Idag gör vi mest ingenting mer än förbereder nästa jobbvecka och det kan behövas…

Imorrn har jag ett pass i tingsrätten och de brukar jag vanligtvis se fram emot, men inte den här gången… Vi får veta några dagar i förväg vilka målen är och den här gången är det en vårdnadstvist. Det är verkligen bland det värsta som finns! Jag har inga problem med att lyssna på snatterier, fyllekörningar, misshandelsmål eller mord. Men ser jag att en dag ska handla om någon form av brott begånget mot barn eller en vårdnadstvist då får jag ont i magen.

Imorrn ska jag alltså sitta och lyssna på två  vuxna människor som en gång älskat varandra och gjort ett barn tillsammans. Två personer som numera inte kan komma överens och slåss om om vem som har mest rätt till barnet. Ibland känns det som att de inte bryr sej ett dugg om barnet, utan bara slåss för sin egen rätt och att framställa sej som den bästa föräldern i universum. Det är väldigt sällan vi får höra att ”barnens bästa är…” det vi hör mest är ”jag är bäst…” Jag jag jag!

De bra dagarna kommer vi till tingsrätten och man ber oss vänta en stund. Då vill föräldrarna och deras advokater prata för att göra ett försök att komma överens. Ibland går det, ibland inte. Det kan också vara så att vi för höra deras yrkanden och berättelser och när kommer tillbaka från lunch har någon ändrat sej och förhandlingen avbryts pga nya uppgifter eller att de vill fortsätta samtalen på egen hand. Då finns det hopp!

Men allt som oftast sitter vi en hel dag och lyssnar på smutskastning av parterna, soc lägger fram sin version, släkt och vänner kanske säger sitt. Å i slutet av dagen ska vi försöka bestämma vad som är bäst för barnet, för det är faktiskt det vi i rätten tänker på. Många tror att man alltid går på det mamma säger, men det stämmer inte tycker jag. I de mål jag suttit i har det nog varit fiftyfifty och vi försöker alltid få parterna att enas om det är möjligt. Nu vill jag poängtera att det finns klart olämpliga föräldrar
också då det verkligen är befogat att dra upp skiten, men oftast har vi
två helt normala föräldrar som ”bara” är osams.

Jag har alltså en energidränerande dag att vänta mej. En dag då jag måste ut på lunchen för att komma ifrån, så Martin kommer och äter lunch med mej. När jag kommer hem har jag förmodligen ont i magen och mår illa. Och jag är rätt säker på att jag kommer att sova illa och drömma mycket både före och efter. Samtidigt så skulle jag inte tacka nej till ett sånt mål eftersom jag ändå vet att jag har ett hjärta i det jag gör och gör mitt bästa för att barnet ska få det så bra som möjligt. För mej är det ingen slentrian och jag har inga fördomar om vilket kön som sköter ett barn bäst. Jag vet nämndemän som inte tänker så och då sitter jag hellre själv än låter någon hjärtlös person ta över målet.

Så jag förbereder mej bäst jag kan, försöker sova gott i natt och tar ett djupt andetag innan jag går in i tingsrätten imorrn. Jag vet vad som väntar och hoppas på det bästa…

I natt var vi goda samhällsmedborgare som visade på lite civilkurage minsann… vi tar det från början…

Vid 23-tiden gick vi sista svängen med hunden. Vi hinner inte långt förrän vi hör en smäll, men tänker inte så mycket mer på det. När vi kommer upp mot Tumba Sjukhus ser vi att en av busskurerna är trasig och det ligger glas överallt, vilket förklarar smällen. Tvärs över vägen är en annan busskur, den är hel och där står tre grabbar i 15-årsåldern och snackar. Vi tittar lite på dem, kommenterar glaset och går försiktigt lite åt sidan med Baileys, vidare åt vårt håll. Då hör vi tre knackningar och sen en smäll och där gick något mer sönder.

Vi ställer oss bakom ett gäng sopcontainrar och ser hur grabbarna springer bortåt och ner på vår gata. Med alla våra bilar blir man ju lite orolig och nu när vi vet att de redan slagit sönder vad vi tror minst en busskur så ringer jag till Polisen. Jag kopplas vidare direkt till en radiobil som tar upp signalement och mitt telefonnummer. Så går vi vidare… vi passerar en lekplats där vi ser grabbarna igen och nu kan vi lite bättre se vilka kläder de har och hur de ser ut. Ja, vi glodde nog ganska rejält…

När vi kommer hem ringer Polisen och vi kan säga exakt var de befinner sej och nu ännu mer vilka kläder de har. Vi går och lägger oss och precis när vi ska sova ringer Polisen igen. De lyckades faktiskt ta buset och ville nu ha ett kort telefonförhör med oss, medan uppgifterna är färska. Så det blev till att redogöra för allt som hänt och lämna våra personuppgifter. Jag sa då att jag sitter som nämndeman då och då och han sa ”Ja, jag ser det”. Inte vet jag vad Polisen har för uppgifter på folk, men det såg man tydligen. Så jag antar att jag anses som ett ”trovärdigt” vittne.

Så nu blir det väl rättegång, om killarna är straffmyndiga alltså. Helst ville jag gå fram till dem direkt och prata med dem, men den här gången lät jag faktiskt bli. I bästa fall har vi stoppat en brottslig karriär, i värsta fall får vi sota för det… men man kan/får inte låta bli att agera pga rädsla. Då skulle vi inte få någon rättsida alls på buset. Eftersom killarna är unga, så ska en rättsprocess gå snabbt men det vet vi ju hur det är med den saken… snabbt kan vara inom ett år… men i bästa fall blir det under sommaren, så att killarna snabbt kan gå vidare med sina liv.

Vi får väl se vad som händer, nu har vi iaf gjort vårt. Jag hoppas att killarna kommer på bättre tankar nu, för det här kommer att bli dyrt för dem (böter + ersättning till SL)… och jag hoppas att de har bra föräldrar (som vi förhoppningsvis inte känner) som tar dem lite extra i örat och fattar vad de håller på med. Tyvärr är inte alla föräldrar den ansvarstagande typen… jag håller er uppdaterade med vad som händer, stay tuned  🙂

Har haft en lång dag i Tingsrätten och som alltid när jag sitter där och lyssnar så poppar det upp en massa tankar…

Just idag hade vi en ung tjej som blivit våldtagen, för ett tag sedan en ung kille som supit sej redlös och blivit misshandlad. Bägge hade sina föräldrar med sej eftersom de också blir kallade till rättegången när ungdomarna är under 18 år.

Jag tittar ofta på föräldrarna och undrar hur de mår och tänker. Jag är väldigt tacksam för att jag inte vet hur det känns när ens avkomma berättar såna här hemska grejer och jag hoppas att jag ska slippa uppleva det även i fortsättningen. Jag vill helst inte veta hur det känns att sitta där som förälder och lyssna…

Jag antar att man anklagar sej själv ganska mycket. Hur stor skuld lägger de på sej själva? Jag kan tänka mej att man undrar om man hade kunnat göra något annorlunda. Men är det föräldrarnas fel? Och isf hur mycket är föräldrarnas fel? Även om man säger att alkohol faktiskt är farligt så är det väl väldigt få ungdomar som lyssnar… när ungdomarna berättar säger de ju själva att de supit sej redlösa mer än en gång, så inte har de lärt sej något på vägen heller. Inte ens dåliga erfarenheter hjälper alltså.

Det man kan konstatera är nämligen att i nästan samtliga fall så är det alkohol inblandat. Nu ska man inte skylla en våldtäkt på en fylla, men sanningen är den att jag nog aldrig hört någon nykter ungdom som blivit våldtagen eller misshandlad under alla mina år i Tingsrätten. Alkohol ställer till med en jäkla massa skit, så är det bara!

Vi återvänder till ämnet… Tänk er att sitta där och höra hur dottern i detalj berättar hur mycket hon druckit, hur hon spytt och inte kunnat ta hand om sej och sen redogöra detaljerat om ett övergrepp. Hur någon sliter i kläderna, särar på benen och tömmer sej i henne… Jag mår illa bara jag tänker på det. Kan man överhuvudtaget fungera normalt när man fått höra nåt liknande om ens bebis? Vill man inte bara DÖDA? Ha livet av den som gjorde det eller åtminstone se honom inlåst resten av livet på vatten och bröd, max!

Sen händer det att föräldrarna inte kommer, det gäller oftast när det är killar som är åtalade. Varför är man inte där? Orkar man inte höra? Jag kan inte se en enda ursäkt till att inte finnas med vid sitt barns rättegång oavsett om h*n är offer eller bov. Det är lixom min förbaskade skyldighet att se vad ungen min ställt till med eller råkat ut för.

Ja, sånt här sitter jag alltså och funderar på… vad tänker ni när ni läser detta?

…sedan jag började jobba på Viktväktarna som vi får ställa in en klass. Å detta pga snöoväder…

Som alla andra så har vi fått snö, en jäkla massa snö. Så himla onödigt tycker jag. Det som fanns innan räckte gott och väl, iaf för mej. Å nu är vi alltså tvungna att stänga ikväll och förlorar dessutom pengar på eländet. Men jag vägrar att riskera mitt eller medlemmarnas liv för en vägning och jag är ganska säker på att våra fina medlemmar håller med mej.

Vi visste ju redan igår att det skulle komma en himla massa snö och att det skulle bli typ snöstorm. Alltså var jag förberedd och startade tidigare än jag brukar när jag ska iväg. Idag skulle jag vara i Tingsrätten 8.50 och då brukar jag åka hemifrån 8.20, idag åkte jag 8 men var inte framme förrän 9.00. Jag ringde på vägen och anmälde min försening och fick svaret att bara jag kom så var alla glada, många nämndemän kunde inte ta sej fram över huvudtaget så det fattades ganska mycket folk.

Vi skulle hålla på mellan 9-12, men både domaren och advokaten satt fast på olika ställen så det blev 10.30-13 istället. Å sen skulle jag hem… eftersom jag kom sent körde jag bara in och ställde bilen på en oplogad parkering fullt medveten om att jag förmodligen kört fast. Så när jag slutade förberedde jag mej på att ta hjälp, men med kunskapen från vår safari i Tanzania och alla fastkörningar där, så kunde jag faktiskt ta mej loss helt på egen hand. Medan de andra stod där de stod… min bil är bara bäst!

Väl hemma så var vi tvungna att ta beslut om kvällen. Skulle vi verkligen åka ut igen i snön och riskera en massa? De få medlemmar som skulle dyka upp skulle knappt ens ge oss bensinpengarna tillbaka, eftersom vi enbart har provisionslön. Så efter en hel del funderande beslutade vi oss för att stänga för första gången någonsin. Så det var bara att skicka iväg ett mail till alla medlemmar, meddela de som finns på Facebook, berätta för våra chefer och kundtjänst och sen be skolan där vi är på onsdagar att sätta upp en lapp på dörren. Det känns hur konstigt som helst, men är det enda rätta en dag som denna.

Vi har fått minst en halv meter snö. Senior har skottat 5-6 gånger, jag har varit ut två gånger och nu syns det knappt att vi petat på snön. Äntligen kom plogbilen, så nu kommer man iaf ut på vägen. Jag fick satsa allt och hoppas på det bästa både när jag skulle ut och sen in igen. Varken Martin eller Junior kan komma hem med pendeltåget utan sitter nu på nån tunnelbana och min pappa hämtar dem vart de nu kommer… Det enda positiva med detta är att vi kan äta en gemensam middag i normal tid idag. Å lite fint är det. I övrigt finns inget positivt alls att säga.