Nu har vi varit i corontän i ett helt år. Den 10/3 förra året gjorde vi vårt sista jobb, som var en teaterföreställning med bla Arja Saijonmaa. Sen stängde Sverige.
Under året har jag varit i stan 2-3 gånger, jag som åkte in 5-6 ggr i veckan tidigare. Jag har varit på en övernattning, till Husby Säteri, innan var jag på resande fot nästan varenda månad. Inte en enda teater eller film har vi sett, något vi gjorde nästan varje måndag året om och fotade Röda Mattan på galapremiärerna. Förra året lyckades jag behålla en del jobb och samarbeten, men hittills i år är det noll. Det är tur att jag har en man med fast inkomst, annars hade det varit riktigt illa.
Det är alltså mycket vi inte har gjort de senaste 365 dagar, men vad har vi gjort då? Jo, vi har röjt, renoverat och promenerat. När corona började dra in över världen, insåg vi rätt snabbt att vi förmodligen blir hemma iaf fram till sommaren. Då bestämde vi att vi skulle rensa källaren, renovera förrådet och ta hand om vår hälsa. Martin hade lite för många kilon att bära runt på och eftersom övervikt är en riskfaktor vid corona var detta prioriterat att ta hand om först och främst. Det frigjordes ca 2 timmar varje dag, pga hemarbete, den tiden ägnade vi åt dagliga promenader.
Våren gick bra, humöret var på topp, vi mådde bra och fick så mycket gjort. Sommaren funkade också bra, men sen dog vår hund och det var svårt att motivera sej till något alls. Det blev lite bättre i början av vintern när vi fick höra att vaccin var på g, då orkade man lite till. Men nu i januari tog jag slut. Vintern är en jobbig årstid för mej annars också, nu blev det nästan övermäktigt. Jag blev frustrerad och väldigt uppgiven när vaccinationstakten gick i slowmotion.
När snön bara vräkte ner dag efter dag tappade jag lusten till allt, helst av allt ville jag bara skrika rak ut. Corona, massor med snö OCH ett gäng minusgrader gjorde mej så frustrerad. Å sen blev alltså min ena son och båda föräldrarna sjuka i corona och luften gick ur mej totalt. Nu är jag sååå trött. Å jag har ingen lust med nånting. Vill bara att den här skitcoronan ska vara över, att vaccinet ska finnas i kroppen och att allt ska bli som vanligt igen. Eller iaf så vanligt som det kan bli, allt kommer väl kanske inte att bli som förr.
Under coronaåret har vi iaf hunnit massor! Vi har fått rensat i källaren och på en massa andra ställen. Vi fixade det där förrådet, men även garaget och vardagsrummet. Vi gick flera hundra mil, utforskade varenda naturstig i kommunen och började i nästa. Å Martin gick ner hela 20 kilo och räknas nu som nästintill normalviktig och har inte alls samma förhöjda risk om han blir sjuk.
Så hur ska vi fördriva resten av tiden med corona. Hur lång tid är kvar? Kan vi gissa till augusti kanske? Tills dess ska vi göra ordning i mitt träningsrum och måla där, alla lister och dörrkarmar i hela huset ska också målas. Vi ska även gräva upp en bit intill husväggen ute och dränera där, vi ska bygga altan på baksidan, ett nytt entrétaket OCH slå bort entrétrappan och bygga en ny. Och fortsätta gå.
I bästa fall är både huset och vi i tipp-topp-skick när corona är över och vi kan släppas ut ur vår corontän. Å då kan vi ta några steg närmare drömmen om husbil. Innan vi bor i en på heltid, måste vi ju öva lite. Så planen är att testa några olika och sedan köpa en när vi vet vad vi behöver och vill ha. Vi måste ju ha en nyckel till den fina nyckelringen 🙂
Under corona har många av våra vänner varit väldigt sjuka och några finns inte längre. Vi kan helt enkelt inte vänta längre med att börja förverkliga vår dröm, vi vet ju faktiskt inte hur länge vi lever. Så nu tänker vi börja göra, inte bara drömma! Det har året med corona lärt oss. Vi vill leva och vi vill uppleva. Det är dax nu!
Hur summerar du året med corona och vad har du lärt dej?
Min mamma har otroligt nog fått komma hem från sjukhuset! Jag brukar vara väldigt försiktig att prata om både katastrofer och mirakel, men att hon överlevde corona är sjutton i mej inget annat än ett mirakel. Jag trodde det var helt kört!
Allt började faktiskt på min födelsedag söndagen den 31 januari. Då insjuknade min son, någon dag senare min mamma och ytterligare någon dag senare var även min pappa sjuk. Från början var det sonen som var värst, han fick så svårt att andas efter ungefär en vecka att han ringde sjukvårdsupplysningen som skickade ambulans. Han behövde dock inte åka in, utan fick bra hjälp på plats i sitt hem. Efter ungefär en vecka var han utan symptom och nu har han antikroppar.
För mamma var febern värst, den var hög och gick aldrig över. Efter ungefär 10 dagar körde pappa henne till Huddinge sjukhus, men de skickade hem henne igen. Ett par dagar senare var hon inte kontaktbar, helt apatisk och blev hämtad av ambulans. Drygt en vecka var hon helt borta, hade hög feber, en oroväckande hög sänka, otroligt dålig syresättning och gick alltså inte att få kontakt med. Som sagt, jag var helt säker på att hon inte skulle komma hem igen. En gammal kropp klarar inte hur mycket så helst.
Framstegen var inte stora, men efter någon vecka fick hon äntligen antibiotika och efter knappt två veckor gick det att föra ett samtal med henne igen. Från början rätt osammanhängande, men klarare och klarare för varje dag. Fortfarande kopplad till syrgas dygnet runt och dropp med antibiotika. Vartefter syrgasen kunde sänkas ökade vårt hopp och en natt slet hon av sej både dropp och syrgas, men kunde andas ändå – då insåg vi att detta faktiskt kommer att gå vägen.
I måndags kom hon hem! Hela februari har försvunnit för henne, men hon lever. Men allt är inte frid och fröjd ändå, pappa är ju kvar på sjukhuset. Han åkte in 5-6 dagar efter mamma, då för att han hostade blod. För pappa är det hostan som varit det största problemet, han har haft feber men inte alls som mamma. När ambulansen hämtade honom hade han ännu sämre syresättning än mamma och det konstaterades lunginflammation.
Pappas tillfrisknande har gått väldigt långsamt. Inte förrän efter ungefär en vecka fick han antibiotika och då försvann iaf febern. Men hostan och andningen har varit väldigt jobbig. Vi har undvikit att prata i telefon, för efter ungefär 5 minuter har han hostat så han kräkts. Många sms har det blivit.
Min pappa är väldigt tunn och han gick ner alldeles för mycket i vikt, under första veckan. Bla glömde man bort att ge honom lunch flera gånger, svårt att bli frisk utan energipåfyllning. Så vi började skickade upp mackor, choklad, coca-cola och annat som han kunde äta och nu har han iaf gått upp något kilo igen.
Min mamma låg på en avdelning för äldre, där de blev rätt väl omhändertagna. Tyvärr hamnade min pappa på någon slags akutavdelning där det inte riktigt var samma vård och där blev han av någon mysko anledning kvar. Bla glömde man alltså att ge honom mat flera gånger. När han inte fick hjälp att duscha på två veckor så tröttnade han och stoppade huvudet under kranen för att åtminstone tvätta håret.
Jag försökte bortförklara allt han berättade, men när fler berättade om samma upplevelse fick jag helt enkelt inse att det är skillnad mellan avdelningarna. Vi har fått namnet på den som är ansvarig och kommer att ta kontakt, men man vågar inte riktigt göra för mycket av saken medan han är där – det kanske blir ännu värre om någon blir för arg på oss? Det handlar förstås om mer än utebliven mat och bristen på dusch, det är bara en liten del.
I förrgår skrev jag ”Säg nu att allt vänt och är mycket bättre” till honom. Å fick en tumme upp tillbaka, allt var bättre! Man har sänkt syrgasen, igår klarade han att vara helt utan en liten stund. Vi har hela tiden sagt att på fredag hämtar vi hem honom men så blir det inte, kanske i början av nästa vecka. Han ska till en rehabiliteringsavdelning på ett sjukhem idag och vila upp sej lite innan han får åka hem.
Krisen och det värsta är iaf över nu och snart är båda hemma igen. Mamma och pappa har inte setts på nästan tre veckor, och med tanke på att mamma var så dålig när hon var hemma så har de ju egentligen inte träffats ordentligt på en månad. Hon skulle få åka ner till hans avdelning och träffa honom förra helgen och satt klädd och väntade vid två olika tillfällen, men ingen kom och hjälpte henne. Det är så dåligt och bägge var väldigt besvikna. Sånt får man lixom inte bara strunta i om man inte har en väldigt bra förklaring, här fanns ingen förklaring alls…
Att pappa skulle klara sej tvivlade jag aldrig på, även om han var väldigt dålig. Men mamma… Jag har sett henne kämpa mot en amöba som hon drog på sej när vi var i Venezuela för många år sedan som nästan tog livet av henne då och cancer för bara något år sedan. Att hon skulle fixa även detta kändes lite för otroligt, men det gjorde hon! Hon kommer bli världens äldsta människa, så är det bara! Hon klarar tydligen allt!
Men det är självklart inte över helt än, sviterna är rätt många. Mamma är väldigt trött och blir lätt andfådd. Det kommer personal från Vårdcentralen och kollar hennes syresättningen då och då ett tag framöver. Vi har många runt oss som haft covid och som vittnar om att de är påverkade väldigt lång tid efter, flera månader, och de flesta är betydligt yngre än mina föräldrar.
Vi får helt enkelt ta en dag i taget och hoppas på det bästa. Nu ska bara pappa komma hem också, så kan vi iaf släppa en del av den här knepiga situationen och se framåt igen. Efter att ha sett mina föräldrar så svårt sjuka i covid, är jag ännu mera säker på att inte utsätta mej för nåra risker. Jag håller ut och håller avstånd – även om det är förbaskat tråkigt!
Som ni förstått är det lite rörigt i mitt liv just nu, men nu har det iaf kommit några positiva besked. Äldste sonen som var sjuk i corona i månadsskiftet jan/feb har numera antikroppar. Så nu kan vi ses igen och ska äta vår första middag tillsammans inomhus på över ett år. Han har beställt taco 🙂
Äldste sonen är alltså ok, och numera med antikroppar. Yngste sonen försöker att hålla sej frisk så gott det går när man måste vara på sin arbetsplats och inte kan jobba hemma. Å vi kämpar på här hemma i vår corontän. Jag börjar faktiskt bli galen på riktigt. Men nu är det så nära ett vaccin att det bara är att stå ut. Lite lite till!
Å föräldrarna då? Ja herregud så det blev. När min mamma åkte in på sjukhus lördagen den12/2, hade jag inte mycket hopp. Tvärtom faktiskt. Jag trodde det var helt kört. Hon var så dålig, alltså på riktigt dålig. Jag har sett döende människor och hon var i deras skick. Jag är sån att jag tar ut katastrofen i förväg, så kan det lixom inte bli värre. Nu blev det inte alls som jag befarade, tack o lov. Men hon var väldigt, väldigt sjuk med hög feber i nästan tre veckor. Först häromdagen, drygt 3 veckor efter första symptom kunde jag prata ordentligt med henne i telefonen. Men fortfarande är det syrgas dygnet runt som gäller, så minst en vecka till är hon kvar där.
Pappa åkte in förra torsdagen, den 18/2. Då för att han började hosta blod. Idag har han varit feberfri i tre dygn, men fått veta att han har lunginflammation. Han har också syrgas dygnet runt och blir kvar ett tag, men han har hela tiden varit hyfsat pigg och gått att prata med till skillnad från mamma.
Bägge hämtades med ambulans och lämnade alltså huset som det var. Vi ville såklart kolla till att, men hur ska man tänka? Vågar man gå in i ett coronasmittat hus? Efter flera samtal och mängder med googlingar så verkade det vara riskfritt efter 48 timmar. Vi väntade dock i 96 innan vi åkte dit. Då bara för att röja det värsta, plocka ur kylen och plocka ur alla lakan ur sängarna och tvätta alla textilier som de använt under sin sjukdomstid hemma. Filtar, handdukar osv.
I tisdags åkte jag och äldste sonen tillbaka. Då hade han tvättat allt, så vi kunde bädda rent alla sängar. Medan han dammsög hela huset tog jag mej an sovrummen, tv-rum och badrummet. Torkade överallt, ångmoppade för att få ut alla bakterier och torkade ytterligare en gång för att det skulle dofta lite fräscht. Nu känner inte min pappa någon doft alls och smaken är borta, men mamma har fortfarande både smak- och doftsinnet kvar. Så nu har de iaf rena lakan att krypa ner mellan när de väl kommer hem.
Just det där med rena lakan är väldigt viktigt för mej, särskilt när jag varit bortrest. Och det kan man väl säga att mina föräldrar är på sätt och vis. Tänk bara när man kommer hem, trött efter en lång resa och bara få sjunka ner i sängen och lakanen är så där krispiga, svala och doftar svagt av sköljmedel. Den känslan vill jag såklart att mina föräldrar ska få. De kommer ju heller inte att vara friska och pigga när de kommer hem, att då se dammråttorna dansa ska de slippa. Vi kommer också att fixa ett par storkok och portionera i matlådor och lägga i frysen, så de har att bara tina och värma.
Nu kan jag ju låta som den präktigaste dotter som går i ett par skor, men så är det inte alls. Jag gör bara det jag skulle vilja att någon gör för mej eller någon annan i samma sits. När jag bodde i Gambia som 19-åring, fick jag snabbt lära mej att man alltid ska göra gott för andra, om man kan, det kommer nämligen alltid tillbaka, kanske inte till mej men till någon jag bryr mej om. De låter så självklart, men det är det inte. Inte här i Sverige i alla fall.
I Gambia är det däremot helt självklart, där hjälpas man åt och delar man på allt man har – även om det är sista brödbiten. När vi kommer dit med mat och kläder mm tar vår familj först det de behöver, sen delar de ut till sina anhöriga i byn och sist till alla andra. Äldre och barn prioriteras. Så nej, jag är ingen präktig dotter – jag gör bara som jag tycker att man ska göra och hade gjort det även för en vän.
Nu har oron ändå lagt sej lite, jag vet att både mamma och pappa blir väl omhändertagna och att bägge kommer hem igen. Det är inget man kan räkna med när det gäller det här jäkla skitviruset. Som jag skrivit massor med gånger hittills, håll i – håll ut – håll avstånd. Ni vill inte hamna i min sits med båda föräldrarna på sjukhus och inte ens kunna hälsa på dem.
Jag har många vänner som varit väldigt sjuka i corona och tänkte att någon kanske vill berätta om sin upplevelse. Erika Svanström är en karismatisk och livsglad person, en frisk fläkt som aldrig sitter still och som skriver alldeles fantastiskt. När hon blev sjuk i corona var vi många som följde hennes både intressanta, roliga och dramatiska uppdateringar på facebook. Här berättar hon sin historia för er:
Så var det dags. Mer eller mindre oundvikligt – corona kom som en objuden snyltgäst lagom innan jul. Jag är småbarnsförälder (3 barn), vilket innebär att vårt direkta nätverk med barnens dagliga kontakter är närmare 80 personer lågt räknat. Och likt en rejäl fläskläpp så smackade det till en dag i slutet på november. Den vältränade medelålders mannen som jag är gift med var först ut. Det mesta liknade en ganska klassisk influensa med feber, trötthet och förkylningssymptom. Provet var positivt, men på ett negativt sätt om du förstår vad jag menar. Svart på vitt var han en del av statistiken. Corona kändes plötsligt mindre skrämmande trots allt.
Så insjuknade jag efter några dygns samvaro med den vandrande virusmannen i hushållet. Totalt klubbad. Eftersom vi försökte isolera oss på varsitt håll så är jag själv kvar i huset med två av barnen (maken isolerade sig på landet) när jag vaknar kl 01 på natten av att det är tungt att andas. Och inte blir det lättare av att veta att en sjukhusvistelse skulle innebära ännu mer exponering av diverse bakterier och virus.
Efter nån timme ringde jag 1177 för att rådgöra kring min andning som alltmer liknade en korpulent 85-årings ytliga andetag. Det tog över 40 minuter innan det var min tur. Väldigt långa minuter. Vi kommer snart tillbaka till det.
Jag är av födsel och ohejdad vana norrbottning. Det innebär ett visst mått av underdrifter när det gäller sjukdom, smärta, och att bjuda på komplimanger, har jag förstått med tiden. Men eftersom andning ändå är en grundläggande fråga om överlevnad så ansåg jag att det var rimligt att kontakta vården.
Sköterskan hörde min flämtande stämma och blev inte imponerad av min förmåga att andas. Den astma jag vinkade goodbye till för drygt 15 år sen påminde i allt väsentligt om vad som pågick den där natten i november. Hon rådgjorde snabbt med en läkare som tog över samtalet och tydligen skickade de en ambulans också även om jag inte hade tänkt mig så dramatiska former. Då förstod jag att det kan nog vara lite allvarligare än vad jag räknat med. Med långsamma steg tog jag mig till ytterdörren och låste upp så de skulle ta sig in. Som att bestiga ett berg.
En kort stund senare kliver en karaktär ur en rymdfilm in i tv-rummet. Jag får gå med raska steg genom bostaden, ta blodtryck och mäta syresättning. Trots min ansträngda andning så var värdena väldigt bra. Hur är det då för någon som är dålig på riktigt…? Vi kom överens om att jag skulle stanna kvar hemma eftersom jag bor 2 minuters ilfärd från ett väldigt bra sjukhus. Med stränga order om att ringa 112 nästa gång, att helst sova sittande samt att ha en annan vuxen i närheten. Hoppsan. Nu behövde jag inte ringa SOS utan kom ut ur feberdimmorna några dygn senare. Provet visade negativt. Men jag vet.
Det har gått över tre månader sen den akuta fasen inträffade. Jag har precis fått tillbaka huvuddelen av mitt lukt- och smaksinne. Men sur köttfärs, färsk chili eller kroppsodörer känner jag inte mycket av. Med andra ord så finns det en risk att jag serverar mat som är oätlig. Och väldigt stark. Jag kryddar på känn.
Flera gånger i veckan får jag fortfarande attacker av trötthet, som om jag är på väg att bli sjuk, eller åtminstone lite gravid. Sova middag har blivit rutin. Jag, som är egen företagare och anställd, har tre barn, förtroendeuppdrag, två hus och är väldigt aktiv.
Det finns en kvardröjande komponent som inte kan vara något annat än post corona, när blod/hjärnbarriären bryts och viruset hittar till kroppens mest fundamentala delar och påverkar hjärnan. Det kan även hända vid vanliga förkylningar men nu är vi två vuxna som dras med lite gott och blandat som ihållande hosta, trötthet och sjukdomskänsla mellan varven. Måtte vaccinet fungera väl, ty denna 2000-talets Spanska sjukan är inget att se fram emot.
Tack Erika för din målande beskrivning av en sjukdom som ingen av oss vill ha, men som allt för många förringar. Vi måste fortsätta att följa rekommendationerna och hoppas detta är över snart.
11 månader. Så lång tid har vi suttit i corontän här hemma nu och nu börjar jag få nog! På riktigt! Ge mej det där vaccinet nu, få stopp på smittan och låt oss leva som vanligt igen!
Just nu känner jag mej som en ilsken 3-åring. Jag vill nästan kasta mej ner på marken och sparka och slå med allt jag har. Jag är trött på vintern. Trött på snö. Trött på kyla. Trött på corona. Trött på mina egna tankar. Trött på mej själv!
I våras var allt rätt skönt. Jag kom ikapp med både mej själv, hemmet och jobbet. Det var lugnt och rätt nödvändigt att få lite tid på egen hand, när hade man det senast lixom – utan några direkta tider att passa? Det gick bra hela sommaren och halva hösten också faktiskt. Jag var till och med helt ok med att inte resa. Men nu! Blä!
Så fort folk började vaccineras ökade energi, snart skulle vi slippa ut i friheten igen. Kanske i mars-april redan! Men som det ser ut nu så drar allt ut på tiden och det där jäkla vaccinet verkar ju knappast nå fram till oss alla förrän under sommaren om ens då. Att vi alla ska ha fått vaccin innan midsommar tror iaf jag är en utopi. Vad tror ni?
Dessutom är det ju en massa människor som inte tänker ta vaccinet och hur blir det då? Å vi som tänker ta vaccinet kan tydligen smitta ändå… att tro och hoppas på att allt ska bli som vanligt är alltså en orealistisk tanke. Världen kommer aldrig att bli som den var innan corona.
Kommer folk att bete sej annorlunda? Kommer vi att hälsa med armbågen, jobba hemma mest, hålla avstånd osv… allt utom hålla avstånd tror jag på – för det har ju många inte gjort ens under pandemin. Problemet är kanske att folk har blivit så olika mycket sjuka. Känner man ingen som varit allvarligt sjuk är det kanske svårt att ta rekommendationerna på allvar?
Vi har haft bekanta som strukit med, men även dem som bara haft som en mild förkylning. Men de flesta runt oss som varit sjuka har varit det rejält! Det har handlat om feber i 3-4 veckor, andningssvårigheter som behövt akutvård och en total orkeslöshet som suttit i i månader. Och 3 döda.
Jag tänker inte bli sjuk, jag tänker inte riskera att dö. Jag har blivit kallad larvig, nojig, överförsiktig och jag vet inte vad. Men jag tänker inte riskera mitt liv, inte nu när jag kommit på hur roligt det är att leva. Å särskilt inte nu när det är sååå nära det där vaccinet, som vi hoppas iaf.
Jag tvekar inte! Jag kommer ta vaccinet så fort jag erbjuds. När det blir min tur har så många hunnit få det att man vet det mesta om biverkningar och hur man ska hantera dem. Jag är inte ett dugg rädd. Herregud… jag har testat injektioner med restylane och gjort en mängd konstiga behandlingar som jag inte tvekat särskilt mycket inför – vaccinet är nog mer testat än de grejerna jag fått i mej förr 😛
När det väl blir min tur… mina diagnoser ingår inte ens i riskgrupperna längre vad jag kan se. Ändå har mina läkare sagt att jag riskerar livet om jag blir smittad. Så vi får väl se, någon gång blir det ju iaf. Det är lixom bara att fortsätta att hålla i, hålla ut och hålla avstånd. Hur okul det än är.
Hur tänker du kring vaccin? Ska du ta det? Vad anser du om vaccinationstakten? Har du redan varit sjuk? Hur illa var det?
I förra veckan var det Förintelsens Minnesdag. Ända sedan jag läste Anne Franks dagbok, som väldigt ung, har jag varit intresserad av Förintelsen och läst nästan allt jag kommit över.
Eftersom jag tycker att det tillhör allmänbildningen att veta så mycket som möjligt om vår historia så bilade jag och barnen till Tyskland 2006 och besökte Bergen Beltzen när de var tillräckligt gamla. Det var där som Anne Frank och hennes syster dog bara en kort tid innan lägret befriades. I Bergen Beltzen finns inga gaskammare eller lägerbyggnader kvar, bara enorma högar som är gravar för tusentals människor. Det var en lagom plats att börja om man som jag, ville ge barnen början till en djupare kunskap om Förintelsen.
2008 blev Martin och jag ett par, han är född i Polen och vår första gemensamma resa gick till hans gamla hemland. Självklart var även barnen med och självklart ville jag att vi skulle besöka Auschwitz. Barnen var tillräckligt gamla och Martin var såklart vår guide eftersom han kan språket, vilket underlättar väldigt mycket där. Han hade heller inte varit i Auschwitz och ville också åka dit. Kanske inte ett självklart resmål som nykära… dessutom vår första midsommarafton tillsammans… men vi är ju inte som andra.
Flyget gick till Krakow tidigt på torsdagmorgon. Vi tog lokalbussen från flygplatsen och hoppade av i närheten av gamla stan. Vi bodde i de historiska judiska kvarteren på ett hostell 10-15 minuter från centrum och Mariakyrkan. Så fort vi installerat oss letade vi oss fram till busstationen och bussarna till Oświęcim som ligger cirka 60 kilometer väster om Kraków. Det som vi kallar Auschwitz. Vi köpte bussbiljetter så att allt skulle vara klart till dagen därpå.
På fredagen var vi på benen tidigt för att ta den ca 90 minuter långa bussresan till dödslägren Auschwitz och Birkenau. Bussen kommer först till det som vi i dagligt tal kallar Auschwitz som var lägrets sk administrativa centrum. Först såg vi en kort svartvit film, såna som vi sett tidigare i bla skolans undervisning. Efter filmen gick vi in i lägret genom att passera under den karaktäristiska skylten ”Arbeit macht frei”.
Det är svårt att förklara känslan. Man har hört så mycket otäckt och förberett sej på alla sätt. Men första intrycket av Auschwitz är inte otäckt alls. Det är som att gå i gamla stan ungefär, fina små gränder, vackra lampor och byggnader med stil. Det är inte förrän man möts av en vägg med annat tegel och järnkrokar vid sidan som man fattar vart man är. Där hängde man upp folk och sköt dem. En avrättningsplats alltså. Mycket svårt att ta in.
Inne i husen som ser trevliga ut på utsidan är det inte lika trevligt. En del är omgjorda till museisalar. Här finns bla hela rum med avrakat hår. Rum fulla med resväskor, glasögon och skor. Här finns också en stor hög med tomma behållare som innehållit dödsgasen. Man kan knappt ta in det man ser. Där finns en barnsko. Ett par barnglasögon. Här finns tyger vävda av människohår. Det vänder sej i magen. Man flyr ut i friska luften. Vi kan ju det… fly alltså, men det kunde inte dom…
Den söta lilla staden är inte så söt längre. I ett annat hus är sovsalarna kvar som de var. Här hänger rader med foton av dem som aldrig kom härifrån. Några av fotografierna har prytts med blommor, förmodligen av anhöriga som varit här. Här och där står det människor och gråter, det är en tyst gråt som knappt hörs.
När vi känner oss färdiga med vårt besök ska vi ta oss till Birkenau, men innan bussen tar oss dit ska vi försöka få i oss en bit mat. Det finns en enkel restaurang precis där bussen ska hämta upp oss. Vi äter, men jag kommer inte ihåg vad – bara att det var svårt att svälja.
Det är säkert 30 grader varmt och soldisigt. Vi ligger i gräset och väntar på bussen utanför ett av världens mest fruktansvärda platser. Vädret är så fel! På en sån här plats ska det vara ösregn och himlen ska täckas av svarta moln. En sån här plats ska inte vara frodigt grön och vacker. Intrycken blir blir skarpare på något sätt, när kontrasterna blir så stora. Hjärnan hänger inte med.
Bussen till Birkenau tar bara några minuter. Den släpper av oss framför porten som tågen körde igenom. Byggnaden som man sett i mängder med filmer och på bild. Innanför finns plattformen där selektionen skedde. Plattformen är mindre än jag trott, det är egentligen bara en liten grusplan. Här fick alltså alla kliva av tåget och fick sitt öde beseglat. Åt höger ligger gaskamrarna, de finns fortfarande kvar, om än raserade. Gick man åt det hållet var det det sista man gjorde.
Att gå runt på Birkenau är helt surrealistiskt. Till höger om ”entrén” står hundratals med skorstenar. De ser ut som en slags spöklika monument över hela området. Sorgliga rester från en fruktansvärd period i vår historia. Skorstenarna tillhörde förstås en byggnad under kriget, fd stall som inhyste så många människor det bara gick. Några hela byggnader står kvar och även det lilla som fungerade som inredning. Det går inte att ta in att man kunde låta folk tillbringa sina sista dagarna i livet där.
Runt hela området går dubbel taggtråd och vakttornen står tätt. Taggtråden var förstås strömförande. Det var många som kastade sej mot taggtråden för att slippa undan lidandet snabbare. Tågspåret och plattformen går som en slags skiljevägg i lägret, på ena sidan bodde kvinnorna och på den andra bodde männen. Längst ner där spåret slutar ligger matförrådet och gaskamrarna.
Som jag skrev förut är det svårt att förstå att ett vackert grönt och härligt frodigt landskap en gång har varit ett dödsläger. Det blir lättare att förstå när man får veta att askan från krematorierna spridits runt om på markerna och att aska är en väldigt effektiv växtnäring. Här finns både unika blommor och djurarter, bla en fantastiskt fin liten groda som lever i dammarna som skapats av naturen själv. Med den vetskapen i bakhuvudet känns varenda steg fel, askan spriddes överallt, det känns som man trampar på de döda vart man än går.
Gaskamrarna finns alltså där än idag, men de är raserade. Krematorier finns också, ett som är nästan intakt. Överallt står skyltar att man ska visa hänsyn och respekt, ändå står en Italienare och skratta högt medan han talar i sin mobil inne i krematoriet. Jag blir fullständigt vansinnig!
Som tur är så hinner någon ur personalen ingripa och föser ut honom, innan jag gör det… Så otroligt respektlöst! Jag har tom tvingat av sonen hans favoritshorts i kamouflagtyg och även tvingat honom att ta bort ”spiksen” han hade i håret på den tiden, för att inte ge fel signaler. Att stå och gapskratta på en sån här plats, det gör man bara inte! Man visar hänsyn och respekt, hur svårt kan det va!
Birkenau är en spöklik plats, man ser de där skorstenarna och känner tydligt närvaron av alla som slutade sina liv där. Här har man inte hängt blommor vid något fotografi, här ligger det blommor lite överallt. Särskilt i nergången till en av gaskamrarna. Där är också en stor krans i slutet av tågspåret.
Det är jättevarmt, det har varit en lång dag och vi är tagna av det vi upplevt. Ändå är känslan under besöket ingenting mot vad den är dagen efter, men det vet vi ju inte då… Solen är på väg ner, vi går långsamt förbi plattformen, ut igenom porten och tar bussen tillbaka till Krakow. Under natten processas intrycken och dagen efter undrar vi alla fyra va sjutton vi egentligen har sett?
Det vi varit med om under dagen och allt vi sett är svårt att beskriva. Jag har ju gjort ett försök här, men man måste faktiskt åka dit själv för att förstå. Och jag tycker att alla borde åka till Auschwitz för att med egna ögon se platsen och ta in vår historia. Ja, det är obehagligt. Men vi måste föra berättelsen vidare, vi får inte glömma. Å tänk om det inte hade känts som en obehagligt upplevelse… vilka hade vi varit då?
Har du varit i Auschwitz? Berätta gärna om hur du upplevde det. Har du en önskan om att åka dit? Fråga om du vill veta något som jag glömt att berätta. Vi kommer att åka tillbaka, en dag.
För att summera den sista delen av 2020 behöver jag ta ett djupt andetag. Nu handlar det om förlusten av vår älskade pälsboll och den stora sorgen som nästan var förlamande. Idag är det nyårsafton och exakt fyra månader sedan han lämnade oss.
Den knäppaste Borderterrier-pojke som funnits, föddes den 7 februari 2007. Vi träffade honom första gången när han var 8-10 dagar och visste direkt att han skulle bli vår. 1 april flyttade han hem till oss, efter en lång väntan, och fick namnet Baileys.
Baileys blev mitt sällskap när barnen hade somnat för kvällen, när de var i skolan på dagarna eller hos sin pappa. Jag kände mej oändligt ensam innan han kom till oss, med hans sällskap var jag inte ensam mer. Barnen älskade honom förstås och han blev vårt allt.
Men han var inte helt frisk. Tidigt upptäckte vi att han hade problem med magen, men vi lärde oss att hantera det och efter kastrering blev han nästan helt bra. Rätt vad det var hade jag träffat Martin och var inte ensam längre, men Baileys var fortfarande huvudpersonen i våra liv. Alla som träffade honom älskade den bruna lurviga lilla hunden. Världen goaste och världens knäppaste. Han passade oss perfekt!
För 4-5 år sedan blev han konstig och det visade sej att han hade fel på sköldkörteln. Med lite medicin blev han ungefär som vanligt igen, men visst märktes det att han blev äldre. För två år sedan fick han konstiga utslag som var helt oförklarliga, men han repade sej från det också. Han var en liten tuffing, precis som matte.
Förra sommaren började han snubbla, han gruffade mer än tidigare, tyckte inte om när det blev mörkt och man såg att han började bli gammal. Han var 12 år och vi konstaterade att han var blind på ena ögat och döv på ena örat. Nu började mitt eget mentala arbete för att inse och acceptera att hans dagar var begränsade och att vi inte hade så mycket tid kvar tillsammans.
Baileys aka pälsbollen tyckte inte om vintern, fick han bestämma skulle det vara sol, torrt och runt 20 grader varmt. Då låg han på sin favoritplats på uteplatsen, där han hade koll på allt och alla. Han älskade att vara hos mina föräldrar, men med åldern ville han inte vara där för länge. När vi kom hem från semestern i februari i år, mådde han inte bra. Han hade saknat oss väldigt mycket och min mamma var väldigt orolig för honom. Han hade deppat ihop totalt och var nästan oigenkännlig. Men efter ett tag var han sej själv igen, men jag visste…
Där och då bestämde vi att aldrig mer lämna honom. Så länge han levde skulle han få vara hemma. Å så blev det. En enda natt lämnade vi honom efter det, det var på vår bröllopsdag i juli. Det klarade han fint, men det var sista gången, en månad senare tog vi avsked för gott.
Sista veckan i augusti blev han dålig. Han kräktes en hel natt, men var ok dagen efter. Men så började han kräkas igen och jag kände hur livet rann ur honom. Han orkade inte mer. Veterinären höll med oss och gav oss helgen tillsammans för att ta avsked. Alla kom. Alla satt hos honom och tog avsked på sitt sätt. Han hade världens bästa helg.
På måndagen den 31/8 kl 15.15 tog han sitt sista andetag, liggandes i min famn. Han var färdig med livet, allt gick väldigt lugnt. Det var det värsta jag varit med om i hela mitt liv. Han var ju min bebis. Sorgen var total och brutal. Jag grät så jag knappt fick luft. Första veckan kommer jag inte ens ihåg, jag bara grät. Andra veckan också. Sen fick vi hem hans urna och allt blev pyttelite lättare, han var hemma igen – även om det var i fel form.
Fyra månader har gått och jag saknar honom fortfarande så oerhört mycket. Bara när jag skriver detta är det omöjligt att hålla tårarna borta. Jag kan inte ens förstå att det är fyra månader sedan jag kramade honom sista gången eller att jag aldrig mer får vakna brevid honom. Min älskade pälsboll och min allra bästa vän. Han som älskade bollar, mys, pipleksaker och kunde göra precis vad som helst för att få smaka mattes lakrits 🙂
Känslan för sista delen av 2020 är sorg och en stor tomhet. Jag har aldrig sörjt någon så mycket som jag sörjer min älskade pälsboll. Han var bara en liten brun hund, men den finaste och mest älskade av alla små bruna hundar. 13,5 år fick vi tillsammans och det är jag enormt tacksam för. Men jag är fortfarande så ledsen och vill bara ha honom tillbaka. Jag tänker på honom flera gånger om dagen, ser bilderna på honom, drömmer om honom på nätterna och saknar honom varenda minut. Hjärtat har numera ett litet hål som aldrig kommer att läkas.
Dom säger att det går över och att det blir bättre – jag är inte så säker. Men livet går vidare trots allt.
3 månader. 13 veckor. 91 dagar. Så lång tid har gått sedan vi pussade vår Pälsboll på nosen för sista gången. Det är fortfarande helt obegripligt att han inte finns längre.
Nu när den akuta sorgen har lagt sej upptäcker man mer och mer vad man saknar mest. Myset i tv-soffan, morgongoset med varm sömnig hund, alla uppfodrande pussar av en blöt nos när man öppnar något gott och hans kloka bruna ögon när han la sitt huvud i mitt knä och krävde total uppmärksamhet. Som jag saknar honom!
Jag kommer så väl ihåg när jag hämtade honom, på kvällen den 1 april 2007. Hur han såg på mej med de där kloka ögonen och lixom la hela sitt liv i mina händer. Han var 8 veckor och jag skulle få förmånen att ha honom hela 13,5 år i mitt liv. Med honom kunde familjen läka och få ett lugn som vi längtat efter och verkligen behövde.
Baileys, han hette ju faktisk så, inte Pälsbollen, blev ett slags lim som förenade familjen och stärkte oss. Han var vårt allt! Här snackar vi servicehund i kubik. Så många tårar som runnit ner i hans päls och så många kramar han tålmodigt fått ta emot. Vi fick någon som älskade oss förbehållslöst och över allt annat, samtidig som vi fick någon att älska och slösa kramar på.
Baileys avskydde regn och kyla. Att han tog sitt sista andetag sommarens sista dag är nästan lite symbolisk. Han utnyttjade sommaren totalt, men tackade sedan för sej när hösten och kylan var på ingång. Vår kloka kille. Han älskade sol, värme, blåbär, lakrits och soffmys. Direkt när tempen kom upp i 10 grader och det var sol bodde han ute på trappen. Var det molnigt låg han på tröskeln och vi höll på att frysa ihjäl här inne. Men vi klädde bara på oss, gnällde lite men lät honom hållas. Behöver jag säga att vår elräkning minskat…
I 13 år har vi njutit av hans sällskap, skratta åt hans påhitt, bannat hans förmåga att skita totalt i vad vi säger och lidit med honom när alla hans olika sjukdomar varit jobbiga för honom. I 3 månader har vi saknat att skratta åt honom och hade gärna tagit hans olydnad ett tag till. Men han mådde inte bra. Han skulle inte behöva lida för vår skull. Det var dax.
Baileys var ljuset i vårt liv. Ofta var han även huvudpersonen och fick mest uppmärksamhet av oss alla. Den som inte haft ett djur i sitt liv kan inte förstå hur mycket betydelse det har och tillför en familj. Vi var rätt trasiga när han kom till oss och han var pusselbiten som fattades. Han fattas oss väldigt mycket och vi har gått sönder lite igen. Men vi får bygga ett nytt pussel, det är enda sättet.
Usch va jag saknar honom. Honom. Inte vilken hund som helst, utan honom. Även om det är underbart att ha djur runt sej, så blir det ingen ny hund. Det passar inte in i vårt framtida liv helt enkelt. Vår lånehund är perfekt just nu. Vi får goset och promenadsällskapet när vi vill, men det finns inget tvång. Vi väljer själva och det passar oss perfekt.
Sorg blir efter en tid lite som att gå på skare, oftast funkar det ok men när man tycker att allt är stabilt så trillar man ner. Som min mamma sa häromdagen när hon kom på besök ”Det är så tråkigt att åka hit nu”. Å så är det. Det är tråkigt här nu. Det kanske inte blir som förr, men det kan bli bra på ett annat sätt. Det tar lite tid bara. Å vi har iaf våra minnen och alla bilder.
31 oktober. Det har gått två månader sedan vi kramade vår pälsboll sista gången. Det går lixom inte att ta in. Ibland känns det som en evighet, ibland känns det som han knappt ens funnits… det där med sorg är en mysko grej.
Fredagen den 28 augusti är den hittills värsta dagen i mitt liv. Då började jag leka Gud och tog beslutet att avsluta ett liv. Det är det värsta jag gjort. Jag skulle bestämma över ett liv. Beslutet var helt rätt, men ofattbart svårt. Pälsbollen var ju det finaste vi hade och nu skulle han inte finnas mer.
Han mådde så dåligt veckan innan, så det var helt rätt att inte låta honom plågas. Att låta oss ha honom kvar över helgen var också helt rätt, då hann alla ta avsked av honom och överösa honom med kärlek. Hans sista helg var nog en av hans bästa, alla var hos honom för bara hans skull. Han var kung en sista gång. Dessutom mådde han hyfsat bra också just då.
Men så kom måndagen den 31/8, den andra värsta dagen i mitt liv. Den kan nog jämställas med när jag fick missfall som 22-åring. Jag var otröstlig bägge gångerna. Tårarna rann från det vi vaknade på morgonen och sen fortsatte de rinna i två veckor, nästan konstant. Jag har inte gråtit på några veckor nu, men nu börjar tårarna rinna igen.
15.15 låg han i mitt knä, med min tröja över sej och tog lugnt sina sista andetag. Sen var han borta. I 13,5 år hade han funnits i vårt liv och helt plötsligt fanns han inte mer. Tomheten var brutal. Hjärtat gjorde fysiskt ont. De två första veckorna var oerhört tunga. Hade jag inte haft Martin vete sjutton om jag ens kommit ur sängen. Jag kunde gråta så jag inte fick luft, jag trodde på riktigt att jag skulle gå sönder. Nu stöttade vi varandra och försökte klamra oss fast vid våra rutiner och varandra. Vi gick och gick och gick. Naturen har en läkande effekt.
På dagen två veckor efter fick vi hem hans urna. Där vände det. Livet var inte riktigt lika svart. Baileys var hemma igen, även om det var i helt fel form. Jag hade samlat ihop bilder från alla år, gått igenom dem och fått en ny digital fotoram som snabbt fylldes med hundbilder. Jag försökte göra fotoböcker, men det gick inte förrän några veckor senare. Märkligt kan jag tycka, det är ju nästan samma sak; fotoram eller fotoböcker… varför kunde jag göra det ena men inte det andra?
Vi började göra om i vardagsrummet och ibland kände jag mej nästan som en förrädare. Som om jag städade bort honom och hela hans existens. Men han finns där hela tiden, särskilt i mitt hjärta. Nu kan jag sitta i min nya fåtölj och se bilderna av vårt liv tillsammans rulla i fotoramen framför mej. Oftast ler jag när jag minns hur och när bilden togs, men ibland blir jag ledsen såklart. Idag känns det lite extra jobbigt.
Jag har varit med om mycket sorg och många som lämnat mej. Sorgen förändras allt eftersom jag blir äldre tycker jag, eller också är det för att jag börjar förstå hur jag reagerar i olika situationer. Sorgen blir inte lättare, men man vet att livet ändå fortsätter på något sätt.
Min första hund dog när jag var 17, henne växte jag upp med och hade tillbringat nästan hela min lediga tid med. En stor sorg förstås. Sommaren -98 dog det en vän eller bekant varje måndag under fyra veckor. Till slut orkade jag inte svara i telefonen längre. En av mina närmaste vänner dog ett par år efter. Vi fick barn samtidigt, skilde oss samtidigt och hjälptes åt med både barn och livet. Hennes död tog mej oerhört hårt.
Å så har det hållit på, de senaste 10 åren har vi fått 10-15 dödsbud, mer eller mindre nära oss, en av dem var min farmor. Så jag vill nog påstå att jag fått mer än min beskärda del under åren och vet rätt väl hur jag reagerar. Därför har jag också flera gånger, totalt egoistiskt, sagt till Martin att jag tänker dö före honom. Jag orkar helt enkelt inte sörja honom. Han har inte fattat vad jag menar förrän nu.
Död och sorg är en naturligt del av livet. Vi skall alla den vägen vandra lixom, det finns inga undantag. Jag är inte rädd för döden, men jag är rädd för att det ska göra ont i själv dödsögonblicket. Att se Baileys somna och bara glida in i ”regnbågslandet” var en befrielse. Han kände ingenting mer än vår kärlek och vår värme när vi höll honom. Så vill jag dö. Så man får väl åka till Schweiz när det närmar sej, det verkar vara det mest humana sättet.
Två månader har gått, nu är det bara resten av livet kvar. Hur mycket vi än saknar och längtar, så blir det ingen ny hund. Det finns flera skäl till det beslutet, ett är att jag helt enkelt inte orkar gå igenom detta en gång till. Ett annat för att vi vill leva ett helt annat liv nu, där hund inte passar in.
Men vi har ju en hund i vår liv ändå igen, vår lånehund Nalle som gör alla nöjda och glada. Så även om vi saknar vår egen pälsboll, får vi ändå gräva ner fingrarna i en päls, leka och mysa med en hund igen. Det är nästbästa alternativet just nu.
Även jag får min beskärda del av hat och tråkiga kommentarer, men jag får också en stor mängd omtanke och kärlek. Igår fick jag ett bevis på att det finns människor med ett extra stort hjärta.
Jag brukar säga att man ska strö kärlek som konfetti och försöker att leva så själv även om det inte alltid är så lätt. Men något bra har jag tydligen gjort eller också har jag bara världens finaste följare. Igår fick jag nämligen ett paket med posten med ett otroligt fint innehåll. Jag kände igen namnet på avsändaren, men var inte helt säker på varifrån.
I paketet låg den absolut finaste muggen och en av de finaste gåvorna jag någonsin fått! En av min följare (Kristina) har låtit två av mina bilder från instagram (@marlenerinda) pryda en mugg till minne av vår pälsboll. Hon har dessutom tagit sej tid att leta fram min adress och gett posten förtroende att leverera detta till mej. Otroligt nog kom det fram! Hörs det att jag inte litar på Postnord…
Jag blev så otroligt glad! Exakt fyra veckor efter vårt avsked får jag den här oväntade, överraskande och otroligt fina presenten. Så perfekt! Tänk att någon gör så, för mej! Jag är både rörd, överraskad och otroligt tacksam. Tack tack tack!!! Jag har verkligen världens finaste och mest omtänksamma följare som är med mej i vått och torrt.
Det är en aluminiummugg, gjord på smartphoto.se, är superlätt och lagom stor att ta med på utflykt eller ha ute när man jobbar i trädgården. Den blir perfekt att ta med i husbilen senare, så jag måste nog göra en till Martin också. Tills vidare får den stå i hyllan med Baileys, där står den bra så länge.
Om alla var som ”min” Kristina, skulle världen vara väldigt vacker. Återigen: Tack av hela mitt hjärta!
Tänk att det gått hela fyra veckor sedan vi tog avsked av vår älskade pälsboll. Att tiden överhuvudtaget har passerat är ett under, eftersom vår värld stått still. Sorgen har varit oerhört tung och smärtsam.
Det här med sorg är rätt intressant i sej, hur var och en fungerar och hur den ser ut. Jag börjar sorgearbetet innan något akut händer eller direkt när det händer. Jag bearbetar oftast det mesta i förväg. Redan i våras förstod jag att detta var sista sommaren för vår gamla älsklingsgubbe och jag försökte så gott det gick att tänka på tiden efter. Försökte bearbeta sorgen redan innan som en slags förberedelse. Sån är jag. Jag vill vara förberedd och tänker alltid ut både en och två lösningar i förväg.
När han blev sjuk några dagar innan han dog och vi tog beslutet att låta honom somna in sörjde jag honom nog som mest – trots att han fortfarande fanns. Jag drog in doften av honom, klappade honom extra mycket för att ha kvar känslan av hans päls i fingrarna och försökte att njuta extra mycket av promenaderna och kvälls- resp morgongoset. Jag samlade minnen på alla sätt med alla sinnen.
Samma dag som han somnade in för gott var jag helt förstörd, jag kunde inte göra någonting. Första veckan var fruktansvärt jobbig, jag bröt ihop flera gånger om dagen. Försäkringen skulle sägas upp och alla såna där praktiskt grejer rev upp såret gång på gång. Andra veckan var också väldigt jobbig, även om jag kunde få saker gjorde då.
Efter exakt två veckor fick vi hem hans urna med aska, då lättade allt konstigt nog. Han var hemma igen. I helt fel form, men hemma. Nu kunde jag gå vidare. Allt det praktiska var avklarat, nu skulle ”bara” sorgen bli mindre påtaglig. Sorg tar tid. Sorgen blir förstås mindre med tiden men saknade finns alltid där.
Jag försökte direkt göra en fotobok till oss och barnen, det gick inte. Jag kom ett par sidor, sedan orkade jag inte mer. Det var ett stort motstånd bara att se bilderna. Det praktiska med att leta rätt på alla bilder, hitta rätt design och ladda över bilderna till fotosidan gick bra – men att sedan välja ut bilder till varje sida i boken gick bara inte. Att berätta hans historia var omöjligt. Först igår kunde jag fortsätta, så nu hoppas jag bli färdig inom ett par dagar.
Senaste veckorna har vi renoverat, att sysselsätta sej fungerar bäst för mej. Vi har länge sagt att när vi inte längre har hund ska vi byta ut soffan och alla mattor. Så det har vi gjort nu, jag passade på att måla om i vardagsrummet också. Det är något terapeutiskt att måla och förändra. Nu är det mesta färdigt och Baileys har fått sin plats i hyllan i vardagsrummet. Där ser vi honom varje dag och tänder ett ljus för honom.
Som jag saknar min pälsboll! Han fattas mej varenda minut. Den lilla bruna varma kroppen som älskade att mysa i soffan, alltid var i vägen och gärna satt ute på altan så vi var tvungna att ha dörren öppen och vi fick klä på oss för att inte frysa ihjäl. Ingen som tigger mitt godis, ingen som pockar på lek, ingen som väcker mej på morgonen för att mysa eller vill skeda och somna under mitt täcke på kvällen. Aldrig mer. Det är så ofattbart och svårt att förstå.
13,5 år fick vi och dem är jag oerhört tacksam över, men jag saknar honom så. Jag måste fortfarande tänka mej för, för att inte ställa ner tallriken när jag har ätit och jag tittar fortfarande för att se om vattenskålen behöver fyllas på. Varje gång jag tar på mej skorna väntar jag på att någon ska komma springande och hoppas på promenad. När jag går upp på natten väjer jag fortfarande för hans säng och kollar en extra gång om han ligger på golvet nedanför min säng så jag inte ska snubbla på honom. Jag lyssnar efter hans snarkningar, men de finns inte där längre… han finns inte där längre.
Det enda jag önskar är att få min lilla bruna pälsboll tillbaka. Mitt hjärta har gått sönder. Det gör så ont!
Det har varit svårt och tagit tid att skriva det här inlägget. Ämnet är känsligt, särskilt om man som jag jobbar mycket med hälsa och vikt.
För en vecka sedan dog en vän och kollega i anorexi. Alla såg vad som höll på att hända, men väldigt få vågade säga något – mer än bakom hennes rygg.
För ungefär 5-6 år sedan blev jag bekant med J, som jag träffade på olika pressträffar. En livsglad, vacker, vänlig och intelligent person som jag uppskattade mycket, men även högpresenterande med enorma krav på sej själv. När vi träffades första gången hade hon precis blivit vegetarian, ett tag senare blev hon vegan och jag märkte ganska snart att hon åt mindre och mindre.
J var redan smal, hon tränade mycket och sprang bla maraton. Vi sågs inte jätteofta under en period och när jag sen såg henne reagerade jag direkt. Hon hade gått ner massor i vikt, trots att hon inte hade något att direkt ta av. Stora tröjor dolde hennes tunna kropp, men fortfarande fanns liv i hennes ögon och hon verkade ändå må hyfsat ok. Jag lät det bero, men hade henne under uppsikt.
Ett tag senare sågs vi igen och nu var hon mager, ljuset i ögonen var inte lika starkt och jag tyckte inte hon såg frisk ut. Jag gjorde mitt första närmande och frågade hur hon mådde, på riktigt mådde. Svaret kom blixtsnabbt och var egentligen inget svar utan en motfråga ”Det är helt ok, men huuuur mår DU? Du ser stressad ut. Du tar väl hand om dej?” Vad jag än sa och hur jag än frågade efter det, så kom det enbart motfrågor som svar.
Vi sågs oftast på pressträffar kring mat, det bjöds på frukost, lunch, middag och dryck. J mosade maten, geggade runt med den – åt mindre och mindre och till slut inget alls. Alla såg – alla pratade bakom ryggen på henne. Vi är några som känner varandra bättre än andra, vi pratade om hur vi skulle nå J. Några av oss försökte, ingen lyckades.
Jag har lite lite erfarenhet av anorexi sedan tidigare och har bl suttit med som stöd när en bekant skulle äta en pyttebit smörgås med smör och en liten tetra med äppeljuice. Det tog TRE timmar. Hon var på väg ur sin sjukdom, ville bli frisk, ville äta – ändå var det så svårt. J hade inte ens kommit till insikt. Hon mådde ju bra, bättre än någonsin faktiskt.
Jag pratade med en annan kollega, som haft anorexi, som sa att ju mer vi ifrågasätter hennes beteende, desto mer bekräftelse får hon. För henne blir det samma sak som att vi är avundsjuka på henne och vill att hon ska äta för att misslyckas. Så nästa gång jag närmade mej henne sa jag därför ”Du, livsgnistan lyser inte lika starkt om dej – jag är oroligt” Samma svar igen ”Jag mår toppen, men du borde nog ta hand om dej lite bättre”.
För ett år sedan gissar jag på att hon vägde knappt 40 kilo, till sina kanske 170 cm. Hon var fjunig i ansiktet, frös konstant, sprang sina maraton och var alldeles vaxliknande i skinnet. Det var fruktansvärt obehagligt att se henne och jag avböjde varje form av kroppskontakt. Jag kunde absolut inte krama henne längre, det gick bara inte. Jag var helt säker på att hon inte skulle klara nyår och gjorde ett sista försök ”Jag är orolig och är gärna ditt stöd” – Den här gången fick jag bara en blick, inte ens ett svar.
Jag erkänner: Jag gav upp! Det går inte att hjälpa någon som inte vill bli hjälpt. Men jag försökte iallafall, jag vände inte bort huvudet som många andra gjorde. I förra veckan kom dödsbudet. J är borta.
Ni vet ju hur jag tjatar om att hälsan går före allt. Några av er vet också att jag har cancermarkörer i blodet och gör allt för att inte drabbas av cancer. Det innebär bla att göra som mina läkare säger och gå på alla tester och screeningar som vi får alldeles gratis i Sverige.
När corona stängde ner hela Sverige i början av mars, stängde även mottagningen för mammografi här i Stockholm. Jag hade en tid i början av april, som alltså med inställd. Även om jag vet hur viktiga de här undersökningar är så har jag låtit det bero lite. Jag har inte riktigt känt för att sitta i ett väntrum med okända människor eller låta någon komma så nära inpå mej som man gör vid en mammografi.
Men så fick jag en kallelse i somras och i mitten av augusti var det dax. Jag vågade inte åka kommunalt, trots att det är supersmidigt. Mottagningen ligger vägg i vägg med Södra Station och det tar nog bara max en halvtimme dörr till dörr – ändå fick Martin skjutsa mej för säkerhets skull. Jag kan helt enkelt inte riskera att bli smittad av covid.
Inne på Bröstmottagningen var det helt tomt. Jag registrerade mej och hann inte ens sätta mej ner förrän jag blev uppropad. Sköterskan hade både visir, munskydd och handskar. Hon berättade att nästan all personal på mottagningen skickats över till SÖS Covidavdelning och att jag gjorde klokt i att skydda mej så mycket som möjligt. ”På den avdelningen vill man inte hamna”, sa hon bestämt. Undersökningen gick smidigt och det tog bara några minuter innan jag var ute i bilen igen och på väg hem.
Alla andra gånger har jag varit helt säker på att resultatet varit negativt, alltså inga tecken på förändringar. Den här gången var jag inte lika säker, så det var skönt att den första veckan passerade utan att jag hörde något. Skulle de hitta något så brukar någon ringa ganska snabbt och be en komma på en ny undersökning, det var det ingen som gjorde och jag började känna att allt var nog ok ändå.
Efter drygt två veckor kom det efterlängtade beskedet ”inga tecken på cancer”. Tack och lov!!! Jag klarade det den här gången också! Även om jag vet att alla förändringar inte syns och att en cancer kan växa snabbt från inget alls till massor. Just nu är det ok, jag vilar i den vetskapen så länge.
Att jag har cancermarkörer i blodet betyder inte automatiskt att jag kommer att få cancer, däremot har jag större risk än andra att få det. I mitt fall betyder markörerna att det är bröst-, tarm- eller underlivscancer som är aktuellt. Detta fick jag veta förra sommaren, efter ett enkelt blodprov. Jag bad att få göra en cancerutredning då både min mamma, flera mostrar, kusiner, morfar och andra i min närmaste släkt drabbats av olika cancrar och även dött av det. Jag vill veta, jag är sån.
Jag bad alltså min husläkare om en utredning. Han började med att ta ett blodprov och skickade remiss till utredningsteamet. Mitt blodprov visade alltså på cancermarkörer, vilket i sin tur ledde till mängder med andra undersökningar som bla ultraljud av olika slag.
Att få en komplett cancerutredning och se om man har cancergenen är inte jätteenkelt. Det är nämligen en panel med läkare som först ska utreda om det föreligger någon risk och om de ska avsätta tid att utreda mej. I mitt fall var det tydligen så, jag kom igenom nålsögat minsann.
Nio månader efter att remissen skickats ringde en läkare från utredningsteamet och frågade om alla mina släktingar, för att kunna göra ett tydligt schema över vilka som drabbats och av vilken cancer. Jag svarade så gott jag kunde och gav även tillstånd för dem att kolla in alla mina journaler.
De kan ju bara se det jag gett tillåtelse för, mina släktingar måste ge sitt eget tillstånd. Alltså fick jag hem en lunta med fullmakter som delades ut till några av mina drabbade släktingar som de skulle fylla i och skicka in. Men vi hann inte längre än så… min kusin drabbades av bröstcancer och hennes utredning visade att ingen av oss har cancergenen – bara en osannolik otur. Vår släkt har inte genen, däremot är vi tydligen mästare på att få cancer och mina markörer visar att vi har en känslighet som man ska ta på allvar.
I min närmaste släkt har vi bla bröstcancer, lungcancer, prostatacancer, bukspott- och skelettcancer och gud vet vad. Jag har haft tre läkare stående över mej som sagt att jag MÅSTE hålla mej normalviktig och ha MINST 30 minuters fysisk aktivitet om dagen. Då har jag bäst chans att hålla mej frisk. Eftersom detta gäller även för covid så lyssnar jag såklart och har gett Martin samma order.
Jag har 23,5 i BMI numera, jag vet att alla inte tycker att BMI är en bra måttstock – men just nu är det lixom det vi har att gå på. Jag tränar styrketräning 3 ggr i veckan och promenerar ca 30-75 minuter varje dag. jag försöker att inte stressa, äta bra och sova ordentligt. Jag gör verkligen vad jag kan för att hålla cancern borta och att då få negativt besked från mammografin är såklart väldigt positivt 🙂
Så det är bara att köra vidare. Jag vet att jag riskerar att bli sjuk i cancer, så jag lyssnar på läkarna, gör som de säger och hoppas på det bästa. Jag har iaf inte cancergenen och det är ju positivt – att jag sedan är född i en släkt som lätt drar på sej cancer… ja, det är ju som det är. Jag hoppas jag gör tillräckligt för att slippa. Å det hoppas jag att du också gör!
Idag har det gått två veckor sedan vi tog avsked av vår älskade Pälsboll. De två värsta veckorna i mitt liv. Eller nästan tre om vi ska vara ärliga och det ska vi. Tiden från dagen han blev dålig fram till idag har varit nästintill outhärdliga. Men på nåt konstigt vis överlever man ändå…
För ganska exakt tre veckor sedan blev vår hund Baileys dålig. Han började kräkas på nätterna, sedan även på dagarna, blev uttorkad, slö och tappade livsgnistan. Veterinären sa att han var färdig med sitt liv, men gav oss helgen för avsked. Det värsta jag någonsin gjort var att ta beslutet och be veterinären om en tid för det slutgiltiga avskedet. Det var det absolut jobbigaste av allt.
Under helgen fick alla som ville ta avsked på sitt sätt och ta den tid man behövde med honom. På måndagen 31/8 kl 15.15, på sommarens sista dag, var det dax för oss att ta honom i vårt knä och låta honom känna vår värme och kärlek med han lugnt somnade in. Han älskade sommaren lika mycket som vi gör, så att han lämnade oss på årets sista sommardag blev nästan lite symboliskt. Att det gått två veckor sedan dess är ofattbart. Att vi överhuvudtaget överlevt och lyckats få något gjort är helt obegripligt. Jag har gråtit tills ansiktet gjort ont och tills jag knappt kunnat andas.
Det är otroligt jobbigt att ha sorg. Hela kroppen har värkt av trötthet och energin har varit helt borta, ändå är det svårt att sova. Det enda som hållit oss borta från att bli galna har varit att hålla oss sysselsatta. Så vi har gått och gått och gått… Det enda som nu återstått av det praktiska runt honom har varit att få hem hans urna med aska och jag har varit nästan säker på att det skulle bli idag. Mycket riktigt. I förmiddags fick vi beskedet att vi kunde hämta hem honom, vilket vi gjorde nästan på klockslaget två veckor efter vårt avsked.
Så idag fick han äntligen komma hem. Nu har han en plats där ljuset nästan alltid lyser för honom och där vi är mestadels. Jag har honom precis brevid mej när jag sitter och jobbar. Han låg alltid vid mina fötter, nu sitter han på hyllan brevid istället. Det är så tungt och saknaden är så stor. Han fattas mej så det gör ont!
Men nu är han hemma igen, det har gått två veckor och nu hoppas jag att det värsta ska vara över. Att sorgen ska bli mindre vass och att vi ska kunna börja fungera så smått igen. Att återigen göra det onormala normalt, för andra gången i år. 2020 är ett jäkla skitår!
Det har gått en vecka sedan vi tog avsked av vår älskade pälsboll. En vecka av oändlig sorg och saknad. Jag har aldrig varit så ledsen förut i hela mitt liv och trodde inte jag kunde bli så ledsen faktiskt.
Veckan har utmärkts av särskilt ett ord: TRÅKIGT! Allt är så tråkigt! Att vakna är tråkigt, att äta är tråkigt, att sitta i soffan är tråkigt, att gå promenader är tråkigt, att lägga sej är tråkigt. Det saknas hela tiden en liten brun hund.
För bara någon vecka sedan kröp den lilla bruna pälsbollen upp hos mej direkt när han hörde att jag började vakna, han la sej brevid mej i soffan så fort jag satte mej där, han var förstås med på promenaderna och somnade nästan alltid mellan oss på kvällen. Han var med överallt, tom på toaletten. När jag satt och jobbade låg han på en skinnfäll vid mina fötter, en fot vilade alltid på honom. Nu är det tomt där.
Sorg gör ont. Det känns som hjärtat går sönder. I vissa stunder får jag svårt att andas, tryck över bröstet och nästan panik över att detta faktiskt är på riktigt och händer just nu. Det är ingen mardröm som jag kommer att vakna upp ur, utan ett tillstånd som jag måste lära med att leva mej. Ett helt nytt liv.
Trots att jag säger att det inte blir någon ny hund, så verkar alla veta bättre än jag själv om vad mitt framtida liv ska innehålla. Jag säger det igen; Det blir ingen ny hund! Å detta är förklaringen: Vårt liv kommer att ändra inriktning, där får en hund inte plats. Vi kommer att resa mer och längre bort, vi har ingen naturlig hundvakt och tycker inte att det är schysst att lämna på pensionat. Vi vill inte bo i Sverige och kommer nog inte stanna i Europa ens, karantän i flera månader är inget vi skulle utsätta vår älskling för. Skaffar man en hund är det för att vara tillsammans med den, vi kommer inte att ha ett sånt liv. Så nu kan ni sluta veta bättre än oss, tack!
Jag har älskat livet som hundägare, jag älskar hundar. Baileys kom in i vårt liv som välkommet sällskap till mej, som lite läromästare till barnen och som vår gemensamma bebis att bara älska och bli älskade av. Han betydde allt för oss! När jag träffade Martin började folk tjata om kärleksbarn, även i den frågan tyckte man sej veta bättre än oss… men vi hade ju Baileys – han blev vårt kärleksbarn. Hårig som pappa och envis som mamma 🙂
Även om livet som hundägare är slut så hoppas jag att livet med hundar finns kvar. Vi hoppas få äran att ställa upp som hundvakt när någon av våra bekanta behöver hjälp och vi har tid. Vi har redan förvarnat grannarna om att vi kommer att kidnappa deras 2-årige pälsboll då och då och fått klartecken för det.
Så livet går trots allt vidare, även om den här veckan varit vidrig. Vi är enormt trötta, dränerade på energi. Det är jobbigt att vara ledsen. Jag har gråtit på gränsen till uttorkning. Gråten har gjort ont i halsen och jag har varit så spänd att både rygg, nacke och huvud tagit stryk. Jag har ont överallt, tom i ansiktet. Vi har tagit två promenader nästan varje dag, men helt utan glädje – vi har bara gjort det för att vi ska. Jag har ifrågasatt solen som skiner och fåglarna som kvittrar, hur kan de vara så fräcka – när jag har sorg!
Vi har hållit oss så sysselsatta vi kan, det har varit vårt sätt att bearbeta sorgen. Man tänker inte så mycket när man röjer en trädgård totalt eller möblerar om. Tiden har på något sätt passerat och igår hade det alltså gått en vecka. Vi kände direkt att vi inte kunde vara hemma, så vi tog en promenad på ett nytt ställe. Å bröt ihop. Jag tittade på klockan 15.13 – Nu fick han första sprutan… 15.32 – nu fanns han inte längre… Jag minns känslan av hur hans kropp blev lättare. Han låg i mitt knä, men på något sätt var det bara pälsen som var kvar – Han var någon annan stans.
Nu ska jag leva resten av mitt liv utan min älskade pälsboll. Det kommer att gå, men allt är så mycket tråkigare nu. Jag försöker glädjas över de tusentals bilder vi har tagit av honom. Det finns mängder med bilder på instagram @marlenerinda också. Så alla kan se hur fin han var.
Vi tittar och gråter, tittar och saknar. Faaaan va ont det gör!!!
