Bläddra efter
Etikett: politik

Nä, jag släcker inte!!!

Nä, jag släcker inte!!!

Ikväll är det alltså Earth Hour och vår kommun har uppmanat alla innevånare att släcka sina lampor och istället komma på deras kalas med eldshow mm. Det ironiska i detta är att princip varenda skola i kommunen kommer att vara upplyst under den här timmen. Man uppmana alltså oss innevånare att släcka, men låter de offentliga byggnaderna stå med viss belysning hela nätterna, helger och lov. Lite dubbelmoral kan jag tycka.

Jag är väl medveten om att Earth Hour handlar om något mycket större än att släcka några lampor. Från början tycker jag att idén till manifestationen var himla bra, men nu är den förlegad och man borde göra något annat – något nytt. Det här kan vi nu och det hjälper oss inte att komma längre i frågan.

Visst är det ett sätt att upplysa våra barn, men förklarar vi resten? Vad säger vi egentligen till barnen? Att vi ska tänka på dem som inte har någon el alls kanske eller låta dem känna hur det är att inte tillgång till lampor när man ska läsa läxan eller laga mat. Vet alla egentligen varför vi släcker??? Eller blir det kanske bara en mysig timme med läsning i skenet av levande ljus. Men så tänker vi att detta ändå visar våra politiker att vi bryr oss och att de uppmuntras att arbeta mer effektivt med miljöfrågorna. Men är det så?

Blir det inte bara en symbolhandling från oss till politikerna som också bara gör det till en symbolhandling. ”Vi engagerar oss iaf en gång om året och låter vi det bara synas rejält så kommer vi undan resten av året…” Så verkar nämligen väldigt många tänka, både ”vi vanliga”, våra politiker och tjänstemän. En symbolhandling som dövar samvetet…

De som verkligen bryr sej gör det hela året och behöver inte en särskilt dag eller timme för detta. Det är dax att lägga ner Earth Hour och göra något annat för att uppmärksamma att vi inte kommer nå de uppsatta klimatmålen som är tänkt. Jag vet att många gör väldigt mycket för miljön i sin vardag, men nu behöver vi alla förenas i något nytt som har bättre effekt än att släcka lamporna en timme om året. En manifestation som räcker över hela året och som väcker ännu fler att engagera sej mer än en timme om året. Släck om ni vill, så länge ni gör mer än det och berättar varför för era barn. Vår jord behöver oss alla timmar året runt, vi måste göra något större. Och vi måste göra det nu!

Bloggen fyller 8 år!

Bloggen fyller 8 år!

Jag missade det igen!
Bloggen exakta födelsedag alltså, för det var egentligen den 26/3 tror jag. Då var det här med bloggande alldeles nytt och jag tillsammans med en
handfull andra skrivsugna människor hade Expressen som bloggportal. Det
var där jag lärde känna Geddfish (som ska med till Gambia) Åsa Jinder och Flygvärdinnan Anette. Härliga människor som jag alltså fortfarande har mer eller mindre tät kontakt med.

Sen la Expressen ner sina ”vanliga” bloggar och vi som inte blev kontrakterade lite mer professionellt fick flytta. Jag valde alltså blogger/blogspot, men känner väl nu så här i efterhand att en egen portal hade varit smartare. Men nu är det så krångligt att byta att jag stannar här där jag ändå bott in mej rätt bra.

Jag började blogga när jag blev nominerad till Riksdagen, det var ett sätt att synas och blev mitt skyltfönster. Jag skrev om valrörelsen inifrån, om allt det där som man inte vet så mycket om. Som hur tryckmaterial tas fram, medverkan i debatter, hur man bygger upp och inreder en valstuga, planering av valvaka osv. Jag var ganska säker på att jag inte skulle komma in i Riksdagen, men folk fick iaf veta hur det var att vara kandidat och hur allt arbete bakom kandidaterna gick till. Min blogg spreds och jag hade massor med läsare som sedan dess har följt med under alla dessa år. Helt otroligt!

Bloggen ändrade inriktning, jag var fortfarande aktiv fritidspolitiker men nu var det mest barnen, mej själv och vår vardag som beskrevs. Jag hade min stadiga skara läsare som sedan följde med när jag bytte portal och som sedan dess långsamt ökat i antal besökare. Nu läser runt 200-300 pers det jag skriver, varje dag! Helt galet om man tänker efter… det är förstås inte lika mycket som storbloggarna, men ändå! Att så många är intresserade/nyfikna på vad jag sysslar med är ganska mysko.

Jag har en ganska spretig blogg, där det mesta får plats. Just nu handlar det förstås mycket om
livsfrågor och min kroppsliga renovering som pågått i drygt 2 år. Jag skriver gärna om allt det där som är lite tabu som pengar, kvinnorelaterade frågor, döden och en massa annat. Detta varvas med dagens göromål, recensioner av grejer jag får testa, utlottningar, funderingar och reseberättelser. En väldigt mångsidig blogg alltså, där inget är förbjudet. Jo, en sak! Elaka kommentarer och personliga påhopp förekommer inte! Får jag något liknande i kommentarsfältet, så tar jag bort dem direkt. Å visst kommer de… Det finns alltid någon som bara är ute efter att göra folk ledsna, sorgligt nog.

Genom bloggen har mitt liv blivit mer innehållsrikt och jag har träffat otroligt härliga människor som blivit mina vänner. Här finns bla Nadja, Annelie och Gunilla (som också ska med till Gambia) Jag får gå på roliga event nästan varje vecka och kommer på så sätt hemifrån mer än jag hade gjort annars. Jag har bloggen att tacka för mycket och den är numera en naturlig del av mitt liv som min familj accepterat totalt.

Idag firar jag alltså 8 år som bloggare och det har varit en otroligt rolig tid. 8 är symbolen för oändlighet, så det betyder väl att jag ska fortsätta ett tag till. Tack till er som läser, kommenterar och bryr er. Ni är guld värda!

Att faktiskt leva

Att faktiskt leva

Oftast så går livet bara sin gilla gång och man är i sitt lilla ekorrhjul och gör det man ska utan att fundera särskilt mycket. Man gör det man ska lixom och tiden bara passerar…

Men så kanske man drabbas av sjukdom eller någon närstående dör och helt plötsligt stannar livet upp igen och är inte alls lika självklart. För en liten stund förlorar naturen sina färger och man börjar fundera över vad man egentligen håller på med.

För mej har det funnit flera såna stunder, den första när jag var i Gambia och för första gången upplevde och på nära håll levde bland fattiga människor som i princip bara ägde det som fanns på kroppen. Det var första gången jag reflekterade över hur jäkla bra jag har det. Då var jag 20 år.

Sen fick jag barn, två små grabbar med massor med sjukdomar, men det var faktiskt inget jag reflekterade särskilt mycket över. Då. Det lixom bara var så. Men det skulle komma senare… När jag var 30 dog min bästa kompis och jag fick någon slags av livkris då jag helt plötsligt insåg att jag inte skulle finnas för mina barn för alltid. Min väninnan lämnade efter sej en liten 6-åring och jag såg mina barn i hennes lilla dotter. Och helt plötsligt ville jag förändra mitt liv och göra det bättre, både för mej och mina barn.

Livet kom väldigt nära, men även döden och det måste jag säga var nog det bästa som kunde hända mej. Självklart saknar jag min väninnan, men hennes död har gjort mej och mitt liv en miljon gånger bättre. Jag har henne att tacka för så oändligt mycket. Tack var hennes död tog jag tag i mitt eget liv, min hälsa och mitt välmående och är idag en mer hälsosam och lycklig människa. Idag vet jag att mina barn har många bra minnen av sina småbarnsår och vårt liv tillsammans, inte som förut då jag var en ledsen, tjock och deprimerad mamma. Nu gav jag mej också tid att sörja de där friska barnen som jag aldrig fick och istället glädjas över mina fina ungar som lärt mej så otroligt mycket.

För 3-4 år sedan drabbades vi återigen av flera hemska dödsfall och återigen ställdes livet på sin spets och jag fick återigen anledning av utvärdera mitt liv. Återigen blev jag smärtsamt medveten om att livet går ut på att levas inte att överlevas… det handlar om att må bra och njuta av det man har och samtidigt göra det bästa av det man har. Å jag insåg att det är precis det vi gör i vår familj. Jag lever det liv jag vill leva. Det gör oss inte rik på pengar, men jag är istället rik på liv.

Å nu behöver jag inte längre ett dödsfall för att påminna mej om allt bra. Jag kanske inte vaknar varenda morgon och är tacksam över det jag har, men inte långt ifrån. Jag känner genuin glädje över mitt liv och alla saker jag får uppleva och människor jag får träffa. Jag är faktiskt nyfiken på varenda dag! Jag är mer öppen för intryck, nya människor och nya upplevelser. Jag vågar ta plats för att jag är jag, inte för att jag behöver bekräftelse eller uppmärksamhet. Idag lever jag!

Man behöver nog några hårda smällar för att bli vuxen och för att uppskatta det man faktiskt har. Nu sitter jag här med lite diagnoser av varierande slag, men det är faktiskt inget som stör mej särskilt mycket. Mitt liv kommer att förändras väldigt mycket det närmaste halvåret, en stor förändring kommer jag att berätta om den 5 april… Den dagen vet alla berörda, då ska ni också få veta  🙂

Ge mej förslag…

Ge mej förslag…

… på kvinnliga förebilder tack!

Igår var det ju Internationella Kvinnodagen och på flera håll uppmanades man att nämna sina kvinnliga förebilder. Man skulle gärna ”tagga” dem också på FB så kunde man vinna något, vackert så…

Men hur jag än funderade så kom jag inte på någon, det är väl ganska illa va? Jag tycker att Jane Goodall är en fantastiskt människa som gett sitt liv för att hjälpa schimpanserna och självklart är väl Moder Teresa en förebild för oss alla. Men jag skulle gärna ha en förebild som lever och verkar idag! Här! Men vem skulle det vara? Min vän Linda är förstås en bra förebild, Linda som hjälper oss att hjälpa vår familj i Gambia och som själv hjälper hela landet på olika sätt. Men det måste ju finnas fler!

När jag pratade med Martin om det så sa han direkt Marit Paulsen. En stark kvinna som kämpar för det hon brinner för och inte viker för något alls. Ja, kanske det! Även om man inte tycker lika i alla frågor så är hon definitivt en kvinna som kämpar för det hon tror på. Men är hon en förebild för mej?

Man kanske först ska ställa sej frågan vad en förebild är och respresenterar. För mej är en förebild en person som jag tycker är klok, som inte är rädd för konflikter men sällan hamnar i dem heller. En enkel person som tar hand både om sej själv och andra och som bjuder på sin kunskap och inte dömer någon. Typ Dalai Lama, men han är ju man!

Så nu vill jag att ni ger mej förslag på kvinnliga förebilder (andra än era mammor), så får vi se sen om det är någon som jag kan ta till mej och ha som min förebild också. Det är alltså en seriös fråga från mej, för det måste ju finnas bra kvinnor!!! Varför kommer jag inte på några då??? Å nu när jag ställt frågan och funderar ordentligt kanske jag kommer på någon helt på egen hand också  🙂

Alltså: Vem är er kvinnliga förebild och varför?

Är din Pippi svensk?

Är din Pippi svensk?

Vart kommer din kyckling ifrån? Vet du ens det? Kyckling från Pärson, är den svensk? Nope! Kycklingen från Svensk Fågel då, är den svensk? Jupp! Kolla efter den Gula Pippin så får du en godare kyckling som du vet har haft ett helt ok liv. De har inte suttit instängda i små utrymmen utan fått spatsera fritt.

Jag gillar kyckling bla för att det är magert och bra när man ska gå ner i vikt och det är ju himla viktigt i vår familj eftersom vi faktiskt jobbar med vikt. Dessutom tycker nästa alla om det och man kan man göra en himla massa gott med kyckling, till och med jag som avskyr att laga mat. Min paradrätt när jag är ensam är kycklingwraps, gott, enkelt och snabbt  🙂

Idag var jag och en massa andra bloggare inbjudna för att testa lite gott från Gula Pippin, kramas lite med henom och höra Anders Dahlbom berätta om maten han lagat till oss, Leila Söderholm gav oss bra träningstips och Carin Da Silva försökte hålla ordning på alltsammans. Maten var otroligt god! Vi fick två olika kycklingrätter och två olika sallader och två olika brödsorter. Å eftersom det är Fettisdagen idag så fick vi förstås semlor till efterrätt. Jag ÄLSKAR semlor! Å ja… man får faktiskt äta semlor även om man går på Viktväktarna, det är det man har veckobonusen till!

Det var en himla mysig lunch, sådär lagom mycket folk där nästan alla kände varandra. Jag satt tillsammans med Nadja, Annelie och Kari. Det är lite speciellt när man delar bord med bara bloggare… alla är fullt upptagna med att ta bilder och skicka ut på olika medier, så man är inte särskilt social riktigt hela tiden – men förståelse är total och ingen tittar snett på en.

Under lunchen fick vi se ett gäng nya reklamfilmer om och med Gula Pippin och sen fick vi rösta på den vi gillade bäst. De flesta röstade på en där Pippin tog en selfie och skickade till en kund, den var både söt och fyndig. Så nu ska det bli spännande att se vilken man väljer att visa på tv. Vi fick en snabbkurs av Anders i hur man styckar kyckling, men jag var nog lite ouppmärksam… I goodiebagen fick vi fyra olika slags kycklingpaket (färdigstyckat), så nu ska det bli spännande att testa de olika och se vilken vi gillar bäst.

Glöm nu inte att titta efter den Gula Pippin när ni ska handla kyckling nästa gång. Då kan ni vara säkra på att den är av god svensk kvalitet, att den fötts upp på ett bra sätt och att den har mindre påverkan på klimatet än importerad kyckling. Åk hem med gott samvete, laga något smarrigt och njut!

Ur gängorna…

Ur gängorna…

Jag kände en ny gnista vakna till liv i veckan, men situationen i Ukraina berör mej mer än jag någonsin kunde tro. Jag får mer och mer ont i magen för varje nyhetsrapportering. Jag kan inte säga att jag följer nyheterna slaviskt, men det jag hör gör mej väldigt illa berörd. Jag var i Lvov i början av 2000-talet och ska berätta mer om den resan när jag scannat in några bilder. Ett vackert land, med härliga människor och underbara kurorter. Berättar mer sen…

Igår lyckades jag iaf kravla mej upp på löpbandet. Det blev ingen löpning, men nästan 4 km promenad i snabb takt. Min ”PT” låg på golvet framför och höll koll på mej. Ska kliva på bandet igen om en liten stund, så får vi se om det kan bli samma sträcka idag eller längre. Om 3 månader är det dax för Vårrusets 5 kilometer. Förra årets sprang jag på 37 minuter, jag hade tänkt att slå det i år. Men allt beror ju på om jag över huvudtaget kan/får springa, allt beror ju på höfterna och bröstoperationen. Men jag hoppas!

I övrigt har jag svårt att få häcken ur med det mesta idag. Jag borde städa… men har iaf kört igång en maskin med tvätt. Jag har varit nere i källaren och letat fram gamla fotoalbum, bla från Gambia och Ukraina. Kanske får mer energi om jag faktiskt tar en tur på löpbandet? Jag får testa.

Ha en riktigt fin söndag, den första i mars  🙂

Rättvis kärlek

Rättvis kärlek

Skulle du acceptera att inte få älska vem du vill? Det skulle inte jag! Men vissa människor har inget val… att hamna i fängelse eller till och med avrättas för sin kärlek är verklighet i vissa länder. I mina ögon är detta helt oacceptabelt och jag trodde att vi var på väg mot ett friare samhälle, men de senaste dagarna har vi sett motsatsen.

Uganda är bara ett av 37 länder i Afrika som är emot homosexuellas kärlek. Nu senast har landet fått strängare lagar kring homosexualitet och där är det numera även straffbart att inte ange om en vän är homosexuell. Så vad gör vi åt det då? Vägrar att åka dit, eller som med OS – stänger av tv´n under invigningen…

Just det där med OS retade upp mej ganska rejält! Här uppmanades man att bojkotta OS och vad hände? Jo, några stängde av tv´n under invigningen, men satt sedan vid varenda sändning och hejade fram våra svenskar. Jag ser inte något fel i vare sej det ena eller det andra, jag ser bara en viss dubbelmoral… Jag tror inte på tysta protester och det visar väl OS ganska tydligt att den där bojkotten inte gjorde det minsta skillnad. Nu kan man ju tycka att alla deltagare skulle gjort en ”emma gren” och på nåt sätt visat sitt stöd. Några gjorde det också, men då gnälls det om att de gjorde för lite… de gjorde ju iaf nåt!

Jag tror att mycket hänger på oss som INTE är homosexuella, att vi visar vårt stöd och att det är vi som måste ropa högst! Det är vi som måste ta Ugandas, Nigerias och en massa andra regeringar i örat och visa att vi är fler än dem! Igår såg jag något om att någon stat i USA fått för sej att stärka sina lagar mot hbtq-frågor, trots att Obama ser mer öppet på frågorna och till och med har ett samarbete med Sverige för att stärka bla homosexuellas rättigheter.

Jag är inte särskilt insatt och kan inte inte särskilt mycket om HBTQ-frågan i världen, men jag har ett hjärta! Och jag har vänner som blir drabbade och då kan jag inte fortsätta vara tyst! Jag vågar dessutom ta ställning och sticka ut näsan och ser jag ett fel då protesterar jag högt! Jag var en av dem som inte stängde av tv´n, jag twittrade för glatta livet och fick en massa mysko förtäckta hot och kommentarer. Jag har lagt ut bilder på Instagram med jämna mellanrum så länge jag haft ett konto där, inte enbart nu under OS. Att utnyttja våra sociala medier är ett superenkelt sätt att engagera sej och sprida att vi är många som tycker att de här länderna gör fel. Ett sätt där vi faktiskt kan sitta kvar i vår trygghet och ändå göra lite nytta. En bild här, en textrad där… om alla gör det så syns det… om min lilla textrad får flera ryssar att reagera och hota mej… tänk då vad 9 miljoner svenskars textrader kan göra.

Så sitt inte bara där – gör något! Alla känner vi någon som är bög, lesbisk, transa eller queer. Det kan vara din vän, ditt barn, din kusin, din arbetskamrat eller en bekant. Någon du tycker om. Någon du tycker är värd kärlek och att få uppleva och leva med sin kärlek. Det är alla dem vi kämpar för! Och vi som inte är homosexuella, transor eller queer måste kämpa mest, för vi gör det så gott som utan minsta risk!

Vill du följa mej och min egna lilla kamp så finns jag alltså både på Instagram och Twitter i namnet: marlenerinda

Många trådar…

Många trådar…

Jag har så många tankar och funderingar i min skalle just nu att det bara snurrar. Det är så mycket jag vill göra och skriva om, men det är för mycket som trängs i min skalle för att jag ska få någon ordning på det.

Jag har ett jättebra liv just nu, det är hur mycket skoj som helst som händer och jag får nya roliga bekantskaper hela tiden. Jag har alltså inget alls att klaga på och det gör jag inte heller. Det är bara det att jag inte vet vilken tanke jag ska utveckla och i vilken ordning eftersom alla är lika intressanta.

Martin och jag satt och pratade om framtiden idag, platser vi vill se och saker vi vill göra. Bägge vill åka till Sydafrika och räkna djur, ett av alla biståndsarbeten man kan göra. Det kan vi tänka oss att göra om kanske 8-10 år. Jag hörde mej själv säga att jag vill göra mer i HBTQ-frågorna, eftersom den senaste tidens händelser i världen gör mej galen. Så det ska jag kolla upp.

Dessutom vill jag komma i form också, mitt livs bästa form helst. Jag har inte haft ont på några dagar nu och är sugen på att börja springa igen. Men jag vill att det ska vara hållbart, så jag inte får ont och tvingas vila en längre tid igen. Några kilo ska bort och vikten ska vara stabil innan operationen, då vet jag ju att jag måste vila minst 8 veckor. Om 6 år fyller jag 50, då ska jag må som bäst och trivas med mej själv är min enkla lilla plan.

Jag jobbar alltså bara två dagar i veckan, men har knappt ens tid med det. Bortskämd? Kanske det. Men jag känner mer och mer att jag är ämnad för att göra något annat, jag borde faktiskt hålla på med bistånd av något slag och mer frivilligarbete. Martin däremot vill ju helst pyssla med sina datorer och får han sitt drömjobb så kan han försörja oss bägge två. Då gör jag precis vad jag vill med min tid. Jag vet att jag inte kan jobba heltid, knappt ens halvtid. De timmar jag kan jobba vill jag göra nytta och helst förändra hela världen. Drömma kan man väl få göra?

Många tankar är det och det enda som det faktiskt är ordning på just nu är mina två arbetsdagar i veckan och resan till Gambia. I skallen snurrar: vänskap, familj, fattiga barn, utsatta barn, hbtq, uganda, ryssland, politik, OS, bojkott, blogg, event, semester, ullared, vikt, jobb, fibromyalgi, utredningar, ögon, operationer… ja allt man kan tänka sej i en salig blandning.

Imorrn är tanken att jag ska göra ett seriöst inlägg i debatten om HBTQ och huruvida den tysta bojkotten av OS gjorde någon verkan eller ej. Jag måste bara få ihop alla tankar och trådar till en samlad tanke och en tråd. Det kanske går…  🙂

Volontär i Afrika

Volontär i Afrika

Jag har en dröm som jag inte pratat så mycket om än så länge. Min stora dröm om att bli kontaktfamilj blev ju till slut uppfylld och vi har vår lilla pojke. Den stora drömmen som hittills varit helt omöjlig att förverkliga har jag bara berättat för några få om… nu ska ni också få veta.

Min dröm är att åka som volontär till något afrikanskt land (helst) och vara med vid ett skolbygge, ta hand om barn på något barnhem, räkna elefanter, ta hand om utrotningshotade djur eller nästan vad som helst. Bara det är i Afrika och gör nytta!

En vän skrev i sin blogg att loppet är kört och att hon borde gjort detta innan hon fick barn. Jag ser det helt tvärtom! Det är nu det är dax! Nu när barnen är stora och klarar sej själva, jag har en helt annan erfarenhet och mognad och ingen att ta ansvar över mer än mej själv. Det är aldrig för sent att åka iväg som volontär, tvärtom så åker många som pensionärer eller tillsammans med sina vuxna barn.

En släkting var iväg till Sydafrika för något år sedan och räknade djur. De hade en fantastisk månad i bushen och fick se alla vilda djur i sin naturliga miljö. Det är så djur ska upplevas! Jag imponeras av Operation Smile som opererar barn med läpp- gom- och käkspalt under väldigt sparsamma förhållanden. De ger barnen ett helt nytt liv och en helt annan framtid än de annars skulle ha.

Visst gör vi nytta med vår hjälp i Gambia och det kommer vi förstås att fortsätta med. Men det ena behöver ju inte utesluta det andra. Så en längre tid i ett projekt måste det nog bli i framtiden. Låt säga om tio år kanske, när vi inte längre har en hund som ska tas om hand och då Martin kanske kan vara borta en längre tid från jobbet och följa med. Problemet är inte att göra något, utan att välja bland alla projekt. Så många lockande projekt och länder…

Det är min hemliga dröm som numera alltså inte är hemlig längre. Vad är din?

Är du schysst på nätet?

Är du schysst på nätet?

Visst är det kul att få kommentarer på det man skriver! Men ibland är de där kommentarerna inte så snälla… Ibland känns det som att vissa bara lämnar kommentarer på olika bloggar eller andra forum på nätet för att släppa ut sin ilska. Nätmobbing är vanligt och väldigt sorgligt. Mobbing handlar ju om att förminska en annan människa och görs oftast av dem som har väldigt dålig självkänsla. I vissa fall leder nätmobbingen till förödande konsekvenser och kan till och med orsaka självmord. Det är ju förstås oacceptabelt och något vi måste göra allt för att stoppa!

På min nuvarande blogg har jag inte fått så jättemånga elaka kommentarer, men när bloggen låg på Expressen var det annorlunda. Då hade jag en galen människa efter mej som skrev de mest vansinniga kommentarer man kan tänka sej. En av mina vänner får en massa skit på sin blogg, ibland rena hot. Det är svårt när man får en elak kommentar, för man vet inte om man ska ta bort den eller låta andra läsa den. Ibland blir man ledsen, ibland arg. Ska man svara eller nonchalera? Oftast svarar andra och försvarar en, sånt är väldigt skönt!

Jag kan ärligt säga att jag ALDRIG skrivit en elak kommentar, jag kan helt enkelt inte förstå varför man gör det. Som jag sa till mina barn och som Stampes mamma säger i Bambi ”Har man inget snällt att säga ska man vara tyst”. Det är en princip jag levt länge efter och alltid kommer att leva efter.

Jag har träffat många nya bekantskaper via bloggen och skulle aldrig drömma om att vara elak mot dem. Jag kan tycka annorlunda och säga min mening, men aldrig för att skada eller förminska. Man får tycka annorlunda, men kan acceptera och respektera varandra ändå. På nätet ska vi vara extra schyssta mot varandra eftersom det som skrivs är lätt att missförstå och eftersom man inte kan se och läsa av människan man kommunicerar med.

Om du precis som jag strävar efter ett bättre klimat på nätet så kan även du gå med i nätverket Schyssta Bananer som loppi startat. Allt för att göra bloggvärlden och internet till ett bättre ställe där vi kan umgås på lika villkor och där alla får vara med. Så häng på du med!

Trollet i Gambia

Trollet i Gambia

Kommer ni ihåg flickan på bilden? Hon bor i byn Juffure i Gambia, byn där Kunta Kinte föddes. Vi träffade henne när vi var där i januari förra året och gav henne ett gosedjur. Det var hennes första köpta leksak och hennes första egna ägodel. Hon sprang runt hela byn lyckligt gallskrikande och visade upp sin skatt  🙂

Jag glömmer henne aldrig! Och idag när vi pratade om resan här hemma, så visade det sej att detta är ett av de starkaste minnena även för resten av familjen. Junior kallar henne för trollet ”Kommer ni ihåg det där lilla Trollet som fick en Ior”. Så berättade vi om mötet för hans flickvän och visade bilden. Det kanske var det som fick flickvännen att bestämma sej? För idag sa hon att hon tänker följa med oss tillbaka i höst. 

Kanske får vi träffa den lilla flickan igen? Ior är förmodligen både skitig och välanvänd, men vad gör det? Hon kan få ett nytt gosedjur, bara vi hittar henne. Vi vet var hon bor, så vi ska nog leta rätt på henne. Ett spännande möte som jag är säker på blir väldigt känslosamt. Igen.

Vi har ett rum kvar, så är ni sugna på att följa med så får ni höra av er senast imorrn (söndag). Den 18 november åker vi. Vill ni se fler bilder och följa oss nu och på våra resor, så följ mej på Instagram genom att klicka på knappen uppe till höger eller sök på marlenerinda. 

Kolsyra i blodet :-)

Kolsyra i blodet :-)

”min” strand 🙂

Just nu känns det som kolsyra i blodet, jag är så glad! Igår var en väldigt bra dag, då det hände mycket kul och några trassliga trådar redde upp sej. Det som får mitt blod att bubbla är förstås att resan till Gambia är bokad!

I november åker vi, om 271 dagar för att vara exakt, 3 glada bloggare och 6 medföljare (2 med vilande bloggar) som kanske blir bloggare på vägen. Vingresors chefer ser inte nyttan av att ha ett bra samarbete med bloggare och  ger oss inte minsta lilla rabatt trots att vi bokat för 11 personer. Men  tjejen som hjälpte oss gav oss suverän hjälp så hon ska ha all kredit, trots tjuriga chefer… Alltså har vi två platser kvar om någon av er är sugen. Ni har till måndag på er att fundera  🙂

När bokningen var gjord kände jag ett totalt lugn, samtidigt som det spratt i hela kroppen. I november är jag tillbaka och den här gången får jag visa landet för fem nyfikna människor som aldrig varit där. Aldrig varit i Afrika! Jag hoppas att de kommer att gilla det… Smile blev överlycklig och frågade flera gånger om det var sant. Jag sa att vi kommer att fylla väskorna med kläder, leksaker och skolmaterial. Allt som hans stora familj behöver, men har svårt att köpa.

Vi kommer att bo på ett hotell på stranden, lite närmare min svenska kompis Linda. Lite avsides från turister och ljud, förra gången bodde vi mitt i smeten och hade lite svårt att sova på nätterna pga (o)ljuden utanför. Stranden där vi kommer att bo är nästan helt tom och nationalparken Bijilo ligger granne, där finns mängder med apor som även letar sej in på hotellområdet. Guuuud vad jag längtar!

Det hände fler kul grejer igår, bla något som har med Martins framtid att göra. Men det berättar jag mer om när allt är helt klart och alla berörda vet. Detta är något som kommer att förändra hela vårt liv och något vi väntat på. Så bitarna faller på plats…

I går var det en strålande vårdag med torr mark och gympadojjeväder och vi bokade vår resa till solen. Idag ligger vit snö som ett tjockt täcke över hela Tumba så man längtar ännu mer till Afrika, och snön fortsätter att vräka ner… så otroligt onödigt, men så klart helt naturligt i februari. Vi har haft tur ändå den här vintern.

Å de bra dagarna avlöser varandra. Idag får jag äta lunch med en av mina bästa vänner, vi ska äta sushi förstås! Jag är ledig och ska jobba undan lite, medan Martin och Senior jobbar. Ikväll ska Martin iväg med några klasskompisar på AW, så jag får hela kvällen för mej själv också. Me like! Det blir mys i soffan med hunden och nagelfix. Hör ni hur bra jag mår! Hur mår du?

I badet med Martin Melin…

I badet med Martin Melin…

Jag har tillbringat några timmar både i badet och i sängen tillsammans med Martin Melin… de ni! Fast om sanningen ska fram så är det nog mest hans bok jag tillbringat tiden med… men det var verkligen inte fy skam det heller!

I höstas fick jag hans bok Status12 och lovade att läsa den så fort jag kunde och sedan recensera den. Men hösten var påfrestande och jag kan bara förstå vad jag läser om jag har lugnt runt mej. Nu har jag det och jag plöjer böcker! Status12 låg överst i högen och nu har jag sträckläst den på bara ett par dagar. Den var bra!

Boken handlar om den nyexade polisen Thomas som direkt hamnar i olika moraliska dilemman angående och i sitt arbete. Ska man vara lojal mot sina arbetskamrater till 100%? Eller ska man följa sitt hjärta? Ska man alltid följa lagen som Polis? Eller finns det utrymme att kanske tänja på lagen och se mellan fingrarna när det gäller det värsta buset? Hur mycket berättar man hemma om vad som händer på jobbet? Hur mycket kan familjen belasta honom med när de själva har problem men ser att han är pressad?

Det blir många frågor och det är både spännande och intressant att vända blad och följa fortsättningen. För det är en riktigt bladvändare och man vill inte riktigt lägga boken ifrån sej. Jag fick fylla på med varmvatten mer än en gång och låg och läste alldeles för sent… det är väl ett bra betyg? Man fastnar och vill veta hur det går, samtidigt som man inte vill att boken ska ta slut. Å nu när den är slut så vill jag ha nästa! Så Martin: skriv snabbt!  🙂

För mej som nämndeman i Tingsrätten blir det förstås lite extra intressant när det kommer till rättegång, men jag är intresserad av det mesta inom polis- och rättsväsende. Å andra sidan så behöver man inte vara ett dugg insatt eller intresserad, boken funkar för alla. Så du som inte läst den än borde faktiskt ta och skaffa den! Det är en bra historia, spännande och god underhållning. Det är ju bokrea snart, så vad väntar du på?

Bloggresa till Gambia!

Bloggresa till Gambia!

RESAN ÄR INSTÄLLD PGA FÖR LITE BOKNINGAR INDIREKT PGA EBOLA!
Vi siktar på att åka hösten 2015 istället.

 Som ni säkert vet så har jag bott en tid i Gambia och nu har vi även en lärt känna Smile som vi
hjälper. Vi hjälper faktiskt hela hans familj på hela 13 personer.

Gambia är ett fantastisk land med fantastiska människor och har man besökt landet vill man bara komma tillbaka. Tyvärr är turistsäsongen väldigt kort och därför är det svårt för invånarna att få jobb, vilket medför att en del har det riktigt dåligt ställt. Smile hoppar runt och tar de jobb som finns, det är bara han och hans bror som försörjer hela familjen. Mamman gör så gott hon kan med odlingar av olika slag. Så vår hjälp på 250 SEK i månaden är ovärderlig.

Jag pratar med Smile via Facebooks chatt ganska ofta och ibland berättar han saker som gör att vi skickar ner lite mer pengar. Det kan vara någon som är sjuk, att det varit svårt med jobb eller som nu när han ena syster ska ta sin examen. Så nu har han fått lite extra för att hon ska kunna köpa något att ha på sej på den stora dagen. Så här på alla hjärtans dag känns det extra skönt att veta att vi bryr oss alla 365 dagar på året och inte bara idag.

Eftersom jag vet att många är nyfikna på landet men inte riktigt vågar sej dit på egen hand, så ska vi nu försöka fixa en gemensam resa. Kalla det Bloggresa eller vad ni vill, man behöver inte ha en blogg för att åka med. Syftet är att sprida att Gambia är mer än ”Vit kvinna – träffar svart man”. Att kulturen och musiken är otrolig, maten god och naturlivet rikt. Det här är ett land som behöver sina turister och det är helt ofarligt att åka hit. Dessutom slipper man den bökiga tidsskillnaden som finns till många andra länder.

Planen är att vi ska åka med Vingresor (enda bolaget som har charter dit) tisdagen den 18 november 2014. Det hotell som verkar mest troligt är Holiday Beach Club som ligger i Kololiområdet, direkt vid stranden. Det kostar ca 8400 kr för resa och två veckors boende, vill man ha halvpension kostar det ungefär 1600 kr extra. Inte skyhöga priser alltså, men helt klart mycket pengar – å det är därför vi börjar planera nu så vi kan boka tidigt medan de billigaste alternativen fortfarande finns kvar. Dessutom måste man se över sina vaccinationer och fixa till detta innan avresa.

Om du är intresserad av att följa med så slänger du iväg ett mail till mrinda@swipnet.se och berättar vilka ni är och om det är någon under 17 år som ska med. Det är lite billigare för barn, men jag vet inte exakt hur mycket. Tanken är att var och en bokar sin egen resa, Vingresor är snåla med grupprabatter, men jag ska kolla detta en gång till när jag vet hur många vi är.

Jag har massor med förslag på saker man SKA göra och saker man BORDE göra, men självklart väljer man själv vad man gör och hur mycket man vill umgås med oss andra. Men en båttur på Gambiafloden med besök i Kunta Kintes by Juffure tycker jag att man ska göra. Ett besök på Brikamas trämarknad tycker jag att man borde göra… bland annat… å självklart ska vi träffa Smile och hans familj!

Som sagt; alla är välkomna att följa med! Så hör av er!

Vänliga veckan varje dag…

Vänliga veckan varje dag…

Vänliga Veckan har återuppstått och börjar idag. Den instiftades av Läkarmissionens grundare
Harry Lindquist 1946 efter att en trafikräknare under ett arbetspass
bara såg tolv personer som log, resten, 8569 såg ut som att de var på
väg till en begravning. 1999 lades Vänliga veckan på is men nu har
Läkarmissionen skakat liv i den igen. Tanken är att man ska visa extra
vänlighet i trafiken, på arbetsplatsen och i familjen och nytt för i år
är även vänlighet på nätet.

Jag skulle önska att alla veckor var vänliga och jag försöker iaf att leva så varenda dag. Men det kanske behöves en påminnelse att vi ska vara vänliga och omtänksamma. Även om jag tycker att det flesta faktiskt är det…

När det gäller vänlighet har jag ett par förebilder. Den ena är Bert-Åke Varg som jag hade förmånen att jobba med på Oscarsteatern och Phantom Of The Opera 1988 och fortfarande har kontakt med. Han är vänligheten själv och behandlar alla med respekt, oavsett ålder, hudfärg, kön osv. Men han säger också ifrån när något är fel, jag såg själv hur han stod upp för en kvinna i ensemblen vars pojkvän behandlade henne riktigt illa.  Pojkvännen blev fd innan kvällen var slut och var inte vatten värd när Bert-Åke var färdig med honom. Så vänlighet är inte bara att vara snäll utan även att ställa upp för den som behöver.

Min andra förebild är vår vän Linda i Gambia. Linda som erbjöd sej att hjälpa oss att vidarebefordra våra pengar till Smile och hans familj så att vi skulle slippa avgifter och vara säkra på att alla pengar kom fram säkert och till rätt person. Varje månad för vi över pengar till hennes konto som hon ger till Smile i form av mediciner eller annat de behöver eller i kontanter. Det var Linda som sa till mej att man ska hjälpa om man kan, för det kommer alltid tillbaka. Som 20-åring tog jag till mej det hon sa, men det var inte förrän långt senare jag verkligen fattade vad hon menade. Det där tillbaka handlade ju inte om att jag skulle få något synligt tillbaka, utan att det kunde vara en skön känsla, att någon hjälpte mina barn eller min familj eller att vi skulle få chanser i livet pga att vi faktiskt är schyssta människor. Å precis allt det har hänt! Men det bästa är den sköna känslan i magen av att kunna hjälpa någon och se hur den personen gör något bra av hjälpen. Som i Smiles fall; han utnyttjar oss inte – men med vår hjälp kan han göra så mycket mer än han kunde innan. Han syster tar sin examen och med vår hjälp kan hon köpa sej en fin klänning till sin examen. Att sedan få se bilden på henne i den klänningen är en enorm tillfredsställelse och faktiskt ren lycka.

Att vara vänlig, snäll, schysst – kalla det vad du vill – är ju inte så svårt. Man behöver ju inte hjälpa en hel familj ett annat land. Det räcker med ett leende, att hålla upp en dörr, säg tack och trevlig dag till kassörskan eller något annat litet. Sånt man kan göra varje dag, alltid!

Jag säger som Linda: Hjälp till om du kan – det kommer tillbaka  🙂