Igår var jag alltså iväg och tog prover för Hypotyreos, en sjukdom i sköldkörteln. En mängd av symptomen stämmer in på mej och både jag, Martin och läkaren är övertygade om att det är det jag har. Jag får vänta ända tills på måndag innan jag får svar och tankarna är många…

Vad innebär det om jag nu får veta att jag har sjukdommen?
Då blir det ett livslångt medicinerande, så mycket vet jag. Jag vet också att det kan ta upp till ett år innan medicinen börjar göra någon verkan och att jag aldrig kan bli botad. I bästa fall kan jag bli lite mer ”normal”, kanske bli piggare, återfå arbetsminnet, inte frysa så mycket – må lite bättre överhuvudtaget helt enkelt. Att bli piggare och komma ihåg saker, skulle göra en enorm skillnad. Det är ju inte normalt att man efter en god natts sömn behöver sova middag eller att man måste skriva upp allt man ska komma ihåg och ändå glömmer det. Det är väl dessa två saker som är mest irriterande. Sen finns det en mängd andra saker också, men de har jag väl lyckats vänja mej vid antar jag.

Vad innebär det om jag INTE har sjukdommen?
Då är vi tillbaka på ruta ett igen. Då ska vi hitta en annan anledning till alla mina symptom…

Det enklaste vore alltså att få diagnosen och ha något att utgå ifrån. Självklart vill jag inte vara sjuk, men nåt fel är det ju oavsett diagnos eller ej… då är det ju iaf bättre att veta vad man har. Jag stämmer in på 45 av 75 parametrar, det är i mina ögon lite för mycket för att vara en tillfällighet. Många av de ”konstiga” symtpomen stämmer in på mej, som tex att jag har haft ont i halsen länge, att fingrarna domnar bort, att ansiktet är svullet och lite annat. Sånt som jag känt av under flera år, men aldrig satt ihop till ett enda tillstånd.  

Hypotyreos är allvarligt med inte dödligt, om man inte får en av följdsjukdomarna och missar att behandla den; sk myxödemkoma. Jag har några av de symptomen också, men litar på att man hittar det om det finns och då får jag ju medicin. Det värsta är att det kan leda till tidig alzheimer… jag vill inte bli en gaggig människa som inte kommer ihåg något!

Som sagt… på måndag vet jag och tills dess tänker jag på för- och nackdelar. Humöret hoppar upp och ner, hela jag känns som en spänd stålfjäder. Jag är trött (förståss) och skulle vilja sova tills på måndag, men det är mycket som ska göras innan dess. Pappa började lägga golvet på gästtoan 7.30 i morse, han ska fortsätta efter lunch. Vi ska storhandla, åka med skräp, hämta mat till Martins mammas kalas (hon fyller 70 imorrn) och lite annat. Det retar mej att jag måste planera in att hinna sova middag, så jag ska orka hela dagen nu när jag gått upp tidigt och imorrn för att jag ska orka festen på kvällen. Men nu är det så! Kalla mej lat om ni vill, jag VET att det inte är så – det är total orkeslöshet.

I bästa fall kan detta även ge en förklaring om mitt ben och varför jag haft ont i snart ett år. Det KAN vara förklaringen på ganska mycket… jag kanske aldrig har varit utbränd? Eller också var det utbrändheten som startade alltihop? Det kan vara mycket som förklaras och hänger ihop. På måndag vet jag…

.