Browsed by
Etikett: tourettes syndrom

Det gick i lås!

Det gick i lås!

Bosktavligt talat så gick allt i lås idag, låset blev lixom avgörande. Vi visste ju inte hur det skulle bli  med sonens flytt… skulle de föregående hyresgästerna vara utflyttade och skulle det vara städat??? Det fanns ju en viss risk för avhysning och då skulle han inte få flytta in förrän tidigast imorrn. Sonen ringde till hyresvärden strax efter 9 och jodå, lägenheten var tom! Det vara bara ett liiitet problem… de hade låst och slängt in ALLA nycklar i ett kuvert genom brevinkastet… ingen kunde alltså komma in i lägenheten.

Strax efter lunch fick jag rycka ut och springa upp till lägenheten för att träffa bovärd och låssmed. Låssemeden fick helt enkelt borra upp låset och byta ut hela kalaset. Sen kunde vi tillsammans gå in och besikta städningen, vilken var helt i sin ordning. Jag kvitterade ut nya nycklar och kunde skicka bild på nycklarna till den lycklige sonen som förmodligen hade lite svårt att jobba klart  🙂

Jag packade bilen full och körde alla typ 200 meter till lägenheten. Tömde bilen och fixade lite. Ganska snart kom Senior och hans pappa för att hjälpa morfar som kom med sängen och soffan. Sen tog vi ett varv till med min bil och sen var det klart så långt. Resten av grejerna står hos mormor och morfar och ska delvis hämtas imorrn.

När Martin kom hem åt vi inte flyttgröt, men flyttsallad och sen gick vi tillbaka till lägenheten för att visa den för Martin och ställa dit ett par lampor. Vi gjorde också en liten inköpslista, så imorrn bär det av till IKEA. Det behövs duschdraperi, rullgardin, ett par taklampor osv. Han har fått massor med bra grejer under åren, som knivar, bestick, kastruller och massor med presentkort på bla IKEA. Så det mesta finns, men lite behöver kompletteras och då kommer ju presentkorten väl till pass. Vi har lovat att köpa lite när vi är i Ullared på fredag, då mest rengöringsmedel och städgrejer.

När vi lämnade den lille sonen var han helt slut, men så lycklig. Han kommer att sova så gott inatt. Å det kommer jag med att göra! Hela kroppen gör ont och jag är sååå trött! Hade jag kunnat så hade jag burit in löpbandet i Senior gamla rum direkt! Jag har städat av där och väntar bara på att Junior ska komma och hjälpa oss. Snart har jag mitt träningsrum igen!!! Jag älskade mitt träningsrum som jag hade i hela fyra månder förra året. Nu är det för gott!

Nu bor alla där de ska! Alla är nöjda och trivs med sina liv. Äntligen kan Seniors nya liv börja  🙂

Vem stoppar polisen?

Vem stoppar polisen?

Jag har två söner, 20 resp 21 år gamla, men det vet ni redan  🙂

Bägge har körkort sedan många år tillbaka, först för moppe sedan för bil. Junior tog även för motorcykel så fort han fick. Senior kör runt i morfars gamla Merca och Junior en gammal Toyota. Ingen större skillnad alltså, ändå en gigantiskt skillnad i polisens ögon.

Jag tror inte att Junior har blivit stoppad en enda gång, medan Senior blir det titt som tätt. Häromdagen var jag med när han blev stoppad och var då tvungen att fråga poliserna vad de tittar på och varför de stoppar just Senior så ofta. Svaret var kanske inte särskilt överraskande, men fick mej att fundera.

De tittar mycket på bilmärke och årsmodell. En äldre bil av märket BMW eller Mercedes med en yngre förare kollas upp så ofta de går. Det har nämligen visat sej att just de förarna ofta inte har något körkort… i just det här fallet tyckte de också att Senior tittade lite för länge på dem när han passerade dem. Då skulle de ta in mej varenda gång, eftersom jag alltid kollar om det är en polis jag känner. Men jag blir väldigt sällan stoppad…

Poliserna som vi pratade med hade gott om tid och svarade snällt på alla våra frågor och sa sen att Senior kan förbereda sej på att bli stoppad oftare än andra även i fortsättningen. Just pga bilens märke och årsmodell och hans eget utseende som ung förare. En 20-årig lintott i en gammal Merca ska alltså köra väldigt lagligt eftersom han med största sannolikhet har en jäkla koll på sej. Hur är det då om man istället är väldigt mörkhårig och har ett utländskt utseende? Förmodligen ännu värre.

Nu har han iaf fått en förklaring till varför han har en date med polisen oftare än vi andra. Inte mycket att göra något åt, mer än att hålla sej till trafikreglerna. Han har ju dessutom uppgett att han har adhd mm när han ansökte om körkortstillstånd och måste därmed lämna in läkarintyg om lämplighet vartannat år. Han riskerar alltså mer än någon annan att förlora sitt körkort om polisen anmärker på något. Utan körkort skulle hans liv bli väldigt fattigt, han älskar att köra bil!

Å nu är det dax att skicka in det där intyget igen och den här gången har vi bifogat en skrivelse med önskan om en omprövning för att slippa skicka in de där intygen. Han har haft körkort sedan han var 15 år och inte visat sej olämplig hittills. Så nu håller vi tummarna för att det är sista gången han behöver skicka in de där intyget som både är krångligt att få och är lite av en kränkning att be om. Hade han misskött sej eller hade ett missbruk skulle det vara en helt annan sak, men nu har han ju inte det.

Men så enkelt är det väl inte, det är ju trots allt en myndighet vi ska stångas emot…

Förstår om ni undrar…

Förstår om ni undrar…

Ni kanske undrar hur det går med kaoset här hemma? Nu är det ju en hel vecka sedan senaste nyheterna landade i knät på mej och två veckor sedan allt brakade rejält. Det är faktiskt lugnt. Men det är som att gå på skare, man bara väntar på att trilla igenom…

Jag kan inte riktigt koppla av och koppla bort. Jag frågar sonen 27 ggr om dagen om alla kort är på bordet, om allt är lugnt, vad han ska göra, vem han pratar med osv. Han blir galen på mej, men fattar längst där inne att jag måste fråga och varför. Så han svarar… surt.

Så jag hoppas att det är över och att vi kan få en lugn jul. Ni ser: hoppas… det finns alltså en strimma av hopp igen. Men så fort jag tror att allt är lugnt så brukar det braka igen. Julpyntet är framme, julklapparna är inköpta och inslagna och glöggen uppkorkad. Tiden får utvisa om allt är över. Jag tror det när jag ser det…

Ni kan väl hålla en tumme va?

Den där magkänslan… Del 4 – sonens egna ord…

Den där magkänslan… Del 4 – sonens egna ord…

Efter 6 månader är krisen alltså över och vi kom ut med nya erfarenheter på andra sidan. Egentligen har livet trasslat för sonen de senaste 2,5-3 åren, men kulmen var alltså nu i somras. Då rasade allt. Det har varit kaos, hårda ord, tårar, frustration och en massa annat. Det finns inga facit för såna situationer, man får helt enkelt agera efter sin magkänsla. Är barnen dessutom vuxna finns en massa regler och lagar att förhålla sej till, då får man ta till alla knep man kan – ibland ganska fula såna…

Men nu är vi igenom och vi mår allihop ganska ok igen. Jag tar fortfarande hand om Seniors ekonomi och har större koll på hans välmående än jag har när det gäller Junior. Han har fortfarande sina mysko stunder, men kommer snabbt ur dem när man säger till honom. Han sköter sin medicinering och verkar omtyckt på nya jobbet, som han själv tycker är toppen!

Vi har många att tacka (Martin, mormor & morfar mfl) och så här skriver sonen själv om allt:

För ett år sen trodde jag inte att mitt liv skulle se ut som det gör
idag, då jobbade jag på McDonalds och mådde bra (Trodde jag). Sen hände
det som absolut inte fick hända, Johan dog väldigt plötsligt och min Farbror dog. Jag gick in i en depression,
försökte att inte visa det utåt. Men så kom sommaren och semestern. Då
brast allting för mig, jag mådde sämre än någonsin, jag hade
självmordstankar och jag ville bara försvinna.

Idag mår jag bättre än jag någonsin gjort, och det
är tackvare nytt jobb, nya möjligheter och inte minst tack vare min
underbara mamma! Utan henne hade jag nog inte suttit här idag, Du är
bäst!


Trodde inte att en
depression skulle vara så länge, men nu vet jag hur det känns, och hur
jävla ont det gör. Jag unnar ingen, absolut ingen att hamna där. Men jag
är oerhört lycklig att jag klarade mig igenom det.

Jag frågade honom om han ville gästblogga och berätta hela sin historia själv, men det ville han inte – däremot fick jag skriva och berätta allt. Kanske skulle det hjälpa någon. Vi har ju även ett bokprojekt ihop som just nu ligger på is, så han vill att allt ska berättas och litar på mej.

Jag frågade honom vad han skulle ge för tips till någon som är i kris. Han svarade direkt: Våga be om hjälp!  Men be INTE EN KOMPIS!!! En kompis går kanske att lita på när det gäller småsaker, men när det verkligen kniper är det ändå oftast någon äldre som är mer lämpad att hjälpa till. En förälder är att föredra, som känt en länge och vet hur man brukar vara. Någon som dessutom vågar och kan fräsa ifrån och sätta ner foten på riktigt. Ta emot hjälpen som erbjuds! Såna här tunga grejer orkar man inte reda ut själv.

Som förälder till ett barn som trasslat till det för sej (oavsett ålder) måste man ta sin magkänsla på allvar. Känns det fel är det oftast fel! Våga ställa obehagliga frågor och vara beredd på att svaren är lika obehagliga. Våga vara besvärlig! Våga ställa krav! Var en förälder helt enkelt, inte en kompis. Det hjälper inte att stryka medhårs när man ska lösa allvarliga problem, man måste peta bort onda sårskorpor gång på gång på gång. Var beredd på ett jäkla jobb helt enkelt och på en bergådalbana av känslor. Var också beredd på lögner och dubbelkolla varenda uppgift. Var misstänksam…

Mycket kan man inte förutse och saker måste göra direkt! En del är riktigt grisigt men måste köras igenom. Det är ett teamwork där den ena lämnar ut sej själv totalt och den andra plockar upp resterna. När båda är helt blottade och dränerade kan man börja pussla ihop bitarna och bygga upp något nytt. Men gör man det inte ordentlig så faller det snart igen… man måste röja marken först och bygga en stadig grund innan man börjar pussla. Ett jäkla jobb! Å jag vet inte än… men jag hoppas vi gjort rätt och att bygget ska hålla… jag vill verkligen inte gå igenom detta en gång till. Jag orka inte mer! Men måste jag så orkar jag… det är så det måste vara och är… jag är mamma… och en massa annat…

Den där magkänslan… Del 3

Den där magkänslan… Del 3

Smilet döljer smärtan…

Tiden på Öland var absolut värst! Att se sin älskade unge må så dåligt och inte nå fram är fruktansvärt. Stundtals fräste han bara, andra gånger bröt han ihop bara man frågade något. Känslorna var verkligen all over the place… och det var de även hos oss. Oron tärde rejält på oss, ändå blir jag coollugn när akutsituationer uppstår. Jag går in i nåt slags tillstånd där jag bara pekar med hela handen och agerar. Så var det nu också. Jag var helt säker på att vi skulle reda upp situationen, jag visste bara inte hur lång tid det skulle ta och vad som skulle hända sen.

Sonen fyllde 21 i slutet av Augusti och var ganska uppgiven för att det inte blivit nåt nytt jobb trots alla positiva svar. Han ville ju jobba! Inte gå runt och må dåligt och vara overksam. Han sov mycket och sökte vårt sällskap mer och mer. Medicinering tackade han nej till, bla eftersom han redan medicinerar med Ritalin (som han slarvat med under den kaotiska perioden). Vi valde istället för medicin att prata mycket, sysselsätta honom och vara ute i naturen. Det var en himla tur att jag inte jobbade… all tid gick åt till sonen! Men det tärde en hel del på oss alla, man var orolig precis hela tiden och sov dåligt.

I mitten av september kom det positiva beskedet att en vän till familjen ordnat en anställningsintervju till honom. Han var väldigt nervös när han gick iväg, men hoppet hade tänts ordentligt. Han åkte iväg och kom hem väldigt trött men väldigt glad. Fick han det här jobbet så skulle det innebära att helg- och kvällsarbete var över. Ändå skulle han ha flera tusen mer i lön. Mc Donalds är en väldigt bra arbetsplats för den som är på väg ut i vuxen- och arbetslivet. Men ska du skaffa dej en bostad, så räcker helt enkelt inte lönen oavsett hur mycket man jobbar. Då är det dax att byta jobb och äntligen vågade/orkade/tvingades sonen ta det steget. Ett nytt jobb skulle också innebära vuxna kollegor istället för ungdomar (som kan vara (och var) väldigt elaka)…

Väntan var jobbig och han pendlade mellan hopp och förtvivlan. En vecka senare fick han veta att jobbet var hans!  Nu släppte allt och han var så glad att han bröt ihop, och det gjorde alla vi andra också. Det blev ett enda stort gråtkalas och äntligen kände jag hur hans livsandar började vakna igen och att faran var över. Nu skulle han ha två veckor ledigt innan det nya jobbet började, han drog till Öland direkt! Öland är vårt paradis. Där finns vilan, tystnaden och friden. Det är där vi laddar våra batterier bäst och där Senior alltid haft sin tillflyktsort. Där är han helt trygg.

2 oktober började han sitt nya jobb och kom hem helt slut. Han hade inte jobbat eller umgåtts med folk på nästan två månader. Första två veckorna jobbade och sov han bara. Så kom kallelesen! Äntligen skulle behandlingen börja i form av samtalsterapi. Vi trodde han skulle vägra, men han gick dit och kom faktiskt hem nöjd! Förr har det hetat ”Jag tänker inte gå och prata om min barndom med nån gubbe som tar betalt!” Men det var helt ok och nu ska han gå varannan fredag under 18 veckor. Och han har hittills inte behövt pratat något alls om sin barndom… Jag vet att han kommer att ha perioder under terapin då han ifrågasätter allt och förändras en del, men jag är helt säker på att det här är precis det han behöver. Vad vi alla behöver!

Nu har han jobbat på sitt nya jobb en dryg månad. Han har fått arbetskamrater som bryr sej och han samåker med en tjej till jobbet varje morgon. Han trivs och skrattar mycket igen. Det gamla umgänget är så gott som borta. Han har fortfarande inte tagit bort alla från sin Facebook, men jag tjatar på honom. Det är något som måste göras, för att han ska bli helt fri från allt gammalt. Särskilt tjejerna som lurat honom och de som varit taskiga, måste försvinna ur hans liv. De kunde förstört hur mycket som helst och är inte värda hans vänskap. De ska vara glada att jag inte polisanmälde dem, jag hade hur mycket som helst på dem (stöld, utpressning, hot mm)…  men ger dem istället chansen att rätta till sina liv.

Vi har varit till helvetet och tillbaka. Det kanske inte framgår så tydligt eftersom jag inte kommer ihåg alla detaljer eller kan berätta allt, för då blir det för mycket. Men det har verkligen varit ett helvete och jag var faktiskt lite rädd när jag skulle opereras att kroppen inte skulle orka med narkosen. Å jag var ju svår att väcka… om det berodde på detta vet jag inte, jag vet bara att en ny narkos inom närmaste tiden är uteslutet pga riskerna. Kroppen måste få vila lite nu.

Mycket har hänt och tankarna är många. Vad kunde vi gjort annorlunda? Vad kunde hänt? Är det över nu? Kommer det mera…?

I nästa inlägg får ni hans egna ord om hans egna funderingar, mina tankar och tips till andra föräldrar i liknande situation. Det blir sista inlägget i den här långa resan som äntligen är över. Hoppas jag.

Den där magkänslan… Del 2

Den där magkänslan… Del 2

När Senior kom ner till oss på Öland var han i ett uruselt skick. Han
var deprimerad, aggressiv, manisk och jag förbjöd honom att gå tillbaka
till jobbet. På nätterna hade han mardrömmar, han skrek och for runt i sängen så saker på sängborden flög iväg. På dagarna var han nästintill apatisk, manisk och väldigt kontrollerande. Vi pratade massor och han bad till slut om min hjälp. Den
skulle han förstås få, men då var mitt krav att vi skulle göra det på
MITT sätt. Han skulle göra EXAKT som jag sa om jag skulle hjälpa honom,
annars kunde han sköta det själv. Han insåg att han var tvungen att lita
på mej, annars skulle han inte orka gå vidare.

Så när vi kom hem från Öland gick vi direkt till läkare som bara
genom att titta på honom gav en sjukskrivning på sex veckor och order om
att söka nytt jobb och nytt umgänge. Där började jakten på ett nytt
jobb och utrensningen av gamla sk vänner. Han flyttade hem igen och gick
dessutom med på att gå i terapi. Direkt fick han bevis på att de där sk
vännerna inte var några vänner – varken jobbet eller några vänner hörde
nämligen av sej en enda gång under de första 4-5 veckorna för att kolla
hur han mådde. Han ville nog inte ta livet av sej, han visste bara inte hur han skulle göra för att vända allt och bli glad igen. Men jag vågade inte lämna honom ensam särskilt långa stunder i fall att…

Så fort han insåg att han inte skulle
behöva gå tillbaka till jobbet släppte en stor del av stressen och han
blev kanske inte gladare, men mindre olycklig… han sökte jobb nästan
varenda dag genom att åka runt och lämna CV på vartenda ställe han körde
förbi. Men är man deprimerad så orkar man bara en liten stund i taget
och så var det även med honom… Att hitta jobb var inte det lättaste,
men responsen var ändå positiv… Av de första tjugo sökta jobben fick han svar från ungefär hälften att de skulle spara hans uppgifter och två av dem skulle höra av sej inom kort igen.

Jag tog hand om hela hans ekonomi redan i maj. Jag kollade igenom varenda kontouppgift sedan årets början, gjorde en budget och spaltade upp allt så han skulle se exakt hur allt såg ut. När lönen kom in tog jag alla hans pengar förutom de som skulle gå till räkningar. Han fick säga upp sitt träningskort som han ändå aldrig använde och en massa annat, Spotify och mobilen var ungefär det enda han fick ha kvar. Han hade bara tillgång till en begränsad mängd pengar på sitt betalkort och det som fanns på Ica-kortet. Efter 3-4 månader var han faktiskt ikapp igen och kunde överleva på sin lön igen.  Jag hade stenkoll och ifrågasatte varenda uttag. Med hans tillstånd förstås. Jag skötte alla hans vårdkontakter (med hans medgivande funkar det) och var som en hök på allt han gjorde, vem han träffade, vem han pratade, chattade och sms:ade med. Han hade ögonen på sej och kunde inte annat än göra som jag sa och även om han protesterade ibland så tror jag att han tyckte det var ganska skönt att någon annan styrde upp hans tillvaro.

Han blev lugnare och mådde bättre. Han sov lugnare och kunde till och med skratta igen ibland. Men när det gått en månad hade han fortfarande inte fått något jobb och då var han nog uppe i 50-60 ansökningar. Sjukskrivningen började gå mot sitt slut och paniken kom tillbaka, ingen behandling hade heller påbörjats pga sommaruppehållet. Sjukskrivningen var dock inget problem, läkaren såg att han mådde bättre men inte bra och eftersom behandlingen inte påbörjats så förlängde han med ytterligare sex veckor. Å då hände det!!!

Fortsättning följer!

Den där magkänslan… Del 1

Den där magkänslan… Del 1

Då och då vet man inte vad man ska göra. Allt känns hopplöst och det enda man kan göra är att gå på sin magkänsla och hoppas på det bästa. Så var det i somras…

Efter att sonen själv gått ut med sin berättelse har jag fått tillåtelse att berätta en del av allt som hände. Han har läst igenom texterna och godkänt dem. För att det inte ska bli för mycket på en gång så delar jag upp berättelsen i flera delar. Vi har haft ett kaos runt oss och allt började egentligen för nästan 3 år sedan med en kulmen nu i somras.

Vi har haft väldigt många dödsfall runt oss de senaste åren. Vi har tillsammans tagit oss igenom sorgen och gått vidare. Men så dog Seniors fd bästa kompis förra hösten och några månader senare hans farbror (min svåger) och det var för mycket för honom. Han gick i baklås totalt.

Samma dag som svågern dog flyttade han hem till en kompis. Det var helt ok för mej, även om det gick lite snabbt. Men jag förstod ju att han var påverkad av det som hänt och var tvungen att göra något. Så han flyttade och den första tiden verkade allt ok. Sen började magkänslan göra sej påmind… något var fel… men jag kunde inte sätta fingret på vad det var. Erfarenheter från tidgare år och händelser gjorde att jag blev rejält orolig men drog mej för att rota i det. Jag visste nog redan då att det var en jobbig tid som låg framför oss.

Senior drog sej undan mer och mer och jag märkte att han mådde dåligt och levde ett rätt destruktivt liv. Vi hade redan tidigare pratat om att han måste fundera på att byta jobb, men han vägrade att ens tänka tanken. Runt påsk var han helt under isen. Det enda han gjorde var att jobba, han sov knappt och gick inte att prata med. Sa man nåt så fräste han bara tillbaka och nu började även kompisen han bodde hos att reagera och bad mej göra något.

Så jag började gräva i hans liv, tog reda på så mycket jag kunde, frågade honom, frågade hans kompisar och fick veta en massa konstiga saker. Min son är 21 år och nykterist. Ändå fick jag veta att han varit på krogen mycket och gjort av med stora summor på att bjuda folk som han knappt kände. Han hade också blivit övertalad/hotad att köpa ut en telefon med abbonemang till ett par tjejer (samma tjejer som lurade/hotade honom 2 år tidigare) som han nu stod och betalade medan de använde den. Han agerade taxi åt folk och blev ofta uppringd mitt i nätterna av folk som krävde att bli hemkörda. Med all denna kunskap började jag förstå varför det inte gick att prata med honom och att jag var tvungen att agera snabbt för att stoppa karusellen.

Det här var i april. Det första jag gjorde var att skaffa tillbaka telefonen. Jag har aldrig varit så förbannad i hela mitt liv (klicka på länken för den berättelsen) och det var ändå den lätta biten… det skulle ta ända till augusti innan alla papper och nummer var iordning så att han till slut stod på sin egen telefon och kunde använda sitt eget abonnemnag. Sen fick jag honom att gå med på att visa mej sina konton… jag lovade att inte skälla på honom, utan bara se hur illa det var och lägga upp en åtgärdsplan. Det var illa!

Folk hade utnyttjat min godtrogne son totalt och satt sprett på 10 000-tals kronor. Han har alltid varit sparsam och fått pengar över på den lilla lön han fått ut, nu var sparandet rejält uppätet och vissa månder hade han gått 8-10 000 kr back. När allt detta uppdagades gick luften ur honom, men han visste inte hur han skulle göra för att ta sej ur allt. Strax innan hans semester i slutet av juli, blev han manisk och agressiv och fick trassel med kompisar och folk på jobbet. LÖgnerna var många och rykten spreds. Han var i så dåligt skick att hans arbetsgivare skickade honom på semester några dagar tidigare än planerat och tur var väl det…

Hur det gick ska jag berätta i nästa del, annars blir detta för långt för att någon ska orka läsa.

ADHD – funktionsnedsättning eller funktionsförstärkning?

ADHD – funktionsnedsättning eller funktionsförstärkning?

För många är ADHD synonymt med ouppfostrad ungjävel. Det är också synonymt med en ensamstående morsa som inte har några gränser eller regler. Inget kan vara mer fel!!!

ADHD handlar inte om varken uppfostran eller gränser, det är ett funktionshinder som har med signalsubstanser i hjärnan att göra. Tyvärr är det inte mätbart och därför heller inte accepterat. Det som syns utåt är en okontrollerbar liten kille som pendlar i humöret och oftast är i ständig rörelse och skapar oreda precis överallt. Tittar man lite närmare ser man en utmattad mamma som kämpar med näbbar och klor för sin älskade unge. Att det även finns tjejer har man knappt upptäckt…

Jag har haft detta runt mej i 20 år, tänkte jag säga… men faktiskt i närmare 35 år. Två av killarna i min klass när jag gick i trean hade det med största sannolikhet, den ena sitter på kåken idag inlåst för att ha skjutit lite folk på Stureplan. Så när jag fick min äldste son för 21 år sedan var jag inte helt obekant med ostyriga och rastlösa smågrabbar. Problemet var bara att jag skulle ha detta runt mej 24/7. Problemet var också att jag var hemma på heltid med mina barn och därför inte hade någon dagispersonal som kunde slå larm åt mej. Alla vet hur dåliga sjukvården är på att lyssna på föräldrarna… och därför tog det närmare 5,5 år innan man tog mej på allvar.

Sonen fick sin diagnos när han var 7 år (18 månaders utredning) och började medicinera när han var 9. Det var första gången han kunde tänka en tanke hela vägen till slut, sa han själv. Han hade fortfarande sin energi kvar, men nu kunde han dessutom göra något av tankarna och inte bara bli frustererad av dem. Det var då han började med skytte och blev himla bra på det. Han hjälpte till på klubben och på tävlingar och älskade sitt liv i skytteklubben. Där var det struktur och ordning, men lite tävling, precis som han vill ha det.

Här om dagen lyssnade jag på Anders Bagge när han var hos Malou och pratade om sin ADHD. Han sa att han inte ser sina bokstäver som ett funktionshinder utan som en funktionsförstärkning. Och jag håller helt med honom och nu när jag frågade Senior sa han precis samma sak. Utan medicinen är min son en typisk ”starter”, han startar projekt men har svårt att avsluta dem. Allt heter ”ska göra sen” och det där sen glöms snabbt bort och sakerna blir ogjorda. Med medicinen är han fortfarande effektiv men kan även få saker helt färdiga och oftast orkar han betydligt mer än många andra. Han har energi för fler och använder den. Samtidigt blir han trött och ledsen lika intensivt och är då svårare att plocka upp till ytan igen. Allt han gör, görs i kubik på nåt sätt…

Sonens ADHD har gjort mej till en bättre människa. Jag har önskat bort de där bokstäverna många, många gånger – men det har konstigt nog sonen aldrig gjort. Jag ville ha bokstäverna själv och låta honom slippa. På så sätt skulle jag kunna ta över hans svårigheter och han skulle slippa. Så tänker nog alla mammor… Men nu kan man ju inte ta på sej andras problem utan får hitta ett sätt att förhålla sej till dem istället. Och det är då vi ser på styrkorna med ADHD´n, allt han klarar som inte ens ”normala” människor kan. Trots allt, så hade han körkort bara en månad efter sin 18-årsdag, dykcert och han har haft fast jobb sedan han var 15 år. Nu har han dessutom lyckats byta jobb och lärt sej nya rutiner, arbetsuppgifter och fått nya arbetskamrater. Sånt är svårt och läskigt för oss ”friska”, förstå då hur svårt det är för honom. Men han har klarat det! Stolt son, stolt mamma!

Ni får säga och tycka vad ni vill. Men här hemma håller vi med Bagge; ADHD kanske heter funktionsnedsättning, men det är nog egentligen en funktionsförstärkning. För min grabb klarar precis allt han vill, dessutom vågar han testa – vilka sk ”friska” gör det?

En glädjens dag!

En glädjens dag!

Solstrålen har blivit stor

Sedan i vintras har vi peppat Senior att söka nytt jobb. Han har jobbat på Mc Donalds i snart 6 år och trivts kanonbra. Men vi märkte att han började förändras, han fick dåliga scheman och var inte alls på samma soliga humör. Hur mycket han än jobbade så fick han ändå inte lönen att räcka till och med det i bakhuvudet kändes det osäkert om han skulle bli godkänd för en lägenhet när han väl kom så långt i bostadskön. Han behövde ett nytt jobb med bättre lön helt enkelt.

Men en person med adhd och framförallt tourette syndrom behöver man bearbeta ganska länge innan poletten trillar ner. Förändringar är lite läskigt och skjuts framför en så länge man kan. Men våren kom och sonen mådde ännu sämre. Nu började han dock prata om att byta jobb frivilligt och även om processen inte var klar så var den påbörjad. Å i somras blev allt ett faktum. Han mådde väldigt dåligt, kände sej utanför och ifrågasatt på jobbet. När han kom ner till oss på Öland på sin semester satte jag ner foten, jag hade aldrig sett honom må så dåligt. Han hade mardrömmar, var lättirriterad och ständigt trött.

När vi kom hem tvingade jag med honom till läkaren som sjukskrev honom direkt. Nu var det akut! Han var helt enkelt tvungen att byta jobb. Så vi tog några halvdagar och åkte runt med CV och jobbansökningar. Han orkade bara ett par timmar i taget, men efter några dagar hade han nog sökt ett 50-tal nya jobb. Några hörde direkt av sej via mail och hoppet var stort. Sen hände det inget alls… och hoppet svalnade. Men så dök det till slut upp ett gyllene tillfälle och det ena gav det andra och förra veckan fick vi veta att jobbet var hans!

Igår var det tog offentligt och han kunde äntligen säga upp sej. Å redan nästa vecka ska han börja sitt nya arbete som innebär ett helt annat liv för honom. Han ska numera jobba dagtid och vara ledig på helgerna och ändå få en lön han både kan bo och leva för. Han står på 11:e plats för en lägenhet och nu kan vi verkligen se fram emot att han kommer längre och längre fram i kön. Nu kan han faktiskt ta en lägenhet när han får den, utan problem.

Så igår var en glädjens dag! Senior var så glad att han knappt visste vad han skulle göra. Så han letade fram alla sina jobbkläder och åkte iväg med dem så fort han kunde. Jobbet på Mc Donalds har han haft sedan han var 15 och det har lärt honom massor! Men nu är det dax att gå vidare och påbörja sitt vuxna liv bland vuxna människor. Ta ansvar på ett helt annat sätt.

Jag är så otroligt stolt över att han tog steget. Han vågade lämna den säkra tillvaron i en miljö han haft under en väldigt lång tid för något helt okänt. Jag är helt säker på att det kommer att gå hur bra som helst och att det var helt rätt beslut att ta. Å han är mycket gladare! Han sover lugnt igen och även om humöret pendlar lite så är det mycket bättre än i somras. Han kommer att fortsätta sin läkarkontakt och kommer att få någon att prata med. Det finns en hel del att reda ut och prata om. Men jag tror att mycket kommer att lösa sej med det nya jobbet.

Så nu ser vi fram emot nästa vecka när allt det nya börjar  🙂

Mamma å en massa annat…

Mamma å en massa annat…

Idag för 21 år sedan blev jag mamma för första gången. Efter en gräslig graviditet kom det ut en liten parvel med en gyllene lock i pannan. 3200 gr och 48 cm som skulle förändra hela mitt liv. Å snacka om förändring.

Min enda karrärsdröm har varit att bli mamma, allt annat har varit oviktigt så länge jag kan komma ihåg. 23 år gammal, efter ett missfall ett år tidigare, blev drömmen verklighet.

Många säger att ”jag är ju fortfarande jag, även om jag numera har ett barn”. Jag håller inte med! Jag förändrades totalt när jag blev förälder. Jag var inte längre mittpunkten i universum eller ens i mitt eget liv. Jag fick ett ansvar och skulle ta hand om en liten liten människa som var totalt beroende av mej. Mer än jag kunde drömma om, skulle det visa sej. Det enda viktiga från och med den dagen var att sonen hade det bra. Han skulle från och med den dagen komma först av allt i mitt liv.

Jag är fullt medveten om att inte alla föräldrar resonerar som jag, men väldigt många. Att få barn förändrar livet för de allra flesta och man får en helt annan funktion och prioritering. För mej var det världsomvälvande. Särskilt som det visade sej att just min förstfödde inte var riktigt som alla andra. Vi fick diagnos när han var runt 7 år och då fick jag iaf bekräftat att jag inte var en värdelös morsa. Det är ju lite sånt man får höra när man har en son med bla adhd. Å sedan dess har vi kämpat och kämpar fortfarande. Livet är inte enkelt, särskilt inte med en diagnos som folk inte har förståeldse för.

Mitt liv blev tusen gånger rikare för 21 år sedan. Men också tusen gånger jobbigare. Jag har gråtit floder, skällt på lärare, medlat mellan kompisar, löst knipor och en massa annat. Jag har varit vårdare, sköterska, psykolog, chaufför, medlare och en massa annat. Mamma och en massa annat alltså. Vi har alltid kört med öppna kort. Mycket har gjort ont, besvikelserna har varit många. Ändå är mina barn förstås det finaste jag har. Jag skulle ta ner månen till dem om jag kunde. Jag skulle ge mitt liv.

Jag älskar dej ungen min, trots att livet med dej är kämpigt ibland. Jag önskar dej all lycka och det bästa i världen. Här kan du alltid hämta kraft, kärlek och stöd. Det är det en mamma är till för. Och lite annat.