Värk, trötthet och dåligt samvete… -

Värk, trötthet och dåligt samvete…

augusti 2, 2015 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

När man har fibromyalgi vet man aldrig riktigt hur dagen kommer att bli. I morse vaknade jag och var hyfsat pigg, det hade varit en bra natt med bara 8 vakna tillfällen. Jag gick upp, duschade och åt frukost. Sen kom den STORA TRÖTTHETEN. När jag snackar trött, så är det inte bara lite sådär lagom dåsigt som att man skulle vilja ligga och glo på tv hela dagen. När jag är trött så kan jag inte hålla mej vaken, jag kan alltså i princip stå och sova.

Vi kom ändå ut på promenad och gick 3-4 kilometer i hyfsat rask takt. Vi kom hem, jag jobbade lite medan Martin fixade lunch. Sen säckade jag totalt! Planen var att klippa gräs och börja städa trädgården. Mitt knä hade nog inte fixat att klippa hela gräsmattan, men jag hade iaf som plan att klippa delar av den. Men jag orkade inte. Efter lunch somnade jag och sov i flera timmar och när jag vaknade var gräsmattan klippt, Martin hade handlat och börjat fixa middag. Åååå så dåligt samvete jag hade. Igen.

Men Martin vet ju hur det kan vara. Som han sa till mej när jag ursäktade mej, så går jag ju inte och lägger mej för att jag vill, utan för att jag måste. Å gullig som han är hade han till och med köpt otroligt fina rosor till mej. Han är verkligen den bästa man kan ha som livspartner!

Nu har jag alltså sovit bort ungefär hela eftermiddagen och alla planer har flugit ut genom fönstret. Men så är det, bara att accpetera. Martin börjar jobba igen imorrn och veckan skulle ha planerats, men nu är det som det är. Allt jag skulle göra idag får jag göra imorrn, eller nåt… hela veckan förutom tisdag är oplanerad. På tisdag ska jag till min läkare igen och det är nästan så jag ser fram emot det. Då är det illa! Då mår jag inte toppen…

Så vi tar en dag i taget just nu. Promenerar när orken finns, jobbar i min takt och vilar när jag behöver. Ska röja i trädgården/djungeln under veckan, så vi kan åka iväg med skräpet tillsammans nästa helg. Som det känns just nu är risken stor att det blir en vecka i soffan med datorn i knät… och det är alltså helt ok för Martin – inte fullt så ok för mej.

Att ha kronisk värk vänjer man sej vid på nåt sätt, det är tröttheten som är värst. Besvikelsen när kroppen sviker en och det dåliga samvete och frustrationen att inte orka göra olika saker. Att känna att man sviker sin partner och familj. Ingen roliga känsla. När Martin kommer hem med blommor en dålig dag inser jag att han fattat mer än jag gjort. Han accepterar mej preciks som jag är och förstår mer än jag att jag måste lyssna mer på kroppen. Jag försöker, men lyckas inget vidare. Jag kanske lyckas bättre när jag blir äldre och klokare 🙂

Vägen till drömklänningen har redan börjat!

juli 26, 2015 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Test inför bröllop i juni 2013

Under våra 14 år på Viktväktarna har vi hjälp många blivande brudar med vikten för att de ska komma i sin drömklänning. En och annan brudgum har vi också haft äran att jobba med, men de är inte alls lika många och berättar inte lika högt om sitt mål.

Jag vet inte hur många som passerat oss genom åren, men det som slagit mej nästan varje gång är att de kommit för sent. Alltså inte för sent i livet, utan för nära vigseln. De flesta gifter sej på sommaren och inte förrän i januari – februari har de börjat sin viktresa. Ofta har det varit väldigt många kilon, inte några trivselkilon bara… Många har alltså inte hunnit hela vägen fram och därför inte varit helt nöjda när den stora dagen kommit.

Nu står jag alltså här själv. Jag har ingen drömklänning jag ska komma i. Tvärtom faktiskt. Det finns en klänning som jag köpt för 30 kr på Seconhand (den mittersta på bilden) som kan vara ett alternativ men det får vi se. Jag vill gå ner i vikt och försöka nå min drömgräns som är 55 kg, så att jag kan välja precis vilken klänning jag vill! Ingen vit brudklänning alltså, utan bara en snygg klänning som passar för ändamålet och som jag sedan kan ha efteråt. Men jag vill kunna välja precis vad jag vill utan att begränsas av volanger som väller ut på ställen där de inte ska välla ut.

Jag har ungefär ett år på mej, vigseln blir någon gång nästa sommar. Just nu väger jag ungefär 62 kg. Målet har hittills varit 58 eftersom jag inte vägt mindre än det på väldigt länge och det är en vikt jag kan hålla. Men förra gången jag vägde det hade jag ju en E-kupa att bära på, det har jag inte längre. Alltså borde jag kunna ta mej lite lägre ändå… När jag gifte mej förra gången 1992 vägde jag 51 tror jag, 22 år gammal och oförstörd. Jag såg ut som en gräddtårta i alla kjolar och den hellånga slöjan. Det kommer jag inte att göra den här gången.

Det jag lärt mej av alla våra brudar som passerat under åren är att ta itu med vikten tidigt. Långt innan all annan bröllopsplanering. När det närmar sej vigseln är det nämligen alldeles för mycket att fixa med och då försvinner fokuset på bra mat och motion. Stressen tar över och kilo läggs till kilo… så istället för att gå ner de sista veckorna, har många gått upp. Å det vill jag ju inte! Nu blir vårt bröllop litet men det är ändå lite grejer som ska fixas så där precis innan. Så planen är att ta tag i detta direkt, precis som vi gjort och sedan kämpa på så gott det går med alla event som är under året som kommer.

Jag kommer att vara rejält restriktiv med alkohol (en stor bov till snabb viktökning) så ni som går med mej på event får gärna se till att jag inte tar någon champagne om jag glömmer bort den lilla detaljen. Jag har lovat Martin att ta hand om min hälsa bättre och faktiskt vila när jag har ont, lyssna på läkarna och be om hjälp när de är för illa. Mina 10 000 steg om dagen ska jag försöka hålla, om det så ska bli på bandet inne. Och maten skrivs upp i VV-appen, så jag har koll. Inga större ansträngningar eller förändringar alltså. Får jag ok av min läkare så ska jag gå tillbaka till Sussie på Curves och försöka köra där ett par gånger i veckan. Mer orkar inte kroppen upptäckte jag.

Målet är alltså 55, men det är helt ok om jag inte kommer längre än till 58. Då är det så. Jag känner min kropp och vet att den är mer envis än min knopp. Jag blir inte besviken om jag stannar på 58, då är det som det är. Jag är inte 22 längre 🙂

Så nu utmanar jag alla er andra som också ska stå brud sommaren 2016. Oavsett om ni ska ta bort 2 eller 52 kg, så börjar vi nu! Inte i januari… då är det för mycket annat som ska fixas. Nu kör vi mot målet; drömklänningen! Ni som tror att ni ska vara gäster på ett bröllop kan också hänga på, ni vill väl också ha en snygg klänning på er?

Jäkla knän!

juli 16, 2015 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Mina knän har varit ett återkommande kapitel så länge jag kan komma ihåg. Jag har haft ont så länge att jag vant mej vid värken och fått en högre smärttröskel än normalt. Då känner man att det gör ont på ett nytt ställe, men bryr sej inte så mycket. Jag tänker mest att det väl går över snart. Om inte smärta sitter i väldigt länge eller är överjävlig förstås.

Högerknät gjorde ont i flera månader innan jag gick till läkare. Då hade jag gått med en inflammation i benet så länge att den spridit sej i hela kroppen och tog lång tid att bota. Eller bota… jag känner fortfarande av det ibland. I april smällde det till på framsidan av knäskålen på vänster ben när jag tränade, och det sa jag faktiskt till min kiropraktor bara någon dag senare. Han sa att jag formodligen haft en retning i knät som nu tagit ut sin rätt och att jag skulle vila. Det gjorde jag, och visst har det blivit bättre. Jag har kunnat gå mina promenader och häromdagen testade jag att springa lite och knät höll faktiskt.

Så förra veckan fick jag helt plötsligt ont i knäväcket på vänster ben. Började smörja med voltaren morgon och kväll och igår kändes allt nästan bra. Igårkväll träffade vi en bekant på hundpromenaden och gick lite längre än vanligt. De sista stegen hem var tunga, jag hade så ont att jag inte visste vad jag skulle göra när jag kom hem. Värktablett, inflammationsdämpande och smörja med voltaren. Idag är smärtan total! Sitter jag still är det ok. Går jag inne på platt underlag är det ok. Men så fort jag måste böja knät det minsta lilla och belastar det så gör det skitont.

Igår när allt var bra slaktade jag två syrener. Så planen idag var att få in alla kvistar i bilen och köra dem till sopen. För att få dem till bilen måste man passera en trapp, med två steg upp och två steg ner. Ont med andra ord… Jag ville självklart ha detta gjort innan regnet skulle komma och efterlyste hjälp på facebook utan någon större framgång. Så det var bara att köra igång. Jag hann halva högen innan himlen öppnade sej. Nu öser det ner och jag får en chans att vila knät en stund. Men det är väl sjutton att när man tror att allt är bra, så får man ont igen. Jag trodde jag skulle ha ont i överkroppen efter buskslakten, men inte då.

Jaja, nu får vi se när regnet slutar. Jag sväljer en värktablett till, kör iväg skräpet jag har och tar sen itu med resten senare. Knät får hänga med bäst det kan.

Nya tag gav schyssta resultat!

juli 13, 2015 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

I måndags var siffrorna på vågen oförtjänt höga, på två veckor hade jag gått upp 1,4 kg. En del kunde jag förklara, men det mesta hade jag faktiskt ingen förklaring till. Men både Martin och jag har känt att det varit jobbigt efter olyckan med både det ena och det andra så mycket berodde nog på psykisk stress. Förra söndagen bestämde vi oss för att vara extra duktiga några veckor. Martin anmälde sej till Paolo Robertos 15-minutersutmaning och jag började skriva min checklista igen. Vi körde igång på allvar på måndagen efter den bedrövliga vägningen.

Veckan har gått bra. Martin har kört sina 15 minuter med Paolo varje dag, plus lite tid på löpbandet. Jag har haft koll på maten och gått lite mer än vanligt. Men vi har ändå haft en champagnekväll, ätit taco och smaskat i oss glass. Inte varit stenhårda alltså, bara haft koll. Mitt mål för den här veckan var att ta bort ett halvt kilo, en hög siffra för att vara mej, men fullt rimlig med tanke på hur mycket jag gick upp snabbt. Snabbt upp brukar vara snabbt ner.

Det blev 1,2 kilo!!! Jag höll på att trilla av vågen! Mitt snitt under viktminskningen var mindre än 0,1 i veckan så att klämma till med över ett kilo är ju helt galet! Ett mindre mirakel faktiskt och en siffra jag inte lyckats med särskilt många gånger. Å Martin var ju inte sämre han… men hans resultat får ni se på hans blogg. Där kan ni också följa hans tid med Paolo, kanske är något för fler att testa?

Idag är det alltså måndag igen och veckan har kört. Veckans mål är 2 hekto, så jag kommer ner under 63. Målet är 60, det är min målvikt och sen vill jag ner till 58 om det går. Jag vägde 58,3 innan operationen i augusti och sedan dess har det bara gått uppåt. Nu äter jag värktabletter igen, så vi får se hur det blir med den där 58:an… Går det så går det.

Hur gör jag då? Jag äter efter Viktväktarnas program och skriver upp allt jag äter. Jag har 26 ProPoints om dagen som jag fördelar som jag tycker bäst. En del äter enligt mättande dag, men det passar inte mej. Jag väger och mäter och skriver upp allt i appen som har koll åt mej. Sen tar jag en halvlång promenad med hunden på förmiddagen och en tur på bandet under dagen och/eller en kvällspromenad tillsammans med Martin. Det blir allt mellan 5 000 och 15000 steg per dag. Jag äter allt men inte alltid och heller inte i stora mängder. Men jag avstår inte från varken godis, bröd eller pasta. Då skulle jag inte klara det. Jag stirrar mej heller inte blind på siffror, alla minus är bra oavsett hur stort det är. OCH jag ser det inte som någon quickfix. Jag har levt så här i 15 år nu och det är inget större problem, ibland trillar man av banan lite bara. Men då är det ju bara att köra upp igen, värre än så är det inte.

Man kan väl säga att vi lever som genuina Viktväktare 42 veckor om året och ligger i diket 10 veckor. På så sätt har vi under åren hållit vår målvikt mer eller mindre i en herrans massa år. Man måste inte vara stenhård, offra en massa eller straffa sej när det går åt skogen. Det funkar faktiskt ändå. Så nu kör vi en vecka till. På måndag får vi se om jag klarade målet på 2 hekto 🙂

Vågångest

juli 5, 2015 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Det är på sommaren jag brukar gå ner i vikt, komma i form och trivas i min kropp. Så är det inte i år. Jag vet inte vad som hänt, men de senaste veckorna har jag stadigt gått upp i vikt och nu väger jag mer än jag gjort på väldigt länge. Tror morgondagens vägning kommer att visa 1,5-2 kg plus på bara två veckor och jag har ingen rimlig förklaring till det.

Efter midsommar har jag sovit dåligt, magen har krånglat och jag har fått rejält ont i vänster knä igen. Men jag sköter maten helt ok och tar mina promenader, så även om det är plus borde det inte vara sååå mycket. Ett par hekto kan jag ta, inte kilon! Värmen ställer till det för många, men det brukar inte vara något problen för mej. Har det kanske blivit det? Har jag kanske kommit i klimakteriet? Men det känns inte så… jag svettas ju inte… är inte hungrigare än vanligt heller… Men jag tar värktabletter… det kan vara en orsak till viktuppgången. Jag brukar försöka undvika det.

Men visst, jag har inte skrivit upp det jag äter på ett bra tag. Ska börja med det nu. Efter sommaren ska jag be om läkartid för knät, måste kolla det nu när det gör ont både på bak- och framsida. Vill ju kunna träna igen och springa. Martin har signat upp sej för att följa Paolo Robertos 15-minutersutmaning, så jag kanske hänger på lite där också. Jag hade ju som mål att vara i mitt livs bästa form den här sommaren… men jag hade inte räknat med hinder i vägen. Iaf inte i form av en älg… han störde mej rätt mycket faktiskt. Visst, vi överlevde och blev inte särskilt skadade – men det satte sej en hel del i skallen. Hoppas få ordning på alla papper, så jag kan glömma det sen.

Hade räknat med en lugnare vår också och att Magasinet skulle ta lite mindre tid av mej. Men det blev mer jobb än jag tänkt och mer (god) mat än jag planerat för. Får lägga upp en bättre plan för hösten. Alkhol dricker jag knappt, så det är iaf inte problemet. Men det är klart… Juni bjöd på en SPA-helg, två kryssningar och ett antal olika firanden – plus krocken. Inte konstigt kanske att vågen pekat åt fel håll. Får bli ändring nu! Direkt! From idag är det checklista som gäller, Viktväktarnas App ska användas igen. Så kanske jag kan gå ner junikilona iaf under juli/augusti. Det är ju min årstid nu! 25 grader varmt och jag mår som bäst – ändå mår jag inte bra…

Måste tillbaka till mej själv! Hjälp! Måste skriva upp maten, måste motionera, måste sova, måste gå på toa, måste må bra! Det är dax nu!

Ps.missa inte instagram-tävlingen jag dragit igång.

Kroppen har längtat!

juni 17, 2015 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Nu har jag fått tillbaka mitt träningsrum efter en låååång tids väntan. Sedan mitt knä pajjade för ett par månader sedan har suget inte varit jättestort efter att träna även om jag känt att kroppen längtat efter rörelsen i löpningen. Men nu har knät hållit sej smärtfritt i någon vecka och idag klev jag upp på bandet igen. Ingen löpning dock, bara snabb promenad. Så skönt! Även om jag inte längtat så kände jag att kroppen saknat det.

Jag känder direkt hur kroppen svarade och hur den hade saknat att gå där. Nu frågar ni säkert: varför går hon inte ute i naturen? Det gör jag, med hunden. Men jag går eller springer hellre på bandet eftersom jag har jämt underlag som jag slipper ha koll på. Risken att trilla och stuka fötterna är minimal och det är något jag annars gör väldigt lätt. När jag tränar hemma kan jag också vänta på bud, svara på korta meddelanden, kolla på tv eller lite vad som helst. Nytta med nytta alltså 🙂

En annan bra grej är att man kan kliva direkt ur sängen, utan att fixa sej, duscha eller ha något särskilt på sej. Man tar bara på sej skorna och sparkar igång – enkelt! 4 kilometer blev det och sen var jag lagom varm och kroppen kändes bra. Lite mer av den här varan, så ska jag nog komma igång med löpningen igen snart. Men först blir det långa promenader på Öland med hunden i den härliga naturen där tillsammans med Martin.

I ett annat inlägg ska jag berätta om ett positivt besked som kom idag! Jag är så himla lättad!

Det finns hopp!

juni 2, 2015 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Det är andra JUNI och det är 14 grader ”varmt” ute. Det var alltså varmare i april… å det här ska kallas sommar?! När det gäller sommaren känns det som att hoppet är ute… men när det gäller vikten så finns det gott om hopp!

Måndagens vägning var varken upp eller ner. Jag stod tvärstill och det är faktiskt bra med tanke på hur veckan varit. Ett gäng pressvisningar, provsmakning på Pizza Hut, en 70-årsskiva och fel tid i månaden. Jag ska vara glad att det var stilla på vågen.

Nu är det betydligt lugnare! Gårdagens flytt gav mej rejält med steg och motion. Natten var besvärlig med dålig sömn och ont i ryggen, så idag är jag trött och har värk i kroppen. Idag är jag helt ledig så när som på att jag och sonen ska till IKEA och köpa lite grejer som han saknar, bla en rullgardin. han vaknade med solen i ögonen imorse 🙂

Imorrn har jag en pressfrukost, sen lugnt. På torsdag tre pressgrejer och sen snabbt hem för att åka till Varberg. Helgen ska tillbringas på Varbergs Kurort i total stillhet med porlande vatten och bra mat. I bästa fall blir det fint väder så man kan ta promenader på stranden. Men det ser inte så lovande ut, just nu verkar det bli ösregn… jaja, får ta med massor med läsning för att fördriva tiden och verkligen koppla av. Meningen är att vi ska uppleva stället, insupa atmosfären och testa lite behandlingar för att sedan skriva om det. Så det blir nog bra vilket väder det är blir. Bara stillheten ska väl få kroppen att varva ner och kilona att släppa hoppas jag. Det finns ett gym där också…

Planen är alltså att vågen ska peka neråt på måndag. Å nu när sonen nu flyttat kan vi ha lite andra rätter på menyn, som han inte gillar. Så ikväll gör vi en spenatpasta med mycket vitlök. Vi äter mer och mer vegetariskt här hemma, både med tanke på miljö, plånbok och för att det är himla gott. Spenatpastan gör jag genom att fräsa upp bladspenat med lite smör, jag finhackar vitlök och låter fräsa med spenaten. Sen häller jag på matlagningsgrädde tills det blir lagom mycket sås och kryddar med salt och vitpeppar. Såsen häller jag över kokt tagliatelle. Enkelt, snabbt och jättegott! Och ganska lite PP.

Jag kan faktiskt laga mat, även om jag tycker att det är fruktansvärt tråkigt. Martin tycker det är kul, så då är det ju bättre att han fixar den biten. Vi gör det vi är bäst på helt enkelt, jag sköter tvätt, städning, gräsklippning och planering. Så fixar Martin med bilen, allt tekniskt och tjänar våra pengar. Jämställt och bra i våra ögon. Det är jag som gör av med pengarna han tjänar, det är väl otroligt bra fördelning 🙂

Idag har jag en sjuk man här hemma, han har en rejäl ”mancold”. Så nu ska jag gå med hunden, fixa lunch och sedan invänta sonen. Det känns bra att ändå vara så pigg som jag är i nuläget med tanke på min fibro och väderomslagen. Ska försöka börja träna lite försiktigt igen, knät är inte helt bra. Men det blir nog några bra veckor framöver men fina minus på vågen. Snart är jag där jag ska vara igen.

Det gick i lås!

juni 1, 2015 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Bosktavligt talat så gick allt i lås idag, låset blev lixom avgörande. Vi visste ju inte hur det skulle bli med sonens flytt… skulle de föregående hyresgästerna vara utflyttade och skulle det vara städat??? Det fanns ju en viss risk för avhysning och då skulle han inte få flytta in förrän tidigast imorrn. Sonen ringde till hyresvärden strax efter 9 och jodå, lägenheten var tom! Det vara bara ett liiitet problem… de hade låst och slängt in ALLA nycklar i ett kuvert genom brevinkastet… ingen kunde alltså komma in i lägenheten.

Strax efter lunch fick jag rycka ut och springa upp till lägenheten för att träffa bovärd och låssmed. Låssemeden fick helt enkelt borra upp låset och byta ut hela kalaset. Sen kunde vi tillsammans gå in och besikta städningen, vilken var helt i sin ordning. Jag kvitterade ut nya nycklar och kunde skicka bild på nycklarna till den lycklige sonen som förmodligen hade lite svårt att jobba klart 🙂

Jag packade bilen full och körde alla typ 200 meter till lägenheten. Tömde bilen och fixade lite. Ganska snart kom Senior och hans pappa för att hjälpa morfar som kom med sängen och soffan. Sen tog vi ett varv till med min bil och sen var det klart så långt. Resten av grejerna står hos mormor och morfar och ska delvis hämtas imorrn.

När Martin kom hem åt vi inte flyttgröt, men flyttsallad och sen gick vi tillbaka till lägenheten för att visa den för Martin och ställa dit ett par lampor. Vi gjorde också en liten inköpslista, så imorrn bär det av till IKEA. Det behövs duschdraperi, rullgardin, ett par taklampor osv. Han har fått massor med bra grejer under åren, som knivar, bestick, kastruller och massor med presentkort på bla IKEA. Så det mesta finns, men lite behöver kompletteras och då kommer ju presentkorten väl till pass. Vi har lovat att köpa lite när vi är i Ullared på fredag, då mest rengöringsmedel och städgrejer.

När vi lämnade den lille sonen var han helt slut, men så lycklig. Han kommer att sova så gott inatt. Å det kommer jag med att göra! Hela kroppen gör ont och jag är sååå trött! Hade jag kunnat så hade jag burit in löpbandet i Senior gamla rum direkt! Jag har städat av där och väntar bara på att Junior ska komma och hjälpa oss. Snart har jag mitt träningsrum igen!!! Jag älskade mitt träningsrum som jag hade i hela fyra månder förra året. Nu är det för gott!

Nu bor alla där de ska! Alla är nöjda och trivs med sina liv. Äntligen kan Seniors nya liv börja 🙂

En sån dag idag…

maj 29, 2015 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Det är väderomslag igen och kroppen värker. Jag är trött och har inte lust med något alls. Just idag skulle jag haft lite tid att sitta i solen, läst ikapp en massa papper och ladda lite energi. Men precis just då väljer solen att gå i moln och det är bara 10 grader ”varmt” ute. Det är alltså snart juni och jag har fortfarande strumpbyxor på mej när jag är ute! Nåt är fel!

Hundpromenaden får vänat en stund i hopp om att det ska bli lite varmare. Baileys sover ändå gott, så det är ingen brådska. Jag ska sätta mej och jobba ikapp lite, planera inför nästa helg i Varberg och fixa lite här hemma.

Jag har insett att huset behöver målas om lite snabbare än jag tidigare tyckt. Mina händer håller inte längre för att göra det själv, så jag måste hitta någon som kan göra det åt mej. Så just nu efterlyser jag målarfirmor som gör ett bra jobb, är trevliga och har rimliga priser. Får vi se hur lätt det blir att hitta en sån… å då måste jag bestämma om jag ska ha kvar färgen på huset som nu är vitt nertill och rött upptill, eller om det ska bli helt rött. Det jag däremot ska fixa själv är att skrapa ett fönster och måla det, det klarar jag nog.

Det har trasslat till sej lite med Seniors flytt också… hyresgästen som bor där nu verkar inte vilja flytta ut. Vi hade hoppas på inflytt under helgen, han har iofs egentligen inte tillträde förrän på måndag. Men den nuvarande hyresgästen har öht inte ens börjat packa… idag får vi veta mer. Blir det avhysning kommer han inte in förrän i mitten på nästa vecka. Lite surt nu när han ser fram emot en flytt, men men…

Humöret och kroppen är alltså inte på topp, men det är så det är i mitt liv. Det får bli lite som det blir idag. Jag har bara ett enda måste och det är att hunden ska ut, det fixar jag!

Ha en fin dag everyhopa!

Minus på vågen och god lunch

maj 25, 2015 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Måndag igen och vägning. Förra veckan var en riktigt katastrof när det gäller maten… pressvisningar, alkohol och bufféer är verkligen ingen som gör att vågen tar ett glädjeskutt neråt. Men det blev faktiskt ett minus ändå! Hela 2 hekto. Min viktkurva det senaste året ser ut som värsta slalombacken, men det är faktiskt inte mer än knappt 3 kilo. Det ser alltså mycket värre ut än det är 🙂

Den här veckan blir lite bättre, tre olika pressevent men inga större mängder mat som jag har förstått det. På söndag fyller min pappa 70 år och då är det klart att det blir en hel del gott, men det brukar bli helt ok ändå när föräldrarna bjuder på mat. Så jag hoppas på ett minst lika stort minus nästa vecka.

Idag är jag ”ledig” och har haft en riktigt produktiv dag. Inte jobb-mässigt, men hemma-mässigt. Baileys har fått en ordentligt promenad och tassvård. Vi har legat på golvet och myst och slipat klorna med dremmeln, så nu är han både färdiggosad och har snygga tassar. Han gillar inte alls att fixa klorna, men med slipmaskinen funkar det helt ok. Mycket bättre än den läskiga klotången.

Jag har kört en tvätt- och en diskmaskin och plockat ur bägge. Flera stora pappershögar har rensats och massor har slängts. Så nu får vi plats att packa ihop Seniors alla glas på köksbordet och ställa grejer som han ska pack ner. Jag har inte sett vårt köksbord på väldigt länge… nu hoppas jag att det ska vara framkomligt ett tag framöver.

Jag fixade en av mina favoritluncher, Quesadillas. Så enkelt och gott! Man tar bara två tortillabröd, lägger 60-70 gram skinka mellan plus några matskedar riven ost och värmer i stekpannan. Det brukar bli ca 10 PP, vilket kan vara lite mycket till lunch – men det är så gott så det får vara värt det 🙂

Nu har jag snabbstädat lilla toaletten och ska sätta mej och jobba resten av dagen. Det känns jättebra att ha hunnit så mycket som jag gjort hittills. De dagar som kroppen fungerar måste jag passa på att göra så mycket som möjligt. De kommer ju ganska många dagar som inte är alls så bra att jag får något alls gjort. Så är livet med kronisk värk, man kan inte alltid planera.

Hoppas ni har en riktigt bra dag allihopa!

Man måste ha ett mål!

maj 21, 2015 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Sommaren 2014

Även om jag slutat jobba på ViktVäktarna så är jag fortfarande engagerad i andras viktnedgång samtidigt som jag kämpar på själv här hemma. Med 14 år på VV har man ju fått en del kunskap som går att använda även i fortsättningen. Både för min egen del och för att hjälpa andra. För det gör jag fortfarande! Både här på bloggen, på olika FB-grupper och även lite privat försöker jag att stötta och pusha.

Vi som jobbar eller har jobbat med viktminskning vet att motivationen håller i sej i ca 6 veckor. Sen tröttnar man av olika anledningar. Många tar tag i sin vikt eller andra förändringar som ska göras i januari och/eller i augusti och efter ett par månader så rinner engagemanget ut i sanden och man säger att motivationen tappats bort. Hur ska man hitta den igen?

Jag påstår att motivation inte är något som kommer av sej själv. Motivation är något man själv skapar och ibland får lura sej till. För mej räcker det oftast med att ställa mej naken framför spegeln… det behövs inte särskilt många sekunder för att konstatera att jag inte gillar det jag ser och att jag faktiskt måste skärpa mej. Problemet är att mitt stora mål är nått och att jag inte har något nytt. Å har man inget konkret mål som är viktigt för en, då vet man inte vad man ska sträva efter eller vart man ska. Då är det svårt att komma dit man vill, eftersom man inte vet var man vill och varför. Så jag måste hitta ett nytt mål! En viktig anledning att orka vidare. Något som är viktigt för mej.

Mitt stora mål var att nå bmi 25 och bli godkänd för en bröstförminskning. Det gjorde jag och operationen utfördes i augusti förra året. Nu mår jag mycket bättre och har den kropp jag alltid önskat mej. Jag är symetrisk, kan röra mej obehindrat och mår verkligen toppen i min nya kropp. Men vågen går stadigt åt fel håll och jag är lixom nöjd… trots att jag ser och känner att jag väger lite för mycket. Mitt bmi just nu är 25,7 och jag som är normalt byggd och inte tränar särskilt hårt kan numera gå efter bmi-tabellen och kan alltså konstatera att jag är för tjock. Kanske inte tjock, men jag väger för mycket för min hälsas skull.

Så hur får jag tillbaka motivationen? Vad ska bli mitt nya mål? Hmmm… motivationen brukar komma med solen. Men jag måste ju ta tag i mej även om det regnar… nytt mål skulle kunna vara att gilla det jag ser i spegeln. Men kommer jag någonsin att göra det? Jag har en känsla av att jag alltid kommer att se något fel hur ”perfekt” jag än blir. Knepigt!!!

Jag har hela tiden haft som mål att bli den piggaste pensionären. Men det är så luddigt. Vaddå piggast? Om alla andra är det minsta krassliga eller småfeta, så blir jag ju piggast nästan oavsett hur jag mår så länge jag ligger kvar på den vikt jag har… nä, det räcker inte! Jag ska väga 58 kg den dag jag fyller 50, för då ska jag glida runt i en ny läcker bikini på stranden på Samoa!!! Så! Nu har jag ett konkret mål! Väger jag inte 58 då, så blir det helt enkelt ingen drömresa!

Jag har 4,5 år på mej. Det ska väl baske mej räcka för att ta bort 5 kg!!! Så kom igen nu alla tappade sugar. Sätt upp ett konkret mål, så ska ni se att motivationen kommer tillbaka. Men ha inte så förbankat bråttom! Hållbar viktminskning tar tid, låt den göra det!

Vägdagar = ångestdagar?

maj 18, 2015 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Förra måndagen var det plus… så även denna… men det var ju inte så konstigt, mer väntat kan man väl säga. Frågan var inte om det skulle vara plus, utan hur mycket.

Att vara iväg på en resa som någon annan arrangerat är inte så lätt. Mattiderna var inte de vanliga och maten var totalt utöver det vanliga. Att gå på restaruanger med sk fine-dining hör ju inte till vardagen direkt och då sitter iaf inte jag och petar eller räknar PP. Både Indigo inne i Mariehamn och Smakbyn var just såna restauranger som man sällan besöker och med kända kockar som gjort sej ett namn på sin matlaging. Folk åker långt för att få äta på tex Smakbyn, inte bara för att maten är god utan för att det är en upplevelse.Jag åt av maten, njöt och tar nu konsekvenserna av det.

De måltider vi kunnat bestämma över själva har varit helt ok, då har vi plockat ihop vår egen sallad i butikerna salladsbuffé eller köpt bröd och pålägg. Sen har vi ju gått en massa också och det hjälpte nog till att inte göra pluset värre. För nu blev det ”bara” 0,5 kg upp, trots alls. Å det ser tyvärr inte bättre ut den här veckan… av sju dagar är det fyra som andra lagar min mat. Det är pressvecka vilket innebär provsmakningar av bla glass två gånger och smirnoff en gång. Men det innebär också ca 15000 steg per dag och det väger iaf upp lite. Veckan avslutas med en hel dag på Furuvik och Melodifestival. Ett plus är alltså att vänta igen.

Sen blir det lugnare och då återupptar jag min viktkamp. Jag hoppas att min önskan om sol och värme uppfylls, då blir allt så mycket lättare. Då blir promenaderna längre och maten bättre planerad. Min viktkurva är väldigt väderberoende, å det beror förstås på min fibro. Jag fungerar inte när det är kallt, blir smådeppig och får ont. Får jag bara sol på näsan så blir allt bättre och viktkurvan dyker neråt!

Jag tror att nyckeln till en lyckad viktminskning är att man accepterar att livet inte är spikrakt. Att det går upp och ner och att man måste vara snäll mot sej själv. Visst kan man bli sur över ett plus som man inte förstår, men då är det bara att inse att kroppen är ett mysterium och fortsätta kämpa. När livet kör ihop sej blir det förmodligen ett plus och då är det så. Stressar man upp sej för mycket över det så blir det bara ännu värre och ännu svårare att komma tillbaka på banan. Förr var vägdagarna ångestdagar, nu tar jag det för vad det är. Går jag upp så är det så, så länge jag vet varför och har en viss kontroll även över pluset.

Mitt stora viktmål är ju avklarat och jag har inget nytt. Det är ett problem, jag har nämligen inget som lockar. Jag var tvungen att gå ner i vikt för att få min bröstförminskning, nu är den gjord. Visst vill jag vara smal, snygg och ha vilka kläder som helst. Men det är inget exakt mål som jag kan sträva efter. Jag måste komma på något nytt som jag verkligen vill. När det bara handlar om ett fåtal kilo är det svårt att bibehålla motivationen. Man duger lixom som man är…

Jag har heller ingen brådska längre, utan det blir lite som det blir. Jag vet ju att om jag bara ger mej katten på det, så trillar kilona av. Å så blir det i sommar. Särskilt när Martin är ledig. Då är det bra mat och långa promenader som gäller. Men för mej är ändå skrattet och tiden i solstolen det viktigaste. Det är där kilona försvinner. När jag får vila och göra som jag vill. Då mår jag bra och då går jag ner i vikt. Sen är det klart att jag måste hålla koll på maten och det gör jag med Viktväktarnas app, den är suverän!

Jag vet vad min kropp kräver och det är god sömn, värme och vila. Vad kräver din kropp? När mår du som bäst? När du kommer på det, då kommer kilona försvinna.

En ljuvlig dag!

maj 10, 2015 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

I fredags jobbade jag häcken av mej här hemma för att vara heeelt ledig igår. Jag röjde i trädgården, körde skräp, klippte gräset för första gången i år och en massa annat. Strategin funkade! Igår njöt vi av solen precis hela dagen!

Martin och jag började med en lång frukost tillsammans ute i trädgården. Vi satt i bara underkläderna, pratade, åt och hade verkligen kvalitetstid tillsammans. Sen drog vi på oss kläderna och tog med Baileys ut på långpromenad. Det hade precis varit kosläpp så det var en hel del människor i rörelse. Baileys fick hälsa på kavlarna i hagen och fotas med en miljon tusenskönor. En riktigt skön, avkopplande och välgörande promenad.

Efter lunch satte jag mej i solstolen, i bikini och läste. Jag har massor att läsa ikapp, bland annat sisådär 10-12 nummer av Allas och ett gäng böcker som ska resenceras. Två tidningar lyckades jag läsa igenom innan jag somnade en kort stund, men då hade jag iaf lagt mej på altangolvet på en filt. Där låg Baileys och jag och riktigt fulsov, sådär så man drägglar… gött var det iaf 🙂

Motvilligt gick jag in vid 18-tiden för att äta middag – då sken solen fortfarande för fullt. Jag gav mej själv hela gårdagen ledigt i solen eftersom jag visste att det skulle bli rgen idag. Å visst blev det det. Jag vaknade till en grå himmel och direkt känns allt mycket tråkigare. Det ska tydligen bli fint imorrn igen, men sen verkar hela veckan styras av regn… blä! Det är inte bara det att det är tråkigt, jag får ont av väderomslag och fryser så det gör ont inne i skellettet. Jag trivs bäst i sol!

Så idag sitter jag och försöker få så mycket som möjligt gjort, så jag ska kunna sitta i solen imorrn igen. Så får det väl bli en vecka framför datorn om vädret blir som utlovat. Tills på torsdag det vill säga, då åker vi nämligen på upptäcksresa till Åland! En helg då vi ska se vad ön har att erbjuda och sedan skriva om alltsammans. Då får vi verkligen hoppas på bra väder!!!

Har ni några tips på vad vi borde se eller göra där? Eller något ni själva är nyfikna på och vill veta mer om? Ge oss tips!

Plötsligt händer det!

maj 5, 2015 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Ibland känns det som om livet går i skov, en period kan vara riktigt kämpig och sen vänder det plötsligt och positiva nyheter läggs på varandra. Så är det just nu, positivt alltså 🙂

Min kropp gillar inte vädret just nu, jag har sällan haft så ont faktiskt. Kylan, blåsten och väderomslagen är inte bra för oss med fibrolmyalgi. Så är det bara. Då är det extra trevligt när det händer kul grejer som värmer upp en lite. Igår började allt positivt direkt på morgonen och fortsatte faktiskt hela dagen. Jag reagerar lite fel när det blir mycket positivt på en gång, men det återkommer jag till…

Det var måndag igår och som vanligt på måndagar så börjar både dagen och veckan med vägning. Jag har ju gått upp de senaste två veckorna och min önskan var att ta brot hälften av det jag gått upp. Det blev bättre än så! 6 hekto var borta! I bästa fall kan jag ta de resterande två till nästa måndag, eller mer…

Sen öppnade jag mailen och där står det att Senior fått den lägenhet han tittade på förra veckan och nu alltså fått erbjudande om att skriva kontrakt på! Efter fyra år har han äntligen fått ett förstahandskontrakt på en etta här i närheten i ett områden han vill bo i. Av praktiska skäl har vi låtit mailen gå till mej och jag skickade snabbt vidare det till honom och fick tillbaka kommentaren OHERREGUD! Han var så otroligt glad! Å det var förstås jag med! Han flyttar redan 1 juni och då får jag tillbaka mitt träningsrum! Jag älskade mitt träningsrum och har inte alls varit lika motiverad att träna sedan jag fick flytta in grejerna i vardagsrummet efter hans senaste hemflytt. Nu kan jag flytta tillbaka igen, för gott!!!

Två bra grejer och klockan var inte ens nio. Då började katastroftänket, för sån är jag… så bra grejer… när ska smällen komma? Vad ska hända nu som är riktigt dåligt och jobbigt? För så har det varit tidigare, det har varit mer negativt än positivt. Ibland så mycket att jag inte ens hunnit hämta andan mellan katastroferna. Sedan jag träffade Martin har detta ändrats, men jag har fortfarande inte vant mej vid att saker och ting faktiskt kan vara bara bra. Bara för att det händer något positivt så behöver det innebära att något dåligt ska hända. Men tankar är svåra att förändra… är ni likadana?

Hände det något dåligt då? Nope! Inte en enda sak faktiskt. Tvärtom! Jag var på en jättemysigt presslunch på en båt med Strömmabolaget. Vi fick fantastisk mat medan vi åkte fram och tillbaka till Drottningholm. Härligt sällskap hade jag också. Men man blir trött av postiva reaktioner och värk, så jag tvärsomnade när jag kom hem och frös resten av kvällen. När jag fryser spelar det ingen roll vad jag gör, det blir inte bra förrän jag får sova ordentligt. Idag är jag ganska ok igen.

Sen hände det faktiskt en stor sak till, men det berättar jag om senare…

Stroke!?

april 30, 2015 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Trött och ont, men det går att dölja.

Som ni vet så har jag min dagar då allt känns dåligt, så är det att ha fibromyalgi. Jag kan hålla ett högt tempo, några dagar… sen måste jag vila om jag inte ska få ont eller bli dålig på annat sätt. Förra veckan blev det för mycket, men det visste jag redan innan. Så jag var beredd… så beredd man kan vara.

I måndags var jag fortfarande inne i tempot och var på Stockholm Beauty Weeks första dag av tre. Det var pressvisning med en massa utställare och information, god frukost och god lunch. Tyvärr var det mycket doft också, så jag var tvungen att gå därifrån tidigare än jag tänkt mej. På tisdagen hade jag bara en enda grej inbokad och det var ett besök hos min kiropraktor som låste upp hela mej. Jag hade rejäla låsningar i hela kroppen och var helt sned i både rygg, bäcken och nacke. Men det fixade han!

Resten av dagen gick åt till att knappt göra något alls, förutom att handla och gå med hunden. Jag var dödstrött! Sov en kort stund, men kunde inte riktigt koppla av. Så på kvällen smällde det till i huvet och jag blev faktiskt lite skraj. Det blixtrade på ett ställe bak i skallen, jag mådde illa och kunde inte ta minsta steg utan att hela huvet bultade. Stroke… gick genom skallen, men det skakade jag bort och gick och la mej istället. Jag sov illa, kunde inte vända mej i sängen utan att hela huvet exploderade och kunde därför inte slå på Martin när han snarkade. Vaknade lika trött som när jag gick och la mej, men åkte ändå in på en pressfrukost.

Gårdagen var inte kul. Molandet i skallen, var nog en rejäl nackspärr. Ingen fara på taket. Det fick bli ett par timmars tupplur och sen kunde jag faktiskt tänka igen. Mailen kollades, jag kunde jobba lite och gick en sväng med Baileys. När Martin kom hem var jag nästan som vanligt. Men trött. En sån där trötthet som inte försvinner med lite vila, det krävs mycket vila! Jag fryser, kroppen gör ont och ögonen svider. Vi gick och la oss tidigt och Martin bestämde att han skulle sova i gästrummet så jag fick ordentligt med sömn. Som jag sov!

Vaknade i morse och kände mej mycket bättre, nacken går att röra även om den gör ont i vissa lägen. Jag har jobbat igenom mailen sedan flera veckor och hittat missade mail och pressinbjudningar. Skit. Men nu är jag iaf igenom! Har ett gäng texter att skriva, men det får gå i den takt det går. Imorrn ska jag till Kolmården större delen av dagen, men sen är hela helgen ledig. Då hinner jag nog en hel del. Nästa vecka är det lite lugnare, lite…

Ikväll är det Valborg, vi ska bara äta god mat och inte se en enda brasa. Imorrn är det maj och jag hoppas att värmen kommer med den nya månaden. Jag vill ha varmt VARJE dag, inte bara en stund då och då. Trädgården ska fixas, gräset ska klippas, jag och hunden vill ligga i solen och sova. För det krävs värme! Ge mej! Jag vill bli varm hela vägen in i kroppen, känna solen i ansiktet och slänga jackan. Jag vill ha sommar. Så enkelt är det. För då mår jag bäst!

Ha en fin valborg och en trevlig första maj.