OS vs HBTQ -

OS vs HBTQ

februari 7, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Är det bara jag som tycker att kvällen invigning av OS känns lite dubbel och knepig?

Å ena sidan är Putin en läskig jäkel som man absolut inte ska stödja… å andra sidan så ska vi finnas där och stötta våra svenska deltagare. Kan man se på invigningen och spelen med gott samvete?

Det står i spelreglerna inför OS att spelen handlar om glädje, gemenskap och en massa annat fint. Men vi vet också att i Ryssland är alla former av oliktänkande och särskilt personer som inte är heterosexuella ovälkomna. Frågan är då hur man hanterar det? Man kan ju tycka att det var fel att ge ett sånt land spelen från början, men nu är det gjort och snart kör det igång.

Spelar det någon roll om vi tar ställning? Självklart gör det det! Frågan är ju bara hur vi gör det… ska vi stänga av tv´n ikväll och ha den avstängd i två veckor? Eller ska vi titta extra noga och påtala allt konstigt vi ser och uttrycka vår åsikt. Jag tror jag väljer det sista och jag tycker ändå att det känns som att Ryssland nu har ögonen på sej och att det är väldigt väldigt många som inte kommer att släppa frågan. Jag hoppas verkligen att detta kan leda till förändring inte bara när det gäller Ryssland och HBTQ, utan i alla länder som fortfarande är emot den fria kärleken. För det handlar ju inte bara om Ryssland, det är ju en mängd länder som har lagar som måste ändras.

Vi får inte lägga locket på, frågan måste leva överallt! Vi ska skrika högt, men inte bara nu – utan även sedan OS-facklan slocknat. Läs gärna Rickard Söderbergs blogg, han skriver så oerhört bra utifrån sitt eget perspektiv som jag ju förstås inte har. Det handlar om kärlek och människor och kärlek kan aldrig vara farligt eller förbjudas. Homofobi och felaktiga lagar går inte att bojkotta bort, de måste bekämpas på ett helt annat sätt, utan att krossa atleters livsdrömmar. Man kan inte ställa det ena mot det andra, iaf inte så här sent. Då skulle Sverige sagt ifrån sitt deltagande från första början.

Upp med frågan på bordet, gör som Google och färga världen i regnbågens färger! Vi måste få älska vem vi vill i vilket land vi vill. Länge leve kärleken!

Politik och makt

februari 4, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Som några av er vet så var jag länge medlem och aktiv i ett av de mindre partierna här i Botkyrka före förra valet. Efter en långvarig konflikt så lämnade jag detta med buller och bång under vintern 2010. Det var fusk med listor och en massa annan skit som jag inte kunde acceptera, så jag lämna alla mina politiska uppdrag plus alla mina föreningsuppdrag. Jag fick nog kan man väl säga.

Efter ett par år blev jag tillfrågad av ett annat parti att göra lite nytta för dem och tackade ja, det var då jag fick platsen i Tingsrätten. Igår var det nomineringsstämma, en väldigt rörig sådan och jag ställer mej återigen frågan om politik verkligen ska vara så här.

För mej är allt politik, tom när jag köper ett nagellack. Vad innehåller lacket? Hur ser arbetsvillkoren ut för dem som gör lacket? Som säljer det? Har försäljaren rätt tillstånd? Skattar han? Finns det svart arbetskraft? Ja, ni fattar. Det är inte bara ett nagellack, utan en himla massa grejer som kommer med detta som vi oftast inte tänker på.

Med politik kommer också makt och har man makt måste man vara ödmjuk. Och det är just precis där som jag anser att många politiker brister. Jag gick in i politiken 1995 för att jag ville göra Sverige lite bättre att leva i. Särskilt för våra barn. Under de här 19 år som passerat har jag engagerat mej i flera olika frågor, men fortfarande har kärnan i mitt engagemang varit att vi måste lämna efter oss en planet som är bra för våra barn. Särskilt de barn som har det lite svårare än andra, barn med funktionshinder. Alla måste ha en meningsfull vardag, ung som gammal.

Jag vet flera politiker som tänker som jag, men jag vet också en del politiker som enbart har sin titel som identitet och inkomstkälla. För en helt vanlig kommunpolitiker är det i de flesta fall en massa ideellt arbete som gäller, man har egentligen bara betalt per möte och kan på så sätt inte tillskansa sej en massa pengar utan att göra något. Som anställd politiker i kommunen är det annorlunda och väldigt bra betalt. Då har man en månadslön och det är ganska svårt att kontrollera vad just den politikern sysslar med på dagarna. Visst är det en mängd möten av olika slag, men de fyller inte hela dagarna varje dag.

Som Riksdagspolitiker är man faktiskt väldigt jämställd. Man har ett fast arvode som är lika oavsett om man är man, kvinna, svart, vit, homo, hetero, kristen, muslim, gammal eller ung. Men det finns ingen närvaroplikt. Man är invald på fyra år, varken mer eller mindre, och uppfyller man inte väljarnas krav så är man arbetslös efter de där fyra åren. Men i princip kan man sitta hemma på sin kammare under de fyra åren och ändå håva in en hel del pengar. Å det har ju hänt att en del ledamöter gjort precis så, men självklart finns det även riksdagspolitiker som gör en hel massa nytta också. Man brukar se en sammanställning innan valet i dagstidningarna hur många möten och motioner var och en bevistat och lämnat in, läs de där sammanställningarna – det säger en hel del om politikern och dennes vara eller icke vara i nästa riksdag.

Igår skulle jag alltså få veta om jag står på kommunlistan i hösten val. Men det vet jag fortfarande inte… nomineringsstämman blev en rörig soppa där endast de 11-12 första namnen beslutades om. Det var en del pajkastning, men så är det alltid när några hundra personer ska markera revir och försvara sina första hands val. Jag kom ur en krigshärd i ett parti och kom in i en annan som var nästan värre. Vem som startat konflikten är egentligen ointressant, det sorgliga i soppan är att alla skyller på varandra och verkar vara mer intresserad av att fortsätta konflikten än att ena trupperna och jobba för en vinst i höstens val. Jag har iaf markerat klart och tydligt att jag inte står på någons sida och att jag inte heller kommer att strida för en plats på listan, men får jag förtroendet så kommer jag att göra mitt jobb och det gör jag bra. Så nu är det bara att vänta och se vad som händer.

Jag har inget förtroende för en politiker som slåss för sin plats. En plats får man för att folk tror på en, det är inget man kan kräva. Men ödmjukhet kommer man långt och det tror jag att en och annan politiker skulle ta sej en funderare på. Hur var det nu: vill man ha för mycket, så mister man ofta hela stycket… ungefär så är det faktiskt i politiken. Politik är smutsigt, hierarkiskt och konfliktfyllt. Men alldeles för viktigt för att lämnas till vem som helst. Så fundera noga över ditt val i höst och använd din rätt att kryssa in någon du tycker gör ett bra jobb. På så sätt kan du kryssa in just din kandidat och förhindra att någon som bara värmer kontorsstolen kommer in.

När hjärnan slutar fungera

februari 2, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Jag sprang rätt in i väggen för ungefär 15 år sedan och får ibland frågan ”Är du helt frisk nu då?” Jag svara nästan alltid JA, men känner direkt när jag svarat att det inte stämmer. Jag ska nu försöka förklara hur det känns att vara utbränd och vad som händer sen. Det här är MIN version. Andra har förmodligen en helt annan känsla.

Jag var strax under 30 när hjärnan slutade fungera. Jag stod ensam med två små barn med mängder av diagnoser, ständig koll, möten med läkare och massor med mediciner fyra gånger om dagen. När barnen var hos sin pappa sprang jag mellan 5-6 olika jobb, politiska uppdrag och föreningsuppdrag, när barnen var hos mej tog jag hand om dem på heltid. Jag hade ingen ledig tid och hann aldrig vila eller tänka en enda tanke färdigt. Jag levde ett liv i 180 och fick heller inte sova särskilt mycket på nätterna eftersom det var då ena sonen brukade må som sämst.

Det började med att jag blev irriterad, först på barnen sen på resten av omgivningen. Jag kunde inte längre läsa en text och förstå innebörden av den. Att skriva gick fortfarande hjälpligt och det kanske var det som räddade mej för stunden – för jag skrev massor när det fanns några minuter över. Sen blev minnet sämre och jag ville inte längre umgås med folk. Alla möten blev jobbiga och jag var alltid orolig över att missa olika möten pga dåligt minne. Alla utflykter blev ett helt företag. Det gick ok att åka och handla, men att ta tåget in till stan var en omöjlighet. Så fort jag satte mej ner somnade jag, det kunde även hända när jag körde…

Jag kunde inte längre ta en vägbeskrivning, utan körde fel även när jag skulle till platser jag varit förut. Hjärnan strejkade och kände som gyttja, den funkade helt enkelt inte och när även kroppen började lägga av började min äldste son ifrågasätta hut jag faktiskt mådde. Jag glömde precis allt, hade ständig huvudvärk, var förkyld för jämnan och hade ont i kroppen och var ständigt trött, jag sov så fort jag fick chansen. En dag stod jag och vek tvätt, samtidigt som jag sov… ja, det låter inte klokt. Men jag vet att Senior, som var ca 6 år då, petade på mej flera gånger innan han fick kontakt med mej. Han tittade på mej och sa ”Mamma, du är nog sjuk”.

Jag insåg att han hade rätt och gick iväg till vårdcentralen, det här var 1999 har jag för mej och det var inte helt vanligt att en hemmamamma kom dit i det skick som jag var. Jag blev sjukskriven direkt och slapp på så sätt springa runt på alla mina extrajobb. Men jag insåg ganska snabbt att ingen skulle förstå eller acceptera varför jag var sjukskriven ”jag som såg så frisk ut”, så jag sa att man hittat nåt fel på hjärtat… det var enklast så – för det var något som ingen ifrågasatte. Läkarens rekommendation var att jag skulle vila och göra saker som var roliga och fick mej att skratta. Men jag hittade inget som var skoj och definitivt inget som fick mej att skratta, jag ville bara sova. När barnen var borta kunde jag sova dygnet runt om jag fick, och det skulle ta tre år innan jag orkade vara vaken en hel dag. Då kunde jag helt upplösligt inte sova middag och undrade vad det var för fel på mej 🙂

Jag fick en samtalskontakt på vårdcentralen och det var väldigt bra. I nästan två år pratade vi om min prestationsångest, självkänsla, självförtroende och en massa annat. Jag insåg att det var upp till mej att förändra mitt liv till det bättre och att det var dax att göra en del val. Val som skulle bli både jobbiga och obehagliga. Jag var tvungen att välja bort vissa relationer och bekantskaper, såna som tog för mycket energi av mej men inte gav något tillbaka. Jag var tvungen att syna mej själv in i minsta skavank och förändra de bitar som jag inte gillade med mej själv. Å till slut blev jag min egen bästa kompis. Till slut kunde jag acceptera mej själv som jag var med fel och brister. Till slut kunde jag respektera mej själv och ge mej den respekt som jag faktiskt förtjänade. Med små myrsteg byggde jag upp en ny relation till mej själv och snart även till andra. Jag hade lärt mej att lyssna inåt och vågade säga nej.

Det tog mej 6-7 år att bli människa igen och det gav många sviter och ärr. Jag kommer aldrig mer att kunna jobba heltid, det orkar inte min hjärna. Jag har förmodligen fått sömnapnén pga utbrändheten och man vet inte om jag någonsin kommer att bli av med den eftersom det är signalen till hjärnan det är fel på. Å sover man inte så orkar man inte, det har jag accepterat. Jag klarar inte stress och blir det för rörig kan jag inte ta in allt som händer. Jag kan fortfarande prata andra språk men inte längre läsa en kortare text på tex engelska. Bruksanvisningar är bara att glömma. Numera åker jag tåg helt obehindrat och klarar flera möten per dag, men jag måste hela tiden ha i beredskap att det tar stopp lite då och då. Blir jag upprörd eller arg så somnar jag direkt efter urladdningen. Förmodligen har jag även fått fibromyalgi av utbrändheten och det är tydligen inte särskilt ovanligt.

Så här sitter jag 44 år gammal. Jag kan aldrig mer jobba heltid, jag har ont dygnet runt och är oftast trött. Men idag är jag lycklig! Jag har papper på min trötthet, en diagnos som bevisar att jag inte är lat. Det betyder hur mycket som helst och iom att jag fick diagnosen mår jag 300% bättre! Å nu när jag vet att jag faktiskt är trött och inte lat, så kan jag välja att ta en tupplur istället för att vika tvätt eller göra något annat nyttigt. Min omgivning accepterar hur det är och hjälper mej om jag ber om det. Martin hjälper mej utan att jag ber om det och beordrar mej ibland att gå och sova.

Så jag har ändå haft tur. Jag har nästan aldrig blivit nonchalerad av sjukvården, även om en av läkarna sa att det är vanligt att vara trött och att försäkringskassan slängde ut mej efter ett par år. Men det känns ändå fjuttigt i sammanhanget när jag vet hur många andra blivit behandlade. Å nu får jag ju all hjälp jag behöver, även om jag inte kommer be om någon hjälp av försäkringskassan. Jag får helt enkelt acceptera att jag inte kan jobba mer än jag gör och därför anpassa mej efter den inkomst man får då. Jag har ett bra liv och lever idag precis som jag vill göra. Men jag kommer alltid att ha det här i bagaget och jag kommer aldrig att bli helt frisk. Men det har jag accepterat, det blir lättare då.

Värden i livet

januari 26, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Jag vet inte vad ni tycker att meningen med livet är. Ni kanske gillar att omge er med vackra saker, senaste tekniken, dricka dyra viner osv. Men jag vet också att många av er, precis som jag, ser världen med lite andra ögon…

För mej är saker inte alls viktiga. Jag märker det mer och mer faktiskt… jag köper färre och färre grejer och tycker mest att prylarna är i vägen. Jag blir ställd när folk fyller år eftersom jag inte vill ge bort saker, utan något som de istället kan göra och minnas en längre tid. Jag kan till och med bli irriterad på människors ytlighet och habegär, trots att det inte är min sak att bestämma hur folk ska leva. Det är ju faktiskt inget jag har med att göra.

Så vad är då viktigt för mej? Vad ser jag som värden i livet? Gemenskap förstås, upplevelser och minnen. Men framför allt vill jag göra gott! Jag vill vara med och förändra människors liv och ge av mej själv och min tid och sedan se en annan människa växa och blomma. DET är häftigt! Det betyder så oändligt mycket mer än att köpa en ny soffa eller dricka dyra viner. Det ena behöver å andra sidan inte utesluta det andra, men för mej gör det nog det. Bla eftersom jag inte har behovet av de där dyra vinerna 🙂

Ta bara ett sånt enkelt exempel som vårt jobb. Vi hjälper människor att gå ner i vikt och ja, vi får betalt för det. Men det är inte det som är grejen, för jag hjälper även folk i min närhet att tappa kilon – helt gratis. Vi har medlemmar som kämpat länge för att bli gravida och i några fall har som krav att gå ner några kilon för att börja sina IVF-behandlingar. Nu har vi 7-8 stycken som gått ner 6-7 kg och som blivit gravida helt och hållet av sej själva, utan behandling. Deras kroppar behövde inte mer skjuts än så och nu växer ett nytt liv i deras livmoder. Å detta mirakel får vi vara med om! Så fantastiskt! Vi är värsta bebis-fabriken 🙂

Vi har vår lillpojke som vi har förmånen att följa på nära håll. Vi vet inte hur länge vi får ha honom, men så länge följer vi hans tankar, utveckling och hans väg genom livet. Genom att prata mycket sår vi små frön i hans huvud som han funderar vidare på och rätt vad det är så kommer en kommentar om något han funderat på som vi pratat om. Även detta får vi betalt för, men det är inte det som är viktigt här heller. Det viktiga är att man ger plats i sitt hem och hjärta för en liten människa som behöver lite extra stöd och hur mycket man får tillbaka genom att göra just det. Våra samtal är fantastiska!

Men sen har vi det riktigt stora och som fyller mitt hjärta med värme och glädje, men också en hel massa oro… Det är Smile och vår familj i Gambia. De är så långt borta, vi kan bara hjälpa dem ekonomiskt och genom goda råd via chatten på Facebook. Vår försynte 31-årige Smile som är vänligheten själv och som bara vill hjälpa sin familj (13 personer) och särskilt sin mamma och syskonen. Han sliter med timmer i skogen i Senegal, ett hårt och farligt arbete. Den hjälp han får av oss går oavkortat till familjen i form av medicin, skolmaterial, mat eller kläder. Vår svenska vän som bor i Gambia hjälper oss att ge honom pengarna, så att vi slipper alla administrativa avgifter och vi kan vara säkra på att pengarna går till rätt person. Hon träffar honom personligen varje gång han hämtar sina pengar och kan kolla att allt är ok med honom och att pengarna går till bra saker.

Att hjälpa och stötta en annan människa är för mej något av det finaste man kan göra. Att sätta sej själv åt sidan och SE en annan människa, lyssna och finnas där. Det är ju så enkelt och kostar inget mer än tid. Det finns så mycket man kan göra; bre mackor och hjälpa till vid något soppkök, sticka sockor och ge till någon som fryser, nattvandra eller öppna sitt hem för barnens kompisar. Det behöver inte vara så svårt…

Jag gör vad jag kan och hoppas kunna göra ännu mer med tiden. Vår förhoppning är att vi ska ha råd att åka tillbaka till Gambia i höst och då ta med oss så mycket vi kan till Smile och hans familj. Det är vårt sätt att hjälpa och ger mervärde i vårt liv. Hur hjälper du och vad är viktigt i ditt liv? Är det viktigt att hjälpa?

Längden har betydelse…

januari 24, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Den som säger att storleken inte har någon betydelse har halvrätt, däremot har längden en stor betydelse… hur menar jag nu då? Ja, inte pratar jag om det DU tänker på 🙂

Jag har ju alltid vetat om att jag har olika långa ben, men jag har egentligen inte vetat hur mycket skillnaden påverkat mej. Att jag haltat när jag gått har jag knappt märkt, det har jag ju alltid gjort… och att man får ont i ryggen av det har jag faktiskt inte tänkt på. Att sätt ihop min onda höft med längdskillnaden hade jag förmodligen aldrig gjort om inte Dr Torsten uppmärksammat mej på det.

Mina ben är alltså ungefär 2 cm olika långa och det har till slut orsakat en ond höft med sk Snapping Hip och två inflammerade höfter som nu fått vila i drygt en månad. Dr Torsten remitterade mej till Ortoped tekniska verkstaden så att de kunde bygga om mina skor och i torsdags i förra veckan var jag där med ett par gympadojor. Jag hade köpt ett par rejäla hikingskor av god kvalitet så att de ska hålla länge. Jag får nämligen bara bygga om två par skor om året, så det gäller att vara lite smart.

Teknikern som skulle bygga om mina skor rekommenderade mej därför att köpa rejäla sulor och lägga i mina andra skor. Så det första jag gjorde var att åka till Ica och köpa filtsulor som var 6-7 mm höga, en la jag i vinterstöveln och en i hemmatofflan. Jag kände skillnad direkt! I tofflorna kunde jag stå på crosstrainern och träna en stund utan att bli det minsta trött i höften och äntligen kunde jag återigen ta en längre promenad med hunden. Jag misstänkte att jag skulle få lite träningsvärk nu när belastningen blev en annan och idag kände jag att det drog lite i vaden 🙂

Så igår ringde de från verkstaden och sa att mina gympadojor var färdiga. Dr Torsten ville att jag skulle komma förbi honom när jag hämtade skorna, så jag kunde få en kortisonspruta i höften samtidigt som jag började använda de nya skorna. Men han är inte på sjukhuset förrän om två veckor… så det får vänta. Skorna är iaf hämtade och det syns knappt att den ena är åtgärdad. När jag var liten hade en av mina kompisar en tjock klack på sina skor, det syntes mycket och folk frågade. Det här syns inte alls, ingen som inte vet märker det. MEN jag blir ju en dryg centimeter längre!!!

Det kommer att bli lite hattigt. När jag använder gympadojorna är det 11 mm i skillnad och när jag använder andra skor blir det ca 7 mm, egentligen behöver jag 15-16 mm. Vi kommer att öka på vart efter kroppen vänjer sej. Men det spelar inte så stor roll, allt är bättre än det har varit och mina höfter och rygg kommer att må så mycket bättre. Nu ska jag bara fundera på vilka sommarskor som ska fixas… jag måste nog köpa nya 🙂

Nybyggarna och Arga Snickaren

januari 23, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Nästan alla vet väl vem Arga Snickaren är, eller Anders Öfvergård som han egentligen heter. Säga vad man vill om hans metoder, men så särskilt arg är han ju inte…

När vi åkte till Egypten för några år sedan så var vi på samma flyg som hela hans stora familj. Det tog lång tid vid bagagebandet och särskilt våra två familjer fick vänta länge. Då såg man att han definitivt inte är någon arg eller uppstressad människa, han gosade med barnen, pratade lugnt med alla runt omkring och var allmänt trevlig och social. Sen har vi lyckats stöta på honom flera gånger och alltid fått samma intryck.

Jag brukar kolla på Arga Snickaren när jag kan. Jag gillar det där rättframma där man ifrågasätter personernas eget ansvar och vad man kan göra själv för att lösa problemen. Ibland kanske han inte är jättesmidig, men oftast har han ju faktiskt rätt…

Så tittade jag på Nybyggarna när det gick första gången för något år sedan. Och jag blev helt fast! Har man inte sett hans hjärta tidigare så kunde man inte missa det nu. Visst kan man hävda att han får betalt och att det är bra tv. Men jag vet att han ger av sej själv och finns till hands för de här människorna även utanför inspelningstiden. Han testade ju själv att leva som hemlös några dagar för att få en uppfattning om hur det kan vara och kunde konstatera att det var jäkligt tufft.

Idag tittade jag på nya säsongen av Nybyggarna som startade förra veckan. Och även den här säsongen är det många karismatiska personer man får lära känna. Linnea, Johan och Rita är kvar från förra året och firar ett år som drogfria. Maria som var med i första programmet kan man inte annat än tycka om… Jag hoppas att det ska gå lika bra för henne som för de som var med i förra säsongen. Johan sa nåt himla bra i förra veckans program; ”Det bästa med att droga är allt beröm man får när man slutat”.

Jag vill verkligen uppmana er att se programmet, det går på Kanal 5 på torsdagar kl 20. Det går att titta på förra veckans program på Kanal5.se helt gratis. Så kan ni berätta sedan om han verkligen är så arg den där snickaren 🙂

Missa inte tävlingen… bara några dagar kvar nu och chanser att vinna är stora!

Vi har motvind just nu…

januari 22, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Just nu är vi inne i en period av stark motvind… det mesta går emot oss och inget blir som vi vill. Hoppas verkligen att det vänder snart, för nu vill jag inte var med om fler motgångar.

Den sista i raden var igår. Martin hade äntligen fått tid för att komma till läkare och bli bedömd för eventuell bukplastik. Han har försökt förut, men inte ens fått träffa läkare – så den här gången kom han iaf lite längre.

Martin har gått ner över 60 kg på egen hand och har för mycket skinn både på magen och under buken. Han ser ut lite som han är ”vadderad” eller har skyddskläder på sej under tröjan. Det fladdrar när han motionerar, blir varmt och svettigt och ställer till en del bekymmer helt enkelt. Alltså vill han ta bort det.

Kriterierna för män är att man ska ha haft sin målvikt i minst 6 månader och ha högst 27 i BMI om man gjort det på egen hand. Har man gjort en gastric gäller 28… DET är väl konstigt? Att det ska vara olika kriterier beroende på hur man gjort det? Reglerna borde väl isf vara strängare för den som redan har belastat landstingets ekonomi? Här behandlas man alltså olika, men Martin klarade gränsen utan problem. Man ska också vara rökfri.

Sen är det bara att räkna millimetrar och centimetrar… har man bara ett ”häng” måste det vara minst 3 cm och har man fler ska de sammanlagt vara minst 5 cm. Där sprack det för Martin, han har två väck och kommer inte riktigt upp i den summan. Så det blev ett nej. Oavsett hur mycket problem man har…Surt! Alla kriterier måste uppfyllas, annars är det kört.

Så jag kollade upp vad det kostar att göra operationen privat, som dessutom blir snyggare säger många – även den här läkaren. Men med en kostnad på 37-57 000 kronor är det kört även den vägen. Martin lägger heller pengarna på att operera ögonen om han måste välja. Nu har vi ju inte pengarna, så än så länge är det inget beslut vi måste ta.

Det som gör mej mest upprörd är att han skulle fått göra en gastric (GBP) när han var som störst. Det skulle alltså landstinget bekostat och haft råd med. Men han ville inte lägga sej under kniven utan gjorde hela jobbet själv. Men när han gått ner 60 kg på egen hand och besparat landstinget massor med pengar, så får han inte hjälpen att nå ända fram. Det borde ju vara samma pengar…

Han hade redan förberett sej på ett nej, så det är nog jag som är mest besviken. Jag ville verkligen att han skulle få chansen att känna sej helt färdig och smal. Så länge han har de där påsarna, så kommer han aldrig att ha nått hela vägen fram. Även om han är normalviktig. Så om det finns någon vänligt själ där ute som sitter på för mycket pengar eller är proffs på bukplastik och vill bjuda på en operation, så får ni gärna höra av er till oss 🙂

Så irriterad!!!

januari 20, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Min äldste son har, som ni kanske kommer ihåg, både adhd och tourettes syndrom. Fram tills man fyller 19 får man gå på barnhabiliteringen, sen skickas man vidare till vuxenpsyk. Där behöver man iofs inte gå om man inte vill, men i sonens fall handlar det om att han behöver recept en gång i halvåret och en del intyg på medicinerna och intyg till transportstyrelsen för hans körkort.

Sonen är 20,5 och har fortfarande inte blivit överflyttad. Trots att jag vet att två remisser har gått från barnhabben till vuxenpsyk. Fortfarande hjälper hans gamla läkare oss, men nu börjar även hon att undra varför det inte händer nåt. Så idag började jag jaga dem… helt utan framgång.

På hemsidan står det att det är telefontid för nyanmälningar mellan 8 och 16.30. Jag ringde första gången vid 10.30 och satt i telefonkö i 25 minuter. Sen hörde jag en röst, ett klick och fick upptagetton. Så jäkla irriterad jag blev! Så irriterad att jag inte ville ringa igen förrän jag coolat ner mej lite… så jag gick med hunden, åt lunch och handlade. Sen försökte jag igen vid 14-tiden och fick då en telefonsvararröst i örat som sa att telefontiden för nya var 10-11.30. Tack för den!

Vid först samtalets abrupta avslut tänkte jag direkt på den som kanske behöver en kontakt akut. Vad gör någon som är riktigt nergången om han får ett klick och en upptagetton i örat? Försöker igen eller ger upp? Antagligen det sista.

I sonens fall är det inte akut alls, men nu måste han få en kontakt som kan lära känna honom innan det är dax att skicka in nya papper för körkortet. Det är nämligen så att om man har adhd och äter medicin så spelar det ingen roll hur länge man haft ett körkort eller hur bra man kör, man måste ändå skicka in bevis på sin lämplighet var tredje år om man varit så korkad att man varit ärlig när man sökte körkortstillståndet och kryssade i den lilla rutan som frågade om man har någon neuropsykiatrisk åkomma. Hade vi inte gjort det, så hade jag inte behövt jaga de här kontakterna…

Nu kan man ju tycka att en 20-åring borde kunna ringa det där samtalet själv. Men det är inte så lätt när man har en diagnos som tex adhd. Man blir allt för ofta överkörd och glömmer att ställa de frågor man tänkt sej. Så det hjälper jag honom med, enligt hans önskan. Men jag gör det när han är hemma, så att de kan prata med honom och de vill.

Så nu är det alltså bara att vänta till imorrn och försöka igen. Jag blir så trött…

Magnus & Brasse is da shit!

januari 18, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Igår fick vi tillbaka Minior igen. Under veckorna som gått har vi funderat på hur vi ska kunna hjälpa honom framåt med hans läsning och frågat runt efter appar som funkar bra. I förmiddags laddade Senior ner en som Minior gillade och höll på med en stund. Ord med tre bokstäver går ganska bra, särskilt om det jublas när man gör rätt. Men det är ju det där med vilken bokstav som heter vad och hör ihop med vilket ljud? Inte så enkelt, men på nåt sätt ”ser” han ändå hur orden stavas utan att direkt kunna varken bokstäver eller alfabetet.

Vi åkte iväg till Second Hand för att köpa ett svensk/engelskt lexikon till Smile i Gambia och passade samtidigt på att kolla efter bra böcker för första läsningen på egen hand. Då hittade vi Magnus & Brasses lektioner på CD-rom till PC. 50 spänn för bägge kunde det ju vara värt att testa. Det har ju funkat på miljontals med ungar, bla mej själv och mina odjur – varför inte på Minior???

Väl hemma installerades den första CD´n och Minior var med på noterna direkt. Han stampade takten och sjöng med i sångerna. Först hjälpte Martin honom att klicka runt, men efter en liten stund klarade han allt själv. Innan middagen satt han vid datorn i säkert en timme innan han tröttande. Vi har aldrig sett honom göra något på egen hand så länge förut, max 5 minuter har det gått innan han haft tråkigt. Nu sjunger han alfabetsvisan hjälpligt, så det var tydligen en hit! Tack Magnus och Brasse för att ni hjälpte oss, 40 år efter att programmen sändes första gången på tv 🙂

Nu får vi se hur det kommer att gå med läsningen, räkning är han redan en hejjare på. Men man vet ju aldrig vad som händer längre fram. Jag hängde med och kunde hjälpa mina killar fram till åttan ungefär, sen blev iaf matten för krånglig för mej. Då hade det varit bra om Allakando hade funnits. Det är en läxhjälp som klarar alla möjliga ämnen och som kan komma hem och hjälpa eleven. Det är ett sätt att slippa tråkiga konflikter vid läxläsning eller som hjälp när ens egen kunskap brister. När vi behövde hjälpen fanns inte RUT-avdraget för läxhjälp, men idag gör det ju det. Så vem vet… jag kanske hade testat. Det är iaf bra att möjligheten finns för den som behöver och är intresserad av att testa.

Än så länge kan vi iaf hjälpa Minior, men man vet ju inte vad som händer längre fram. Så länge kör vi vidare med Magnus & Brasse, nu ska vi försöka få tag i filmerna så han kan se dem på tv också. Stackarn han kommer väl drömma om bokstäver snart, men nånstans har jag hört att man lär sej även i sömnen. Så varför inte???

Har ni tips på appar till en android surfplatta så får ni gärna hojta. Vi testar gärna fler 🙂

Väcker många tankar…

januari 13, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Idag hade jag årets första pass i Tingsrätten. Det var en månad sedan sist och målen var av ganska
varierande karaktär och väckte en hel del tankar hos mej.

Utan att berätta för mycket om målen, vilket jag ju förstås inte får göra, så kommer här ett litet urval av mina tankar:
* Varför kör man bil utan körkort, rejält berusad, när man är en 18-årig tjej som precis tagit sina första steg utanför skolan och ska börja sitt vuxna liv?
* Varför gör man en polisanmälan och kommer till förhandlingen bara för att säga att man vill dra tillbaka anmälan? Varför ringer man inte och säger det innan?
* Hur kan man som 40-årig, vuxen, gift mamma bli så besatt i en man man knappt känner att man skiljer sej och sen smäller till honom och får böter på flera tusen?
* Tillfället gör tjuven. Är det därför man inte kan förklara varför man snott pengar från någon när man egentligen inte behöver dem?

Jag tänker också på alla runt omkring de åtalade och hur hela familjer berörs av det vi gör just i den stunden. Hur två väldigt unga människor trasslat till sin framtid rejält när det gäller att få arbete, körkort, lån och en massa annat. Föräldrar som ser sina vuxna barn förstöra för sej själva och plocka upp resterna av både dem och kanske barnbarnen. Sen tänker jag även på hur mycket detta faktiskt kostar i pengar med hela rättsapparaten. Advokater, åklagare, nämndemän, lokaler, häktespersonal, vittnesstöd och en massa annat.

Jag har suttit som nämndeman i snart 8 år, först mellan 2002 och 2006 och nu sedan 2010. Jag älskar mitt uppdrag och vill gärna fortsätta. Jag blir fortfarande berörd och får ständigt nya funderingar och vill fortfarande ta varenda bandit i famn och bara krama den tills de blir fromma som lamm. Vilket förstås inte funkar… men jag vill ändå gärna tro det. Så jag har inte blivit härdad eller hård, jag bryr mej fortfarande och då tror jag att man lugnt kan fortsätta sitt uppdrag.

Om en vecka är det dax igen, så får vi se vad vi ska avhandla då och vilka tankar som tycker upp i skallen då… man vet aldrig 🙂

I tidningen igen x 2

januari 11, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Vi slutade förra året med att vara med i Expressens webb-upplaga, då handlade det om fyrverkerier och hur dåligt vår hund brukar må under december och januari. Ämnet är fortfarande aktuellt eftersom det smäller än i området där vi bor och hunden fortfarande är väldigt tveksam till att gå ut. Förra året höll det på januari ut, vi får väl se när det slutar den här gången…

Med anledning av detta så har vi gått ihop ett gäng och skrivit en insändare till en av våra lokaltidningar; Södra Sidan. Igår var den med i webb-upplagan och idag kommer den ut som gratistidning i ett gäng brevlådor i bla Tumba, Tullinge, Vårby och Skärholmen. Insändaren trycker på miljön och inte på våra husdjur även om det enbart är hund- och kattägare som skrivit under. Miljön finns lixom inga ursäkter att inte skydda och den går varken att ge lugnande eller flytta på som man faktiskt kan göra med en hund när det skiter sej rejält. En av dem som skrivit under är riksdagspolitikern Fredrick Federley (C) som jag hoppas ska tjäna en och annan röst på inlägget, samtidigt som vi hoppas att hans namn kan få någon att läsa en gång extra. Man måste utnyttja de källor man har som är villiga att låta sej utnyttjas 🙂

Men som inte detta vore nog så är vi med på ett ställe till i tidningen, det var ju den där intervjun som vi gjorde här i tisdags. Det kom en reporter och en fotograf hit och intervjuande oss, då om bostadssituationen för ungdomar här i Botkyrka. Min känsla under hösten har varit att lägenheterna fördelas ojämnt mellan de olika köerna och detta fick jag bekräftat av kundchefen på Botkyrka Byggen. Det är slumpen som avgör vilken lägenhet som släpps till vilken kö… Så det verkar ju rätt hopplöst att få något hyresrätt där sonen vill bo, så imorrn ska han ändå titta på en bostadsrätt. Fast han egentligen inte vill ha någon…

Nu kan det ju tyckas att jag är en mediakåt människa som bara vill synas överallt. Men så är det inte. Jag väljer mina tillfällen och ämnen, det ska bara vara sånt som berör mej och är viktigt för mej och mina nära. En dokusåpa skulle tex vara helt otänkbart, det kan andra ägna sej åt. Under ett valår är det ett utmärkt tillfälle att ställa politiker och makthavare mot väggen, det är lixom då de lyssnar eftersom de är rädda om sin bak – det måste man utnyttja! Å även om jag möjligtvis hamnar på en valsedel jag också, så är det inget jag tänker på just nu. Det får bli som det blir med den saken, i mars vet jag mer om det. Tills vidare tjatar jag på alla andra och tuffar vidare på mitt sätt.

Jag skriker högt och kritiserar, men gör det alltid med ett motförslag om hur man kan komma vidare i frågan och hur man skulle kunna lösa saken. Man får inte bara bråka, man måste lyssna också… och komma med konstruktiv kritik. Annars lyssnar ingen och då händer det inget.

Är du med?

januari 2, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Så är det en helt vanlig dag i almanackan och jag är ensam hemma, eller nä… Baileys är ju hemma förstås, men han sover fortfarande. Senior är på jobbet och Martin är på sin praktikplats, bägge kommer hem vid 18-tiden tror jag. Så jag har gott om tid att lulla runt och göra precis vad jag vill 🙂

Alltså har morgonen gått väldigt lugnt till, jag har faktiskt inte ens varit nere och ätit frukost än. Det får väl bli en brunch idag… fastnade här vid datorn och har fått massor gjort! Även om jag är ledig några dagar till så ska ett veckobrev skrivas ihop och skickas som vanligt varje fredag, jag har fixat lite smågrejer som legat efter och börjat fundera på en insändare/debattartikel till våra två lokaltidningar.

Det här med fyrverkerierna ligger fortfarande och gror i min skalle och jag har nu efterlyst och fått tag på lite folk som tillsammans med mej ska skicka iväg en text. Jag skriver ihop ett utkast och de andra får peta i texten och när den är färdig är vi ett tiotal personer som skriver under. Så hoppas jag att det ska få fler att reagera över det vansinniga i det helt okontrollerade skjutande flera veckor runt nyår trots att det faktiskt är olagligt.

Så detta ska jag sysselsätta mej med idag, plus en regnig promenad med Baileys och en tur på baksidan för att plocka upp hundskiten och de eventuella fyrverkerirester som ligger på tomten. Ni vet att en liten hund kan dö bara av att slicka på skräpet? Å att ett litet barn som plockar upp grejerna kan bli väldigt sjuk… Så kasta det ni ser i er närhet, det är farliga grejer! Något att trycka på om ni själva vill skriva ihop en text och skicka till kommunen eller nån tidning. Fyrverkeripjäser och smällare är så långt från miljövänligt som man bara kan komma!

Idag är alltså en helt vanlig dag, den första 2014. Jag är ledig fyra dagar till och har redan tagit bort nyårskilot. Nu är det bara julkilot kvar att jobba på, så är jag snart tillbaka på min målvikt igen och kan fortsätta neråt lite till. Jag har ingen aning om när jag ska träffa läkaren, men det är lika bra att köra igång igen så fort man kan. Man brukar säga att man ska börja ”på måndag”, jag säger IDAG! Idag är alltid en bra dag att ta tag i jobbiga grejer, väntar man blir det kanske inte av alls. Så idag kör vi! Är du med?

Vårt nyår!

januari 1, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Vi hade förberett oss till tänderna för att ge Baileys den lugnaste och bästa nyårsafton som möjligt trots fyrverkerier och smällare. På förmiddagen medan de smällande skitungarna fortfarande sov tog Martin en lång promenad med Herr B för att han skulle få röra på sej ordentligt.

Vi fixade ärenden omlott så att han skulle slippa att vara ensam om det skulle smälla ordentligt och han skulle bli rädd. Efter lunch satte vi igång radion medan vi pysslade runt här hemma. Nu smällde det redan rejält utanför och vissa av smällarna lät väldigt mycket, de kommer i bästa fall inte att finnas nästa nyår pga förbudet som börjar gälla i april. Men än så länge reagerade Baileys inte något särskilt, utan låg i köket och höll koll på Martin som hade börjat förbereda kvällens mat. Enda skillnaden mot andra dagar var att han inte låg i soffan och sov, utan var vaken hela dagen.

Strax efter 18 kom mina föräldrar hit och vi började avnjuta vår trerättersmiddag som startade med den numera riksberömda hummern. Martin hade verkligen överträffat sej själv, det var såååå gott!!! Varför äter man så god mat bara en gång om året? Nu har han lovat mej att det ska bli oftare så fort han får jobb efter studierna och börjar tjäna lite mer med pengar än han gör nu. Juni alltså 🙂

Efter hummern åt vi ugnsstekt rostbiff med klyftpotatis, bea, sparris och tomatsallad. Och till efterrätt hade vi glassbuffé med olika glassmaker, toppingar och andra tillbehör så fick man fixa sin egen efterrätt. Å senare på kvällen medan vi väntade på 12-slaget åt fikade vi med Budapestrulle och ostbricka. Vi var rejält mätta kan man väl säga, men nu är allt uppätet eller medskickat hem till mina föräldrar. Så inga frestande rester ligger och lockar. Nu ska vi ta tag i vikten igen ju…

Baileys klarade kvällen riktigt bra. Radion avlöstes av tv´n, vi busade med honom, han fick leta godis och så gav vi honom en ny leksak som han älskade. Han kunde inte koppla av, men låg iaf inte tryckt längs väggen som han gjort förut. Strax innan 12 spydde han, men i övrigt var det inga synbara tecken att han mådde dåligt. Vi behövde inte ens ställa ner gratängformen för att avleda honom.Han lyckades till och med parera smällarna och gå ut och kissa utan att bli livrädd. Det är en himla tur att man har trädgård så han bara behöver gå utanför dörren och göra sitt och sen kan springa in till tryggheten igen. Så det gick bra! Till och med när allt brakade löst strax innan 12. Vi är mycket lättade!!!

Lagom till 12-slaget slog vi upp champagnen (vitt mousserande vin) som vi fick med posten strax innan jul. En flaska Freixenet Cordo Negro som smakade himla gott! Jag går ju mest på utseendet på flaska och etikett och den här var elegant dekorerad med en söt liten fluga runt flaskhalsen. Vinet doftar ganska mycket äpple tycker jag och smakar friskt och fräscht. Jag är inget bra alls på viner, men det här var faktiskt gott och kan drickas till det mesta och vid de flesta tillfällena. Flugan har vi förståss sparat till en annan gång och den går att köpa löst om man är intresserad. Den dekorerade flaskan finns i begränsad upplaga på systemet.

Vi hade en himla mysig nyårskväll och ett väldigt bra slut på året. Att Baileys inte var livrädd förändrar och förbättrar hela situationen och man kan njuta på ett helt annat sätt. När vi gick och la oss vid 1 var vi jättetrötta men nöjda med kvällen. Skjutande fortsatte och Baileys var väl inte helt bekväm med det, men somnade ändå i sin säng utan några större problem. Jag tackar våra nya, täta fönster för detta. Vid 5 började det smälla som sjutton och väckte mej, men hund och man fortsatte att sova. Så nu hoppas vi att det blir precis lika bra nästa år, då ska ju dessutom smällarna blir mindre ljudliga. Sen kan man ju alltid hoppas på ett totalförbud…

2014 började väldigt bra! Martin gick upp lite före mej och fixade frukost på sängen till mej. Så himla gulligt! Jag gick ur sängen strax efter 10 och Baileys kom ner en stund senare. Idag är han helt slut och har sovit i soffan nästan hela dagen. Jag har plockat undan julgrejerna och fått tillbaka vardagsrummet som helt plötsligt är jättestort igen. Det enda tråkiga är att det blir så mörkt när alla julgrejer och mysbelysningen är borta. Men men… skönt att ha det fixat innan Martin börjar jobba imorrn och vi sätter igång helt på vårt gemensamma jobb på tisdag. Det tog lixom nästan hela dagen att städa undan allt… så mycket julgrejer har jag. Men nu är det gjort och det är 357 dagar till nästa julafton.

Kvällen kommer mest att gå åt till att mysa och kolla på tv. Imorrn är jag ensam då både Martin och Senior jobbar. Nu kör 2014 igång och allt är som vanligt igen. Snart är 18 lediga dagar till ända och som jag vilat! Höfterna och foten känns bättre, jag är redo!

Expressen igår

december 28, 2013 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Jag blev uppringd av en reporter på Expressen igår och snabbt gjordes en intervju och jag skickade en bild som Martin tog på mej och Baileys i soffan. Allt gick väldigt fort och bara någon timme senare fanns artikeln i Expressens webb-upplaga.

Klicka HÄR så kan du läsa 🙂

Så kan det gå!

Bomber och granater! Förbjud skiten!

december 27, 2013 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Hör du till dem som lägger pengar på fyrverkerier till nyår? Då är du en av dem som förstör för oss som har djur och du bidrar dessutom till att vår miljö mår ännu sämre än den redan gör. Du riskerar också att skadas eller att skada andra. Är det verkligen värt det?

Vår hund är uppvuxen på en skjutbana och kan sova sej igenom det mesta där. Men när han var 3 år var det några småungar som smällde av en massa smällare när vi var ute på promenad och en av dem gick alldeles över skallen på Baileys som blev livrädd. Efter det vägrade han att gå ut på flera dagar och när smällarna körde igång på nyårsnatten låg han och skakade i ett hörn och var i princip okontaktbar. En enda felriktad smällare förstörde både hans och vårt liv för all framtid.

Bild lånad från nätet

Nu har vi bytt fönster på huset och hittat små knep för att han ska klara nyår, men att ta en promenad dagarna runt nyår är uteslutet. Om man får ut honom så tvärvänder han och vill gå in om han hör minsta lilla ljud. Kvällskissarna görs väldigt fort precis utanför dörren om ens då… och det innebär att vi får gå upp på nätterna och släppa ut honom. Mellandagarnas aktiviteter måste planeras eftersom vi inte vill lämna honom ensam om det skulle skjutas när vi är borta. Att åka iväg till bekanta och fira nyår är uteslutet eftersom vi inte vet hur det är med fyrverkerier i just det området och hur mycket som hörs där vi isf ska vara.

Vi har hört om bekanta som sätter sina djur och sej själva i bilen vid 23.30 på nyårsafton och åker ut i skogen tills eländet är över. De kör runt till ca 00.30 och klarar på så sätt det värsta och kan pusta ut till nästa år. Det är sjukt! Å det är dax att det görs något!

Bild lånad från nätet

Varje år skadas ungefär 100 personer av pyroteknik, hur många djur som dör vet man inte. Att man ska ha fyllt 18 år för att både köpa och handskas med fyrverkerier bryr de flesta sej inte om. De som smäller runt oss är ofta ungar i 11-12 års åldern. Vem har köpt till dem? De som skadas är oftast män i 30-årsålder som varit onyktra. Smartskallar…

Vårt Ica Maxi i Alby har bojkottat all form av pyroteknik och därför handlar vi gärna av dem och uppmanar folk att handla där. Däremot bojkottar vi ÖB och Hornbach, som har en dubbelmoral utan like. De säljer djurtillbehör och fyrverkerier… de ger alltså med ena handen och dödar med den andra. Tycker ni att det är ok, så fortsätt att handla där – annars gör ni som vi och påtalar problemet direkt till dem och säger att ni inte vill handla där.

Smällarupproret jobbar stenhårt för att förbjuda alla form av pyroteknik och jag stöttar dem helhjärtat. Jag har även skrivit ett gäng motioner, artiklar och insändare om problemet. Å jag måste säga att jag är förvånad att inget politiskt parti tar ställning, Miljöpartiet borde ju göra det med tanke på att detta är enormt skadligt för miljön. Det är sällan jag är för förbud, men i det här fallet tycker jag att det är nödvändigt. Det är många länder som redan har ett förbud, nu är det dax för Sverige att också ta det steget. Man kan faktiskt fira nyår utan att skjuta av fyrverkerier, det är säkert!

Har du ett hjärta, bryr dej om våra djur och vår miljö då avstår du från fyrverkerier. Är du däremot en hjärtlös människa som inte bryr dej om att jag och många andra har en hund eller katt som sitter och skakar av rädsla pga dej – då är det bara att skjuta på. Men gör det nykter så att du inte skadar dej eller andra och ta ansvar och låt inte dina barn eller syskon använda grejerna. Det är din plånbok, dina pengar och ditt liv – men tänkt gärna på oss andra också.