När min väninna drabbades av sorg var det många som släppte vad de hade för händerna och störtade till undsättning. Hennes några år yngre lillebror åkte dit direkt och struntade i jobbet. Jag kollade läget med henne under hela den första dagen för att se så hon hela tiden hade sällskap. Hade hon lämnats ensam hade jag åkt dit omedelbums. En annan i vår umgängeskrets tog med henne till gymmet dagen efter osv. Mail, sms, blommor och samtal har strömmat in och hjälpt henne en bra bit på vägen. Så som det ska vara när det värsta händer.

I söndags när min bästa kompis var här började vi prata om detta med att ställa upp. Jag har nämligen insett att ingen annan än mina föräldrar skulle göra så för mej. Min bror bor på Öland och vi har inte den kontakten. Bästa kompisen som jag just då pratade med skulle jag väl iofs kunna ringa när som helst, men hon skulle inte kunna släppa allt för min skull. Hon är nykär, har fyra barn och bor 30-45 minuter bort. Hon skulle komma när hon kunde, inte direkt när jag behövde. Det vet jag och det förstår jag.

Någon annan finns lixom inte. Vad jag vet. Men det kanske dyker upp folk som man inte visste om när det väl behövs? Det är väl det man (jag) får hoppas… och jag hoppas också att jag aldrig kommer behöva ta reda på det… men nog sjutton är tanken jobbig. Jag kan inte med säkerhet veta att någon finns där för mej om eller när jag behöver det. Jag har klarat mej på egen hand förr, så det skulle jag väl kunna göra igen antar jag.

Men jag blir ändå lite avundsjuk när jag ser vilket otroligt stöd min väninnan får och självklart ska ha. Jag missunnar henne det inte. Jag bara undrar vad jag gjort fel.

.