Nu är det körigt! -

Nu är det körigt!

april 15, 2015 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

De senaste dagarna har varit fullspäckade och värre blir det! Eventen avlöser varandra och jag springer som en huvudlösa höna mellan olika aktiviteter. När jag väl kommer hem stupar jag av trötthet. Åsså var det ju det där med vikten…

När jag vet att det kommer perioder av mycket jobb så gäller det att planera och sedan göra så gott man kan. Å jag måste säga att jag hittills varit väldigt duktig! I måndags var vi på sherryprovning. Jag trodde inte ens man drack sånt nu för tiden. Vi fick smaka sex olika sorters sherry, allt från den billigaste som kostade 69 kr till en dyr en som kostade 2000 kr flaskan. Jag tyckte faktiskt den billigaste var godast, så det måste ju betyda att jag inte är särskilt kräsen eller dyr i drift. Eller också har jag bara dålig smak 🙂

Men jag kan inte säga att jag drack särskilt mycket heller. Man fick kanske 4-5 cl i varje glas och jag hade det mesta kvar i tre av glasen och mer än hälften i de andra tre. Inte mycket som svaldes där inte, och därmed inte särskilt många kalorier eller ProPoints heller. Däremot var det ju plockmat till dryckerna och det var gott!!! Olika skinkor, korvar och ostar. Men jag behärskade mej ganska bra och drog inte över jättemycket. Dessutom hade jag gått en jäkla massa under dagen och kunde klappa mej själv lite extra på axeln för det.

Igår var jag på lunch på Operaterassen och fick en otroligt god fisk. Det var tydligen Sej med kokt potatis och någon slags spenatsås till. Till kaffet fick vi en god chokladpralin, den kunde jag inte tacka nej till. När jag kom hem satte jag mej och jobbade fast jag var så trött att jag nästan stupade och när Martin kom hem fixade han sallad till oss. Det blev bara 7000 steg under dagen, men men…

Idag var det frukost med Leila Lindholm med anledning av hennes nya kokbok. Härliga frukostfrallor och färskpressade juicer. Vi fick smaka på banankakor från kokboken och allt var både gott och mysigt. Det blev promenad i stan, ner till centrum när jag kom hem och en sväng med hunden – så stegen var det inget fel på. En snabb pytt av rester till lunch och sallad till middag och sen skulle jag sätta mej och jobba men stupade i säng. Sov nån timme och sen satte jag fart framför datorn. Så nu har jag gått igenom mailen för flera veckor och jobbat ikapp fram till igår.

Halva veckan har gått och jag har klarat maten bra och tagit en jäkla massa steg. So far so good alltså… men det är 2,5 vecka till som ser ut så här… imorrn är sista eventet för den här veckan vad jag vet och sen ska det vara ganska lugnt i helgen innan det kör igång rejält igen på måndag. Å då menar jag rejält! Men jag tar en dag i taget och försöker att få ihop dagarna så bra som möjligt. Försöker att lyssna på kroppen och lägger mej när jag är trött osv. Ändå fick jag jäkligt ont i skallen idag på eftermiddagen, kanske pga att jag druckit för lite.

Planering är a och o i mitt liv oavsett när det är, men särskilt när det är mycket runt mej. Och jag har stor hjälp av Martin. Utan honom skulle det förmodligen vara kaos på matfronten… då skulle jag leva på findus fryslådor och se ut och må därefter. Nu ställer han sej och fixar mat åt oss när han kommer hem efter jobbet, trots att han har väldigt långa dagar. Särskilt nu när pendeltågen bara trasslar. Som jag skrivit många gånger förut; man måste hjälpas åt och ställa upp för varandra! Det är det man gör i en familj! För att familjen ska må bra.

Så nu är det bara att tuffa på framåt och hoppas på det bästa. På måndag hoppas jag att vågen står still, veckan därefter får jag nog acceptera ett plus – men vi får se! Jag gör så gott jag kan 🙂

Blir snart galen!!!

april 8, 2015 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Att sömn är viktigt vet vi alla och att den värsta formen av tortyr är att hållas vaken. Jag vet precis hur jobbigt det är att ha sömnsvårigheter eller en sömnstörning, eftersom jag har det själv. Man blir bokstavligt talat dum i huvet!

När man inte får sova ordentligt så funkar inte skallen, man kan inte tänka, får svårt att läsa och blandar ihop bokstäverna när man skriver. Texten ser fel ut, men man hittar inte felet. Ögonen vill inte öppna sej helt, man blir ljuskänslig och irriterad. Och det som jag nästan tycker är jobbigast är att man går upp eller står still i vikt… kroppen funkar inte helt enkelt! Och det gör mej snart galen!!!

Under påsken sova jag såååå bra! Jag vaknade ”bara” 6-8 gg per natt och var pigg och glad på dagarna. De senaste två nätterna har jag vaknat 20-25 ggr och känner mej som en zombi. Jag har alltså sömnpné, som inte har någon förklaring eftersom jag sover på mage, inte är överviktig och inte snarkar. Jag slutar bara andas och man vet inte varför och det finns ingen behandling. Att då även vakna av ljud blir en sak för mycket, så jag har öronproppar för att minimera alla ljud, det har funkat sådär…

Så igår inventerade jag apototeket i centrum och hittade öronproppar i gele som formar sej efter örat. Perfekt tänkte jag. De jag hittills haft är för stora och trillar ut. Så vaknar jag inte av att Martin eller Baileys snarkar, så vaknar jag av att proppen är på väg ur. Ett par i gele som sitter fast med hjälp av gelet måste ju vara kanon! Två par för 49 kr, är ju helt ok om det funkar.

Så igår när jag lagt mej petade jag in de där geleklumparna i öronen. Jag hörde precis allt! Efter lite micklande och lite hårdare hantering så fick jag iaf helt tyst. Men då blev det som ett vaccum i örat som inte alls var behagligt. Men det fick gå, det var ju tyst! Men sen vaknade jag flera gånger av att det gjorde ont i örat och strax innan Martin skulle gå upp tog jag ut dem. Och sedan dess har jag haft ett litet lock för örat och ont i skallen. Martin gick upp 5.30 och sen sov jag gott fram till 8 ungefär.

Jag ger det en natt till, sen går jag och köper vanlig öronproppar med ministorlek. För snart blir jag galen! Jag vill sova gott, hela nätterna! Martin jobbar stenhårt med sin vikt nu, vi vet vid vilken siffra han slutar snarka. Men snart tar jag nog kudden och lägger mej i vårt andra sovrum för att få sova ordenligt en natt. Utan sömn får jag inget gjort och funkar inte. Konstigt nog går jag fortfarande ner i vikt… Men kroppen gör ont, jag har nya skador och mår inte bra. Det är verkligen tur att jag inte har ett arbete med tider jag måste passa och stress. Jag hade inte gjort mycket nytta alls för en stackars arbetsgivare i nuläget.

Men jag vet varför. Jag har en diagnos. Det är ännu värre för er som sover dåligt men inte står under någon kontroll. Ni utsätter er själva för livsfara. Tänk på det! Sök hjälp!!!

Inge bra just nu…

mars 28, 2015 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Jag mår inget vidare just nu. Det känns som jag kvävs och bara dras djupare och djupare ner i ett hål som jag inte kommer upp ur. Jag har ingen kontroll och då mår jag inte bra.

Hemmet ser ut som en bomb slagit ner, det ligger saker överallt. I vardagsrummet står grejer som ska testas och skrivas om, på köksbordet ligger grejer från olika visningar och goodiebags som jag inte vet var jag ska lägga plus posten för flera veckor tillbaka. I sovrummet ligger halva min garderob framme eftersom jag alltid letar efter något att sätta på mej när jag ska iväg på olika grejer och jag just nu inte tycker att jag passar i något. Vid datorn hopar sej pappershögarna och på datorn har jag säkert 50 flikar öppna om saker jag ska skriva om.

Jag är en dålig matte som inte hinner gå mer en snabba rundor med hunden, jag hinner inte träna själv och känner hur kroppen blir större och större. 2 kilo upp hittills den här veckan… av stress och dålig mat. Så här mycket har jag inte vägt på ett par år! Kroppen mår inte bra, jag har ont, är trött, ledsen och allmänt ur form. Mina veckoplaneringar havererar rejält varenda vecka.

Martin frågar hur han kan hjälpa mej och jag säger att han gärna får städa sovrummet, dammsuga, plocka hundskit i trädgården, gå med hunden på en LÅNG promenad osv osv. Det finns hur mycket som helst att göra hemma. Jag känner hur paniken är nära, vill ha ordning, vill ha koll!

Utåt syns det säkert inte, själv ser jag hur ögonen är röda och trötta, hur eksemen på händerna blir allt större och hur svullen kroppen är. Jag brukar ju säga att man alltid har ett val och det har man! Men ibland är det svårt att välja och det känns som vad man än väljer så blir det inte bättre. Så är det idag. Väljer jag att vila och ta hand om mej, så kommer jag ännu mer efter. Väljer jag att ta en skrivardag, så blir jag tröttare. Väljer jag att städa, så hinner jag inte skriva… vad jag än väljer så är det fortfarande massor kvar att göra. Å hur jag än gör så förstör jag Martins lediga helg genom att vara på dåligt humör och förstöra hans lediga tid med en massa grejer som han måste göra för min skull.

Jag började iaf dagen med att röja en av stolarna i sovrummet och köra igång en tvätt. Nu har jag precis skrivit ihop förmiddagens text till magasinet, om en tjej jag träffade på mässan igår som har en himla kul idé. Läs här! Martin ska gå med Baileys medan jag försöker att jobba av de där flikarna i datorn. Högen med grejer som ska testas får jag försöka organisera på nåt sätt… Jag måste jobba ikapp och städa för att kunna koppla av och ta hand om mej ordentligt. Ikväll får det bli en löptur, för det mår jag bra av.

Stress är den största boven i mitt liv och för mitt välmående och vikt. På måndag ser det ut att bli 1-2 kilo plus och det känns som ett otroligt misslyckande. Det var ju redan alldeles för mycket plus i måndags och jag var så säker på ett minus. Jag har ändå skrivit upp allt och rör på mej massor, men stressen förstör för mej. Å jag vet inte hur jag ska stoppa det just nu. Allt jag vet är att nattens tidsomställning förstör ännu mer för mej och att jag behöver sol och värme.

Det känns som jag drunkar…

Så irriterande!

mars 18, 2015 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Veckorna går så himla fort och jag försöker njuta så mycket som möjligt av det härliga vädret. Baileys och jag äter frukost i solen ute på trappen, vi går långa promenader och sitter och njuter på uteplatsen efter lunch. När jag orkar…

Problemet är att jag är så himla trött just nu att jag knappt orkar sätta ena benet framför det andra. Sömnen har varit minst sagt dålig och jag har ont i ryggen/bäckenet. Men tänk så mycket värre det skulle vara utan solen! Nu finns i af den som uppmuntran 🙂

Nu när solen skiner har inte bara naturen vaknat utan även grannarna. Så den här veckan har jag träffat flera av dem och fått frågan om hur det är på jobbet… vad svarar man då? ”Jo, tack, jag slutade och så började jag igen, men inte som förut…” Typ? Jag har inte sagt riktigt så utan mer ”Martin omskolade sej så vi avslutade vårt samarbete med Viktväktarna 31/5 förra året. Han blev arbetssökande och jag blev hemmafru. Men jag fick en idé och nu är jag redaktör för ett webbmagasin och Martin jobbar numera på ett webbföretag. Men jag tar mest hand om mej :-)”

Sen har jag berättat lite om fibron för de som varit uppriktigt intresserade, vilket faktiskt varit ett par stycken. Jag tycker det är lika bra att berätta som det är eftersom skitsnacket annars breder ut sej. Jag är tydligen en människa som det ska pratas om har jag upptäckt. Jag har den senaste tiden fått höra en massa intressant saker om mej själv som jag inte visste… men mer om det en annan dag.

Har man en sjukdom eller ett handikapp som inte syns så bemöts man ofta med ”men du som ser så pigg ut”. Ja, jag gör ju det – mina BRA dagar! De dåliga dagarna är det ingen som ser mej eftersom jag inte lämnar hemmet då. Då går jag runt i min onepiece, ligger mest i soffan och vill inte ha kontakt med någon. Jag tror att många känner igen sej i detta. Å det är då det är extra skönt att veta att jag inte har ett fast jobb som jag måste gå till, där jag måste vara trevlig både mot kollegor och kanske kunder. Nu kan jag tillåta mej att säcka ihop, vila och sedan komma igen i min egen takt.

Men det är irriterande! Att inte veta från ena dagen till den andra hur jag mår. Om jag ska orka med eventet som jag är bjuden till eller inte. Att bli besviken när kroppen strejkar och jag faktiskt inte orkade så mycket som jag trodde. Det är då solen är min räddning. Så fort den kommer på vårkanten så mår kroppen så mycket bättre och även om det är en dålig dag så värmer den min frusna kropp och gör att jag mår lite bättre.

Så välkommen solen och våren! Du är mer värd än alla värktabletter i världen!

Har du koll?

mars 14, 2015 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

En bra natt…

Igår var det Sömnapnédagen som bla vill uppmärksamma oss på hur viktigt det är att ha koll på sin sömn. Jag skrev om detta så sent för bara några dagar sedan, men vill än en gång uppmärksamma er på hur viktig vår sömn faktiskt är för oss.

Den som har dålig sömnkvalitet riskerar bla fetma, hjärtproblem och en massa annat. Man är också mer olycksbenägen både i jobbet och privat OCH man riskerar att dö i förtid. Mer olyckbenägen pga att koncentrationen är lägre förstås, fetma för att trötthet bla triggar igång vårt sockersug.

Jag sökte hjälp för 5-6 år sedan. Då gick jag till min närmaste vårdcentral och sa att jag var oförklaring dödstrött dygnet runt och behövde hjälp. Svaret från läkaren var att ”alla är lite trötta ibland”… tyvärr nöjde jag mej med det just då och fick alltså ingen hjälp. När jag fick fler konstiga svar för andra saker jag sökte för, så bytte jag vårdcentral och blev omedelbart skickad på sömnutredning. Det är INTE normalt att vara trött när man vaknar och somna på möten, då SKA man utredas!

Först fick jag göra ett hemmatest, där jag själv fick koppla ihop mej med en apparat och sova med en natt. Men den visade absolut ingenting, inte ens det den normalt ska visa. Så man skickade vidare mej till sömnlabb på Huddinge Sjukhus där jag fick sova en natt uppkollad med en miljon sladdar, videoövervakning och en massa annat. Där visade det grejer minsann… det visade att jag aldrig kom ner i djupsömn och att jag sover 93 % på magen eller sidan. Och det värsta av allt, att jag hade en livsfarlig mängd andningsuppehåll som riskerade mitt liv.

Jag hade en solklar sömnapné utan att ha någon övervikt, utan att snarka och utan att sova på rygg. Detta gör också att den inte är behandlingsbar, än så länge… forskning om just min apné pågår och man tror att den har med min fd utbrändhet att göra. Mitt enda recept blev att jag ska sova när jag är trött, en lur efter lunch eller sovmorgon eftersom jag sover bäst runt 7 på morgonen. Bara vetskapen om att jag hade en diagnos och inte bara var lat hjälpte mej massor! Att med gott samvete kunna sova middag gjorde susen. Nu är jag iaf pigg ibland! Dessutom började jag rasa i vikt när jag började sova bättre.

De flesta med sömnapné är överviktiga och går de bara ner i vikt så släpper apnén, under tiden får de hjälp av en andningsmask sk CPAP. Men den hjälper alltså inte mej, bla för att jag sover nästan enbart på magen.

Jag hade ingen aning om att jag faktiskt riskerade att dö i sömnen, jag tyckte att jag sov ganska bra. Så jag råder alla er som är onormalt trötta att be om en sömnregistrering. Ni har inget att förlora, tvärtom… det kan rädda ert liv!!!

Till att börja med kan ni göra det här testet och se hur ni ligger till. Det är några enkla frågor och ni får svaret direkt om ni är i riskzon eller ej. Gör testet och be om hjälp om det visar att ni är i riskzon – för er egen skull!!!

Dålig dag idag…

mars 13, 2015 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Jag har haft några jobbiga dagar med värk, trötthet och varit riktigt frusen. Min sömn har varit ok och solen skiner, så allt borde vara bra – men det är det inte. Problemet med fibromyalgi är att inget är logiskt. Man har ont på konstiga ställen ena dagen och nästa dag är det bra igen. Man sover gott men är aldrig pigg. Det mesta är bara konstigt i kroppen.

De senaste dagarna har jag frusit något enormt. Mina fingrar och tår har varit iskalla och de har inte gått att tina upp ens i badet. Minsta lilla drag eller utomhusvistelse har varit en ren plåga. Nu när solen skiner vill Baileys gärna ligga på trappen och då är ju dörren öppen. Jag drar upp temperaturen inne men fryser ändå som en tok. Mina uppvärmningsbara tofflor används flitig!

Men det är tröttheten som är värst. Inatt var jag bara vaken 10 gånger, mot 20-30, och ändå är jag så trött att ögonen går i kors. Att jag kom iväg och tränade imorse är en bragd! Det tog säkert två timmar bara att fixa frukost, ta på sej kläder och orka åka iväg. Medan jag tränade var jag faktiskt varm, men så fort jag satte mej i bilen så frös jag igen. Hem, duscha och gå med hunden, den hundpromenaden lockade inte ett dugg. Men det var ett måste förstås.

När Martin fick höra hur jag mådde sa han ifrån. Jag hade på agendan att åka och handla, men det sa han åt mej att låta bli. Så nu har jag faktiskt inga måsten kvar att göra, bara en massa borden… som att tömma diskmaskinen, städa av lite och dammsuga. Men det får vara. För att döva samvetet imorse körde jag igång en tvätt och den har jag iaf hängt. Så brukar jag göra. Har man bara tvättat så känns det iaf som man gjort något bra 🙂

Funderar på om jag ska linda in mej i en filt och sätta mej i solen en stund. Det var skönt ute direkt efter träningen, men nu känns det kallt igen. Eller också tar jag med mej pälsbollen och går och lägger mej en stund. Så kanske jag orkar jobba sen. Jag misstänker att det är väderomslagen som ställer till det för mej. Det här med kallt på nätterna och varmare på dagarna funkar lixom inte. Men snart ska det väl vara varmt dygnet runt?

Just idag är jag väldigt tacksam att jag inte har ett jobb att gå till. Jag hade inte varit till någon nytta alls, om jag ens lyckats ta mej dit. Nu blir ingen lidande av att jag sitter här och glor. Gonatt på en stun, jag väljer sängen!

Sorglig syn

mars 3, 2015 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Varje morgon när jag vaknar kollar jag av min Fitbit för att se hur sömnen varit under natten. Imorse var jag trött och sov ända till 8.20. Jag kände mej lite väck, men inte trodde jag att det var så illa som det tydligen var. Jag brukar ha 10-15 tillfällen då jag är halvvaken, inatt var det lite mer kan man väl säga. Å det märks direkt! Då hade jag däremot inga helvakna tillfällen med toabesök och så…Dessa brukar synas som röda streck. Martin brukar inte ha några streck alls…

Sömnen är otroligt viktig för mej. Det är den faktiskt för alla och särskilt för oss som kämpar med vikten. När jag sovit dåligt blir jag mer sugen och kroppen skriker efter energi som gärna ska intas som godis. Jag vet att jag har problem med sömnen och har en diagnostiserad sömnapné. Min apné går inte att göra något åt eftersom jag varken är överviktig, sover på rygg eller snarkar. Den är förmodligen resultatet av en långvarig utbrändhet som det just nu forskas om. En sk C-PAP hjälper alltså inte mej.

För mej har det däremot hjälpt att få en diagnos och att se mitt sömnmönster med hjälp av Fitbit. Att den går att synka med VV-appen är en stor fördel! Jag ser direkt att vågen går åt fel håll när jag sover dåligt och kan då ta en tupplur utan dåligt samvete. När ni ser diagrammet kanske ni förstår varför det är svårt att sköta ett jobb vissa dagar. Idag hade jag inte gjort någon vidare nytt på tex ett kontor, och ett precisionsarbete hade jag inte alls varit lämplig för. Idag kommer jag mest att ligga på soffan med hunden och skriva ihop ett par texter. Åsså en promenad med hunden förstås. Mer än så orkar jag inte.

Alla behöver sin sömn! Jag hade ingen aning om hur illa det var med min. Det var min husläkare som remitterade mej till sömnlabbet så jag fick sova där en natt uppkopplad till mängder med apparater. Min sömnapné var supertydligt! Å jag trodde jag sov bra, jag var bara lite trött på dagarna… typ alla dagar… Vissa nätter när jag tycker att jag sovit bra är totala katastrofer, men det känner jag oftast inte förrän framåt lunch eller när jag försökt göra något som kräver tankeverksamhet. Innan jag kände till min sömnapné hade jag väldigt svårt att gå ner i vikt. När jag fick veta och fick ok på att sova middag rasade kilona. Så viktig är sömnen. Sömn ger sug som ger viktökning om man inte har koll.

Jag rekommenderar alltså alla att få koll på sömnen. Mitt ”magiska” armband har koll på steg och en

massa annat, men för mej är det sömnen som är viktigast att ha koll på. Att ha koll på stegen är bra, att ha koll på sömnen är livsviktig! Att den går att synka med VV är en himla bra bonus. Så känner du dej lite väck framåt lunch eller aldrig riktigt utvilad kanske det är dax att kolla upp det. Å acceptera inte att din läkare säger att alla är lite trötta då och då, det sa min och jag kunde faktiskt ha dött av min sömnapné.

Skaffa dej koll! Och sov gott 🙂

Bröstförminskningen är det bästa jag gjort!

februari 28, 2015 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Idag fyller C-kupan 6 månader! Jag kan lugnt konstatera att det var mitt livs bästa beslut att ta bort de där tunga E-kuporna. Visst trodde jag att det skulle bli bra, men så här bra kunde jag aldrig drömma om! Jag fattar inte att jag inte tog tag i det tidigare.

Jag hade en TUNG E-kupa. Med mina 156 cm ska man inte ha så stor tyngd på överkroppen, då får man ont lite överallt. Jag har inte fattat förrän efteråt hur tungt det var och hur ont jag faktiskt hade. Är man så kort och har så mycket överkropp kan man inte ha vilka kläder man vill, allt sitter fult, man kan inte ligga som man vill, det gör ont när man tränar osv. Men så länge jag vägde för mycket fick jag gilla läget, en bröstförminskning kommer inte ens på tal om man har mer än 25 i BMI.

Jag hade alltså inget val, ville jag ha mindre bröst så var det bara att gilla läget och gå ner i vikt. Det var bara att sätta igång, målet var ju glasklart. 10 kilo skulle bort och jag går ner väldigt långsamt i vikt, så det tog tre år innan jag var i mål och kunde be om en remiss. Jag hade fått ja ungefär 15 år tidigare, men då hamnade jag mellan stolarna och orkade inte ta tag i det. Att jag skulle få en chans till trodde jag aldrig! Men det fick jag! Det var inte ens några tveksamheter.

I december 2013 fick jag ok och i augusti 2014 var det dax. Operationen tog 3 timmar, allt gick bra och nästan 8 hekto opererades bort. E-kupan blev en liten nätt C-kupa och jag har knappt haft ont alls efter operationen, inte ens dagen efter. Allt har gått superbra och läkt jättefint. 6 månader senare har ärren bleknat, men syns förstås en del. Det struntar jag totalt i! Längst ut på ena sidan syns ärret lite utanför behån, men det stör mej inte alls.

Jag kan röra mej som jag vill, springa, hoppa, träna. Jag sover bättre, har inte ont i varken nacke eller rygg. Jag kan ha vilka kläder jag vill, till och med framknäppta skjortor och jag har samma storlek på alla plagg – inte 46 på överkroppen och 38 på underkroppen. Jag ser mina fötter! Och kan se att knyta mina skor, jag slipper göra det på känn 🙂

Det här var värt precis allt! Jag har ett helt nytt liv! Efter operationen har jag gått upp några kilo, men kroppen är strarkare och har fått muskler på helt nya stället. Så de kilona kommer att försvinna under våren. Jag har blivit helt klädgalen och ser fram emot en vår och sommar med ett helt nytt utseende. Bara en sån sak som att kunna ha en trekantsbikini eller en sommarklänning utan behå under, med bar rygg! DET ska jag ha i sommar!

Att ha ett mål med sin viktresa kan ibland vara avgörande för att orka hela vägen fram och lyckas. Det här var mitt mål och jag ångrar mej inte. Det är det bästa jag har gjort för mej själv och min kropp. Vill ni veta mer om operationen så finns allt under kategorin ”Bröstförminskning”, hela vägen dit, operationen, läkningen och bilder. Jag vet att ni är många som drömmer om en sån operation, precis som jag gjorde. Låt inget stoppa er!!!

Avskydd och efterlängtad

februari 1, 2015 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

23 /2 2014

Äntligen är det februari! Egentligen avskyr jag den månaden eftersom det är då mest snö brukar komma och temperaturen sjunker mer än behagligt… Vädret växlar och det mår jag inte bra av. Men det är också sista vintermånden och man märker för var dag hur det blir ljusare. För oss innebär det också att födelsedagarna är över!

Jag avslutar raden av födelsedagar, min var igår, och resultatet är att vikten gått upp, godisbegäret är orimligt och kroppen i sämre skicka än i december. Vi får se imorrn på måndagsvägningen hur illa det är. Men ett par kilo upp blir det alltid, hur mycket jag än försöker att vara duktig. Den här vintern har ändå motionen var helt ok, så tänk hur illa det hade varit annars…

Just nu är det 2 plusgrader och snön vräker ner. Det är tungt att skotta, blött och riktigt obehagligt ute. Inte ens hunden vill gå ut. Jag hade hellre tagit 2 plus och regn, gärna med lite blåst så snön regnat bort och blåsten torkat upp allt slask. Februari… snart är det mars och då börjar rabatterna vakna, fåglarna kvittra och solen värma. 27 dagar dit… Å då får vi veta om Ving återupptar resorna till Gambia igen. Hoppas hoppas! Kanske bloggresan blir av till hösten istället 🙂

24/2 2014

Vid den här tiden på året brukar jag vara riktigt nergången i skorna. Kroppen brukar göra rejält ont, kännas tung och humöret vara i botten. I år är jag trött, men kroppen känns ok. Visst gör den ont, men det gör den ju alltid. Viktökningen är såklart sur, men i år känns det ändå inte oöverstigligt att komma på rätt köl igen. Jag går minst 7000 steg om dagen, ute eller på bandet. Jag tränar 1-3 ggr på Curves i veckan och har gjort sedan i november. Jag är alltså igång mer än jag varit tidigare år.

Nu är det 5 månader sedan bröstförminskningen och det har förstås också betydelse för mitt mående. Ryggen har inte samma påfrestning, jag sover bättre och kan röra mej precis hur jag vill. Jag har inte sprungit på kanske en månad, men vet att jag kan om jag vill. Så de där januarikilona ska nog försvinna relativt snabbt och sen ska jag tillbaka till operationsvikten och sen ta tag i de där sista som jag vill bli av med. 6-7 kg ska totalt bort i nuläget. Inte orimligt alls och det får ta den tid det tar.

Idag är jag jättetrött ändå känner jag att jag mår ganska bra. Det finns hopp – snart är våren här!

Snart är det över!

januari 30, 2015 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Imorrn fyller jag år, då är äntligen alla födelsedagar över för den är gången. Sen har vi bara vår 7-årsdag och melodifestivalen kvar innan vi kan lägga alla kalas bakom oss. Skönt!

Idag har jag en obokad dag, då hade jag tänkt att jag skulle träna förstås. Men jag är helt slut och efter lunch somnade jag och sov som en död i två timmar. Fibrokroppen är inte riktigt som den ska just nu. Så nån träning blev det inte, dagen tog lixom slut.

Jag vill ju göra alla måsten innan lunch, så jag kan jobba ostört hela eftermiddagen och kvällen om det behövs. Idag jobbar Martin hemma, så då är kontoret ockuperat av honom och jag får jobba från vardagsrummet istället. Det är inte riktigt lika praktiskt, men funkar. Det är trots allt han som får lön för jobbet, så han får förstås sitta där han jobbar bäst. Fast det där med lön vet vi inte riktigt, det blev ingen i januari… På alla jobb som jag har haft och även ungarna haft så har man fått lön samma månad som man börjat, om man börjat i början på månaden alltså. Men Martin fick ingen. Så även den här månaden är illa för plånboken, vi som hade hoppats att det skulle bli lite påfyllning.

Men men, det är bara att kämpa på och se fram emot den lön som SKA komma i februari istället. Med Martin hemma kunde jag åka och storhandla medan han gick med hunden, ett måste mindre. Han behöver lite luft i skallen när han sitter och stirrar på datorn hela dagarna, så en promenad gör honom bara gott trots att han inte mår helt hundra idag. Å jag kunde glida runt på Maxi i lugn och ro och fylla på allt, för det var verkligen allt som var slut. Numera handlar vi bara en, max två gånger i veckan och jag har tömt alla depåer så mycket jag kunnat. Så det ekade nästan i alla skåp, men nu är det fullt igen och jag hoppas slippa handla så mycket på länge.

Jag passade på att handla lite för morgondagen förstås. Jag vill inte ha tårta, utan bjuder på pannacotta istället. En med vanilj och en med vaniljlakrits och så hallonsås och grädde till. Det är min födelsedag, så jag bestämmer!

Vi åt sushi till lunch, första lunchdaten på länge så det var riktigt mysigt. Efter lunch satte sej Martin och jobbade igen och jag somnade alltså. Å nu känns allt mycket bättre! När jag blir så där trött mår jag nästan illa och får influenskänsla i kroppen. Skallen funkar inte och jag fryser. Nu när jag sovit mår jag helt ok igen. En kopp te bara så får jag nog lite jobb gjort också. Martin sitter och löser nåt problem som han fastnat vid, men är nog färdig snart. Så blir det väl tv resten av kvällen antar jag.

För er kanske detta låter som en riktigt tråkig dag. Jag tycker den har varit ganska behaglig. En mellandag med återhämtning. Min kropp klarar inte det tempot jag hållit senaste veckorna, då behövs en vilodag. Eller iaf några vilotimmar. Helgen blir lugn, trots födelsedagen, och nästa vecka är det full fart igen med både gala och teater. Mitt röriga liv 🙂

Egen företagare – inget riktigt jobb?

januari 20, 2015 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Igår fick jag en kommentar där en anonym person (förstås) menade på att jag var pinsam som snackade om tidsbrist, jag som är hemma och lyxsambo. Jag tror det var länge sedan Anonym läste här… den där tillvaron som lyxsambo föll i samma ögonblick som jag kläckte min ide om vårt magasin för Martin. Sedan dess har jag jobbat dygnet runt känns det som.

Ibland känns det som att den som jobbar hemifrån inte tas på allvar eller anses jobba på ”riktigt”. Det finns spännande statistik, jag gillar statistik, som säger att män som startar eget ofta börjar med att skaffa en lokal eller kontor utanför hemmet. De investerar snabbt i elektronik och har ofta detta klart långt innan företaget ens har startat. Kvinnor däremot, de startar sin firma och kör småskaligt från köksbordet. Män satsar större och kör igång direkt, kvinnor startar lite smått och vill gärna se att iden bär sej innan de tar ett nytt steg.

Jag sitter iofs inte vid köksbordet, men väl vid min dator på kontoret eller i vardagsrummet. Jag jagar nya idéer ständigt genom att kolla pressreleaser, maila olika företag, gå på pressvisningar osv. I princip allt jag gör är numera jobb, oavsett om jag ser en teaterpjäs, går på mässan eller äter på restaurang. Det allra mesta hamnar nämligen i magasinet nån gång. Iom Formex så har jag nu massor med material, men jag kan ju inte bara ta in design och inredning. Det måste ju bli en bra blandning så alla har något att läsa.

Igår var det ”lugnt” då tränade jag, fixade hemma, tog hand om hunden och jobbade nästan hela kvällen från soffan. Idag går delar av dagen åt till jobb, sen ska jag faktiskt ha en lunchdate med min kusin och en av mina närmaste vänner och ikväll åker jag till lakritshimlen. Då ska jag få veta en massa om nyheterna i lakritsvärlden och en del inför lakritsfestivalen kan jag tänka mej. Som självklart kommer i magasinet!

Så jo, jag jobbar! Jag var lyxsambo i 6 månader och hade nästan hur mycket tid som helst. Dessutom var även Martin hemma och tog en stor del av lasset. Nu är han borta 6.30 – 18 och när han kommer hem är jag ofta iväg på nåt. Kanske är det extra svårt att hitta nya rutiner när man varit två stycken på heltid hemma och nu inte ens är en. För även om jag är hemma så jobbar jag ju! Det hade varit mer accepterat om jag jobbade lika mycket, men utanför hemmet. Då hade det varit enklare att förstå tror jag.

Men jag övar vidare, snart har jag nog kommit in i min nya vardag och fått bitarna på plats. Jag gillar rutiner, men lyckas sällan ha dem. Inatt var jag vaken mycket, när jag till slut somnade gott var klockan redan morgon och då blir förmiddagen kortare och allt förskjuts. Då får träningen hoppas över, det är enda sättet att hinna allt. Eftersom jag har min fibromyalgi och sömnapné som ställer till problem för mej ibland så måste jag dessutom ha ett lager texter färdiga att plocka av när jag inte klarar att skriva. Det är lite stressande, men det är som det är. Nu känns det iaf bättre än tidigare, jag börjar hitta lösningar och mår bättre. Magasinet börjar ta fart och får läsare och vi har hört att många gillar vår idé. Jag låter det ta tid, det funkar bäst för mej. Kolla gärna in min bebis Du i Fokus här!

Lite knepigt…

januari 12, 2015 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Min utsikt just nu

Första riktiga veckan i år. Jag övade på mitt nya liv tre dagar förra veckan, men inte fick jag nån kläm på det inte. Förra veckan var en enda röra av måsten och för lite tid. Nu har jag försökt att planera… det går sådär…

Det är några saker jag måste göra varje dag, det är att äta frukost, gå med hunden, äta lunch och jobba (skriva en blogg och minst en artikel till magasinet). Sen finns det saker som jag vill hinna göra och dessa är att träna, vara ikapp med tvätt och disk och gärna iaf börja med maten innan Martin kommer hem. Sen tillkommer det där som alla andra har som att handla, städa, skotta och sånt.

I mitt liv tillkommer även saker som rör sonen, läkarbesök, event, trasslande elektronik och råttor. Sånt som ger en extra krydda på tillvaron alltså 🙂

Nu är planen att gå upp senast 8 varje morgon om natten varit bra och försöka hinna de flesta måstena innan lunch, så jag kan jobba hela eftermiddagarna. Idag funkade den planen ganska bra faktiskt. Jag hade duschat, ätit frukost, gått med Baileys, pantat flaskor, handlat, tvättat, hängt tvätt, skottat och fixat lunch innan klockan var 12! Så nu ska jag sätta mej och jobba resten av eftermiddagen, med ett avbrott för en stund på löpbandet så jag iaf får mina 7000 steg som jag siktar på varje dag.

Idag ser planen alltså ut att gå i lås, imorrn skiter det sej igen. Då har jag bara förmiddagen att hinna allt på, sen ska jag till kiropraktorn, Aticimex kommer hit och på kvällen ska jag på Stora Trenddagen. Alltså måste jag göra morgondagens jobb idag… och även onsdagens eftersom jag ska vara på Formex hela dagen då. Så nu ska jag göra tre dagaras jobb på en eftermiddag, jabba!

Bara att sätta igång alltså! Ha en bra dag och vecka everyhopa!

Helt slut!

januari 9, 2015 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Martin är inne på sin tredje arbetsdag och jag är helt slut! Dagarna går i 180 och jag hinner inte alls med i svängarna! Har försökt komma ikapp med en massa, men det dyker hela tiden upp nya saker som gör att jag ändå inte hinner nåt.

I onsdags började jag rensa min inkorg i mailen, jag hann till J tror jag. Jag gick med hunden, körde en tvätt, städade köket och lite sånt och sen åkte jag iväg och träffade våra gamla medlemmar på Viktväktarna. Vilket välkomnande! En del av våra medlemmar är kvar och kämpar och har lyckats väldigt bra. Man blir nästan lite mamma-stolt 🙂

Igår fortsatte jag med inkorgen och hann till M. Sen dök den där råttan upp och det blev en massa telefonsamtal för att åtgärda detta. På tisdag kommer Anticimex hit och kollar läget. Så sprang tiden iväg och det var dax att åka till stan på möte. Det var planeringsmöte om Fadimes minnesgala (den ni kan vinna biljetter till HÄR!) och tog ett par timmar av kvällen. Nya roliga kontakter är alltid skoj och några såna blev det allt! Det bestämdes också att Senior ska vara med och jobba på galan. Han ville det 🙂

Å idag var det årets första pressvisning. God frukost och en massa information om tulpaner. En otroligt härlig morgon! Jag träffade Annelie och Stefan på plats, tillsammans fick vi lära oss allt man behöver veta och lite till om tulpaner. Ska skriva ett separat inlägg om det nästa vecka, på tulpanens dag den 15/1. Då får ni lite tips om hur man kan pigga upp buketten.

När jag kom hem gick jag ut med Baileys direkt, han var bra sur när jag drog upp honom kl 7 för morgonkissen. När jag kom hem strax efter 11 var han piggare och väldigt sugen på promenad. Så vi gick en runda, jag gav honom mat och drog iväg för att handla. Martin fyller år imorrn, så jag måste ju köpa tårtgrejer! Vid det här laget var jag helt slut och ögonen var alldeles grusiga av trötthet. Så det fick bli sallad från favoritpizzerian och sen hem och äta lunch snabbt framför tv´n.

Å sen var det bara att sätta sej och jobba. Det ska ju skriva ett par texter till magasinet varje dag, som Martin lägger in när han åker från jobbet. Så inte förrän nu har jag hunnit sätta med mej bloggen och nu är jag så trött att ögonen går i kors. Mailen har jag inte hunnit göra nåt åt alls idag… å i helgen får jag förmodligen ingen tillgång till den datorn… så jag får väl fortsätta på måndag. Det känns som jag aldrig blir färdig med nåt. Men hemmet är ganska ok städat iaf, behöver bara dra ett varv med dammsugaren inför födelsedagen imorrn.

Att träna är bara att glömma just nu, det får helt enkelt inte plats. Jag kör korta stepup-pass i trappen några gånger om dagen istället. 7000 steg är minimum, gärna 10 000. Idag är jag uppe i 9500, bra bra! Men nu är det jag som tar en tupplur! Vid 18 kommer Martin då tänkte jag ha börjat med kvällens middag som blir hemlagad pizza. Kan ni fatta att JAG lagar mat igen! Men nu är det gonatt!

Måtte 2015 bli bättre!

december 31, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Dax att summera året. 2014 kan man väl säga är året då mina fysiska förutsättningar förändrades till det bättre, men den psykiska påfrestningen blev så stor att jag var nära att ge upp. Vi börjar från början:

Första halvåret gick mest åt till att jobba och samtidigt förbereda för vårt avslut på Viktväktarna. Martin jobbade, pluggade och skrev sina sista tentor. Och som vanligt kämpade vi med vår vikt. I mars bokade vi vår resa till Gambia och började räkna dagarna till avresan i november. Senare i mars dog min svåger. Det var en käftsmäll som golvade oss alla och allt blev oerhört jobbigt. Senior flyttade hemifrån samma dag, han fick en chock och var tvungen att göra en omedelbar förändring. Vilket senare skulle visa sej att det kanske inte var så smart…

I slutet av maj jobbade vi vår sista dag och Martin tog sin examen. Nu skulle vårt nya liv börja. Jag skulle vara hemma och ta hand om mej och förbereda inför min bröstförminskning. Martin skulle såklart få jobb direkt och börja sitt liv som dataprogrammerare. Det blev inte som någon av oss hade tänkt det. Jag kollade upp min gråstarr och fick veta att jag omedelbums skulle göra en operation av ögonlocken. Jag såg inte alls så bra som jag trodde, så operationen var ett faktum.

Martin fick inget jobb innan sommaren, så vi drog till Öland redan i Juni. Ett par veckor senare åkte vi hem för att ögonläkaren skulle sätta kniven i mej. Operationen var otroligt lyckad och jag förstod hur begränsat mitt synfält varit när jag såg bilden här brevid. Direkt när stygnen var borta åkte vi tillbaka till Öland och stannade resten av sommaren. Martin sökte mängder med jobb och vi trodde att bara sommaren var över så skulle han börja jobba.

Under sommaren visade det sej att Senior mådde väldigt dåligt och han hamnde i en rejäl svacka. Drygt 2 års trassel hade tagit hårt på honom och nu försökte vi tillsammans att trassla upp allt. Allt hade uppdagats redan under våren och redan då hade jag försökt hjälpa honom med en del, men tyvärr fanns det mer… mycket mer… det handlade om pengar, hot, lögner och en massa annat. Sonen flyttade hem igen och blev sjukskriven, jag gick i backen, Martin mådde dåligt både av detta och att han inte fick jobb och allt vara ett enda stort kaos. Samtidigt skulle jag hålla vikten och må så bra som möjligt inför nästa operation, bröstförminskningen som jag väntat på i 15 år.

När jag åkte in för att sövas mådde jag väldigt, väldigt dåligt psykiskt. Det finns alltid risker med att sövas, särskilt när man dessutom har en dokumenterad sömnapné. Å jag var väldigt svår att väcka efter operationen, så svår att jag höll på att bli kvar på sjuhuset. Jag får absolut inte sövas igen på ett bra tag framöver. Men operationen gick ändå bra och resultatet blev även den här gången lyckat. Som jag skrivit förut så har det varit en livsförändrande- och livsförbättrande operation. Men att läka kroppen samtidigt som den utsätts för stress är inte bästa förutsättningen. Stressen ökade dessutom under hösten och i november var det så illa att jag förlorade allt hopp. Den känslan var fruktansvärd!

Kroppen mådde egentligen bättre än någonsin, men med psyket var det värre och det kändes så otroligt orättvist. Här hade jag äntligen fått den hjälp jag bett om i många, många år och nu när jag nåt ända fram skulle sonens leverne sabba allt. Jag fick inte möjlighet att glädjas över min nya, friska kropp alls – det enda jag gjorde var att stressas över allt som hände sonen och försöka hjälpa honom ur alla de olika knipor han satt i. Så hösten kantades av att läka efter operationen och sonens trassel. En stor tyngd föll av mina axlar när han fick jobb, det var iaf ett stort frågetecken som rätades ut. Med den löneförhöjning som följde med det nya jobbet kan vi nu vara säkra på att han klarar en hyra när han väl får en lägenhet. Men tyvärr uppdagades nya trassel, det sista så sent som igår.

Visst var det skönt att sonen fick jobb, men Martin stod fortfarande utan… han sökte mängder med jobb och började söka sej bort från Stockholm. Men hösten gick, vintern kom och julen började närma sej. De uppdrag som jag hade i Tingsrätten och som kontaktperson, plus sparade pengar och bloggen höll oss flytande. Bloggen ja… den började leva sitt eget liv redan under våren och besöktantalet har mer än dubblats under året. Så är det när man har dödsfall och annan skit runt sej, då läser folk… Jag blev bjuden på kul event, det fick mej faktiskt att överleva hösten. Att fly in i en låssasvärld gjorde att jag klarade av min verklighet hemma.

I november skulle vi åka på resan som bokades i mars. Gambia och Smile väntade på oss. Men så drog Ebola in över Afrika och världen lamslogs. Trots att Gambia inte drabbades så ställdes resorna in och ytterligare en gång var det som att få en käftsmäll. Å har man inte riktigt hunnit resa sej från den förra så golvas man direkt igen. Det var en stor sorg att inte få åka iväg, det gjorde nästan fysiskt ont att få beskedet. Allt vi sett fram emot; solen, värmen, vännerna…

Jag bloggade vidare och fick en idé om att starta ett livsstilsmagasin på nätet. Martin hade ju fortfarande inget jobb och nappade direkt på idé. Han byggde en websida på bara några dagar och jag skrev texter så fingrarna glödde och 14/12 smyglanserade vi Du i Fokus. Nu får 2015 utvisa om min idé funkar, jobb har jag iaf skaffat mej… Å då fick även Martin jobb! Äntligen såg vi ljuset, äntligen fick vi något positivt att glädjas åt!

Så efter ett toppenår för kroppen, men ett skitår för knoppen hoppas jag nu att 2015 ska vara bättre som helhet. Vi vill inte ha några dödsfall, Martin ska få jobba ostört på sitt nya jobb. Vi hoppas få åka till Gambia och gör ett nytt försök till hösten igen. Magasinet ska lanseras på riktigt med pressreleaser och allt som hör till, så får vi se hur det går. Jag hoppas att trasslet med sonen är över, jag orkar inte mer. Jag vill bara ha lugn och ro!!! Jag vill ha in glädje i vårt liv igen! Glädje, lugn, harmoni! Jag har gjort och gör allt jag kan för att komma dit, resten ligger i händerna på sonen. Om han verkligen vill mej väl och väljer att sluta trassla, då kommer allt att bli toppen. Ååå, som jag önskar att det är så. Det enda jag önskar faktiskt.

Så jag lägger 2014´s elände bakom mej och ser fram emot ett lugnt och harmoniskt 2015. Om ett år vet vi hur det blev…

C-kupan fyller 4 månader – bilder!

december 29, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Före

Nu börjar jag fatta vad som hänt. Knoppen börjat synka sej med kroppen. Jag köper fortfarande fel storlek på kläder till överkroppen och tar 44-46 eller L automatiskt. Men oftare och oftare tar jag 38 eller M och istället för E80 kan jag ta C80 i behå. Å då kan man ju även shoppa på rea 🙂

I våras köpte jag en vinterjacka på rean i mindre storlek för att ha till den här vintern. Den förra hängde som en säck efter operationen. Den nya passar, men jag gillar den inte! Idag hittade jag en ny på rean!!! Så glad blev jag! Nu har jag iofs klickat hem en på rean från Klingel också, men vem har sagt att man inte kan ha två? Att ha kläder som passar och är fina är jag inte bortskämd med, men jag kan tänka mej att bli!

När jag ser på bilden här ovan så ser jag en person som har ont i ryggen, är missnöjd med precis allt hon tar på sej, som sover dåligt och känner sej allmänt fel. På bilden nedanför ser jag en person med rätt proportioner på alla kroppsdelar, som sover bättre och inte har alls lika ont. Jag tycker också att jag ser att kroppen ser rakare och friskare ut. När hade jag en trekantsbikini senast lixom? Att den långa konvalecensen gett tre kilo extra på den nedersta bilden är inte så kul, men de tre plus två till ska bort till sommaren. Tror jag ska ta bilder från sidan nästa gång, skillnaden syns mer så.

Efter

Förr hade jag alltid behå i t-shirtmodell. BREDA axelband och allmänt tråkiga i utseende. Spagettiband eller axelbandslösa klänningar var uteslutet. Det flesta kläder inhandlades med tanke på att behån inte skulle synas för mycket eller att bröstpartiet skulle bli så lite framhävt som möjligt. Bara att hitta en ny behåmodell efter läkningen var ju ett jäkla jobb! För att inte tala om storlek… jag gick in i tre olika butiker, som alla fick mäta och hjälpa mej. Två av dem sa samma sak, den tredje var ute och cyklade. Ärr och hud är lite känsligt så jag vill ha lite vadderat som skydd, dessutom syns bröstvårtorna ganska mycket genom tyg – ytterligare en anledning att ha vadderat. Så till slut kom jag fram till att vadderad push-up var min grej. Det finns många på rean…

Då blir det snygg form och en lagom storlek och kläderna sitter som jag vill. Uppifrån ser allt ut ungefär som förut, förutom att jag inte har bröst under hakan som tidigare. Men i spegeln är allt helt annorlunda, iaf när jag är naken. Brösten är ju jättesmå! Alldeles perfekta! Det här är jag, så här borde jag sett ut från början. Jag kan röra mej som jag vill, jag kan ha vilka kläder jag vill och jag har inte ont! Jag är så otroligt glad att jag vågade och orkade kämpa med vikten. Det var värt precis allt! Ett helt nytt liv.

Å jösses va kul det är att shoppa 🙂