Bläddra efter
Etikett: politik

Helvetet på jorden

Helvetet på jorden

Vi lämnade Auschwitz med blandade känslor. Man kan omöjligt förstå vad som hänt där, även om man sett platsen på riktigt. Bland besökarna såg vi äldre människor, som fick hjälp att lägga blommor på olika platser. Några grät, några såg ut som de skulle tuppa av när som helst. Ingen av dem var ensam, alla var där med ganska stora sällskap. Kanske hade de varit fångar här? 

Det var nog först när vi såg avrättningsplatserna och de gamla människorna som man förstod att något hänt. Men omfattningen går helt enkelt inte att förstå. Det var en kort bussresa till Birkenau, den skedde under tystnad. Det första man ser när man närmar sej är det långa stationshuset som finns i alla filmer. Den tegelfärgade byggnaden som tågen kör igenom. Bakom den byggnaden fanns helvetet på jorden!

Vi kom dit efter lunch, då var det väldigt varmt och solen sken. En så vacker dag är det ännu svårare att förstå vad det är man ser. Om man inte tänkte på vad man såg så var det mest en massa ruiner från något som såg ut som häststallar. Det var grönt och lummigt och väldigt vackert… ända tills man bröjade tänka. De där stallarna hade ju inte rymt hästar utan människor. Hundratals människor i varje barack som var byggda för max 20 hästar.

Sen var det det där tåget… Tåget fanns inte där, men ”perrongen” fanns ju. Platsen där framtiden avgjordes för dem alla; livet eller döden. Gaskammaren eller arbete. Att står där i gassande sol och försöka se alla människor framför sej går förstås inte, men man kan ändå förstå att situationen var kaosartad. Platsen är nämligen ganska liten. Inte alls anpassad för särskilt många människor samtidigt. Att hålla ihop en familj eller hålla fast ett litet barn måste ha varit helt omöjligt.

Det man ser på platsen är en mängd skorstenar från barackerna på ena sidan (männens sida), några få baracker står kvar på andra sidan (kvinnornas sida). En uppställd vagn står vid en av barackerna, vagnen drogs förmodligen av fångar och transporterade döda. Man ser också resterna av gaskamrarna… vid nergången till av en dem låg blommor och ljus. I slutet av tågrälsen låg en stor blomkrans. Det är som sagt ett vackert och lummigt området och det beror tydligen på att askan från de döda ströddes ut runt om i marken och var god näring till grönskan. Mitt i grönskan finns en liten naturlig damm, full med små färggranna grodor.

Det vilar en viss frid över hela området, men också ett vemod och en sorg. Förstås. Man går långsamt när man är där och viskar när man pratar. Alla gör det. Här såg vi också äldre människor som tillsammans med anhöriga la blommor här och var. Jag blundade och försökte föreställa mej platsen under kriget, men det går förstås inte. Det är så obegripligt och ofattbart att det helt enkelt inte går att förstå. Men jag är glad att jag varit där och att jag varit där med personerna som betyder mest i mitt liv. Att visa detta för barnen är viktigt för mej. Även om det inte är en del av deras personliga historia, så är det en del av männsklighetens historia som alla bör känna till.

Det är 70 år sedan fångarna i Auschwitz och Birkenau släpptes fria, men minnet av förintelsen måste leva vidare och berättas om och om igen. Några säger att det inte kan hända igen, men det kan det. Det gör det. Människor särbehandlas och diskrimineras dagligen än idag för sin tro, sexualitet, handikapp eller ras. Detta måste vi alla vara med och bekämpa. Rasismen får inte ta fäste eller få näring att växa. Det enda vi kan bekämpa rasismen med är kärlek, vänlighet och omtanke. Det goda kommer alltid att segra mot det onda. Och vi måste göra det tillsammans!

Alla borde se både Auschwitz och Birkenau. Alla! Det ger en helt annan syn på livet, på väsentligheter och på vad som verkligen är viktigt. Att leva är det viktiga, att ha hälsan. Allt annat är bonus. Jag förstår inte hur man överlevde Birkenau och jag förstår heller inte hur man klarade att leva vidare efter kriget med såna erfarenheter. Allt man sett och upplevt. Jag kommer aldrig att förstå. Men en sak förstår jag och det är att vi alla ha samma värde. Och att många av oss gnäller över småsaker istället för att se det som verkligen är viktigt.

Förintelsen har ägt rum. Den som säger något annat ljuger! Berättelserna måste fortsätta att berättas. Vi får aldrig glömma!

Vi får aldrig glömma!

Vi får aldrig glömma!

Minnesdagens för förintelsen har passerat. Den är på min mammas födelsedag den 27/1 och därför kommer iaf jag alltid ihåg den. Jag har alltid varit intresserad av andra världskriget och särskilt förintelsen. Jag har läst mängder med böcker, personliga berättelser och ögonvittnesskildringar. Jag var nog bara 6-7 år när jag läste Anne Franks Dagböcker första gången och sedan har jag läst allt jag kommit över. Biblioteket är en himla bra grej!

Nu i dagarna har det varit flera dokumentärer som jag tittat på när jag stått på löpbandet. Jag får inte nog! Jag äcklas, blir förbannad, fascineras, gråter och förundras över människan. Hur kan man bygga dödsfabriker? Hur kan man ens komma på tanken? Hur kan man hata så mycket? Att sedan få anhängare som arbetar för ens galna idéer är också ett kapitel för sej. Hur överlever man ett liv i koncentrationsläger? Hur klarar man att fortsätta leva när man blir fri? Jag fattar inte…

2008 blev jag och Martin ett par, samma sommar åkte vi med mina två tonårssöner till hans hemland Polen. Jag känner ingen personligen som var med i kriget eller ens var i närheten av dödslägren. Det gör Martin. Flera av hans släktingar var med i kriget, hans föräldrar var unga och har egna minnen. Målet med vår resa var först och främst att uppleva Polen tillsammans och i andra hand att besöka Auschwitz. Killarna var i perfekt ålder och läste om förintelsen i skolan, de skulle få en rejäl lektion i historia. På plats där allt hände.

Vi tog den lokala bussen från Krakow de 6 milen till Oświęcim som staden heter på Polska. Det var midsommardagen och väldigt varmt. Bussresan tog drygt en timme och på vägen dit hade vi ingen aning om vad som väntade oss. Vi tog oss till Auschwitz först, ni vet stället med den bågformade skylten Arbeit mach frei. Vi såg en kort film och gick sedan runt på området.

En mycket märklig känsla! Det var som vilken liten söt småstad som helst, med kullersten, nummerskyltar på husen och fina gatlyktor. Att detta varit ett fångläger där hundratals människor avrättats varje dag var väldigt svårt att förstå. Men här och där fanns kala tegelväggar med en enkel krok, avsedd att hänga upp fångarna i för att de skulle stå upprätt när de blev skjutna.

Hela området är numera ett museum och har blivit till ett monument för alla de 1,1 miljoner som dog i de tre lägren i Auschwitz. Här finns ett rum med bara skor, ett med glasögon, ett med kläder, ett med väskor osv… det värsta var rummet med hår. Mängder med hår! Av håret vävdes filtar som såldes. Säkert både varma och mjuka, men ändå… det går inte att ta in när man står där.

Det hänger mängder med bilder på alla som en var här och överallt hänger och ligger det blommor. När vi var där var allt svårt att ta in, känslorna kommer först efteråt. Nu snörper det åt i hela bröstet, så jag fortsätter med Birkenau i ett annat inlägg. Jag måste andas normal igen innan jag skriver mer. Auschwitz var nämligen den enkla biten… Birkenau var nåt helt annat…

Vi får inte glömma! Det här måste vi berätta om och om igen! Jag fortsätter imorrn.

Många känslor på samma dag

Många känslor på samma dag

Igår var Senior och jag med och arrangerade Fadimes Minnesgala på Berns. Jag vet inte hur många galor man hittills har haft, det här är den första för oss. Men på Berns har jag varit en del och bla fixa en annan gala för ett par år sedan. Alltså känner jag till lokalerna ganska bra och vet vilka lösningar som är praktiska. Min uppgift blev därför att ta hand om Säpo och de artister som skulle vara med och se till att var och en var på plats när de skulle upp på scen. Sånt kan jag och tycker är kul!

Jag är hellre bakom scen än framför och jag får röra mycket på mej. Just den här galan var ju inte någon hejsanhoppsangrej med glitter, glamour och glädje. I det här fallet skulle vi minnas Fadime, hur hon försökte uppmärksamma frågan om hedersrelaterat våld och till slut mördades av sin egen pappa. Det var en mängd talare på plats bla Stefan Löfven och Anna Kinberg Batra, Fadimes advokat Leif Erickson och andra som upplevt snarlika situationer. Oerhört känslomässigt och intressant. Tyvärr hade jag inte möjlighet att lyssna särskilt mycket eftersom jag skulle ta hand om allt som hände bakom scen, men jag lyssnade på några repetitioner och kunde på så sätt ändå vara med lite. Och jag hade förmånen att få prata med alla dessa människor i lugn och ro innan de skulle göra sitt framträdande.

Min första uppgift för dagen var att visa Säpo runt och berätta om allt. Säpo kommer alltid och kollar läget en god stund innan gästerna dyker upp, i det här fallet två olika Säpo-grupper. Sen tog jag emot Malou, jättekul att ses igen! Vi åt lunch tillsammans och hann prata ordentligt till skillnad från sist. Vi hann ta en bild också, det missade vi förra gången. Sen var jag tvungen att springa och Malou skulle få mikrofon och presenteras för en massa människor. Hon var nämligen konferencier för dagen.

Efter att en massa frågetecken rätats ut var det dax för Löfven och Kinberg Batra att komma. Jag väntade utanför med en av Säpo-killarna. Först kom Kinberg Batra och jag hann precis få in henne genom dörrarna innan Löfven dök upp. Media blev halvgalna eftersom detta är en sak de gör gemensamt och det var Kinbergs Batras första officiella uppdrag som partiledare. Löfven blev inte riktigt lika attackerad, så han fick börja med att skriva i minnesboken medan jag försökte bända loss Kinberg Batra ut journalisternas klor. Det tog en stund, men sen så kunde även hon skriva i boken. Den här sekvensen visades tydligen på nyheterna i Tv4, men det har jag inte sett.

Vi gick igenom var de skulle sitta, när de skulle vara på scen och en massa praktiskt. Sen fick de mingla runt bäst de ville medan jag försökte få ordning på en massa andra detaljer. Klockan 15 startade allt och då var det bara att se till att folk var där de skulle så jag kunde fånga dem och se till att de stod på scen när de skulle. Tyvärr var många ganska dåliga på att hålla tiden inne på scen, så allt blev väldigt försenat och utdraget. Detta måste bli bättre nästa år! Allt flöt iaf på som det skulle utan några större incidenter och föreningen GAPF verkade nöjda både med galan och min instats. De till iaf att jag är med nästa år igen. Och sonen! För han var också till stor hjälp som nån slags fixarfrasse där det behövdes.

7 timmar och 11 000 steg senare nästan sprang jag iväg för att hinna äta innan det var dax att sitta på Intiman och se publikrepet av Svarte Orm. Lite kul faktiskt; jag tog hand om Fru Batra på dagen och tittade på Herr Batra på kvällen 🙂

Statsministrar och partiledare i all ära, men det roligaste var ändå att få träffa Gunilla Backman! Gunilla jobbade på Cirkus när jag jobbade på Oscars i slutet på 80-talet. Den tiden var väldigt speciellt och vi umgick mycket mellan teatrarna. Vår enda spellediga dag i veckan tillbringade vi ofta tillsammans genom att äta picknick och spela brännboll på Djurgården. Att träffa någon från den tiden är lika roligt varje gång och nu har vi tänkt hålla kontakten även framåt i tiden. Gunilla ska bla sjunga Streisand-låtar inom kort och det vill jag verkligen höra!

Jag träffade massor med folk igår, bloggkollegor, gamla arbetskamrater, politikerkollegor mm. Jag ber om ursäkt att jag inte hann prata mer med er alla, men så blir det när skallen är full av minutrar och namn. Så är jag när jag jobbar, fokuserad! Trots att ämnet var väldigt allvarligt hade jag en jätterolig dag. Många härliga människor som tillsammans kämpar för något viktigt, oavsett bakgrund, politiskt syn osv. Så många människor som enas i en enda fråga, som kämpar tillsammans sida vid sida. Det är nästan magiskt att få vara med om något sånt. En otrolig förmån och upplevelse. Och jag är gärna med nästa år igen, om de vill ha mej och jag har tid. Fadime startade kampen, vi måste avluta den för hennes skull. Rätten att älska den man själv väljer måste vara självklar!

Trots att jag var helt slut, så var dagen alltså inte slut… nu skulle ju Herr Batra och hans kompisar visa upp sej. Men det berättar jag om senare 🙂

Lagen om livets jävlighet…

Lagen om livets jävlighet…

Varför kan inget vara enkelt och går rätt vid första försöket? Varför ska det alltid strula när jag försöker att göra något? Det är verkligen Murphys lag som gäller mej, jämt!!!

I början av december registrerade vi Du i Fokus både på bolagsverket och Skatteverket. Från Bolagsverket gick allt snabbt och vi fick registreringspapper på bara några dagar. Skatteverket tog tid på sej… 19 december fick jag besked om att jag skulle komplettera med vissa upppgifter. Man ville bla veta om WEBBmagasinet hade nån hemsida… va? Så smarta är de alltså där…

10 frågor skulle jag svara utförligt på. Vilket jag också gjorde direkt och skickade med vändande post. Tyvärr var vår skrivare/kopieringsmaskin sönder så jag kunde inte kopiera det jag skrev, men ville skicka det snabbt och tänkte inte mer på det. Jag hörde inget på hela julen men det var ju inte så konstigt – alla var ju lediga. Nyår och trettonhelg passerade och igår fick jag ett nytt brev. Nu säger man att ärendet avskrivs eftersom jag inte kompletterat uppgifterna de ville ha!!!

Brevet har alltså inte kommit fram! Det är helt tydligt att posten inte funkar längre! Man ska maila allt och begära kvitto för att vara säker. Men det slutar inte där… det första jag gör nu på morgonen är att ringa handläggare, för att få veta att han är sjuk. Jamen det är väl självklart!!!

Jag kopplades till växeln och bad att få prata med någon annan för nu vill jag ha detta ur världen! Jag fick prata med en dam som iofs var vänlig men ganska oförstående. Hon skulle iaf se till att någon ringde upp mej under dagen, så nu vågar jag inte duscha eller göra nåt alls knappt. För om jag gör nåt så kommer det ju att ringa, Murphy…

Jag fattar inte varför det alltid blir så här när det gäller mej! Det spelar ingen roll om det är läkartider, kallelser eller annat – det blir alltid strul och mitt ärende tappas bort eller hamnar mellan stolarna. Murphys lag, lagen om livet jävlighet. Allt som kan gå fel går fel och kan inget gå fel så gör det de ändå… mitt liv på en pinne.

Så nu sitter jag här och väntar. Ska jag våga duscha? Jo, jag får väl ta med mej telefonen in i duschen… jag avskyr myndigheter, papper och POSTEN!!!

Uppdatering: jag var tvungen att gå på toaletten och självklart ringer telefonen då. Murphy… men handläggaren var trevlig och tyckte att den första handläggare bara hade krånglat till allt och inte alls fattat vad vi pysslar med. Han kollade in magasinet direkt och sa att det här var himla intressant och registerade min firma på studs. Magasinet skulle han kolla in mer senare. Så svårt var det alltså…


NU ska jag duscha!

Vem stoppar polisen?

Vem stoppar polisen?

Jag har två söner, 20 resp 21 år gamla, men det vet ni redan  🙂

Bägge har körkort sedan många år tillbaka, först för moppe sedan för bil. Junior tog även för motorcykel så fort han fick. Senior kör runt i morfars gamla Merca och Junior en gammal Toyota. Ingen större skillnad alltså, ändå en gigantiskt skillnad i polisens ögon.

Jag tror inte att Junior har blivit stoppad en enda gång, medan Senior blir det titt som tätt. Häromdagen var jag med när han blev stoppad och var då tvungen att fråga poliserna vad de tittar på och varför de stoppar just Senior så ofta. Svaret var kanske inte särskilt överraskande, men fick mej att fundera.

De tittar mycket på bilmärke och årsmodell. En äldre bil av märket BMW eller Mercedes med en yngre förare kollas upp så ofta de går. Det har nämligen visat sej att just de förarna ofta inte har något körkort… i just det här fallet tyckte de också att Senior tittade lite för länge på dem när han passerade dem. Då skulle de ta in mej varenda gång, eftersom jag alltid kollar om det är en polis jag känner. Men jag blir väldigt sällan stoppad…

Poliserna som vi pratade med hade gott om tid och svarade snällt på alla våra frågor och sa sen att Senior kan förbereda sej på att bli stoppad oftare än andra även i fortsättningen. Just pga bilens märke och årsmodell och hans eget utseende som ung förare. En 20-årig lintott i en gammal Merca ska alltså köra väldigt lagligt eftersom han med största sannolikhet har en jäkla koll på sej. Hur är det då om man istället är väldigt mörkhårig och har ett utländskt utseende? Förmodligen ännu värre.

Nu har han iaf fått en förklaring till varför han har en date med polisen oftare än vi andra. Inte mycket att göra något åt, mer än att hålla sej till trafikreglerna. Han har ju dessutom uppgett att han har adhd mm när han ansökte om körkortstillstånd och måste därmed lämna in läkarintyg om lämplighet vartannat år. Han riskerar alltså mer än någon annan att förlora sitt körkort om polisen anmärker på något. Utan körkort skulle hans liv bli väldigt fattigt, han älskar att köra bil!

Å nu är det dax att skicka in det där intyget igen och den här gången har vi bifogat en skrivelse med önskan om en omprövning för att slippa skicka in de där intygen. Han har haft körkort sedan han var 15 år och inte visat sej olämplig hittills. Så nu håller vi tummarna för att det är sista gången han behöver skicka in de där intyget som både är krångligt att få och är lite av en kränkning att be om. Hade han misskött sej eller hade ett missbruk skulle det vara en helt annan sak, men nu har han ju inte det.

Men så enkelt är det väl inte, det är ju trots allt en myndighet vi ska stångas emot…

Att döda sitt barn för kärlekens skull

Att döda sitt barn för kärlekens skull

Att någon kan planera att döda sitt eget barn tror jag vi alla omöjligt kan förstå hur man kan göra. Men det förekommer. Även om vi helst inte tänker tanken så är det ändå så att både unga kvinnor och män dödas av sina familjer. Här i Sverige. Oftast för att de valt att älska ”fel” person. Ni kommer säkert ihåg Fadime och Pela, de har fått bli ansikte för alla de andra som drabbats,

Den 21 januari är det 13 år sedan Fadime mördades av sin pappa för att hon ville välja sin egen pojkvän. Fadime har gett namnet till flera konferenser som uppmärksammas i hela landet, Fadimedagarna, som startar med en gala på Berns den 17 januari. Det blir även en dag i Riksdagen med paneldebatt och en mängd olika aktiviteter i bla Malmö, Uppsala, Göteborg och Karlstad. Själv ska jag vara med och arrangera galan på Berns, så kom dit biljetterna är billiga!

Varför är detta viktigt för mej? Jo, för att jag tycker att man ska kunna älska vem man vill utan att riskera livet. Detta berör mej precis lika mycket som att homosexeulla utsätts för trakasserier för att de älskar någon av samma kön. Det spelar ingen roll vem man är, man måste få välja vem man vill älska! Ingen annan ska tala om för mej vad som är rätt eller fel när det gäller kärlek, det måste jag få bestämma själv!

Jag är svensk och personen jag valt att dela mitt liv med är polack. Bara tanken att min familj skulle döda mej för den sakens skull känns totalt främmande. Men så är det för en del i vårt land. Unga kvinnor och män som måste söka skydd för sin kärlek och kanske lämna landet för att kunna älska den de vill. Det är så sjukt att det nästan känns overkligt. Men det är verklighet och det är bla Fadime beviset för. En skrämmande verklighet där hennes pappa hellre sitter fängslad för mord på sin egen dotter än att dra skam över familjen. För många av oss är detta omöjligt att förstå. Å det är därför det måste uppmärksammas!

Snälla! Jag ber er!!!

Snälla! Jag ber er!!!

Ett inlägg om året i detta ämnen blir det… nu är det dax… det handlar om fyrverkerier. Resten av året agerar jag på andra sätt. Jag har bla skrivit ett antal motioner om ämnet.

Förra året hamnade vi i Expressen, i år har det iaf varit lugnt på mediafronten. Men på smällandet är det inte lugnt, låååångt ifrån! Snälla ni! Jag ber er!!! Skjut era fyrverkerier runt 12-slaget! För både människor och djurens skull.

Som vanligt kör smällandet igång vid lucia. I söndagskväll lät det som nyårsafton utanför oss, det smällde oavbrutet från tidig eftermiddag till efter midnatt. Den stackars pälsbollen vågade knappt gå ut och kissa. Så fort det var minsta avbrott i smällande nästan kastade vi ut honom för en snabb kiss så han inte skulle tvingas kissa inne. Långpromenad var helt uteslutet hela söndagen, de andra dagarna går Martin ut med honom så tidigt han kan. Innan marodörerna vaknar… På nyårsafton får han vanligtvis knipa väldigt väldigt länge.

Förra året höll smällandet på till sista januari. Hur vet jag det? Jo, jag fyller år då och det var sista gången jag hörde en smäll. 6-7 veckor hade vi alltså problem att ta promenader med hunden, pga att folk inte kan respektera varandra och de regler som gäller kring fyrverkerier. Jag kan tycka att det är fint att titta på, men smällandet gillar jag inte. Jag har dessutom sett för många olyckor på nära håll, för att det ska vara njutningsbart fullt ut. Fyrverkeripjäser som stryker över ryggen på en människa som vrålar av smärta är inte vacket, inte ett öppet hål i handen heller. Men några mindre fyrverkerier, över ett öppet område, utan knall – helt ok!

Men det handlar inte bara om smällandet och våra djur. Det handlar för mej främst om alla de små flickor som framförallt jobbar i de fabriker som gör fyrverkerierna. Deras händer passar bäst till att göra pjäserna, eftersom de är små och därför anlitas de mest för jobbet. Men det är farligt och mer än en gång har fabriker flugit i luften och många tusen småtjejer har strukit med. Små flickor som tvingas arbeta pga deras små händer passar för jobbet och som sedan dör eller riskerar att dö pga att rika människor vill ha lite underhållning. Rika människor som också i vissa fall dör eftersom de inte handskas respektfullt med varorna.

Men sen har vi även miljöaspekten. Alla de ton med bly som släpps direkt ut i vår natur. En miljöförstöring som jag inte förstår att Miljöpartiet inte ifrågasätter alls. På Skytteklubben tvingas vi återvinna patroner för att de inte ska bli kvar minsta blypartikel för att riskera vår miljö. Vi tjatar på skyttarna att tvätta händerna noga och inte peta sej i ansiktet när de tagit i patronerna. För deras egen säkerhet och hälsas skull… Småungar pillar med smällare och fyrverkerier utan att någon har en tanke på att de borde tvätta händerna. Å hur mycket skräp ser vi dagen efter. Var är miljötänket???

Jag vill inte verka rabiat eller vråla om förbud. Men ju mer jag tänker på det, desto konstigare blir det att detta faktiskt är tillåtet. Här eldar man upp miljontals med pengar. Djur dör av chocken, får missfall, hamnar i panik och sliter sej. Det är en enorm skaderisk och många personer per år blir blinda och förlorar fingrar eller hela händer. Det är dessutom miljöfarligt. Små barn dör i tillverkningen. Man tjatar om att motverka barnarbete och miljöförstöring och ändå är detta tillåtet. Visst är det konstigt???

Nu vädjar jag till er som ändå ska skjuta iväg fyrverkier att bara göra det timmarna runt 12-slaget. Så att vår pälsboll kan kissa när han behöver under dagen. Slipper ligga och skaka under bordet eller på toaletten större delar av dagen. Så att vi kan få en trevlig kväll, utan att vara oroade för att han ska dö av traumat. Jag ber er helt enkelt att visa hänsyn. Det är faktiskt inte svårare än så.

Man trodde att vi hade dött i tsunamin

Man trodde att vi hade dött i tsunamin

Thailand 2001-2002 (?)

Idag är det 10 år sedan vågen spolade bort delar av Thailand, Aceh, Maldiverna och Sri Lanka mm. Det är lite suddigt vad som hände där på morgonen… jag vet bara att jag blev väckt väldigt tidigt av telefonen av en kompis som jobbade på riksdagen. Han hade redan förstått omfattningen och börjat ringa runt efter kylcontainrar… Han satt alltså inte i regeringsposition, utan arbetade i riksdagen för oppositionen och hade inget med den långsamma processen att göra. Tvärtom!

Jag jobbade som personlig assistent då och både hemma och på jobbet satt vi som klistrade vid tv´n och radion för att få så mycket information som möjligt. Vi hade inga nära vänner på plats i Thailand, men det som hänt var så fruktansvärt att det inte gick att tränga bort det. Så jag tittade och blev upprörd över regeringens långsamma reaktion. Att skylla på julhelg var så lågt att man bara blev förbannad! Hur svårt var det att flyga ner hjälp? De andra länderna gjorde ju det!

Egypten 2004-2005

Vi var alltså hemma, men åkte till Egypten den 28 eller 29 december. På Arlanda mötte vi trasiga människor, vissa helt apatiska, utan tillhörigheter, ensamma barn, barfota… fruktansvärt! De fick gå en särskild väg på Arlanda för att få hjälp vid hemkomsten. Jag antar att de fick träffa både präst, psykolog och sjukvård redan på plats vid ankomst. Det var faktiskt ganska skönt att åka iväg och släppa all rapportering, även om det samtidigt kändes lite som ett svek att åka iväg och koppla av. Jag och barnen, vi var ju fortfarande en familj.

Vi njöt av sol och värme, killarna dök med tuber för första gången. Mina föräldrar kom dit efter en vecka och vi hade sista veckan tillsammans. Det enda konstiga som hände under semestern var att allt vatten vid vår strand försvann. 100 meter ut låg fiskar och sprattlade… båtar torrlades och gick varken att få ner i vattnet igen eller upp på stranden… hur konstigt som helst. Å det där vattnet kom inte tillbaka medan vi var där. Någon sa att jordbävningen innan tsunamin skapat en djup havsspricka, och vårt vatten hade tydligen gått till den sprickan… jag vet inte om det är sant, men konstigt var det.

Så åkte vi hem och när barnen kom tillbaka till skolan blev de överfallna av gråtande och skrikande kompisar. De hade tydligen trott att vi varit i Thailand och omkommit. Jag trodde att alla visste att vi varit i Egypten och aldrig varit oroliga för oss. Men tydligen hade inte informationen gått fram som den skulle… så folk trodde att vi dött. Så mitt i allt sorgligt, rapporteringar om kistor som kom till arlanda och familjemedlemmar som tappats bort, stod vi – helskinnade. Vi kom med lite lite glädje mitt i allt sorgligt.

Sri Lanka 2005-2006

Något år innan badade vi i Thailands vågor, samma år i Egyptens och året efter i Sri Lankas vågor… samma vatten, olika stadier. Ett vackert oförstört Thailand, ett förundrat Egypten där vattnet försvann och ett halvt bortspolat Sri Lanka under uppbyggnad. Vatten har en enorm kraft, det är iaf ett som är säkert. Man ska ha respekt för naturen och naturkraften. Frågan är hur mycket vi själva bidragit till katastrofen och framtida katastrofer med tanke på hur vi misshandlar vår planet?

Medan du äter din skinkmacka…

Medan du äter din skinkmacka…

Sitter här, dan för dan, och funderar. Under granen ligger kanske 10 julklappar från oss i familjen till varandra. Inget överdåd, men tillräckligt. Apropå gårdagens inlägg så tycker jag att hela familjen hållit sej ganska måttliga med inköpen.

Jag sitter här i mitt ombonade och julpyntade hem. Jag som älskar julen men i år inte ens ville julpynta. Höstan var rejält psykskt jobbig och jag hade tom förlorat hoppet om sonen. Men på nåt sätt vände vi långsamt skutan och nu ser det ut som att vi kan blåsa faran är över och pusta ut. Inget är säkert, men det känns bättre än på mycket länge.

Jag har inte en gnutta julmat hemma, men vet att jag får så det räcker hos mamma imorrn. Där kommer vi att fira julen tillsammans med barnen och Martins föräldrar i lugn och ro. Å på morgnen äter vi frukost med mina kusiner och deras familjer hemma hos min faster. Härligt sällskap, gemenskap, mat och julklappar. En helt vanlig jul i mångas ögon.

Då går tankarna till Magda Gad. Har ni hört talas om henne? Magda är något yngre än mej och frilansjournalist. Hon har precis åkt till Liberia för att dokumentera folket mitt i ebolaland. Hon skulle bara vara där ett kort tag och komma hem till jul, men kunde bara inte åka hem efter allt hon sett. Så hon har bestämt sej för att stanna på obestämd tid. Hon har blivit hotad med vapen, sett folk dö, kramat föräldralösa barn och en massa annat. Å kan inte lämna landet. Hon kan inte åka hem, för hon är redan hemma. Känner jag igen det tror ni?

Magdas texter är otroligt starka. Med bilder blir de nästintill outhärdliga. Här sitter vi mitt i julstöket och enda problemet vi har är om julmaten ska räcka och om alla julklappar är inköpta. I Liberia får inte sjuka komma till sjukhusen eftersom man är rädd för att alla har ebola. Gravida kvinnor med komplikationer dör utan för sjukhusen i privata bilar och begravs med levande foster i magen. Medan vi sitter och tuggar på en macka med julskinka… Kontrasterna kan inte bli mycket större.

Jag vill inte skuldbelägga en enda av er, jag vill bara ge en bild av att det är stor skillnad beroende på vem man är, var man kommer ifrån och vilken bakgrund man har. Jag missunnar er inte skinkmackan, men önskar så förtvivlat att vi alla på något sätt kunde hjälpa Magda att hjälpa. Helst skulle jag vilja åka dit på en gång och hjälpa till, men det funkar inte rent praktiskt just nu.

Det känns trots allt väldigt bra att vi precis skickat ner mer pengar till Smile och hans familj så att de kan köpa något extra till jul. De är visserligen muslimer, men firar faktiskt lite jul ändå. Om inte annat så kanske barnen kan få lite godis eller familjen lite kött. Smile har det svårt just nu. Han var tvungen att tacka nej till ett fast helårsarbete eftersom han måste hjälpa familjen med odlingarna så att det får någon mat alls. När turisterna uteblivit har valutan blivit rätt värdelös, allt är skitdyrt och det finns inte mycket att köpa. Så de egna odlingarna är otroligt viktiga.

Våra pengar hjälper de 12 personerna att överleva. 400 kr i månaden, som de nu kan använda till det allra nödvändigaste som bla mediciner. Hade de inte haft våra pengar hade de förmodligen inte köpt några mediciner alls utan istället gått till en medicinman som ordinerat mysko grejer som ofta förvärrat tillståndet. Nu slänger han bara iväg ett meddelande på messenger så skickar vi pengar till vår vän Linda som köper medicinen som familjen sedan hämtar hos henne. Vi vet att pengarna används på rätt sätt. Tack och lov behöver de iaf inte oroa sej för ebola, den har inte nått landet. Jag hoppas att den aldrig gör det!

Vill ni hjälpa oss att hjälpa så får ni gärna höra av er! Varenda öre gör skillnad! Har ni en dålig dag så läs Magdas magiska texter. Ni kommer inte att må bättre, men ni kommer återigen påminnas om den rikedom ni faktiskt besitter. De allra flesta i vårt land, iaf ni som läser det här, har det väldigt bra. Det är mycket vi kan göra för att hjälpa andra och känna oss ännu rikare, i hjärtat.

God uppesittakväll på er

Spam spam spam

Spam spam spam

Jag avskyr reklam i mailen!!!
Just nu vinner jag pengar, telefoner och fria spinns flera gånger om dagen. Dessutom får jag ta hur höga lån som helst utan säkerhet och kan köpa mängder mediciner på nätet. Jag blir så trött!!!

Jag skräpmarkerar nästan vartenda ett, men det hjälper inte. Jag överdriver inte om jag säger att det nog är 50 mail om dagen med bara skit. Visst är det bara att slänga, men eftersom jag får annan reklam och pressmaterial som jag är intresserad av så kollar jag faktiskt nästan varje mail så jag inte missar något viktigt. Så det tar lite tid, onödig tid!

Tänk om de där långivarna som säger att jag har för höga lån och för dålig ränta, visste att jag bara har 285 000 kvar i lån till 2% ränta… De har lixom inte så mycket att komma med i den frågan. Eller att jag avskyr spel på nätet och aldrig skulle spela på tex onlinecasino.

Så tänker jag på alla dem som faktiskt går på reklamen. Alla de som har ett spelberoende, går på ett erbjudande, spelar bort sina pengar och vänder sej till de här ställena där man kan låna pengar utan säkerhet. Hur många är de?

Eftersom de här mailen bara blir fler och fler så betyder det väl att folk faktiskt går på det? Annars skulle det väl inte fortsätta… Hur tänker du kring detta? Särskilt så här i jultider…

Att bli sedd

Att bli sedd

Att bli sedd och vara en del av ett sammanhang är oerhört viktigt. Att få bekräftelse för att man finns  helt enkelt. Vissa människor har det naturligt i sej att se och bekräfta andra människor. De här människor har ofta även andra positiva egenskaper och är väldigt behagliga att vara tillsammans med. Andra ser inte andra personer än sej själva, de är rätt obehagliga typer…

Alexander Erwik är en sån person som ser alla! Alexander driver Finest.se, han har mängder med bekanta och folk runt sej ungefär precis hela tiden. Folk drar i honom, vill vara honom nära och ses i hans sällskap. Han har tusen järn i elden och är väldigt duktig och proffsig på det han gör. Mitt i allt detta lyckas han se precis varenda människa i hans närhet och bekräfta varenda en. Man känner sej alltid välkommen och möts alltid av ett stort leende och en kram. Han kommer ihåg detaljer och frågar intresserat om sånt som hänt eller hur man mår. Han är helt otrolig!

Igår var vi inbjudna till Café Opera och slutfesten för Paradise Hotell. Den började klockan 22 när vi vanligtvis gör oss ordning för sängen. Jag måste väl erkänna att jag inte ens sett en halv minut av programmet, men en fest är alltid skoj och när Alexander och Finest bjuder in blir det alltid lyckat. Så vi åkte iväg trots den sena timmen. Vi säger våra namn i dörren och blir insläppta. Å där står han med sitt stora leende. Alexander kramar oss hjärtligt, frågar om Martins nya jobb och visar in oss i hjärtat av Café Opera.

Vi sitter nära ingången och ser gång på gång hur han tar emot folk, hälsar hjärtligt, kramas, tar bilder, pratar, skrattar. Han bekräftar varenda en som kommer och gör det helt naturligt. Man kan tycka att han borde få träningsvärk i mungiporna, men leende sitter där utan att vissna en enda gång. Han är äkta!

Vi har en trevlig kväll och får sällskap vid vårt bord av ett ungt, trevligt par, som vi pratar och skrattar med. Eftersom vi bor i förorten så måste man ju passa sista tåget om man inte vill åka nattbuss hem och det vill man inte! Så när vi går hem strax innan 24 har gänget från Paradise Hotell fortfarande inte kommit. De skulle komma någon halvtimme – timme senare, enlig Alexander. Idag kunde man läsa i skvallerpressen att de var missnöjda med sitt VIP-utrymme på festen. De fick inte tillräckligt mycket utrymme eller uppmärksamhet. Det kanske krävs lite mer än att vara med i en såpa på TV3 numera för att få lika mycket uppmärksamhet som förr. Numera trängs ju såporna i tablåerna och flyter in i varandra. Man vet inte vilken C-kändis som varit med i vilken såpa…

Vi hade iaf en trevlig kväll och fick en en gång bevis på att en ledare som bekräftar folk är den bästa ledaren. Tänk om våra politiker kunde ta till sej det och lära av proffsen. Ett hjärtligt bemötande, en intresserad personlig fråga och ett leende gör otroligt mycket. Att bli sedd! Alexander kanske borde ge kurser i ledarskap? Eller också har han det så naturligt att han inte ens är medveten om det?

Jag är iaf väldigt glad att vi lärt känna varandra och att han numera finns i vårt liv. Han är en riktig pärla som vi önskar allt gott och all lycka. Du gör skillnad Alexander! Fortsätt med det – men glöm inte bort att vara lika snäll mot dej själv som du är mot oss andra. Det är du värd!

Nu är jag irriterad!!!

Nu är jag irriterad!!!

Jag har börjat sälja lite bilder. Inte så det blir några jättesummor, men skoj ändå och ett litet bevis på att jag faktiskt kan ta helt ok bilder. Ibland händer det även att jag hakar på efterlysningar som inte ger ett öre, men där mitt namn står under bilden och på så sätt ger mej reklam.

Nu har en av mina bilder hamnat i en tryckt reklam från Tumba Centrum, deras Citylifemagasin. Alltid kul att hamna i tryck, men jag är INTE tillfrågad och mitt namn står INTE under bilden. När jag tar upp detta med Tumba Centrum får jag till svar att eftersom jag använt deras # (hashtagg) så får de göra vad de vill med bilden. BULLSHIT säger jag!!! Man äger inte en hashtagg! Det är MIN bild och om de använder bilden så ska de åtminstonde ange mitt namn! Så står det i lagen om upphovsrätt. Punkt!

Eftersom centrumet tar bort kommentarer lite hur de vill, har jag förstås fotat vår konversation.
Det visar sej att några av de som fått sina bilder i reklamen blivit tillfrågad och att vissa även ska få kompensation. Men inte jag. Å svaren är så dumma att man bli alldeles svettig. Om man inte kan lagen och vad som gäller kring upphovsrätt och bilder så kanske man inte ska jobba med reklam???

Det finns bloggare som får fakturor på flera tusen för att de i ren okunskap lånat en bild på webben. Då handlar det om att kanske 100 personer ser bilden. Det här är en reklam som går ut till alla hushåll i Tumba och har flera tusen mottagare! Jättebra reklam för mej OM MITT NAMN STÅTT UNDER BILDEN SOM LAGEN SÄGER!!! Nu är det bara en fin bild som det ser ut som centrum tagit…

Så nu återstår att fundera på vad jag ska göra… har ni några förslag? Kanske skulle slå en ping till kollegorna i tingsrätten…

2800 kr för sex!

2800 kr för sex!

Vissa rättegångar berör mer än andra, som tex när det handlar om barn och kvinnor. Jag blev väldigt berörd och fick mycket att fundera på för ett tag sedan när jag satt med ett mål som handlade om sexköp. Särskilt när kvinnan som sålt sex vittnar, det gav mej en hel del att tänka på…

Till att börja med fick vi veta att ungefär en timmes sex kostar 2800 kr. Det är mycket pengar! Eller är det det? Allt beror ju på hur man värdesätter pengar. För 2800 kr kan man just nu få en sistaminutenresa till Lanzarote med boende och allt en vecka. Det är ju jättebilligt! Då låter det ju lite galet att betala lika mycket för ett ligg om man ser det ur en eknomisk synvinkel. Men om man ser det ur kvinnans då? Är 2800 kr ett högt pris för sälja sin kropp?

Skulle du sälja din kropp till en okänd person under en timme, att använda dej lite som han vill, för 2800 kr? Är det mycket eller lite då? Hur mycket är en kropp värd? Kan man verkligen sätta pris på sin egen kropp? Man vet inte vem mannen är, om han är påverkad, aggressiv, hårdhänt, har sjukdomar eller ens om man kommer ur situationen med livet i behåll. Är då 2800 kr mycket pengar?

Att köpa sex är för mej ganska obegripligt. Hur kan man njuta och tillgodogöra sej något när man har sex med en okänd person? Jag fattar det inte. Än mer obegripligt blir det när vi får veta att de flesta sexköpare är gifta familjefäder. Man ser tydligt att de skäms rejält när de hamnar i rätten och ska berätta om allt. De flesta ber om att få domen skickad direkt till sin advokat, de vill inte ha hem papprena så familjen kan se dem och få veta vad som hänt. Männens förklaring är ofta att de bara är nyfikna och vill se hur det går till.

Att sälja sex känns inte fullt lika märkligt faktiskt. Det finns bevisligen ett behov och kan ge stora pengar ganska snabbt. Det finns en bild av att sk eskortflickor är drogade, smutsiga och ganska slitna kvinnor. Men de jag träffat är välvårdade och vältaliga. De vet att utnyttja männens svaghet och hur det ska göra för att få ut mesta möjliga av dem. De vet också att många som betalar bara vill ha deras sällskap och närhet, många gånger behöver de inte sälja sin kropp överhuvudtaget. Men det måste vara fruktansvärt att träffa nya kunder och inte veta i vilket skick man kommer därifrån. Om man kommer därifrån.

Männen skäms fruktansvärt mycket när de ska berätta. Kvinnorna berättar sakligt utan krusiduller eller detaljer. Ofta kommer de knappt ihåg männen… Att sälja sex är inte olagligt, just för att tjejerna ska kunna berätta utan att själva riskera straff. Att köpa sex däremot är olagligt. Kanske låter snurrigt, men det finns en viss logik kan jag tycka.

Så vad tycker ni; är 2800 kr mycket eller lite för en timmes sex?

Elaka kvinnor…

Elaka kvinnor…

På nyheterna i morse var det ett inslag om mobbing på jobbet och att kvinnor inom vården är mest drabbade. Vården ja… vilka jobbar inom vården? Jo, kvinnor. Det är alltså kvinnor som mobbar kvinnor. Det är ju sjukt!

Men tyvärr inte särskilt överraskande. Jag har själv varit utsatt, jag har flera runt mej som är utsatta. Även inom bloggvärlden är merparten kvinnor och det är både skitsnack och en viss mobbing där med. Varför är det så? Varför är vissa kvinnor så jävliga? Borde det inte vara värtom? Borde inte kvinnor hålla ihop och stötta varandra?

En av mina närmaste väninnor jobbar just inom vården och har blivit så illa mobbad och baktalad att hon nu varit sjukskriven sedan i våras. Nu har man bett henne att säga upp sej! Fast man vet vilka som mobbar och de tom erkänt det! Facket ser rött, men har ingen större hjälp att ge. Idag var min väninna tvingad att påbörja en kurs som cheferna valt åt henne för att det ska se bra ut på pappret när hon slutar. Samtidigt håller hon på att skilja sej, så ni förstår hur dåligt hon mår just nu.

Vad jag inte förstår är vad en person tjänar på att mobba någon annan? Alla vet ju vem som mobbar och ger knappast några förtroenden till en sån person. Å andra sidan finns det väl folk som inte vågar stöta sej med en mobbare, då kanske man själv blir utsatt…

Jag fattar inte. Men visst känns det som mobbingen blir grövre? Att samhället blir hårdare? Frågan är vad sjutton vi kan göra åt det?

Tur vi är två!

Tur vi är två!

Martin är verkligen mitt stora stöd i vått och torrt! Han finns där helt tiden, tar emot, lindrar fall, klappar om, tröstar och skulle göra allt för mej. Jag vet det, men jag tar honom inte för givet. Absolut inte. Grejen är att jag vet att han känner mej utan och innan och kan lita på att han tar över när jag inte orkar längre och det är så himla skönt att veta.

Som igår… jag avskyr papper, siffror och att läsa krångliga, byråkratiska texter. Jag får lixom ingen ordning på sånt och när jag inte fattar direkt eller något trasslar, då ger jag upp. Igår var det dax att ansöka om F-skatt och registrera företag, för att slippa en massa pappersjobb så skulle det vara enklast (och billigast) att gör allt via nätet. Upp med datorn i knät, leta fram sidan för registrering, kör igång! Det tog stopp nästa direkt. Man var tvungen att ha bank-id och det har inte jag, hade helst velat slippa att skaffa det också. Så datorn åkte raskt ur mitt knä och Martin tog över.

Han fixade mitt bank-id och lovade att sköta alla kontaker med både skatteverk och bolagsverk. Jag vill verkligen inte! Så började han med registreringen. Först ska man leta fram rätt kategori för sitt företag. Jag kan väl säga så här: ingen passade! Det finns lixom ingen verksamhet som liknar vår. Det var ju en av anledningarna till att vi skulle starta. Vi ska ha ett livsstilsmagasin på nätet, med uppdatering kanske varje dag – kanske en gång i veckan. Man kan bara välja på upp till fyra uppdateringar per vecka… OM vi tjänar pengar så gör vi det på reklamen, men vi GÖR ju inte reklamen själva för att sälja den… då tog det stopp igen! Ska man tjäna pengar på reklam, så är det för att göra själva reklambilden i uppdrag att sälja den som copywriter typ… Å så höll det på. Till slut fick det bli tre koder som passade något sånär… och en lång förklaring om vad vi håller på med.

Sen ska man uppskatta hur mycket man kommer att tjäna. Hejsan! Hur sjutton ska man kunna veta det??? Vi vet att folk gillar vår idé och att våra närmaste tycker magasinet är ok att släppa, men kommer företagen att göra det? Det är ju lixom dem vi isf ska tjäna pengar på… Så vi räknade med att vi i bästa fall kan tjäna 1000 kr i månaden. För mej låter det massor, men är idén så bra som vi tror så kan det faktiskt bli mycket mer. Hur ska man kunna veta???

När allt var inknappat och klart så trycker vi på registrera, då hänger sej sidan. Förstås! Jag hade ju gett upp för länge sen. Hade det inte varit för Martin så hade det inte blivit någon registrering och då hade det heller inte blivit något magasin.

Så var det bara att fortsätta med registreringen av själva namnet, det var lite smidigare men inte heller det särskilt enkelt. När det var gjort var det bara att pynta in 900 kr och se glad ut. Namnet var iaf inte taget, så nu är ”Du i Fokus” MITT!!!

Allt som allt tog detta nästan två timmar. Detta pga krångliga texter och förklaringar, sidor som hängde sej och en massa annat strul. Att jag inte fattar vad det står med min utbrända hjärna är inte så konstigt, men när Martin knappt heller fattar – då inser tom jag hur myndigheterna krånglat till det. Å så säger man att det ska vara lätt att starta företag i Sverigen och att fler måste göra det. Hur ska det gå till när inte ens jag som svensk fattar vad det står??? Hur ska någon med ett annat språk då klara av det???

Men nu är det gjort! Det enda som nu återstår är att fixa ett företagskonto för alla miljoner som ska trilla in. Frågan är vilken bank som ska få det förtroendet? Har ni några förslag? Nu är jag alltså egen företagare igen. Jag som skulle vara lyxsambo…