Fdensammamamman

Igår var det Guldbaggegala och vi var där! När jag jobbade på SF var jag på Guldbaggen flera gången, den sista var 1991 tror jag – 29 år sedan alltså. Så det var väl på tiden att gå dit igen och kolla om det hänt nåt sen sist. Det hade det inte.

Vi var där för att fota Röda Mattan och skriva om galan. Redan kl 16 var vi på plats i pressrummet. Det här med pressrum är en hel vetenskap faktiskt. Det viktigaste är förstås att där finns elkontakter så man kan ladda telefoner, datorer och kameror. Är det ett bra pressrum har man även tillgång till något att äta och dricka. Så var det igår. Jättegoda wraps, frukt, godis, te och kaffe, så bra när man ska vara på plats länge.

Klockan 17 började folk drälla in lite smått, 18.40 hade ungefär 250 inbjudna passerat Martins kamera. Japp, det är Martin som kör Röda Mattan numera, jag minglar runt, tar bilder lite här och där och pratar med folk. Sen tar jag bilder i salongen under showerna, redigerar bilderna och skriver texten. Vi gör det vi är bäst på helt enkelt.

18.40 satt vi på plats i salongen och fram till tv-sändningen började kl 20 delades det ut en del priser som inte visas i direktsändningen. Bla Gullspiran, Bästa foto, ljud, kostym, mask osv. Kanske de viktigaste priserna för branschen, det är ju dessa som visar vem som faktiskt är riktigt bra på sitt yrke. Men det är såklart bästa film, huvudroll och biroll som är mest intressant för publiken och dessa visas på tv under en två timmar lång sändning.

Efter galan var det fotografering av alla vinnare, men vår kamera är inte tillräckligt bra för ljuset som var där inne. Så vi hoppade över det och plockade ihop oss istället. Efterfesten hoppade vi också över, det var redan sent och Martin skulle upp och jobba idag. Så vi hoppade trerättersmiddag designad Stefano Catenacci, det sved lite faktiskt – det bjöds nämligen på lakritsdessert. Men man kan inte alltid få allt.

Jag fick se Lasse Åberg ta emot Hedersbaggen och är mer än nöjd. Jag har jobbat med honom och tycker verkligen att han är värd precis varenda pris han kan få. Det var faktiskt på tiden att han fick en Hedersbagge. Jag tror inte att någon annan svensk lockat så mycket publik till film i Sverige. Så otroligt roligt att få vara på plats när detta händer!

Vi åkte hem och började genast att ladda ur kameran. Bilderna skulle över i min dator så att jag skulle kunna jobba med dem medan Martin var på jobbet. Vi kom väl i säng vid 1.30, en lååång dag! Å idag har jag redigerat typ 500 bilder och skrivit texten. HÄR hittar ni den.

Var det nån skillnad på Guldbaggegalan 1991-års version och 2020-års upplaga? Njae, inte så mycket faktiskt. Galan var längre nu, priserna var fler. Gästerna var också fler, då var festen i restaurangen på Cirkus. Men annars var det mesta sej likt och det kanske är så det ska vara med de här sortens event? Man ska känna igen sej. På Du i Fokus kan ni se en del av gästerna på Röda Mattan och alla fina kläder. Det var många läckra klänningar, men den enda jag själv skulle velat sno med mej var en onepiece som Sofia Ledarp hade på sej. Den var både snygg och såg väldigt skön ut, vilket hon också bekräftade. Ni ser den här ovanför.

Nu är det ett år till nästa gång, om vi är där då får vi se. Men innan dess har vi massor med galor, fester och Röda Mattor att kolla in. Ni hänger väl med? På instagram förstås @marlenerinda

Jag har inte varit något större fan av Peter Jöback. För mej har han varit en bra sångare och artist, inget mer än så… förrän nu… I hans egna show på Cirkus visade han upp en sida som imponerade på mej. Igår såg vi hans nya film och jag blev totalt golvad! (Vi fotade Röd Mattan, så ni får lite bilder från kvällen längst ner.)

”Jag kommer hem igen till jul” handlar om världsartisten Simon som kommer hem till Sverige för att fira jul. I det lilla samhället han växte upp arrangerar hans bror Anders den årliga julkonserten och Simon har övertalats att vara med. Anders, som alltid levt i skuggan av sin bror, är inte helt nöjd med detta. Simon däremot tar lätt på det hela, tills gamla minnen väcks till liv och han konfronteras med begravda familjehemligheter. Detta är handlingen i korthet, det är mycket djupare än så…

Jag fick se lite av filmen tidigare i höstas på en sk pressdag på filmhuset. Redan då fick jag lite ont i magen av de 10-15 minuter som visades för oss. Igår såg jag hela… och fick lika ont i magen igen. Filmen är skitbra! Men den är obehaglig och tar upp familjehemligheter som legat och grott alldeles för länge. Jag kan inte säga att jag känner igen mej, absolut inte – men jag vet ju att många har det så, att man visar upp den fina ytan och sopar allt jobbigt under mattan. Det som inte syns finns ju inte.

Jöback är helt briljant! Johannes Bah Kuhnke likaså. Ja, asså… hela gänget är helt fantastiskt bra! Filmen är absolut sevärd, men det är ingen myspysig julfilm. Visst finns det tindrande barnaögon och gnistrande snö, men det är långt ifrån dominerande. Här nystar man upp trådar av obehagliga familjehemligheter som till slut berör hela byn. Jag sitter där i mörkret och tänker på alla dem som faktiskt har det så här. Som träffas en gång om året, klistrar på sej sitt leende och låssas som ingenting och är helt slut när julen är över av ansträngningen. Jag vet folk som har det så! Å det känns helt sjukt!

Även om det är jobbigt så måste det ändå vara bättre att prata ut om saker. Kanske blir det tårar, frustration,anklagelser och en massa andra känslor – men då får det väl vara så. Det blir med största sannolikhet en tornado utan dess like, innan alla bitar faller på plats och en ny relation kan uppstå. Kanske blir det inget bra alls – men det måste ändå vara bättre än att leva i en lögn.

När en film väcker så många tankar så måste den ju vara himla bra. ”Jag kommer hem igen till jul” är himla bra! Se den! Men räkna inte med en myspys julfilm, den här har ett helt annat innehåll. Ett som får en att tänka och det gillar jag!

Som sagt; jag var inget större fan av Peter Jöback tidigare – nu har jag en helt annan uppfattning och en stor respekt för honom.

Dröse & Norberg gör det igen! Perfekt casting, härlig musik, massor med humor och skitsnygga kläder! Jag är så stolt över att ha så talangfulla vänner!

För fjärde året i rad sätter Anna Norberg och Robert Dröse upp en klassisk saga som de gjort om till något alldeles särskilt. Först var det Snövit, sen Aladdin, förra året var det Djungelboken och nu var det dax för Robin Hood. Den ena bättre än den andra, frågan är hur de gör för att överträffa sej själva år efter år? Lyckas gör de iallafall.

Robin Hood är en saga vi alla känner igen, men som nu omarbetats till en modern musikal med mycket humor. Anna och Robert är bra på att hitta intressanta personer som spelar deras karaktärer och den här gången var det Martin Almgren som fick göra scendebut tillsammans med Axel Schylström. Man kan väl säga att debuten gick helt ok!

Jag bevakar egentligen inte barngrejer, men Anna och Roberts uppsättningar passar för alla åldrar – så det blev ändå några bilder från Röda Mattan. Ni ser dem längre ner.

Vad kan man säga om Robin Hood? Ja, att det är årets julklappstips! Å det är galet snygga kläder! Man har tagit hjälp av superproffset Peter Englund som verkligen skapar magi. Å nog syns det att det är hans kläder, särskilt när Prins John äntrar scenen i svarta lackkläder. Så coola!

Jag var ju tvungen att ha med mej en egen proffspanel, så jag kallade in Elmeri och hans mamma Annika. Elmeri satt som ett ljus precis hela tiden. I pausen hörde jag en grabb som skrek högt ”jag vill inte ha dricka och behöver inte gå på toa, jag vill ha ett svärd!!! Så nog gick den hem hos ungarna alltid 🙂

Hade jag haft små barn så hade jag absolut köpt biljetter i julklapp åt dem. Det hade faktiskt varit en självklarhet, så bra är den. Robin Hood the musical är har humor, härlig musik och galet snygga kläder. Se den!

Vad är egentligen en musikal? Ja, på Wikipedia kan man läsa att Musikal är en form av musikteater, en blandning av musik, teater och dans. Alla delar är alltså lika viktiga.

Jag älskar musikaler och ser allt jag kan komma över, mina favoriter är The Phantom of the Opera (vår uppsättning på Oscars förstås), Cats, Såsom i Himmelen och nu även Häxorna i Eastwick. Äntligen är man tillbaka till basic på nåt sätt, där musiken och dansen är viktigare än glittret. Där det töntiga får lysa lite extra och skådisarna tar ut svängarna lite till.

I fredags fick vi se första publikrepet av Häxorna och det var såååå bra! Första gången med publik, långt ifrån färdigt alltså – men snudd på perfekt ändå. Snacka om att det kommer vara helt superbt på premiären på torsdag, som jag faktiskt också har förmånen att närvara vid.

Häxorna i Eastwick handlar om de tre ensamstående kvinnorna som drömmer om den perfekta mannen. Helt plötsligt dyker Darryl Van Horne upp från ingenstans och rör till deras tillvaro en del. Inte bara deras tillvaro, utan hela samhället faktiskt.

Peter Jöback spelar Darryl Van Horne och jag har aldrig sett honom bättre! I hans egna show för något år sedan fick jag se den stjärna som alla pratar om och i den här rollen är han helt suverän! Som de tre kvinnorna ser vi fantastiska Linda Olsson, Kayo och Vanna Rosenberg. Men det är Sussie Eriksson som kommunens ordförande/borgmästare som lyser mest! Hon är galet bra! Om ni kan era Häxor så vet ni att hon blir förhäxad och kräks upp både det ena och det andra och det gör hon… en hel del överraskningar på scen är det också – men dem tänker jag inte berätta om dessa får ni se och uppleva själva. Jag skulle faktiskt förstöra hela grejen om jag berättade.

Detta är så bra så tårna nästan krullar sej! En riktig, tvättäkta musikalupplevelse där sången och dansen får ta plats. Det är så bra! Men visst, det är ju Cameron Mackintosh, som står bakom allt, precis om han gjorde med bla Cats och The Phantom of the Opera. Han vet vad han pysslar med lixom.

När vi jobbade med Phantom var det supernoga att vår produktion såg ut exakt som den i tex Hamburg eller New York, det skulle inte vara någon skillnad alls – förutom språket. Mackintosh var superpetig, med all rätt! ALLA ska få samma upplevelse, var de än ser den. Och jag kan tänka mej att det är så fortfarande, det ska vara perfekt. Varenda detalj ska vara rätt.

Ska ni bara se en enda grej i höst, så är det Häxorna ni ska se. Om ni sett Såsom i himmelen alltså… de två ligger på samma nivå 🙂

Äntligen är september här med sina härliga teaterkvällar. Det blir en del sena kvällar, men det gör inget – jag älskar det!

För oss satte det igång igår och först ut i raden var En värsting till syster, på Chinateatern. Det är alltid extra roligt när vänner är med i produktionerna, den här gången var det bla Peter Gröning som präst och Karl Dyall som maffiaboss. Kul kul!

Vi går oftast på publikrepetitionerna som jag tycker är superroliga. Nästan vad som helst kan hända, en del grejer är inte färdiga och det kan bli lite fel. Det är också en chans att träffa fd kollegor och vänner, då många gamla teatermänniskor blir inbjudna de här kvällarna. Å så var det även igår.

Jag har inte jobbat på Chinateatern, däremot på Oscars- och Vasateatern och Intiman. När jag jobbade där på 90-talet var det fyra fristående privata teatrar, eller… Oscars, Vasan och Intiman ägdes av Sandrews som också hade biografer, China var för sej. Men det roliga var att vi som jobbade på teatrarna aldrig kände någon konkurrens, tvärtom faktiskt – vi träffades varenda ledig minut och hade så kul.

Peter Gröning var med i The Phantom of the Opera som jag jobbade mest med, Karl Dyall däremot såg jag bara i förbifarten tillsammans med sin syster Sharon som då var på China. Honom lärde jag egentligen inte känna förrns för några år sedan. Igår såg jag dem alltså bägge två på scen tillsammans och det var sååååå bra!

Ni kan historien va? Dolores ser sin pojkvän begå ett mord och göms i ett kloster fram till rättegången. Där ska hon hålla låg profil, men gör succé med kyrkokören och hamnar på tv. Typ.

Dolores spelas superbt av Gladys Del Pilar. Rollen är lixom skriven till henne, och till Whoppi förstås som gjorde den på film. Det finns inga andra som kan göra den! Det känns verkligen som att manuset är för just dem och Gladys strålar precis varenda sekund. Överhuvud taget så är castingen helt suverän, men det brukar den vara när Vicky von der Lancken har varit med och bestämt. Det mesta blir väldigt bra i hennes händer helt enkelt.

I övriga roller ser vi bla Suzanne Reuter, Charlotte Strandberg, Kim Sulocki och Ebba Irestad som kanske inte är så känd just idag, men henne kommer vi att få se mer av. Jösses vilken pipa! Suzanne Reuter är ju alltid alldeles extra, och Charlotte Strandberg och Kim Sulocki slår det mesta när det gäller kroppspråk. Suveränt!

En musikal brukar vara runt 2,5 timme inkl paus, denna är något längre. Men tiden flyyyyger iväg och är slut snabbare än man vill. Musiken är bra, även om inte sången alltid sitter riktigt till 100% än, kläderna är helt fantastiska och så är det när Camilla Thulin varit med och designat. Dekoren är riktigt läcker och det flyttas vägar från alla håll för att ge önskat utseende och effekt. Överhuvudtaget är det en snygg och underhållande produktion som jag verkligen kan rekommendera! Se den! Ni bokar biljetter HÄR!

Ikväll ska vi på premiären av filmen om Downton Abbey, det ser jag verkligen fram emot. Och på fredag ser vi Häxorna från Eastwick på Cirkus, det blir också väldigt spännande. Ni får hänga med i svängarna om ni vill, instagram @marlenerinda Allt kommer nämligen inte ut här 🙂

Igår var det dax för Kristin Kaspersen och Magdalena Forsberg att göra upp i finalen av Lets Dance. Jag besökte genrepet för att ta lite bilder. Mycket som händer under programmets gång syns inte på tv.

Genrepet är ungefär mellan 15 och 18. När jag kom dit fick jag visa upp min väska för en vakt, fick ett passerkort och blev visad var jag fick röra mej under eftermiddagen. Jag var enda journalist/fotograf på plats och var i princip ensam på pressläktaren, så jag hade gott om plats att gå runt och få bilder. Det blev över 800 bilder på de timmarna, nu när jag kollat igenom dem är det bara ungefär 200 kvar. Det är svårt att fota dans, mycket blir väldigt suddigt och personal springer ivägen.

Publiken är rätt gles på genrep, så folk ur produktionen får agera publiken och får flytta på sej vart efter kamerorna flyttar sej. Det får inte se tomt ut på bild. Det som filmas under genrepen ska användas till reklam, bandade inslag, snabbrepriser osv. Det läggs sedan in under direktsändningen som vi ser på tv. Danserna repeteras precis som de ska vara i programmet, både av gamla deltagare och finalisterna, så jag fick äran att se alla dansnummer först. Redan då förstod jag att Kristin skulle ta hem vinsten, hennes dans var ”gladare”och lättare att ta till sej på något sätt. Tobias Karlsson är en fantastiskt koreograf och människa och hans dansnummer var otroligt vackra – men förmodligen lite för djupa och svåra att ta till sej för gemene man.

Jag gillar genrep eftersom det är mycket skratt och mer avslappnat än när det verkligen gäller. Nu gick deltagarna runt, särskilt där jag var, hälsade glatt och pratade en stund. Jag tror jag lyckades hälsa på alla mina bekanta förutom Tilde som var fullt upptagen med sin familj som också var där. Men Tony, Ann, Malin, David, Cissi, Jasmine, Aaron, Thomas och alla andra fick jag kram- och pratstund med.

När genrepet var färdigt och allt satt där det skulle, gick jag ut för att fota VIP-publiken. Men jag ville gärna hinna hem till sändningen, så jag missade de flesta. Medan jag gick därifrån började alltså folk att komma dit. Å jag visste precis vad de hade att vänta sej – en alldeles fantastisk kväll! David Watson och hans team hade verkligen toppat alla föregående finaler. Detta var helt makalöst!

Här pepprar jag med lite bilder:

Dessa är tagna av mej, vill ni använda dem så vill jag att ni frågar 🙂

Nästa vecka ska jag på fler spännande grejer, häng med på Instagram @marlenerinda