Jag fascineras nästan varenda dag av hur folk resonerar och tänker. Och framför allt vad de uttrycker högt… Alla är så himla PK (politiskt korrekt) så länge det inte drabbar dem själva. Håller ni med?

Självklart tycker alla att våra medmänniskor som har olika psykiska åkommor ska ha ett eget boende där de kan utvecklas och må bra. Självklart tycker man också att det är viktigt att före detta kriminella ska ha ett utslussningsboende så att de kan komma på fötter igen och få en ny chans i livet. Precis som att man förstår att flyktingar måste ha någonstans att bo. Men och det är ett stort MEN… man tycker bara att allt detta är ok – så länge det inte blir i närheten av där man själv bor!!!

Det kan vara hur nödvändigt som helst med tex ett boende för funktionshindrade, men hamnar det i närheten av just mej så är det alldeles fruktansvärt! Såklart ska människor ha en andra chans men lägg för guds skull inte deras boende i närheten av ”vanliga” människor. Å flyktingboende ska vi inte tala om! Herregud! Det vet ju alla att de våldtar alla tjejer som kommer i vägen!

Det här är inget som jag tycker eller tänker, detta är däremot sånt jag hör varenda dag! Vi har nämligen precis fått ett boende för ca 40 flyktingar, bara några meter från mitt hus. Jag går förbi där med hunden varje dag och har sett hur de första flyttat in och hur några av de som bor närmast har förberett sej på olika sätt. Diskussionerna har varit väldigt aggressiva och fientliga, även från folk som inte ens bor här. Ju mer jag hört, desto räddare blir jag – för mina medmänniskor!

Jag är uppriktigt orolig för de som nu flyttat in i flyktingboendet, jag undrar om de verkligen får vara i fred och är säkra. De som bor där har jag ännu knappt ens sett skymten av. När jag gick förbi i förrgår var där ett öppet fönster och en man som hängde över köksbordet med huvudet i händerna. Jag vet inte om han sov eller bara njöt av solen – men han såg väldigt ensam ut. Jag hade förmodligen sagt hej om han tittat upp. I övrigt är det helt tyst i hela det området.

Jag har inget emot olikheter. Bryr mej inte särskilt mycket om tiggare utanför butiker eller på tåget. Vill jag inte ge pengar till dem är det ju bara att skaka på huvudet eller titta bort. Man måste inte bli irriterad och börja gapa som en del gör. Jag tror att olikheter berikar, det är mycket därför jag reser. Att då se mina medmänniskors misstänksamhet och rädsla för detta är beklämmande. Rädda människor är dessutom ofta farliga människor… Många rädda människor i grupp kan göra hemska saker. Dem är jag rädd för!

Vi får väl se vad som händer med våra nyinflyttade grannar och hur många tjejr som faktiskt kommer att bli våldtagna här omkring… jag tror NOLL – iaf inte av dem. Jag är inte ett dugg rädd, däremot är jag rädd för deras säkerhet. Jag har sett krossade fönster, redan innan de flyttade in. Vad kommer att hända nu när de faktiskt bor här?

Jag är så jäkla trött på rasism och fördomar så jag nästan kräks! Det är inte konstigt att det är krig och skit överallt i världen. Hur får vi stopp på detta elände?

Jag har haft instagram i kanske 3-4 år och har hyfsat många följare för att vara i Sverige och inte vara känd. Mina följare är riktiga, jag skulle aldrig betala för att få fler följare eller fler sk ”likes” på mina bilder. Men så tänker definitivt inte alla…

Jag var med i en tävling förra veckan, priset var en resa till Eilat. Det var inte särskilt många deltagare och när jag kollade vilka de var så var det ingen som hade mer än kanske 300-400 följare. Medan jag tittade dök det upp en ny bild och direkt när den kom upp hade den exakt 350 likes, trots att ägaren till kontot inte hade mer än 200 följare och brukade ha ungefär 30 likes på sina bilder. Idag när jag tittade hade det kommit upp en ny bild där ägaren också hade ett par hundra följare och nu hade nästan 400 likes på just den bilden. Jag måste säga att jag blir lite misstänksam och inte tycker att det är riktigt schysst spel faktiskt.

Företagen vill ju att ”riktiga” människor ska se deras bilder och ge tummen upp, inte att maskiner ska göra det. De betalar ju för tävlingen, i detta fall ganska mycket, och vill ju få valuta för sina pengar. Borde man ta kontakt med företagen och berätta hur det ser ut? Eller ska man vara en riktig svensk och inte bry mej? Jag vet inte. Eftersom jag hade vunnit om inte de här två hade dykt upp så känns det ju lite sniket och avundsjuk, men har de inte rätt att veta?

Nu handlar detta om likes, men många köper ju även följare. Sånt syns ganska tydligt faktiskt. De köpta följarna har oftast låsta konton, plastiga profilbilder och utländska namn. Jag har sett att några av mina bekanta köpt följare och snabbt gått från kanske 1500 följare till 5000. Jag blev lite nyfiken och var tvungen att kolla hur det går till, jag får nämligen reklam flera gånger om dagen om detta. För nästan ingen peng alls köper man antingen följare eller likes och man garanteras att detta är ”riktiga” följare, vilket de förstå inte är. Ibland gör Facebook rensningar och stänger av fejkade konton, det skulle nog behöva göras lite mer regelbundet. Det var vid en sån rensning som någon artist tappade 50 000 följare på någon minut.

Varför bryr jag mej? Jo, för att jag många av mina vänner driver företag och ofta har tävlingar. Jag vill ju att deras produkter ska visas för riktiga människor, inte för maskiner. Jag hoppas också att de företag som har tävlingar som går ut på att ha flest likes ska förstå att folk gör så här. Att det är en massa fusk som inte gynnar dem och deras produkt. Att företagen ska bli mer upplysta och kanske lägga upp sina tävlingar på ett annat sätt, som kräver ett engagemang av en riktigt människa.

Ge mej gärna er åsikt om fejkade följare och köpta likes. Tycker ni att det är ok att köpa likes för att vinna en tävling? Inom kort ska jag ge er tips på hur man får fler följare, riktiga följare alltså  🙂

När jag var yngre hade jag inga problem med att säga min åsikt eller gå emellan/dela på folk som bråkade. Jag tog alltid de svagas parti och gick emellan vid mobbing trots att jag kunde få en smäll själv. Det var naturligt för mej, inget jag tänkte på.

De senaste åren har jag dock börjat tycka att det tar för mycket energi att säga emot och argumentera. Uttrycket Pick Your Fights började dyka upp i skallen oftare och oftare. Man behöver ju inte säga allt man tycker jämt eller vara den som står upp för andra hela jäkla tiden. Eller? Kan man gå emot sin natur och sluta bry sej? Tänk för att man kan det! Å det innebär inte att jag blivit mer egoistiskt mot andra, det handlar bara om att jag väjer mina tillfällen när jag verkligen vet att jag kan göra skillnad.

Förr tyckte jag att det var viktigt att någon (jag) vågade gå mot strömmen och visa att alla inte håller med i allt som sägs. Jag engagerade mej i saker och ämnen som var bortglömda och ropade ibland högst av alla. Jag var med i tv-debatter och kände mej hela tiden taggig och arg, även om det kanske inte alltid syntes utåt. Det tog massor av energi och jag var ofta i konflikt med folk, men det gjorde mej inget – jag är inte konflikträdd.

Men att ständigt höja sin röst och gå emot massan är jobbigt i längden. När jag gick in i väggen 1998 började jag inse hur mycket energi det faktiskt tar och att man blir ganska otrevlig… Men att bryta en vana och ett naturligt mönster är svårt. Även om jag inte ville säga emot – så gjorde jag det ändå… det tog tid att lära mej att bara vara tyst. Att vara som de flesta andra. Och det tog emot att inte längre vara den som försvarade allt och alla. Men jag upptäckte att när jag inte skrek lika ofta, så lyssnade fler när jag väl gjorde det. OCH jag blev gladare.

Det tog många år av självbehärskning och jag misslyckades ofta och misslyckas fortfarande ibland. Men numera går det ändå hyfsat bra att hålla truten och inte uttrycka min åsikt förrän någon frågar efter den eller jag verkligen tycker att min röst behöver höras. Kanske har det med åldern att göra, men jag tycker faktiskt att folk tar mej mer på allvar numera. Kanske är jag lugnare i mitt uttryck, kanske bara klokare? Jag behöver inte längre säga allt jag vet och tycker, jag överlever faktiskt ändå. Jag vet inte alltid bäst, men vet ändå en himla massa!

Det är jätteskönt att inte vara ”motvalls kärring” i allt, utan faktiskt luta sej tillbaka och se andra ta de fighter som jag brukade ta. Jag tycker fortfarande lika, men kan vänta lite med att säga det. Jag väljer numera mina fighter  🙂