Massa bra-att-veta! -

Massa bra-att-veta!

maj 6, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

En del ondgör sej över att vi är några bloggare som går på event och blir bjudna på kul grejer. Eller det kanske inte är så mycket att vi går på roliga grejer, utan att vi skriver om dem… vad vet jag… Men då vill jag poängtera att en del av eventen är sånt som vi betalar för, precis som vilka AW´s eller föreläsningar som helst. Som nu i lördags…

Sluta inte läsa nu när ni ser att inlägget är jättelångt! För dej som bloggare kommer det viktiga nämligen på slutet… det är där godbitarna finns. Så fortsätt läs eller skrolla ner 🙂

I lördags gick Stora Bloggdagen av stapeln för andra året i rad. Det är en dag då framförallt bloggare, men även personer utan blogg är inbjudna (mot betalning ca 500 kr) att lyssna på intressant föreläsare, ta del av utställare och få en goodiebag. Just den här tillställningen vet jag har bra föreläsare, alltså vill jag vara med och lyssna.

Alltså drog järngänget iväg, som vanligt innehållande Gunilla och Nadja, Annelie träffade vi där 🙂
På väg in träffade vi Stefan Nilsson som kom släpande på två stora kassar med blommor, han skulle direkt iväg till landet när han pratat hos oss. Vi hann med en kram innan allt satte igång.

Först ut var alltså Stefan som berättade om nya trender som han stött på. Jag och Annelie lyssnade ju på honom för bara några veckor sedan, men en del nytt fick vi faktiskt veta ändå. Men det spelar faktiskt ingen större roll hur många gånger och hur tätt man lyssnar på honom. Han är alltid lika underhållande och trevlig varje gång. Om ni kan ska ni absolut lyssna på honom, även om ni inte är intresserade av trender eller inredning.

Sedan berättade Helena Köhl om sin resa från narkossköterska till betald storbloggare, fotograf och egen företagare. Att leva sin dröm går faktiskt, det är hon ett bevis på och att man absolut kan nå sin dröm bara man vågar ta en massa läskiga steg. Vi är många som har bloggen som ett stort intresse och som skulle vilja ta den steget längre, men våra hjärnor stoppar oss trots att det kanske skulle vara möjligt att faktiskt göra ett karriärbyte och leva på sin blogg. Tror att många som lyssnade blev peppade och sugna på att iaf tänka ett steg till 🙂

Sen var det dags för arrangören Jannike att jobba lite. I form av intervjuare blev det ett stilla samtal mellan henne och Ebba Kleberg von Sydow. Första gången jag träffade Ebba var för bara några veckor sedan och då blev jag förvånad över att hon var så lång! Jag trodde att hon var i storlek med mej, Tilde De Paula och andra smurfar. Men hon är ju lång och inte alls liten och skör som hon ser ut på tv. Å dessutom är hon supertrevlig!!! Ebba svarade snällt på alla frågor, hon berättade om näthat och att det både är för- och nackdelar med att ligga på en bloggportal som man inte styr själv över. Lite senare kom vi på att vi började blogga samtidigt på Expressen, där på bloggens stenålder 2006, fast hon var några månader före mej.

Sen kom det som var mest intressant för mej och ganska många andra bloggare tror jag. Nu skulle nämligen Linda Hörnfeldt berätta om regler, lagar och tips när det gäller bloggar, tävlingar, reklam och PR. Linda sa tex att när man har 2000 unika besökare i veckan på sin blogg så kan man räkna sej som hyfsat stor och inte skämmas för att ta betalt för reklam eller sponsrade inlägg. Bra att veta! Ungefär där ligger nämligen jag och det är så himla svårt att veta sitt värde.

Hon berättade också att de flesta tävlingar som finns både på bloggar och Facebook är olagliga… Man får INTE kräva att folk ska dela ett inlägg på FB för att få vara med en tävling. Så alla företag som säger ”gilla och dela, så är ni med i tävlingen” har egentligen ett lotteri och såna kräver dyra tillstånd… lotterier ska alltså ha tillstånd men man kan däremot ha en tävling och då ska det till ett tävlingsmoment och det är då de flesta har som krav att man ska motivera och det är helt ok! Man får alltså ha som krav att tex gilla bloggens FB-sida och sedan motivera sin medverkan i tävlingen, men man får INTE kräva att tävlingen ska delas på FB eller annat sätt. Så skönt att någon berättar klart och tydligt så man fattar!

En annan sak som det funnit frågetecken om är det är med goodiebags. En del säger att innehållet i en goodiebag ska skattas för, men så är det inte! Grejerna i en goodiebag har man fått och så länge man inte lovat att skriva om dem eller ingått avtal om att skriva om dem så är det en gåva, precis som vilken annan present eller julklapp som helst. Bra att veta! Jag skriver om det jag vill och förstår självklart att alla sponsorer vill ha sitt namn med i texterna, men jag gör faktiskt precis som jag vill eftersom inga avtal finns! Blir jag däremot ombedd att skriva något så tar jag betalt och skattar sedan för det också, enligt regler från Skatteverket.

Linda hade en massa andra bra-att-veta-saker också, men skulle jag skriva om dem alla skulle inlägget bli flera mil långt! Jag nöjer mej med att istället säga att vi jobbar på att få henne som avslutande föreläsare på vårt eget bloggevent i höst. Så att ännu fler kan ta del av hennes klokheter 🙂

Det var alltså en otroligt givande och lärorik dag. Annelie och jag fick en massa tips om vårt
bloggevent och nu ser det faktiskt riktigt lovande ut inför hösten. Vi vet ramarna och vad vi ska göra och vad vi inte ska göra och allt tar form så sakteliga.

Stora Bloggdagen är alltså något jag betalar för och går på för föreläsarnas skull, inte för

goodiebagen. Jag vann inte något, tyvärr, men mina kompisar vann en massa fina grejer. Vad jag däremot fick var ett par nya bloggvänner, kunskap och än en gång insikten om att Nätkärlek är viktigare än någonsin. Vi måste bli snällare mot varandra i sociala medier. Att leva lite mer som Stampes mamma säger och hålla truten om man inte har något snällt att säga… Att lyfta fram varandra och hjälpa varandra. För mej är detta ganska naturligt, men jag misslyckas ibland och skäms som en hund efteråt. Men då kan man ju även be om ursäkt…

Körkort – en klassfråga?

april 26, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Har du körkort? Hur tog du det; privat eller på körskolan? Hur har du tänkt kring dina ungdomars framtida bildrömmar? Har körkortet blivit en klassfråga?

Jag körde upp på min 18-årsdag, men missade pga att jag var privatist. Ja, så var det faktiskt, besiktningsgubben fick nämligen sparken strax efter pga att han kuggade alla privatister… så jag fick vänta några veckor och då klarade jag det. Jag som inte ens skulle ha nåt körkort… det var alldeles för farligt och onödigt. Tyckte jag då, men jag kan säga att mitt körkort sedan dess varit en av mina dyrbaraste ägodelar. En av de bästa och smartaste grejer jag klarat av, jag som avskyr att plugga och göra prov.

Jag hade tur som hade en bekant som var körlärare som övningskörde med mej. Det var tack vare honom som jag klarade det. När det var dax för mina ungar, fanns där ingen körlärare i bekantskapskretsen – men det fanns en morfar! Moppe och motorcykel fixades med hjälp av körskolans hjälp, det var bäst så – vanliga B-körkortet fixades privat och med hjälp av trafikskolans teoritester.

När killarna fyllde 13 ingick vi ett avtal. Jag skulle betala deras körkort om de inte rökte, snusade eller blivit tagna av polisen när de var 18. Om de sedan började röka eller snusa, eller blev tagna av polisen innan de fyllt 25 skulle de betala tillbaka det till mej. Ingen av dem varken röker eller snusar eller har varit tagna av polisen och idag är de 19 resp 20,5 år gamla, bägge lyckliga innehavare av varsitt körkort. Den ena även med behörighet för både lätt och tung MC…

När jag tog körkort kostade det bara för halkkörning, uppkörning och teori, vilket var runt 1500 kr sammanlagt har jag för mej. Idag kostar bara teori och uppkörning runt 2000 och sen tillkommer alla olika tillstånd och kurser som är obligatoriska. Ska man dessutom köra med körskola, så kommer man knappast under 15 000 kr. Det finns snabbkurser för ca 11 000 kr enligt S:T Görans trafikskola, en av de äldre trafikskolorna i stan. Svårt för en ung människa eller en ensamstående mamma att ha råd med den summan.

För mej var det självklart att betala detta för ungarna och jag ville att de skulle ta körkortet så snabbt det gick! Allt för att de skulle ha lättare att ta sej själva överallt, bli friare, få bättre självförtroende och ha som merit i sitt jobbsökande. Så det blev till att spara och dra in på en hel del. Pengarna skulle in, det här med körkort är viktigare än mycket annat. Men visst är det en klassfråga. Det är inte lätt att få ihop pengar till körkort ens för en unge, jag skulle ha det för två. Men allt går bara man vill!

Oavsett om man kör privat eller delar upp det i både en privat och en körskoleutbildning så är det himla praktiskt att ha ett körkort. Så är det något ni ska spara för när det gäller era små barn, så är det till körkort – bostad kommer i andra hand! Enligt mej alltså…

46 dagar kvar!

april 12, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Mycket tid ska spenderas här!

Att vara 44 år och veta att man bara jobbar 14 arbetspass till och sen kan göra precis vad man vill är en ganska häftig och svindlande känsla. 46 dagar går ju faktiskt väldigt fort! Den 28:e maj lämnar vi över allt till Susanne som vi tills dess ska hinna lära allt vi kan och helst lite till. Så nu har jag börjat göra små listor och ska fixa en lathund åt henne för att underlätta hennes jobb i början.

29 maj är jag alltså ledig jämt! Från och med den dagen gör jag vad jag vill, när jag vill. Det känns så himla lyxigt! Många tycker att jag gör helt rätt, några tror att jag kommer att få tråkigt. Men jag har ju hur mycket som helst att göra! Och det bästa är att om jag har en dålig dag så finns det en ny dag dagen efter att göra grejerna på istället, en dag då jag förmodligen mår mycket bättre. Alltså behöver jag inte bli irriterad eller stressad över att en dag faller bort, jag har ju hur många nya chanser som helst. Den här veckan har jag haft väldigt många dåliga dagar, då jag inte borde varit utanför dörren utan varningsskylt runt halsen (”Ilsken kärring med värk”). Om 46 dagar kan jag låsa in mej och invänta en bättre dag 🙂

Det första som ska göras är förstås operationerna; ögonen och bröstförminskningen. Så en stor del av sommaren går bort i smärta. Som det ser ut nu så finns det en chans att Martin börjar jobba direkt i Juni, så jag får sköta mej själv här hemma. Det blir intressant… fixa mat och sånt utan att kunna lyfta armarna på två veckor. Effektiv viktminskning kanske? Det blir att dricka flytande med sugrör typ…

Men när allt är fixat och jag har läkt ihop igen, så ser jag ett aktiv liv framför mej. Jag ska träna, ta hand om mej, ha ordning hemma, ta bättre hand om mina kontaktbarn och kanske ta ett uppdrag till, ta fler pass i Tingsrätten, jobba med valrörelsen, träffa vänner, gå på event och mysa massor med hunden. Jag har faktiskt sökt som volontär till Min Stora Dag, så jag hoppas få jobba lite med det också. Dessutom ska jag gå en fotokurs, börja med yoga och jag har en liten fundering om att börja sjunga igen… Det finns massor att göra!!!

Som jag ser det nu så öppnar sej en helt ny värld för mej! Jag kommer fortfarande att ha ont av fibron ungefär hela tiden, men de dåliga dagarna är ok – det kommer en ny dag snabbt igen och den är förmodligen bättre. Och är den inte det, så gör det inget! Jag har ju hur många dagar som helst på mej att göra grejerna jag vill och behöver inte stressas av dåliga dagar. DET känns superlyxigt!

Jag vet att det är en stor förmån jag har, men jag tänker inte ha dåligt samvete för att alla inte kan göra som jag. Vi har planerat detta i många, många år och betalat av på huset, sparat pengar, fixat all renovering hemma och verkligen planerat för att leva så billigt som möjligt from nu. Allt är noga förberett och nu får vi se om vi la upp det smart eller om vi kunde varit ännu smartare. Vi är vana att leva på lite pengar, så bara Martin får ett jobb så klarar vi oss vilken lön han än får.

Om 46 dagar börjar ett helt nytt liv för oss, ett liv jag längtat efter väldigt länge. Efter att ha tagit hand om andra i 20 år ska jag äntligen ta hand om mej själv och skapa det friskaste och bästa livet som jag bara kan. För att kunna hänga med och göra allt jag vill ännu längre! Nu är det MIN tur!!!

Två maskiner tvätt på 23 dagar…

april 11, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Nu sitter jag här och fryser igen… å det beror förstås på att det regnar ute och har varit väderomslag igen. På fötterna har jag duntofflor och över axlarna en tjock tröja. Problemet är att fingrarna är iskalla från knogarna och fram till fingertopparna. I kombination med långa naglar blir resultatet att jag fastar mellan tangenterna och slår ner fel knappar… men men, ett i-landsproblem enligt mej. Jag har ett bra liv! Min kropp funkar ändå rätt bra och jag har tak över huvudet – en del har varken det ena eller det andra. Lite fibromyalgi har ingen dött av 🙂

Martin är i stan på anställningsintervju så jag håller förstås tummarna, mental… gör jag det fysiskt får jag ont. Han är faktiskt headhuntad, så självklart hoppas vi att det ska gå vägen. Det skulle vara helt otroligt om det gjorde det. Snacka om att en mängd funderingar och en hel del oro skulle försvinna. Jobb finns det, en hel del, frågan är bara om han börjar i Juni eller Augusti. Vår plånbok skulle gilla Juni, min kropp skulle gilla Augusti…

Så här sitter jag alltså och funderar. På livet, vädret, jobb, framtiden och en massa annat. Livet har ju förändrats ganska mycket för oss det senaste året. Vid den här tiden förra året bodde vi fyra stycken i huset, nu är det bara jag Martin och jag kvar. Förra året körde jag ungefär en maskin tvätt om dagen, nu har jag kört två på 23 dagar… förra året var det trångt om utrymme och svårt att hålla ordning. Nu har jag ett kombinerat gästrum och kontor och ett eget träningsrum och det är himla lätt att hålla ordning överallt förutom på köksbordet av någon underlig anledning. Förra året hade jag ingen aning om fibromyalgin eller de två operationerna jag nu ska göra…

Så livet förändras och det är lixom bara att hänga med. Och jag gillar det! Allt som hänt under året har varit positivt, kanske inte mina diagnoser men i stort sett allt annat. Men även en diagnos kan ju vara positiv faktiskt. Man vet vad man har att utgå ifrån och kan i bästa fall starta en behandling. Det mesta är nog positivt så länge det är behandlingsbart.

Å nu ska livet förändras igen! Om 47 dagar avslutar vi vårt samarbete med Viktväktarna och jag ska bli lyxsambo. Jag ska göra vad jag vill, när jag vill, men utan någon tjockare plånbok. Jag kommer att tjäna någon tusenlapp i månaden, bla på uppdraget i Tingsrätten och i mitt uppdrag som kontaktperson. Tillräckligt för att ha fickpengar och kunna åka till stan och lite sånt. I övrigt kommer jag att leva på Martin och det är helt ok för oss att det blir så. De flesta som fått veta tycker att vi gör helt rätt och väldigt många önskar att de kunde göra samma sak. Vi struntar i vem som tjänar pengarna här hemma och vem som betalar vad, huvudsaken är att räkningar kan betalas och att man mår så bra man kan. Jag behöver inte ett arbete för att vara värd något eller för att ”förverkliga mej själv”. Martin däremot vill gärna ut i arbetslivet och använda sina nya kunskaper. Och delar sen gärna med sej av det han tjänar till mej. Han kommer även att betala in på mina privata pensionsfonder, så att jag inte står utan pension när jag blir äldre.

Många försöker också få det till att jag nu ska bli en tvättäkta hemmafru med förkläde runt mindjan och ha maten klar på bordet när Martin kommer hem. Men då skulle han få en chock och förmodligen köra mej till psyket, så det passar jag mej för. Varför ändra ett vinnande koncept? Han gillar att laga mat, det gör inte jag… Jag städar heller, tvättar och klipper gräs. Då får han faktiskt fortsätta att laga maten fast han jobbar heltid. För det är också något som är helt ok för oss och som vi kommit överens om. Det är lixom så det funkar hemma hos oss, vi pratar med varandra och kommer överens om saker och ting. Mycket enklare än att göra som andra tycker 🙂

Bomben är släppt!

april 5, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Igår släppte vi bomben som vi gått och hållit i i drygt 1,5 år. Ni som varit med mej ett tag och är uppmärksamma har sett mina två räknare här till höger, en som räknar ner till julafton och en som räknar ner till… ja, vaddå? Jo, till dagen då vi slutar jobba! Till dagen då jag blir hemmafru! Eller nä visst nej, vi är ju inte gifta – lyxsambo blir det ju 🙂

När Martin fick besked om att han kommit in på sin utbildning började vi räkna ner. Då var det måååånga dagar kvar, tror räknaren började på 600 nånting. Nu är det bara 53 dagar kvar och igår berättade vi för våra medlemmar. Reaktionerna var många!!!

Tack och lov så har vi hittat en ersättare, så det är bara vi som sluta – klasserna finns kvar, men med en annan coach. Vi har haft elev både vid vågen och i kassan de senaste tre veckorna och just precis nu går hon utbildningen för att kunna ta över efter oss. Vi jobbar maj ut och sedan tar Susanne över direkt, men redan nu lär hon känna våra medlemmar och lär sej hur allt funkar. Medlemmar blir alltså inre direkt drabbade och det känns väldigt bra!

Vad ska vi göra då? Ja, Martin är snart färdigutbildad och ska ut i datorernas värld och bli datanörd på riktigt. Å jag ska alltså vara ledig till att börja med. Jag är väl medveten om att många av er tycker att det är ett konstigt val när man bara är 44 år och att man frivilligt väljer att avstå från att jobba. Men vi är vana att leva på marginalerna, jag kan inte jobba heltid pga min hälsa och nu finns chansen att fixa en massa operationer utan att behöva vara sjukskriven och belasta samhället eller arbetskamrater. Så jag kommer att vara hemma tills vidare, ta hand om hus, hem, hund, sambo och mej. Så får vi se vad som händer med tiden. Jag kanske tar ett extrajobb eller fler kontaktbarn… det visar sej.

Den här karamellen har vi alltså gått och sugit på ett tag, men beslutet har inte varit lätt. Vårt jobb är roligt och det är verkligen ett privilegium att följa med på våra medlemmars viktresor och se hur de växer och blir friskare vart efter vikten trillar av dem. Ett av de bästa jobbet som finns, men efter 14 år är det dax att göra något annat. Dessutom var hösten tuff med en ny diet som tog våra medlemmar och satte oss rejält i skiten. Vi fick ta en hel del av våra besparingar för att klara oss, så vill vi inte ha det igen. Som anställd dataprogrammerare kan Martin tjäna tillräckligt för att vi bägge ska klara oss på hans lön och jobb finns det gott om.

Så om 53 dagar börjar ett helt nytt liv för oss båda. Då har vi vår sista klass någonsin på Viktväktarna och sen vet vi inte riktigt vad som händer. Det enda vi vet är att jag ska genomgå två operationer, varav den ena har en ganska lång konvalescens. Kanske börjar Martin jobba direkt, eller också blir det efter semestrarna. Då får han ta hand om mej under sommaren och hjälpa mej med allt jag inte kan, gå med hunden, städa osv. Det kan nog blir en himla mysig sommar, då vi iofs återigen får leva på våra besparingar och semesterersättningar… men ändå, vi får vara tillsammans!

Igår berättade vi alltså för medlemmarna och några blev riktigt besvikna, men de förstår oss. Jag har en känsla av att vi kommer att hålla kontakt med ganska många efter att vi slutar, de har nämligen blivit goda vänner som vi bryr oss mycket om. Livet förändras och vi med det, ibland måste man fatta svåra beslut för att komma vidare. Det har vi gjort nu och vi känner oss riktigt nöjda och nyfikna på fortsättningen.

Nu vet ni!
Jag ska bli lyxsambo 🙂

Nä, jag släcker inte!!!

mars 29, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Ikväll är det alltså Earth Hour och vår kommun har uppmanat alla innevånare att släcka sina lampor och istället komma på deras kalas med eldshow mm. Det ironiska i detta är att princip varenda skola i kommunen kommer att vara upplyst under den här timmen. Man uppmana alltså oss innevånare att släcka, men låter de offentliga byggnaderna stå med viss belysning hela nätterna, helger och lov. Lite dubbelmoral kan jag tycka.

Jag är väl medveten om att Earth Hour handlar om något mycket större än att släcka några lampor. Från början tycker jag att idén till manifestationen var himla bra, men nu är den förlegad och man borde göra något annat – något nytt. Det här kan vi nu och det hjälper oss inte att komma längre i frågan.

Visst är det ett sätt att upplysa våra barn, men förklarar vi resten? Vad säger vi egentligen till barnen? Att vi ska tänka på dem som inte har någon el alls kanske eller låta dem känna hur det är att inte tillgång till lampor när man ska läsa läxan eller laga mat. Vet alla egentligen varför vi släcker??? Eller blir det kanske bara en mysig timme med läsning i skenet av levande ljus. Men så tänker vi att detta ändå visar våra politiker att vi bryr oss och att de uppmuntras att arbeta mer effektivt med miljöfrågorna. Men är det så?

Blir det inte bara en symbolhandling från oss till politikerna som också bara gör det till en symbolhandling. ”Vi engagerar oss iaf en gång om året och låter vi det bara synas rejält så kommer vi undan resten av året…” Så verkar nämligen väldigt många tänka, både ”vi vanliga”, våra politiker och tjänstemän. En symbolhandling som dövar samvetet…

De som verkligen bryr sej gör det hela året och behöver inte en särskilt dag eller timme för detta. Det är dax att lägga ner Earth Hour och göra något annat för att uppmärksamma att vi inte kommer nå de uppsatta klimatmålen som är tänkt. Jag vet att många gör väldigt mycket för miljön i sin vardag, men nu behöver vi alla förenas i något nytt som har bättre effekt än att släcka lamporna en timme om året. En manifestation som räcker över hela året och som väcker ännu fler att engagera sej mer än en timme om året. Släck om ni vill, så länge ni gör mer än det och berättar varför för era barn. Vår jord behöver oss alla timmar året runt, vi måste göra något större. Och vi måste göra det nu!

Bloggen fyller 8 år!

mars 28, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Jag missade det igen!
Bloggen exakta födelsedag alltså, för det var egentligen den 26/3 tror jag. Då var det här med bloggande alldeles nytt och jag tillsammans med en
handfull andra skrivsugna människor hade Expressen som bloggportal. Det
var där jag lärde känna Geddfish (som ska med till Gambia) Åsa Jinder och Flygvärdinnan Anette. Härliga människor som jag alltså fortfarande har mer eller mindre tät kontakt med.

Sen la Expressen ner sina ”vanliga” bloggar och vi som inte blev kontrakterade lite mer professionellt fick flytta. Jag valde alltså blogger/blogspot, men känner väl nu så här i efterhand att en egen portal hade varit smartare. Men nu är det så krångligt att byta att jag stannar här där jag ändå bott in mej rätt bra.

Jag började blogga när jag blev nominerad till Riksdagen, det var ett sätt att synas och blev mitt skyltfönster. Jag skrev om valrörelsen inifrån, om allt det där som man inte vet så mycket om. Som hur tryckmaterial tas fram, medverkan i debatter, hur man bygger upp och inreder en valstuga, planering av valvaka osv. Jag var ganska säker på att jag inte skulle komma in i Riksdagen, men folk fick iaf veta hur det var att vara kandidat och hur allt arbete bakom kandidaterna gick till. Min blogg spreds och jag hade massor med läsare som sedan dess har följt med under alla dessa år. Helt otroligt!

Bloggen ändrade inriktning, jag var fortfarande aktiv fritidspolitiker men nu var det mest barnen, mej själv och vår vardag som beskrevs. Jag hade min stadiga skara läsare som sedan följde med när jag bytte portal och som sedan dess långsamt ökat i antal besökare. Nu läser runt 200-300 pers det jag skriver, varje dag! Helt galet om man tänker efter… det är förstås inte lika mycket som storbloggarna, men ändå! Att så många är intresserade/nyfikna på vad jag sysslar med är ganska mysko.

Jag har en ganska spretig blogg, där det mesta får plats. Just nu handlar det förstås mycket om
livsfrågor och min kroppsliga renovering som pågått i drygt 2 år. Jag skriver gärna om allt det där som är lite tabu som pengar, kvinnorelaterade frågor, döden och en massa annat. Detta varvas med dagens göromål, recensioner av grejer jag får testa, utlottningar, funderingar och reseberättelser. En väldigt mångsidig blogg alltså, där inget är förbjudet. Jo, en sak! Elaka kommentarer och personliga påhopp förekommer inte! Får jag något liknande i kommentarsfältet, så tar jag bort dem direkt. Å visst kommer de… Det finns alltid någon som bara är ute efter att göra folk ledsna, sorgligt nog.

Genom bloggen har mitt liv blivit mer innehållsrikt och jag har träffat otroligt härliga människor som blivit mina vänner. Här finns bla Nadja, Annelie och Gunilla (som också ska med till Gambia) Jag får gå på roliga event nästan varje vecka och kommer på så sätt hemifrån mer än jag hade gjort annars. Jag har bloggen att tacka för mycket och den är numera en naturlig del av mitt liv som min familj accepterat totalt.

Idag firar jag alltså 8 år som bloggare och det har varit en otroligt rolig tid. 8 är symbolen för oändlighet, så det betyder väl att jag ska fortsätta ett tag till. Tack till er som läser, kommenterar och bryr er. Ni är guld värda!

Att faktiskt leva

mars 18, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Oftast så går livet bara sin gilla gång och man är i sitt lilla ekorrhjul och gör det man ska utan att fundera särskilt mycket. Man gör det man ska lixom och tiden bara passerar…

Men så kanske man drabbas av sjukdom eller någon närstående dör och helt plötsligt stannar livet upp igen och är inte alls lika självklart. För en liten stund förlorar naturen sina färger och man börjar fundera över vad man egentligen håller på med.

För mej har det funnit flera såna stunder, den första när jag var i Gambia och för första gången upplevde och på nära håll levde bland fattiga människor som i princip bara ägde det som fanns på kroppen. Det var första gången jag reflekterade över hur jäkla bra jag har det. Då var jag 20 år.

Sen fick jag barn, två små grabbar med massor med sjukdomar, men det var faktiskt inget jag reflekterade särskilt mycket över. Då. Det lixom bara var så. Men det skulle komma senare… När jag var 30 dog min bästa kompis och jag fick någon slags av livkris då jag helt plötsligt insåg att jag inte skulle finnas för mina barn för alltid. Min väninnan lämnade efter sej en liten 6-åring och jag såg mina barn i hennes lilla dotter. Och helt plötsligt ville jag förändra mitt liv och göra det bättre, både för mej och mina barn.

Livet kom väldigt nära, men även döden och det måste jag säga var nog det bästa som kunde hända mej. Självklart saknar jag min väninnan, men hennes död har gjort mej och mitt liv en miljon gånger bättre. Jag har henne att tacka för så oändligt mycket. Tack var hennes död tog jag tag i mitt eget liv, min hälsa och mitt välmående och är idag en mer hälsosam och lycklig människa. Idag vet jag att mina barn har många bra minnen av sina småbarnsår och vårt liv tillsammans, inte som förut då jag var en ledsen, tjock och deprimerad mamma. Nu gav jag mej också tid att sörja de där friska barnen som jag aldrig fick och istället glädjas över mina fina ungar som lärt mej så otroligt mycket.

För 3-4 år sedan drabbades vi återigen av flera hemska dödsfall och återigen ställdes livet på sin spets och jag fick återigen anledning av utvärdera mitt liv. Återigen blev jag smärtsamt medveten om att livet går ut på att levas inte att överlevas… det handlar om att må bra och njuta av det man har och samtidigt göra det bästa av det man har. Å jag insåg att det är precis det vi gör i vår familj. Jag lever det liv jag vill leva. Det gör oss inte rik på pengar, men jag är istället rik på liv.

Å nu behöver jag inte längre ett dödsfall för att påminna mej om allt bra. Jag kanske inte vaknar varenda morgon och är tacksam över det jag har, men inte långt ifrån. Jag känner genuin glädje över mitt liv och alla saker jag får uppleva och människor jag får träffa. Jag är faktiskt nyfiken på varenda dag! Jag är mer öppen för intryck, nya människor och nya upplevelser. Jag vågar ta plats för att jag är jag, inte för att jag behöver bekräftelse eller uppmärksamhet. Idag lever jag!

Man behöver nog några hårda smällar för att bli vuxen och för att uppskatta det man faktiskt har. Nu sitter jag här med lite diagnoser av varierande slag, men det är faktiskt inget som stör mej särskilt mycket. Mitt liv kommer att förändras väldigt mycket det närmaste halvåret, en stor förändring kommer jag att berätta om den 5 april… Den dagen vet alla berörda, då ska ni också få veta 🙂

Ge mej förslag…

mars 9, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

… på kvinnliga förebilder tack!

Igår var det ju Internationella Kvinnodagen och på flera håll uppmanades man att nämna sina kvinnliga förebilder. Man skulle gärna ”tagga” dem också på FB så kunde man vinna något, vackert så…

Men hur jag än funderade så kom jag inte på någon, det är väl ganska illa va? Jag tycker att Jane Goodall är en fantastiskt människa som gett sitt liv för att hjälpa schimpanserna och självklart är väl Moder Teresa en förebild för oss alla. Men jag skulle gärna ha en förebild som lever och verkar idag! Här! Men vem skulle det vara? Min vän Linda är förstås en bra förebild, Linda som hjälper oss att hjälpa vår familj i Gambia och som själv hjälper hela landet på olika sätt. Men det måste ju finnas fler!

När jag pratade med Martin om det så sa han direkt Marit Paulsen. En stark kvinna som kämpar för det hon brinner för och inte viker för något alls. Ja, kanske det! Även om man inte tycker lika i alla frågor så är hon definitivt en kvinna som kämpar för det hon tror på. Men är hon en förebild för mej?

Man kanske först ska ställa sej frågan vad en förebild är och respresenterar. För mej är en förebild en person som jag tycker är klok, som inte är rädd för konflikter men sällan hamnar i dem heller. En enkel person som tar hand både om sej själv och andra och som bjuder på sin kunskap och inte dömer någon. Typ Dalai Lama, men han är ju man!

Så nu vill jag att ni ger mej förslag på kvinnliga förebilder (andra än era mammor), så får vi se sen om det är någon som jag kan ta till mej och ha som min förebild också. Det är alltså en seriös fråga från mej, för det måste ju finnas bra kvinnor!!! Varför kommer jag inte på några då??? Å nu när jag ställt frågan och funderar ordentligt kanske jag kommer på någon helt på egen hand också 🙂

Alltså: Vem är er kvinnliga förebild och varför?

Är din Pippi svensk?

mars 4, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Vart kommer din kyckling ifrån? Vet du ens det? Kyckling från Pärson, är den svensk? Nope! Kycklingen från Svensk Fågel då, är den svensk? Jupp! Kolla efter den Gula Pippin så får du en godare kyckling som du vet har haft ett helt ok liv. De har inte suttit instängda i små utrymmen utan fått spatsera fritt.

Jag gillar kyckling bla för att det är magert och bra när man ska gå ner i vikt och det är ju himla viktigt i vår familj eftersom vi faktiskt jobbar med vikt. Dessutom tycker nästa alla om det och man kan man göra en himla massa gott med kyckling, till och med jag som avskyr att laga mat. Min paradrätt när jag är ensam är kycklingwraps, gott, enkelt och snabbt 🙂

Idag var jag och en massa andra bloggare inbjudna för att testa lite gott från Gula Pippin, kramas lite med henom och höra Anders Dahlbom berätta om maten han lagat till oss, Leila Söderholm gav oss bra träningstips och Carin Da Silva försökte hålla ordning på alltsammans. Maten var otroligt god! Vi fick två olika kycklingrätter och två olika sallader och två olika brödsorter. Å eftersom det är Fettisdagen idag så fick vi förstås semlor till efterrätt. Jag ÄLSKAR semlor! Å ja… man får faktiskt äta semlor även om man går på Viktväktarna, det är det man har veckobonusen till!

Det var en himla mysig lunch, sådär lagom mycket folk där nästan alla kände varandra. Jag satt tillsammans med Nadja, Annelie och Kari. Det är lite speciellt när man delar bord med bara bloggare… alla är fullt upptagna med att ta bilder och skicka ut på olika medier, så man är inte särskilt social riktigt hela tiden – men förståelse är total och ingen tittar snett på en.

Under lunchen fick vi se ett gäng nya reklamfilmer om och med Gula Pippin och sen fick vi rösta på den vi gillade bäst. De flesta röstade på en där Pippin tog en selfie och skickade till en kund, den var både söt och fyndig. Så nu ska det bli spännande att se vilken man väljer att visa på tv. Vi fick en snabbkurs av Anders i hur man styckar kyckling, men jag var nog lite ouppmärksam… I goodiebagen fick vi fyra olika slags kycklingpaket (färdigstyckat), så nu ska det bli spännande att testa de olika och se vilken vi gillar bäst.

Glöm nu inte att titta efter den Gula Pippin när ni ska handla kyckling nästa gång. Då kan ni vara säkra på att den är av god svensk kvalitet, att den fötts upp på ett bra sätt och att den har mindre påverkan på klimatet än importerad kyckling. Åk hem med gott samvete, laga något smarrigt och njut!

Ur gängorna…

mars 2, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Jag kände en ny gnista vakna till liv i veckan, men situationen i Ukraina berör mej mer än jag någonsin kunde tro. Jag får mer och mer ont i magen för varje nyhetsrapportering. Jag kan inte säga att jag följer nyheterna slaviskt, men det jag hör gör mej väldigt illa berörd. Jag var i Lvov i början av 2000-talet och ska berätta mer om den resan när jag scannat in några bilder. Ett vackert land, med härliga människor och underbara kurorter. Berättar mer sen…

Igår lyckades jag iaf kravla mej upp på löpbandet. Det blev ingen löpning, men nästan 4 km promenad i snabb takt. Min ”PT” låg på golvet framför och höll koll på mej. Ska kliva på bandet igen om en liten stund, så får vi se om det kan bli samma sträcka idag eller längre. Om 3 månader är det dax för Vårrusets 5 kilometer. Förra årets sprang jag på 37 minuter, jag hade tänkt att slå det i år. Men allt beror ju på om jag över huvudtaget kan/får springa, allt beror ju på höfterna och bröstoperationen. Men jag hoppas!

I övrigt har jag svårt att få häcken ur med det mesta idag. Jag borde städa… men har iaf kört igång en maskin med tvätt. Jag har varit nere i källaren och letat fram gamla fotoalbum, bla från Gambia och Ukraina. Kanske får mer energi om jag faktiskt tar en tur på löpbandet? Jag får testa.

Ha en riktigt fin söndag, den första i mars 🙂

Rättvis kärlek

februari 27, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Skulle du acceptera att inte få älska vem du vill? Det skulle inte jag! Men vissa människor har inget val… att hamna i fängelse eller till och med avrättas för sin kärlek är verklighet i vissa länder. I mina ögon är detta helt oacceptabelt och jag trodde att vi var på väg mot ett friare samhälle, men de senaste dagarna har vi sett motsatsen.

Uganda är bara ett av 37 länder i Afrika som är emot homosexuellas kärlek. Nu senast har landet fått strängare lagar kring homosexualitet och där är det numera även straffbart att inte ange om en vän är homosexuell. Så vad gör vi åt det då? Vägrar att åka dit, eller som med OS – stänger av tv´n under invigningen…

Just det där med OS retade upp mej ganska rejält! Här uppmanades man att bojkotta OS och vad hände? Jo, några stängde av tv´n under invigningen, men satt sedan vid varenda sändning och hejade fram våra svenskar. Jag ser inte något fel i vare sej det ena eller det andra, jag ser bara en viss dubbelmoral… Jag tror inte på tysta protester och det visar väl OS ganska tydligt att den där bojkotten inte gjorde det minsta skillnad. Nu kan man ju tycka att alla deltagare skulle gjort en ”emma gren” och på nåt sätt visat sitt stöd. Några gjorde det också, men då gnälls det om att de gjorde för lite… de gjorde ju iaf nåt!

Jag tror att mycket hänger på oss som INTE är homosexuella, att vi visar vårt stöd och att det är vi som måste ropa högst! Det är vi som måste ta Ugandas, Nigerias och en massa andra regeringar i örat och visa att vi är fler än dem! Igår såg jag något om att någon stat i USA fått för sej att stärka sina lagar mot hbtq-frågor, trots att Obama ser mer öppet på frågorna och till och med har ett samarbete med Sverige för att stärka bla homosexuellas rättigheter.

Jag är inte särskilt insatt och kan inte inte särskilt mycket om HBTQ-frågan i världen, men jag har ett hjärta! Och jag har vänner som blir drabbade och då kan jag inte fortsätta vara tyst! Jag vågar dessutom ta ställning och sticka ut näsan och ser jag ett fel då protesterar jag högt! Jag var en av dem som inte stängde av tv´n, jag twittrade för glatta livet och fick en massa mysko förtäckta hot och kommentarer. Jag har lagt ut bilder på Instagram med jämna mellanrum så länge jag haft ett konto där, inte enbart nu under OS. Att utnyttja våra sociala medier är ett superenkelt sätt att engagera sej och sprida att vi är många som tycker att de här länderna gör fel. Ett sätt där vi faktiskt kan sitta kvar i vår trygghet och ändå göra lite nytta. En bild här, en textrad där… om alla gör det så syns det… om min lilla textrad får flera ryssar att reagera och hota mej… tänk då vad 9 miljoner svenskars textrader kan göra.

Så sitt inte bara där – gör något! Alla känner vi någon som är bög, lesbisk, transa eller queer. Det kan vara din vän, ditt barn, din kusin, din arbetskamrat eller en bekant. Någon du tycker om. Någon du tycker är värd kärlek och att få uppleva och leva med sin kärlek. Det är alla dem vi kämpar för! Och vi som inte är homosexuella, transor eller queer måste kämpa mest, för vi gör det så gott som utan minsta risk!

Vill du följa mej och min egna lilla kamp så finns jag alltså både på Instagram och Twitter i namnet: marlenerinda

Många trådar…

februari 26, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Jag har så många tankar och funderingar i min skalle just nu att det bara snurrar. Det är så mycket jag vill göra och skriva om, men det är för mycket som trängs i min skalle för att jag ska få någon ordning på det.

Jag har ett jättebra liv just nu, det är hur mycket skoj som helst som händer och jag får nya roliga bekantskaper hela tiden. Jag har alltså inget alls att klaga på och det gör jag inte heller. Det är bara det att jag inte vet vilken tanke jag ska utveckla och i vilken ordning eftersom alla är lika intressanta.

Martin och jag satt och pratade om framtiden idag, platser vi vill se och saker vi vill göra. Bägge vill åka till Sydafrika och räkna djur, ett av alla biståndsarbeten man kan göra. Det kan vi tänka oss att göra om kanske 8-10 år. Jag hörde mej själv säga att jag vill göra mer i HBTQ-frågorna, eftersom den senaste tidens händelser i världen gör mej galen. Så det ska jag kolla upp.

Dessutom vill jag komma i form också, mitt livs bästa form helst. Jag har inte haft ont på några dagar nu och är sugen på att börja springa igen. Men jag vill att det ska vara hållbart, så jag inte får ont och tvingas vila en längre tid igen. Några kilo ska bort och vikten ska vara stabil innan operationen, då vet jag ju att jag måste vila minst 8 veckor. Om 6 år fyller jag 50, då ska jag må som bäst och trivas med mej själv är min enkla lilla plan.

Jag jobbar alltså bara två dagar i veckan, men har knappt ens tid med det. Bortskämd? Kanske det. Men jag känner mer och mer att jag är ämnad för att göra något annat, jag borde faktiskt hålla på med bistånd av något slag och mer frivilligarbete. Martin däremot vill ju helst pyssla med sina datorer och får han sitt drömjobb så kan han försörja oss bägge två. Då gör jag precis vad jag vill med min tid. Jag vet att jag inte kan jobba heltid, knappt ens halvtid. De timmar jag kan jobba vill jag göra nytta och helst förändra hela världen. Drömma kan man väl få göra?

Många tankar är det och det enda som det faktiskt är ordning på just nu är mina två arbetsdagar i veckan och resan till Gambia. I skallen snurrar: vänskap, familj, fattiga barn, utsatta barn, hbtq, uganda, ryssland, politik, OS, bojkott, blogg, event, semester, ullared, vikt, jobb, fibromyalgi, utredningar, ögon, operationer… ja allt man kan tänka sej i en salig blandning.

Imorrn är tanken att jag ska göra ett seriöst inlägg i debatten om HBTQ och huruvida den tysta bojkotten av OS gjorde någon verkan eller ej. Jag måste bara få ihop alla tankar och trådar till en samlad tanke och en tråd. Det kanske går… 🙂

Volontär i Afrika

februari 24, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Jag har en dröm som jag inte pratat så mycket om än så länge. Min stora dröm om att bli kontaktfamilj blev ju till slut uppfylld och vi har vår lilla pojke. Den stora drömmen som hittills varit helt omöjlig att förverkliga har jag bara berättat för några få om… nu ska ni också få veta.

Min dröm är att åka som volontär till något afrikanskt land (helst) och vara med vid ett skolbygge, ta hand om barn på något barnhem, räkna elefanter, ta hand om utrotningshotade djur eller nästan vad som helst. Bara det är i Afrika och gör nytta!

En vän skrev i sin blogg att loppet är kört och att hon borde gjort detta innan hon fick barn. Jag ser det helt tvärtom! Det är nu det är dax! Nu när barnen är stora och klarar sej själva, jag har en helt annan erfarenhet och mognad och ingen att ta ansvar över mer än mej själv. Det är aldrig för sent att åka iväg som volontär, tvärtom så åker många som pensionärer eller tillsammans med sina vuxna barn.

En släkting var iväg till Sydafrika för något år sedan och räknade djur. De hade en fantastisk månad i bushen och fick se alla vilda djur i sin naturliga miljö. Det är så djur ska upplevas! Jag imponeras av Operation Smile som opererar barn med läpp- gom- och käkspalt under väldigt sparsamma förhållanden. De ger barnen ett helt nytt liv och en helt annan framtid än de annars skulle ha.

Visst gör vi nytta med vår hjälp i Gambia och det kommer vi förstås att fortsätta med. Men det ena behöver ju inte utesluta det andra. Så en längre tid i ett projekt måste det nog bli i framtiden. Låt säga om tio år kanske, när vi inte längre har en hund som ska tas om hand och då Martin kanske kan vara borta en längre tid från jobbet och följa med. Problemet är inte att göra något, utan att välja bland alla projekt. Så många lockande projekt och länder…

Det är min hemliga dröm som numera alltså inte är hemlig längre. Vad är din?

Är du schysst på nätet?

februari 23, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Visst är det kul att få kommentarer på det man skriver! Men ibland är de där kommentarerna inte så snälla… Ibland känns det som att vissa bara lämnar kommentarer på olika bloggar eller andra forum på nätet för att släppa ut sin ilska. Nätmobbing är vanligt och väldigt sorgligt. Mobbing handlar ju om att förminska en annan människa och görs oftast av dem som har väldigt dålig självkänsla. I vissa fall leder nätmobbingen till förödande konsekvenser och kan till och med orsaka självmord. Det är ju förstås oacceptabelt och något vi måste göra allt för att stoppa!

På min nuvarande blogg har jag inte fått så jättemånga elaka kommentarer, men när bloggen låg på Expressen var det annorlunda. Då hade jag en galen människa efter mej som skrev de mest vansinniga kommentarer man kan tänka sej. En av mina vänner får en massa skit på sin blogg, ibland rena hot. Det är svårt när man får en elak kommentar, för man vet inte om man ska ta bort den eller låta andra läsa den. Ibland blir man ledsen, ibland arg. Ska man svara eller nonchalera? Oftast svarar andra och försvarar en, sånt är väldigt skönt!

Jag kan ärligt säga att jag ALDRIG skrivit en elak kommentar, jag kan helt enkelt inte förstå varför man gör det. Som jag sa till mina barn och som Stampes mamma säger i Bambi ”Har man inget snällt att säga ska man vara tyst”. Det är en princip jag levt länge efter och alltid kommer att leva efter.

Jag har träffat många nya bekantskaper via bloggen och skulle aldrig drömma om att vara elak mot dem. Jag kan tycka annorlunda och säga min mening, men aldrig för att skada eller förminska. Man får tycka annorlunda, men kan acceptera och respektera varandra ändå. På nätet ska vi vara extra schyssta mot varandra eftersom det som skrivs är lätt att missförstå och eftersom man inte kan se och läsa av människan man kommunicerar med.

Om du precis som jag strävar efter ett bättre klimat på nätet så kan även du gå med i nätverket Schyssta Bananer som loppi startat. Allt för att göra bloggvärlden och internet till ett bättre ställe där vi kan umgås på lika villkor och där alla får vara med. Så häng på du med!