Det är så otroligt skönt att ha vuxna barn!!!
När jag ser på Facebook eller Instagram hur folk
åker runt på tidiga morgonträningar med sina små eller hur det VABas och fixas och trixas för att hinna med allt, då njuter jag verkligen till 180% av mitt nya fria liv. Att veta att allt detta är över och att jag numera helt och hållet bestämmer över mitt eget liv. Efter drygt 20 år av föräldraskap så sköter sej ungarna själva och jag gör vad jag vill!

Bara känslan av att veta att jag inte har några tvätthögar är ljuvlig. Tvättmaskinen hoppar nästan av glädje när vi kommer in i tvättstugan och hälsar på. Å sen gör den sitt jobb en eller ett par gånger i veckan när vi tycker att det är dax att motionera den lite. Saker ligger nästan på sina platser vilket hunden tycker är ganska tråkigt. Han älskar svettiga pojkstrumpor men numera hittar han inga… det var mycket roligare när Junior bodde hemma tycker han nog. Å matkontot har minskat till 2/3. Det finns alltid mjölk kvar i kylen och brödet får vi ta direkt från frysen, annars blir det gammalt. Till och med toapappret märks det skillnad på!

Å nu säger ni… Å hon ska alltså börja om igen med små barn… Ja, jag ska ju det… eller inte… Till att börja med så blir det ju bara en helg i månaden. Jag har inget ansvar för skolgång eller läxor och än så länge har han inga aktiviteter på helgerna. Jag kommer att ha en lyxtillvaro som vuxen person i ett barns liv och bara få tycka om och göra kul grejer. Min (eller vår) roll är att bara mysa och finns där för en liten kille som behöver lite trygghet och lugn i sitt liv. Det känns superlyxigt!

Jag är så förbaskat glad att jag fick barn tidigt i mitt liv! Jag är 43 år och har nu friheten att göra vad jag vill resten av livet, utan att ha koll på små barn eller ansvar över oberäkneliga tonåringar. Många börjar med sitt första barn i min ålder och när deras barn flyttar ut ska de gå (eller har gått) i pension. Jag har många aktiva år kvar då jag kan resa och göra vad jag vill. Å jag kommer att vara en pigg farmor till de eventuella barnbarnen och kunna göra kul grejer med dem under en lång tid.

Jag älskar mina ungar och önskar dem det bästa av alla världar. De betyder allt för mej och deras lycka är viktigast i världen. Därför är jag otroligt stolt över att de testar sina vingar tidigt i livet (precis som jag gjorde) och att de klarar sej alldeles utmärkt utan mej. De vet att jag alltid finns där för dem men inte lägger mej i deras liv. Vi har numera en vuxen relation där vi stöttar och ställer upp för varandra och gläds med varandra. De är världens finaste killar och de är mina!

Jag har världens bästa liv!

Min strävan är att ha en så tom kalender som möjligt. Då finns det nämligen tid att planera in möten med vänner, peta in roliga event och tid för att komma ikapp och vila. Jag klarar inte stress eller när det blir för mycket, det är ett resultat av långvarig stress och utmattning. Så när det ”bara” är jobb inplanerat i min almanacka är jag nöjd. Så är det just nu och nästan hela vägen fram till jul.

Förr när jag hade en tom vecka blev jag stressad av det. Har man inte fullt upp är man ju ingen att räkna med i dagens samhälle. Men så är allt fler utbrända också…

Den här veckan har jag försökt att komma ikapp här hemma, det går sådär… Jag har iaf inga överfulla tvättkorgar, det mesta är rent och hopvikt. Dammråttorna har inte byggt några större bon, iaf inte på nedervåningen… och jag hittar köksbänken, det är ett bra tecken på att vi har ok med tid. MEN jag har en tidningshög som är hög, böcker som vill läsas, post som ska gås igenom, mail att svara på och en massa annat. Inget som inte kan vänta, men som irriterar mej.

Helgen är därför avsatt till att komma ikapp helt. Då ska trädgården vinterberedas (utemöbler ställas undan, vissna växter klippas ner, sista gräset klippas osv), skräp ska köras till sopen, förrådet ska röjas så att garaget kan röjas så att bilen får plats där igen. När allt är gjort ska jag tända en miljon ljus och krypa upp i soffan med en bok!

Martin ska plugga och fixa nya matlådor, men han kommer och hjälper mej när jag ber honom. Det är sista helgen med ok temperatur, så det är bäst att passa på. Sen är det dax att boka in ett gäng timmar i ljusrummet, det är vårt sätt att klara vintern. Nu börjar en riktigt jobbig period… men vi har en kul grej att se fram emot i februari. Då ska jag visa Martin den svenska fjällen, det ska bli riktigt kul! Och kallt… ska berätta mer om detta senare  🙂

Dax att ta en sväng med sjusovarhunden, sen hänga en tvätt, äta lunch och åka till jobbet. Snart är det helg igen – tjoho!!!

Inte vackert, men gott!!!

Det bästa när barnen flyttat hemifrån är när de kommer hem och hälsar på  🙂

Nu har Junior bott i sitt hus i snart två månader. Vi pratar i telefon kanske var 4-5:e dag och han kommer förbi lite då och då. Det är urmysigt när han hälsar på, relationen har blivit en helt annan sen han flyttade. Han är lixom vuxnare och mjukare på nåt sätt, mer kärleksfull.

Ikväll är Martin på klassåterförening, så då passade jag och killarna på att ha en egen liten date. Egentligen skulle en bloggkompis vara med också, men av olika skäl så blev det inte så. Jag hade sett ett recept på lakritskladdkaka och visade detta för Junior som tyckte att det lät perfekt för den här kvällen. Så jag behövde inte tjata på honom för att han skulle komma hit  🙂

Senior kom hem från jobbet strax efter 17, ungefär samtidigt som Martin åkte iväg och en stund senare kom Junior hit. Jag började laga mat, vi ville ha något riktigt göttit så jag fixade Pasta Carbonara på mitt sätt och medan jag fixade det gjorde Junior kladdkaka. Han är suverän på just kladdkaka. Så vräkte vi i mängder med Käck i smeten och sköt in i ugnen medan vi åt carbonaran.

Redan mätta av den supergoda carbonaran gick vi loss på kladdkakan. Jag ville testa en ny glassmak; chililakrits – så med kladdkaka, glass och en klick vispad grädde var kvällen komplett. Eller ja… två bitar blev det innan vi låg omlott i soffan och stönade. Senior åkte dessutom och hämtade Mc Donalds nya kycklingbollar som Junior också tryckte i dej. Så där låg vi i en hög och kunde knappt röra oss, men gott var det!

Vi kollade på Körslaget och höll tummarna för Team Rickard som vi ska träffa på lördag. Vi har haft en liten twitterfight under några veckor och på lördag är det dax att ses. Så det var lixom avgörande att han inte åkte ut idag. Men allt gick ju bra och på lördag är jag utlovad en stor kram  🙂

Nu har Senior gått och lagt sej, han jobbar tidigt imorrn och Junior har åkt hem till sitt. Baileys ligger och snarkar och jag sitter här och njuter av mitt liv och är tacksam för allt jag har. Tänk att jag kunde få det så bra. Jag har verkligen allt jag behöver som är viktigt i livet; kärlek, friska barn, tak över huvudet och mat på bordet.

Nu ska jag lägga mej och läsa. Så får vi se om jag är vaken när Martin kommer hem. Det är inte ofta han är borta så här, å det är faktiskt lite mysigt att sitta här och vänta på honom. Tur man inte är svartsjuk… det hade nog varit jobbigt. Istället hoppas jag att han har skoj och återknyter kontakten med en och annan. Är jag vaken när han kommer hem så ska jag krypa in i hans varma famn och sova gott.

Ha en fin kväll, det har jag!

Igår var sista ”lugna” dagen tillsammans för Martin och mej, idag sitter han återigen på skolbänken och det är 9,5 månad till hans examen. Tills dess ska vi försöka få ihop jobb och hundvakter till en fungerande vardag. Det gick förra året, så det ska nog fungera även i år.

Det här innebär att han den första svängen är i skolan tre dagar i veckan och självklart är det samma dagar som vi jobbar… vilket trasslar till det lite eftersom det då är jag som får kånka, bära och möblera på egen hand. Men det ska nog gå bra ändå. I slutet av november har han praktik i 12 veckor och då brukar det vara enklare, även om han då är borta fem dagar i veckan. Praktiken är över jul, det är därför vi inte kan åka iväg på nån resa.

Så nu ska jag vänja mej vid att vara ensam hemma på dagarna, nåja… Senior är ju hemma en del också när han inte jobbar. Men i bästa fall får han snart en lägenhet och då blir jag ju ensam ändå. Jag och hunden! Dagarna ska alltså planeras med promenader, handling, jobb hemifrån, jobb i lokalerna, förberedelser, hushållssysslor och allt annat som hör livet till. Allt det där som vi brukar vara två om, som jag nu ska fixa själv. Inget konstigt alls, det har jag ju gjort innan Martin flyttade in.

Jag gillar att vara ensam och trivs i mitt eget sällskap numera, så det är absolut inget problem. Jag bara konstaterar att nu är det skola igen och vardagen ser lite annorlunda ut. Men annorlunda behöver ju inte vara negativt, och det är det definitivt inte i min värld  🙂