Har efter en hektisk förmiddag precis avslutat utvecklingssamtalet med Senior och hans mentor. Det är tur att man fortfarande har en unge under 18 så man har något att säga till om…

Vi valde Tumba Gymnasium bla för att vi visste att de hade en fungerande specialpedagog och kunde ta emot elever med sk särskilda behov på ett bra sätt. När Senior skulle börja fick vi träffa alla inblandade och man skulle ordna allt på bästa sätt för honom. Allt verkar helt enkelt toppen!

Alla utvecklingssamtal har varit positiva och därför kom sommarbetyget med ett IG som en kalldusch för oss alla. Detta ordnade sej dock efter några arga mail, ett ännu argare telefonsamtal och en 5-minuterskomplettering. Vis av erfarenheten är jag nu extremt noggran med vad vi går igenom och får höra på utvecklingssamtalen.

Senior har gnällt en hel del på provsituationen och på att specialpedagogen aldrig har tid. Det första var ganska enkelt avhjälpt, han får helt enkelt ha muntliga prov när han behöver. Så att läraren kan ställa följdfrågor och han kan utveckla sina svar så läraren verkligen förstår vad och hur mycket han faktiskt kan i ämnet. Det där med specialpedagogen var knepigare… han har nämligen gått och blivit vikarie för biträdande rektorn!!! Klart han inte har tid då!

Så nu är frågan om jag ska maila rektorn och fråga vad som händer och hur planen ser ut? Eller om jag ska ta kontakt med förvaltningen/nämnden? Eller maila runt till de politiker som jag känner som faktiskt bryr sej? Eller om jag ska göra allt på en gång och dessutom blanda in lokaltidningen… igen… Det känns som jag inte gör mycekt annat än klagar på kommunen just nu… men va f-n… är nåt fel så ska det fixas! Eller hur?

Först ska jag ta en fika, sen får vi se hur jag gör. Vad tycker ni?

.

Så har forskarna kommit på nåt nytt när det gäller ADHD. I Aftonbladet kan man läsa om detta. Man har forskat på 366 barn, det tycker jag är ett ganska klent underlag… men men. Huvudsaken är ATT det forskas och inte bara sopas under mattan.

I den här forskningen har man även sett ett samband med autism och schizofreni och då kan jag tycka att det börja likna något! Det är nämligen så att den som har ADHD inte tillhör någon av de grupper som får hjälp i sitt handikapp. Har du autism eller asperger tillhör du automatiskt någon av de personkretsar som finns inom LSS och då kan du få hjälp med stödperson och en massa annat. En person med ADHD kan ha precis samma svårigheter, men har ingen rätt alls till någon form av hjälp. Då får man bråka och det klarar man ofta inte. Om man nu ser ett samband kanske man kan peta in ADHD i samma personkrets?

Jag är kontaktperson till två personer med aspergers syndrom. Bägge har ekonomisk hjälp och kontaktperson som de i princip blivit serverade. Den ena har även fått hjälp med arbete och bostad. Allt detta är ju toppen, eftersom hjälpen behövts och kommit väl till pass för att få vedebörande att fungera väl. I min sons fall, som har ADHD och tourettes syndrom är det värre… vi har bråkat oss till kontaktperson – det är den hjälp vi fått. I skolan har jag bråkat för att få olika insatser, men det blev inget av med det. När vi bytte skola hade den nya skolan en suverän specialpedagog som iofs tog sej an honom. Men när hon slutade var det katastrof!

Nu i gymnasiet finns det iofs specialpedagoger som ska hjälpa honom, men de har missat att de måste söka upp honom och inte tvärtom… så den hjälpen uteblir ändå. Han ber inte om hjälp. utan man måste fråga vad han behöver hjälp med. Oavsett hur många gånger vi påtalar detta, så blir det ingen skillnad. Nu klarar han ändå av skolan helt ok, så jag är inte särskilt orolig. Men grejen är att man gör skillnad på olika diagnoser, trots att handikappen ser likadana ut. Varför är det så? Varför anses personer med ADHD mindre värda i sitt handikapp än tex personer med Asperger? De har samma problem… jag fattar det inte!

.

Senior ligger och sjunger i badkaret 🙂

När han mår bra bubblar det ur honom och han sjunger gärna, helst julsånger… men det var länge sen vi hörde honom sjunga. Förklaringen till att han mår så bra nu är att vi bytt medicin för honom. Sedan 2003 har han haft en kombination av centralstimulansia (CS) och antidepressiva tabletter, en inte helt lyckad kombination då han gått upp i vikt och varit lite låg eller dämpad kanske man ska säga. Men vi har inte haft mycket annat att välja på förrän nu.

När vi åkte på semester tog vi bort hans mediciner för att kolla lite vem och hur han egentligen är. Det funkar att vara utan medicin så länge det bara är vi och det är lugnt runt oss. Så efter ett tag fick han börja med CS´en igen när Martins bror skulle komma. Vi satte inte igång med den antidepressiva tabletten eftersom jag ville ha ner honom i vikt lite först och han blir hungrig av just den tabletten. Men han mådde ganska ok… fast inte helt… så jag ringde hans läkare och frågade om det inte fanns något annat vi kunde testa, nu när han var så gott som ”ren” från mediciner och med på att testa något annat.

Å visst gjorde det det! Så from i lördags har han fått en annan CS-medicin som han inte behöver ta i kombination med något antidepressivt. Å han mår så bra! Han är glad, sjunger, äter normalt och njuter av livet. Det är sån skillnad att han själv känner av och kommenterar det. Det är så härligt att se honom!

Så nu ska vi ringa hans läkare och säga att hon kan skriva ut detta på recept och att provburken fallit ut till stor belåtenhet. Det är dessutom väldigt skönt att han nu slipper ta en av medicinerna, den som jag ogillade mest. Han var ju tvungen att ta antidepressivt för att han inte riktigt klarade CS´en… inte för att han var deppig. Så det är ett piller mindre som förpestar hans kropp. Nu tar han ”bara” losec för hans reflux, allergitablett och CS. Det känns som en miljonvinst på lotto, minst!

Tänk att man kan bli så glad av att ta bort en medicin och att höra sin son sjunga 🙂

.

Vad skulle du göra om du vann 214 miljoner? Det är lite för mycket pengar i min smak, skulle hellre vinna 10 miljoner typ…

Då skulle jag iaf helrenovera huset! Köpa ny bil och resa förståss! Men det viktigaste och roligaste jag skulle göra är att starta en fond. Från den fonden skulle hemmaföräldrar och personer med adhd, as, ts mm kunna söka pengar. Tänk va coolt att få ge bort pengar! Å till folk som verkligen behöver det!

Jag är inte den typen av person som slösar oavsett hur mycket pengar jag än har. Så jag skulle nog leva som vanligt, jobba lite (men bara med det som är kul). Jag skulle kunna jobba mer ideellt bla med Rädda Barnen som jag inte riktigt hinner med nu. Förr fyllde det en viktig del i liv och skulle vara kul att ta del av igen.

Tror inte så många skulle märka att jag hade gott om pengar faktiskt. Jag skulle nog vara ungefär som vanligt… å fortfarande sälja mina grejer på Tradera, bara för att det är kul 🙂

Killarna skulle inte få särskilt mycket mer av mej. Klart de skulle få hjälp med körkort och sånt, men det ska de få ändå. Det där med eget hem och möbler tycker jag att man ska fixa själv. Då först kan man vara riktigt stolt över sitt boende och över sina inköp. Man SKA tjäna sina egna pengar, så är det bara! Det är enda sättet att lära sej sakers värde. Att man sen kanske får något extra när man fyller år är en helt annan sak… tycker jag alltså…

Så… vad skulle du göra om du vann en större summa pengar???

.

.