Uppfostra andras barn?

Uppfostra andras barn?

Får man säga till andras ungar? Hur reagerar du när något tillrättavisar ditt barn? Jag har funderat ganska mycket på detta sedan jag läste detta inlägg hos Stoffisen. Själv är jag nämligen en sån som gärna pratar med andras barn och säger till om det behovs.

I Stoffisens fall handlade det stökiga ungar på ett tåg och de passiva föräldrarna lyfte inte ett finger för att hålla koll på sina virvelvinar. Jag är ganska säker på att jag hade börjat prata med barnen och försökt få dem intresserade av ett samtal med mej istället för att busa runt. Jag tycker dessutom att det är riktigt kul att prata med barn och ungdomar och höra hur de ser på livet, vad de drömmer om osv så samtalet brukar bli väldigt bra.

Jag skäller kanske inte så mycket, utan prata mest och ställer frågor. Då brukar ljudnivån sänkas och barnen lugna ner sej ganska fort. De flesta föräldrar är helt ok med att man ”tar över” lite, medan en och annan blir förbannad för att man försöker fostra deras ungar. Men det struntar jag faktiskt i. I en offentlig miljö där vi alla ska samsas om utrymmet tycker jag att man får säga ifrån. Om inte föräldrarna tar sitt ansvar eller de försöker men barnen inte lyssnar, så får man hjälpa till lite. Det här handlar ju inte om föräldrarnas ego, utan att ungarna ska veta att det inte passar sej att bete sej hur som helst bland folk.

Jag förstår helt och hållet att det kommit barnfria flyg, caféer, restauranger och hotell. Det är inte konstigt alls, men det är ju väldigt synd att behovet finns. I vissa fall skulle jag kanske välja det själv… Att ha en unge som sparkar på ens flygstol i flera timmar är inte kul, att ha ett blöjbyte bredvid sej på restaurangen är rent av oförskämt, men det förekommer. Å det här är ju inte barnens fel! Det är ju föräldrarnas och föräldrarnas ansvar.

Så varför tar man inte sitt ansvar som förälder? Kanske kör man med sk fri uppfostran? Den värsta sorten av föräldrar kan jag tycka… Kanske har man själv inte fått någon vidare fostran av sina egna föräldrar, eller tvärt om kanske: man har blivit hållen för hårt. Jag vet inte… jag vet bara att alla föräldrar behöver ett stort stöd under hela sitt föräldraskap och det stödet egentligen borde komma från de egna föräldrarna. Men många har ju inte kontakt med den äldre generationen och kan ta hjälp och lärdom därifrån. MVC och BVC kan förstås ha fler kurser innan barnet föds, men det är ju under uppväxttiden som hjälpen behövs när problemen uppstår. Dessutom kanske man inte vågar erkänna att det är svårt att vara förälder och be om hjälp. Sen har vi de där föräldrarna som inte tycker att det finns några problem och att det är helt ok när barnen far omkring och stör… i de fallen finns nog ingen hjälp ändå…

Vad tycker du? Är det ok att säga till andras barn? Hur reagerar du när någon säger till din lilla ängel?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.