Just nu är min pappa, grabbarna och Martin på väg till Barkarby för att flyga en sista gång. Första gången för Martin… lite nervös var han nog, men han tyckte mest det skulle bli kul. Han har ju flugit förr, men inte ett så litet plan och inte en maskin han fått styra själv. Pappa lånar en kärra av en kompis en sista gång. Min pappa är flyglärare för små privatplan och har hållit på med detta så länge jag kan komma ihåg. Jag flög tydligen första gången när jag bara var ett par veckor gammal. Det jag kommer ihåg är att jag tyckte det var väldigt praktiskt att ha en pappa med eget flygplan så vi kunde flyga till Öland. Det tog bara ett par timmar, mot 8-9 timmar i bil…

Men mina klasskompisar var elaka och beskyllde mej för att ljuga. Man kunde väl inte äga ett flygplan? Om man inte var miljonär förståss… Att jag kunde visa vårt plan på varenda flygdag var en hel annan sak, då skröt jag tydligen… Så till slut höll jag tyst. När jag blev äldre och kunde ta flygcert var jag inte intresserad. Det är kul att flyga, men teorin är tung – så det blev inget trots att jag kunde tagit det nästan gratis. Men som jag sa till Martin idag: det är inte själva flygutbildningen som kostar, det är all flygtid du måste ha för att kunna behålla certet.

Flyget ligger bakom mej, det tillhör min barndom. Att hänga på flygdagar och passa de ”fina” flygmaskinerna från klåfingriga människor var länge sen. Strax är killarna i luften och där ovan molnen kan de hälsa på solen som jag hoppas ska lysa på oss i morrn. Min pappa firar sin 65-årsdag imorrn, pensionär… men han slutar nog aldrig att flyga. Ska bli spännande att höra vad Martin tyckte om det.

So long Barkarby!

.