september, 2014 -

Lyxoperation? Knappast!

september 30, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Idag är det precis tre månader sedan min ögonlocksoperation och jag har varit på besiktning på ögonkliniken. Dr G är precis lika nöjd som jag! Fast jag trodde nog att han skulle vara lite fundersam över det som fortfarande hänger, men det var han inte.. just nu… vi får väl se hur det ser ut om 1-2-3 år. När tyngdkraften gjort sitt 🙂

1/7 lyfte Dr G mina ögonlock på rätt plats. De hängde tungt över ögonen och en synfältsundersökning visade att det faktiskt var ganska illa, mycket värre än jag hade uppfattat. Enligt undersökningen missde jag en himla massa saker som jag borde se och därför blev jag godkänd för en operation.

Det var nog det värsta jag gjort! Själva operationen var helt ok, men när bedövningen släppte hade jag så ont att jag nästan fick panik. Å jag är ganska smärttålig. Som jag sa till en vän som opererades häromdagen; jag tar hellre 10 förlossningar än den smärtan… nu har jag iofs haft enkla förlossningar… men ni fattar tror jag. Det gjorde så ini h-v-e ont! En kväll, sen var det svullet och ont, men inte alls i nivå med smärtan första kvällen.

Det var rejält svullet ungefär en vecka och sen var det mesta som vanligt igen. Klart att snitten syntes, men när stygnen var borta och sårskorporna borta så var det lätt att sminka över dem. Å idag syns det nästan inget alls av operationen, det täcker jag med lite concealer och puder. Snart behöver jag inte ens det.

Dr G var alltså nöjd, men visade hur jag skulle massera ögonen. Något som alla egentligen ska göra för att motverka hängande ögonlock och hjälpa ögonen att må bättre. Många gnider sej i och runt ögonen. SLUTA MED DET! Tryck lätt runt ögat lite då och då istället, så får du mer glidmedel i ögat och undviker påsarna under ögonen. Det här ville han att jag skulle förmedla till er alla, så då är det väl bara att göra det då. Alltså Dr G´s ord, inte mina.

Det här var alltså en operation som var nödvändig för mej, inget jag själv kunde rå över eller påverka. Vissa tycker att det är en lyxoperation. Men om ni tittar på före- och efterbilden så ser ni ju vilken skillnad det är och att problemet var ganska ”överhängande”, fniss… fyndigt värre va 😉

Jag skulle vilja uppmana er som *upplever att ögonen är trötta, *måste rynka pannan *gå med huvudet i mysko vinkel för att se allt ni behöver *folk säger att ni ser trötta ut – att söka hjälp. Gör en synfältsundersökning och se hur illa problemet är. Det kanske inte är så illa. Men det kan ju också vara värre än ni tror… å då finns hjälpen där. Visst är det en form av skönhetsingrepp, jag är ju mycket snyggare nu än förr (fniss)… men främst handlar det ju om hälsan och sin egen och andras säkerhet. Att kunna köra bil säkert, att se andra bilar, trafikanter mm som finns brevid eller saker som kommer uppifrån. Att slippa huvud- och nackvärk osv. Men det är också för att slippa bestående skador av skav och problem med ögonmuskler och blinkfunktionen. Det är alltså inte alls något lyxingrepp!

Det spelar ingen roll om du är 25, 45 eller 75. Man kan ha precis samma problem oavsett ålder. Så har du funderingar, sök hjälp! Bättre en gång för mycket än en gång för lite. Jag skulle inte vilja möta mitt fd jag i trafiken…Nu kör jag säkrare, blir inte trött i ögonen och får inte ont i huvudet eller nacken. Jag mår så himla mycket bättre! Å nu har det gått tre månader och jag får äntligen ansa ögonbrynen ordentligt!!! Det är ytligt, jag vet…

Så vad tycker du? Titta på bilden och säg mej sen om det var ett lyxingrepp eller ej? Å som vanlig så uppmanar jag er att fråga vad ni vill. Kan jag hjälpa till så är det guld värt 🙂

Kommer bli en galen söndag!

september 29, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Har precis packat sista goodiebagen till Lilla Bloggdagen och vardagsrummet är nästintill omframkomligt. Jag har packat två proppfulla goodiebags och Annelie har ytterligare en. Värdet på goodiebagsen är lååååångt över anmälningsavgiften, så ni som inte kommer missar verkligen nåt. Vi har satsat på kvalitet, inte kvantitet och ändå har vi fått så mycket bra grejer!!! Helt galet bra faktiskt 🙂

Här kommer en (förhoppningsvis) komplett sponsorlista med de saker som jag har fått. Annelies grejer har jag inte riktigt koll på…

Det här är alltså sponsorerna i bara mina två goodiebags… fattar ni vad ni missar? Det finns EN plats kvar. Det är en fotokurs för bloggare och anmälningavsgiften är 595 kr, värdet på goodiebagsen är flerdubbelt… Bara ett av bidragen är värt 495 kr ensamt och något man kommer att minnas lääääänge.

Så vill ni vara med på höstens roligaste och mest lärorika event med de galnaste goodiebagsen – då ska ni hänga på direkt och sno den där sista platsen.

Vi ses väl på söndag?

Flashdance – helt fantastiskt!

september 29, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Igår hade jag och Senior en myseftermiddag, vi åkte in till stan och såg Flashdance på Chinateatern. Bara han och jag. Och 1248 andra… typ… i toakön var det minst det dubbla 🙂

Senior är 21 år gammal och hade ingen aning om vad Flashdance handlar om. Han har hört en del av musiken, men inte mer än så. Jag hade skivan! Jag såg filmen några gånger och sjöng låtarna så fort jag kom åt. På det ljuva 80-talet… när man hade pudellfrilla, min blev dock aldrig sådär fluffig… och man hade axelvaddar och benvärmare. Förstås!

Jag såg verkligen fram emot att få se föreställningen och se sonens reaktion. Jag såg också fram emot att få komma till fina Chinateatern igen. En teater jag verkligen gillar och besökt många gånger, särskilt sent 80-tal när jag själv jobbade på Oscars. En liten nostalgistripp igen alltså. Att se Karl Dyal på scen är så himla skoj, eftersom han var ganska ny när vi träffades första gången. Man är lite udda när man är ung och jobbar på teater, man är nämligen aldrig ledig på riktigt. Man lever hela sitt vakna liv med teatern. På måndagar hade vi ledigt, både skådespelarna och vi bakom scen. Ändå träffades vi allesammans (china, oscars och cirkus) på Djurgården och spelade brännboll eller hade picknick. Ofta i sällskap med Skansen elefanter faktiskt 🙂

En sån måndag träffade jag Karl första gången. Han syster Sharon var med i nån uppsättning och kom körandes på sin rosa vespa och Karl hängde med. Jag tror att han var dansare just då, kanske i Annie get your gun eller Grease? Kul hade vi iaf och Karl var betydligt bättre på brännboll än hans syster var…

Men nu handlade det ju inte om brännboll utan om Flashdance. En musikal om drömmar, brutna löften, svek, kärlek och moral. Allt man behöver alltså. Å den var så bra! Hanna Lindblad i rollen som Alex är så perfekt! Vicken pipa hon har! Tonsäker, utstrålning, snyggaste kroppen och dansar så jäkla bra! Rennie Mirro som direktör, också perfekt för sin roll och då har jag sett honom i måååånga! Karl som fortfarande dansar som en gud och har en kropp han definitivt inte behöver skämmas för… I övriga roller, som är perfekt tillsatta ser man Linus Wahlgren, charmig som få, Anna Hansson som kommer bli vårt nya svenska stjärnskott, Katrin Sundberg som är lika bra som alltid och en massa andra. Så otroligt proffsiga allesammans!

Flashdance är riktigt bra! Å att den passar alla åldrar bevisas av att min son på 21 tycker att den är precis lika bra som jag tycker. Den här kan alla se och man behöver alltså inte ens veta något om den innan. Det är bara att ta plats, njuta och beröras av föreställningen och höra musiken. Några av låtarna framfördes på engelska och från början var det lite konsigt, men efter ett tag kändes det helt naturligt. Det var nog faktiskt bättre att ha det så än att översätta dem.

Föreställningen visas fram till lucia, så passa på att se den. Det är mycket som slutar innan jul som är värt att se, undrar vad som kommer sen… jag vill kunna ge er bra julklappstips, men det ser ut att få vänta lite tvärr. Tills dess får ni se de föreställningar som snart är borta å det här är en av dem ni inte får missa. Jag är så himla glad att vi hann se den och att sonen tyckte så mycket om den. Det är en förmån att få umgås med sina vuxna barn och göra saker tillsammans som man verkligen tycker om. Vårt gemensamma intresse för teater och musikaler är jag så otroligt glad över.

Nu ser jag fram emot nästa teatertillfälle. Undrar vad det blir?

Kan man bli helt nöjd?

september 28, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Apropå gårdagens inlägg så funderar jag vidare… Om man bara ser en massa fel, tar sej i kragen och fixar de där felen (som man kanske är den ende som ser) blir man nöjd då eller hittar man fler fel?

Jag var på en föreläsning om fillers och ffa Restylane här om veckan. Jag är nyfiken på statistiken kring just detta och när det gäller skönhetsingrepp i stort. Jag själv har ju både fixat ögonlock, gjort en bröstförminskning och tagit bort hudförändringar. Mina ingrepp har iofs varit i mediciniskt syfte, men det är ändå skönhetsingrepp som förändrar mitt utseende. Och som faktiskt gjort mitt liv himla mycket bättre!

De flesta som tar till just Restylane är kvinnor i 40-50-årsåldern och främst för att de vill se piggare ut. Jag kan förstå att man inte vill se sur och trött ut om man faktiskt inte är det. Många vill också se yngre ut och det har jag lite svårare att acceptera, jag kan förstå det – men har alltså svårt att acceptera det. I mina ögon gör deras resonemang att det är fult allt vara äldre… å jag själv tycker att det är ganska skönt att bli äldre och att rynkor faktiskt är fint.

Skulle jag själv kunna göra en sån behandling? Inte fylla ut rynkor, dem vill jag ha kvar! Men jag skulle kunna tänka mej att fylla ut vecken mellan ögonen som kommit pga ögonlocken som jag fått höja upp genom att rynka pannan under många år. Nu är vecken kvar trots att ögolocken är fixade och det gör att jag ser lite arg ut. Men det får nog vara så. Just fillers kanske inte är något jag anser mej behöva, men kanske en hudbehandling för att få bort märken jag fått av för mycket sol…

Jag dömer alltså ingen som använder sej av olika former av skönhetsbehandlingar. Man har olika behov och önskemål helt enkelt. Men jag frågar mej om den som en gång börjat med såna ingrepp och behandlingar blir nöjd någon gång. Hittar man inte fler fel vart efter? Jag kan bara gå till mej själv… jag gick ner i vikt för att fixa brösten. När det var gjort hittade jag en mage som nu ska åtgärdas genom träning. Är jag nöjd då? Nä, då har jag nog en rygg som skulle kunna bli snyggare och där det kanske inte räcker med träning för att få bort handtagen på ryggen… kan jag tänka mej en fettsugning? Hmmm, jag vet faktiskt inte svaret på den frågan.

Men om träningen hjälper och ryggen blir snygg, är jag nöjd då? Jag kan inte svära på det heller… men jag hoppas det. För det enda som faktiskt betyder något är ju att kroppen är frisk och gör det man ber den om. Bli man lycklig av att fylla ut en rynka? Kanske det. Men i mitt fall handlar det om skallen och det är den jag måste jobba med. Jag tror att skallen måste bearbetas ännu mer än jag gjort hittills, för jag vill verkligen bli nöjd med mej själv och känna att jag är fin.

Herregud! Jag är snart 45 och har fortfarande inte hittat nyckeln till min egen självkänsla. Det är ju faktiskt helt galet. För jag är ju faktiskt helt ok och duger precis som jag är. Men kan jag verkligen bli nöjd och verkligen känna det ända in i hjärtat? Det återstår att se…

Fet, ful och äcklig!

september 27, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Var på ett modeevent idag som fick mej att tänka till. Massor med unga smala tjejer i åtsittande, supertajta kläder blandat med mindre smala tjejer iklädda stora tröjor…

Jag kan allt om hur man döljer ”volangerna” med tröjor, koftor, sjalar mm. Hur äcklig man känner sej bland de där smala snygga tjejerna som verkar kunna äta vad de vill och klä sej i precis vad som helst. Hur man klär sej i tråkiga, dova färger, för att smälta in och slippa synas.

Jag kan allt om hur man klär om i ett fullt omklädningsrum utan att visa en gnutta skinn för någon annan. Hur man väntar ut siste man i duschen så man slipper visa sej naken och hur man smyger in på toaletten för att klä sej. Jag kan också allt om att se sej i spegeln och bara se fett och bli äcklad av sin egen spegelbild.

Å då hade jag ändå bara tio kilo för mycket… om jag kände så – hur känner sej då de tjejer som har betydligt mer att bära på?

Men jag vet också att det går att förändra. Att det inte är enkelt men att det går att nå dit man vill med sin kropp och sitt utseende. Och jag vet också att allt inte sitter i vikten och utseendet, men väldigt mycket. Och att det inte spelar någon roll vad andra säger, man måste trivas med sej själv och få kroppen att stämma överrens med knoppen. Samtidigt vet jag hur svårt det är för knoppen att förstå en förändring…

Jag är enligt vågen normalviktig, men jag ser inte det. Jag vill fortfarande ha en tröja för att dölja magen och den ska vara lite längre för att även dölja rumpan. En rumpa som knappt existerar. Mage har jag, just nu, men idag börjar jag magövningarna så snart är den ett minne blott. Ändå är vanans makt stor, så tröjan kommer jag att vilja ha ändå. Den är som en slags sköld mot resten av världen. Något att svepa om sej när man ser de där blickarna som påminner en om hur dålig man är och hur äcklig man ser ut… De där blickarna som nog egentligen bara finns i min skalle. Eller?

Alla som en gång varit överviktiga vet precis vad jag menar. Alla som gått ner i vikt vet också vad jag menar. Jag är inte fet, ful eller äcklig och har aldrig varit. Allt sitter i min skalle och en väldigt dålig självkänsla.

Idag var jag modell för Ginatricot i ungeför fem minuter och bilden som valdes ut är faktiskt helt ok. Jag kanske inte är urtypen av fotomodell, men vad är det för fel på en medelmåtta egentligen? Ingen alls! Det skulle nog behövas fler modeller med lite valkar, som är för korta och som har lite små skavanker. För det är ju det som är normalt!

Jag kanske inte lockar någon att köpa just den tröjan jag bär på bilden. Men det här är äkta vara! Ingen retouschering här inte. Å vet ni? Jag tycker det ser helt ok ut 🙂

R E A 15 år!

september 27, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

I torsdags hade REA premiär på Intiman. REA-gänget firar 15 år, fast egentligen är det bara Anders Lundin som får fira eftersom han är den ende kvar från ursprungsuppsättningen. Men de andra kanske är där som moraliskt stöd? Å det är ju ganska praktiskt att de kommit in folk vart efter, då kan man ju fira lite då och då 🙂

REA har alltså flyttat in på teaterscenen och lämnat krogen, vilket förstås är lite annorlunda både för ensamblen och publiken. En helt nykter publik lixom… Röda trådar har väl kanske aldrig funnits i deras shower, eller…? Den röda tråden är väl egentligen precis vad REA står för; Roligt, Elakt och Aktuellt. Här blandar man nyheter hej vilt och driver glatt med kreti och pleti OCH med sej själva. Självdistansen är total!

Media har hyllat Ola Forssmed och jag måste hålla med. Han är outstanding! Särskilt när han visar hur en hjärt-och lungräddning går till och när han imiterar Skavlan. Å andra sidan så är Sussie Eriksson och Anders Lundin helt suveräna när de gör After Dark och byter kläder som värsta fjortisarna ( i ett jäkla tempo alltså). Sen var iofs Lundin galet bra som Jonas Gardell också och Rachel Molin som kundsupporter och… det är svårt att hitta favoritsketchen.

Vi var inbjudna till premiären och det var typ varenda komiker också. Vi såg Ann Westin, Henrik Hjelt, Mikael Tornving, Fredrik Lindström, ÖB-Tobias och min husgud Björn Skifs!!! Men det roligaste var nog när jag träffade min Gambia-vän Carina Lidbom som tittade väldigt noga på mej och sa att jag såg annorlunda ut… Vi sågs i juni senast, innan alla förändringar. Jag sa bara att ”Japp, jag är tio år yngre” men sa inget om mina operationer (ögonlock + bröstförminskningen = ser pigg och smal ut). Det kan jag berätta nästa gång vi ses. Det är kul när folk ser att det hänt nåt, men inte förstår vad 🙂

Det var en himla rolig kväll med många skratt och härliga människor. Det är lite speciellt när flera hundra människor skrattar tillsammans så tårarna rinner. Det här är en feel-good-föreställning som hela familjen kan vara med på. Humor blandat med musik i en lagom mängd, med väldigt fyndiga texter. En show för den som vill skratta alltså! Åsså är det faktiskt lite naket också… Jag säger bara; Ola Forsmed… i nakendans…

Fyra veckor efter bröstförminskningen

september 26, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Idag är det precis fyra veckor sedan E-kupan blev en C-kupa och allt har gått mer än bra! Varenda dag kommer jag på nya saker som har förändrats och förbättrats. Senast idag faktiskt. Då satte jag på mej min nya höstjacka som är i rätt storlek och jag kunde dra dragkedjan heeeela vägen upp i halsen!

Förr har jag haft jackor ett par storlekar större, som då hängt som säckar på axlarna och ärmarna uppvikta flera varv. Ändå har det inte alltid gått att stänga den helt, utan en sjal har fått täcka halsringningen för att inte frysa. Men nu kan jag alltså ha 38/40, den sitter perfekt, går att stänga helt och jag ser dessutom vad jag pysslar med när den ska knäppas 🙂

Igår hade jag behå på mej för första gången, inget som rekommenderas riktigt än…. men jag skulle på premiär och ville att klänningen skulle sitta snyggt. Så jag tog ett eget beslut helt enkelt. Det blev dessutom en bygelbehå som läkaren absolut inte rekommenderar, men den var lite för stor och satt inte åt, så jag tyckte det var ok. Det handlade ju ändå bara om några timmar och kändes helt ok. Å jäklar va snyggt klänningen satt!!!

Idag tvättade jag rehab-behån och var tvungen att ha nåt annat så då tog jag en av de nya behåarna utan bygel under förmiddagen och det kändes helt ok det med. Asså… kläderna sitter ju så himla mycket bättre nu och det är rena fröjden att klä sej. Visst är det fortfarande lite svullet i sidorna och det blir lite handtag både på ryggen och i sidorna, men det är en miljoooon gånger bättre än förut.

Läkningen går alltså helt enligt planerna. Ärren börjar mjukna och ligger inte längre som långa korvar under brösten. Alla blåmärken är helt borta och även om ärren är rosa, så tycker jag ändå att de syns förvånansvärt lite. Nu spelar det ju ingen roll eftersom man ändå har behå där ärren går. Brösten börjar få en rundare form och en liten klyfta har börjat visa sej, tyngdlagen hjälper ju till när det gäller den saken. Jag är nästan tillbaka till samma omfång under bysten som jag hade innan, sånär som på tre centimeter. Så lite svullnad återstår.

Som ni ser så händer det mycket på fyra veckor. Men fortfarande är det försiktighet och sunt förnuft som gäller. From idag får jag träna försiktigt, hålla i kopplet själv när vi går med hunden och bära. Men jag får fortfarande inte springa, utföra hårdare träning eller bära tungt. Å fyra veckor till ska jag ha rehab-behån dygnet runt och tejpa såren. Å nu kommer ni inte få några fler bilder förrän på tvåmånadersdagen.

Var det värt det? Har det förbättrat mitt liv? JA!!!!!!! Det var värt precis allt! Kampen mot/med vikten, läkarebesök osv. Det var en himla massa krångel och en lååång väntan innan allt gick i lås, men det var absolut värt väntan och krånglet. Å det har förbättrat mitt liv enormt mycket! Jag har bara haft rejält ont i ryggen ett par gånger på en månad, jag som förr hade värk från morgon till kväll. Jag sover bättre, mår bättre, är piggare, känner mej snyggare, rör mej bättre och får så otroligt många komplimanger. Bara en sån sak!

Den som har problem med stor byst och seriöst vill göra något åt det – sök hjälp!!! Man måste ha under 25 i BMI det är första kravet, ingen idé att be om remiss innan det. Och sen ska varje bröst vara minst 800 ml stort och så ska man förstås ha väsentliga bekymmer av tyngden. Får man ok är det bara att tuta och köra. Operationen gör inte ont, efter gör det inte heller ont, det kliar och hugger lite bara. Kruxet är att hålla sej stilla när man inte tycker att man är särskilt ”sjuk”. Det är enda problemet… åsså att man inte har några kläder kvar som passar, men det är ju ett ganska trevligt problem.

Jag får massor med kommentarer och mail med frågor. Fråga på bara, frågan är väldigt angelägen för väldigt många kvinnor. Det är därför jag inte döljer något utan skriver helt öppet om mitt ingrepp. Jag hittade ingen information, så här finns info för dej som också letar. Håll till godo!

En glädjens dag!

september 25, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Solstrålen har blivit stor

Sedan i vintras har vi peppat Senior att söka nytt jobb. Han har jobbat på Mc Donalds i snart 6 år och trivts kanonbra. Men vi märkte att han började förändras, han fick dåliga scheman och var inte alls på samma soliga humör. Hur mycket han än jobbade så fick han ändå inte lönen att räcka till och med det i bakhuvudet kändes det osäkert om han skulle bli godkänd för en lägenhet när han väl kom så långt i bostadskön. Han behövde ett nytt jobb med bättre lön helt enkelt.

Men en person med adhd och framförallt tourette syndrom behöver man bearbeta ganska länge innan poletten trillar ner. Förändringar är lite läskigt och skjuts framför en så länge man kan. Men våren kom och sonen mådde ännu sämre. Nu började han dock prata om att byta jobb frivilligt och även om processen inte var klar så var den påbörjad. Å i somras blev allt ett faktum. Han mådde väldigt dåligt, kände sej utanför och ifrågasatt på jobbet. När han kom ner till oss på Öland på sin semester satte jag ner foten, jag hade aldrig sett honom må så dåligt. Han hade mardrömmar, var lättirriterad och ständigt trött.

När vi kom hem tvingade jag med honom till läkaren som sjukskrev honom direkt. Nu var det akut! Han var helt enkelt tvungen att byta jobb. Så vi tog några halvdagar och åkte runt med CV och jobbansökningar. Han orkade bara ett par timmar i taget, men efter några dagar hade han nog sökt ett 50-tal nya jobb. Några hörde direkt av sej via mail och hoppet var stort. Sen hände det inget alls… och hoppet svalnade. Men så dök det till slut upp ett gyllene tillfälle och det ena gav det andra och förra veckan fick vi veta att jobbet var hans!

Igår var det tog offentligt och han kunde äntligen säga upp sej. Å redan nästa vecka ska han börja sitt nya arbete som innebär ett helt annat liv för honom. Han ska numera jobba dagtid och vara ledig på helgerna och ändå få en lön han både kan bo och leva för. Han står på 11:e plats för en lägenhet och nu kan vi verkligen se fram emot att han kommer längre och längre fram i kön. Nu kan han faktiskt ta en lägenhet när han får den, utan problem.

Så igår var en glädjens dag! Senior var så glad att han knappt visste vad han skulle göra. Så han letade fram alla sina jobbkläder och åkte iväg med dem så fort han kunde. Jobbet på Mc Donalds har han haft sedan han var 15 och det har lärt honom massor! Men nu är det dax att gå vidare och påbörja sitt vuxna liv bland vuxna människor. Ta ansvar på ett helt annat sätt.

Jag är så otroligt stolt över att han tog steget. Han vågade lämna den säkra tillvaron i en miljö han haft under en väldigt lång tid för något helt okänt. Jag är helt säker på att det kommer att gå hur bra som helst och att det var helt rätt beslut att ta. Å han är mycket gladare! Han sover lugnt igen och även om humöret pendlar lite så är det mycket bättre än i somras. Han kommer att fortsätta sin läkarkontakt och kommer att få någon att prata med. Det finns en hel del att reda ut och prata om. Men jag tror att mycket kommer att lösa sej med det nya jobbet.

Så nu ser vi fram emot nästa vecka när allt det nya börjar 🙂

Gick lite bananaz :-)

september 24, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Igår fick jag nys om Nelly.com som hade klänningar för 100 kr styck. Gick nyfiket in där och gick fullständigt bananaz när jag plötsligen kom på att jag numera kan ha precis vilka klänningar som helst! Nu spelar det ju ingen roll hur de ser ut i ryggen eller att behå-band ska döljas, det är ju fritt att välja numera 🙂

Efter operationen har jag ju inte ens ett behov av att ha behå, om jag inte vill. Men jag kan också ha precis vilken behå jag vill, om jag vill ha en. Å det vill jag nog, det känns väldigt konstigt att inte ha nån…

Så jag shoppade loss kan man väl säga. Det blev klänningar med brottarrygg, axelbandslöst och en massa annat. Dessutom fanns det en massa smycken till väldigt bra pris, så det blev lite sånt också. Så nu är jag snart både klädd och blingad. Jag kanske inte behövde så där himla mycket nytt av just de här grejerna, det jag behövde var egentligen nya koftor… men det hittade jag inte och då råkade det bli lite annat istället.

Så nu blir det väldigt spännande att få hem kläderna. Hur ser jag ut med bar rygg? Har jag en rygg att visa överhuvudtaget? Det kanske inte är bara magen som behöver tränas… Det återstår att se…

Skit också!

september 23, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Fyra veckor var jag tvungen att vila efter operationen, SEN skulle jag kunna börja träna lite smått igen. Ingen löpning, men iaf lite magövningar och lättare träning för att påbörja resan mot en starkare och smidigare kropp. Som jag har längtat!

Å va händer då? Jo, med ett par dagar kvar av vilan så flyttar det in en kaktus i halsen! Nog har jag känt att det varit på g, men jag trodde att jag skulle kunna tänka bort det om jag inte lät känslan ta över… HA! I morse vaknade jag med rejält ont i halsen, lock för örat och totalt sänkt. Det var bara att inse läget, ta en alvedon, esberitox och c-vitaminfrukost och sen krypa i myskläderna och ligga lågt hela dagen. Nog för att jag sover middag ganska ofta, men inte 3-4 timmar… det gjorde jag idag. Jag kunde inte hålla ögonen öppna till slut, så det var nog lite feber inblandat också. Men tar man tempen och den visar nåt så är man ju sjuk på riktigt, så det passar jag mej för 🙂

Jag blir sååå frustrerad! Jag hade verkligen siktet inställt på fredag. DÅ skulle jag köra igång igen. Nu får vi se hur långdraget det här blir. Jag har lugnt ända tills på torsdagkväll, så det finns gott om tid att vila. Så nu hoppas jag att det här är en lättare förkylning som går över snabbt. Så att jag till helgen kan köra igång med övningar jag fått av Leila som ska göra susen för magen. Den där magen som inte fanns för fyra veckor sedan, påstår jag… Martin säger något annat…

Att jag skulle bli en sån person som bara längtar efter att få köra igång och känna träningsvärk trodde jag aldrig. Men nu är det faktiskt så!

Viktväktarnas matkasse – så bra!

september 23, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Fredagsgryta som vi gjorde om lite…

Många av våra bekanta har matkasse, varje vecka. Vi har inte testat förrän nu eftersom vi har tid att handla, tycker det är lite av en sport att hitta bra priser och oftast gör det tillsammans. Men nu skulle vi iaf testa Viktväktarnas matkasse under en vecka och utvärdera. Det är faktiskt himla smidigt!!!

För 699 kr i veckan får man en veckas middagar för fyra personer hemkörd till dörren. Det är ju faktiskt en helt ok summa. Vår matkostnad brukar ligga på ca 4000 kr för tre vuxna, men då ingår förstås lite annat också och särskilt basvaror som mjölk och frukostmat. Vi äter dessutom lunch hemma och även om den mest består av sallad, så kostar ju även det. Men 699 kr för 20 portioner, hälsosam, PP-beräknad mat tycker jag är helt ok. Vet inte vad andra matkassar kostar, men jag tycker det är ganska rimligt.

Himla god moussaka

Maten vi fick hem var kanonfräsch! Och det var massor! Det räckte gott och väl till de planerade måltiderna och eftersom vi bara är tre så fick vi en matlåda över varje dag. Jättebra när jag ska sitta i Tingsrätten.

Menyn var väl komponerad och varierad, men eftersom vi inte var hemma varje kväll så fick vi möblera om lite och ta den mat som passade bäst just då. Det är väl det som kan vara ett problem med just en matkasse. Har man många kvällsaktiviteter så blir det svårt att följa en given plan, å andra sidan fanns ju maten hemma och vi behövde inte stå med näsan i kylen och fundera när planerna kastades om. Mat fann ju, recept också – frågan var bara vilken dag man skulle ta vad.

Het kyckling

Men det löste sej fint och vi har nu ätit oss igenom hela menyn och smakat alla recept och vi har en vinnare! Moussaka! Viktväktarnas moussaka är så otroligt god! Å bara 9 PP! Både gott och smalt – det kan ju inte bli bättre!

Så jag måste säga att jag är förvånansvärt nöjd! Maten i Viktväktarnas Matkasse var fräsch, den var god, det var smidigt att få allt hemkört och inte jättedyrt. Jag kan alltså tänka mej att testa igen.

Gick jag ner nåt i vikt då? Njae… jo… ett helt hekto. Men det berodde asbolut inte på matkassen att det inte blev mer, det var nog all chokladens och champagnens fel… Å den låg inte i kassen 🙂

Saracecilia

september 22, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Saracecilia… smaka på namnet. Visst är det fint? Saracecilia är namnet på en mysig butik på Lidingö, men också namnet på ägarna till butiken. Förra veckan var jag och Gunilla på VIP-shopping där å jösses va mycket fint det fanns!

För oss i söderort är det ju ganska långt till Lidingö. Tror jag bara varit där ett par gånger tidigare, men då är det så fiffigt att butiken även har shoping online. Här finns märken som Hunkydory, Jascha, Ida Sjöstedt, Vila och en massa andra. Jag hittade flera fina jackor och kavajer som lockade, men eftersom jag inte vet exakt vilken storlek jag har än så vågade jag inte köpa något.

Men där fanns ju skor också… fiiiina skor!!! Å skor är ju min lilla svaghet lixom, men jag köpte faktiskt inget trots att jag vet exakt vilken storlek jag har! Men nog sjutton har jag ett STORT behov av nya skor (Martin håller nog inte med), men jag får nog vänta tills det trillar in pengar här hemma.

Vi fick gott att dricka och ett bröd och en räkröra som jag hade kunnat äta både morgon, middag och kväll. En perfekt röra, alldeles len och smakrik och med brödet som var otroligt gott och mättade bra. Det var ett gäng olika tävlingar under kvällen, min favorit var den med pingvinstänger som jag tycker att jag lyckades få en ganska rolig bild på.

Butiken är liten och mysig och fullproppad med kläder, skor, smycketnoch annat smått och gott. Och som sagt; har ni inte möjlighet att åka dit så kan ni alltså besöka butiken på webben och shoppa loss där. Saracecilia… ni kommer aldrig glömma det namnet nu 🙂

Gör ont inne i skelettet

september 22, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Det finns visst dåligt väder! För oss som har fibromyalgi spelar det ingen roll hur vi klär oss, vi fryser ändå. Å just nu är det näst intill outhärdligt!!!

Idag är det 8-9 grader ”varmt”, det regnar och blåser. De flesta tar då på sej en extra tröja, gummistövlar och regnjacka och sen är det bra med det. Jag tar på mej strumpbyxor, kängor, fodrad jacka och jag fryser ändå. Jag är iskall om fingrar, tår, knän och näsa och det gör ont ända in i skelettet.

Det syns inte, är inte svullet eller på annat sätt påverkat. Finns ingen särskild punkt som värker mer än någon annan. Det gör bara fruktansvärt ont, längst där inne. En värk som moler, strålar och dunkar. Det syns inte, men det finns där. Definitivt.

Smärtan gör mej ofokuserad, irriterad och trött. Jag tar smärtstillande, men det enda som hjälper något sånär är att krypa ner i ett varmt bad och sedan snabbt dra på sej min tjocka onepiece och krypa ner i sängen. Gärna med hunden under samma täcke 🙂

Eftersom det inte syns är det svårt att få utomstående att förstå. Det som inte syns finns ju inte, eller? För mej är smärtan i allra högsta grad verklig. Den påverkar min vardag och stör min tillvaro. Det är hanterbart nästan hela året, men just hösten är för jäklig! De täta väderomslagen och kylan trasslar till det och även om jag försöker att ignorera det så är det svårt när det gör så ont att benen nästan viker sej.

Men jag kliver upp varje dag, klär mej, sminkar mej och försöker göra det bästa av dagen. Visa dagar går bättre än andra. Idag har jag haft en heldag i tingsrätten, i kallaste salen förstås… med sjal över axlarna och varm choklad att dricka har det varit hanterbart. Andra har sett en glad, men frusen, tjej – vad de inte ser är hur ont det gör. Jag visar inte mer än jag måste.

En smärta som förstås är obegriplig för andra. Det är nog bara de som har fibro som vet vad jag pratar om. Hur det känns när skelettet gör ont, att frysa så man skakar trots att man klär sej så varmt man kan och den otroliga tröttheten som bara blir värre ju längre hösten går. Ett minne som sviker, ord som trasslar till sej och alla saker som går i backen eftersom händerna inte är samarbetsvilliga. Jag trodde det var jag som var ofokuserad, klumpig och hade början på alzheimer… men det var något helt annat. Det var fibromyalgi, en av de konstigaste sjukdomar jag stött på.

Det som inte syns finns faktiskt ändå. Döm mej inte. Försökt istället att förstå hur det är att leva med ständig smärta och ständig trötthet. Jag förstår att det är svårt att förstå, jag gör det ju knappt själv. Det enda jag begär är att du respekterar att jag har det så här. Det är inget jag hittar på. Det är faktiskt en sjukdom. Å tråkigt nog är jag en av dem som har den. Så är livet och jag har accepterat. Det här är mitt liv. Försök bara förstå. Döm mej inte.

Nya C-kupans konsekvenser…

september 21, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Äntligen har jag tagit mitt bad! Jag vågade inte kolla med någon om det var ok, utan tog beslutet själv. Rätt eller fel? Ingen aning, men det var förbaskat skönt! Å såren är helt tillslutna, så det var nog ingen fara.

Idag drog jag av mej min rehab-behå och tog på mej den enda riktiga behå som jag äger just nu. Jag skulle nämligen rensa bland mina kläder och ville ha ”rätt” form på kroppen. Sen gick jag systematiskt igenom varenda tröja och klänning. Kvar blev två högar, en med kläder jag fortfarande kan ha och en som åker till Gambia. Det var rätt mycket som var ganska mycket för stort…

Det tog några timmar att gå igenom allt, men nu finns det plats i klädlådorna för lite nytt. Strax innan rensningen hade jag gått igenom Bonprix´s rea och beställt hem 6 st behåar, en klänning och två toppar. Jag har chansat på behå-storleken och tagit en med större omkrets utan bygel under läkningen och en med bygel och min vanliga omkrets när halvåret har gått och jag kan använda vad jag vill. 179 kr per trepack tyckte jag det var värt 🙂

Men det är 5 veckor kvar med rehab-behån som ska sitta på dygnet runt. Den är som en sportbehå ungefär och ger ett ganska ihoptryckt intryck. Det gör ju att kläderna inte riktigt sitter som de ska, men vad gör väl det. Som Martin säger så har jag ytterligare 40-45 år kvar att sedan använda vilka kläder jag vill. I bästa fall… man vet ju aldrig vad som händer.

Så visst får en ny kropp konsekvenser, men det är ju bara trevliga såna. E-kuporna åkte för länge sen, det var rena befrielsen att rensa ur dem. Så nu väntar jag bara på att få börja forma om resten av kroppen också. Magen ska trimmas rejält! Jag ska bli stark! Smidig! Som jag ser fram emot våren, då jäklar!!!

Så himla god juice!

september 21, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Har ni sett den nya juicen Innocent som finns i butikerna sedan någon vecka tillbaka? Jag hade förmånen att smaka på de olika sorterna samma dag de släpptes och blev glatt överraskad. Jag älskar färskpressad juice och det här motsvarande verkligen allt man kan önska sej.

Men det ska ju inte bara vara gott, det ska ju vara bra grejer också. Å man kan väl säga att det är precis vad Innocent satsat på och gjort till sitt varumärke. Frukten till juicerna är från bönder i bla Afrika som man har superkoll på så att det är bra grejer, schysst framtagna med vuxen arbetskraft och med rättvisa löner. Man försöker ta ansvar både för miljö och samhälle och ger 10% vinsten direkt till värlgörenhet. Sånt gillar jag!

Hur jag än vände och vred på de burkar jag hade framför mej så framgick det inte vilket land frukten kom ifrån och det frågade jag om. Till svar fick jag en motfråga: Is that important in sweden? Absolut var mitt svar och då skulle detta noteras i minnebanken och eventuellt ändras i framtiden. Men jag hittade en karta över alla länder och fick mitt svar ändå. Det är många familjer som får hjälp av företaget och på så sätt har familjen en försörjning, deras barn kan gå i skolan och de har råd med både mat och mediciner. Jag bad dem att se över Gambia och om de kan tänka sej att verka där i framtiden och de lovade att se över även den biten och samtal hade tydligen redan inletts.

Efter presentationen fick vi göra våra egna juicer. Jag tog mina favoritfrukter, de flesta växte i min trädgård i Gambia. Så det blev MYCKET passionsfrukt, ganska mycket mango, lite apelsin och lite annanas. En ganska syrlig juice alltså som jag döpte till Tropical Dream. Supergod förstås! Min favorit av Innocents juicer blev den med apelsin, blodapelsin och grapefrukt. Alldeles lagom syrlig och uppfriskande.

Jag köper inte juice i butikerna särskilt ofta, men den här kan jag tänka mej att köpa faktiskt. Både för att den är god och för att den hjälper familjer i u-länder till ett bättre liv. Me like!