Allt såg verkligen nattsvart ut igår och jag hade faktiskt meddelat personen i fråga att jag tänkte kasta in handduken. Men så kom det fram nya grejer, ännu värre… förstås… och då var krisen ett faktum. Där och då var det tvunget att hända något annars skulle allt gå åt skogen helt och hållet och den här personens framtid kanske vara helt förstörd. Så efter ett gäng sms, gråt, tandagnisslan och stor ångest verkar vi ha kommit till rätsida med en del trots allt. Nu har personen i fråga gjort sej okontaktbar för allt dåligt inflytande genom att äntligen stänga av mobiltelefonen. Så får vi se hur länge det håller och vad som händer när den slås på igen… det här är sista chansen – jag kan inte göra mer.

Så trots allt blev gårdagen ganska bra. Vi planterade syrener och fixade lite i trädgården, Senior klippte gräset och var sen inne hos grannen och åt middag. Han tycker inte att det är superkul att vi i stort sett lever på sallad, så han tackade glatt ja till mat när han blev tillfrågad. På kvällen la vi pussel och kollade på film och hade det ganska mysigt. Så som det ska vara…

Idag är det jordgubbsplockning som gäller för hela slanten. Förmiddagen går åt till att plocka gubbarna och sen kör vi bort Senior till kompisarna i Handelsträdgården, så får han sälja gubbarna där. Det finns hur mycket jordgubbar som helst, men turisterna är alldeles för lata för att plocka själva – så det finns stora pengar att tjäna. Kanske man skulle sitta där själv? Nä, han behöver pengarna, så vi hjälper honom med plockande och sen får han sköta resten själv. Att äta under tiden man plockar ingår i priset, så Martin är nöjd med den dealen  🙂

Det har regnat inatt, men ska bli fint under dagen. Allt sånt har vi koll på, det var därför vi planterade växterna förstås. Kommer bara solen så kryper turisterna fram och då är snart alla jordgubbar sålda. Jag hoppas det blir en av våra bättre dagar idag!

Var vaken när Senior kom hem från jobbet vid 01.30 inatt och var uppe vid 7 för att packa ihop oss för att sedan åka de 50 milen till vårt hus på Öland. Så nu är jag rätt trött…

Vi har haft det lite lugnare den senaste veckan, med något färre katastrofer och mindre misstro. Fortfarande ligger lögnerna som en vått täcke över oss och vi vet fortfarande inte vad som är sanning och vad vi kan tro på, men på nåt vis så känns det ändå som att vi är på väg åt rätt håll. Tack och lov att jag inte är konflikträdd utan tar tag i grejer direkt, annars vete sjutton hur detta kunde ha slutat…

Men nu har vi tre veckor på oss att vila ut och jag tror att den värsta tiden är över och att vi nu kan gå framåt igen. Jag har ropat ”hej” för tidigt förr, men hoppas att magkänslan är riktig den här gången.

Vi är alltså på Öland nu. I paradiset. Vi kom hit vid 16.30 och jag trodde nästan att Baileys skulle spricka av lycka när han hoppade ur bilen. Han fort runt som en galning och luktade överallt. Bland det första han gjorde var att undersöka sin säng, GRUNDLIGT! Han har en rottingkorg med en madrass, en skinnfäll, en filt och ett gäng leksaker i. Han lyfte ur varenda leksak, bökade ur madrass och allt annat och puttade ut korgen mitt i dörrhålet. Där skulle den tydligen stå. Jag ställde tillbaka den och la i grejerna igen, men se så skulle det inte alls vara. Madrassen och fällen fick vara kvar, men leksakerna skulle ligga bredvid. Det var tydligen väldigt viktigt  🙂

Vi packade upp, cyklade till ICA för att handla, fixade middag och sen kunde vi äntligen ge oss ut på kvällspromenad. Ljuset är väldigt speciellt här på kvällen och det är så varm och härlig luft. Ibland möter vi hästar med ryttare, harar och rådjur. Ikväll såg vi bara några som var ute och sprang. En härlig promenad var precis vad vi behövde.

Klockan är bara 21.10, men det blev inte många timmars sömn inatt och dagen har varit lång. Så jag ska nog lägga mej och läsa och sen sova tidigt. Senior har redan lagt sej, medan Martin ville kolla nåt på tv. Det känns riktigt bra att vara här och jag hoppas verkligen att vi får vila ut. Hade det bara varit upp till mej så hade det inte varit några problem, men nu är det ju inte så… Så det enda jag kan göra är att hoppas på lugn och ro.

Ja, inte så att Ön kommer närmare Stockholm direkt… nä, jag menar att vi snart är där! På torsdag är det planerat att vi ska åka de 50 milen till vårt paradis. Men ni bovar som tror att det är fritt fram kan glömma vårt hus, vi har husvakter som bor i huset med vi är borta. Till att börja med yngste sonen och han är livsfarlig!

Eftersom solen skiner idag och det ska regna imorrn, så passade vi på att städa i trädgården. Jag klippte bort gamla nervissnade växter, Martin klippte häcken och städade efter mej, Junior klippte gräset och Senior smet… På en timme hade vi snygga till hela trädgården rejält, det går fort när man hjälps åt. Vi passade på att skörda vår gigantiska, anabolarabarber också när vi ändå var i farten. Så nu står Martin och kokar rabarberkräm som vi ska äta till lunch om en liten stund. Gott och billigt! Me like  🙂

Resten av dagen kommer att tillbringas i eller vid poolen hos mamma och pappa i Tullinge. Imorrn när det ska regna får vi väl handla och börja röja inne och packa. Vi har det mesta på plats på Öland, men kläder och lite mat ska med. Det är en hel del som inte finns att köpa där av de produkter som vi använder ofta, så det tar vi med oss.

Nu börjar jag faktiskt att se fram emot att åka. Det har varit svårt att se fram emot någonting alls de här senaste veckorna. Men nu börjar semesterkänslan att infinna sej, så det ska nog bli bra. Jag tror att några veckor på Öland är precis vad vi behöver! På torsdag kommer vi!

För tyckte jag att uttrycket ”små barn – små bekymmer, stora barn – stora bekymmer” var överdrivet och fel. Hur kunde mina barns alla sjukdomar och besvär blir större med åren? Jag tänkte förstås inte på allt annat som kommer in i livet med åren. Så jag tänkte spalta upp vilka bekymmer som faktiskt kan uppstå och är ganska typiska i de olika åldersgrupperna. Generellt alltså. Mycket generellt  🙂

0-5 år
En knepig period då man inte kan ha något vidare samtal eller diskussion med sitt barn och tillsammans komma fram till en bra läsning. Kommunikationen är ganska ensidig med prat från förälderns sida och gnäll/skrik från barnet sida.

Matvägran. Utslag. Dyra blöjor. Fulla soptunnor. Sömnproblem. Trotsålder x2. Syskonslagsmål. Gnäll. Gälla skrik. Dagisval. Skolval. Separationsångest. Barnsjukdomar. VAB.

5-12 år
Nu går det att prata med barnet och faktiskt vara möjligt att få ett mer eller mindre vettigt svar. Den lugnaste perioden enligt mej. 

Mobbing. Trots. Taxiverksamheten tar fart, aktiviteterna ökar. Ambivalens. Förpubertet. Fullt schema.

12-16 år
Nu skulle man kunna tro att man kan prata med barnet/ungdomen, men tydligen får de ludd i öronen ungefär vi den här ålder…

TROTS! Besserwissrigt. Pubertet. Sex. Alkohol. Rökning. Lögner. Läxor. Betygsjakt. Gymnasieval. Mobbing. Moppe.Tjat. Tjafs. Pengar. Tider. Frihetsprocess.

16-19 år
Barnet blir vuxen, eller iaf myndigt… Kommunikationen blir liiiite bättre.

Vet fortfarande bäst om ALLT! Betyg. Praktik. Student. Fester. Fyllor. Droger. Förhållanden. Kompisar. Extrajobb. Sommarjobb. Framtidsplaner. Övningskörning. Körkort. Lägenhet. Lumpen. Pengar.

För att sammanfatta hur jag tänker:
När barnen är små är problemen tätare men av en enklare karaktär och kan lösas relativt snabbt och lätt. Det trodde jag aldrig när jag satt hos läkaren varenda dag! Sen blir problemen större och mer svårlösta men med längre tid emellan. Så man precis hinner hämta andan innan nästa anfall kommer.

Ett ex: Barn som slåss i sandlådan delar man på och säger att så får man inte göra, detta får man göra sisådär 500 gånger på kort tid. Det är enkelt. Att däremot ta hand om en tonåring som tex. snattat händer inte så ofta, men tar betydligt längre tid att lösa med polis, butik och anmälningar.

Sen är det klart att det kan vara ännu värre, där någon blivit med barn, misshandlad eller begått ett brott. Det är ju inget som små barn gör lixom…

Så numera håller jag med om att små barn är små bekymmer osv. Det stämmer verkligen. Jag tror att jag tycker att 9-10-årsåldern var både mysigast och enklast. Då var barnen fortfarande barn och gjorde på ett ungefär som man sa. Vi hade kul tillsammans och hittade på mycket. Att alla åldrar har sin tjusning kanske stämmer, men en 13-åring är faktiskt inte särskilt trevlig…

Så vad tycker ni? Stämmer min beskrivning?

… innan semestern!

Nu är det snart dax att äta lunch, Martin står och gör risotto, och sen ska vi lämna hunden hos mina föräldrar innan vi drar iväg för sista arbetspasset för den här terminen. Det känns VÄLDIGT konstigt! Vi har ju inte varit lediga sedan i augusti, inte ens över jul/nyår eller påsk hade vi någon extra ledighet som vi brukar ha. Allt för att ställa upp för våra medlemmar och få ihop pengar till badrumsrenoveringen och nästa resa. Med andra ord är vi ganska trötta. Det är lixom dax att vila och bara-vara. Imorrn får vi det, eller nä… på måndag är vi helt lediga.

Imorrn ska vi avsluta allt jobb; skriva och skicka veckobrev, räkna kassan och sätta in pengar, skicka fakturor och lite sånt som man måste göra innan man kan ha helt ledigt. Å i helgen ska vi städa trädgården, köra skräp, tvätta och städa inne – SEN kan semestern börja! Från och med måndag har vi fyra helt lediga OCH oplanerade veckor framför oss! Det enda vi vet är att vi ska fixa nya pass och att vi den sista semesterveckan samlas med ungarna på Öland. That´s it!

I övrigt är det total VILA som gäller! Ska Martin orka plugga samtidigt som vi ska sköta jobbet under fyra terminer, så måste han få vila ordentligt den här semestern. Så det är prio 1. Han har skaffat en massa ljudböcker som vi ska lyssna på bla Patrik Sjöbergs bok och några andra som verkar spännande. Det brukar funka så hos oss att vi ligger i varsin solstol och lyssnar tillsammans. En härlig avkoppling som man kan göra ihop. Sen blir det förstås så många promenader som vi bara kan, men där hänger det på vädret.

Det får bli som det blir… imorrn börjar iaf SEMESTERN!

Så där ja! Då har vi gjort långfilmsdebut här i familjen. Eller nä, förresten… jag var ju statist i filmen 1939 som gick på bio för ungefär 100 år sedan… Men det är nog preskriberat  🙂

Idag var det dax för familjefilm i form av Sune i Grekland – all inclusive. Vi var inkallade som statister tillsammans med ett gäng andra, några gamla bekanta skulle det visa sej. Jag visste hur en filminspelning går till och att det är mycket väntan… de andra hade inte så stor koll, men tyckte det kunde vara en kul grej. Min baktanke var att Senior skulle kunna knyta lite kontakter för att söka jobb och det lyckades över all förväntan. Vi tar det från början… :

Klockan väckte oss strax efter 5, klockan 6 gick vi till tåget och mötte min pappa och Senior på tåget i Tullinge. Ungefär hälften av statisterna samlades vid centralen och åkte i hyrd buss till Arlanda, där vi skulle vara hela dagen. Framme mötte vi resten av statisterna, fick besökskort och gå igenom säkerhetskontroll innan vi till slut kom fram till inspelningsplatsen i Hangar 2 inne på området.

Vid 9 började inspelningen, vi statister skulle vara passagerare i planet hela dagen i en mängd olika situationer. Dem får jag inte berätta om eller visa på bild, detta får ni se när filmen har premiär den 25 december. Lite synd att det är premiär när vi åker på semester… men men…

Innan allt satte igång grabbade en i teamet tag i Senior och bad honom om hjälp. De skulle busa lite med en annan person i teamet med Seniors hjälp. Så han fick en lite speciellt uppgift kan man väl säga, men det vet jag inte heller om jag får berätta. Hur som helst så var det detta som gjorde att Senior fick en egen pratstund med Hannes Holm och att han då kunde berätta att han är färdig ljudtekniker och nu söker jobb och Hannes då säger att han ska maila ASP till honom på Facebook och berätta mer om sej själv! Snacka om flyt!!!

Under dagen pratade vi med massor av trevlig människor och en av de andra statisterna såg väldigt bekant ut så jag frågade rent ut vem han var och då visar det sej att han och jag buggade tillsammans för sisådär 30 år sen! Skitskoj! Under en paus fick jag tillfälle att prata med Morgan Alling om våra planer att starta jourhem och hans syn på saken. Efter att ha fått lite tips och råd tittade han mej i ögonen och sa ” Jag är så glad att det finns såna som du!” Det blev man  ju lite glad av att höra, vi skulle fortsätta vår kontakt på Facebook. Har jag sagt att jag tycker att FB är fantastiskt?!

Senior fick ytterligare en värdefull kontakt under lunchen. Då började vi prata med chefen över produktionsbolaget som spelar in filmen. Han ville också att Senior skulle maila sina uppgifter och hade en mängd bra tips till honom. Så nu har han två bra kontakter som kanske kan hjälpa honom till ett jobb inom den bransch som han nu är utbildad för. Bara han får in minsta lilltå så är det ju värt allt! Om han så måste lära sej att koka kaffe på kuppen  🙂

Så även om dagen var lång och ibland lite seg, så gav den precis det vi önskade; bra snack med roliga och kunniga personer och en massa bra kontakter att bygga på. Det var ju det som var tanken med allt från början och det funkade! Att jag dessutom fick umgås lite med bloggkompisen Rackartuss och hennes småtussar var ju också himla kul. Det enda som var lite synd var att inte författarna själva var där, det hade varit så himla kul att träffa dem igen. Det var väldigt länge sedan vi sågs. Tydligen hade de planerat att vara med, men nåt trasslade till sej. Tyvärr.

Imorrn är det vårt vanliga jobb som gäller… tre kvällar till, sen är det SEMESTER! FYRA VECKOR! Hur gör man då? Jag är mer än villig att lära mej och öva mycket!

Så blev det söndag, den första i Juli. Var tog Juni vägen? Det var lite körigt där i början av månaden med studenter och invigningar och sen kom regnet… nu är det Juli och om fem dagar börjar vår semester, kommer sommarvädret då kanske? Jag hoppas det!

Helgen har gått åt till MEJ! Allt i försoningens tecken. Jag har vilat och försökt att försonas med senaste veckans händelser. Tyvärr har den psykiska stressen satt sej på hörseln, så pass att jag knappt hör något. Trodde det var vaxproppar, men sånt får man ju inte på bägge öronen samtidigt. Spolade iaf så gott jag kunde, men det blev inte bättre. Så idag har jag knaprat Rinexin och Ipren och droppat droppar i öronen, så kanske det är bättre imorrn. Nu fattar jag varför jag inte hörde Martins sågverk inatt… så nåt gott var det med den saken iaf.

Dagen började med terminens sista VV-promenad. Jag och Baileys hade en hel medlem med oss, tur det inte var en halv… fast det är det faktiskt nästan; just den här medlemmen har gått ner nästan 35 kg. Vi avverkade alla världsproblem på sisådär 45 minuter, bra va? Vi får väl se om vi återupptar promenaderna i höst. Allt beror på om Martin orkar mellan plugg och jobb.

Efter promenixen åkte jag hem och fick äntligen häcken ur och satte ut våra gamla badrumsmöbler på Blocket. 11.41 kom annonsen in, 11.58 ringde en köpare och en timme senare hade jag sålt en av de två möblerna. Nu är det bara en kommod och en spegel kvar. Å mitt i alltihopa kom en gammal kompis hit för att äta lunch med mej. Kompisen och jag lärde känna varandra när vi var på språkresa 1982! Vi firar alltså 30 år som kompisar! Det glömde vi att fira… Vi åt lunch, tittade på kort och pratade. Himla trevligt, hoppas det blir snart igen.

För en stund sedan hörde Martin av sej, helgens äventyr är slut. Nu är de godkända att dyka med torrdräkt, lite djupare och kan navigera sej fram under vattnet. De har dykt på vrak, frusit och haft skoj. Alla verkar nöjda och det är huvudsaken. Om ett par timmar ska jag hämta upp dem vid tåget, men först ska jag hämta mat. Vi ska lyxa lite ikväll och sponsra den lokala pizzerian. Men vi är dåliga kunder, vi äter bara sallad  🙂

Imorrn väntar nya äventyr! Då ska vi åka till Grekland hela dagen… på ett lite annorlunda sätt. Vad det här kryptiska betyder får ni veta då  🙂