Vi har funderat och även planerat lite lätt för livet som pensionärer. Det är några år dit, men sedan flera år tillbaka röjer vi, säljer, slänger och skänker grejer. Vårt lilla hus på 98 kvm rymmer mer än man tror…
Hittills har planen varit att flytta till en liten lägenhet där vi skulle bo april-september ungefär, resten av tiden är det tänkt att vi ska bo i värmen. Detta var alltså ursprungsplanen den dag vi blir pensionärer, eller så fort vi kan. Men så tänkte vi till lite när vi insåg att Martin har 20 år kvar till pension… det är ju länge, man vet inte ens om man lever då. Den nya planen är att han kanske kunde få en utlandstjänst några år, tills vi väntar på den där pensionen. Jag kan ju sitta och skriva precis vart som helst i världen. Så det är dealen just nu och ögonen hålls öppna.
Å ju mer vi tänkte på den där lägenheten, desto mer avlägset kändes det. Sommaren i Sverige är oftast härlig, men rätt osäker vädermässigt… vi kanske skulle ha ett rullande boende ett tag. Varför sitta fast på ett ställe, när man kan röra på sej? Skulle vi kunna bo i husbil kanske? Vi har kompisar som bor på husbåt och har en husbil som de kör runt i, de trivs som fisken i vattnet med bägge. Skulle vi kunna bo i en husbil på sommaren och bo utomlands på vintern? Tål att fundera på.
Det som lockar mej med husbil är att det inte finns någon plats att samla grejer. Det är lixom en ny grej in, då måste en gammal åka ut. Man kan inte ha mängder med kläder, utan får nöja sej med favoriter. Å hur många plagg har man inte som man aldrig använder, egentligen? Visst har man favoritprylar som man kanske vill ha kvar till den dag man tröttnat på det ambulerande livet – men då får man väl magasinera dem då. Svårare än så är det ju inte. Det svåra är väl att hitta parkering för husbilen under vintern när vi är utomlands, men då har sonen fått i uppgift att skaffa hus med stor tomt så kan han ha husbilen som gäststuga. Smart va? Han letar ju ändå hus 🙂
Tänk va skönt ändå. Man har få grejer, inte en massa onödiga saker som tar plats. Man kan åka dit solen är eller åt det håll näsan pekar. Man är fri att göra precis som man vill och har alltid boendet med sej. Klart det kan vara knepigt regniga dagar eller när man ska tvätta, men det löser man. Dessutom trivs Martin och jag så bra i varandras sällskap att ett par regniga dagar inte gör något, och man kan ju åka ifrån regnet. Åka precis vart vi vill!
Det roliga är när man nämner detta för andra, reaktionerna blir två olika. De flesta tycker att tanken är spännande och säger precis som jag, att det skulle vara skönt att inte ha så mycket grejer. Andra tycker tanken är lite skrämmande, att det är trångt och opraktiskt. Nu är ju inte vår tanke att bo i en husbil resten av livet, utan på sommaren några år bara. Tills vi fått nog och vill ha ett fast boende, å då kanske man kommit så pass långt fram i bostadskön att man kan få en hyresrätt där man vill.
Vi får se hur det blir, man vet ju som sagt inget om hälsa eller hur länge man lever. Men nog är det väl en kul tanke? Vad säger ni, skulle ni kunna bo i en husbil några månader under sommaren och utomlands resten av året? Är vår tanke helt galen? Ge oss era tankar 🙂
Just nu tittar många på vinterresor och jag får ofta frågor om Gambia. Varför ska man åka dit? När är bästa tiden? Var ska man bo? Vad finns det att göra? Jag tänkte försöka svara och ge lite allmänna tips och råd, jag har ju faktiskt bott där 🙂
Gambia är ett av världens minsta längder och turismen betyder allt för ett så litet land. Det är i vissa fall helt avgörande för att familjer ska överleva. Nu ökar turisterna och fler turister betyder att många åker för första gången. Då finns det några grejer som kan vara bra att veta. För det första så är det ett alldeles underbart land! För det andra så är det bara någon timmes tidsskillnad, så skönt! För det tredje så är det en het värme med en lätt bris från Atlanten, badkläder torkar direkt!
Åker man första gången är det enklast att åka med Ving. Det går att åka reguljärt men det tar längre tid och är oftast dyrare. Vi åker alltid charter dit och jag rekommenderar även att lägga till för transfer, det är helt enkelt enklast när man inte varit där förr och värt pengarna. Under transfern får man oftast ett kuvert med karta och andra bra-å-ha-grejer och kan ställa de där frågorna som man kanske funderat på.
Det tar ca 8 timmar att flyga mellan Stockholm och Gambias lilla flygplats Banjul (stopp i Göteborg på vägen dit). Det är en rätt stökig flygplats där du går igenom säkerhetskontroll även när du går ut, så det tar sin lilla tid. Håll i väskorna hårt när du kommer ut ur flygterminalen, det kommer nämligen ett helt gäng sugna bärare som vill hjälpa dej. Detta är första gången du får öva på att säga nej, vänligt men bestämt. Om du inte vill ha hjälpen alltså, i annat fall säger du bara vilket hotell du ska till och låter dem ta dina väskor och ger sedan en svensk 20-lapp som tack. Ha gärna en skvätt vatten kvar från flyget, det är varmt när man landar och ganska mycket väntetid.
Något annat jag rekommenderar är att gå på Välkomstmötet som brukar vara kl 10 dagen efter ankomst. Gambia är ett annorlunda land, så är det, och det är bra att få all information man kan faktiskt. På välkomstmötet får man veta allt om Vings utflykter, det kan man ju kolla upp redan hemma – men där brukar även vara någon från Gambiagruppen och dem är lite extra spännande att lyssna på. Man kan även få hjälp att fixa kontantkort till telefonen om man behöver det.
Det kan vara bra att veta att internet är rätt uselt i hela landet. Vi har alltid med oss en gammal mobil som vi köper ett kontaktkort till och laddar med massor med datamängd så vi kan ha den som hotspot hela resan. På så sätt kan man ha kontakt med dem där hemma, kolla internet osv. Vi brukar ta Africell som funkar bra, men det är ingen större skillnad på pris mellan de olika bolagen. När det gäller pengar är det enklast att ha med svenska pengar och växla i någon växlingsbutik vid hotellet. Behöver du ge dricks innan du växlat, så funkar en svensk 20-lapp helt ok.
När jag kom till Gambia första gången på 80-talet var det huvudsakliga turiststråket i Bakau. För kanske tio år sedan hade turismen flyttat till Fajara/Kotu och nu är det närmare Kololi. Det kan vara bra att veta när man ska välja hotell. Det händer inte mycket alls längre i Bakau, är hyfsat lugnt i Kotu och party i Kololi. Enkelt sagt alltså. Vi bor gärna i Kotu, där är lagom mycket att göra och en fin milslång strand att promenera på med juicebarer och fruktstånd lite här och där.
Kom alltid ihåg att Gambia är beroende av turister! Turistsäsongen är mellan oktober och april ungefär och under den tiden ska man tjäna ihop inkomst till resten av året. Kom alltid ihåg det! Du som turist är nämligen superintressant och livsviktig! Du ÄR inkomst!
Direkt när du kommer utanför hotellet så kommer det att komma fram människor till dej. Främst män i olika åldrar som vill vara din guide. De är alltid glada och pratsugna. De vill hälsa genom att ta dej i handen, höra vad du heter och vad du kommer ifrån. De vill skapa kontakt, för att (oftast) tjäna pengar – men de vill inget ont och är inte farliga. Bara lite lätt påträngande kan man tycka. Särskilt när det händer 25 gånger om dagen… MEN det är faktiskt bara att vänligt men bestämt säga Hej tillbaka, Nej Tack och att man gärna vill gå ifred. Enklast är att säga att man varit i Gambia förr och redan har en kontakt. Alla känner alla, säg att ni känner vår vän Buba och använd honom gärna som guide om ni behöver. Han är pålitlig, har en bra och säker bil, och kan köra er precis vart ni vill.
Som sagt: alla vill ha kontakt med dej, men det finns knep. Jag får iofs oftast gå ifred, men jag kan gå en liten bit ut i vattnet om jag vill gå helt ensam på stranden. Eller ha hörlurar, men de kan vara avstängda – det syns ju inte 🙂
Det kan vara påfrestande att alltid vara påpassad och att alltid ha någon som vill prata med en, och det är då du måste komma ihåg att du är deras levebröd. Säg nej, vänligt och bestämt. Igen och igen. Efter några dagar upphör detta, det går snabbare om de vet och ser att du har en gambisk kontakt och vänner i landet.
Våga lämna hotellet! Om du tillbringar hela semestern inne på hotellet har du inte varit i Gambia och då har du missat precis hela upplevelsen. Visst finns det roliga och exotiska djur inne på hotellet, men det är utanför du har det genuina livet. Gambia är platt och lätt att ta sej fram med fötterna. Det tar kanske 45 minuter att gå från Kotu till Bakau och ungefär lika länge mellan Kotu och Kololi. Du kan gå längst stranden till Kololi, det kan du inte till Bakau – gamla presidentens hus och en massa sten ligger i vägen.
Alla de här killarna som vill prata med dej kan hjälpa dej med taxi för en dag för att besöka tex Banjul, Bakau och krokodilerna mm. Det finns även registrerade guider som är speciellt utbildade för detta, jag har inte testat dem så jag vet egentligen inte hur de är. Det finns folk överallt som känner någon som känner någon, alla kan hjälpa dej med precis vad du vill. När det gäller taxi så är det bara de gröna som får åka ner till hotellen, det kan vara bra att veta. Buba kan du använda till det mesta, han åker överallt 🙂
Självklart ska du se dej runt och göra en och annan utflykt! Vi tar gärna båten till Juffureh där Kunta Kinte föddes och togs till fånga. Här finns även ett litet museum. På vägen dit eller därifrån kan man även besöka Kuna Kinte Island, som förr hette St James, dit slavarna fördes innan de skeppades till övriga världen. Det är en intressant utflykt och en viktig historia som måste bevaras. Det blir en heldag och brukar vara något att minnas för resten av livet. Vi tar gärna en dag på floden när vi bara tar det lugnt, fiskar och solar. Gambiafloden har gott om fisk, så alla brukar få napp. Har man tid är det en upplevelse att åka båt hela vägen upp till Georgetown och ligga kvar där någon natt. Har man tur kan man se flodhästar och delfiner på vägen.
Många frågar om SOS Barnbyar och om man kan besöka dem. Man är inte lika pigg på besök i barnbyarna längre och de får väldigt många gåvor – så försök att besöka en familj eller by utanför turistområdet istället. Du kommer garanterat att få kontakt med någon ur personalen på hotellet eller taxichaufför (återigen: Buba – han visar gärna upp sitt hem) som förmodligen har sin familj på landsbygden. Be att få se hur de bor och lever, det brukar vara ett välkommet inslag. Köp med en säck ris eller en dunk olja på vägen som tack. Eller varför inte myggnät, de kostar runt 80 kr och räddar liv. Allt är faktiskt välkommet; fotbollar, ballonger, reflexer, tandborstar, små leksaker utan batteri, kläder, smink, nagellack, skrivböcker, pennor… allt!
Våga ta kontakt. Våga gå utanför din sk komfortzon. Var inte så jäkla svensk!
Gambia är alldeles fantastiskt! Särskilt när man vågar ta del av det genuina Gambia och för att kunna det måste man ta sej utanför hotellet och släppa in nya människor inpå livet. Gambia är inte bara varmt i klimatet utan även när det gäller vänner. Här bryr man sej på riktigt. Visst vill man tjäna pengar, men man märker snart att vänligheten är genuin från de allra flesta och inte enbart beror på pengar. Lita på din magkänsla!
Ha ett öppet sinne och släpp in. Gör du det, så kan jag lova dej en alldeles fantastiskt semester och vänner för livet. Då kommer du att vilja åka tillbaka, Gambia kommer att bli ett behov. Vi är många som ”bara åkt till Afrika på semester” och kommit hem helt förändrade. Gambia är fattigt, våra vänner har bara fyra väggar och i bästa fall ett mål mat om dagen. Men de har något som vi inte har – genuin livsglädje! Å det måste vi lära oss av.
Detta är alltså mina bästa tips för dej som besöker Gambia första gången (andra gången vet du vad som gäller):
Åk med Ving, ta deras transfer och gå på välkomstmötet.
Ta med svenska pengar, växla på plats.
Ha tålamod, du kommer få säga hej och nej tack minst 25 gånger per dag.
Lämna hotellet, besök en familj på landsbygden.
NJUT!
Men det finns några baksidor också… Det kan hända att du kommer att få en mängd fördomar kastade mot dej när du berättar för andra att du ska åka till lilla Gambia. Särskilt om du är kvinna och singel. Du kommer förmodligen att få menande leenden och frågor om du ska åka dit för att skaffa dej en man. En av alla fördomar som funnits sedan 60-70-talet, är att ensamma vita kvinnor åker till Gambia för att hitta en svart man. Så är det inte! Den som påstår det har med största sannolikhet aldrig vart där.
Du kommer kanske också att få höra att det är farligt. Varför vet man däremot inte, bara att det ”väl är så i Afrika”. Ytterligare en fördom utan grund, Gambia är INTE farligt. Jag känner mej säkrare där än i Stockholm, oavsett om det är dag eller natt.
Jag hoppas att jag lyckats förmedla lite hur det är, kunnat ge några goda råd och att ni nu har bestämt er för att åka och kanske redan bokat en resa. Då hoppas jag att ni får en alldeles fantastisk vistelse i ett av världens vänligaste länder. Så hoppas jag också (och tror) att du ska bli lika förälskad som jag i det lilla landet. Njut av god mat, härliga människor, underbart klimat och långa stränder. Jag längtar ständigt tillbaka!
Vi var där senast i januari 2019, det finns massor med bilder på instagram @marlenerinda om ni vill se hur det ser ut. Ni får skrolla lite i flödet bara.
Du behövs – i Gambia kan du göra skillnad! På riktigt!
Så här i slutet av sommaren brukar jag få en lite dipp och fundera på vintern. Igår fick jag en rejäl dipp och fick nästan panik när det bara var 12 grader på morgonen. Det är då man börjar googla på resor…
Den här sommaren har varit jobbig tycker jag, vädret har svängt fram och tillbaka och inte riktigt kunnat bestämma sej. De senaste två veckorna har varit ljuvliga, men nu har det vänt igen och den där rejäla värmen är nog ett minne blott.
För att hänga upp mej på något och ha något att se fram emot vill jag ha en resa bokad. Den här vintern ska jag även fylla jämnt och jag vill inte vara hemma! Så igår började jag kolla på resor… var skulle jag vilja fira min födelsedag? Vilka platser får vi frågor om som vi inte kan svara på? Vad borde man se innan det blir förstört av olika anledning? Min sk bucketlist är i stort sett avbockad, men det finns ju platser jag vill se utan att de är på listan. Som tex Bali, Maldiverna, Hawaii mfl.
Kap Verde – Sal
Så vi började titta och tittade mer och mer på Maldiverna. Det såg ju himla härligt ut och de som varit där är nöjda. Bara tre timmars tidsskillnad, sånt gillar jag. Det blir nog väldigt bra bilder där, antar jag som älskar att fota. Det verkar inte finnas några dåliga platser eller hotell där, allt verkar fint och välskött. Vi hittade ett alldeles nytt hotell som vi är lite sugna på, vi ska sova på saken så får vi se. Det handlar ju om rätt mycket pengar… men är det någon resa som får kosta så är det väl bröllopsresan och 50-årsresan antar jag?
Vi får se hur det blir, men en resa blir det! Hur firade ni er 50-årsdag? Har ni någon drömresa?
Jag har massor kvar att berätta om Irland, men tar lite Italien emellan. Jag kommer att återkomma till bägge resorna en hel del ett tag fram över. Bland annat för att jag upptäckt en massa om mej själv, men även för att jag har några fantastiska platser att tipsa om. Case di Viso är en sån!
Senaste resan gick alltså till Brescia i norra Italien. Vi utgick från Ponte di Legno som ligger på ca 1300 meters höjd, där vi bodde två nätter. En av dagarna åkte vi ytterligare 500 meter upp i bergen, alltså inte en sträcka på 500 meter utan upp 500 meter på höjden. Vilken tar ganska lång tid på slingriga vägar över bergen.
Vi tog oss till den pyttelilla byn Case di Viso som ligger i en dal. Man får lite ”Sound of music-känsla” när man ser byn som ligger otroligt vackert mellan bergstopparna, med en fors som rinner genom hela byn, stenhus och kossor som betar fritt. Här finns kanske 20 hus, ingen bor här året om eftersom det inte går att ta sej hit på vintern. Men 3 familjer flyttar hit direkt när vägarna är framkomliga och bor sedan i byn tills det inte går att ta sej fram dit längre. Under sommaren fylls husen varje helg och det finns faktiskt bara ett enda tomt hus som är ute för försäljning. Så även om det kändes lite ”sömnigt” är det alltså full fart i byn mestadels.
Case di Viso ligger alltså på 1800 meters höjd och med kor som betar fritt på den höjden blir det en väldigt speciell smak på mjölken. Kossorna mjölkas morgon och kväll och en av familjerna gör dagligen ost på den mjölken, mest ricotta men även en speciell ost som heter Silter och som lagras olika länge för att få olik smak. Vi fick smaka en ost som legat i 6 år som knappt höll ihop längre och blivit nästan orangeröd, den hade väldigt mycket smak och var kanongod över pasta. Min favorit var dock den som legat kortast och fortfarande var nästan vit. Receptet har gått mellan generationer och vi träffade familjen som äger receptet och åt lunch i deras kök. Vi fick typ ravioli ”på rester”, som var bland det godaste jag ätit!
Att gå igenom byn var en njutning! Jag vet inte hur många bilder jag tog, säkert runt 400, ändå fick jag inte nog. I byn finns ingen elektricitet, så under de 4-5 timmar vi var där hade vi ingen kontakt alls med omvärlden, vilket gav en ytterligare dimension till besöket. Ett totalt lugn. Här har man bara sej själv och naturen. Men absolut inte tystnad, för den där forsen dånar verkligen!
Forsen går hela vägen upp ifrån bergen, genom byn och ner i ”stan” och säkert ännu längre… jag vet faktiskt inte vart den slutar. Tittar man på kartan så går den betydligt längre. Här fanns flera olika hikingleder, bla en pilgrimsled som hela tiden skapar en genomströmning av vandrare. Lederna ligger i Stelvio Nationalpark i Valle Camonica som anlades redan 1935 så det har varit populärt att vandra här i snart 100 år och numera cyklar många mountainbike här också. Kvinnan i familjen berätta att man enligt sägnen brände häxor ungefär där leden går och att man gjorde det rätt länge, och något som är välkänt är att det smugglades en hel del över bergen.
Vi fick träffa korna och se på när osten tillverkades, både ricottan och Silter. I ett pyttelitet utrymme skulle vi få plats mellan bord, ostar, stora metallbunkar med mjölk i olika stadier och verktyg. Att ta bilder gick sådär… men det var väldigt intressant och kul. Trots att vi var så högt upp var det runt 35 grader varmt, i skuggan, och skugga fanns det typ ingen… så det var betydligt varmare, men forsen stänkte rätt friskt på oss och kylde ner. Jag höll på att trilla i vattnet när vi skulle ta lite bilder 🙂
Jag älskade verkligen besöket i Case di Viso. Det var såååå fint. Lugnt. Harmoniskt. Och ljudet från forsen var lixom pricken över i. Att det var sol och varmt gjorde ju inte heller nåt, även om de andra höll på att förgås av värmen. Överhuvudtaget så tyckte de att jag var rätt konstig som gärna satt i solen och aldrig gnällde eller pustade i värmen. Men jag älskar det ju!
Bilderna gör sej inte riktigt rättvisa, men jag hoppas ni kan få en uppfattning om hur fint det var. Jag åker mer än gärna dit igen!
Ni som känner mej vet att snö inte är riktigt min grej och att jag undviker det så mycket jag kan. Igår åkte jag till snön alldeles frivilligt!
Vi har varit på va 1500 meters höjd hela tiden sedan vi kom hit, men det finns bergstoppar som är mycket högre. En är Chima Presena som är drygt 3000 meter och som faktiskt har en alldeles egen glaciär.
”En glaciär bildas genom att snö under en lång tid trycks ihop och omvandlas till is i en urgröpning i ett berg eller i en dalgång.”
Planen var att vi skulle se hällristningar och runstenar, men när jag hörde att vi hade en glaciär bara några linbanor bort så frågade jag om någon kunde arrangera så jag kunde åka upp när vi hade ledig tid. Några fler ville hänga på, så istället för att bara fixa det för oss ändrade man hela programmet. Med tanke på det som händer med vår miljö vet man ju inte hur länge glaciären finns kvar, de där stenarna däremot står nog ett tag till.
Så vi tog oss till Tonale som är basstationen för just den här linbana. Tre olika linbanor krävdes för att komma hela vägen. Utsikten på vägen upp var magisk! När vi kom upp var vi ovan molnen, solen sken och vi hade runt 15 grader varmt. För att skydda isen har man lagt mattor lite här och där, detta ska hjälpa till med kylning så det inte smälter.
Efter alldeles för många bilder tog vi oss ner igen. Jag är såååå glad att det gick att ändra i programmet så vi kunde göra detta, för det vara så häftigt! Att få uppleva en glaciär på en alptopp i Italien, vilken grej!
Men det var rätt skönt att komma tillbaka ner till värmen igen 🙂
Jag gillar värme och har inga större problem oavsett hur varmt det än blir. Allt beror på luftfuktigheten. När vi landade i Milano igår, var det som att kliva in i en bastu.
Vi kom alltså hem från Öland i tisdags och på onsdagen packade jag om för att igår dra iväg till Italien. Jag var förberedd på värmen och har bara packat tunna sommarkläder.
Klockan 7 klev vi på tåget i Tumba, vid 7.45 Arlanda Express och 9.35 gick flyget från Arlanda. Strax innan vi skulle boarda träffade jag Catarina som också skulle åka med. Vi har träffats lite här och där och jag gillar henne, så det blir kul.
Först tog vi oss till Wien och därifrån flög vi vidare till Milano. Det var nästan molnfritt och man såg snön som ligger kvar på alptopparna. Till nån sån topp skulle vi, typ…
I Milano möttes vi upp av en kvinna som körde oss resten av vägen. Vid 18 stannade vi slutligen vid ett hotell i något som såg ut som en vilande skidort. Vi var framme i Ponte di Lango i Brescia och det är här vi ska vara ett par dagar. Jättefint, men rätt folktomt.
Här ska vi upptäcka mat och dryck, besöka en vingår och se vad som finns att göra på sommaren. Igår hade vi alltså hela 40 grader, idag ska det inte bli mer än typ 35…
Fem dagar går väldigt fort ibland, särskilt när man har det bra. Nyss hemkommen från Öland, känns det nästan som vi aldrig varit där…
I onsdags var det snabba ryck när jag kom från Irland. Jag var nog inte hemma ens i två timmar innan vi packade in oss i bilen och drog till Öland. Sen hade vi alltså fem hela dagar, då vi verkligen njöt av varenda minut. Vi har gått milslånga promenader varje dag, ätit bra mat, vilat ordentligt och skrattat massor. Vi har tagit vara på varenda minut och nästan varje kväll har vi sett solen gå ner över Kalmar sund. Det är något alldeles särskilt med solnedgångarna på Öland.
De här dagarna har inte bara gjort oss gott, utan även pälsbollen. Han är piggare, mer lekfull och smidigare. Han verkar gladare helt enkelt, precis som husse och matte. Promenader, vacker natur, sol på nosen och frisk luft gör susen för både tvåbening och fyrbening. Särskilt promenader på grusvägar där man bara hör fåglar och en och annan kossa råma.
Igår började vi den långa resan hem redan kl 6 på morgonen. De femtio milen kändes som 700, det var skitdrygt! Men hem kom vi och gott sov vi inatt! Redan igår kastade jag in två maskiner tvätt, så att de skulle hinna torka till idag. Jag skulle nämligen tömma två resväskor och packa en ny, imorrn är det dax för nästa resa.
Så dagen idag har mest gått åt till att fixa inför helgens äventyr. När jag landar i Brescia i Italien imorrn är det 39 grader varmt, lite skillnad mot 15 som jag hade på Irland. Packningen är mycket mindre den här gången kan jag konstatera, tunna sommarkläder tar inte alls så stor plats. Jag vet inte hur uppklädd jag behöver vara, men har packat ner några klänningar och några shorts och hoppas att jag får användning av badkläderna 🙂
Även om det gått långsamt idag så är iaf väskan packad, naglarna fixade och texter inlagda ända tills på måndag. Så det är väl bara att åka då. Ni hänger väl med? Gourmet-resa till Italien, det kan bli himla kul! Jag ska tydligen tillverka ost…
Ni vet var ni ser allt först: instagram @marlenerinda – häng med!
Eftersom många frågar om pressresor, vad det är och hur man får åka på dem, tänkte jag berätta det lite enkelt. Så gott jag kan…
En pressresa är inget samarbete eller något man får betalt för, iaf inte jag. Det handlar egentligen om att ett gäng företag i samma region går ihop och bjuder in skribenter/journalister för att visa upp sina produkter eller tjänster. Sen får de som är på resan bestämma själv om och vad de vill skriva om. Utan ersättning alltså, om man inte lyckas sälja in en text eller bild till tex en tidning eller bildbyrå.
Vilka som bjuds in är förstås helt och hållet upp till de som bjuder. Deras målgrupp styr självklart mycket, en vingård bjuder knappats in personer som skriver om nykterhet – lika lite som jag som skriver för 45+ utan barn bjuds in till familjeaktiviteter.
Programmen ser väldigt olika ut men gemensamt för nästan alla pressresor är att schemat är fullpackat! När man väl är på plats vill förstås så många som möjligt visa upp sej. Så dagarna brukar börja vid 8 och slutar aldrig före 22. Däremellan är pauser icke-existerande och informationen massiv. Skulle det stå ”egen tid” på schemat, ställs detta oftast in pga tidsbrist, men skulle man få den så sover man! Det brukar ta mej en vecka innan jag sovit ikapp efter en resa, så intensivt är det.
Om man är som jag och har Sveriges sämsta minne så vill jag gärna hinna blogga någon gång eller två under resan, detta görs oftast genom att ställa klockan en timme tidigare, duscha och skriva medan håret torkar typ. Bilderna på instagram hjälper massor för minnet, de läggs snabbt in mellan olika aktiviteter.
Skillnaden mot en semester är alltså tempot, de långa dagarna, all information och att detta på något sätt skall processas och gärna komma ut i en text som jag i bästa fall kan sälja. Bilderna är förstås också viktiga för att få en lockande text, dessa redigeras oftast varje kväll innan sänggående.
Det är en otrolig förmån att få åka på en pressresa, men man får inte glömma att det är ett jobb. Att sälja en text eller bild är svårt, lyckas jag inte är det svårt att få komma med fler gånger. Jag kan skriva flera olika texter veckorna efter hemkomst och maila runt dem till mängder med media. Men det är svårt och man behöver bra kontakter för att lyckas. För mej går det sådär… det har börjat släppa lite men är fortfarande svårt.
Nu har jag ju förmånen att ha duifokus.se där en hel del kommer med på något sätt. Det är ingen blogg som en del tror, utan ett livsstilsmagasin online. Där kan jag alltid göra små resereportage, tipsa om platser eller saker att göra i olika länder. En lösning för en frilans som har svårt att få uppdrag är alltså att starta en egen tidning. Inte så lätt som det låter dock, på nåt sätt ska man ju få läsare också. Med hårt jobb har iaf vi lyckats med det.
Jag vet inte om jag lyckats förklara vad en pressresa egentligen är, men det går alltså ut på att visa upp en massa saker och sedan hoppas att journalister skriver något om dem. Som en smakmeny med en massa små rätter, oftast hittar man något som är extra gott som man gärna berättar för andra om.
Med detta sagt försöker jag avsluta förra resan och förbereda för nästa. På torsdag åker jag på gourmetresa till Italien, helt annorlunda mot den på Irland. Ni hänger väl med här på bloggen och på instagram @marlenerinda
Igår var en lång dag på resande fot. Den började högst upp på nordligaste spetsen på Irland och slutade på nästan västligaste punkten av Sverige. Från Darry till Löttorp på 18 timmar 🙂
Efter fyra dagar med ett helt galet schema och mängder av fartfyllda aktiviteter var allihop rätt möra när vi träffades i lobbyn kl 6 igår. Ridningen satte spår i rumpa och ben, tisdagens kajakpaddling känns lite i armarna. Vilken jäkla tur att man tränat – det kunde varit betydligt värre…
Att sitta i en bil större delen av dagen och knappt röra en fena kändes helt ok. Kropp och knopp är väldigt trötta. Första stoppet var i Belfast där vi släppte av amerikanerna Jon och Dave och vår tyska vän Eva. Vi andra fick åka ett par timmar till för att komma till Dublin. Jag trodde i min enfald att det skulle vara en liten och småskalig flygplats på landet typ… Det var skiiiitstort! Danske Peter, Kanadensiska Aurelie och jag skulle flyga härifrån medan Carl och Paris från Dubai stannar ytterligare två veckor. Vi hittade rätt och sa bye bye till Aurelie vid terminal 1 och fortsatte till terminal 2.
Efter en lång procedur vid en osmidig incheckning kom vi till slut igenom och jag skyndade vidare till min gate medan Peter fortsatte till taxfree. Jag sa stor flygplats va? Från säkerhetskontrollen till min gate tog det nästan 20 minuter att gå i snabb takt, helt galet! Tur jag inte hade mer bråttom än jag hade. Planet gick i tid och var proppfullt, jag tänkte sitta och skriva lite med somnade som en klubbad säl direkt när jag satte mej och sov hela vägen till Stockholm. Jag var nog lite mer trött än jag trodde. Drygt två timmar senare landade jag på ett soligt och varmt Arlanda, som jag saknat riktigt värme! Vi har haft runt 13-15 grader på Irland och med hotande regn nästan hela tiden. Att känna solen värma på näsan var mer än skönt!
Det gick snabbt att få väskan och jag skyndade till Arlanda Express, tog mej smidigt in till stan och sprang till pendeltåget. Från landning till min soffa i Tumba tog det ganska precis 2 timmar. Helt ok tycker jag!
Martin hade fixat sallad, så vi åt medan jag tömde min väska och fyllde på den jag redan förberett. En timme senare satt vi i bilen på väg till Öland. Och knappt 6 timmar senare var vi framme vid vårt hus och kunde äntligen kraschlanda i sängen efter en väldigt lång dag. I morse vaknade vi av sol och fågelkvitter och det var så härligt.
Det kanske var lite galet att ta hela resan i ett svep, men det kändes helt rätt när vi vaknade och kunde släppa allt och bara vara. Att åka idag hade iofs varit ett alternativ, men då skulle vi åkt riktigt tidigt för att slippa all midsommartrafik. Det här kändes mycket smartare och i morse var vi väldigt nöjda med beslutet.
Nu ska vi bara njuta i fem dagar. Martin har semester, jag jobbar på som vanligt men med ny utsikt från hemmakontoret. Vi ska äta bra mat, gå långa promenader, vila och skratta mycket. Det brukar vara ett vinnande koncept, så varför ändra? Imorrn firar vi midsommarafton på Lammet & Grisen. Hur firar ni?
Jag är alltså på Nordirland och hade förberett mej på en helt galen resan, men detta överträffar allt. Å då menar jag på ett positivt sätt. Jag vet knappt vart jag ska börja att berätta, så jag tar en sak i taget 🙂
Jag kom alltså hit i lördags, då gick eftermiddagen mest ut på att se Belfast och lära känna de andra som ingår i gruppen. Medföljande är 2 killar från Dubai som har en tv-show, 2 män från New York som också har en tv-show, en kvinna från Tyskland och en från Kanada, bägge frilans, samt en kille från Tyskland som driver ett månadsmagasin och vår danske vän Peter som försöker hålla lite ordning på oss tillsammans med vår guide. En härlig grupp människor, utan en massa prestige – som gärna hjälper varandra med vinklar och bilder. Här slängs mobiler och kameror mellan oss frikostigt.
Lördagen var alltså ganska lugn, vi besökte utställningen med Game of Thrones som jag redan har skrivit lite om och även Titanic-museet. Söndagen däremot… då började det hända grejer. Då fattade vi grejen med Nordirland! Vi skulle nämligen rida, på hästar – riktiga alltså… detta visste jag ju efter att ha läst programmet – däremot var jag inte helt säker på att jag skulle fixa det. Jag har nämligen varit ordentligt allergisk förr. Men det gick! Jag tog en massa allergimediciner innan, så det enda som kändes var lite kli i halsen, lindrig hosta och rinnande ögon. Det kan man ta för en sån fantastisk upplevelse!
Vi kom till Sheans Horsefarm, fick hjälm och skor och tilldelades varsin häst. Jag bad om den minsta och lataste och det fick jag, Fudge gjorde inte särskilt mycket i onödan. I en lång rad tog vi oss upp mot toppen, det tog ungefär 1 timme. På vägen berättade ägaren som hästarna, området och lite annat smått och gott. Hästarna lunkade på i lagom takt och stannade för att ta en tugga gräs då och då. Har man nybörjare på ryggen så passar man ju på 🙂
Väl framme fanns en liten stuga med utsikt över halva ön, helt fantastiskt. Där inne hade man dukat upp lunch med tillhörande bubbel och godsaker. Hästarna strövade fritt utanför medan vi åt, vaktade av en valp på 7 månader som gav dem ett och annat tjuvnyp när han trodde att ingen såg.
Efter lunchen fick vi byta om till kläder från Game of Thrones och ta bilder med hästarna och den fantastiska utsikten. Det fanns ingen tvekan hos någon, inte ens de icke-frälsta. Jag menar alltså de som inte är några fan av GOT och knappt sett en kvart ens, ALLA drog på sej klänningar och rustningar. De två tv-programledarna var förstås tvungna att ta en match om vem som var bäst. Ingen vann.
När bilderna var tagna var vår buss på plats och vi fortsatte mot nya äventyr. Hela den här resan är ett enda stor äventyr, så det finns mycket kvar att berätta. Men om ni gillar hästar och rider, så ska ni verkligen åka hit. Asså – vilken natur och vilken härlig utsikt. Det är lika fint vart man än kommer. Jag förstår den som drömmer om att komma hit och ta några dagar på hästryggen. Själv så kommer jag nog inte upp på en just nu, det bidde lite träningsvärk 🙂
Fler bilder finns på instagram @marlenerinda och på min fb-sida som ni hittar HÄR.
Jag är i Belfast på Nordirland just nu och har fullt program, en hel del handlar om Game of Thrones eftersom mycket filmades här.
Jag är inget superfan, men gillar serien. Särskilt gillar jag kostymerna och dem fick jag verkligen frossa i igår. Game of Thrones Exhibition är
en utställning som ska gå på turné, så den borde komma till Sverige också så småningom. Se den! Här finns mängder med kostymer från serien, vapen, drakäggen samt drakarna. Det var riktigt häftigt att kunna se detaljer och dessutom veta att det är en svenska som gjort flera av dem.
Utställningshallen ligger brevid en gigantisk hangar där en del scener spelas in och på andra sidan står flera av kulisserna. Tillsammans med ett gäng byggkranar, kulisserna är nämligen också gigantiska.
Just här i Belfast där jag varit senaste dygnet står även stora mosaikskulpturer runt hamnen med de olika klanernas flaggor. Här finns även en av tronen, som förstås finns på plats inne på utställningen också.
Mycket handlar om GOT här och drar förstås en hel del turister. I eftermiddag är det meningen att vi ska åka helikopter över några av inspelningsplatserna, som jag förstått det så finns det 26 stycken sammanlagt. Det ska bli skitkul! Vi ska även promenera i en skog som hör till serien på något sätt. Häng med på instagram @marlenerinda om ni är intresserad.
Den som gillar serien borde verkligen åka hit, det går direktflyg från Stockholm och kostar ett par tusen. Hotell finns det gott om i olika prisklasser, själv bor jag på ett superfint som heter Grand Central Hotel Belfast, på 17:e våningen med utsikt över hela stan!
Vi är tio väldigt olika personer som är med på resan, en del ska filma för tv-shower eller program, andra skriver eller fotar. Ett himla kul gäng från olika delar av världen. Jag har mest umgåtts med Dave från New York och Melissa från Kanada.
Nu ska jag ta en dusch och äta frukost. Hotellfrukost!!! Så gott. Och ta en sista titt på utsikten från mitt fantastiska rum, vid 10 drar vi vidare. Har ingen superkoll på var… det visar sej 🙂
Förra helgen var det dax att kliva på Viking Cinderella, för ett dygn ombord. Det blev en resa med bubbel åt alla håll kan man nog säga och den perfekta resan om man vill fira något.
Vi skulle bo i en mindre svit och då har man både early boarding och tillgång till VIP-loungen. Man får alltså gå ombord tidigare än de andra passagerarna och får medan man väntar på ombordstigning sitta i ett särskilt rum där det bjud på kaffe, te mm. Där blir man hämtad när det sedan är dax att kliva ombord och man går bakvägen in i båten och slipper stå i kö. Så smidigt och känns väldigt lyxigt!
Vår hytt 9000 var något alldeles extra! Den är stor och luftig, sängen har utsikt över havet och i badrummet finns en jacuzzi! Det är inte svårt alls att trivas där ett dygn, jag lovar 🙂
Vi började med att träffa intendenten på båten som visade oss runt i fartyget. Vi fick bla se nyrenoverade SPA och kunde ta bilder utan en massa personer att ta hänsyn till eftersom det var stängt för allmänheten. Dagen därpå skulle vi dit och testa deras nya badrutin, spännande!
Vi var även förbi buffématsalen och hann precis ta de bilder vi skulle innan det var dax att ta plats i a la carte-matsalen Seaview och avnjuta vår trerättersmiddag medan fartyget lämnade hamnen i Stockholm. Vår servitris var nog den mest serviceminded på hela Östersjön. Hon hade stenkoll hela tiden, kollade läget med oss och var supersnabb på att plocka undan när vi var färdiga. Jag började med en krabbrillette med löjrom, champagnevinägrett och dillcrostini som var supergod! Sen fortsatte jag med helstekt oxfilé med sparris på tre sätt (skum, grillad, råhyvlad), citrontimjansky och pommes frites och avslutade med kladdig chokladkaka med passionsfruktsmousse och halloncoulis – allt supergott!!!
När vi såg oss omkring såg vi att de allra flesta valt skaldjursplatån och jag förstår dem. Jösses så fräsch och fint det var! Många nöjda leenden och belåtna suckanden både såg och hörde vi. Vi har testat den en gång för länge sedan och ska nog göra det igen – jag älskar ju skaldjur!
Middagen tog rätt lång tid och vi hade redan tagit de bilder vi skulle, så vi drog oss tillbaka till vår hytt för att testa jacuzzin. Där låg vi i bubblet i säkert ett par timmar och drack bubbel under tiden också. Så mysigt! Man blir så behagligt avslappnad i ett bubbelbad och det är så lyxigt att dra på sej en tjock härlig morgonrock och sedan lägga sej i nymanglade lakan. Jag somnade direkt och sov som en stock!
Jag vaknade tidigt och kunde se soluppgången direkt från sängen, men det var så tidigt att jag inte ens orkade ta fram kameran och jag somnade faktiskt om igen. När jag vaknade nästa gång var solen redan högt uppe och det var dax för frukost. Även frukosten åt vi i Seaview innan det var dax för SPA och den där badritualen.
I Cinderella SPA får man badrock, tofflor, handduk och en necessär med olika produkter som man ska använda i en särskild ordning. Man får även instruktioner som är enkla att följa, så det är bara att läsa och göra lixom. Jag kände att avslutningen med dopp i 10 grader inte skulle funka för mej, men Martin gick in helhjärtat för uppgiften! Han följde hela badritualen till punkt och pricka med ansiktsmask i bastun och bad i olika ordning. Å han gillade det!
Efter lite dividerande så bestämde vi oss för att äta lunchen i buffén. Då kan var och en plocka det som passar bäst, jag ville ha räkor och Martin var nog mest sugen på kött. Vi kom dit sent så det var nästan tomt, gott om plats och lugnt och skönt. Räkorna var jättefina, så jag var supernöjd.
Sen var det bara att gå till hytten, packa väskan och kliva av – såååå tråkigt! Vi trivdes verkligen i den där hytten, så vill jag bo jämt! Nu vet ni, hytt 9000 – den ska ni be om när ni ska göra kryssningen lite extra speciell – den har lixom allt!
Nu när jag börjat göra intervjuer till Du i Fokus har jag börjat se på folk i min omgivning, och som jag träffar på olika platser, med lite andra ögon. Det finns ju så många intressant människor runt oss! Så från och med nu kommer det att bli små, korta intervjuer även här på bloggen – med folk som jag träffar på vägen…
En av dem som jag lärt känna av en slump är Magnus som arbetade som kryssningschef och visade oss runt på Birkas fartyg första gången vi skulle skriva om det. Vi träffade honom igen när vi åkte med förra helgen och jag bad honom berätta om sitt arbete och lite om livet ombord.
Vilken är din titel och dina arbetsuppgifter?
Jag är Teamledare på däck 10, sol och pool och spa. Det innebär att jag ytterst ansvarig för hela däck 10 tillsammans med ytterligare en person.
Magnus och hans kollega jobbar en vecka i taget. De är tillgängliga i stort sett dygnet runt, men stänger sitt däck kl 21 på vardagarna och 2 på helgerna, om det inte är sommar eller temakryssningar – som han för övrigt älskar! Det är ingen slump att alla temakvällar är när han jobbar, då får han sätta på sig de glittriga kostymerna och perukerna och släppa loss.
Ombord på båten spenderas det många timmar tillsammans, men de umgås väldigt mycket privat också när de är lediga. Det är ett gäng som gillar varandra, det märks verkligen.
Vilken är den mest beställda drinken?
-Gin & Tonic!
Vilken är din favoritdrink och roligaste drinken att göra?
-Pink Chili! Den har jag faktiskt kommit på själv! Den är riktigt god! Den roligaste att göra är Mojito, även om det är lite krångel att mudla och smasha löven och så, så är det den som är roligast. Sen tycker jag fortfarande att det är roligt att göra Aperol Spritz.
Vilken är den konstigaste beställningen?
-Det är ganska länge sedan nu, men då ville man ha en Pina Colada. Men den skulle vara utan ananas och ingen kokos och då blir det ju svårt. Det blir ju bara rom kvar…
Att han hamnade på en båt är lite av en slump. Först var han i skobranschen, men det tröttnade han på och började som aerobicsinstruktör. Under tiden öppnade en kompis ett hotell som frågade om han behövde jobb och han tackade ja för att det lät kul. Han fick lära sig hela hotellet, från frukost till konferens och reception. Receptionen var han mycket tveksam till, det var inget för honom men han härdade ut och det skulle visa sej vara det roligaste han gjort och ett år senare var han receptionschef! Där stannade han i 7 år, innan han började på Birka för cirka 6 år sedan.
-Tjänsten som kryssningschef med inhopp som intendent var helt ny när jag började. Jag lyckades inte riktigt få ihop alla bitar men jobbade ändå i 3 år innan jag bad om att få göra något annat. Mest för att man jobbar precis hela tiden, men man får inget gjort. Det kanske inte märktes utåt men det funkade inte för mej.
När blir folk stökiga, det är ju trots allt en kryssning, party och alkohol?
-Det är oftast när det ska betalas. Man påstår att kortläsaren inte funkar fast den gör det. Man har glömt både kort och kod. Man har inga pengar. De ser inte för de har inga glasögon med sej. Ibland får man springa ut och be dem komma tillbaka och säga att vakterna är på väg. Det händer inte jätteofta, men ett par gånger i månaden.
Magnus berättar att folk ofta försöker komma in bakom baren, där det är trångt och de ska försöka göra sitt jobb. Ibland får man sätta upp rep för att stänga av vid sidorna. Ingen utom den som jobbar ska vara där, inte ens vakter eller andra på jobbar på båten.
Förutom drömmen som popstjärna finns det inget han hellre vill göra än att jobba på Birka. Han trivs otroligt bra och är väldigt förvånad över att han faktiskt gör det, eftersom han var lite tveksam under tiden som kryssningschef. Han ville inte ha något ansvar, men trivs med det han har nu.
Under åren ombord kan han se en stor skillnad på passagerarna. Förr var det mer ”Ålandsfärja”, nu är de lite mognare och inte lika mycket rent supande. Passagerarna nu vill ha mer av en upplevelse och är mer sofistikerade.
Har sjömän en partner i varje hamn?
-Haha, ääähum… Jag säger så här; det man lär sej snabbt är att det finns inte en chans att hålla någonting hemligt. Väggarna mellan hytterna är väldigt tunna. Folk har koll!
Man är inte ledig så mycket, men när det händer så hänger Magnus gärna på något av de två gymmen som personalen har tillgång till. Oftast är man så trött att man bara ligger och glor på tv i hytten eller i det gemensamma ”vardagsrummet”.
Självklart ber jag om receptet på favoritdrinken. Detta blir en bra sommardrink!
Magnus recept på Pink Chili 2cl gin 2cl rabarberlikör 2cl chilisockerlag 2cl limejuice
Skaka alla ingredienser och toppa med soda
Nu vet både ni och jag lite mer om livet ombord på Birka, iaf hur det går till på däck 10. Nästa gång funderar jag på att snacka lite med Glenn som är kökschef ombord. För att inte missa något ska ni hänga med på min instagram @marlenerinda 🙂
Nu blev ni väl lite sugna på en kryssning va? Ha en riktigt fin helg, oavsett om ni är ombord eller ej!
Vi försöker hjälpa till så gott vi kan när någon behöver oss. Att komma till undsättning för någon i närheten är en sak, att hjälpa någon hundratals mil bort är en helt annan. Igår blev det akut läge i Gambia!
Vår familj i Gambia har det inte lätt i vanliga fall, just nu har dom de riktigt illa. Det är alltid svårt med jobb, särskilt nä turistsäsongen är över, som nu. Åretrunt-jobben är inte särskilt många, så nästan alla trollar med knäna och gör så gott de kan. I oktober lever landet och folket upp igen, då kommer turisterna.
Vi hjälper till så gott vi kan med det vi har. När vi hälsa på tar vi med mat, kläder, hygienartiklar och leksaker – men det är kanske var tredje år. Nu har vi lyckats få en och annan att åka dit med hjälp av vår chaufför Buba och Smile som visat sin by. Vi hjälper bara till med pengar när det är kris, eftersom vi tycker att familjen ska anstränga sej att söka jobb och sköta sina odlingar. Vår hjälp ska inte vara istället för jobb, om ni fattar.
Smile är inte den som ber om hjälp, det har han aldrig gjort – om det inte varit riktigt akut. Jag brukar höra det sådär mellan raderna när vi pratar vi messenger och igår blev det akut. Han har sagt att han haft ont i magen några dagar, men inte riktig kunnat specificera sej. Igår sa han rätt ut att han inte visste vad han skulle göra, då vet jag att han är dålig på allvar.
Vår vän Nathalie är fortfarande kvar i Gambia, så han tog kontakt med henne. Nathalie följde med Smile till sjukhus där man konstaterade att han till att börja med har både ryggskott och diskbråck. Eventuellt är det lite andra problem också, detta ska undersökas vidare. Jag insåg direkt att det kommer att kosta, även om det i våra ögon är billigt med både läkarvård och medicin – så är det inga pengar som Smile och hans familj har. Så medan Nathalie skötte sjukhusbiten, drog jag igång en insamling via facebook. Snart hade jag fått ihop 1700 kr!
Räkningen kom under kvällen, ca 4000 dalasi – vilket är ca 700 svenska kronor. En månadslön i Gambia för många. Tack vare att Nathalie har svensk bankkonto kunde jag direkt föra över 1300 kr, för vård och mat till familjen. Nu har jag alltså 400 kr kvar och lägger såklart till själv, så det täcker fortsatta kostnader och mer mat. Vill ni bidra är ni mer än välkomna till det, hör av er så får ni swishnummer.
Att bli sjuk i Gambia är för många en katastrof, särskilt om det drabbar den som är den huvudsakliga försörjaren av familjen. Här hemma tycker vi att det är katastrof om pendeln är försenad, vi ser olika på innebörden av ordet kan man väl konstatera. Det är Smile som försörjer familjen, med hjälp av sin mammas odlingar. Kan han inte jobba, så har familjen helt enkelt ingen mat. Folk dör! Där finns inget socialsystem eller några bidrag, man måste fixa det själv.
Det är svårt för Smile att be om hjälp, han gör det inte om han verkligen inte behöver. Nu behövde han. Vi har möjlighet att hjälpa och gör det gärna. Det är faktiskt en förmån att få hjälpa någon på det här sättet och med hjälp av Nathalie kan vi göra det rätt enkelt. Det är ju hon som får göra det svåra, köra, vänta, föra talan osv. Föra talan? Ja, det är tyvärr så att man inte riktigt lyssnar på den inhemska befolkningen. Har man med en vit vän så får man bättre hjälp. Illa och orättvist, men sant.
Nu har Smile iaf fått hjälp och kommer att få mer hjälp. Diskbråcket är svårt att göra något åt, vi får väl se vad som händer. Nu är han iaf på rätt ställe och vi har koll.
Med detta i bakhuvudet blir man med ens lite mer medveten om hur bra man har det. Är man bara född i ”rätt” land, så får man den hjälp som behövs i de flesta fall. Visst finns det brister även i vårt svenska system, men långt ifrån andra länder. Att födas i ett u-land är svårt – ändå är de flesta i Gambia mycket lyckligare än de flesta svenskar som jag känner. Förklara det den som kan…
Som sagt – vill ni hjälpa så är ni hjärtligt välkomna med ett bidrag. Minsta korvöre gör skillnad och all hjälp kommer fram direkt! Här kan ni göra skillnad på riktigt!
Ni som hänger med mej på instagram @marlenerinda, har sett att vi varit ute och åkt lite båt. I fredags klev vi på Birka Cruises för ett dygn ombord, men det var inte bara en mysig nöjesresa – nope, det var faktiskt jobb 🙂
För några år sedan jämförde vi de största rederierna i Stockholm. Vi kollade på service (både i kundtjänst och ombord), städning, maten (både al a carte och buffe) och lite annat smått och gott. Det är en av våra mest lästa texter, så nu tyckte vi att det var på tiden att göra om det. Den här gången kommer vi att jämföra dygnskryssningar till Åland från Stadsgården. I fredags gjorde vi alltså den första och nästa helg gör vi den andra. Jämförelsen kommer på Du i Fokus inom kort.
Det var strålande vackert väder när vi gick ombord, bästa möjliga förutsättning för bra bilder alltså. Vi visste att man renoverat delar av båten, men inte hur fint det blivit! Hela plan 5, där man går ombord, var nu ljust och fräscht och kändes otroligt lyxigt. Vilken skillnad!
Vi skulle äta middag kl 17, så medan båten lämnade kajen satt vi i matsalen och tog oss långsamt genom både middag och skärgård. Vi skulle äta kryssningsmeny där man väljer mellan kött och fisk till huvudrätt, medan för- och efterrätt redan är bestämt. Jag hade sett en ny lakritsdessert på menyn och försökte att få byta till den, men se den gubben gick inte. Beställt var beställt. Men det skulle ordna sej senare 🙂
Vi åt en jättegod svampsoppa till förrätt, en riktigt god oxfilé till varmrätt och en helt ok cheesecake till efterrätt. Våra bordsgrannar åt fisken från samma meny och sa att den var riktigt god och till efterrätt tog de en GT-dessert som tydligen var riktigt, riktigt god!
Efter middagen gick vi runt och fotade lite på båten, kollade in taxfreen och klockan 20 hade jag tid på SPA för Hot Stone Massage. Innan behandlingen tog vi bilder inne på SPA och ville ha från jaccuzzin med solnedgången, men precis då svängde båten så solen kom på andra sidan. Jerker i receptionen trodde inte att Kapten Niklas skulle vända båten åt oss även om vi bad honom snällt, så det blev inga bilder. Därför måste vi nog åka igen 🙂
Det var hela vårt favoritgäng som jobbade den här helgen, så det blev massor med glada hej och goa kramar. Vi träffade intendent Eva utanför vår hytt och det visade sej att även hon är galen i lakrits och tyckte att vi bara måste testa den där desserten. Den där lakritsdesserten blev sedan en följetång hela resan eftersom alla pratade om den och frågade om vi hade testat. Till och med Mia som gav mej massage pratade om den och eftersom hon kommer från Öland så litar jag lite extra på hennes omdöme. Mia gav mej en massage som nog var det skönaste jag varit med om! Ska berätta om den närmare i ett annat inlägg, men kort sagt kan man säga att man får lite vanligt massage först och sedan med 60-grader varma stenar. Så skönt att man inte vill att det någonsin ska ta slut. Ni måste testa!
Efter behandlingen gick vi faktiskt och la oss, vi var ruskigt trötta efter en intensiv period och skulle upp hyfsat tidigt för att äta lyxfrukost och intervjua min favoritbartender Magnus. Så vid 7.30 var vi på benen igen och redo för frukost. Buffefrukosten är helt ok, men lyxfrukosten är lite mysigare. Solen är på rätt sida och man kan sitta där och njuta länge och titta ut.
Innan lunch hade vi tid att fotografera buffen i Sjösalen, där vi fick en kort introduktion av kökschefen Glenn. Även han är lakritsfreak och det är han som komponerat den där nya dessert som alla pratar om. När vi ätit lunchen fick vi följa med honom ut i köket och vara med när han gjorde den åt oss. Under tiden berättade han att det kommer en massa roliga nyheter till julbordet i december, så himla spännande. Vi kommer!
Så fick vi vår lakritsdessert och satte oss tillrätta ute i restaurangen igen… huuuur god var den inte! Ni som sett bilderna på instagram, ser hur jag slickar tallriken. Martin säger att det är det godaste han har ätit och han är inte ens hälften så lakritsgalen som jag. Så ni måste verkligen testa den när ni åker Birka nästa gång!!! Måste!!!
Vi gjorde en kort intervju med Magnus som berättade om livet ombord, folks favoritdrinkar och kanske pyttelite skvaller… intervjun kommer här på bloggen inom kort. Nästa gång kommer vi att intervjua Glenn inför julbordet.
Sen var det vi tillbaka i Stockholm igen och det var dax att kliva i land. Ett dygn går fort! Vi hann i stort sett allt vi skulle, förutom att säga hej till Kapten Niklas – han brukar alltid gå en runda på kvällen, men då hade vi nog gått och lagt oss redan.
Det är mycket som ska hinnas med på en sån här resa och idag är vi helt utslagna faktiskt. Vi har veckohandlat, glott på tv och sorterat intryck, typ… å nu skriver jag ihop detta. Lite för att komma ihåg vad vi gjort, men också för att berätta lite för er hur vi jobbar. Nu ska jag sitta lite till i solen innan det blir middag och hundpromenad.
Imorrn är en ny spännande vecka, den börjar med en liten tur till vår bilverkstad i Småland. Varför vi åker 50 mil för att serva vår bil ska ni få vet en annan dag 🙂
Så vi tog oss till Tonale som är basstationen för just den här linbana. Tre olika linbanor krävdes för att komma hela vägen. Utsikten på vägen upp var magisk! När vi kom upp var vi ovan molnen, solen sken och vi hade runt 15 grader varmt. För att skydda isen har man lagt mattor lite här och där, detta ska hjälpa till med kylning så det inte smälter.
Efter alldeles för många bilder tog vi oss ner igen. Jag är såååå glad att det gick att ändra i programmet så vi kunde göra detta, för det vara så häftigt! Att få uppleva en glaciär på en alptopp i Italien, vilken grej!
I Milano möttes vi upp av en kvinna som körde oss resten av vägen. Vid 18 stannade vi slutligen vid ett hotell i något som såg ut som en vilande skidort. Vi var framme i Ponte di Lango i Brescia och det är här vi ska vara ett par dagar. Jättefint, men rätt folktomt.
