När min väninna drabbades av sorg var det många som släppte vad de hade för händerna och störtade till undsättning. Hennes några år yngre lillebror åkte dit direkt och struntade i jobbet. Jag kollade läget med henne under hela den första dagen för att se så hon hela tiden hade sällskap. Hade hon lämnats ensam hade jag åkt dit omedelbums. En annan i vår umgängeskrets tog med henne till gymmet dagen efter osv. Mail, sms, blommor och samtal har strömmat in och hjälpt henne en bra bit på vägen. Så som det ska vara när det värsta händer.

I söndags när min bästa kompis var här började vi prata om detta med att ställa upp. Jag har nämligen insett att ingen annan än mina föräldrar skulle göra så för mej. Min bror bor på Öland och vi har inte den kontakten. Bästa kompisen som jag just då pratade med skulle jag väl iofs kunna ringa när som helst, men hon skulle inte kunna släppa allt för min skull. Hon är nykär, har fyra barn och bor 30-45 minuter bort. Hon skulle komma när hon kunde, inte direkt när jag behövde. Det vet jag och det förstår jag.

Någon annan finns lixom inte. Vad jag vet. Men det kanske dyker upp folk som man inte visste om när det väl behövs? Det är väl det man (jag) får hoppas… och jag hoppas också att jag aldrig kommer behöva ta reda på det… men nog sjutton är tanken jobbig. Jag kan inte med säkerhet veta att någon finns där för mej om eller när jag behöver det. Jag har klarat mej på egen hand förr, så det skulle jag väl kunna göra igen antar jag.

Men jag blir ändå lite avundsjuk när jag ser vilket otroligt stöd min väninnan får och självklart ska ha. Jag missunnar henne det inte. Jag bara undrar vad jag gjort fel.

.

Min väninna frågade mej hur läget är, när det faktiskt är henne man bör fråga… jag svarade: ”Halsen känns som en kaktus och jag har ett spännband runt skallen – men jag lever och det gör mina barn också!” Kan låta makabert att säga en sån sak till någon som precis förlorat sin son, men hon förstod hur och vad jag menade. Det är bra, vi känner varandra så väl att det inte behöver förklaras så mycket.

Vad gör igentligen en förkylning? Ja menar, det finns ju en hel del som är värre än lite ont i halsen.

Vi har en knepig situation här hemma, det är faktiskt ganska svårt att stå brevid andras sorg när man själv sörjer. Först har vi då min väninnas familj som vi alla känner och sörjer med. Sen har vi då Juniors kompis som sörjer sin pappa. Pappa K som dog häromdagen är även han otroligt saknad av oss. En härlig människa som lyfte våra simtävlingar. Två onödiga dödsfall som är svåra att förstå. Pappa K skulle bara ut och leta efter katten och trillade ner för ett berg… sånt händer ju inte!

Jag har märkt att jag reagerar starkt på sirener, särskilt när jag inte har familjen runt mej. Jag har sagt till killarna att det får ha lite tålamod med mej ett tag eftersom jag känner mej extra hönsmammig just nu. De bara tittar på mej; ler och säger ok mamma. Min mamma drog pappa till läkaren igår så han kunde få nytt penicillin och de tog även en miljon tester på honom. Han står alltså under kontroll, skönt! Martins mamma är förkyld, men det är det ju många som är just nu så det borde ju inte vara något att oroa sej över.

Livet är skört, det kan ta slut precis när som helst. Man måste ta vara på det och utnyttja tiden man har. Det känns otroligt skönt att ha en resa inplanerad och veta att när allt detta är över med begravningar och grejer, så får vi två veckor i solen och kan bara ta hand om varandra. Just den här semestern känns extra värdefull.

Ta hand om varandra och berätta för den du älskar att han eller hon är värdefull för dej!

.

Klumpen i magen hade blivit mindre och vi började förstå vad som hänt. Då kommer nästa besked… Junior kommer hem efter träningen och säger något obegripligt. Jag frågar vad han snackar om och han säger ”Pappa K är död”. Jag reagerar precis som han gjorde i fredagsmorse ”VA?”. ”Pappa K är död, han trillade och dog… eller nåt sånt. Idag tror jag, så ingen vet än vad som hänt” ”K som i… Han?” Mmmm

Jag sjunker ner i trappen och frågar mej vad som händer. Natten till fredag får vi alltså veta att en av mina närmaste väninnor förlorat sin son. Nu får vi veta att Juniors simkompis och nära vän har förlorat sin pappa. Pappa K som vi träffade för bara någon vecka sedan och som var glad och såg hur frisk och välmående ut som helst. Pappa K som vi träffat på varenda simtävling sedan 11-12 år tillbaka. Som är lika gammal som jag…

En familj till i kris. En familj till som ska orka ta sej igenom en begravning och sorg. En gång till står vi brevid och kan inte göra mycket annat än att bara finnas till. Å där nånstans sa min kropp ifrån. Sömnbrist, mysko mattider och annat har satt sina spår. Idag sitter jag med ONT i halsen och kan knappt prata. Jag har massor att göra, men ska nog bara ta det lugnt och dricka hinkvis med te. En sak måste jag dock göra: kolla läget med min pappa. Han är sjuk, på ett sätt som min mamma inte sett tidigare. Så jag måste kolla upp honom också, även om det bara blir via telefon eller sms. Inget mer får hända nu.

Helst vill jag samla alla barnen hos mej. Lilla M lovade att komma så fort det går. T är ju i USA, så det är en omöjlighet. Men Stora M borde gå att få hit. Vill ha alla hos mej nu, krama om dem och känna att de är ok. Det är lite jobbigt just nu…

.

Alla upplever sorgen på olika sätt och reagerar olika på den. Det ser man bara på oss fyra här hemma. Martin som inte har några barn och som ”bara” varit med om äldre som dör, reagerar på ett sätt. Jag som varit på alldeles för många ”unga” begravningar reagerar på ett och killarna på sitt sätt.

Man kan inte mäta sorg, alla upplever den på olika sätt. Man kan inte säga att den eller den sörjer mer än någon annan. Min relation till den döde och sorgen, är min och kan eller ska inte jämföras med någon annans. Jag har rätt att vara ledsen även om det inte är min son som dött. Jag är inte bara ledsen över personen som inte finns längre, utan även för familjen som drabbats. Sorg är en komplicerad grej, som inte har några rätt eller fel.

Mina barn har varit ganska förskonade från sorg på nära håll. De var för små för att riktigt förstå vad som hände när min bästa kompis dog för 10 år sedan. Men vi har pratat mycket om det. De var på sin första begravning när de var kanske 7-8 år, men då var det en äldre man som begravdes och det fanns en mässingsorkester där. Så det var mest musiken som de kommer ihåg. Nu ska de gå på begravning för en kompis.

Självklart är sorgen tyngst hos föräldrarna. Den sorgen är ju av en helt annan karaktär. Men för en ung människa att möta sorgen genom att en kompis dör måste vara svårt och ofattbart. Det är ju inte meningen att unga människor ska dö. Det är inte meningen av någon ska bli av med sin klass- eller lekkompis pga död. Killarna kommer med frågor då och då. Vi svarar så gott vi kan.

En begravning för en ung människa är något helt annat än för en gammal. Oftast är det många som kommer till kyrkan och många är helt förstörda av sorg. Igår pratade jag och min väninna lite om ceremonin efteråt. Hon känner precis som jag att snittar, vin och prinsesstårta är helt fel och med så många gäster blir det dessutom för dyrt. Fredrik älskade Coca-Cola, han levde på Coca-Cola. Så varför inte ha Coca-Cola och hans favoritkaka? Mammas kladdkaka. Kan tänka mej en och annan som kanske har invändningar mot detta, men det tycker jag faktiskt att de ska skita i.

Klumpen i min mage har blivit mindre, men jag har blivit nojigare när Junior är ute med moppen, men vet att han är försiktig. Senior konstaterade igår att Fredrik nog har hittat en bra backe att cykla i, han älskade att cykla. Han kanske cyklar mellan molnen och skapar en och annan blixt som utmaning. Dessutom tittar han nog ner på oss och gillar säkert uppmärksamheten som han nu får 🙂

Han kommer aldrig att bli äldre än 20 år. Han fattas oss.

.

Denna tillägnar jag alla er som förlorat ett barn. Er dotter eller son finns där någonstans hos er, alltid. You are not alone….

För er som inte följt bloggen kan jag berätta att de senaste två dygnen varit omtumlande i en negativ bemärkelse. Min väninna har drabbats av det värsta som kan hända; henne son har omkommit i en olycka. När man är nära en familj som drabbats av olycka och sorg, händer mycket i ens egen skalle. Tankeverksamheten är hög, särskilt på nätterna. Martin och jag var helt urlakade när vi la oss igår, ändå låg vi och pratade till långt in på natten.

Vi pratade bla om tacksamhet. Vad är vi tacksamma över? Martin säger en enda sak: han är tacksam över att han till slut har en familj som älskar honom och som har får vara delaktig med. Det har han längtat efter så många år och til slut fann vi varandra. Han har allt han behöver.

För mej är det lite mer… Jag är förståss lika tacksam jag för att han vill ha oss! Men även för att barnen inte är sjukare än de är. Att de inte lockats in i kriminalitet eller missbruk och att de är skötsamma killar. Jag är så otroligt tacksam för att de är just mina! Jag är också tacksam över mej själv som skaffade Baileys. Han hjälper vår familj så otroligt mycket bara genom att finnas till. Han ger oss kärlek och motion, allt vi behöver. Han är vårt syre och ljus.

Vi har ett fint hem att bo i, mat på bordet. Vi har god kontakt med våra föräldrar som fortfarande är vid relativt god hälsa. Vi kan resa. Vi har allt man behöver!

Det finns mycket att vara tacksam för och det försöker jag verkligen tänka på. Särskilt dagar som de här…

.

Tufft. Tungt. Trist. Så kan man väl sammanfatta dagen. Den första dagen för min väninna utan sin äldste son. Dagen då vi skulle förstå vad som hänt. Kan man förstå? Förstå att en ung människa fullkomligt slitits bort från livet. Förstå att denna unga man inte kommer att flytta hemifrån, gifta sej, lägga sin nyfödd* på sitt bröst och andas in dess doft. Förstå att Fredrik aldrig kommer att bli äldre än 20 år. Sånt kan man inte förstå, det är för svårt att ta in.

Dagen var ett kaos. Skallen fungerade inte alls som den skulle. Vi höll på att åka hem från Ica Maxi med en full kundvagn utan att betala. Vi glömde helt enkelt att lämna scanningsdosan ifrån oss, så när vi skulle betala stod det NOLL på belopp. Efter en stund insåg vi vårt misstag och löste ut oss. Något som annars går på rutin, fanns det inte just nu någon rutin alls för.

På kvällskvisten åkte jag upp till familjen. Jag visste att de haft sällskap hela dagen och var i trygga händer. Vi pratade minnen, läste kommentarer på bloggar, skrattade, grät och pratade ännu mer. De är lugna, trygga med varandra. Men allt tar tid och måste få ta sin tid. Det mesta känns overkligt just nu. Det kommer ta lång tid att acceptera att han inte längre finns med oss.

Senior har fixat med minnesbok i skolan. Så på måndag kommer en bild, tända ljus och en bok finnas framme i biblioteket för den som vill skriva en rad. Det är många i skolan som känner honom och som pratat med Senior idag. På Fredriks Facebook-profil fylls sida upp och sida ner med kommentarer, berättelser och minnen. Skolan är förberedd när hans lillebror orkar komma tillbaka, det känns bra. Och även för de andra eleverna finns en beredskap.

För det är ju så. Det är många som är drabbade utöver familjen. Vi som funnit brevid i 10-15 år. Som umgåtts med familjen och sett barnen växa upp tillsammans med mina barn. Vi som ätit mängder med middagar tillsammans och bytt barn med varandra. Vi sörjer också. Men i nuläget är familjen viktigast förståss. Ändå måste man ge sej själv tillstånd att vara ledsen och ta hand om sina egna känslor.

Här hemma har vi pratat mycket idag. Killarna har reflekterat över hur kort livet kan vara och hur plötsligt det kan ta slut. Baileys har fått ställa upp som kelgris för oss allihopa och det har han inte haft det minsta emot. Livet kommer extra nära när man drabbas av ett sånt här besked. Jag brukar vara bra att ta vara på livet i vanliga fall, men jag kan nog bli ännu bättre. Känns skönt att vi har en resa inbokad och att vi i mycket uppfyllt våra drömmar. Man vet ju aldrig när det är för sent…

.

I natt drabbades en nära väninna av det värsta som kan hända. Hon fick veta att hennes 20-årige son dött i en olycka. Annars när man ser rubriker så läser man bara texten, kanske berörs – men man vet inte vem det handlar om. Idag läser jag texten och inser att jag vet vem de skriver om… en mycket obehaglig upplevelse som jag gärna hade varit utan.

Jag satt vid datorn med vänninan på en chat mellan ca 23-02 medan hon ringde runt till sjukhus och poliser för att få veta mer. Klockan 2 kom Polisen och ringde på hennes dörr. Tidigare hade hon förvarnat att hon skulle lämna datorn en stund, nu blev det bara tyst. Då visste jag! En stund senare ringer hon och bekräftar det jag redan vet. Hennes son är död. Han finns inte mer. Han fattas henne.

Vi pratar en stund, hon är ganska lugn. Hur bemöter man någon som precis mist sin son? Jag vet inte. Jag bara är. Hon får prata. Jag sticker in små frågor, försöker trösta. Men det går ju inte att trösta. Kanske lindra? Det går nog inte heller. Jag säger att hon måste försöka sova lite, hon måste orka imorrn. Finnas för sin familj. Själv ligger jag länge och vrider mej i sängen. Martin och jag pratar en stund, slumrar och pratar lite till. Baileys ligger mellan oss och lugnar oss genom att bara finnas.

Jag somnar till slut vi 4.30 och vaknar när killarna ska gå till skolan. Jag berätta för dem vad som hänt och de reagerar på helt olika sätt. Så är det. Alla reagerar olika och hanterar sin sorg på olika sätt. Jag ser att Junior inte förstår vad jag säger. Han säger VA? flera gånger och jag upprepar. Senior tittar på snön. Det går inte att ta in att en person man känt sen han var liten inte längre finns.

Jag sätter mej vid datorn och skickar ett kort mail till vänner och bekanta som jag vet känner familjen. Nu vet de och kan ställa upp för familjen på det sätt som de själva känner är bäst. Alla är bestörta. Man vet inte vad man ska säga eller göra. Jag ska äta lite frukost och sen åka upp till familjen. Idag ska mormor få veta, hon kommer blir helt förstörd. Jag vet inte var man börjar när en person dör. Läkartider ska avbokas, begravningsbyrån ska väljas och kontaktas mm mm. Var börjar man?

Jag börjar med att bara vara där. Så löser sej säkert resten…

.