Klicka så det blir det lättare att läsa

Jag har funderat lite på det här med svartsjuka. Jag var svartsjuk förr, för kanske 20 år sedan… jag tror att mycket handlade om min självkänsla som var nere i botten. Jag hade inga högre tankar om mej själv och min person och var mycket osäker både på hur mina pojkvänner och vänner tänkte och tyckte om mej. Jag tog för givet att man inte tyckte om mej och snackade skit om mej och att det ju var självklart att mina pojkvänner sökte efter något bättre. Klart jag var svartsjuk! Alla andra var ju bättre, snyggare, smalare, vackrare och trevligare…

När jag tänker tillbaka så kan jag inget annat än att känna sorg. Den där unga människan som faktiskt var ganska söt, intelligent och trevlig. Att hon skulle känna sej så liten och dålig är inget annat än sorgligt. Men allt detta försvann när jag började jobba med mej själv och till slut insåg mitt värde. Jag är ju faktiskt inte så dum ändå och det spelar ju ingen roll vad andra tycker och tänker om mej så länge jag respekterar och accepterar mej själv. Det där snacket om att älska sej själv köper jag inte! MEN man måste acceptera och respektera sej själv! Å det gör jag idag!

Idag finns inte minsta tillstymmelse till svartsjuka. Å det är ju bra med tanke på att Martin arbetat i en minst sagt kvinnodominerad bransch där han både jobbar med och tillbringar hela helger tillsammans med ett hundratal kvinnor flera gånger om året. Hade jag fortfarande varit svartsjuk hade jag haft det ganska jobbigt…

Martin är inte heller svartsjuk, vilket är väldigt skönt! Annars är det klart att han fått lite jobbigt framöver med tanke på all den lediga tid jag kommer att få och alla chanser jag har till att ha någon vid sidan om, om jag skulle vilja det. Men jag anser att den som vill ha något annat än det som finns hemma har en brist i sin relation. Om Martin skulle få för sej att vänstra så innebär det ju att vi två inte har det bra och att han inte är nöjd med det vi har tillsammans. Jag skulle inte kunna förlåta otrohet. Väljer man att leka med någon annan, så har man valt bort mej och då är det bye bye.

Skulle det ta slut mellan oss så skulle jag aldrig böna och be om att få honom tillbaka. Jag vill inte ha någon som har valt bort mej, det är hans förlust. Jag är värd mer än så. Å det förstår jag nu! Jag skulle aldrig fråga ut Martin av svartsjuka om hans helger med jobbet eller aw med studiekompisarna. Jag frågar av intresse och han berättar för att han vill dela med sej. Som det ska vara i en sund relation. I nuläget frågar jag ganska ofta hur han tycker att vissa tjejers bröst ser ut med tanke på vad jag har framför mej. Han bara garvar och tycker att jag är galen  🙂

Svartsjuka skapar ett gift mellan två parter, ett gift som förintar och förstör. Har man en svartsjuk partner så blir relationen ett hårt arbete som i de flesta fall till slut blir ohållbart. Har man en svartsjuk läggning så bör man nog jobba med den, ta hjälp av terapeut och jobba med sin självkänsla. För när man förstår sitt värde behövs ingen svartsjuka, då vet man vad man vill ha och vad man accepterar i ett förhållande. Jag säger numera som Grynet: Jag tar ingen skit! Gör inte det du heller, gå istället om din partner inte respekterar dej så pass mycket att du kan lita på denne.

En relation ska byggas på tillit, förtroende, trygghet och omtänksamhet – inte på osäkerhet och otrohet. Hur har du det i din relation?

Eftersom jag får så himla mycket frågor och många fortfarande inte vågar att fråga så kör jag ett varv till. Det handlar alltså om kvinnorelaterade problem, specifikt i de nedre regionerna, sånt man inte pratar om… Så ni som tycker att detta är något man ska hålla tyst om kan sluta läsa nu!

Ni andra som är lite mer öppna, som kanske har problem eller som är allmänt intresserad ska nu få veta hur mitt liv blivit 200% bättre på två år och två enkla operationer. Å självklart är det helt ok att skicka frågor både som kommentar här nedan eller på mailen mrinda@swipnet.se Ni som fått hjälp får gärna berätta det också  🙂

Det är alltså ca 2,5 år sedan jag började min kroppsliga renovering. Jag hade ett antal punkter på sånt som störde mej och faktiskt handikappade mej i min vardag. Men det handlade ju om mens och urin… sånt man inte pratar om… Men det första är ju inte riktigt lika pinsamt som det andra, så jag började där.

Då hade jag rikliga blödningar drygt en vecka per månad. Så mycket att jag ibland inte vågade gå hemifrån. Jag har bla suttit på en konferens och känt hur det bara exploderar mellan benen och blodet forsar. Jag låste in mej på toaletten medan Martin fick komma med nya kläder. Sånt vill man inte vara med om. Å det blev bara värre och värre… Det finns inget som heter Happy Period!!! Så fick jag höra talas om att man kunde bränna slemhinnorna i livmodern och i princip bli av med blödningarna helt. Det lät ju för bra för att vara sant, men efter lite googlande hittade jag ingreppet Novasure och insåg att det faktiskt inte var för bra för att vara sant. Det här var på riktigt! Det skulle jag göra!!!

Så jag kontaktade min husläkare som också fick googla. Han hade inte heller hört talas om det men konstaterade att om detta var så enkelt som det verkade så skulle det öppna dörren för många kvinnor. Så han skrev villigt en remiss och bollen var i rullning. Jag fick först komma till en gynekolog som försökte övertala mej att sätta in hormonspiral, det skulle lösa alla mina problem. Jag sa ”Jag vill inte ha hormoner eller läskiga saker i min kropp och min man är steriliserad, så varför ska jag då ha preventivmedel och hormonspiral?” Hon hade inget bra svar på det utan skickade mej vidare till kvinnokliniken.

Jag fick tid för konsultation omgående och var glasklar kandidat för ingreppet OM jag lovade att berätta för alla jag känner om det! Min läkare på kvinnokliniken var enormt frustrerad över att så få känner till det här enkla ingreppet som förändrar livet helt för många kvinnor och skulle kunna förändra livet för många fler om de bara visste. Så självklart lovade jag att sprida informationen, jag har ju en blogg  🙂

Bara tre veckor senare låg jag på operationsbordet. Vid ingreppet Novasure för man in ett instrument i livmodern som man hettar upp och fäller ut som ett paraply. Det bränner av alla slemhinnor och gör att ägget inte kan fästa. Man blir inte steril men rent tekniskt kan man inte bli med barn och skulle man ändå bli det så blir det ofta utomhavandeskap. Man ska alltså vara helt färdig med barn och man kan även sterilisera sej under ingreppet. Man är sövd och det tar ca 5 minuter, sen är det klart!

Från Stockholms blodbad till ca en teskeds blödning var resultatet som fortfarande efter två år är lika befriande. Läkningen tog ett par veckor, men jag kunde jobba som vanligt dagen efter. Detta motiverade mej självklart att ta tag även i nästa problem… nu hade jag ju dessutom en bra kontakt på rätt ställe. Så något halvår senare försökte jag kontakta läkaren på samma kvinnoklinik igen, hon hade slutat!!! Men jag tänkte att det fick bära eller brista, så jag sa vad saken gällde och fick träffa ytterligare en trevlig och förstående läkare. Tänk att det fanns två!!!

Jag berättade att jag läcker urin när jag hostar, nyser, bär, springer, tränar osv och att jag är konstant kissnödig och alltid måste ha en toalett nära till hands. Jag hade redan innan fyllt i ett schema och där syntes problemen tydligt. Så fick jag genomgå en väldigt mysko undersökning där man fyllde min blåsa med vätska och sedan skulle jag hosta, skratta och en massa annat. Även här var jag en glasklar kandidat för ingreppet som heter TVT. Det visade sej nämligen att mitt urinrör hade lossnat, förmodligen under min första förlossning. Det spelade alltså ingen roll hur duktiga jag än var med knipövningarna, det hjälpte ju inte eftersom allt satt löst.

Även här gick det snabbt från undersökning till operation. Det är nämligen alldeles för få kvinnor som vågar be om hjälp när det gäller bägge ingreppen så det är ingen kö alls för operation. I första fallet vet man inte om det och i andra är det för pinsamt. Alltså är jag helt öppen med allt för att ge andra en chans till ett helt nytt liv! Operationen tog kanske 30 minuter och innebär att man hänger tillbaka urinröret genom att lägga ett band under det. Man har lite ont efter och ska hålla sej rejält lugn 2-4 veckor, men jag jobbade dagen efter och var som vanligt efter 6 veckor och kunde springa Vårruset då. Bandet kändes lite grann under några månader, men nu ett år senare känns det inte det minsta lilla. Å när jag nyste direkt efter operationen behövs jag inte ens korsa benen!

Nu väntar ytterligare några operationer för att jag ska kunna göra allt jag vill, men jag kan säga att de här två var de viktigaste för mej. Att slippa planera aktiviteter efter tid i månaden och alltid veta var toaletterna finns är inget roligt liv. Om jag bara hade vetat om de här två ingreppen tidigare hade mina problem varit ur världen för länge sen. Men sånt här pratar man ju inte om! Trots att var och varannan kvinna har problemen. Visst är det konstigt? Om alla bara blev informerade och förstod att man med små ingrepp kan få ett helt nytt liv… Tänk så många fler glada kvinnor det skulle finnas!

Så jag gör vad jag kan för att upplysa alla där ute som precis som jag gick omkring och faktiskt var rejält olycklig. Jag är en mycket gladare och mer aktiv människa nu än för två år sedan och jag vet att mina erfarenheter fått flera att söka hjälpen. Det är jag riktigt stolt över! Men det finns ju fortfarande många där ute som inte vet att hjälpen finns. Så jag fortsätter att skriva och ni som tröttnat kan ju bara hoppa över inläggen… 

Det här är viktigt! Det handlar om kvinnors livskvalitet! Att våga ta plats! Att våga be om hjälp! Att respektera sej själv, sitt liv och se sej själv som viktig!

I förmiddags hade jag förmånen att lyssna till och träffa Stefan Nilsson. Ni vet den där rödhårige killen som sitter i alla tv-soffor och pratar om trender. Vilken människa! Han sprudlar av energi och säger så mycket och pratar så snabbt att han nästan tappar andan. Kunde han prata på inandning så skulle han nog göra det! Himla trevlig människa som man inte kan annat än tycka om.

Vi fick en snabb genomgång av trender som är på gång och det visade sej att jag faktiskt inte är så ute och cyklar som jag hittills trott!

Trenden just nu är att folk drunknar i sina saker och börja inse det också. Man rensar ur och försöker skapa praktisk förvaring. För 5-6 år sedan började jag sälja av halva hemmet på loppisar och tradera… jajamensann! Jag var trendsättande! Han berättade också att strukturtapeter är superhett! För tre år sedan letade jag tapet till trappen och för två år sedan till Juniors sovrum… det var nästan omöjligt att hitta och nu finns det överallt. Ser ni? Jag var före min tid. Det vita är ute men det får gärna vara enkla och neutrala färger, rena linjer och färgklickarna fixas med textilier och detaljer. När jag målade köket svart för tre år sedan fick jag höra att jag inte var klok… Nu har visar var och varannan annons svart kök. Ser ni mönstret? Jag som inte har minsta kollen på trender var alltså trendsättande även där och före min tid  🙂

Snacka om att Stefan lyfte min dag! Jag kanske inte är helt ute och cyklar ändå, mitt hem kanske inte är så ”ute” som jag trodde. Inte för att jag bekymrat mej särskilt mycket, jag har bara ändrat som jag vill ha det och med de färger som jag gillar. Å det viktigaste av allt, det ska vara lättstädat = lite saker. Dessutom är årets trend bland blommor; BLÅTT och det har ju jag!

Det var Skånska Byggvaror som bjudit in oss till sin nya butik och sin första i Stockholm. Annelie var förstås också med och vi blev upphämtade med taxi på Sveavägen för att skjutsas ut till Plantagen i Barkarby där Skånska Byggvaror hyr in sej. Vi gick runt och tittade på alla fiffiga och snygga lösningar både för inomhus- och utomhusbehov. Och vi fick höra flera avdelningschefer och VD berätta om sina produkter och företags historia.

Jag som flera gånger köpt grejer till våra renoveringar av just Skånska Byggvaror tyckte det var superintressant och väldigt bra att de numera finns i Stockholm. När vi renoverade badrummet för 2 år sedan köpte vi bla både duschväggarna och duschstången från just Skånska Byggvaror och det var inte för att de har himla bra priser utan för att de hade måtten som vi behövde. Vi ville nämligen ha 70 x 100 och det har inte många, men Skånska Byggvaror hade det och dessutom för ett himla bra pris OCH med hemkörning för en billig peng. Att de sedan passade perfekt och var snygga gjorde ju inget  🙂

Så att få förmånen att besöka den nya butiken var ju kanonroligt. Å nog hittade jag fler saker jag vill ha, bla himla fina och fiffiga, skruvade spaljéer. Men de fanns såklart inte där än, så de får jag komma tillbaka och köpa eller beställa. Jag ska iaf ha dem på nåt sätt!

Innan vi kördes tillbaka till city fick vi en väldigt god lunch. Fräsch lax, räkröra, potatissallad och sparris. Så himla gott! Å till efterrätt en supergod äppelkaka. Snacka om bra start på dagen! Å den där Stefan träffar jag gärna igen. Han kan ju höra med mej nästa gång han funderar på vilka trender som kommer om 2-3 år sådär…  :-p

Här syns det lite hur det hänger

Idag var det dax att träffa ögonläkaren igen. Nu skulle jag få veta alla detaljer kring operationen av ögonlocken, den där lyxoperationen…

Martin följde med mej och vi fick vänta läääänge på att komma in. Först fick jag en snabbkoll av ögonen och ögondroppar, som jag inte riktigt kan förstå varför. Jag ska ju inte operera ögonen utan ögonlocken! Men det var ändå koll av syn och pupiller. Jaja, det är väl bra att allt görs ordentligt. Detta gjordes på utsatt tid av en sköterska, sen fick jag sitta i väntrummet hur länge som helst innan ögonläkaren tog emot mej.

Han mätte panna och ögonbryn väldigt noga, många gånger på olika sätt. Jag fick titta upp och ner, rynka pannan, slappna av pannan. Värsta ögongympan! Sen skulle det tas bilder åt alla olika håll med avslappnad och spänd panna.

Sen tog han mej till spegeln och visade vad han skulle göra. Det blir inte ett snitt under ögonbrynen som min pappa har fått. Jag får istället ett snitt ovanför ögonbrynet för att dra upp detta i pannan, där det ska sitta och inte som nu nere på ögonlocket. När han lyfte upp ögonbrynet där det ska sitta så fanns det inga ögonlock alls som hängde och alltså behövs inget snitt där. Men det vet man egentligen inte helt säkert förrän efter ca 3 mån när allt läkt.

Direkt efter operationen kommer jag att vara svullen och ha rejält ont. Någon dag efter blir det blåmärken som efter några dagar trillar ner under ögonen. Så jag kommer att ha ont och se rejält misshandlad ut ca en vecka. Detta lindras med ispåsar och smärtstillande. Stygnen tas några dagar efter operationen och det tar ca 3 månader för stygnen på insidan att tas upp av kroppen.

När han berätta allt frågade han om jag fortfarande ville göra det. Men vad har jag för val? Enligt läkaren egentligen inget alls… jag kan iofs vänta, men risken är ju bara att jag kommer att se ännu mindre. Redan nu är synfältet väldigt begränsat och detta bekräftade läkaren också, det är väldigt mycket både ovanför och åt sidorna som jag missar. Å jag vill ju gärna behålla körkortet.

Så i Juni ser det ut att bli operation nr 1 för i år, nr 3 när det gäller renoveringen av mej. Jag kan inte vara borta en vecka från jobbet som det är nu, men i juni funkar det bra. Så nu är det bara att vänta på kallelse och förbereda sej på ONT! Och sen hoppas att resultatet blir bra och att världen blir lite större  🙂