Idag har jag haft ytterligare en dag i Tingsrätten. Jag var extra inkallad och det skulle bara vara ett kort pass mellan 9-11. Så det var bara att gå upp tidigt och göra sej färdig. Släppte snabbt ut hunden som sen kröp ihop hos Senior som låg och sov. Så lämnade jag dem  🙂

Det tar mej ungefär 10 minuter att åka mellan Tumba och Flemingsberg och under tiden lyssnar jag alltid på Radio Stockholm och särskilt trafiknyheterna. Jag hade redan sett illavarslande uppdateringar på Facebook och hörde på radion att i princip alla tåg stod stilla pga signalfel. Är det konstigt att folk hellre tar bilen???

Hur som helst så insåg jag redan då att den här dagen inte skulle bli som det var planerat. Ibland tycker jag inte om att ha rätt. När första målet skulle börja kl 9 satt försvarsadvokaten fast på tåget… så vi började med fikapaus. Tiden gick och när väl försvaret var på plats så var den åtalade försenad pga pendeltågstrulet.

Nu var vi i tid för att ta målet efter, så vi körde den förhandlingen medan vi väntade på att alla till den första förhandlingen skulle komma på plats. Nu var ju allt rejält försenat och när vi väl lyckades samla ihop alla som skulle vara där fick vi rappa på så mycket vi kunde. Men då hade ju min parkeringstid gått ut, så vi fick bryta för paus igen för att jag inte skulle få P-böter.

Jag hade fått veta att vi skulle vara klara kl 11 och eftersom allt alltid blir försenat så hade jag lagt i till 12. Men det räckte alltså inte… så det var bara att hälla i lite mer pengar och skynda in igen. 13.15 var vi färdiga ungefär och då satte sej advokaten i en taxi och drog iväg som en avlöning till sitt nästa mål i Solna Tingsrätt. En taxifärd som vi skattebetalare får betala pga SL.

Det man inte tänker på är att SL´s strul kostar samhället väldigt mycket pengar. Istället för en halvdags arvode för oss nämndemän blev det nu en hel del. Det tackar vi iofs för, men det kostar staten onödiga pengar. Advokaterna har timpenning och målsägande får ersättning för den tid som förhandlingen pågår. Ett par extra timmar blir alltså ganska stora summor i slutändan. Helt i onödan.

Hade det varit strul med tågen någon enstaka gång hade det väl inte varit så mycket att snacka om. Men nu är det var och varannan dag. Små summor som blir till stora belopp som ingen tänker på. Som vi skattebetalare får betala. Så onödigt och så kostsamt.

Idag har jag återigen haft en dag i tingsrätten och ni som känner mej vet att jag funderar väldigt mycket under de här rättegångsdagarna. Idag har jag fundera på våra vittnen. Tänk om alla som vittnar kunde förstå hur viktiga de faktiskt är och hur högt vi värderar deras medverkan. Ofta är det faktiskt vittnena som är avgörande för att en rättegång ska kunna avgöras.

Ta till ex ett fall med en person som som varit bråk med någon och plötsligt blir allt svart och när h*n kommer till sans igen så ligger denna på rygg och blöder ymnigt. Personen har ingen aning om vad som hänt och den h*n bråkade med säger att det var en halkolycka… hur ska man kunna motbevisa detta om ingen ger ett bra vittnesmål? I detta fall fanns en person som såg precis vad som hände från en balkong. Så vi fick veta att den ena personen gett den andra en rak höger och att ”offret” stöp i backen totalknockad. Vi hade inte kunnat fälla personen för misshandeln om inte vittnet vågat träda fram och berättat.

Om man tar exempel som mål med kvinnomisshandel är vittnen extra viktigt eftersom kvinnorna ofta tar tillbaka sin berättelse. De är rädda för mannen och tar tillbaka sin anmälan, men då gör Polisen oftast en egen anmälan på vad de sett och sen får man hoppas att bevisningen räcker. Just det där med balkonger hjälper oss mycket. Ofta har vittnet stått på sin balkong och sett/hört allt och kan berätta om det.

Men vi förstår också att det är både läskigt och obehagligt att vittna. Man är rädd för att den misstänkte ska hota eller på annat sätt ge sej till känna före eller efter rättegången. Det sker väldigt sällan, MEN det händer. Som nämndeman har jag själv inte blivit utsatt för några hot och jag har heller inte varit med om några vittnen som blivit hotade. Däremot har jag själv vittnat, men det var i en vårdnadstvist och inget brottsmål.

Som vittne får man hjälp både före, under och efter rättegången. Just i Södertörns Tingsrätt där jag tjänstgör har vi vittnesstöd på plats nästan hela dagarna. Något jag efterlyser för egen del är hjälp för nämndemännen. Vi får se obehagliga bilder och höra hemska berättelser, men vi har inget att prata med. Vi får ett par utbildningskvällar per termin, men mer än så är det inte. Som en helt vanlig medborgare ska vi själva bearbeta bilder på mördade människor, våldtagna barn och kvinnor, misshandlade människor, barnporr och en massa annat. Visst, det är frivilligt – men något eller någon kanske vi borde kunna vända oss till vid behov? Men det har man nog inte ens tänkt på…

Idag hade jag andra delen av en rättegång och jag visste att dagen skulle bli ganska tuff. Alltså gick jag ut och åt, för att komma bort från tingsrätten en stund. Det föll sej så lägligt så att Martin kom med tåget precis när jag hade lunch, så vi tog en liten date  🙂

Precis när jag satt mej ner kommer en kvinna och sätter sej med ansiktet mot mej, men bakom Martin. Så jag ser henne rakt framifrån och hajjar lixom till. Hon har helskägg! Jag börjar genast fundera på hur hon mår och känner sej. Är hon generad över sin ansiktsbehåring eller är hon kanske stolt? Bli hon arg om man tittar på henne eller tar illa upp? Är hon avundsjuk på oss kvinnor som inte har skägg? Många frågor trängs i min skalle samtidigt som jag försöker att inte titta på henne. Men jag upptäcker att hon tittar på mej ganska ofta och möter henne blick då och då.

När hon går iväg pratar jag och Martin lite om henne och han säger direkt att det är en transvestit. Nä, säger jag, hennes händer och ben är kvinnliga, det har jag redan kollat. Så medan Martin är tvärsäker på att det är en man så är jag lika säker på att det är en kvinna. Tills jag står brevid henne och hör henne prata… med en mörkare mansröst. Ok, det var alltså en transvestit med skägg och då kommer det ju ännu mer frågor!

Om man vill vara och se ut som en kvinna, varför behåller man då skägget? Alltid retar det nån, eller? Man kan få någon att fundera lite, ja mej funkade det iaf på… Eller orkar man helt enkelt inte bry sej? Det här var absolut ingen person som ville gömma sej eller smyga med sin person. Hon eller han eller vad man nu ska benämnda denne person som, åt sin mat i lungn takt, studerade människor precis som vi andra gjorde och satt och nynnade lite under måltiden.

Å hur står det nu till med mina fördomar? Skäggiga damer eller kvinnliga män har jag faktiskt inga problem med. Jag undrar mest om de är lyckliga och vad man kan göra för att hjälpa dem att bli lyckliga om de inte är det. Visst hajjar man till när man ser en kvinna med helskägg, men det är väl för att man är ovan antar jag. Hade h*n inte haft skägget hade jag förmodligen inte reagerat alls. Klart att alla människor har rätt att vara hur de vill och känner är rätt.  Jag har inget problem med hennes skägg eller läggning om inte hon har det… Men jag är nyfiken på henom, precis som jag är på alla andra personer som ”avviker” från det sk ”normala”. Jag vill veta hur de mår och tänker, vilket bemötande får de, känner de sej accepterade, vill de vara på ett annat sätt än de är osv?

Om fördomar eller lika med nyfikenhet så har jag väl fördomar då. Å egentligen finns det nog inte en enda person som är helt fördomsfri. Eller vad tror ni?

Har precis kommit hem från ett kort pass i Tingsrätten och fick med mej en fundering hem… som vanligt alltså  🙂

Bakgrunden är denna:
Ett mål med en person inblandad som uppbär sjukbidrag och bor på ett boende fixat av socialtjänsten. H*n har 8400 kr ut per månad i sjukbidrag. H*n har aldrig haft något jobb, dömdes första gången som 19-åring och har 29 domar sedan dess, idag är h*n 34 år.

H*n har alltså ungefär lika mycket pengar per månad att röra sej med som jag har, trots att jag jobbar… hur kan det bli så. Är det h*n som är smart och jag korkad eller?

Det är inte så att jag missunnar henne/honom pengarna, klart h*n ska ha något att leva på. MEN är det en rimlig summa, när h*n inte ens betalar sitt boende själv? Jag tycker nämligen att det låter ganska mycket när h*n dessutom har mat på boendet, det vet jag iofs inte om h*n betalar för eller inte. Pengar till narkotika fanns det gott om som det verkade…

Vad är en rimliga för en person som aldrig arbetat att röra sej med? Hur mycket behöver man när man har det mesta betalt för sej?

Å ja… jag borde se mej om efter ett annat jobb med tanke på betalningen…

Tänk va lite sömn kan göra! Jag somnade före 23 igår och vaknade vid 9.30 idag – nu är jag utvilad  🙂

Daten med kontaktflickan har skjutits fram till en lunch och blivit en dubbeldate eftersom även kontaktpojken ska med. Så idag får de äntligen träffa varandra, spännande… Så idag får jag SUSHI!

Igår hade jag en dag i tingsrätten och ett av målen var lite intressant och ganska komiskt. Det var en kille som hade gjort sitt eget gymnasiebetyg. Han hade alltså förfalskat sina betyg och gjort dem liiite bättre än de var från början. Det roliga var att han hade stavat skolans namn fel… det som var ännu roligare var att ingen av de skolor han sedan ansökt till sett felet utan antagit honom – allihop! Killen själv fick dåligt samvete och hoppade av skolan innan allt uppdagades. Han erkände på stört och fick sin dom; skyldig till urkundsförfalskning. Så mycket jobb för något som blev så fel och som samvetet ändå inte klarade av. Så kan det gå.

Igår var det lite vitt på marken, alldeles lagom för min smak. Idag regnar det och är glashalt! Inte alls i min smak… jag vill ha liiiite vitt, men inte i samma mängd som föregående år. Jag tar gärna en snöfattig jul och slipper nya översvämningar till våren när snösmältningen drar igång. Lite vitt alltså, men inte för mycket!

Idag är det alltså redan onsdag, dagarna går väldigt fort nu! Men det är bra! Snart är det vintersolståndet och dagarna blir ljusare igen. Den här veckan har vi fullt upp med nyheterna i vårt uppdaterade kostprogram. Mycket folk i klasserna och alla verkar glada över förändringarna. Vi jobbar bara imorrn också och sen har vi en kul helg framför oss; en skyttetävling, en skytteavslutning och ev en simtävling/avslutning. Allt med roliga människor i uppsluppen miljö  🙂

Känns bra att vara jag idag  🙂

.

91-åriga Ghanna ska idag återbördas till sitt gamla hemland Ukraina. Trots överklagande och utrymme för olika tolkningar av lagen, och att hon dessutom är dement och sjuk – så är hon på väg till flyget i detta nu. Det känns lixom fel…

Jag provade på att sitta i migrationsdomstolen vid ett par olika tillfällen, men klarade det inte. Oavsett om jag hade lagen på min sida eller inte, så klarade jag inte att ta ett så stort beslut om en människas framtid. Jag klarade inte ens att sitta i Länsrätten och dra undan sjukpenningar, a-kassa mm för folk. Tjänstemännen är luttrade, de träffar oftast aldrig människan bakom ansökan eller överklagandet – allt är bara pappersprodukter. Att avslå ett ärende kan förstöra livet för den drabbade och jag ville inte vara en del i detta. Så jag avsa mej uppdraget och har nog aldrig varit så lättad som när jag skrev under det pappret. Jag kan inte låta bli att engagera mej och detta var fel plats för mej. Att ha ont i magen vid varje beslut är inte sunt.

Nu har jag uppdrag i Tingsrätten och det är en helt annan sak. Här låser vi in folk som begått brott. De VET att de har gjort något felaktigt och ska därför ha sitt straff och avtjäna detta. Inga konstigheter även om det kan bli otäckt och man kan bli illa berörd. Men inte alls som att utvisa en person, kanske ett barn…

Att utvisa Ghanna verkar de flesta tycka är helt fel. Damen är gammal och sjuk. Hon bor hos anhöriga här i Sverige och belastar inte det svenska samhället särskilt mycket. Vad gör det om hon stannar? Så lång tid kan det knappast heller handla om, om man ska vara krass… Men lagen har sagt sitt, rätt eller fel? Jag och många med mej verkar tycka att det är riktigt fel. Jag önskar Ghanna allt gott, så mycket det bara går.

.

Hade en liten klump i magen när jag åkte till Tingsrätten i morse. Väntade mej avspärrningar och journalister, men det var lugnt. Nästan onaturligt lugnt… lite spöklikt faktiskt. Det brukar alltid vara full rulle med polisbilar och väktare, idag var det ingenting. Inte en människa varken utanför polishuset/häktet eller Tingsrätten… konstigt… men hellre det en ett uppbåd journalister och hysteriska människor.

När jag såg uppropslistan kunde jag konstatera att det sista målet på eftermiddagen var inställt. Men det skulle varit ett mål med en häktad man, åtalad för misshandel mm… kanske han som dödade kriminalvårdaren igår… vad vet jag? När vi var på plats inne i salen fick vi veta att hela eftermiddagen var inställd, skönt!

Så det blev bara ett mål, men det tog sin lilla tid. En mamma som slagit sin lille son… sånt tar tid att gå igenom särskilt som vi hade tolk också. En tanke som slog mej under rättegången (och som inte har något alls med målet att göra) är hur otroligt arg man kan bli på sina barn. Jag har nog aldrig varit så arg på någon som jag varit på mina barn och det har ju med att göra att man älskar dem så oändligt mycket! Å att man är så otroligt rädd om dem. Men steget från att bli arg till att slå är ju ganska långt, trots det så händer det nog oftare än vi tror. Å alla vet ju heller inte var gränsen för misshandel går. Att daska till en unge i baken, är det att misshandla? Ja, det är det faktiskt. OM avsikten är att det ska göra ont, så är det misshandel. Å varför skulle man annars slå om det inte vore för att det ska göra ont, som en slags markering att man ska sluta ”med-vad-man-nu-gör”.

Men tänk om man skulle åtala alla som daskar till någon så det gör lite ont eller uppstår rodnad… då skulle nog varenda människa över 15 år stå inför domstol. Ungdomar som nyper till varandra titt som tätt… men som förälder till ett barn är man ju i en slags maktposition som kan misstolkas och utnyttjas. Därför måste man tänka sej lite för om man har de här tendenserna att vilka markera genom en dask. Jag tycker nog att ”krammetoden” verkar funka bättre. Hellre en kram än ett slag, det kanske tom har mer effekt  🙂

.

Jag vet inte riktigt hur man ser på mej, de som inte känner mej alltså… men tydligen fick en av kollegorna i tingsrätten ett sk aha-moment här om dagen.

Den här kollegan har aldrig tyckt om mej, det har märkts tydligt! Vi sitter i partier som har helt olika åsikt om det mesta och det kanske är det som stört honom. Eller också kanske han tror att jag haft något emot att han är bög? Jag vet inte. Men det har iaf märkts tydligt att han inte velat prata med mej eller knappt ens hälsa.

Här om dagen satt vi i samma mål och då satte han sej så långt ifrån mej som det var möjligt. Han har en del åkommor som gör att han måste ha mat och rast ganska regelbundet och eftersom det drog ut på tiden erbjöd jag honom mitt päron som jag hade i väskan. Han tog tveksamt emot det, men tog det ändå.

När vi var färdiga kunde vi konstatera att vi tyckt precis samma sak i målet och ville ha samma dom bägge två. Sen säger han att han ska springa iväg på lunch och jag säger då att jag hellre ser honom gå så att han kommer fram ordentligt. Då tittar han faktiskt på mej och säger ”Tack, du är ju snäll”. Men va tror han igentligen?! Jag vet inte om jag ska ta det som en förolämpning eller komplimag, men jag väljer det sista för det känns bäst.

Jag är ingen elak människa! Men jag är rak och inte rädd för att sticka ut näsan. Det kanske är fel? Frågar man mej något så får man ett ärligt svar, dock har jag nästan lärt mej att inte säga något förrän frågan verkligen kommer. Men vägen dit var ganska lång…

Jag är faktiskt en människa som tänker väldigt mycket på andra och andras välmående. Men jag tänker nästan lika mycket på att jag själv ska må bra, för om inte jag mår bra kan jag heller inte ta hand om andra på ett bra sätt. Å precis som alla andra så vill jag faktiskt bli omtyckt och få veta att jag duger, men det är inte lika viktigt som förr. Jag vet att jag duger, men det är trevligt att få höra det också. Särskilt när man ”omvänt” någon som förr behandlat en som osynlig… Jag vet att jag är snäll, nu vet kollegan också det  🙂

.

I veckan satt jag i ett ungdomsmål som jag kommer att bära med mej i hjärtat för en lång tid framåt. Vi har en 17-åring framför oss, som använt cannabis regelbundet under flera år. Incidenten som ledde till åtal, hände i januari i år. Då greps han för att han uppvisade tecken på drogpåverkan.

I och med denna händelse fick föräldrarna nog. Familjen har sitt ursprung i Iran och pappan tog omedelbart tjänstledigt och tog med sej sonen till hemlandet för att hålla honom undan kompisarna. Under tiden sålde mamman bostaden och flyttade till annan ort, 50 mil bort, där familjen bor idag. Efter 6 månader kom pappan och sonen hem och han har nu varit drogfri sedan i januari och har ingen kontakt med sitt gamla kompisgäng.

Båda föräldrarna går arbetslösa, men letar nya jobb. Grabben ska läsa in grundskolan och söka till gymnasiet och han ser att det finns en framtid utan droger. När mamman berättar om hur de mår och lever idag har hon glädjetårar och kan inte nog uttrycka sin glädje över att de lyckats bryta sonens destruktiva mönster.

Domaren påtalar för honom att han har fantastiska föräldrar och att han för deras skull måste ta den här nya chansen. Han ser allvarligt på oss och nickar.

Vi ser oftast inte röken av några föräldrar inne i salen, även om ungdomarna är under 18 och föräldrarna kallats till rättegången. De föräldrar som faktiskt följer med månar vi lite extra om, eftersom det är ett tydligt tecken på att de bryr sej om vad som hänt. Men jag kan inte förstå de föräldrar som vet om att sonen/dottern gjort något brottsligt och ändå inte följer med dem till tingsrätten. Hur tänker man då?

Jag skulle bli vansinnig om mina ungar gjort något som skulle leda till en rättegång. Jag skulle definitivt sitta där och vara säker på att de hör vart enda ord som sägs och att de tar del av alla andras berättelser och sedan får sitt straff och avtjänar det. Men vi ser väldigt lite av arga föräldrar… det har hänt och då känns det ganska skönt faktiskt.

De här föräldrarna lyste upp vår dag och jag hoppas och tror att det kommer att gå bra för familjen. En lite solskenshistoria hoppas jag att det blir  🙂

.

Sitter och äter min lunch i pausrummet på tingsrätten. Idag är det min ordinarie dag här och vi sitter med en misshandel mellan fyra 50-åriga ”gubbar” Hur ser vår värld ut egentligen? I vanliga fall sitter jag med två mysiga personer, men bägge är borta idag. Så istället sitter jag tillsammans med två personer som jag inte träffat förr, de är helt ok men jag känner dem inte.

En sak som slår mej när jag sitter här är hur många vi än är i pausrummet så är det ändå några som sitter ensamma och som ser väldigt bortglömda ut. Jag är en av dem idag… men eftersom jag sitter vid datorn så är det till viss del självvalt, även om jag har datorn med mej för att jag brukar sitta ensam… det är sånt som kallas ond cirkel tror jag? Jag trivs bäst med vaktmästarna  🙂

Men det är lite konstigt. Så många människor, idag är vi kanske 25 personer och ändå sitter det flera ensamma och äter eller fikar. Vi har samma intressen; politik och samhällsfrågor. Och ändå pratar vi knappt med varandra. Mysko. Sorgligt.

Av alla nämndemän som finns här kan jag säga att jag inte känner en enda av dem, däremot pratar jag med en handfull som jag ändå tycker att jag känner till ganska bra. Men vissa pratar bara med sina partikollegor och ser med förakt på andra partitillhörigheter. Andra är väldigt trevliga och pratsamma om inte vissa personer är närvarande. För här finns en patetiskt hierarki som innebär att några av de äldre nämndemännen är högst och i princip avgör vem som ska frysas ut. Då ligger man inte särskilt bra till som fd Kristdemokrat, vilket många tror att jag fortfarande är… Det är lite av klubben för inbördes beundran.

Så även här, där vi ska vara rättvisa och döma med skallen och enligt lagen, finns alltså en viss mobbing. Visst är vårt samhälle väldigt konstigt???

.