Fdensammamamman

I dag började vi diskutera sociala medier medan vi hade paus i Tingsrätten. Det är många äldre som sitter som nämndemän och diskussionerna blir ofta väldigt intressanta. Av någon anledning berättade jag att jag har en blogg och generationsklyftan var genast ett faktum. Varför bloggar man egentligen?

För mej är inte frågan VARFÖR man bloggar, utan mer varför man läser… Att jag skriver ner mina funderingar är ju en sak, men att folk vill läsa allt som trängs i min skalle – DET tycker jag är jättekonstigt  🙂

Att förklara varför man väljer att hänga ut delar av sitt liv och sina tankar är svårt. Vem som helst kan ju (och gör det också) sitta på sin kammare och skriva, att sedan ta det steget längre och låta texterna bli offentliga är ett val som en del av oss gör. Kanske för att få uppmärksamhet, men kanske mest för att ventilera och kanske få synpunkter och fler att reagera.

När folk frågar vad jag skriver om har jag lite svårt att svara. Min blogg har ju ingen specifik inriktning utan spretar ganska mycket, ändå finns där nån slags röd tråd som håller ihop allt på nåt mysko sätt. Jag brukar säga att jag skriver om livet, rätt upp och ner, med glädje, sorg, problem och framgångar. Det förklarar en del, men långt ifrån allt. Jag skriver ju dessutom ner många av mina tankar och saker jag funderar på, mycket som faktiskt kommer upp i skallen särskilt under de rättegångar jag är med vid.

Ämnen saknar jag definitivt inte och sk bloggtorka drabbas jag sällan av. Just nu lever bloggen sitt egna lilla liv och växer för varje dag. Jag har börjat se den som ett arbete och den kommer att bli det mer och mer nu när jag slutar jobba. Tjänar pengar på den gör jag inte särskilt mycket, än, det kanske kommer. Men genom bloggen får jag uppleva och göra saker som jag inte gjort förut och jag träffar nya, intressanta människor hela tiden. Så jag blir rik av den, men inte ekonomisk, utan mer rik på livet kanske man kan säga.

Som sagt; att förklara detta för en äldre person, som inte ens tycker att datorer är särskilt intressant, är ganska svårt. Att förklara för en helt oinsatt varför man lämnar ut sitt liv på nätet, när denna kanske aldrig ens läst ett blogginlägg, är knepigt. Men nyfikenheten var stor och jag vet att flera av min kollegor kommer att läsa detta inlägg under kvällen och känna igen diskussionen  🙂

Jag har bloggat sedan 2006 och inte ångrat en sekund att jag började. Visst har det kommit tråkiga kommentarer och påhopp, men det bra har uppvägt det tråkigt hur mycket som helst. Bloggen har gett mej nya vänner och upplevelser och faktiskt öppnat en helt ny värld för mej. Så jag fortsätter att skriva och förundras över er som faktiskt läser det jag skriver. Jag är väldigt förvånad över att ni finns… men såklart tacksam. Så länge jag tycker att det är kul och jag har saker att få ur mej så fortsätter jag. Den dagen skallen är tömd så lägger jag ner. Svårare än så är det inte.

Jag har nog fortfarande inte kunnat ge nåt bra svar till varför jag bloggar… har du nåt bra svar?

Idag tar jag upp ett tungt ämne här på bloggen… så du som inte orkar tänka för mycket ska nog sluta läsa nu…

Hur skulle du reagera om du hittade porr i din mans dator? Skulle du bli äcklad och kasta ut både man och dator eller skulle du tycka att det är ganska normalt och strunta i det? Jag tycker det är äckligt och kränkande både mot mej och alla kvinnor som finns och skulle ställa mannen mot väggen och fråga vad det är som saknas i hans liv och sen skulle jag nog ha väldigt svårt att ha honom i samma rum…

MEN!!!

Hur skulle du reagera om du hittade bilder på nakna och utsatta barn i din mans dator? Fundera lite på den frågan… Barn som utsätts för övergrepp. Små barn. Unga flickor. Unga pojkar. Oskyldiga små människor som tvingas göra saker som kanske inte ens vuxna gör. Minimänniskor som utsätts för saker som ger dem mardrömmar och men för livet både psykiskt och fysiskt. Hur skulle du reagera?

Det här är precis vad som hände en av mina vänners närmaste vänner igår. Min vän frågade mej vad de skulle göra och jag sa att de skulle kontakta polisen omedelbart. Självklart var det med stor ångest detta gjordes, det var ju pappan till hennes barn! Men det var för många bilder för att det skulle vara ett misstag… så polis kopplades in och det blev hämtning av både man och dator och det fanns så pass mycket att han begärdes häktad direkt. Mamman tog barnen med sej och befinner sej nu på annan ort på tryggt avstånd från allt. Det här händer alltså, på riktigt, just precis nu!!!

Jag tycker att just barnpornografibrott är bland det absolut värsta som finns. Jag anser inte att det finns egentligen något som ursäktar ett innehav av porrbilder med barn. Särskilt inte om man har fler i sin dator och de dessutom har delats… det är lixom lägsta klassen av män som håller på med sånt. Jag vet inte om man ens kan kalla dem män…

Nu är det ju lätt att säga hur man skulle reagera, en helt annan att faktiskt stå mitt i skiten som drabbad. Men jag tror att om detta drabbat mej och barnen hade varit små så hade jag tagit datorn till polisen och dragit iväg med barnen till annan ort på obestämd tid och samtidigt lagt in om skilsmässa. Det finns lixom inga ursäkter för ett sånt beteende och en sån man vill jag inte ha i mitt hus. Särskilt inte i närheten av mina små barn. Inte ens om det var deras pappa. Direkt kommer ju frågan ”Har han gjort något med barnen?” ”Vilka barn finns på bilderna?” ”Är våra barn utsatta?”

Men detta drabbar ju inte bara familjen, det drabbar även föräldrar och vänner. Många kommer att tro att mamman kände till detta och många kommer att ta avstånd från både henne och barnen. En del föräldrar vars egna barn lekt med familjens barn kanske tror att även deras barn blivit utsatta… Folk kommer att titta och viska och förmodligen kommer hon att tvingas flytta. För det kommer ut! Snabbare än ögat! Å rykten kommer att spridas, oftast osanna förstås. I just det här fallet så gick mamman till polisen direkt och kan därmed kanske rädda en massa barn och unga. Att anmäla sin partner är det svåraste man kan göra, men tänk så många hon räddat genom att göra just det! I de allra flesta fall så hittar man fler äckelgubbar under förundersökningen och kanske sätter stopp för ett helt gäng äckelgubbar och därmed räddar ännu fler barn som är utsatta för övergrepp. Hon är faktiskt en hjälte!

Men så tänker hon såklart inte. Den här mamma är nu gömd, livrädd för att mannen ska släppas och ge sej på henne och barnen. Just nu är hon trygg. Mannen är inlåst och utredningsarbetet brukar ta tid i såna här fall. Men det hon hittade igår kommer att förändra hennes och barnen liv för alltid. Undrar om han tänkte på det när han satt där och tittade på bilderna… Undrar om han tycker att det var värt det? Var hans perversa behov mer värt än att få vara med och se sina barn växa upp. Hur förklarar man att pappa sitter inlåst eller är borta så länge? Hur förklarar man för arbetskamrater..? Han är bortrest… lång tjänsteresa… sjuk… eller säger man sanningen? Hur mycket ska barnen få veta? Hur kommer de att reagera? Vilken hjälp finns?

Det är så många frågor och så få svar… allt pga en mans perversa och äckliga behov av att se små barn i utsatta positioner. Den lägsta nivån av män och det tycker även de grövsta förbrytarna… För de allra flesta finns en gräns, man ger sej inte på barn! Å för dem som passerar den gränsen finns det inte ens en plats i helvetet!

Jag har tillbringat några timmar både i badet och i sängen tillsammans med Martin Melin… de ni! Fast om sanningen ska fram så är det nog mest hans bok jag tillbringat tiden med… men det var verkligen inte fy skam det heller!

I höstas fick jag hans bok Status12 och lovade att läsa den så fort jag kunde och sedan recensera den. Men hösten var påfrestande och jag kan bara förstå vad jag läser om jag har lugnt runt mej. Nu har jag det och jag plöjer böcker! Status12 låg överst i högen och nu har jag sträckläst den på bara ett par dagar. Den var bra!

Boken handlar om den nyexade polisen Thomas som direkt hamnar i olika moraliska dilemman angående och i sitt arbete. Ska man vara lojal mot sina arbetskamrater till 100%? Eller ska man följa sitt hjärta? Ska man alltid följa lagen som Polis? Eller finns det utrymme att kanske tänja på lagen och se mellan fingrarna när det gäller det värsta buset? Hur mycket berättar man hemma om vad som händer på jobbet? Hur mycket kan familjen belasta honom med när de själva har problem men ser att han är pressad?

Det blir många frågor och det är både spännande och intressant att vända blad och följa fortsättningen. För det är en riktigt bladvändare och man vill inte riktigt lägga boken ifrån sej. Jag fick fylla på med varmvatten mer än en gång och låg och läste alldeles för sent… det är väl ett bra betyg? Man fastnar och vill veta hur det går, samtidigt som man inte vill att boken ska ta slut. Å nu när den är slut så vill jag ha nästa! Så Martin: skriv snabbt!  🙂

För mej som nämndeman i Tingsrätten blir det förstås lite extra intressant när det kommer till rättegång, men jag är intresserad av det mesta inom polis- och rättsväsende. Å andra sidan så behöver man inte vara ett dugg insatt eller intresserad, boken funkar för alla. Så du som inte läst den än borde faktiskt ta och skaffa den! Det är en bra historia, spännande och god underhållning. Det är ju bokrea snart, så vad väntar du på?