne och barnen. En del föräldrar vars egna barn lekt med familjens barn kanske tror att även deras barn blivit utsatta… Folk kommer att titta och viska och förmodligen kommer hon att tvingas flytta. För det kommer ut! Snabbare än ögat! Å rykten kommer att spridas, oftast osanna förstås. I just det här fallet så gick mamman till polisen direkt och kan därmed kanske rädda en massa barn och unga. Att anmäla sin partner är det svåraste man kan göra, men tänk så många hon räddat genom att göra just det! I de allra flesta fall så hittar man fler äckelgubbar under förundersökningen och kanske sätter stopp för ett helt gäng äckelgubbar och därmed räddar ännu fler barn som är utsatta för övergrepp. Hon är faktiskt en hjälte!

Men så tänker hon såklart inte. Den här mamma är nu gömd, livrädd för att mannen ska släppas och ge sej på henne och barnen. Just nu är hon trygg. Mannen är inlåst och utredningsarbetet brukar ta tid i såna här fall. Men det hon hittade igår kommer att förändra hennes och barnen liv för alltid. Undrar om han tänkte på det när han satt där och tittade på bilderna… Undrar om han tycker att det var värt det? Var hans perversa behov mer värt än att få vara med och se sina barn växa upp. Hur förklarar man att pappa sitter inlåst eller är borta så länge? Hur förklarar man för arbetskamrater..? Han är bortrest… lång tjänsteresa… sjuk… eller säger man sanningen? Hur mycket ska barnen få veta? Hur kommer de att reagera? Vilken hjälp finns?

Det är så många frågor och så få svar… allt pga en mans perversa och äckliga behov av att se små barn i utsatta positioner. Den lägsta nivån av män och det tycker även de grövsta förbrytarna… För de allra flesta finns en gräns, man ger sej inte på barn! Å för dem som passerar den gränsen finns det inte ens en plats i helvetet!

Rätt man på rätt plats!

maj 12, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Jag håller ju på att förändra/förbättra mitt liv och min kropp och kallar projektet för min kroppsrenovering. Allt började för ungefär 3 år sedan då jag äntligen fick tid att börja tänka på mej själv igen. Jag tog tag i min vikt och mina sömnproblem och sen har det bara rullat på. Jag har haft turen att träffa på två läkare som tar sina patienter på allvar och älskar sitt jobb och det är det definitivt inte alla som gör…

Dr Kompis på Järna Vårdcentral (ja, jag åker 5-6 mil bara för att träffa en bra läkare) och Dr Torsten på Södertälje Sjukhus. Två män helt och hållet på rätt plats! De här två har nog räddat både livet och förståndet på mej. De hör saker jag inte säger och hittar diagnoser jag inte visste att jag hade… Sen hjälper de mej att leva lite mer smärtfritt och hittar lösningar på problemen. De är guld värda!

Idag ringde Dr T upp mej och konversationen lät ungefär så här:
– Hej! Ringer för att kolla läget med dej. Hur mår höfter, rygg och tumme?
– Jorå, höfterna är ok, jag kan springa igen! Ryggen kanske vi borde
kolla eftersom ingen gjort det ordentligt förut och tummen är värre.
– Ok, åk till drop-in-röntgen och hälsa från mej så börjar vi där med ryggen. Hur menar du att tummen är värre?
– Det är en svullnad stor som en stenkula längst ner mot handleden och det knastrar när jag rör den.
– Å SPÄNNANDE! Det vill jag se!

Inga konstigheter och inget krångel bara ett genuint intresse och fortfarande nyfiken på sitt jobb. Så nu ska jag bara pallra mej iväg till Södertälje och göra en röntgen på ryggen och då särskilt ländryggen. Tummen är redan röntgad men sedan det gjordes har jag alltså fått den där ömmande knölen. Den syns inte så bra på bilden uppe till höger, men när jag håller upp handen så är den stor som en stenkula ungefär, hård och öm. Jag har svårt att greppa runt saker, tex när jag tar en tallrik eller något annat som väger lite. Nåt fel är det ju, så det är skönt att bli tagen på allvar vad det än kan tänkas vara.

Jag är väl medveten om att jag har haft tur! Det är många av mina vänner som söker vård och inte blir tagna på allvar. Jag uppmanar alla att byta vårdcentral om de inte är nöjda. Man kanske får åka en bit, men vad gör det när man får rätt bemötande? Jag gör vad som helst och åker hur långt som helst för att få rätt hjälp och må så bra som möjligt. För det är jag värd! Å det är du med – så ta hand om dej!

Hur toleranta är vi egentligen?

maj 11, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Många skriver om och reagerar på gårdagens vinnare i Eurovision. Jag har läst och funderat… och funderat lite igen. Fenomenet man i skägg och klänning är tydligen väldigt kontroversiellt. Men hur var det med Dana International? Även om det var reaktioner då, så var det långt ifrån detta. Å vår egen Jean Pierre Barda är en snygg man, sminkad och ibland iklädd lång rock som man kan likna med klänning. Även han har skägg… Tomas Di Leva… Eddie Izzard…

Så vad är det då med Conchita Wurst (Thomas Neuwirth) som både upprör och berör folk? Är det att man inte vet om det är en kvinna eller man? Är det att det är en kvinna med skägg? Att någon vågar sticka ut och inte gör en grej av det mer än just stå på scen och framföra ett fantastiskt bidrag i Eurovision. Medan våra After Dark och Army Of Lovers gjort en parodi av sina nummer står Conchita stolt och vacker och seriöst gör det han ska. Ingen parodi, inget skämt.

Man måste få se ut som man vill! Man ska inte behöva placeras in i ett man/kvinna-fack. Det räcker med att vara jag, en stolt människa. Om jag är man eller kvinna spelar ju ingen roll, allt handlar om hur man väljer att framställa sej själv och det ska folk respektera en för.

Å det är där jag blir extra fascinerad. Jag har vänner med olika diagnoser och funktionshinder som inte syns, som de kräver att bli accepterade för. Några av dessa hade väldigt svårt att acceptera Conchitas framträdande och skrev en hel del kränkande kommentarer både på Facebook och Twitter. Ända tills någon ifrågasatte deras kommentarer… de här personerna har alltså gjort precis allt det som de själva blir utsatta för i vanliga fall och krävt upprättelse för. De har kallat Conchita för otrevliga saker, ifrågasatt hans framträdande och hela person. De har själva blivit ifrågasatta hela sitt liv och fått utstå både spott och spe, ändå gör de precis samma sak till en annan person som är annorlunda. Enbart för att en man väljer att stå på scen med skägg och klänning. Vissa av de som kräver tolerans är alltså inte det minsta toleranta själva! Visst är det intressant?

Jag vet att en av dem insåg detta och ändrade åsikt under kvällen, jag hoppas att fler gjorde det. Världen är för hård för att vi ska döma varandra för saker vi faktiskt inte har med att göra. Vi måste alla acceptera varandra för våra olikheter. Det spelar ingen roll hur vi är klädda, vilket kön vi har, vem vi väljer som partner eller vad vi har för hudfärg. Vi ska alla bli accepterade och kunna gå tryggt på gatan dygnet runt utan att utsättas för hot, våld eller trakasserier. Världen ska välkomna oss alla med öppna armar, inte begränsa oss pga våra olikheter.

Conchita är precis vad världen behöver efter Rysslands bojkott av HBTQ under OS. Om Eurovision hade varit i Ryssland vet ingen om Conchita kunnat vara med i finalen. Han kanske hade blivit fängslad eller nekad inträdde i landet. Om han ens hade vågat delta… Å så ska det inte vara! Eurovision handlar inte enbart om musik utan även om politik, så är det bara och igår blev det ännu tydligare.

Igår vann rätt låt, både musikaliskt och politiskt – det är vad jag tycker! En hård värld behöver mjukas upp och det kan faktiskt göras precis på det här sättet. Med musik kan man komma långt, det är ett språk som alla förstår. Ett stort steg är taget, men det är många många kvar innan vi alla blir accepterade för den vi är och väljer att visa upp oss som. Vi är på rätt väg men det kan bli mycket bättre! Alla måste acceptera alla, är vi redo för det? Hur toleranta är vi egentligen?