En av anledningarna till att vi är här i Gambia är för att besöka byn Nema (nära Soma) för att lämna en massa grejer. Allt för att underlätta vår familjs liv. Problemet är bara att när vi kommer dit blir det kaos 🙂

För 6 år sedan blev min yngste son kompis med Smile. De var lite krassliga bägge två och började prata med varandra i skuggan på stranden. När vi skulle åka hem var de goda vänner och sedan dess har vi försökt att hjälpa honom så gott vi kunnat. Efter besöket för tre år sedan handlar det dock inte bara om Smile utan om hela hans familj och delar av byn.

Idag var vi där igen! Vår chaufför Buba shoppade loss (för våra pengar) innan han hämtade upp oss. Han handlade olja, lök och fotbollar. I byn handlade vi sedan även ris. Maten kommer att räcka i 3-4 månader till familjen och det har kostat oss drygt 1000 kr.

Buba hämtade oss kl 8 och på vägen fiskade vi upp Smile och hans mamma som varit på begravning. Smiles syster dog i förra veckan sorgligt nog, bara 39 år gammal. Så är livet här… sjukdomar kan ta ens liv alldeles för tidigt.

Vi kom fram till byn enligt plan vid 11 och från början var det hyfsat lugnt, men sen gick djungeltrumman och snart kryllade det av ungar från hela byn. Vi lastade av vårt bagage och tog en promenad genom byn för att köpa ris. På vägen träffade vi de äldste männen som hälsade glatt och gärna ställde upp på bild. Alla i byn är nyfikna på besökare, särskilt om de är vita, så vi får alltid mycket uppmärksamhet.

Jag överdriver inte om jag säger att vi under vår korta promenad hälsade på säkert hundra människor, stora och små. Barnen blir så exalterade att de börjar slåss…

Vi var i byn i kanske en timme. Jag snodde familjens yngste medlem och fick mysa en månad gammal bebis en liten stund. Bebisen ser ni på bilden högst upp. Förra gången hade det också precis fötts en liten tjej, hon var livrädd för oss nu. Knepigt när de inte är vana vid vita människor, men nästa gång är det nog ok. Jag fick iaf en bild på henne, visst är hon söt?

Vi lät Smiles mamma bestämma över alla grejer och fördela dem som hon anser bäst, medan vi åkte iväg för att besöka skolan. Den är faktiskt byggd i samarbete med svenskar som en del i ett projekt. Även här lämnade vi av lite grejer, bla ett spel och lite skolgrejer. Sen tog vi den långa vägen hem igen. Nu blir nästa besök om kanske fem år, men vill ni besöka byn så är det faktiskt möjligt. Hör av er till mej bara 🙂

Kommer man till Gambia första gången är kanske ett besök på landsbygden inte det första msn gör eller ens tänker på. Men ska man se det ”riktigt” Gambia så är det precis det man ska göra. Men gör man det så ska man även vara förberedd på att bli förändrad för alltid. Man får en helt annan syn på vad som faktiskt är viktig. Vad som faktiskt betyder något och vad livet är.

Något som iaf blev en rejäl ögonöppnare för mej och som gjorde att det där med saker inte längre var särskilt viktigt. Jag fick min ögonöppnare som 20-åring och gav samma upplevelse till mina barn när de var i ungefär samma ålder. Alla borde uppleva livet på afrikanska landsbygden där man inte har någonting mer än tak över huvudet, kläderna på kroppen och i bästa fall ett mål mat om dagen.

Nu kan se fler bilder på instagram @marlenerinda och får gärna hänga med om sisådär fem år när vi planerar nästa resa hit. Ni hänger väl med?

Vi vill tacka Cavalet som sponsrat med resväskor. Ving som hjälpt oss med övervikt och alla som skänkt telefoner, kläder och andra nödvändiga saker. Ni är guld värda!