Jag fick en kommentar för lite sen som jag funderat en del över. Jag hade skrivit något om att jag gått ner i vikt och nu hållit mina nya vikt i 17 år. Då skrev någon: ”vilken tur du har”. Asså… nej! Viktminskning handlar absolut inte om tur, det handlar om hårt arbete och ett jäkla pannben!
När vi jobbade på Viktväktarna hade vi ofta personer som pustade ut när de fått sitt minus på vågen och lättade utbrast: ”Vilken tur!” Martin som vägde dem sa alltid samma sak ”Att gå ner i vikt har inget med tur att göra, att vinna på lotto är tur”. Att säga att det är tur är att förringa jobbet man faktiskt har gjort och resultatet man kämpat för. Det är ungefär lika dumt som att säga att det är otur att man går upp i vikt…
När jag funderade på den där kommentaren blev jag bara mer och mer irriterad. Jag har kämpat för vartenda litet hekto. Jag har avstått saker under vissa perioder, som jag längtat efter – vad har tur med det att göra? Men visst – ibland kan man känna att det var tur att inte pluset blev större, när man frossat lite väl mycket i godsaker. Men det har fortfarande inget med tur att göra, en viss koll har man ändå haft. Och minuset på vågen är aldrig tur – det har man jobbat för!
Jag kämpade för att gå ner i vikt och nu kämpar jag varenda dag för att hålla vikten. Att gå ner är en sak, att stå still är en helt annan. Varför ger jag inte bara upp då och låter naturen har sin gång? Ska livet verkligen vara en daglig kamp?
Jag ser det som att jag har två val: att släppa kollen, gå upp i vikt, få mer värk och må sämre i min kropp eller att ha kollen, hålla vikten, lindrigare värk och må bra i min kropp. Det handlar alltså väldigt lite om siffror, utan mer om måendet. För mej är valet enkelt? Må bra eller dåligt? Vad hade ni valt?
Även om jag hållit min nya vikt i många år så går det inte automatiskt. Jag har flera diagnoser som gör att jag ökar lätt i vikt och jag är i det berömda klimakteriet. Jag måste ha koll! Visst kan jag släppa taget lite då och då och jag måste inte ha superkoll varje dag, men släpper jag taget helt så är pluset ett faktum redan efter ett par veckor. Ögonmåttet har en tendens att öka ganska snabbt och ursäkterna blir snabbt väldigt många.
Jag har numera lärt mej att det är bättre att jag har koll i vardagen och bra släpper taget på tex semester eller högtider – då blir kollen en vana och lättare att återgå till. Istället för att släppa taget helt och ha koll när pluset blir för stort eller viktökningen går för snabbt, då är det svårare för mej att köra upp på banan än i första fallet. Å det kanske är det som är att ha en hälsosam livsstil? Att ”sköta” sej i vardagen och släppa taget då och då, istället för att låta allt vara längre perioder och ta tag i sej gång på gång.
Jag har kämpat och hittat mitt sätt. Det har inget mer tur att göra! Men kanske är det som Stenmark en gång sa ”Jag får mer tur ju mer jag tränar”. Jag har ”tränat” på att hitta ett sätt att leva i 20 år och enda turen jag kan tänka är att jag skrev in mej på Viktväktarna. Det var tur! För där lärde jag mej en hälsosam livsstil OCH träffade min man! Snacka om tur 🙂
Det vi kunde se tydligt när vi jobbade på Viktväktarna var att medlemmarna hade det lite kämpigt i mitten av september och februari och många gav upp helt i oktober och mars. Efter 6-7 veckor går det inte lika snabbt längre och då är det inte lika kul. Vad kan man göra då?
Många kör igång sin viktresa i slutet av augusti och i början av januari. Från början rasar kilona av och allt är så lätt! Sen går det inte lika snabbt, det blir jobbigt, man måste anstränga sej mer för att få resultat och man börjar tänka… att tänka är oftast bra, men inte när det handlar om prestation. Oftast tänker vi människor för mycket och då hittar man väldigt många ursäkter som sätter käppar i hjulen för oss. Det handlar inte bara om vikt, utan även om städning och andra tråkiga grejer. När vi tänker och börjar fundera på det där med motivation så skiter det sej ofta.
Jag har sagt det förr och hävdar envis som en åsna att motivation bara är ett hjärnspöke! Motivation är något som snarare hindrar oss än pushar oss framåt, det är något att skylla på när man inte orkar ta tag i något som kräver ansträngning. Vi människor är jättebra på att tänka för mycket och använda just motivation som en förklaring (ursäkt) till att inte få saker gjorda. Det säger jag inte för att vara elak, utan för att jag vet det av egen erfarenhet och har jobbat mej igenom det.
Så nu glömmer vi allt vad motivation heter och jobbar framåt! Vi har alla tråkiga dagar på jobbet då och då, men inte skyller vi på motivation då – vi gör det vi ska oavsett om det är tråkigt eller ej. Precis så måste vi tänka om allt annat som ska göras och inte är roligt varje dag. Se viktresan som ett jobb som bara ska göras, ibland gör man det jättebra andra dagar hyfsat – men man får jobbet gjort! En dålig dag på jobbet är ok, det är mänskligt. Precis som att halka av viktresa en dag eller vecka är helt ok, det är mänskligt och gör faktiskt inget i längden.
Så hur kommer man igång igen då när man inte har någon lust alls? Jo, man gör det bara! Låter iofs enklare än det är… men man kan titta på bilder från ”tiden före”, vill jag se ut så? Vill jag känna så? Vill jag må så? Man kan titta på bilder där man mådde som bäst och ta kraft från dem. Så VILL jag må. Detta vill jag kunna göra. Hitta din anledning till VARFÖR du vill/behöver gå ner i vikt. Konkreta mål är viktigt, inte bara att ha som mål att gå ner i vikt. Vad vill du göra som din vikt hindrar dej från att göra idag?
Jag ville göra en bröstförminskning, jag visste att det krävdes bmi 25 för att överhuvudtaget få remiss. Min man Martin, ville få plats i en bergochdalbana, han hade aldrig åkte en sån pga av sin storlek. I juni 2011 åkte Martin bergochdalbana för första gången, i augusti 2014 fick jag min operation. Hitta DIN målbild. Ditt varför.
Å när du hittat ditt ”Varför” så slutar du tänka. Sen siktar du mot målet och gör det bara! Oavsett om det blir med Viktväktarna eller något annat så kör helhjärtat och satsa en längre tid, typ ett år eller två. På den tiden hinner du lägga om livsstil och lära ett sätt som fungerar för resten av livet. För det handlar ju inte bara om att gå ner i vikt, det handlar om att ta hand om den nya vikten också. Å sikta inte på kilon varje vecka, utan gläds åt minsta minus. 2 hekton i veckan är faktiskt drygt 10 kilo på ett år, det är två storlekar. Inte illa pinkat!
Viktresan kommer att gå upp och ner, men mest ner. Ett plus då och då är ingen katastrof, det är livet. Att halka av banan är helt ok, så länge man kör upp igen. Ta en paus när livet kaosar, det är helt ok att låta allt vara någon vecka då och då. Det är helt ok att frossa i choklad eller pizza en helg. Vågen kommer förmodligen att visa ett plus, men vad gör det i längden. Du tar ju tag i det igen. Det är det som är hemligheten med en lyckad viktresa, att köra upp på banan igen och igen och igen. Att aldrig sluta helt, bara ta en liten paus då och då.
Ibland är det lättare att tänka hälsa istf vikt när man inte orkar mer. Det som är bra för hälsan gynnar oftast viktnedgången. Då säger det sej självt att det är bättre med en frukt än chipspåsen. Att ta en promenad istf att häcka i tv-soffan. Men det räcker att vara ”good enough”, man måste inte vara perfekt! Man måste inte göra varje måltid perfekt, man måste inte träna 5 dagar i veckan eller ta 10 000 steg om dagen. Gör EN måltid bra och klappa dej själv på axeln om du lyckas en hel dag. Strunta i träningen och satsa på god sömn istället – det är minst lika viktigt. Sätt ett stegmål på 5000 steg och var stolt och nöjd om det blir mer. Det är roligare att lyckas!
Så sluta tänka nu och kör upp på banan. Gör små förändringar och sätt mindre mål. Även med små steg kommer man framåt och med många små steg kommer man faktiskt i mål!
Jag gick ner mina kilon med Viktväktarna, det tog flera år att komma i mål – men nu har jag hållit min vikt sedan 2004. Jag är en av dem som vet hur långt det kan vara till målet, men jag kom dit jag med. Man behöver inte vara bäst, man behöver bara göra sitt bästa 🙂
När man pratar om övervikt och viktnedgång är det lätt att bara fokusera på kilon. Men det handlar ju om så otroligt mycket mer, främst kanske om vår mentala hälsa och vårt psyke.
Häromdagen skrev jag om mina bästa tips för en hälsosam viktnedgång. Något Fnulan reagerade väldigt starkt på. Det var inte just det jag skrev, utan hennes egna känslor när hon läste texten. Hon skriver på sin blogg ”Jag orkar verkligen inte må som jag gör. Jag är trött på att banta sönder hela mitt liv. Mitt problem sitter i huvudet och det kommer aldrig att försvinna med bantning”.
Jag har jobbat både med min egen viktresa (jag avskyr ordet banta) och tillsammans med Martin hjälpt tusentals andra med sin vikt under våra år på Viktväktarna. Vi fattade tidigt att det handlar mycket om att jobba med det mentala, minst lika mycket som med kosten. Att man måste förstå var övervikten kommer ifrån, hur man fungerar i olika situationer och hitta strategier för att lämna gamla beteenden bakom sej en gång för alla. Det handlar definitivt inte om att sluta äta och börja tokträna, som många dieter förespråkar.
Alla med övervikt vet hur man ska göra för att gå ner i vikt. Att det är så enkelt som energi in – energi ut. De flesta har oxå testat allt, varenda diet och metod, och jojobantat hela sitt liv. Man vet exakt vad som krävs men kan inte förmå sej till att göra det. Varför är det så?
Kanske är man rädd att misslyckas? Kanske är man rädd att komma nästan hela vägen fram och sedan misslyckas? Kanske tänker man omedvetet att det inte är någon idé eftersom man ändå kommer att gå upp allt igen. För det är tanken som styr, det är jag helt säker på – medvetet eller omedvetet. Det man vet är att vägen är lång och att den är jobbig, ska man en gång för alla bli av med sin övervikt – så är vägen dessutom oåterkallelig. Man kan inte återgå till sitt gamla liv och den tanken är ofta inte alls tilltalande. Särskilt inte om man har en familj som inte riktigt ser problemet. De har förmodligen ingen aning om hur dåligt man mår. För sånt pratar vi oftast inte om…
Vad kan man göra då? Finns det någon lösning? Såklart finns det det! Men ingen livsstilsförändring är enkel eller går snabbt och är utan bakslag. Jag tycker att man kan börja med att prata med sina nära och faktiskt berätta hur man mår, vad man behöver och vilken hjälp man vill ha. Om familjen förstår hur viktigt detta är och älskar en så måste de hjälpa till och förmodligen offra en del dom oxå.
Om detta inte hjälper och man kanske inte har något att ta stöd av, så kan man förstås ta hjälp av samtalsterapi och KBT. För att komma fram till orsaken, fällor och hur vägen framåt ska se ut. Detta pratade vi väldigt mycket om med våra medlemmar och kanske var det därför de lyckades så bra som de gjorde. Vi hade magiska söndagspromenader där vi pratade om allt och löste alla världens problem.
Jag pratar inte gärna kilon, jag pratar hellre helhetshälsa. Det handlar om att få hela kroppen att fungera, då funkar ofta viktminskningen också. Jag påtalar ofta vikten av tålamod och att låta livsstilsförändringen ta tid. Å det är här jag tror att vi har den största utmaningen. Allt ska gå så jäkla snabbt! Det som tog många år att gå upp, ska helst gå på en kvart att gå ner. Å så funkar inte kroppen! Man har inte misslyckats om man går ner ett hekto i veckan, för man lyckades ju faktiskt ta ett halvt kilo på en månad. Det blir 5-6 kilo på ett år.
Jag är övertygad om att ALLA kan gå ner i vikt! Och att de allra flesta vet att den enkla matematiken är energi in – energi ut. Och jag tror att hindren sitter i skallen pga av flera anledningar. Vi lärde oss inte gå på en dag. Vi testade och föll, testade igen och föll igen – men vi gav inte upp. Vi lär oss inte ett nytt språk på ett par månader och kan det inte fullt ut ens på flera år. Varför inte se viktresa på samma sätt som en språkkurs? Man får en liten del i taget, sen måste man öva och öva. Orden trillar på plats ett efter ett, men språket glöms bort om man inte talar det. Ofta måste man gå en fortsättningskurs och förnya sina kunskaper. Övning. Tålamod. Repetera.
Mitt tips till Fnulan och alla andra är att förstå hur fina och värdefulla ni är. Att ni inte är er vikt eller ert utseende. Att ni är bra människor som är värda att må som bäst. Att vägen till målet är skiiiitlång och kräver oceaner av tålamod – men är värt jobbet. När ni förstått detta och bestämt att ni aldrig, nånsin mer ska banta, då är det dax att ta snacket med familjen.
Familjen måste förstå att detta inte är en enkel väg som ska pågå några månader utan är något som ni ska göra för gott. Att alla måste dra åt samma håll för din skull. Men att det inte innebär att ni ska leva på sallad för resten av livet, det är viktigt att tala om. Gör upp en plan tillsammans med en förändring i taget som alla kan acceptera. Lägg hellre till nya och bra vanor, då faller ofta de sämre bort naturligt.
Som sagt; detta ska inte vara en snabbkurs eller sk quickfix – utan ett nytt sätt att leva. En förändring i taget ger inget viktras, det måste man också acceptera. Men med små förändringar blir skillnaden inte lika stor och övergången mjukare. Allt tar längre tid, men ger en chans till beständighet. Man lurar hjärnan helt enkelt och hos oss människor är hjärnan väldigt lättlurad.
Känns detta ändå som att ”jag vet detta och kommer ändå inte att göra det” då är det kanske dax att ringa den där terapeuten och be om hjälp. MEN familjen kommer ändå vara tvungen att vara med på tåget. Det går helt enkelt inte att göra en livsstilsförändring utan att familjen är inblandad. Men terapeuten kanske kan ge bättre verktyg än jag när de gäller att prata med dem.
Ni hittar mer tips för hälsoresan HÄR. Jag önskar verkligen att ni alla fick uppleva den känsla som både jag och Martin har upplevt med en kropp man trivs med och som fungerar på alla sätt. Det är en eufori som inte går att beskriva. Att vara tillfreds med både kropp och knopp är sån fröjd och värt så mycket. Martin gick ner 60 kg (-50 på bilden), hans resa var låååång – minst sagt!
Jag var inte alls så stor men jag vet hur det är att ha en kropp som inte lyder mej. Att inte orka, inte se fötterna eller knappt kunna knyta skorna. Att inte trivas i sina kläder och gråtandes ta på sej det som sitter minst illa när man är bortbjuden. DET kan jag relatera till. Å dit tänker jag aldrig mer komma!
Jag hoppas jag gett er några nycklar, eller iaf några nya infallsvinkar, men vet också att alla måste göra sin egen resa och skapa sin egen väg. Men jag vet att ni kan – ni ska bara förstå det själva 🙂
En sak till: från och med nu vill jag aldrig mer höra ordet banta komma ur er mun! Ni ska aldrig med göra era kroppar illa på det sättet igen. Ok?
Nu kommer frustrationen igen. Jag får mängder med frågor om varför vågen står still, hur man gör för att ta det där sista lilla kilot, varför blir det plus på vågen trots att man sköter sej, varför går man upp i vikt när man äntligen tagit tag i träningen mm mm. Höstdeppen verkar vara total! Precis som den brukar vara i början på våren…
Jag har skrivit om alla dessa frågor flera gånger, men nu är det så många som är frustrerade att jag tar det igen. Men vem är jag egentligen att svara på frågorna? Vad gör mej till självutnämnd besserwisser? Jo, jag har gjort hela resan, kommit i mål och stannat där. Jag har även jobbat på Viktväktarna i 14 år och träffade min man där som var coach då. Vi har levt efter Viktväktarnas koncept i 20 år, så lite har jag lärt mej på vägen och jag delar gärna med mej av mina erfarenheter 🙂
Vi tar en fråga i taget.
Varför står vågen still? Varför blir det plus trots att man sköter sej?
Står vågen still eller det tom blir ett plus någon vecka kan det handla om flera olika orsaker:
* Trög mage * Intag av salt mat * Mens och ägglossning * Träningsvärk * Tillfällig stress/sömnbrist
De här grejerna rättar ofta till sej ganska snabbt och man brukar gå ner som vanligt veckan efter. Men eftersom kroppen inte är någon maskin släpper den ifrån sej vikt när den tycker att det passar. Kroppen vet alltid bättre än oss och rustar oss alltid för sämre tider så gott den kan. Den känner av när vi håller på att bli sjuka och kommer att behöva extra energi. Allt för att skydda oss.
Jag brukar säga: Sov för återhämtning och drick vatten och var noga med att äta lite fett ett par gånger om dagen, så funkar magen. Ta en promenad och skratta mycket. Ibland är det inte svårare än så för att få fart på vågen igen. Ha tålamod och lyssna på kroppen.
Hur tar man det där sista kilot?
För mej var detta jättesvårt! Så svårt att jag gav upp. Jag ville gå ner mer än min kropp ville. Jag var på sk normalvikt och beslutade tillsammans med min coach att stanna på vikten jag då hade. Att sikta på en lägre vikt gjorde mej bara stressad och deppig. Så jag stannade där jag stått och stampat en längre tid, gick jämnviktsprogrammet och vilade i min nya vikt. Jag lärde mej att leva med den nya vikten och lärde mej hålla den i längden, efter några år tog jag resten – då funkade det!
Men har man en bit kvar till normalvikt och ”gör allt rätt” så finns det ändå några saker man kan fundera på:
* Har du inte motionerat förr, börja med promenader. * Ät mer protein. * Variera maten, testa nya recept. * Ät mat för dina kalorier/SP – inte vin och godis. * Ta en alkoholfri månad och se vad som händer. * Se till att få ordentligt med vila. * Utmana dej själv – gör något du inte brukar göra. * Var snäll mot dej själv!
Återigen: Lyssna på kroppen och var snäll mot dej själv. Tänk HÄLSA 🙂
Varför går man upp i vikt när man tränar?
Ja, det handlar inte om att man bygger muskler, sånt tar tid. Det handlar heller inte om att muskler väger mer än fett, ett kilo är fortfarande alltid ett kilo. MEN, muskler tar mindre plats än fett.
Att man går upp i vikt när man börjar träna handlar oftast om vätska. Musklerna samlar vätska när de ansträngs och vätska väger, alltså blir det plus på vågen. Under träning får musklerna små små bristningar, där det samlas vätska, bristningarna är det som vi känner som träningsvärk. Har du träningsvärk har du samlat lite extra vätska och har en förklaring till pluset. Detta ger med sej efter en tid.
Att tänka på är att man tränar för sin hälsas skull, inte för viktminskningen – den sköter vi med kosten. Alltså: Ät dej ner i vikt och träna för din hälsas skull. För att helt enkelt må så bra som mjäligt så länge som mjäligt.
Så kan vi väl ta det där med Viktväktarna och takten på viktminskningen när vi ändå håller på.
Viktväktarna och även WHO menar att en hälsosam viktnedgång är ungefär 0,5 kilo i veckan, då har man möjlighet att både behålla muskler och gå ner i vikt. Musklerna är viktiga att behålla för att det hjälper till med förbränningen, ju mer muskelmassa desto högre förbränning.
Ibland går man ner mer och ibland blir det mindre, kroppen gör det den anser är bäst för stunden. De flesta har en väldigt kringelikrokig kurva och många av oss (jag) har väldigt svårt att gå ner i vikt och ligger låååångt ifrån de där halvkilot. Man är inte på något sätt en sämre viktväktare för att man går ner långsamt, man gör förmodligen inget fel heller, man är lixom bara sån.
Jag har som sagt skrivit om detta många gånger och jag säger det igen: TAKTEN ÄR INTE VIKTIG! Huvudsaken är att det går framåt/neråt och att skallen är med.
För att stå ut när allt känns riktigt jobbigt är mitt tips att sänka målet! Följ programmet (blå, grön eller lila, spelar ingen roll) och lita på att det funkar. Sätt ett mål på 1-2 hekto (inte kilo) i veckan och gläds över allt som är åt rätt håll, men räkna även med plus ibland. Fortsätt bara framåt när det blir plus, trägen vinner!
Det kommer att stå still då och då oavsett vad du gör, vila i din nya vikt en stund – se på din kropp och vilka förändrar du gjort så långt. Gläds över allt du faktiskt åstadkommit! Ibland behöver man bara komma ikapp sej själv lite och sänka kraven.
Det jag försöker säga, är att allt inte måste gå fort, det kanske tom är bra när vissa saker tar lite tid. Att lära om EN ny vana är svårt, att lära om en helt ny livsstil tar lång tid och kräver en hel del tålamod.
I augusti är det 20 år sedan jag skrev in mej på viktväktarna och om några veckor har jag varit färdig och sk Guldmedlem i 16 år. Jag får en del frågor om livet efter viktnedgången, det skiljer sej ju en del åt hur man ska tänka och leva sen. Så jag slängde ut en uppmaning till medlemmarna i en av mina FB-grupper att fråga precis vad de ville – och det gjorde dom!
Jag sa att jag skulle välja ut tio, men jag svarar på allihop 🙂
Har det varit svårt att landa på målvikten och hålla den där? Tillåter du några pendlingskilon?
Det var skitsvårt och jag fick ändra målvikt eftersom min kropp inte vill väga så lite som jag ville. Jag är 156 cm lång och ville ha en målvikt på 55 kg, men det var helt omöjligt att komma dit. Så jag fick nöja mej med en målvikt på 60 istället och nu pendlar jag mellan 58 och 60, lite beroende på hur livet är. 62 är det högsta jag får väga som Guldmedlem, så det har även blivit min gräns. Idag är det dock viktigare hur jag mår i kroppen än vad vågen visar, jag brukar må som bäst runt 58-59.
Vad är a och o för att lyckas hålla målvikten? Hur ska man tänka när man kommer så långt?
Då ska man tänka att resan inte är färdig, det är den aldrig. Man kan aldrig återgå till sitt ”gamla” liv. Det är därför jag tycker det är bra när det går långsamt och tar längre tid, för då hinner man få in en ny livsstil och lära sej hur man ska leva i längden. Sen ska man se det som en livsstil och tänka hälsa istället för kilo, då kommer man rätt långt.
Hur håller man motivationen uppe när det går tungt o man tappat sugen o kanske orken.
Jag tänker att motivation bara är ett hjärnspöke som förstör för oss. Allt är tungt i bland och allt går dåligt ibland. Ta en dag på jobbet, den kan vara pissdålig – men man gör ju det man ska ändå. Så jag tänker på VV-livet som ett jobb, något man gör oavsett om det är roligt eller ej och även om en dag går bra eller dåligt. Man slutar ju inte jobba bara för att det är tråkigt några dagar, eller? Så: glöm motivationen och gör bara! Du kan!
Hur lyckas du återgå till målvakten om du hamnat lite över? För mig verkar just dessa kilo vara fastgjutna.
Händer det ofta, så skulle jag fundera på om jag satt målvikten för lågt. Att hålla vikten är en ständig kamp, men det ska inte vara omöjligt. Livssituation och ålder kan ställa till det och då kanske det är bättre att ha en lite högre målvikt, istället för att gå runt och vara frustrerad. Ibland kan man ”vila” på en högre vikt och fortsätta ner senare.
Jag återgår bara till programmet och är lite extra noga tills jag är i mål igen. En dag i taget lixom…
Om jag nått målvikt och fortsätter som guldmedlem så måste man ju väga in sig varje vecka. Vad händer om man ”tappar taget” och går upp för mycket igen? Måste man börja om från början?
Som Guldmedlem måste du väga in dej minst var tionde vecka, inte varje. Missar du det eller ligger mer än 2 kg över målvikt får du bara betala en veckoavgift, det är inte värre än så 🙂
Är du Guldmedlem som inte varit i klass på 3 år, eller om det är ändrat till två nu… osäker där… då får du börja om. Så det är rätt smart att hålla de där tio veckorna, då är det även lättare att stoppa innan vikten drar iväg för långt,
Jag lyckas gå ned i vikt med vv men att klara och leva såhär år ut och år in …hur gör man?
Som jag skrev tidigare, så ser jag det lite som ett jobb. Något man bara gör utan att tänka. Jag ser det inte som en uppoffring, utan mer en förmån att jag fått alla verktyg till ett liv jag mår bra av. För det är ju det jag gör: mår bra!
Jag undrar hur man får det att fungera med ww år efter år? Kan tänka mig att vissa veckor går bättre? Själv är jag nästan på målvikt nu men hur tänker du hela tiden?
Som sagt: jag ser det som ett jobb. Och precis som på jobbet går vissa dagar eller veckor bättre än andra. Ett plus på vågen är ingen katastrof, jag vet ju hur jag tar bort det. Jag har kvar appen och räknar SP kanske 40 veckor om året, resten lever jag lite som jag vill och sen återgår jag bara till programmet om jag levt för mycket 🙂
Dina 3 bästa tips till den som lätt ger upp och har dålig självdisciplin.
Oj, bara tre… *Tänk hälsa istället för vikt. Hälsosamma val brukar ge effekt på vågen också. *Ha tålamod och gläds åt minsta minus, bragden är inte att gå ner i vikt snabbt utan att orka hela vägen in i mål och stanna där.*För in VV i livet istället för tvärtom och banna dej inte för dåliga dagar, utan fortsätt bara framåt igen. HÄR finns fler tips!
Typ så… men jag skulle vilja lägga till att man ska tänka på sömn och återhämtning och att skratta mycket 🙂
Hur du tänkte från början, tänkte du redan då att du skulle bli guldmedlem, coach och skriva blogg/insta – hade du redan från början tydliga mål med var du ville landa?
Haha, nej! Å jag hade definitivt inte räknat med att hitta min man på vägen 🙂
Jag ville lära mej ett hälsosamt tänk runt mat eftersom jag åt en gång per dag och då var det en sen middag bestående av limpmackor med ost. Jag hade inte jättestor övervikt, men jag mådde skitdåligt och jag ville för mina barns skull, att vi skulle äta lite mer hälsosamt.
Sen var det svårt för mej att gå ner i vikt och min konsulent undrade om det skulle hjälpa mej att vara mer ”inne” i VV. Så blev det att jag började hjälpa till vid vågen. Till slut blev jag Guldmedlem och jag trivdes vid vågen och fortsatte väga andra medlemmar.
Jag var aldrig coach, ville inte bli det heller, och hamnade i kassan högst ovilligt! Martin och jag hade blivit ett par och han behövde en kassör till sina klasser, så det var lixom bara att lära sej det för att underlätta för honom.
Bloggen kom till 2006 i ett helt annat syfte, men jag hade Veckomenyer tidigt. När vi slutade på VV var det ett sätt för våra gamla medlemmar att hålla kontakten med oss och då blev det att jag skrev mer och mer om vikt, hälsa och vv för att på något litet hörn fortfarande kunna peppa just dem. FB-grupperna vete sjutton hur jag blev så insyltad i som jag nu är…
Tips till en som börjar om, tillbaka på ruta ett, efter att först ha gått ner tio av de trettio till målvikt? När varje poäng för mycket ger en känsla av nederlag. När man bara känner behov av tröst från maten?
För mej är orden ”börja om” väldigt laddade, därför säger jag aldrig att jag gör det – mitt tips är att bara fortsätta. På så sätt har man inte misslyckats heller, man lixom bara kliver upp på banan igen och kör. Det är lite som när en unge lär sej gå, h*n bara testar och testar tills det funkar. Man ger ju inte upp och fortsätter att krypa resten av livet eller sätter sej på rumpan några månader för att testa igen lite senare. Så fortsätt bara framåt oavsett hur det går, sluta aldrig så behöver du inte börja om.
Veckobonusen finns där för att användas, gör det! Du kommer kanske inte att rasa i vikt då, men du kanske orkar hela vägen istället. Om varje SP för mycket ger ångest och du har maten som tröst, så kanske du behöver prata med någon? Jag har gått i samtalsterapi för annat, det är något av det bästa jag gjort – testa! Vad har du att förlora?
Hur lyckas du som är guldmedlem att hitta tillbaka till målvikt efter t ex en semestervecka? Hur behåller du kontrollen?
Grejen är ju att jag går ner i vikt på semestern 🙂 Då tar vi ännu längre promenader, äter med frukt, tränar, sover bättre och mår bättre. Så jag brukar faktiskt komma hem lite lättare. Däremot går jag upp i vikt varje vinter, pga väder och kyla – min fibro gillar inte sånt. Jag gör så gott jag kan under tiden och lägger ingen större värdering i vad vågen säger. Sen kör jag igång med checklistan igen lite mer noggrant och lägger till längre promenader när jag mår bättre. Jag vet att det är så här och har ingen panik över det eftersom jag har verktygen att gå ner i vikt igen. Man behöver inte ha kontroll hela tiden, bara man inte låter det gå för långt 🙂
Vilken är din största drivkraft i att vara på målvikt och guldmedlem? HÄLSAN! ALLT handlar om hälsan. Jag har flera sjukdomar och dessutom stor risk att få cancer. ALLA mina läkare säger samma sak: Håll normalvikt så minskar riskerna. Så länge jag håller min vikt är dessutom min fibrovärk betydligt lindrigare. Att hålla sej frisk är väl den bästa drivkraften?
Hur gör du för att det ska bli en livsstil och inte en diet?
Genom att inte vara för sträng, inte tänka så mycket utan bara göra. Man måste få äta det man längtar efter ibland. Jag älskar godis och skulle det vara belagt med förbud, så skulle jag ha dåligt samvete konstant. Nu äter jag mitt godis, men bara ibland och bara lite – då vet jag att jag får och behöver inte klättra på väggarna. Som jag svarat tidigare, jag ser det som typ ett jobb… något jag bara gör. För att må så bra som möjligt, så länge som möjligt. Men även på jobbet är man ju ledig ibland 🙂
Hur får man hjärnan att sluta skrika på Choklaad choklaad choklaaaad emellanåt? 😂
Bra fråga! Genom att ge den choklad förstås! Men inte varje gång och inte så mycket i taget. Jag kör med lördagsgodis, då vet jag att jag får mitt gottiga och kan stå ut tills dess. Förbud triggar mej bara, så det har jag inga. När vi reser köper jag med mej en stor chokladkaka, den räcker sedan hela resan – en ruta om dagen. Men det har tagit lång tid att lära sej.
Hur sätter du guldkant på helgerna när man bara längtar efter ostbågar o vin, men inte kan för då springer vikten iväg??
Jag sätter guldkant lite då och då. Det kan vara en helg, men också en helt vanlig tisdag. Det kan vara planerat, men även hända lite bara så där också. På fredagar äter jag min choklad med lakritsfyllning och njuter av den. Skulle det råka bli ett glas vin på tisdagkvällen, så är det så. Jag räknar med ett plus, gör ingen grej av det eftersom jag vet varför, utan fortsätter bara framåt igen. Huvudsaken är att man njuter av det man äter och inte gör det i flera dagar, utan sätter stopp direkt. Då och då är ingen fara, det är när det blir ofta som det blir tokigt. Du blir inte tjock av en pizza och inte smal av en sallad.
När man gått ner och sen ska hitta balansen för att hålla vikten, hur gör man?
Som jag skrev tidigare, så blir man aldrig färdig. Att hålla vikten är svårare än att gå ner i vikt. Därför är det viktigt att man går de sex veckorna med jämnvikt som Viktväktarna har, på så sätt ställer man in sej och vet på ett ungefär hur mycket man kan äta utan att öka i vikt.
Men man får gå tillbaka till programmet lite då och då ändå, helt still kan man aldrig ligga. Jag har fortfarande appen och fortsätter att registrera det jag äter, inte alltid med oftast. Huvudsaken är att man sätter stopp innan man ökat för mycket och inte låter det gå för långt. Numera rör jag mej massor, kan jag så väljer jag att gå, hoppas på mitt löpband och kollar på tv om jag tycker att jag gått för lite.
Hur gör man för att hålla sin målvikt år ut och år in.
Man fortsätter att ha koll! Helt still kan man aldrig ligga och situationer i livet gör att det ibland går åt fel håll. Men då tar man bara tag i sej igen och stoppar innan det går för långt. Nyckeln är nog att aldrig slappna av helt. Jag har fortfarande appen, den släpper jag aldrig!
Tänker man dessutom på sin hälsa och alla risker som finns med en övervikt, särskilt i mitt fall – så är det inte så svårt att hela tiden hitta en anledning till att fortsätta ha koll. Jag vill vara frisk!
Har hört guld medlemmar som säger att de går upp under sommaren men det gör inget enligt dem för de vet hur de ska göra för att gå ner igen Hur gör de det ?
Man återgår till programmet. Oftast handlar det bara om ett par kilo och dem tar man bort snabbt genom att räkna SP ett tag igen. Har man gått i mål en gång har man ju fått verktygen och vet att de funkar. Då tar man bara fram dem när det gått åt fel håll, så är man snart på målvikt igen.
Hur lång tid tog det dig att komma underfund med hur du håller målvikten på lång sikt?
10 år! De första tre åren registrerade jag fortfarande varenda smula som jag åt. Sen släppte jag lite och stod still ett tag, men sen blev jag sjuk och gick upp allt plus lite till. Efter ett gäng diagnoser, behandlingar och mediciner gick jag återigen, efter ett hårt jobb, ner till min målvikt igen och har sedan dess hållit mej där – men det var jobbigt att hålla den, jag fick kämpa rejält tills jag hittade mitt sätt.
Jag började träna för sex år sedan och sedan dess är det faktiskt ingen svårighet alls. Jag har koll på mina SP, bryr mej inte så mycket om att jag ibland äter för mycket – men räknar inte min träning. Har en mer avslappnad inställning till både poinst och vikt idag och helt plötsligt står jag still utan att kämpa. Slutsatsen för min del är alltså att jag måste ha koll, men kan äta lite mer idag tack vare träningen och på så sätt stå still i vikt. Nu mår jag bra i kroppen, det har stor betydelse. Jag åt mej ner i vikt och tränar för att hålla mej frisk och även för att hålla vikten.
På vilket sätt skiljer sig planen för målvikt och planen för viktnedgång?
Ganska mycket faktiskt. När man går ner i vikt har man ett mål, det har man inte på samma sätt när man ska hålla vikten. Det finns inget plagg man ska komma i eller sak man ska göra när man redan är där. Då får man hitta nya mål, mitt är att hålla mej frisk och ha så lite värk som möjligt. Återigen: hälsan betyder allt.
Har du anpassat dig och ditt liv och vet vad du kan äta eller räknar du fortfarande poäng?
Jag räknar fortfarande, men inte varje dag eller ens varje vecka. Oftast räknar jag bara för att det är en vana och lättare att hålla koll, men det gör mej inget om jag äter mer än jag ska – det är som det är lixom. När det blir plus, (observera att jag inte skriver OM utan NÄR) så är jag lite mer noggrann tills jag är på rätt vikt igen. Värre än så är det inte.
Jag är rätt lat, då är appen väldigt bekväm att ha – man slipper ju tänka själv 🙂
En gång viktväktare, alltid viktväktare?
JAPP! Precis som en nykter alkoholist är vi smala tjockisar – därför kallade faktiskt maken (han gick ner 60 kg med VV) sitt företag för SmalTjockis. Skillnaden är bara att alkohol måste man inte ha på samma sätt som mat, man måste ju äta – så en smal tjockis har det lite extra kämpigt.
Jag vet att om jag släpper kontrollen helt så går jag snabbt upp i vikt. De såg jag när jag blev sjuk. Men jag har accepterat att det är så och att det bara är att förhålla sej till det. Jag vill må så bra som möjligt och hålla mej så frisk som möjligt, då är det viktigast för min del att hålla vikten. Det är bara att tugga i sej lixom. Så ja, en gång Viktväktare – alltid Viktväktare.
Tack för alla frågor! Svårt att svara, men hoppas ni fått några tips med er på vägen. Jag vill dock lägga till några saker:
Jag tror inte på att gå All-in. Jag har testat och visst funkar det ett tag, men oftast inte i längden. Man kan inte göra om hela sitt liv med superkoll på kosten varje måltid, träning 7 gånger i veckan, ta hand om jobb, hem och familj och samtidigt må bra. Det går några dagar, kanske några veckor, men inte i längden! Sätt en nivå direkt som ni vet att ni klarar och öka sedan istället om det går, eller nöj er med det ni faktiskt klarar och må bra istället för att pressa er och må dåligt.
Ni kanske hade gått ner snabbare om ni satsat allt, men hur länge hade ni stått ut? Sätt en lägre ribba, som iofs går långsammare – men är mer hållbar. Ha tålamod och gläds åt minsta minus istället för att bli frustrerade över att det inte blev mer. OCH jämför er inte med någon annan! Du är du, din kropp vet bäst och gör det som är bäst för just dej. Å skratta mycket, det är roligare att vara glad 🙂
HÄR finns alla veckomenyer, HÄR finns bra recept med uträknade SP, HÄR finns VV-snack och HÄR finns mitt träningsprogram. Häng med på instagram om ni vill, i mitt liv som Viktväktare för livet och långvarig Guldmedlem @marlenerinda
Vi är många som tränar hemma nu. Jag har gjort det sedan mitt gym stängde i december och många gör det sedan några veckor tillbaka pga corona. Vad behövs egentligen i ett hemmagym? Måste det vara krångligt och ta stor plats?
Det är ju bara att inse att de flesta inte har ett rum över, för att bara ha till träning. När mina barn bodde hemma hade jag ett hörn i vardagsrummet, mellan ett stort skåp och pianot – där hade jag en motionscykel under några år. Plätten mellan vardagsrumsbordet och tv´n var till för träning till någon av alla träningsvideos som jag hade spelat in från tv långt tidigare. Det var trångt, men funkade!
För kanske 7-8 år sedan kastades motionscykeln ut och vi investerade i ett löpband. Ett stort och tungt! Ett sånt man har på gymmen, med ordentlig löpyta, stadigt och säkert. Det klämdes också in där mellan skåpet och pianot, men fick så småningom mer utrymme när pianot gavs bort. Jag använde mitt band flitigt, det var inte alls en klädhängare som det är för många andra. För mej med fibromyalgi och kronisk värk, särskilt på vintern och vid väderomslag, var bandet min räddning när jag hade svårt att gå ut. Många mil blev det.
Men jag önskade mej ett alldeles eget tränings rum, där jag kunde gömma undan bandet och även ha fler träningssaker. Detta blev verklighet när äldste sonen flyttade. Han var utflyttad max en kvart innan jag gjorde om hans gamla sovrum till träningsrum. Oj, så bra det blev!
Vårt löpband är alltså stort, det fick precis plats på en av kortväggarna. Det är lixom huvudpjäsen i rummet och min bästa träningskompis. Framför näsan hänger en tv-skärm och med tv´n på kan jag gå hur långt som helst. Här inne finns också en pilatesboll och yogamatta. I samlingen finns även några olika par hantlar; 1 kg, 2 kg, en 3 kg och en 4 kg, samt gummiband. Vi har en sån där grej som man fäster i dörren också, men den har jag inte testat än. Den tomma golvytan är kanske 3 kvadratmeter, det räcker för mej – men inte riktigt för maken. Vi har inte så mycket grejer, men fullt tillräckligt för ett funktionellt hemmagym för en glad amatör.
Medan vi pratar löpband tycker jag att vi kan ta det viktigaste när det gäller såna. Lägg pengar på ett ordentligt band, det lönar sej i längden om ni använder det mycket, är flera och vill kunna använda det fullt ut. Löpytan ska vara bred, minst 50 cm och gärna 150-200 cm lång. Detta för att man ska kunna springa ordentligt, få plats med skor i alla storlekar och slippa titta på fötterna. Bandet ska klara några kilo, minst 130 kg så att en fullvuxen man kan springa där. Alla ser ju inte ut som jag med 36 i skor, jag kan springa på det mesta. Men min 2-metersman med 47 i skor ska ju också kunna använda det och då krävs stor löpyta även om man bara ska gå. Se också till så att man kan ändra hastighet minst upp till 16-17, många går bara till 12 och då kan man inte spurta. Så satsa på ett rejält band! Vi köpte vårt begagnat för 4000 kr, nästa oanvänt, nypris var runt 15 000. Så kolla Blocket 🙂
Ska man inreda sitt första hemmagym och bara är en glad motionär som vill hålla sej, eller koma någorlunda i form, så räcker det alltså med några få grejer. Jag har ett kort styrketräningsprogram med två olika vikter på hantlarna, resten är min kroppsvikt. Programmet har jag satt ihop tillsammans med min sjukgymnast och där kommer även pilatesbollen in i vissa övningar. Mest för balansen och ryggens skull. Vart efter har jag sett övningar som jag gillat, testat och tagit med i mitt program. Jag gillar nästan alla övningar med hantlar och har mycket sånt.
Jag kör mitt styrkepass och sedan tar jag någon halvtimme på bandet. Tre gånger i veckan, det räcker bra så. Visst skulle det vara kul med en sån där träningsbänk med alla möjliga övningar, men det är absolut inte nödvändigt för att få en funktionell träning för oss som inte är proffs.
Egentligen behöver man inte mer än några kvadratmeter i vardagsrummet, det funkade bra under en lång tid. Men har man ett rum så tycker jag att man ska investera i ett riktigt bra löpband och några hantlar, det kommer man långt med. Så kan man kolla in olika träningsprogram på webben eller varför inte Träna med Sofia på SVT. Det behöver inte vara så komplicerat.
Jag tror att om man börjar för stort så blir träningen ett projekt och då blir det med ens lite komplicerat. Börja lite smått istället, känn efter och införskaffa en sak i taget. Saker du faktiskt använder. Fördelen med ett löpband är att du kan stå där vid vilket väder som helst och vid vilken tid på dygnet som helst, även om barnen är hemma eller du bara har fem minuter över. En pilatesboll kan du sitta och tittat på tv på och på så sätt träna ryggen lite. Hantlar är effektivt, man ser resultatet ganska snabbt. Det behöver inte vara krångligare än så för att komma igång.
Å vilken träning är då bäst? Jo den som blir av! Man kan snacka om konditionsträning (även kallat cardio) vs styrketräning. Bägge behövs! Jag skrev förresten ett inlägg bara med träningstermer som varit rena grekiskan för mej, det kanske det är för er också. HÄR kan ni få lite koll på begreppen. Jag fattar inte ens hälften.
Jag brukar säga att av konditionsträning som tex promenader, blir man slankare av och med styrketräning ökar man förbränningen vart efter man får mer muskler. Kombinationen är jätteviktig för att kroppen ska må bäst! Något annat jag brukar säga är att man tränar för sin hälsas skull – inget annat! Vill du gå ner i vikt ska du se över din kost. Vi äter oss ner i vikt och tränar oss friskare – kristallklart eller hur. Jag ville inte bara vara smal, jag ville vara stark oxå – det är jag nu!
Å börja inte tokträna! Börja istället på en låg nivå och utöka vartefter. På så sätt blir det mest hållbart och kroppen slipper skador. Detta är inte bara tips under coronatider, utan alltid. Jag älskar mitt lilla träningsrum! Det är öppet jämt, nära, billigt och funktionellt – men en PT kan man ju besöka ändå, då och då och därmed utveckla sin träning. Jag använder min sjukgymnast, han är sjukt vältränad och ger en massa bra tips.
Det behöver inte vara så komplicerat alltså att träna hemma. Börja med att röja golvet lite bara och utöka vartefter 🙂
Ni som hänger med på instagram har sett delar av mitt träningsrum, ni andra kan hänga med på @marlenerinda
Allt ska gärna gå snabbt, särskilt sånt som är jobbigt eller tråkigt – som tex viktminskning. När man säger att det finns risker med snabb viktminskning blir folk ibland väldigt arga. Jag vill ändå påstå att lagom är bäst i detta fall och att vi måste lyssna på kroppen!
Jag jobbade på Viktväktarna i 14 år, Martin längre än så. Vi såg alla varianter av kroppar, människor och hastigheter takter under de åren. ALLA ville förstås gå ner i vikt, men det de helst av allt ville var att gå ner i vikt och sedan behålla den nya vikten – det som är svårast av allt. Vi var jäkligt bra på att hjälpa folk i mål, det måste jag faktiskt säga och slå mej lite för bröstet. Vi var bra på vårt jobb. Vi hade hundratals med framgångshistorier att minnas när vi slutade i maj 2014. Än idag, flera år senare träffar vi kvinnor och män som gått hos oss, ett fåtal håller vikten fortfarande – oftast de som gick ner långsamt… Jag är en av dem.
Viktväktarna brukar säga att en hälsosam viktminskning är 0,5 kilo i veckan. Detta är förstås inget man hittat på själva, utan något som forskning tagit fram. Även WHO rekommenderar detta. Går man ner i den takten har man på ett år tagit bort 26 kilo och i den takten hinner både knopp och kropp (hudkostym) med. Nu kommer det inte att vara 0,5 varje vecka även om man gör precis samma varje vecka, då hormoner och en massa annat spelar roll. Ibland blir det mer och har man nära till mål blir det lite mindre då kilona ofta sitter lite hårdare.
Ett halvt kilo i veckan är alltså en hälsosam takt, men i mångas tycke för långsamt. Man vill rasa i vikt! Då har forskning kommer fram till att väldigt snabb viktminskning (flera kilon stadigt varje vecka) har en del risker, bla blodtrycksfall, håravfall, gallproblem, utebliven mens osv. Å när man påtalar detta blir en del som tokiga! Fast många vittnar om just detta. När en del inte är nöjda med sin takt, som kan vara 1-2 kg i veckan, utan vill att det ska gå ännu snabbare och efterlyser tips – då blir jag som tokig 🙂
”Jag gick minsann ner 20 kg på 10 veckor och mådde hur bra som helst” Så kan det låta och jag är den första att gratulera! Frågan är: Hur mådde du i längden? Kom du i mål? Kunde du hålla din nya vikt? Personer som blir arga och säger detta är oftast inte de som är i mål, utan de som är på väg. Från början tappar de flesta mer i vikt, än de gör senare. Inte alla, men många.
Följer man programmet och låter kroppen bestämma takten, så kan det så klart gå snabbt – men oftast inte i längden. Gör som programmet säger och LÅT KROPPEN BESTÄMMA! Var nöjd med de minus som blir, försök inte skynda på något eller pressa kroppen – tänk på att du ska stå ut i längden också.
Jag säger inte att alla blir sjuka om de går ner i vikt snabbt, jag säger att det finns risker. Å jag har sett dem med egna ögon. Vi har haft mer än en medlem som svimmat mitt framför ögonen på oss. Jag har sett gall-anfallen på nära håll, så pass att vi fått ringa ambulans då vi inte visste vad som var fel (första rejäla anfallet). Jag har sett en förtvivlad kvinna dra hårtussarna från huvudet, precis som en person under cytostatikabehandling gör… Inte alla, men tillräckligt många för att varna om det.
Precis som jag sett kvinnor som äntligen blivit gravida. Kommit i sin bröllopsklänning. Eller det viktigaste av allt, kunnat slänga sin diabetesmedicin. ALLT handlar om hälsan! Å det är då vi ska påminna oss om att gå ner hälsosamt – inte skynda på utan låta kroppen bestämma takten. Går du ner snabbt i vikt, då är det så – kroppen bestämmer. Går du ner långsamt i vikt, då är det så – kroppen bestämmer och gör det som är bäst för oss. Detta är inget som jag hittat på, så ni behöver inte bli arga på mej.
Det finns däremot ingen forskning på vem som håller vikten bäst, om det är den som går ner fort eller långsamt – det är något som jag däremot sett själv. De flesta som gick ner snabbt blev ”nöjda” snabbare och slutade då att följa programmet – de visste ju redan hur man gjorde och kunde göra resten själva… kanske inte, de kom ju nämligen tillbaka året efter.
De som gick ner långsamt däremot och fick kämpa lite mer för varje hekto var lite envisare och orkade längre. Ofta lär man sej mycket på vägen om sin kropp när det tar lite längre också och då tror jag (inte bevisat alltså) att det är lättare att hålla vikten, om man väl orkar ta sej hela vägen in i mål. En del vill dessutom väldigt lågt i vikt, men det är en annan fråga, den tar vi en annan gång.
Jag ser skillnaden på mej och Martin. Jag snittade 1 hekto i veckan men har hållit min målvikt nästan hela tiden sedan jag nådde den 2004. Martin gick ner mer än ett kilo i veckan, stadigt i 60 kilo, han har mycket svårare än jag att hålla sin vikt. Vi kämpar dagligen för att hålla vår vikt båda två, men för mej är det lättare, trots att vi äter i stort sett samma mat, rör på oss lika mycket och tränar. Å båda har alltså jobbat med Viktminskning och ska kunna detta 🙂
Jag säger det igen! Bragden är inte att gå ner snabbt i vikt, utan att orka hela vägen in i mål och sedan stanna där. Det är lixom det som är grejen och dit vi alla vill komma.
Jag har gjort det! Jag kommer aldrig att kunna sluta tänka mej för och äta precis vad jag vill. Det är tyvärr den bistra sanningen. Martin och jag måste alltid tänka oss för. Resten av livet. Om vi inte vill gå upp i vikt igen alltså… Detta finns det däremot forskning om, som visar att nästan ingen (typ 5% eller nåt sånt) klarar att hålla sin vikt i längden.
Lagom kan alltså vara ganska bra, även om det är tråkigt… Å det är tråkigt, jag är den första att skriva under på det. Men det är värt jobbet! Jag vet att många behöver tips, trix och råd. På min instagram kan ni följa med i mitt liv som långvarig guldmedlem @marlenerinda och på Du i Fokus finns goda, oftast både lätt- och snabblagade rätter med vanliga ingredienser som man oftast har hemma och med uträknade sp förstås och HÄR finns färdiga veckomenyer att plocka inspiration ur eller kopiera rakt av.
Det jag vill säga är att kroppen oftast vet bäst. Lita på både programmet och kroppen och lär er så mycket ni kan på vägen – så kommer ni att kunna hålla vikten när ni väl nått mål (även om vi har oddsen emot oss). Vägen till målet är viktig! Detta är för resten av livet, det enda liv vi har – ta hand om det!
Vi följer Viktväktarnas kostprogram sedan ca 20 år tillbaka och har hållit vikten de senaste 15 åren. Under den tiden har vi lärt oss rätt mycket, bla att det faktiskt funkar att vara Viktväktare även på semestern. Om man vill 🙂
Vi reser rätt mycket och har samma inställning vad det gäller vikten vid varje resa – det får gärna stå still på vågen men går det lite upp är det ok. Man kan lixom inte vara för hård mot sej själv i alla lägen, då blir det inte bra.
Så hur gör man då som Viktväktare på en resa? Mitt enklaste svar är ”man gör inte så stor grej av det”. Men allt beror förstås på vilken slags resa det är och hur ofta man reser. Är man på sitt livs första utlandssemester – ja, men skit i allt och njut av nya miljöer, annorlunda smaker och ledighet. Det kommer bli plus på vågen, men det kan ni ta hand om sen. Det kommer ta en extra månad kanske att nå målet, men då är det så.
Åker man däremot på en eller ett par resor varje år så kan man göra upp en annan plan, där man står still i vikt eller iaf nästan. Då gäller det att packa ner bekväma skor! Vi ser alla platser vi besöker, med fötterna. Vi tar en promenad efter frukost och en före middagen. Vi kan gå både kort och långt, blir det för lång tar vi buss eller taxi tillbaka. Sen kan man förstås även ta några extra simturer eller testa gymmet om det finns något på hotellet. Rörelse och motion går alltid att få till.
Maten då? Många väljer all inclusive och det har även vi börjat göra – det är nämligen enklare när det gäller att ha koll. Självklart kan det vara knepigt när det finns så mycket att välja på och mängderna är galna. Men man måste ju inte äta allt bara för att man får…
När vi ska äta all inclusive tar vi alltid ett varv runt matsalen först för att kolla in vad som finns. Är det första dagen på semestern så smakar vi lite på det som ser godast ut utan att tänka så mycket på SP-värden. Då vill vi mest kolla läget och kvaliteten på det som bjuds.
Första dagen får man göra lite som man vill, det tar vi igen sen. Resten av dagarna går man också ett varv först och väljer sedan EN av rätterna och fyller upp tallriken med grönsaker. Det bjuds alltid på ett välfyllt efterrättsbord och då tar vi en smakbit av det som ser gott ut, inte en hel bit. Till maten dricker vi cola zero eller vatten, vill vi ha vin eller annan alkohol så dricker vi det efteråt som lite extra mys på kvällen. Men vi är rätt dåliga på att dricka alkohol och det är en fördel om man tänker på vikten.
Blir det mat från meny så är det svårare att räkna ut vad rätten innehåller och hur den är tillagad. Då försöker vi att välja det som är mest ”rent”, alltså undvika friterat och panerat, be om såser vid sidan om osv. Grillad fisk eller en köttbit är smarta val på resor när man äter från menyer. Men det är svårt att veta, därför föredrar vi numera all inclusive.
Många som har semester ska ”unna” sej, ett ord som jag avskyr. För mej är ordet en ursäkt att göra sånt man inte borde… Då ska man äta och dricka saker man inte brukar och gärna i stora mängder. Vi tillåter oss istället att äta detta på lördagarna året om men i mindre mängder, så blir det inte lika lockande att ”go bananaz” på semestern.
Efter drygt 15 år som sk Guldmedlem (färdig och målviktig) är mina knep dessa:
* Bestäm innan att det är ok att gå upp lite och kör igång med programmet dagen efter du kommer hem igen. Väntar man är det lätt att dagarna bara går och då kommer kilona.
* Packa ner bekväma skor och använd fötterna överallt och ta en extra promenad varje dag.
* Ta ett varv runt buffén och gör medvetna val, man måste inte äta mycket bara för att man kan. Ta hellre en liten bit, om du är nyfiken på en rätt, än en hel portion.
* Drick vatten till maten och alkoholen efter, eller avstå helt från alkoholen. Man måste inte dricka bara för att det är semester. Men är det vinet till maten som betyder mest, så drick det då – men räkna med ett större plus på vågen.
* Å banna inte dej själv när det går åt skogen, vi är bara människor. Kör upp på banan igen bara och följ programmet så är du snart tillbaka i rutinerna igen.
* NJUT! På semestern ska man njuta, men det kanske går att fixa njutning med annat än mat och dryck? Kanske är det att se soluppgången och ta ett bad i gryningen eller att ta en lång promenad längst stranden på kvällen i solnedgången.
Blir det för mycket en dag så gör det inget – det kommer ju en ny dag då man har möjlighet att göra bättre val. Viktväktarna är för resten av livet, då gäller det att hitta ett sätt som fungerar – som man kan leva med resten av livet. Vad spelar det då för roll om viktresan tar någon vecka eller månad längre? Huvudsaken är väl att man faktiskt kommer i mål och sedan stannar där.
Det är genom att göra misstag man lär sej och under viktresan gör man mängder med misstag. Det om något är jag väldigt medveten om efter 20 år med VV, men så länge man inte ger upp har man inte misslyckats.
Åk på semester och hitta ditt sätt att komma hela vägen in i mål – men glöm inte att njuta på vägen. Du har bara ett liv – gör det bästa av det! Det viktigaste av allt: Ha en riktigt härlig resa!
Häng med på mina resor med jobb, mat, träning, upplevelser och solnedgångar i mängder: instagram @marlenerinda
Några enkla tips för en lyckad och hälsosam viktminskning
1 januari – sug på den. Dagen då många, många ”börjar om”. Jag ser det hellre som att man fortsätter framåt, efter att ha lärt sej lite av ett par snedsteg. För slutar gör vi väl egentligen aldrig?
Idag har jag sett hundratals uppdateringar på sociala medier om alla som styr upp på banan igen med framförallt sin vikt. Vikten är en sak, men jag ser det som ett paket med vikt, energi, muskler, konsekvenstänkande, sömn och en massa annat – jag kallar det hälsa. Det funkar lixom inte att bara fokusera på en sak, allt hänger ihop, tex: om sömnen fungerar blir man mindre stressad och då går man lättare ner i vikt och då orkar man lite till och tar bättre beslut mm.
För att lyckas med sin viktminskning/hälsoresa finns det några enkla tips som har hjälpt mej. Jag startade min livsstilssförändring för snart 20 år sedan, nådde mitt viktmål för 15 år sedan men blir aldrig färdig med mej själv och min inre resa. Man blir aldrig färdig och det förstår man längs vägen, man bli aldrig fullärd. Och det är en sak att gå ner i vikt, en helt annan att stå still och sedan jobba med resten av kroppen och särskilt knoppen. Ett jäkla jobb – men så värt det!
Mina bästa tips för att lyckas med viktresan är:
Hitta ditt varför
Gör upp en plan
Planera delmål med belöningar
Sätt ett realistiskt mål
Ha tålamod
Gläds åt minsta framgång
Var beredd på bakslag
Börja aldrig om – fortsätt bara framåt
Varför kan vara så enkelt som att bli mer hälsosam. Det borde ju egentligen räcka som anledning att ta tag i sej själv. För att man vill må så bra som möjligt så länge som möjligt.
Hur just din plan ser ut vet bara du, men låt den inte bli för krånglig. Börja inte träna sju dagar i veckan och ha en massa förbud kring vad och hur du ska äta. Börja med snabba promenader för att sedan öka, hitta alternativ till de dåliga vanorna istället för att förbjuda – då står du ut i längden. Men tänk att kosten står för 80 % av viktminskningen, tränar gör man för sin hälsas skull.
Sätt upp ett realistiskt mål, detta är viktigt tycker jag! Det är INTE realistiskt att gå ner flera kilo i veckan, inte i längden och inte om det ska vara hälsosamt och du fortfarande ska ha någon form av liv samtidigt. Går man ner väldigt snabbt så kan man drabbas av gallproblem, utebliven mens, blodtrycksfall, håravfall och lite annat. Så ta det lugnt! Lägg heller inte ditt viktmål för lågt, det blir svårare att hålla i längden. Sikta på normalt BMI till att börja med och känn sedan efter kilo för kilo och stanna där du trivs.
Tålamod. Jag kan knappt stava till det, men har varit tvungen att lära mej längst vägen. Jag snittade nämligen ETT HEKTO (inte kilo) i veckan i 10 kilo, det tog tre år. Om jag orkade i den takten, så orkar ni i vilken takt som helst! OCH: Minsta lilla steg, även om det går långsamt, är ett steg närmare mål.
Gläds åt minsta minus, som sagt: jag snittade ett hekto i veckan… ibland kan det även vara helt ok att stå still eller till och med gå upp. Som exempel: efter nyår, jul, påsk osv då är det faktiskt en bragd att stå still men till och med ok att gå upp något kilo. Vilket som, är förmodligen en framgång mot tidigare livsstil.
Räkna med bakslag, sånt som jag kallar livet. Det händer saker på vägen som man inte kan planera för, tex egen eller andras sjukdom, födelsedagar, högtider, resor, grejer på jobbet mm. Ibland kan det vara bättre att se sina framsteg per månad istället för per vecka, särskilt under knepiga veckor.
Och går det åt skogen, så fundera på vad som gick fel, lär av det, stryk ett streck och fortsätt framåt. Det kommer att gå fel, ingen ide att banna sej själv, fortsätta bara på ”den rätta vägen”.
Jag är noga med att inte ha några förbud, jag älskar godis och hade inte klarat många dagar om jag haft godis- eller sockerförbud. Så istället för förbud gav jag mej tillåtelse att äta lördagsgodis, då vet jag att det kommer en dag i veckan när jag får mitt gott och kan nöja mej med det.
För mej är även planering viktigt. Vi gör matsedlar varje vecka, ni hittar dem HÄR och vi har alltid matlådor i frysen som jag äter till lunch. Bra matlådemat hittar ni HÄR.
Jag vet att man kan ändra sin livsstil, jag har gjort det. Det tar tid och det är inte lätt, men det är så värt det. För mej kanske det är lite extra knepigt då jag har både fibromyalgi, hypotyreos, en sömnstörning och lite annat smått och gott. Men jag vet att om jag ska må så bra som möjligt så måste jag ta hand om mej så bra som möjligt. Jag måste ha en normalvikt och jag måste träna, då är värken lindrigare, jag sover bättre och rör mej lättare. Men jag måste inte vara trådsmal och jag måste inte träna skiten ur mej. Det räcker med att vara ”good enough”.
Å det är det jag vill skicka med till er. Detta är ingen tävling, ni ska bara må bra. Ni ska bara bli en uppgraderad version av er själva som gör att ni ska må så bra som möjligt, så länge som möjligt. Ni behöver bara vara ”good enough”, inte bäst. Tillräckligt bra för att må bra.
Jag finns på instagram @marlenerinda. Där försöker jag att peppa och stötta så mycket jag kan. Där finns min vardag med mat, träning, sjukdomar och lite gala och glamour. Häng med om ni vill, det brukar dyka upp lite roliga tävlingar då och då.
Det har gått två veckor med Viktväktarnas uppdaterade kostprogram och nu kommer osäkerheten. Nu börjar man tveka om man valt rätt program.
Viktväktarnas nya program innebär att man väljer färg. Grön är mer kontroll, fler sp och bara 100 grejer som man inte räknar, Blå är lite mindre kontroll, färre sp och 200 grejer som man inte räknar alls, Lila är minst kontroll, minst sp och mer än 300 grejer som man inte räknar. Jag har valt Grön, jag vill ha koll. Men alla färger funkar förstås, detta måste poängteras.
Första dagarna var alla så pepp, de vägde sej varje dag och jublade för sin framgång – förstås. Första veckan gav goda resultat för de allra flesta och allt var frid och fröjd. Så kom vägning nr 2 och nu var ljudet inte riktigt lika positivt… man blev oroad, lite förbannad, men mest frustrerad för man hade ju gjort allt rätt. Då vill jag påminna om att kroppen inte är någon maskin. Ett stort minus en vecka, ger ofta lite mindre nästa – det kan tom bli upp. Räkna det på två eller tre veckor istället, det stämmer oftast bättre – särskilt när en nyhet haft sitt intåg.
När uppdateringen kom blev de flesta nämligen lite noggrannare med sin registrering och koll igen. Man var positiv, ansträngde sej lite mer och kanske tom vägde och mätte sin mat. Klart det visar sej på vågen! Vecka 2 kanske man föll tillbaka i gamla mönster, nyheterna är inte så nya längre och med facit i hand så var det inte så revolutionerande nya heller. Det mesta var sånt vi gjort förr och på ett sätt vi gjort förr. Man slappnar av och är inte lika noga och då blir resultatet inte lika synligt. Å då tänker man ”Jag ska nog byta färg” ”Detta passar kanske inte just mej”.
Om SmartPoints Flex passade dej förr, så kommer Blå passa dej nu. Om SmartPoints utan/innan Flex fungerade, så kommer Grön att funka nu. Om du vill ha ett friare liv så väljer du Lila, jag klarar det dock inte. Viktväktarna rekommenderar att hålla sej till en färg minst två veckor, dessa veckor har alltså gått nu. Visst kan man byta, men innan dess ska man nog fundera på vilken slags personlighet man är och vad man kräver av sin kropp.
Ett minus är ett minus – glöm aldrig det! Det är inte duktigare att gå ner 1 kg än 1 hekto. Allt handlar om förutsättningar, hur mycket övervikt man har och hur noga man faktiskt är. En person med BMI 30 går vanligtvis ner snabbare än en med BMI 25. En helt frisk person går oftast ner snabbare än någon med sjukdom. Stress, sömn, tarmfunktion, medicinering och en massa annat spelar också in. Följer man Viktväktarnas program så går man ner i vikt. Så är det! Men det kanske inte går så snabbt som man vill.
Så innan ni dömer ut en färg och testar en annan, ge det lite tid. Å sedan rannsaka er själva, var ärliga. Hur mycket vill jag detta? Hur noga är jag när jag registrerar? Hur mycket äter jag egentligen av de fria produkterna? Har jag ett sunt tänkt när det gäller takt och målvikt? Har jag fattat att detta inte är en kur utan något jag gör för resten av livet? Är det verkligen läge att ändra livsstil just precis nu? Gör jag detta för MIN skull?
En sund viktminskning tar tid, tänk upp till ett halvt kilo i vecka. Var glad om det blir mer, men banna er inte när det blir mindre. Se viktresan som ett projekt och ger det minst ett år, gärna två. Det ska bli en livsstil, så att ni även kan hålla vikten den dag ni når mål. Då börjar den riktiga utmaningen kan jag lova.
Viktresan går upp och ner, fråga mej som varit med i 19 år. Det kommer helgdagar, sjukdom, semester och en massa annat som stör. Sånt som vi kallar livet och som vi alltid kommer att vara tvungna att hantera. Det är därför man behöver minst ett år, för att jobba igenom alla de här grejerna som dyker upp och lära sej strategier till nästa gång.
Med detta i bakhuvudet kan du ta beslut om vilken färg som passar dej bäst. Å man kan ju faktiskt hoppa mellan programmen om man tex åker på semester eller vill ha lite extra koll ett tag. Men tro inte att det ska vara enklare och snabbare med en annan färg, det handlar fortfarande om energi in – energi ut. De fria produkterna innehåller fortfarande energi även om de inte räknas.
Jag hoppas ha gett dej lite att tänka på, eller också har jag bara gjort dej ännu mer förvirrad. För mej funkar iaf Grön och det tänker jag hålla mej till, särskilt nu i december när allt har en tendens att bli lite för mycket.
Jag räknar om recept för glatta livet, jag börjar med grön och blå. HÄR finns de omräknade recepten, som blir fler vart efter.
Jag finns på instagram med lite pepp, goda råd och ibland kloka ord @marlenerinda
Jag skulle behöva. Jag måste. Kravfyllda ord, iaf i min värld. Det är när det ser ut som ett bombnedslag hemma som jag säger att jag MÅSTE städa och hur lockande är det då? Eller när volangerna blir fler, det är då man skulle BEHÖVA ta en extra promenad… eller hur?
Om man istället byter ut behöver och måste mot VILL, vad händer då i skallen? Jo, det blir lixom en helt annan innebörd i meningen. Inte kravfyllt utan mer lockande. Det är fortfarande inte roligt att städa, men om man vänder helt på meningen och istället tänker att jag VILL ha fint runt mej – ja, då är det ju bara att fixa det.
Alltså: Jag VILL vara hälsosam – istället för jag BORDE vara hälsosam. Jag VILL gå ner i vikt istället för att jag MÅSTE gå ner i vikt. Nu kanske det är ett måste ändå i vissa fall, man kanske har överhängande risker med sin övervikt – men då får man väl tänka jag VILL må bäst möjligt. Det har funkat för mej 🙂
Vill man något, så är det lättare att ta tag i det, än om man måste. Då finns det oftast bara möjligheter och inte så många hinder. Det blir en positiv känsla att sträva efter istället för motsatsen. Krav är ena jäkla motivationssänkare! Pepp och lock däremot funkar bättre och på de flesta. Finns det även en belöning i målet så är det ju ännu bättre!
När det gäller vikt, finns det ett knep till och det är att inte tänka vikt. Tänker man istället hälsa, så brukar kilona trilla av på vägen. Då säger det sej självt att det är mer hälsosamt att gå ett par hållplatser istället för att ta bussen och att äpplet är bättre än chipspåsen. Tänker man hälsa så finns det heller nästan inga förbud, allt man gör det minsta lilla bättre är lixom bra.
Det var faktiskt inne på lagret på Viktväktarna på Kungsgatan som jag såg skylten ”Det är roligare att vara glad”. Det är en himla bra devis och något jag försöker att leva efter. För det är ju faktiskt mycket roligare att vara glad eller hur? Å då gäller det att tänka ”roligare” och kanske lura sina tankar lite. Det funkar faktiskt 🙂
VILL du äta lite mer kontrollerat för att ta tag i din hälsa? Då finns det massor med tips HÄR. De flesta maträtterna är både lätt- och snabblagade med uträknade SP för oss Viktväktare – men självklart passar de alla. Bon apetit!
Just precis idag är det 15 år sedan jag blev Guldmedlem på Viktväktarna. Jag kommer så väl ihåg det!
Året är alltså 2004 och jag hade kämpat i fyra år och en vecka för att gå ner mina kilon. Martin satt i kassan och Anette var konsulent, viktväktarna höll just då till under pingstkyrkan i Tumba. Mina kilon har alltid suttit trögt, så för att äntligen bli färdig och väga in mej på ”rätt” vikt fick jag tom ta av mej glasögonen 🙂
Men jag kom i mål och idag firar jag alltså 15 år som Guldmedlem. Det har aldrig varit lätt att hålla vikten, men de första 6 åren lyckades jag iaf hyfsat. Alla går upp och ner i vikt, det beror på tid i månaden, livssituation, vilken mat man ätit, sömn osv. Man står aldrig helt still, det kan skifta flera kilo bara över ett dygn – men jag höll mej iaf hyfsat på samma vikt. Sen blev jag sjuk.
2010 mådde jag skit. Jag hade haft ont i ena benet i flera år, ingen visste varför. Jag var trött, hängig och gick upp i vikt onaturligt snabbt trots att jag gjorde precis som innan. Jag hade träffat Martin, var lycklig med honom, familjen mådde bra och på jobbet var det kul. Det var alltså inte min livssituation det var fel på, det var något i min kropp. Frågan var bara vad?
Efter byte av vårdcentral och läkare fick jag äntligen hjälp! Den nya läkare hittade direkt en inflammation i hela min kropp, det onda benet var nämligen en inflammation som spridit sej och som jag gått alldeles för länge med. Sen trillade diagnoserna in: hypotyreos, kronisk sömnstörning, fibromyalgi mm mm. Inte konstigt att jag gick upp i vikt!
Äntligen fick jag veta orsaker och kunde få hjälp. Jag hade under sjukdomstiden gått upp alla mina kilon igen och lite till. Men 2013 var jag på min målvikt igen och sedan dess har jag mer eller mindre hållit den. Det är fortfarande inte lätt, men sedan jag började träna cirkelträning 2014 är det mycket lättare! Musklerna förbränner under längre tid och är lite mer förlåtande när jag äter tokigt.
Jag har alltså varit viktväktare i 19 år, guldmedlem i 15. Hur orkar man, tänker ni säkert. Vad har man för val, tänker jag. Jag vill inte vara tjock, otympligt och trött. Jag vill orka, trivas med mej själv och kunna ha vilka kläder jag vill. Jag är inte supersmal, jag har satt min målvikt 2 kg under bmi25. Jag är hälsosam, det räcker för mej. Särskilt nu när alla mina läkare säger att det är säkraste vägen för att hålla undan den cancer som jag med största säkerhet kommer att få. Jag måste helt enkelt hålla en hälsosam vikt för att hålla mej frisk, vad är väl en större morot än det?
Många pratar om motivation, jag säger att det bara är ett hjärnspöke som sabbar för oss. Istället för att leta efter motivationen så tänker jag inte så mycket, jag gör det jag ska så gott jag kan istället. Jag sköter mej inte perfekt hela tiden, men kanske till 80%. Och det räcker! Man behöver inte krångla till det så mycket.
Mina tips till dej som just börjat din viktresa är att se detta som en helt ny del av livet. En friskare och hälsosammare del som i bästa fall ger dej ett längre liv tillsammans med dem du älskar. Jag tänker hellre hälsa än vikt och det är därför jag vill ha en hälsosam vikt. Jag åt mej ner i vikt och tränar numera för att kroppen ska orka bära mej längre. Jag vet att det går upp och ner, men låter det aldrig gå upp för långt.
Jag har inget standardknep, men har hittat mitt sätt. Dock tror jag väldigt mycket att tänka just på hälsan, det ger så mycket positivt på vägen. Och att se viktresan som något man gör för resten av livet. Viktnedgången är bara en liten del av resan, det härliga kommer efter – men det svåra också. För svårt är det! Men jag ger mej aldrig 🙂
Jag försöker peppa både här och på instagram @marlenerinda Häng med där i mitt lite galna och kanske ovanlig liv som viktväktare och guldmedlem. Kan jag bara hjälpa en enda på vägen så är det värt allt. Jag vet ju hur härligt det är att må bra!!!
Har söndagsångesten börja komma krypande? Är semestern och det ”goda livet” slut nu? Kan det möjligen vara så att det är just imorrn (eller under veckan) som ni ska väga in er efter sommaren och ta tag i de där jäkla kilona igen?
Jag har jobbat på Viktväktarna och vet EXAKT hur det brukar se ut just precis veckan som kommer. Vecka 33 och vecka 34, samt v 1 och veckan 2 är de måndagar som flest skriver in sej på VV. Det är då man ska ta tag i sitt liv igen, för femtioelfte och sista gången. Den här gången SKA det funka!
Vet ni? Om det funkar eller inte, är faktiskt helt och hållet upp till er! Eller kanske inte helt… det kan ju hända saker på vägen som ni inte rår över, som tex sjukdom, trassel i familjen, problem på jobbet och lite sånt – men i övrigt så är det ni som bestämmer om det ska fungera eller ej. Det finns några knep på vägen, för att ni just den här gången ska lyckas hela vägen in i mål.
INNAN ni börjar viktresan kan ni förbereda er. I detta fall är ensam inte stark, engagera familjen. Vill man ditt bästa så ställer man upp och underlättar för dej. Kanske är det fler i familjen som behöver ändra matvanor/gå ner i vikt? Rensa ur det som inte bör finnas hemma, det som inte finns går ju lixom inte att äta… Berätta vitt och brett om ert beslut och att det är ditt eget val och din resa för att må så bra som möjligt.
Lägg upp en strategi och planera. Maten är viktigast, fundera på hur du enklast sköter en ny diet. Har du svårt att variera dej och hitta på middag varje dag? Då kanske matlådor är något för dej. HÄR finns mängder med förslag. Laga mycket mat när du väl lagar något och lägg i frysen. Preppa med tålamod och satsa minst ett år av ditt liv för själva viktresan, resten av livet för din hälsa.
NU är det dax att köra igång. Oavsett om du går på möten eller väger dej hemma, se till att det är på samma våg, i samma kläder och ungefär vid samma tid varje vecka. Ta även dina mått på 3-4 ställen på kroppen och ta bilder, så du har att jämför med när vågen står still. För det kan du också förbereda dej på att den kommer att göra då och då, det kommer även att bli plus…
När du väl har gjort den första invägningen är det dax att köra igång med programmet. Tänk 90-10 och glöm träningen den första tiden. Med detta menar jag att om du sköter dej med maten 90% av tiden, så är det helt ok att strunta i allt 10% av tiden. Men kanske inte gå bananaz, utan ändå ha ett hyfsat sunt tänk. Viktväktarna har ju en veckobonus som är till för att användas. Lita på programmet! Gör som programmet säger, fyll i dina sp, väg och mät – då blir det mest korrekt. Skriv upp alt, även om det blivit alldeles för mycket. Tänk kostcirkel och tallriksmodellen, ät KOMPLETTA måltider även om du äter noll-sp-mat.
Var inte för hård! Blir det galet någon dag så fundera på varför det blev som det blev, lär av detta, stryk ett streck och gå vidare. Vill du köra igång med någon form av träning (jag gjorde det inte förrän jag varit på min målvikt i 10 år) så tänk 80-20. Det är maten som står för 80% av viktminskningen, 20% är träning. Vi äter oss ner i vikt och tränar för vår hälsas skull. Alla behöver dock muskler och muskler hjälper förbränningen, men ta en sak i taget.
Så är det dax för veckovägning. Jag vet att många väger sej varje dag, men ha en bestämd dag som du jämför med vecka för vecka – då blir det mest korrekt eftersom dagarna kan skifta en hel del beroende på vätska i kroppen, tid i månaden, stress osv. Räkna inte med flera kilo minus varje vecka utan gläds åt minsta hekto och tänk på att det kan vara helt ok att stå still också. En hälsosam viktminskning är ungefär ett halvt kilo i veckan, då hinner både knopp och kropp med. Går det väldigt snabbt kan man drabbas av gallproblem, blodtrycksfall och hudkostymen får svårt att hänga med.
ALLA kör i diket då och då. ALLA tycker det är tråkigt att fylla i SP efter ett tag. ALLA får plus någon gång på sin viktresa. MEN… ALLA kan även köra upp på banan igen. ALLA kan gå ner i vikt. ALLA kan komma hela vägen in i mål. Jag lovar. Jag gjorde det och det är inget magiskt med mej. Jag har trillat i diket ett helt gäng gånger, men jag har alltid kört upp på banan igen. För att det är jag som bestämmer över mej! Jag vill inte vara tjock, trött, orkeslös – jag vill gilla det jag ser i spegeln och orka med mej själv och mitt liv. Det är MITT VAL! Jag väljer hälsa!
När du kör igång den här gången, den sista gången – så gör ditt val en gång för alla. Detta ska vara för resten av livet. Det kommer att ta tid. Det kommer att vara jobbigt – men du kan! Det är egentligen det enda du behöver banka in i skallen: DU KAN! För det kan du, jag vet det – du ska bara förstå det själv.
Å du… Bragden är inte att gå ner snabbt i vikt, utan att orka hela vägen in i mål och sedan stanna där. Upprepa detta tills du verkligen förstår vad som står. Nu kör vi – för sista gången – för resten av livet!
Ps. jag finns på insta, hela mitt Guldmedlemsliv sedan 14 år tillbaka. Häng med där, jag peppar så gott jag kan @marlenerinda
Den 7 augusti 2000 fick jag nog av mej själv och skrev in mej på Viktväktarna. Inte för att jag var jättetjock, utan för att jag behövde lära om när det gäller mat. Skaffa en ny, sundare livsstil, för mej och barnen. 19 år har gått, idag är jag väldigt nöjd med mitt beslut.
Jag var 30 år, åt oftast inget på dagarna men sen smällde jag i mej skogaholmslimpa med ett tjockt lager hushållsost på kvällarna. Det är ju så gott! Men det är ju inte mycket näring… och det kan knappast kallas sund kosthållning. Men så var det! Jag mådde skit! Jag var ganska nyskild, mitt i en rejäl utbrändhet, konstant trött, superstressad och en rätt ledsen ensamstående morsa. Att min bästa kompis dog en vecka senare gjorde inte saken bättre… men samtidigt gjorde hennes död att jag fick en insikt om att jag måste ta hand om mej bättre.
Så jag skrev in mej på Viktväktarna i Tullinge Centrum, tillsammans med min mamma. Min första vecka räknade vi prickar, jag hade fattat det hyfsat när jag kom dit veckan två och då fick vi veta att det from nu skulle handla om Points. Tack för den! Det var bara att glömma allt från första veckan och lära om, samtidigt som jag skulle smälta att min bästa vän inte fanns längre… Men det gick! Points var ju dessutom såååå mycket enklare än Prickar!
Jag hade svårt att gå ner i vikt, det blev ett par hekto ner och sedan stod det still. Jag följde programmet till punkt och pricka, även konsulenten tyckte det borde gå snabbare – men jag gav mej inte! Jag fick hjälpa till vid vågen som extra pepp och för att verkligen inte tappa greppet. Det var kul, jag lärde känna både personal på VV och andra medlemmar. Med mina små steg skulle det ta ganska exakt fyra år att komma i mål – men jag gjorde det!
Jag fortsatte räkna mina Points, programmen ändrade sej lite och bla blev Points Plus. Jag vågade inte sluta räkna och höll vikten i flera år, tills jag blev sjuk runt 2010. Jag mådde ungefär lika dåligt då som innan jag började på VV. Gick upp allt jag gått ner och blev mer och mer förtvivlad. Något var riktigt fel, det kände jag i hela kroppen. Till slut fick jag hjälp och diagnos efter diagnos trillade på plats. 2013 hade jag gått ner allt igen och sedan dess har jag hållit vikten och kan återigen och sedan dess stolt titulera mej Guldmedlem och normalviktig på Viktväktarna.
Jag var återigen smal, men jag orkade ingenting. Jag kunde knappt stå och dra på mej strumporna, utan var tvungen att sitta ner. Jag kunde inte luta mej fram och sätta på vattnet till badkaret utan att hålla mej i väggen. Jag hade INGEN bålstyrka alls och hade konstant ont i rygg och nacke. Vid det här laget hade jag bla fått diagnosen fibromyalgi och då kan man ju tänka sej att jag skulle skylla värken på den. Istället tog jag tag i träningen, jag ville orka mer, få kontroll på min kropp och få muskler! Jag skulle bli stark!
Så för snart 4 år sedan började jag träna cirkelträning på Curves. Ett gym för tjejer, utan speglar och utan prestige. På bara 30 minuter jobbar jag igenom hela kroppen, med min egen kropp som motstånd. Jag var smal, men smal var egentligen aldrig det jag strävade efter – jag ville ju ha livskvalité och vara hälsosam. Jag åt mej ner i vikt, nu skulle jag träna för att orka leva längre och för att min kropp ska göra det jag ber den om. Länge!
Martin gick ner 60 kg med vv, men det var lite för mycket, detta är mer lagom.
Idag är det 19 år sedan jag skrev in mej på Viktväktarna, ett av det bästa beslut jag fattat i hela mitt liv. Jag mår bra! Jag är så frisk jag förmodligen kan bli. OCH jag träffade min man, vilken bonus! Min älskade Martin som gått ner 60,4 kg med Viktväktarnas hjälp och som jag sedan hade massor med VV-klasser med över hela södra Stockholm. Tillsammans hjälpte vi tusentals medlemmar ner i vikt under de 6 år som vi hade egna klasser.
Både Martin och jag är ganska unika när det gäller Viktväktarna. Vi har nämligen bara skrivit in oss en gång, tagit oss i mål och stannat där. Vi lyckades göra en beständig livsstilsförändring som gett oss ett helt nytt liv. Vi är dessutom unika med att ha träffats på VV och gift oss, något som jag vet att det pratades om en hel del när det hände 🙂
Jag påstår att alla kan gå ner i vikt, men jag säger inte att det är enkelt. Jag skulle heller aldrig säga ”kan vi – så kan ni”, så enkelt är det nämligen inte. Vi har alla olika förutsättningar. Men jag har några tips för att verkligen orka hela vägen och de är *lita på programmet *låt det ta tid, minst 1 år *gläds åt minsta minus på vågen *ha inga förbud *banna aldrig snedstegen *inse att det blir plus ibland *gå jämnviktsprogrammet *glöm motivation – fucking gör det bara!
Och gå på möten om du kan, du kan faktiskt möta ditt livs kärlek 🙂
Hur firar man 19 år på VV då? Jo, man börjar dagen med en helt vanlig frukost, en hundpromenad och ett pass på gymmet. Sen blir det kanske en glass till mellanmål – bara för att jag vill och vet att det inte spelar någon roll i längden.
Ni kan följa med på instagram @marlenerinda om ni vill och se hur min dag ser ut. Jag försöker ge pepp där, så gott jag kan. Jag påstår att jag kan det här nu, men kommer aldrig att sluta ha koll. Appen är fortfarande med mej så gott som dagligen, den släpper jag aldrig! Risken är alldeles för stor att trilla dit i dåliga vanor igen.
Grattis till mej idag och tack Viktväktarna för kärleken! Nästa år firar jag 20 år på VV, då ska jag fortfarande vara på min målvikt, men ännu starkare – då ska jag vara femtio, fit och fräck!
Jag får mängder med frågor om hur man kommer upp på banan igen efter semester och ingen koll alls. Några kallar det för förfall, andra för katastrofveckor – jag kallar det bara för en lätt dikeskörning. Man ska inte vara så hård mot sej själv.
Det är så jäkla lätt att bara strunta i allt, äta det som bjuds och inte tänka alls – för börjar man tänka får man dåligt samvete… jag säger ofta att vi människor tänker för mycket. Det är tankarna som ställer till det för oss, både på gott och ont faktiskt. Det är med tankarna som undanflykterna och ursäkterna kommer, oavsett vad det gäller. Så gör som när ni gick på semester; sluta tänk! Iaf nästan 🙂
Enkelt kan man säga:
*Sätt stopp nu! Inte imorrn eller på måndag – utan nu!
*Gör veckomeny och matlådor! Sno mina matsedlar rätt av eller plocka det som lockar. Du hittar dem HÄR. Laga mycket mat när du väl lagar och lägg i frysen. Bra matlådemat hittar du HÄR.
*Se inte bakåt, stryk ett streck, kör framåt. Utan att tänka – gör bara. Som när jobbet är tråkigt, gör det bara. En del dagar funkar bättre än andra, så är det – oavsett om det handlar om jobb eller viktminskning.
Dessa är mina tre standardknep som funkat för mej i 19 år. Jag säger inte att det är lätt, men jag säger att det går och att det är värt det. Det enklaste är förstås att man inte trillar ner för långt i diket, helst inte alls – men nu händer det ändå och då behöver man enkla lösningar.
Känns det jobbigt, kanske tom oöverstigligt? Ja men ta då en måltid i taget och gör den så bra som möjligt. Har du bra rutiner när det gäller frukost, klamra dej fast vid dem och försök sedan att göra lunchen lika bra. Klarar du även middagen och håller dej inom ditt kostprogram en hel dag – jamen grattis – du är bäst! Har du klarat en måltid så klarar du en till. Har du klarat en hel dag, så klarar du en till. Belöna dej med något när du fixat en hel vecka. Om inte minuset på vågen räcker som belöning alltså.
Å skulle du ändå inte komma upp på banan så har jag ett supertips, som faktiskt maken påminde mej om. Håll i er nu… detta funkar alltid! Tänd lampan, klä av dej naken och ställ dej framför spegeln. Du får inte blunda! Gillar du det du ser så kan fortsätta göra precis som nu – gillar du inte det du ser så etsa fast bilden på hornhinnan och kliv upp ur diket. Ta gärna en bild, fast den kan vara i bikinin eller liknande, och ha att jämföra med. Den är inte rolig att ta, men är bra att ha i slutänden.
Å ta det lugnt! Små steg. Tänk hälsa, då brukar vikten trilla av på köpet. Det säger sej självt att en frukt är bättre än en glass och att även en kort promenad är bättre än tv-soffan. Jag brukar prata om 90/10. Det är helt ok att sköta sej till 90% och göra lite som man vill de resterande 10%. Man kanske inte rasar i vikt då, men det blir mer uthärdligt i längden. Jag är hellre glad över ett tappat hekto än upprörd över att inte ha gått ner ett kilo. Ser ni skillnaden? Det är roligare att vara glad 🙂
Det är alltid bra med motion och träning, men börja med maten – det är den som betyder mest vid viktminskning. Börja inte med allt på en gång, ta ett steg i taget. Se till att detta blir sista gången ni börjar om, nu ska det bli en livsstil – så ni slipper köra upp ur det där förbenade diket igen i januari. Jag har tidigare skrivit ner mina fem bästa tips för att göra viktminskningen hållbar, dem hittar ni HÄR.
Sammantaget kan man nog säga att mitt enda råd är att inte vänta på att motivationen ska infinna sej. Motivation är enligt mej ett hjärnspöke som bara ställer till det för oss, som kommer när vi tänker för mycket. Även om det är knepigt att ta det där första steget upp ur diket, så kan jag lova att nästa steg blir lättare – bara ni tar det där första. Å sen går det av sej självt, iaf till nästa prövning kommer… tex kräftskivorna och höstmysen. Så se till att komma igång nu och skapa goda vanor som du kan gå tillbaka till varje gång det varit lite extra. Man får festa och det kommer att komma fler diken och bli plus på vågen, men då har man de goda vanorna i bakhuvudet och kör direkt upp på banan igen. Ingen skada skedd.
Så kom igen nu! Idag är det tisdag – det är en jättebra dag att börja sitt nya liv 🙂
Jag försöker ge tips till en hållbar livsstil även på instagram, häng med där om ni vill @marlenerinda
Det vi kunde se tydligt när vi jobbade på Viktväktarna var att medlemmarna hade det lite kämpigt i mitten av september och februari och många gav upp helt i oktober och mars. Efter 6-7 veckor går det inte lika snabbt längre och då är det inte lika kul. Vad kan man göra då?
Men jag kom i mål och idag firar jag alltså 15 år som Guldmedlem. Det har aldrig varit lätt att hålla vikten, men de första 6 åren lyckades jag iaf hyfsat. Alla går upp och ner i vikt, det beror på tid i månaden, livssituation, vilken mat man ätit, sömn osv. Man står aldrig helt still, det kan skifta flera kilo bara över ett dygn – men jag höll mej iaf hyfsat på samma vikt. Sen blev jag sjuk.
Jag har alltså varit viktväktare i 19 år, guldmedlem i 15. Hur orkar man, tänker ni säkert. Vad har man för val, tänker jag. Jag vill inte vara tjock, otympligt och trött. Jag vill orka, trivas med mej själv och kunna ha vilka kläder jag vill. Jag är inte supersmal, jag har satt min målvikt 2 kg under bmi25. Jag är hälsosam, det räcker för mej. Särskilt nu när alla mina läkare säger att det är säkraste vägen för att hålla undan den cancer som jag med största säkerhet kommer att få. Jag måste helt enkelt hålla en hälsosam vikt för att hålla mej frisk, vad är väl en större morot än det?
Jag har inget standardknep, men har hittat mitt sätt. Dock tror jag väldigt mycket att tänka just på hälsan, det ger så mycket positivt på vägen. Och att se viktresan som något man gör för resten av livet. Viktnedgången är bara en liten del av resan, det härliga kommer efter – men det svåra också. För svårt är det! Men jag ger mej aldrig 🙂
