Många verkar tro att det är svårt och krävs mycket för att kunna hjälpa någon till ett bättre liv. Så är det verkligen inte!  Med väldigt små medel kan man göra stor nytta och hjälpa någon väldigt mycket. Man behöver ju inte göra som vi och åka hela vägen till Afrika… det räcker med betydligt mindre än så.

Igår lämnade vi den andra telefonen. Den gick till Limbo som fixade vår båttur och som blivit en god vän till oss alla men framför allt killarna. Han är ensamstående pappa till två förskolebarn, som han satt i privatskola för att de ska få den bästa utbildningen. Han själv har ingen utbildning alls. Här i Gambia är det gratis att gå i den kommunala skolan, men klasserna är stora och de som inte hänger med slutar gå dit efter ett tag. Även om skolan är gratis så kostar det med skoluniform och material. Alltså betalar Limbo för sina barns skolgång, som kostar ungefär 300 svenska kronor per kvartal om jag förstod honom rätt.

Limbo berättade om sina drömmar om ett eget hus och att bo tillsammans med sina barn. Han driver sin verksamhet där vårt hotell ligger och under turistsäsongen bor barnen med farmor och farfar i en by en bit bort. Han har lyckats köpa en bil och driver taxi och guideverksamhet och det gör han väldigt bra. Han är mån om oss turister och sina vänner och när jag gav honom två brödbitar gav han bort den ena. Det avgjorde saken! Han skulle få vår nästa telefon! På så sätt skulle han lättare kunna sköta sin business och snabbare nå sin dröm. Jag sa att vi hade en fin present åt honom som han skulle få uppe på vårt rum. När jag tog fram telefonen och gav den till honom tappade han talförmågan totalt. Han bara tittade på oss och visste inte vad han skulle säga. Senare på dagen hjälpte jag honom att fixa en gilla-sida till hans verksamhet på FB som också kan hjälpa honom med kunder. Idag har han skinit som en sol hela dagen och vet inte hur han ska kunna tacka oss. Hans lycka är tack nog för oss  🙂

Ikväll kommer Smile, då ska han få resten av grejerna vi har med oss. Vi har bett honom ta med en stor väska eftersom vi gett bort våra. Han kommer också att få den sista telefonen. Det kan tyckas märkligt när han fick en så sent som i oktober. Men vi vet inte när vi kan skicka hit någon nästa gång och om vi inte kommer tillbaka förrän om tre år så behöver han en i reserv. Det är ju via mobilen vi kan hålla kontakt med varandra. Har han ingen fungerande mobil vet vi inte hur han mår och kan alltså inte hjälpa honom på rätt sätt. Mobilen är livsviktig bokstavligt talat! Därför får han en i reserv för säkerhets skull.

Vi har alltså hjälpt till, konkret, på plats här i Gambia. Vi har gett bort tre telefoner som underlättar tre personers liv. Vi har även åkt 40 mil tur och retur för att träffa Smiles familj. Där lämnade vi två väskor fullproppade med kläder och leksaker, 20 liter matolja, 25 kg potatis, 25 kg lök och 50 kg ris. Detta är mat för drygt 3 månader. Detta kostade ungefär 2000 kronor (medelinkomsten är ca 300 sek/mån) med resa (bensin) och allt, pengar som vi delvis samlat in hemma. Det är här ni kommer in!

Alla varken kan eller vill åka till ett U-land och hjälpa till, men man vill kanske ändå bidra. Som ni ser så går vår hjälp fram. Att bidra med en slant till oss hjälper otroligt mycket! Några swishar 25 kr, andra 500. Beloppet spelar ingen roll, alla bidrag är lika välkomna! Pengarna här räcker långt! 

Vi åker snart hem, men behovet kvarstår förstås. Vi kommer att fortsätta hjälpa Smile, eftersom hans situation är katastrofal. Han försörjer 12 personer.
De bor i ett hus och har ett par sängar med tillhörande myggnät. Inte en pryl mer! De lagar mat på marken, äter på marken, tvättar sej på baksidan med vatten de hämtar en bit bort och umgås på framsidan av huset. På marken förstås. Jo, just de – de äger faktiskt ett par stolar. Ändå är de mycket rikare än vi någonsin kommer att bli! 

De har varandra. De har en gemenskap som jag aldrig sett förut. De är tacksamma över sitt hus och att de har mat en gång varje dag. De är numera även tacksamma för att vi finns. Men jag är nog ännu mer tacksam att de finns och vi har förmånen att kunna hjälpa dem. Och att de tar emot vår hjälp. De är vår familj nu! Vi är för alltid sammanbundna genom Smile och Junior. Vi måste komma hit igen.

Ni som läser detta är hjärtligt välkomna att följa med när vi åker hit nästa gång. Det blir förmodligen i januari 2019. Om ni sparar 250 kr per månad tills dess så har ni så det räcker att följa med. Strax under 10 000 kr kostar det med flyg, mat och boende. För att få se världens vackraste land, träffa vår familj och verkligen göra skillnad i någons liv. Det skulle förmodligen förändra er för resten av livet… till det bättre. Ni skulle få träffa riktigt fattiga familjer men också total livsglädje! 

Men redan nu kan ni hjälpa till och skulle det vara så att ni mot all förmodan inte vill/kan följa med till Gambia så kan ni ändå bidra. Med en enkel knapptryckning swishar ni över minsta lilla korvöre till 070-7403542 så lovar jag att pengarna går oavkortat till familjen. Alla kan hjälpa till! Genom att bidra med pengar eller följa med hit nästa gång vi åker och träffa vår fina familj och ta en tur med Limbo. Det är så otroligt lite som behövs, och varenda liten slant gör nytta. Ni kanske kan avvara den där chokladbiten eller vinflaskan någon gång i månaden? Det behövs faktisk inte mer än så för att förändra livet för en hel familj.

Hjälp oss att hjälpa!

Jösses vilken dag! Just nu surrar det i skallen av alla intryck och jag vet inte om jag kommer att skriva något begripligt här. Men jag testar, för ni måste bara få veta allt!

Klockan åtta i morse kom Smile till hotellet och strax efter kom Buba som skulle köra oss. Vi skulle alltså ta oss hela vägen upp till Soma som ligger 15-20 mil rätt ut i bushen, längst med Gambiafloden. Men innan vi kunde åka skulle vi köpa ris, mjöl och fotbollar! Så vi började i Serekunda, där vi hade första butiken. Smile sa då att ris och fotbollar var en jättebra idé, men att de inte använder mjöl utan gärna tar olja, potatis och lök istället. Självklart! sa vi och köpte det han sa eftersom han vet detta bättre än vi. 25 kilo lök, 25 kilo potatis, 20 liter olja och två fotbollar kostade ungefär 700 kronor och räcker till hela den stora familjen (12-13 personer) i minst tre månader. Två månadslöner för någon med ett bra heltidsarbete. Sen kunde vi börja åka!

Tempen rörde sej upp emot 35 grader, men så länge bilen rörde sej fläktade det genom rutan och var helt ok. Vid 12 var vi äntligen framme och fick ett mottagande som ingen av oss varit med om förut. Hela byn var samlad! Barnen väntade på oss ute vid vägen, de sjöng och sprang brevid bilen den sista biten. De spelade, sjöng och klappade händerna. Ni kan se en filmsnutt på instagram om ni är intresserade. Welcome welcome, ljöd över hela Soma och nu anslöt sej även de vuxna och gamla. Det var helt galet och alldeles fantastiskt!

Vi kom fram till Smiles hus och varenda en skulle få plats inne på deras gård. Alla ville hälsa, ta i oss och vara nära. Jag såg direkt Smiles mamma, eftersom hon bar sjalen vi skickade ner i oktober och hälsade på henne allra först. Vi stod och höll varandras händer en lång stund. Hon sa en massa saker på mandinka som jag inte förstår knappt ett ord av, men jag förstod förstås innebörden. Vi blev beordrade att sitta ner, och sedan sjöng barnen för oss samtidigt som jag snodde familjens färskaste medlem. En liten underbart söt flicka som sov helt lugnt i min famn.

Sen bad jag Smile att samla bara hans familj så vi kunde ha dem lite för oss själva och dela ut våra gåvor. Men inget är särskilt enkelt här och den familj som vi fått veta skulle vara 12-13 personer vete sjutton hur stor den egentligen är… det var iaf mer än 12 personer i rummet… Smiles mamma satt framför mej och vi la säckarna med mat framför henne. Redan vid andra säcken slog hon händerna för ansiktet och när oljan bars in trodde jag nästan hon skulle svimma. Så jag höll ett vakande öga på henne när även våra stora väskor ställdes ner, men då hade hon sansat sej och insåg nog att hon inte alls hade någon koll längre. Hon satt bara med stora ögon och tittade på allt som låg framför henne.

Vi öppnade väskorna och gav alla barnen varsitt gosedjur och bollarna. En av de minsta barnen tog en av bollarna i ett fast grepp och vägrade släppa. Nallarna skrämde honom, så han fick behålla bollen som var större än han själv. Jag visade necessärerna med smink och nagellack för de äldre tjejerna och de jublade av lycka! De fick skolgrejer, ryggsäckar, tandborstar och tandkräm, mängder med kläder och några par skor. Allt i två stora väskor som de också får behålla, de kan användas som garderober. Smiles mamma tackade oss översvallade och jag sa att vi var glada att kunna hjälpa. Smile sa att de inte har så mycket men tackar oss av hela sitt hjärta och ber för oss varje dag. Jag sa att han är rikare än många andra, han har ju sin fantastiska familj! Det var tydligen för mycket, för då brast det även för honom.

Sen blev vi visade runt i deras hus. De har ingenting!!! Det är fyra väggar, ett läckande tak, en säng och ett myggnät. Thats it! Jag har sett fattigdom i många olika länder och detta var något av det fattigaste jag sett. Jag visste att Smile hade det svårt, men inte att det var så här illa. Jag är så otroligt glad och tacksam över att just vi får hjälpa just dem! Tänk att det var detta som skulle komma ur ett samtal mellan två unga grabbar i skuggan under en palm en dag för tre år sedan. Att Smile och Junior började prata med varandra ledde verkligen till något helt fantastiskt!

Sedan ville de visa oss byn och vi gick till den lokala butiken och köpte en säck ris. 50 kg ris för 260 kr, som kommer att räcka länge, länge. Den bars direkt hem medan vår uppgift var att hälsa på alla vi mötte. Alla män satt under ett träd i skuggan och där skulle vi hälsa, skolans rektor ville hälsa och en massa andra. Så fort jag lyfte kameran stod det tio ungar framför och ville bli fotade. Allt var helt fantastiskt! Jag tog så många bilder jag kunde och visar upp några här, fler finns på instagram.

Efter ungefär en timme kändes det lagom att runda av. Solen stod högt på himlen, det var brännande hett och vi började bli rätt slut i huvet av alla intryck. Så vi gick tillbaka till Smiles mamma och tackade för oss. Men innan vi gick tog vi fram ballonger som vi blåste upp och kastade iväg. Barnen blev som tokiga! Vi lämnade kvar några ballonger och sa bye bye. Sen påbörjades den långa resan tillbaka till ”civilisationen”. Smile åkte med oss tillbaka också och när vi var framme vid hotellet kunde han inte tacka oss nog. Han lämnade oss med lätta steg och vi ska ses imorrn igen.

Detta kostade oss en hel del. Bara resan upp till byn kostade drygt 1000 kronor och maten 1000 kr till. Självklart är det värt varenda öre, men vi tar gärna emot er hjälp för att kunna hjälpa ännu mer. Smile behöver fortfarande hjälp att fylla på sitt telefonkort och busspengar för att kunna åka till sin by då och då. Han har just nu en liten butik på marknaden, men han tjänar inte så mycket på det även om det är bättre än inget alls. Så vill ni hjälpa oss att hjälpa kan ni swisha pengar till 070-7403542. Minsta öre är välkommet! Allt går till Smile och han behöver verkligen all hjälp han kan få.

Nu är vi helt slut och försöker sortera alla intryck. Skallen snurrar och jag känner återigen en ödmjukhet över livet. Att mycket beror på var man är född och i vilket land man bor. Å att man är otroligt rik när man har ett hem, mat på bordet och en familj. Jag har sällan sett en sån sammanhållning som jag såg idag och en sån ödmjukhet för livet. Vilken förmån vi haft idag som fått uppleva allt detta! Jag är så otroligt tacksam!

Som jag sagt tidigare; ni är välkomna att följa med oss nästa gång vi åker hit igen. Det blir väl om sisådär 3-5 år, så ni hinner spara pengar.  Ni kommer att få en helt annan syn på livet, och förmodligen bli ganska förändrade. Men ni kommer inte att ångra er!

Vi har haft en helt fantastisk dag och kommer somna ovaggade. Gonatt!

På tisdag åker vännen U till Gambia, tror ni att jag är avundsjuk?! För oss är det 78 dagar kvar, som om jag skulle räkna…  🙂

Redan nu pågår förberedelserna och något helt fantastiskt hände häromveckan. Jag fick ett sms från en av Martins fd kollegor på Viktväktarna som frågade om vi fortfarande behövde begagnade telefoner. Hon jobbar numera på ett ställe som testar bla telefoner och kunde ge oss flera stycken, om jag ville. Klart jag ville! Så i fredags åkte jag in till stan och hämtade upp en hel kasse med begagnade telefoner och en av dem åker till Gambia direkt på tisdag.

Martin fick nästan en chock när han såg alla telefoner. Sen fick han börja gå igenom dem för att se vilken som vi tror ska passa Smile bäst. Det var en mängd märken som vi aldrig hört talas om, så han fick googla och läsa på lite. Till sist kom vi fram till att en Dahl med extra batteri ska få åka till Afrika med vår vän U på tisdag. Så den ska jag leverera nu på eftermiddagen, så hon kan packa ner den tillsammans med allt annat.

Man får bara ha med sej en extra telefon per resenär, så vi får skicka med folk vart efter. Själva tar vi med fyra stycken när vi åker i januari. Telefoner är numera en nödvändighet i Gambia, särskilt när man ska söka jobb. Vi använder det för att kunna ha kontinuerlig kontakt med Smile via Facebook och Messenger. Det är billigt att både ringa och använda internet, men han brukar även leta upp något ställe med wifi för att prata med oss. På så sätt får vi bilder och information om läget och kan hjälpa honom snabbt.

78 dagar… på den tiden ska jag försöka få tag på ett par resväskor till och rensa bland alla kläder och annat som vi samlat ihop. Vi har väldigt mycket som ska med, kläder, leksaker och en massa annat. Det mesta lämnas kvar, även några resväskor. Smile får en massa saker till familjen och vår chaufför Buba ska också få en hel del. Att U hjälper oss med telefonen är guld värt! Det har ju inte gått några resor till Gambia på 18 månader, så arbetsituationen är akut. De första turisterna kommer på tisdag och kommer att vara mer än välkomna och få väldigt mycket uppmärksamhet. Äntligen kanske Smile kan hitta ett jobb och Buba få lite körningar. Att försörja sina familjer är svårt när turisterna och jobben uteblir. Men nu finns det hopp igen!

På tisdag får även vår kära Linda påfyllning av ost och grovt bröd som U har med till henne. Självklart har även vi med det när vi kommer, det är lixom en sjävklarhet. Utan Linda skulle vi inte kunna hjälpa på det sätt vi gör, så det är klart att vi förser henne med hennes nödvändigheter. Särskilt som jag dessutom ska skriva om henne när vi är där. Det blir intressant att intervjua en gammal vän som man tror att man vet mycket om…

Jo, jag längtar! Väldigt mycket! Att få flyga in över mangroveträsken och se hur Gambiafloden flyter fram mellan träden är något alldeles särskilt. Att första kvällen gå ut från hotellet, känna värmen, höra vågbruset och hälsa på alla vänner. Att första morgonen sätta på sej sommarkläder, köra ner fötterna i ett par sandaler och äta frukost ute i solen. Allt detta längtar jag enormt mycket efter! 78 dagar kvar…