Nu är jag trött på gliringar och avundsjuka kommentarer! Bara för att vi har köpt husbil har vi definitivt inte råd med allt vi ser. Det handlar om prioriteringar!!!
Jag har drömt om ett liv i husbil så länge jag kan minnas. När jag förstod att Martin delade min dröm var lyckan total och planeringen tog fart. Redan innan Martin kom in i bilden försökte jag betala av så mycket jag kunde på mitt bostadslån och det blev förstås enklare när han hjälpte till.
De senaste 10 åren har vi betalat av så mycket vi kunnat och nu har vi nästan inget lån kvar. Under den här tiden har vi även rensat ur saker, möbler och annat som vi sålt, och sparat så mycket pengar vi kunnat. Dessutom lever vi väldigt sparsamt, har en gammal bil som används kanske en gång i veckan, köper saker begagnat, äter mat i säsong osv. Visst reser vi ibland, men även då försöker vi att hitta en prisvärd resa och har inget behov av en massa extra allt.
När vi gjorde slag i saken och realiserade drömmen, så hade vi en del att lägga kontant och lånade resten. I nuläget har vi alltså lån som vi betalar på, men ändå mindre i än många andra. Vår husbil är liten, den kostar inga miljoner – inte ens en… den kostar ungefär lika mycket som en ny bil. Hur många köper inte en ny bil? Får de gliringar? Kanske… jag vet inte. Eller alla som har ett fritidshus? Får de gliringar?
Men vi får alltså höra: ”En husbil har ni råd med men inte med xxx” eller ”Ni som har husbil har det ju tätt” osv osv… Vi har kämpat för att komma hit! Martin har omskolat sej i vuxen ålder och var tom tvungen att byta namn för att få ett jobb! Hans polska efternamn var ingen fördel i arbetssökandet, när han bytte tog det däremot fart. Vi lever så billigt vi kan, sparar och betalar av.
Vår husbil är vårt framtida hem! Det är vår dröm och den har vi realiserat. Kanske är det just det som sticker i ögonen på folk. Att vi gjort verklighet av en dröm. Att det vi kämpat för, numera står utanför vårt hus och skiner. Vi är definitivt inte rika, iaf inte i pengar, jag vet inte när man räknas som rik – men vi blir det kanske när huset säljs… där finns ju inga lån och då kan vi även betala av husbilen. Men idag: NOPE, NJET, NEJ.
Jag avskyr avundsjuka! Den är svart och ful! Tyvärr är det många som är drabbade. Många som har det mycket bättre ekonomiskt än vad vi har, konstigt nog. Varför kan vi inte bara glädjas med varandra? Vi har uppfyllt en dröm och är lyckliga, gläds med oss! Vi borde vara lite mer som Stampes mamma och vara tysta när vi inte har något snällt att säga.
För att ta det en gång till: Ja, vi har köpt husbil. Nej, vi är inte rika. Iaf inte på pengar – men på lycka 🙂
Imorrn är alla restriktioner, som vi levt med i två år, borta. Lite konstigt känns det allt… men kommer allt verkligen att bli som vanligt nu?
Vi var på Dominikanska Republiken när rapporterna om covid började hagla. Vi hann hem innan världen stängde, men det var på det berömda håret. Första månaderna var det rätt skönt, men ovant, att inte springa iväg på en massa event och rätt snart insåg vi att detta kommer att bli långvarigt. Så vi gjorde upp en plan: vi skulle fixa hemma och ta hand om oss. Så blev det!
Vi röjde källaren, vinden, förrådet och garaget. Rensade ur, sålde, la i loppislådor och ställde det lilla vi skulle ha kvar på vinden. Organiserat i genomskinliga plastlådor, så vi ser vad som finns där. Sen började renoveringen. Förrådet byggdes upp nästan från grunden, garaget likaså. Det var sååå skönt att få ordning. Sen dog vår älskade pälsboll och energin tog slut.
Under 2020 gick vi drygt 300 mil. Vi satsade på sömnen och maten, vi skulle komma i form. Och det gjorde vi också. Båda gick ner massor i vikt, jag började se muskler på kroppen och vi gick och gick och gick. Jag brukar säga att 2020 var året då vi röjde, renoverade och promenerade. Men hösten blev tung, vi saknade vi älskade hund så det gjorde ont.
2021 var tänkt att gå i ungefär samma spår, med renovering och hälsa. Det började med att jag målade om mitt träningsrum, målare kom hit och fixade lite skavanker i ett tak och jag tog tag i alla lister och dörr/fönsterfoder. Sen kom covid in i familjen, plus lite annat, då var det bara sjukdom för hela slanten. Vi två klarade oss, men mina föräldrar hamnade på sjukhus och ena sonen var också dålig. Våren försvann i nån slags sjuk covidbubbla och när den lättade köpte vi husbil.
Medan vi väntade på att få hem Peppe (husbilen) började vi bygga trädäck på baksidan, en plan vi haft länge – nu var det dax. Då tog virket i Sverige slut, så där stod vi med en uppgrävd trädgård utan att komma vidare. Så vi drog iväg med Peppe så fort vi kunde och var borta så länge vi kunde. SEN byggde vi klart och blev sååå nöjda.
Så kom hösten och svärmor blev sjuk och hela livet ställdes upp och ner. Å så är det fortfarande… nu försöker vi bara att parera smällarna känns det som. Å här står vi alltså nu när allt ska bli som vanligt igen… för det tror jag att det blir, iaf så småningom. Vi kanske håller avstånd lite till varandra så här i början och tvättar händerna oftare, men rätt snart tror jag att vi glömmer det också. Vad tror ni?
Sedan jag fick veta att restriktionerna skulle tas bort har jag legat i som en galning för att boka läkarbesök mm. I fredags klippte jag mej, igår var jag på ett av alla läkarbesök, idag ska jag skadebesikta bilen och besöka optikern och på fredag ska kiropraktorn få rätta till mej. Samtidigt försöker jag jobba lite i förväg, jag vill ha så mycket gjort som möjligt när grejerna börjar fyllas på i almanackan.
Jag är ändå lite fundersam. Kurvan på smittade börjar iofs dippa lite, men är det tillräckligt? Kommer vi få en rejäl boom om ett par veckor? Ska fler vänner dö? Kanske man skulle tagit bort en sak i taget istf att släppa upp allt på en gång? Samtidigt är jag glad för alla vänner inom restaurang- och nöjesbranschen, kulturen samt rese- och turistnäringen som får chans att resa sej igen.
Men jag tror inte att jag kommer att bete mej särskilt annorlunda nu mot hur jag gjorde innan jul. Som jag alltid gjort. Jag är egentligen ingen ”kramare” och vi har inget stort umgänge, oavsett pandemi eller ej. Jo, jag kommer nog att åka kollektivt mindre, särskilt i rusningstrafik och vi kommer att börja resa lite mer som vanligt igen. Det har jag verkligen saknat! Men allt beror såklart på andra länders restriktioner.
Vad tror ni? Kommer allt att bli som vanligt nu? Har ni utnyttjat tiden i corontän? Hur har ni fördrivit tiden?
Redan när jag var aktiv som politiker på 00-talet tjatade jag om regelbundna syn- och hörseltester för körkortsinnehavare. Inget hände då, men nu kanske det händer något…
Min bästa kompis skaffade körkort som 18-åring. Inget konstigt med det, det gjorde jag med. MEN min kompis blev som 25-åring helt blind. Då kan man ju tro att hennes körkort blev återkallat, men det blev det inte. För att testa hur flat systemet fungerade då och kanske även fungerar idag, tog hon sin ledarhund och sin vita käpp och gick in på posten för att hämta sitt förnyade körkort. När hon skulle skriva under för att kvittera uthämtningen, sa hon ”Jag är helt blind, kan du placera pennan där jag ska skriva”. Det gjorde kassörskan och lämnade sedan ut körkortet.
Precis så här gör jag också när jag förnyar mitt körkort, men jag kommer ju inte in med ledarhund och vit käpp. Varken jag eller min vän trodde våra ögon, hon borde ju inte få hämta körkortet. Men det är å andra sidan inte kassörskan på posten som ska reagera, utan sjukvården. Hennes läkare skulle såklart anmäla till länsstyrelsen att hon inte längre var lämplig innehavare av sitt körkort, men det gjorde man inte. Det är såååå konstigt!
Jag lämnade in motion efter motion om detta, men jag ville även ha hörseltest. Helst även reaktionstest, men det var att dra det lite för långt tyckte jag då. När man lämnar en motion som man verkligen brinner för och vill att den ska gå igenom, då måste man hålla det enkelt. Ändå gick det inte. Motargumenten var att det skulle belasta vården, förlänga köerna, blir dyrt, diskriminering osv. Jag hade såklart ytterligare ett gäng motargument till motargumenten, men ändå var det tvärnej.
Jag la av min politiska karriär 2010, men har såklart följt mina hjärtefrågor sedan dess. Det här med syntest har varit uppe förr, och nu på senare tid har även optikerna reagerat. Såklart, de vill ju tjäna pengar. Men i ett pressmeddelande jag fick idag blev det tydligt att läget är akut. Där stod det nämligen att 10 procent, vilket motsvarar över 670 000 bilförare, som kör med en olagligt dålig syn. Synen blir oskarp efter en meters avstånd, strax efter bilrutan alltså. Samtidigt upplever nästan alla testade, 97 procent, att de har en fullgod syn för att köra bil. Det är rätt skrämmande siffror tycker jag!
bild från bilprovningen och synoptics synbesiktning
Varje år drar länsstyrelsen in körkortet för hundratals människor, men då är det nästan bara pga medicinska orsaker som tex epilepsi mm. Det här med syn, hörsel och reaktion har man missat totalt! Hur ofta ser man inte en person som sitter med näsan i fönstret och kisar och kör långsamt långsamt? Jag ser dem rätt ofta tyvärr. Titta på bilden här ovan och jämför en bra syn mot en dålig. Det finns alltså folk som kör omkring med synen på vänster bild! Galet!
Mitt förslag har hela tiden varit att när man ska förnya sitt körkort så ska man även kolla syn och hörsel, var tionde år alltså. För alla. Inte efter någon särskild ålder eller så. Synen kan ändras snabbt, så det är ingen nackdel att kolla den regelbundet även som hyfsat ung. Å då blir det heller ingen diskriminering i ålder av föraren. Jag skulle själv inte ha något emot det, även om det skulle kosta några hundralappar. Det är ju en slags livförsäkring!
Jag tycker detta är så otroligt självklart. Vad tycker ni?
… alla kan göra något. Brukar man säga och det hörs väldigt ofta just nu när Musikhjälpen är igång. Jag älskar Musikhjälpen! Det är så mysigt att ha på i bakgrunden medan jag tränar eller jobbar. Tycker inte ni det?
När man lyssnar på alla projekt och bössor som startas med Musikhjälpen blir man alldeles varm i hjärtat. Jag har också haft några bössor igång genom åren, men de har inte gett särskilt mycket. Men alla bäckar små heter det ju också.
Just i år kommer jag inte att bidra med något, detta pga att vår by i Gambia får all hjälp just nu. I Gambia lever man på turismen och den uteblir även i år pga pandemin. Det är väldigt svårt för alla som bor där, det finns ju inga jobb. Å har man inget jobb blir det inga pengar och då kan man inte ställa mat på bordet.
Här om veckan hörde vår vän Smile av sej och berättade att deras hus höll på att rasa. Jag fick bilder på väggar med stora sprickor och såg tydligt att man kanske klarar sej just nu när vädret är ok, men när regnet och regnsäsongen kör igång så kommer väggarna att rasa. Det måste repareras NU! Så vi körde igång en snabb insamling bland våra vänner på Facebook och kunde föra över 1000 kr efter bara någon dag. Några dagar senare fick vi nya bilder där väggarna lagats med ny sten och nu puts för att hålla ihop allt.
1000 kr räcker rätt långt, men är inte tillräckligt. Det behövs minst lika mycket till om de ska kunna fylla på matförråden lite. Summan brukar räcka till 50 kg ris, 20 liter olja och 20 kg lök och det i sin tur räcker till mat för hela familjens ungefär 10 personer i 2-3 månader. I Gambia gör man dessutom så att man ser till att den egna familjen har det den behöver, sen ger man resten till den som behöver det bäst. Äldre och sjuka i byn framförallt. Tänk om man tänkte så här…
Vi vill såklart skicka över mer pengar, men har inte hur mycket som helst själva att bidra med. Så häromdagen tog jag återigen fram saker som jag försökt sälja tidigare och la ut till försäljning igen. Direkt hade jag sålt av lite och fått in 500 kr. Nu ger vi det helgen och ser hur mycket vi kan få ihop, sen för vi över de pengar som kommit in. Vi vet ju att varenda öre kommer till nytta, inget försvinner i sk administrativa avgifter.
Så just i år får Musikhjälpen klara sej utan oss, vi behövs på annat håll. Som sagt; ingen kan göra allt, men alla kan göra något och vi får med egna ögon se vart vårt bidrag gått åt till, både på bilder och när vi kommer till Gambia nästa gång. Det är en härlig känsla i magen att på riktigt se att det lilla vi gör, verkligen gör skillnad.
Vill du hjälpa oss att hjälpa? Skicka ett mail till mej marlenerinda@gmail.com så tar vi detaljerna den vägen.
Har du startat någon bössa eller på annat sätt stöttat Musikhjälpen i år eller föregående år?
Vi har vänner och bekanta som varit utsatta för inbrott och jag har även suttit i tingsrätten och dömt tjuvar, men inte varit utsatt själv… förrän nu…
För inte alls länge sedan var det svängdörr hemma hos oss. Vi låste nästan aldrig, mer än när vi sov – om vi kom ihåg… sedan en tid tillbaka har jag låst när vi tagit sista promenaden, vi ska ju ändå inte ut mer. Å på senare tid har vi även låst nästan jämt även när vi är hemma. Tur var väl det…
Igår satt vi och tittade på tv och planerade morgondagen. Då hör vi hur vårt handtag till ytterdörren försiktigt trycks ner. Vi bara tittar på varandra och undrar vad som händer. När vi kom hem för några kvällar sedan låg vår soptunna ner, så vi har ju förstått att någon haft koll på oss. Jag smyger fram till dörren och ser att handtaget fortfarande är nedtryckt, så jag låser snabbt upp och sliter upp dörren. Men den som stod där har såklart redan hunnit sticka. Det var dock färska och tydliga fotspår på trappen.
Jag gör direkt ett inlägg i vår facebookgrupp för vårt område och samtidigt lägger en granne upp en film från sin övervakningskamera. Han har precis haft påhälsning i sin trädgård av mörkklädda personer med ryggsäckar och det står även en person utanför på gatan som verkar vara i samma sällskap. Samma tid, bara kanske 50 meter emellan oss. Väldigt obehagligt. (Nyss fick jag veta att en annan granne också haft påhälsning men en timme senare.)
När jag varnat alla grannar och bekanta som bor i närheten, ringer jag polisen. Jag fattar ju själv att bovarna redan har stuckit och att det inte är akut, så jag tycker att det är viktigast att först varna andra som kan drabbas och sedan prata med polisen – polisen höll med. De såg alvarligt på händelsen/händelserna och kommer låta en polisbil köra runt här titt som tätt nu. Bovarna har ju rört sej under en lång tid i vårt område och uppenbarligen haft något på g, i bästa fall har vi avbrutit detta för stunden.
Inget hände alltså. Ändå mår jag rätt dåligt idag. Tankarna snurrar… Vad hade hänt om dörren inte varit låst? Har någon koll på oss? Vet de när jag är ensam hemma? Hur länge har de haft koll? Det lixom kryper i hela kroppen av obehag. Dessutom tänker jag på våra grannar som är ensamma och äldre, här är vi iaf två.
Ni finns ingen tvekan längre, nu kommer dörren att hållas låst. Dessutom har vi en grind som stått öppen sedan pälsbollen dog, den kommer att stängas igen och vi ska skaffa en rejäl hasp på den. Vi har larm och uppmärksamma grannar och nu kommer ju även Polisen att ha extra koll. Dessutom har vi timer både på lampor och radio, så det syns nog inte så mycket när vi är borta. Utomhus har vi mängder med ljusslingor, därför är det konstigt att de valde just vårt hus. Vi var hemma och det lyser överallt!
De skulle dessutom bli himla besvikna om de kom in hos oss, vi har typ ingenting. Iaf inget av värde, det mesta är sålt – vi förbereder ju för ett liv i husbil. När jag ser mej omkring just precis nu är det enda jag kan se som attraktivt en tv och möjligtvis datorn jag skriver på. Men datorn är gammal och inte värt något längre, så nä… tjuvar som kommer till oss skulle nog mest bli förbannade för att här inte finns något. Till tjuvarna: Vi har inget att värde och huset är larmat – strunta i oss!
Upplevelsen var väldigt otrevlig, även om det inte blev skarpt läge. Nu vill jag bara sälja allt, flytta in i Peppe och dra. Nog för att man kan få inbrott även i en husbil, men risken är betydligt mindre. Å då kan man flytta sej från den obehagliga platsen och aldrig mer återkomma. Nu måste jag ju vara kvar och hela tiden påminnas om vad som kunde ha hänt och fortfarande kan hända. FY vad det snurrar i skallen nu 🙁
Alla har sett reklamen om hur enkelt det är att ta snabblån och det är verkligen enkelt. Man behöver ingen säkerhet alls och knappt någon inkomst heller. Att ta sej ur skiten är däremot jäkligt svårt och att spärra sej mot framtida köp är faktiskt omöjligt hos några.
Som ni vet så har ett av trasslen för oss varit en ”nära” anhörig som haft problem med sin ekonomi pga bla spelberoende. Jag har haft hand om h*ns pengar periodvis, men egentligen bara när det gått käpprätt åt skogen och h*n lämnat ifrån sej allt i ren panik. Då har vi nästan hunnit reda ut allt, innan h*n börjat låna pengar igen.
Nu har det gått så långt att bostaden fått säljas för att inte hamna hos kronofogden. Alla privata lån är betalda och jag har betalat in till de snabblån som jag har hittat. Men det är inte så enkelt som att bara betala den skuld man ser, nejdå… låneföretagen gör allt för att ha en kvar och har massor med knep för detta. Bara att hitta lånen är svårt, det finns huuuuur många låneföretag som helst!
När man tar ett snabblån kommer pengarna in direkt till det konto man uppgett. Då har man samtidigt samtyckt till att pengarna dras från samma konto vid fakturadatum. Men det står inte var pengarna kommer ifrån eller vem som dragit dem. Det står oftast bara insättning och kontantuttag… det ser alltså ut som man tagit ut pengarna i bankomat och de är svåra att spåra. Man kan alltså inte leta i kontoutdragen, där hittar man inte mycket alls.
Det vi gjorde var att tömma alla konton och helt enkelt vänta på påminnelser via post. Det tog ett tag och innebar att det även blev påminnelseavgifter, men det var enda sättet.
När man till slut ändå hittat företagen och vill avsluta sina lån fortsätter svårigheterna. För att krångla till det står det olika belopp beroende på var man tittar. Det skiljer inte så mycket, bara några hundringar – men är tillräckligt för att det ska bli fel och då tjänar de lite ränta och lite fler avgifter innan man upptäcker detta. Det kan också vara så att hela beloppet inte står där, man är tvungen att kontakta företaget för att be om en slutfaktura och då finns det ibland inget telefonnummer utan man ska maila eller chatta…
På ett ställe hade vi betalat in hela summan, men det blev aldrig noll på kontot. Vi ringde och fick veta att det vi betalat in hade placerats på ett sparkonto som h*n aldrig ens hade öppnat. Där låg pengarna (över 30 000) och gav ränta till företaget, medan skulden istället kostade ränta. ”Å, ville ni betala av lånet med dem?” hette det när vi frågade var pengarna var. Sen tog det ytterligare några dagar innan pengarna var på rätt ställe och då hade vi såklart lite mer i räntor och avgifter att betala, eftersom vi inte ringt innan och sagt att lånet skulle avslutas.
Ett annat lån har vi betalat för mycket på, jag såg i kors av alla siffror och gjorde fel. Vi ringde upp bara minuter efter att jag upptäckte misstaget och allt skulle rättas till. Här fanns ytterligare ett lån som pengarna skulle skjutas över till, så att även detta kunde avslutas. Två veckor senare var det fortfarande inte gjort, nu har vi hotat att ringa varje dag tills det är fixat. Å på ett annat ställe hade vi betalat 800 för mycket. ”Jaha, vill ni att vi återbetalar dem?”…
Detta ska alltså vara en slutbetalning. Ändå står det att det kan tillkomma fler avgifter…
Jag fattar att man inte orkar ta tag i den här skiten, det är en galen labyrint där alla gör allt för att behålla en som kund. Jag är hyfsat frisk, iaf i skallen, men orkar knappt. Jag får ta ett eller ett par ärenden om dagen, annars blir det för mycket. Här har vi haft kanske 20-25 lån att gå igenom. Hur ska då en person med diagnos eller depression orka? Det gör man inte! Det har tagit dagar att få ordning på allt, enormt mycket energi och sömnlösa nätter.
Samtidigt som h*n ringt runt idag och kollat att allt verkligen är noll, har h*n bett om att spärra sej. Men se det är inte heller så enkelt som det låter. Några ställen har sagt ok direkt och frågat om h*n vill spärras på livstid och då har h*n sagt ja. Någon har en länk som man ska klicka på och följa anvisningar. Någon annan spärrar bara 3 månader i taget, sen måste man själv förlänga spärren. Och någon spärrar inte alls, utan hänvisa till spärr via UC (upplysningscentralen). Men den spärren gäller bara i två veckor och kan bara förlängas med polisanmälan om att man varit utsatt för bedrägeri. Hos de här företagen kan man alltså inte spärra sej! Hur sjukt är inte det!
Nu kanske någon säger ”Ja, men det är väl bara att sluta att ta lån då”. Men det är ju inte så enkelt, då hade ju ingen suttit fast i olika skuldfällor. Den som en gång tagit ett snabblån hamnar ofta i en ond spiral, nedåtgående såklart. Man försöker täcka gamla lån med nya och räntorna bara växer. Det är lätt att ta lånen, men svårt att komma ur.
Som sagt; jag har suttit många timmar med detta nu och jag tror att vi nästan är igenom. Det är bara de där pengarna som är på vift som ska komma till rätta och det behövs en lön till för att betala sista lånet. Sen är det missbruksbehandling, ny utredning, ny diagnos och behandling som är på tapeten. Det låter så enkelt, men allt tar sån tid!!! Varje steg tar mellan 6-12 månader. Vi har hållit på i 10 år med ekonomisk trassel på olika nivåer nu och jag hoppas verkligen att det värsta ligger bakom oss. Jag orkar inte mer, nu får någon annan ta över.
Jag ber regeringen och våra politiker om två enkla åtgärder:
Fixa ett bank-id som inte är knutet till ett bankkonto eller ekonomi. Man måste kunna identifiera sej på tex 1177 och såna grejer utan att komma åt sina pengar. Då kan man nämligen inte ta snabblån, för där måste man identifiera sej med bank-id.
Fixa så man kan spärra sej hos UC mot kreditupplysningar gällande snabblån.
Dessa två skulle kunna rädda livet på flera personer om året. Många som hamnar i skuldfällor tar nämligen livet av sej. Det är dax för regeringen att ta lite ansvar för personer som inte klarar det själva. Så länge bank-id ser ut som det gör idag kommer många fler att drabbas och det kryper längre och längre ner i åldern. Det måste bli svårare att ta lån och enklare att ta sej ur dem – inte som idag när det är tvärtom.
Är det något jag avskyr, så är det att vara i en tvist med ett företag. Jag har rätt stor koll på lagar, regler och mina rättigheter efter många år som nämndeman i Tingsrätten. Så nog vet jag hur man går till väga och vilken väg man ska gå, men det är ju såååå energikrävande!
Tvisten jag ska berätta om här har pågått i två år, men allt startade egentligen för fyra år sedan. Det handlar om installation av fiber… jag vet att ni är många som också har problem med det. Särskilt ni som anlitat Open Infra eller Stadsnätsbolaget som de hette från början. Det är svårt – men det går att ta sej ur!
2 september 2017 skrev vi tveksamt på avtal med Stadsnätsbolaget. Då satt en försäljare vid namn Niklas i vår soffa och garanterade oss att så fort tjälen gick ur marken så skulle vi ha fiber. Detta lovade han dyrt och heligt flera gånger, eftersom det var detta som var viktigast för oss om vi skulle skriva på. Vi behövde akut ett stabilt internet så att vi båda skulle kunna jobba hemma. Å då hade vi såklart ingen aning om någon pandemi. Avtalet gällde i två år, hade inget hänt då så skulle det inte vara något problem att ta sej ur. Men vi var ju lovade fiber om ca 6 månader, så vi oroade oss inte.
Våren kom, inget hände. Hösten kom, inget hade ännu inte hänt. Surt såklart, men de hade ju 24 månader på sej… våren kom igen och inget hände… i oktober 2019 hade fortfarande inget hänt och jag mailade företaget och bad om annullering av avtalet. Jo tjena, så enkelt var det minsann inte. De hade haft såååå många kostnader och det absolut inte deras fel att inget hänt. Beslut på ansökan hade dragit ut på tiden, likaså överklagande av avslaget på ansökan, något som de inte rådde för och då menade man på att vi inte bara kunde dra oss ur sådär. Eller jo, det kunde vi… mot en kostnad såklart.
Vi var 13 eller 15 grannar som skrivit på, nu gjorde fler som jag och fick samma svar. Men vi fick inte samma belopp. Siffrorna skiftade ganska stort, mellan 6000 och 100 000 ville man ha i avbrottsavgift minsann. Jag fick inte ens veta min summa eftersom jag aldrig gick vidare. Jag orkade helt enkelt inte. Nånstans vid den här tiden bytte förtaget namn, och kanske ägare (?), till Open Infra, vilket visade sej skulle vara tur för mej…
I oktober 2020 hade det gått ytterligare ett år. Då mailade jag till Open Infra och sa att det gått ytterligare ett år och fortfarande stod vi utan fiber. Nu härjade en pandemi och vi behövde verkligen tjänsten. Jag menade på att de höll oss gisslan och inte levde upp till avtalet. Återigen kom svaret att de skulle skicka faktura om jag ville komma ur. Återigen orkade jag inte gå vidare…
Men sen kom lite energi och jag anmälde ärendet till ARN. Anmälan ställde jag till Stadsnätsbolaget, eftersom det var dem jag hade avtal med. Det blev avslag från ARN direkt. Jag hade nämligen dröjt för länge. Man måste anmäla ärendet inom ett år från första kontakt med motparten. Det hade jag inte gjort…. eller… Det var ju faktiskt inte Stadsnätsbolaget som var min motpart längre… det var ju Open Infra. Så jag gjorde en ny anmälan med Open Infra som motpart och där hade det inte gått ett år. Såklart såg ARN min föregående ansökan och undrade vad jag pysslade med, så jag förklarade att jag i virrvarret anmält fel bolag.
Sen hörde jag ingenting på ganska lång tid och tänkte att det var kört. De tog flera månader, men sen kom ett besked att Open Infra fått yttra sej och jag skulle nu få lämna svar på deras yttrande. Där var så många lögner! Att vi var över 400 hushåll i mitt område och det gått åt massor med arbetstid bara att projektera och söka tillstånd för just vårt område. Enligt dem skulle grävandet börja inom kort, så de hade ställt ut redskapsbodar mm hos oss. Vi är 38 hushåll, inte en gubbe har varit här sedan hösten 2017. Detta skrev jag och fick svar tillbaka efter bara några dagar.
De började på 400 hushåll, vi är 38… de har ingen koll alls!
Jag hade alltså att välja på att få avtalet hävt eller avvakta ytterligare. Svårt val! Inte! Vi har vid det här laget faktiskt fått fiber i huset, men av Botkyrka Stadsnät. Det gick snabbt från avtal till installation och fungerar klockrent! Det finns ju inte ens chans att jag skulle avvakta. Alltså skickade jag en skärmdump till Open Infra av meddelandet och bad dem häva avtalet omedelbums. Inte ett ljud kom tillbaka och jag ville ha ett skriftligt besked för att vara helt säker. Svart på vitt lixom. Detta skulle inte bli hängande i luften. Jag ville ha ett avslut.
Igår på förmiddagen fick jag ett nytt mail från ARN, där de frågade om jag hört något och om ärendet löst sej. Hörde de inget innan 1 november skulle de anse ärendet löst och släppa det. Jag tänkte att har jag inte hört något på måndag nästa vecka så mailar jag både ARN och Open Infra igen. Men det behövde jag inte! Igår kväll kom även svaret från Open Infra. JAG ÄR FRI!!! Efter två år, stor frustration och total uppgivenhet är jag ute på andra sidan. Och jag vann!
Frustrationen har varit så stor att jag faktiskt ställde upp i en intervju med Aftonbladet förra tisdagen. Jag och en granne (han kom ur avtalet tidigare) tänkte att vi kunde ge stöd åt andra i samma situation. Det ligger ca 400 ärenden hos ARN bara om Open Infra. Grannen kunde ge tips på hur man ska ta sej ur och jag kunde mest spy galla, vilket vi också gjorde. SAMMA KVÄLL som aftonbladet var här kom första meddelandet från Open Infra, det där att jag kunde välja att avsluta eller avvakta. Tidningen hade inte varit i kontakt med dem än, så det var en slump att det blev just samma dag. Men de kanske känner att de har blåslampa i häcken nu och börjar ge sej?
Till er som sitter fast i Open Infras avtal vill jag verkligen uppmana att anmäla till ARN. Det verkar inte finnas något annat sätt. Skulle ni redan ha fått en avbrottsfaktura, så bestrider ni den medan tvisten pågår. Betala INTE! Men se upp med datumen, vänta inte för länge. Jag ser många som lyckas ta sej ur nu, så det går. Ge inte upp!
Att vara i en tvist med ett företag tar enormt mycket energi. Man är så liten och det handlar oftast om stora pengar. Jurister som tittat på avtalet vi haft menar att det inte ens är lagligt, vi har alltså varit gisslan i ett ogiltigt avtal! De borde släppt oss direkt när 24 månader gått, utan diskussion. Så här gör många företag eftersom de räknar med att kunderna inte orkar dra ärendet i långbänk utan hellre betalar. De tjänar massor med pengar på alla som faktiskt betalar den där avbrottsfakturan. Jag är så stolt över att jag inte gjorde det. Att jag inte gav upp.
Men det har krävt enormt mycket av mej i energi, sömnlösa nätter, oro, frustration och en massa annat. Jag har ju lite annat som trasslar runt mej samtidigt lixom… Nu är iaf detta över och jag pustar ut för den här gången. Jag vann!
Här om dagen skrev jag om mitt extrajobb. Att jag jobbar som röstmottagare i kyrkovalet och samtidigt påminde jag lite om vikten av att rösta. De kommentarer jag fick gjorde mej lite bedrövad och rätt bekymrad faktiskt. Låt mej förklara varför.
Jag anser att den rösträtt vi har är oerhört viktig. Det spelar ingen roll om det är valet till Riskdagen, EU, Kyrkan eller den egna bostadsföreningen det handlar om. Har vi rösträtt och möjlighet att påverka – ja, då ska vi också göra det. Anser jag.
Folk slåss för sin rätt att rösta. Vi kvinnor har bara haft rösträtt i 100 år, till skillnad från männen som haft det betydligt längre. Vad skulle hända om den rätten tog ifrån oss? Om vi nu tycker att den är så oviktig menar jag…
Fortfarande är inte rösträtt en självklarhet i en del länder i världen, år 2021! Men vi i Sverige förstår inte sånt, bortskämda som vi faktiskt är… så vi struntar i att utnyttja den rätt vi har. I alla fall alldeles för många.
Jag fattar såklart hur ni menar i era kommentarer. Ni röstar förmodligen alltid i den allmänna valen (Riksdag, Landsting och Kommun) och kanske i EU-valet som är hyfsat enkelt att förstå sej på – men att Kyrkovalet kommer i skymundan och man inte kan förstå vad politik har i kyrkan att göra. Jag fattar det! Men fortfarande har man en rösträtt och sååå svårt är det inte att sätta sej in i frågorna, iaf lite snabbt, hyfsat övergripande för och tillräckligt att ändå kunna avge sin röst.
Men här ska även kyrkan ha en känga. Man kan inte bara skicka ut ett röstkort och uppmana folk att rösta om man inte samtidigt hjälper till med information. I de allmänna valen och till EU finns alltid en mängd sk röstbarometrar att tillgå. På bara några minuter och genom att svara på kanske 15-20 frågor, så ser man snabbt hur man ska rösta – eller iaf på ett ungefär åt vilket håll. Jag letade efter något liknande i Kyrkovalet och hittade NOLL!
Så jag skickade ut en efterlysning på facebook frågade dem som jag vet är engagerade i Kyrkovalet och även står med på listor och alltså är kandidater att kryssa om man önskar göra det. Ganska snabbt fick jag svar på min efterlysning, det finns faktiskt iaf EN valbarometer. HÄR kan du testa dej själv och se på ett ungefär vilket parti du stämmer bäst ihop med. Då har du iaf en riktning, nån person behöver du inte kryssa – men vill du det så får du faktiskt kryssa hela TRE stycken.
Ett testa på kanske 5-10 minuter har du tid med. Sen kan du rösta i förtid eller på valdagen, det tar några minuter till. Gör det! I kyrkovalet är det bara 50% som röstar, det är ju faktiskt skamligt! Vi lever i en demokrati som är självklar för oss. Vi måste vara måna om den rätt vi har att påverka och påverkar kan vi faktiskt göra med bara en enda röst.
Jag själv saknade 9 röster för att ta plats i kommunfullmäktige. Jag saknade en enda röst för att bli ordförande i vår villaförening. Och ni kanske alla minns hur det gick i förra riksdagsvalet då det stod och vägde så pass att man fick räkna om vissa distrikt. Det tog låååång tid att få resultaten pga att marginalerna var så små. Så jo, DIN RÖST RÄKNAS! DIN RÖST ÄR VIKTIG! DU ÄR VIKTIG! DU KAN GÖRA SKILLNAD! Glöm aldrig det!
Så gör det där testet nu, ta den tiden och pallra dej sen iväg och avge din röst. Använde din rösträtt, det är viktigare än du tror.
Vet ni om att det är kyrkoval snart? I alla fall för den som är medlem i Svenska Kyrkan. Det är inte jag, men jag jobbar gärna med valet ändå. Jag tycker det är roligt att jobba med förtidsröster och med själva valet, oavsett om det är kyrko-, EU- eller Riksdagsvalet. Dessutom ger det en bra extrapeng 🙂
Jag tror att jag jobbade mitt första val som valförrättare år 2000, då till EU – men det kan ha varit tidigare. Sedan dess har jag jobbat i alla kyrko-, EU- och riksdagsval på nåt sätt.
Ibland har man suttit halva natten på valdagen och räknat röster. Då har man alltså först jobbat sedan kl 8, tagit hand om röstande till kl 20 och sedan försökt hålla sej hyfsat klar i skallen för att räkna tusentals röster fram till kanske 12-01 på natten.
Senaste åren har jag dock bara jobbat med förtidsröster och den sk onsdagsräkningen i Riksdagsvalet och i fortsättningen kommer jag inte att jobba med riksdagsvalet alls. Det är för mycket tjafs, valdagen är för lång och för mycket folk, så det orkar jag helt enkelt inte längre. Jag saknar det lite grann, till slut var faktiskt hela familjen inblandad – så åkte vi på semestern för pengarna vi tjänade. Men allt har ett slut, heter det ju så fint…
EU-valet är enkelt, bara ett val, få som röstar och snabbjobbat. Kyrkan är ungefär likadant, fast det är tre val . men roligt och lättjobbat. Dessutom är det bättre betalt i kyrkovalet än de andra, sånt är ju trevligt. Vad är det som är så kul då? Jo, man träffar grannar och närboende som man kanske sett på länge, iaf jag som sitter i vallokalen där jag bor. Det är både roligt och intressant att vara med och arbeta för demokratin. Vi som jobbar brukar vara ett härligt gäng, som bara ses var fjärde år 🙂
Igår började förtidsröstningen. Jag och äldste sonen tjänstgjorde direkt de få timmar som förtidsröstningen har öppet över lunch. Jag kommer att jobba nästan varje dag, sonen jobbar när han kan för sitt ordinarie arbete. Jag trodde inte att det skulle komma mer än kanske en handfull röstande så här första dagen, men det kom ganska många faktiskt. Vi får väl se hur det bli kommande dagar.
Just i Kyrkovalet är många äldre och många som röstar med sk ombud. Det är ju ett alternativ när man inte orkar gå till vallokalen på egen hand. Då hämtar ombudet ett röstningspaket som innehåller valkuvert och blanka valsedlar som man skriver partinamnet på, samt ombudskuvert som ska bevittnas av två personer. Sen lämnar man det till representanter i vallokalen. Inte särskilt krångligt, ändå orkar folk tyvärr inte göra det. Det enda man måste vara noga med vid budröstning är att kuvertet ska vara bevittnat av två personer och vara igenklistrat. Svårare är så är det inte. Så hjälp gärna någon som du vet vill rösta men inte kan själv.
Jag är som sagt inte med i Svenska Kyrkan längre, av olika anledningar, och får inte rösta – men jobba får jag! Jag tycker att de val vi har är viktiga och att de som får rösta också har en skyldighet att göra det. Så iväg med er nu! Har ni inte fått hem ert röstkort eller slarvat bort det, går ni bara in på svenskakyrkan.se och ber om ett nytt.
Ni kan alltså rösta i förväg kommande två veckor, var som helst, eller på Valdagen i den vallokal som står på ert röstkort. Plättlätt, eller hur!
Visst kan det väl vara läckert med stentornen på stranden, men om man vet vilken skada de gör för djurlivet så blir tornen inte lika läckra…
När jag var liten byggde vi vindskydd av stenarna på stranden, men redan då fick vi höra att det inte var bra. Långt senare såg man ett och annat mindre stentorn, men inget anmärkningsvärt. För kanske tio år sedan hände något, det poppade upp torn överallt längst vissa stränder. På Öland och Gotland började tornen bli ett problem.
Det är nämligen så att fåglar som häckar på stenstränderna bygger sina bon, och letar sin föda, bland stenarna. Genom att flytta på stenarna förändras såklart deras boendemiljö och arterna riskerar att försvinna. Dessutom är en del torn så höga att de riskerar att rasa och då skada både människor och djur.
Vi var till fyren Långe Erik häromdagen och där var det helt galet. Det gick inte ens att gå ner till vattnet, där stod säkert femhundra torn på en yta av kanske 50 kvm, en del säkert 150 cm höga. Där finns en skylt, men den är ganska osynlig, att man inte får bygga tornen, men det struntar folk tydligen i. Även om skylten varit tydlig eller funnits fler, vete sjutton om folk hade brytt sej. Då måste man informera, så det gör jag nu.
BYGG INTE STENTORN. Ok, jag informerar OCH kommenderar! För gärna vidare den här informationen. Om folk förstår att tornen förstör för djuren, så kanske kanske någon avstår från att bygga eller kanske hindrar sina barn att bygga.
I Australien har en utrotningshotad ödleart i stort sett försvunnit helt nu pga stentornen. Där är böterna ca 50 000 kr om man blir påkommen med att bygga. Jag hoppas ju att folk ska vara förståndigare än så här i Sverige, men böter kanske är enda lösningen här också… fast då får ju tillsynsmännen ännu mer att göra. Redan nu går det timmar att rasera tornen som turisterna bygger upp. Vi rev kanske ett tiotal bara för att komma ner till vattnet, men jösse så folk tittade på oss.
Vi människor säger oss ju vara så miljömedvetna och vill djurens och naturens bästa. Då kanske vi skulle visa det, här är en superenkel grej att börja med 🙂
Alltså: Bygg inte stentorn, för djurens och naturens skull.
När jag går på mitt löpband brukar jag titta på tv, och i förra veckan blev det Malou´s program en av dagarna. Hon gästades av Shoka Åhrman som är sparekonom som vill göra det enklare att förstå ekonomi. Det var så intressant att jag gick betydligt längre på bandet än jag brukar 🙂
Shoka pratade om psykonomi som kan förklaras som psykologin bakom ekonomin. Varför vi helt enkelt tänker och reagerar som vi gör när vi ser ordet REA, en röd prislapp eller Black Friday närmar sej.
Ta bara en sån sak som ”Ta 2 betala för 1”. Jag och många med mej tar de där två gurkorna eller askarna med cocktailtomater automatiskt, eftersom erbjudandet finns där. Men hur många har egentligen tittat på hur mycket man faktiskt sparar? Sedan vi började göra det tar vi oftast en trots att det blir billigare med två, men att tjäna 1.90 på något som kanske inte ens hinner användas och måste kastas, ja… då blir det ju ingen vinst i slutändan. Tvärtom.
Allt handlar tydligen om serotonin och hjärnans belöningssystem som kör igång när vi har möjlighet att göra ett klipp. Vår hjärnan är ganska primitiv och har inte utvecklats särskilt mycket på miljontals år, vilket gör oss väldigt lättlurade. Vi kan tom lura oss själva och det är bla därför som affirmationer fungerar. Vi kan alltså även lura oss till bra saker och lära oss att stå emot de där klippen.
För oss förändrades allt när vi tog beslutet att förverkliga vår dröm om att bo i husbil. När vi på riktigt började göra oss av med saker och insåg hur mycket grejer vi har. Vi behöver definitivt inte fler! Hur mycket får man plats med i en husbil lixom? Vi köper fortfarande 2 och betalar för 1, men bara om vi verkligen behöver två. Vi kan fortfarande kolla efter grejer på Black Friday, men bara om det är något vi verkligen behöver. Annars väntar vi.
Numera faller vi väldigt sällan för erbjudanden faktiskt och det känns himla bra. Matsvinn har vi nästan inget, mer än skal. Vi kastar kanske 1 soppåse i veckan och då är det bla min fredagsbukett som hamnar där, eftersom vi inte har någon kompost. Matrester har vi heller inte eftersom vi lagar fyra portioner och lägger två i matlådor direkt vid spisen. Jag kollar rean ibland på Ellos och andra sidor, men det slutar nästan alltid med att jag stänger ner sidan – jag behöver inget. Behöver jag något och rean pågår, jamen lajbans – då handlar jag om jag hittar det jag verkligen vill ha.
Just nu nöter vi på de kläder och saker vi har och känner nästan eufori när de är så nötta att de faktiskt inte går att använda längre. Att se hur det blir mer plats i garderober, hyllor och lådor är en rätt konstigt tillfredställelse. Men så är det! Kicken nu är alltså inte att göra ett klipp, utan att inte göra det.
Det kan ju låta som om jag är en superekonomisk människa, men så är det inte – däremot är jag ekonomiskt medveten och gillar att spara pengar. Men jag har ett liiiitet problem och det stavas träningskläder, särskilt toppar med rolig text. Jag erkänner: jag har för många. Men nån last måste man väl ändå få ha 🙂
Hur fungerar ni? Faller ni direkt för ett erbjudande eller har ni koll?
Oftast läser jag ett gäng böcker och sedan berättar jag om dem i ett samlat inlägg. Men så finns det en och annan bok som kräver lite extra uppmärksamhet, I Rättvisans Tjänst av Johan Eriksson är en sån bok.
Under 6-7 år fördelat på två olika perioder tjänstgjorde jag som nämndeman i Huddinge, senare Södertörns, Tingsrätt. Ett uppdrag som jag älskade, ofta tänker tillbaka på, lärde mej mycket av och gärna skulle göra igen. Som nämndeman är du en slags amatördomare som sitter med vid rättegången för att helt enkelt bedöma om åklagaren lyckats bevisa det som h*n påstår har hänt. Enkelt beskrivet alltså.
Från början satt vi i Huddinges tingshus, detta var 1999 tror jag… på den tiden fick vi nämndemän vänta utanför salen tillsammans med alla andra. Då hade vi ofta tillfälle att prata med både åklagare och advokater, några var trevligare och mer pratsamma än andra. En av dem var just Johan Eriksson, några andra var Mats Floden och Reine Nelson. Tre oerhört proffsiga advokater som jag skattar högt och även har rådfrågat när jag behövt vägledning. Dessutom är de ruggigt trevliga och gillar att resa, särskilt Mats. Skulle jag hamna i knipa är det dessa jag skulle be om hjälp och har även hänvisat till när folk frågat mej.
När jag såg att Johan skrivit en bok blev jag inte förvånad, däremot väldigt glad. Johans speciella situation är ju att han försvarade Akilov, något som gjorde honom unik inom svensk rättshistoria. Det jag kommer ihåg från våra gemensamma dagar i tingsrätten är hans förmåga att inte krångla till det. Johan pratar så folk förstår, han krånglar inte till det eller brer ut sej med krångliga termer eller konstiga, svåra eller många ord. Dessutom är han cool-lugn!
När jag läser I Rättvisans Tjänst kommer allt detta tillbaka. Han berättar om fall som berört lite särskilt, på ett enkelt och rakt sätt. Det jag tror att han vill få fram och som han också lyckas med, är att även advokater är människor med hjärta och känslor, att det är den åtalade man försvarar, personen – inte handlingen. Att allt ska gå rätt till så att utgången blir så rättvis som möjligt. Att allt inte är svart eller vitt.
Visst är advokat ett arbete, men det är ett ganska speciellt arbete där man kommer människor nära i en väldigt speciell situation. I vissa fall har man hela deras liv och framtid i sina händer och det kräver en alldeles särskild person att klara det med respekt för en redan utsatt människa som ofta sitter jäkligt illa till. Och även om det är ett arbete, så involverar arbetet hela ens liv och ibland även familjen. Som Johans berättar om i boken pekade hans son på Rådhuset (tror jag) och sa att där bor pappa… Brottslingar har inte kontorstid, en försvarsadvokat får rycka in precis när som helst. Advokatens familjen får ofta vänta och anpassa sej.
Jag blev mycket imponerad av Johans sätt att skriva och berätta om de olika fallen. Berättelserna är raka och enkla, trots komplicerade fall och i vissa fall även komplicerade åtalade. Han berättar om fall som berört honom särskilt mycket och han berättar så det berör även mej. Jag förstår att han inte kan släppa de här fallen och människorna bakom dem, de har något över sej som man kommer ihåg. Men han måste haft väldigt svårt att välja vilka han ska berätta om. Jag har själv flera såna i min minnesbank, särskilt om barn och unga förstås.
För mej sitter särskilt en vårdnadstvist fast i skallen, samt den äldre damen som snattade ett par tofflor till sin man som var sjuk och frös. För att inte tala om damen i 60-årsåldern med skinnkläder och stora svarta moonboots som åkt fast för mer är 60 olovliga körningar på bara några månader. Hon var bara tvungen att köpa huvudvärkstabletter till sin kompis… Det är alltså inte de största och värsta fallen som sitter där, utan andra som har något som berör något i mej.
Jag brukar säga att i Tingsrätten ser man verkligheten. Vill man veta hur det faktiskt är ute i samhället så ska man ta en dag i rätten och lyssna på olika förhandlingar (de flesta är öppna, så det är helt ok att sitta med). Detta borde vara obligatoriskt för alla föräldrar, lärare och politiker – en dag om året eller nåt sånt.
Under en enda dag kan man se sin granne åtalas för misshandel, någon annan för stöld, bekantas barn för narkotikabrott, vänner i fula vårdnadstvister osv osv. Ibland behöver man bara läsa på tavlan vilka mål som ska tas upp under dagen och namnen som står där för att få en hyfsad översikt över vad som händer i vår närhet. Helt vanliga människor, vänner och bekanta som själva utsatts för brott eller som hittat på någon skit själva. Många fördomar kan vi skaka av oss, samtidigt som vi förmodligen får ett par nya.
Och allt detta blir så tydligt i Johans bok. Några föds in i kriminalitet och trassel, men för de flesta handlar det om tillfälligheter. Och självklart berättar han även om Akilov. Att även en terrorist är en människa. Just den här gillar tom att baka…
Jag älskar den här boken! Johans stora hjärta, engagemang, hängivenhet och professionalitet lyser igenom i varje berättelsen. Den är lättläst, informativ och tar mej tillbaka in i förhandlingssalen. Och jag längtar tillbaka ännu mer! Jag hoppas man släpper på kravet att de politiska partierna ska vara nominerande och att man istället ska kunna anmäla sitt intresse direkt till domstolen. Jag vill vara med!
Är ni bara det minsta intresserade av rättsväsendet, hur rättegångar går till, hur en advokat tänker och förbereder sej så ska ni läsa boken. Den är helt fantastisk!
Alldeles nyss kom UD’s besked om avrådan från resor i hela världen. Det är svårt att förstå innebörden av det, hur mycket det påverkar oss på olika sätt i olika länder. Jag får faktiskt ont i magen.
Många länder är beroende av turismen, bland annat mitt kära lilla Gambia. Utan turismen finns det inga jobb, kommer inte in några pengar vilket leder till att folk faktiskt dör. I just Gambia är detta tredje katastrofen på kort tid som drabbar landet. Först var det ebola, sen en galen ex-president och nu Corona. Precis när man repat sej hyfsat, så slås benen undan igen. Tack o lov är det slutet på säsongen, hoppas det ordnar sej till i höst. Gör det inte det… usch!
I och med UD’s besked kan man nästan säga att hela världen sitter i karantän. Varje land för sej. Det må vara ett drastiskt beslut men förmodligen väl genomtänkt.
Vad innebär det för oss som invånare? Inte så mycket för den som inte reser, kanske man kan tycka. Men detta handlar inte bara om dem som reser utan om världsekonomin och kan sluta i katastrof!
Redan nu står hela resenäringen stilla. Flygplan står på backen, fartyg vid kajen, hotell och restauranger står tomma. Enbart Scandic har varslat 2000 anställda, den totala summan är betydligt större. Om detta fortsätter kommer det att gå riktigt illa, men redan nu kämpar de små företagen för sin överlevnad. Jag har två vänner som vigt sitt liv åt sitt arbete. De driver resebyråer med inriktings främst till Asien… ni fattar ju själva.
Det börjar alltså mest troligt med att de små företagen går i backen, sen följer de stora efter. Tusentals med människor kommer bli utan arbete, med allt som detta för med sej vad det gäller personliga tragedier och kraschade ekonomier. Å detta är alltså bara början…
Sen står ju även teatrar och alla andra lokaler som används till sammankomster också tomma. De statliga teatrarna får förmodligen hjälp, men de små privatteatrarna… vad händer med dem och alla som jobbar där?
Och detta händer alltså i hela världen samtidigt! Förstår ni innebörden? Hur många nya arbetslösa har vi inom en kort tid? Hur ska vår samhällsekonomin klara detta? Å då är det bara turismen och kulturen jag ens snuddat vid. Många fler drabbas, många småföretagare.
Jag är uppriktigt orolig och orkar nästan inte ens tänka på allt som kan hända och förmodligen kommer att hända. Hur tänker ni?
Vi har väl alla varit med på utflykter där allt kanske inte funkat eller stämt till 100%. Oftast blir det ju bra ändå, och man låter de där smågrejerna passera. Men ibland är det för mycket trassel, strul och fel – då ska man klaga tycker jag. Så blev det tyvärr på senaste resan.
Jag klagar väldigt sällan, men när jag gör det vill jag att man lyssnar och tar mej på allvar. Jag är väl medveten om att man inte kan kräva samma saker som hemma, att bilarna kanske är lite äldre och att språket kanske inte funkar perfekt i andra länder. Så är det. Men saker ska ju fungera och som researrangör måste man vara tydlig när man beskriver en utflykt och vad som ingår i den.
När vi skulle på Valsafari fick vi veta att vi skulle åka buss till båten som skulle ta oss ut och se valarna. Vi fick också veta att vi skulle få guidning på engelska, att det var stopp på en ö för sol och bad och att vi skulle be hotellet om frukostpåse. Fine!
Det stod inte att transfern med bussen till båten skulle ta nästan tre timmar enkel väg, att bussen var skrotfärdig, måste puttas igång och kom rök från motorn. Det stod inte heller att guiden iofs kunde engelska, men inte orkade eller hade lust att guida oss, att vi skulle ta med egna handdukar (senaste utflykterna har arrangören stått för detta) och att hotellet inte har frukostpåsar. Just det där med bussen var faktiskt lite läskigt och gjorde några av oss rätt bekymrade. Särskilt som det började bolma rök ur ett säte och man började fundera på om skiten skulle börja brinna. Det syns inte så tydligt på bilden, på filmen jag visade för arrangören syntes det dock tydligt. Det var mest med tanke på detta som jag övht klagade, det kunde ha gått riktigt illa.
Som sagt; jag klagar inte ofta och vet hur förhållanden kan vara och klagar jag så gör jag det konstruktivt – inte gnälligt. Blir jag inte trodd då, så kan det hända att jag blir lite irriterad. Så var det den här gången. Det tog några dagar innan jag tog kontakt med arrangören, då skickade jag ett mail där jag spaltade upp allt klart och tydligt. Till svar fick jag typ att jag var en dum turist som trodde att allt är som i Sverige.
Det skulle ta 3-4 mail till, men inte förrän jag skickade en film på rökutvecklingen fattade de att jag faktiskt talade sanning. Då blev det ett helt annat bemötande minsann. Å sånt retar mej! Självklart är jag medveten om att folk utnyttjar tillfället för att få tillbaka pengar, men jag är inte en av dem! Såklart kan det var svårt att veta om jag är en sån eller ej, men en sån person hade förmodligen skrikit och gapat rätt omgående – jag kom med konkreta påpekanden.
Hur som helst så trodde man iaf på mej till slut och vi blev erbjudna kompensation. Tack för det måste man väl säga, men jag hoppas verkligen att man tar den där bussen ur trafik, att man säger till guiden att skärpa sej och ger lite bättre info till sina resenärer. Det kunde gått åt helskotta helt enkelt, bussen var inte trafiksäker!
Jag är inte rädd för att säga ifrån, men jag vet att många är rätt konflikträdda – är du?
Julhelgen är över och den blev riktigt bra. För första gången hade vi kommit överens om att inte köpa en enda julklapp och det var så skönt. Ofta säger man att man inte ska köpa, men så gör man det ändå – i år var det verkligen ingen som köpte.
Vår jul är alltid väldigt enkel. Själva julafton firas hos mina föräldrar tillsammans med sönerna och yngstens sambo. På årets julbord fanns ett par sillsorter, skinka, sylta, ägghalvor, rödbetssallad, omelett, janssons och revbensspjäll och till efterrätt smultron med grädde. Inte särskilt avancerat alltså, men alldeles lagom.
Vi äter vid 13 och vid 15 väljer en och annan att se på Kalle – inte jag. Jag hängde i soffan istället med hund och en av ungarna. Den där stunden när man faktiskt har tid och hinner prata om lite ditten och datten är så go. Äldste sonen hade fått presentförpackningar på jobbet och valde att ge oss dem, så någon lite present fanns där – men ingen hade köpt något. Och det var faktiskt väldigt skönt.
Jag trodde det skulle kännas konstigt att inte se några julklappar eller öppna några paket, det är ju trots allt det som ses som en stor del av just julafton – men det var faktiskt tvärtom! De senaste åren har det mest känts som vi bytt pengar med varandra, nu fanns en helt ny tillfredsställelse i att inte ha sponsrat handeln eller att en massa ny onödiga saker bytt ägare. För vi behöver ju inga fler grejer, tvärtom! Å de grejer som vi eventuellt kan behöva, köper vi bäst själva – så blir det helt rätt.
Sen är det klart att man kan tänka miljö och att vara klimatsmart – men det handlade inte alls om det. Jag fattar att familjer med barn ger julklappar till varandra, men i en del fall jag sett så har det gått helt över styr – iaf i mina ögon. Jag såg en familj med tre barn ha ett helt berg med julklappar, det var knappt granen syntes. Då har det gått lite till överdrift kan jag tycka, särskilt som jag vet att de här barnen har väldigt mycket grejer redan innan… inte bara barnen förresten… men det är som sagt upp till var och en.
Den ”riktiga” Tomten kom på besök varje år. ”Vår” Tomte är faktiskt legitimerad Tomte 🙂
Vi hade massor med julklappar när barnen var väldigt små, när de inte ens fattar något, sen minskade vi och minskade rejält när jag skilde mej förstås. Då fanns inte ekonomin och det var nog ganska bra ffa för barnen som fick en uppfattning om pengar redan då. Efter skilsmässan hade jag en minimal budget, men jag ansåg att deltagandet i det sk ”vuxenlivet” var viktigt, vilket oftast resulterade i att de fick en upplevelse. Från de var 5-6 år har de fått teaterbiljetter eller platser på Melodifestivalen eller liknande och de har älskat det! Men jag tror att det årliga besöket av Tomten var viktigare än paketen 🙂
Vi gjorde något tillsammans som skapade minnen. Å det ska vi göra även nu, efter nyår ska vi gå ut och äta tillsammans och skapa nya minnen. Det enda vi behöver numer är tid tillsammans och härliga saker att minnas. Så det här med klappfria jular kommer att fortsätta, det var så befriande!
