I mars 2020 stängde världen ner. Vi hade precis kommit hem från en långresa och under resan hört ryktena om ett virus. Vi hann hem, men sen stängde hela världen. Tänkt så lite vi visste.

I slutet av januari firade vi min 50-årsdag på en kritvit strand på Dominikanska Republiken. Vi följde nyheterna lite sådär… hörde om ett nytt kinesiskt virus men tänkte inte så jättemycket på det. Men vartefter dagarna gick så följde vi nyheterna mer och mer och började fundera på om vi verkligen skulle kunna ta oss hem. Land efter land stängde…

Hem kom vi iaf och efter ett par veckor hemma kom första restriktionerna som innebar att man kulle tvätta händer, bara träffa familjen och helst jobba hemma. De flesta länderna stängde sina gränser och jag blev rejält orolig. När folk inte får träffas eller resa, innebär det katastrof för väldigt många. Länder som tex Gambia lever ju på turister, hur skulle det bli nu?

14 mars kom avrådan från UD om resor i hela världen, då skrev jag ett blogginlägg om vad jag såg framför mej och hur oroad jag var för både Sveriges och världens ekonomi. Jag befarade många kraschade livsdrömmar, konkurser och ekonomisk katastrof i vissa fall. Å jösses va skit jag fick!

Jag fick veta att jag målade fan på väggen, att jag inte skulle skrämma folk, att allt skulle vara över om ett par veckor, att jag var en jävla bessewisser som trodde att jag visste bäst och en massa annat. Ingen verkade se det jag såg, förrän uppsägningarna kom… 2000 på Scandic Hotels, 25 000 på något annat större företag som jag inte minns namnet på nu… och så fortsatte det och det gick snabbt!

Reseföretag och hotell, restauranger och teatrar, mindre butiker och privata verksamheter minimerades eller stängdes helt. Flygplan stod på marken, kryssningsfartygen stod still i hamnarna, inte ens taxibilarna åkte runt. Massor av våra vänner stod utan arbete och såg sina livsverk gå upp i rök. Tragedier utspelade sej mitt framför ögonen på oss varje dag. Det var precis detta jag fruktat och tyvärr fick jag obehagligt många rätt.

Här hemma hade vi det trots allt bra. Jag hade flera resor inbokade, allt ställdes in direkt såklart. De uppdrag jag hade som frilansskribent flög ut genom fönstret, precis om för många av mina kollegor. Skillnaden för mej är att jag har en man med inkomst, som även jag kan leva på. Så vi jobbade hemma, på varsin våning. Prioriterade vår hälsa och tog tag i vårt hem. Vi isolerade oss totalt och träffade nästan ingen. Det funkade. Vi kom i form och mådde bra.

Idag har det gått tre år. Vi klarade oss, men många av våra närmaste, släkt och vänner insjuknade och flera av dem dog. Båda mina föräldrar hamnade på sjukhus, allvarligt sjuka, dessutom samtidigt. Det var ett helvete faktiskt. De klarade sej men har postcovid idag.

Tänk om vi vetat hur det skulle bli. Hade vi gjort något annorlunda då? Jag tror faktiskt inte att vi skulle gjort det. Vi hade det ju ganska bra och höll oss friska. Hur hade vi reagerat om någon sagt att pandemin skulle hålla på så länge, att vänner skulle förlora sina livsverk och att många av våra nära faktiskt skulle dö i covid. Att inget faktiskt skulle bli som vanligt igen.

För allt är ju inte som vanligt. Vi är många som fortfarande jobbar hemifrån. Många som aldrig blir helt friska. Och många som inte orkar bygga upp sina livsverk igen. Men pandemin gav även möjligheten att skola om sej och lägga om kurs i livet. Jag vet flera i vår närmaste krets som gjorde det. Reseledaren som blev lärare, skådisen som blev tillfällig flyttgubbe och journalisten som blev pr-ansvarig. Å många som insåg att hemmakontoret kunde bli mobilt och flyttade det till husbilen. Som vi!

Det vi ser idag är företag som byter kontor, för att de inte behöver lika stort och butiker som lägger ner och bara har sk showrooms, eftersom de flesta handlar online. Stockholm City blev en spökstad med hundratals tomma lokaler och många står fortfarande tomma.

Vad lärde vi oss då? Jo, att människan är flexibel och anpassningsbar. Vi gjorde det som krävdes av oss i situationen, så gott vi kunde iaf. Nog sjutton var det tufft, men vi gjorde det. En del av justeringarna var till det bättre och en del var till det sämre. Så är i backspegeln kan vi ju alltid försöka behålla det som var bättre. För oss innebär det att vi jobbar mer i husbilen, den köpte vi ju under pandemin. Vi gör mer som vi tycker om och lever livet så mycket vi bara kan. Det är vi skyldiga våra vänner som inte fick ett så långt liv.

Vad såg ni där i början av 2020? Vad tar ni med er från de här åren?

---

_{Missa inga inlägg:}

_{Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube}