Tips på smygträning -

Tips på smygträning

oktober 23, 2015 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Inte nog med att jag påstår att alla har tid att träna. Jag vill också påstå att 99% av oss alla kan göra någon form av träning. Allt handlar, precis som jag sa förut, om vad man lägger in i begreppet.

Alla har inte tid att åka iväg på ett gym, alla kan heller inte göra det. Men alla har tid att göra något litet och nästan alla kan göra något litet. Det där som gör att vi mår liiiite bättre än om vi inte gjorde något alls. För ni vet väl att hur långsamt man än går, så varvar man ändå den som är kvar i soffan… värt att tänka på när man inte orkar göra något alls.

Eftersom jag vill uppmuntra till minsta lilla rörelse, utan att det ska ta en massa tid i anspråk så vill jag tipsa er om tillfällen för snabb träning och övningar som inte ens känns som träning. Så där så man knappt märker vad man pysslar med 🙂

Ta tex reklampauserna, 3-4 minuter ungefär en gång var 20:e minut. Vad gör ni då? Själv brukar jag gå på toa, städa eller pyssla med mobilen. Men jag kan också ställa mej framför tv´n och gå på stället, göra knäböj i soffan genom att ställa mej och sätta mej upprepade gånger eller sitta på en pilatesboll och se resten av programmet. Gör man små övningar i reklampauserna så försvinner ingen tid alls och man behöver bara stå ut ett par minuter i taget. Bara att stå och trampa på stället i fem minuter ger mej tusen steg, under ett program kan jag alltså trampa ihop 4-5000 steg utan att ens märka det.

Om man orkar ta sej ner på golvet finns en jätteenkel övning som känns bra i magen och det är att ligga på rygg med ben och höfter i 90 graders vinkel och sedan ”dippa” tårna (en fot i taget) i golvet. Dippa 10 ggr, vila några sekunder, dippa 10 ggr till. Blir det för enkelt ökar du vinkeln på knät och lixom puttar iväg tårna. Glöm inte att trycka ner svanken i golvet. Det här känns rejält i magen! Jätteenkel övning som ger rejält med träning för både mage och rygg faktiskt, utan särskilt mycket ansträngning.

Jag är fullt medveten om att vi alla har olika begränsningar. Själv har jag kronisk värk pga fibromyalgi, snett bäcken och lite annat. Även om jag har ständigt ont i kroppen, så har jag inte ont precis överallt samtidigt. Har jag ont i benen en dag, så kan jag ändå sitta påm pilatesbollen. Har jag ont i armarna så kan jag ändå dippa tårna. Att bara sitta på en pilatesboll eller trampa lite på stället och kolla på tv kan jag göra i vilket skick som helst, iaf en liten stund. Jag är inte rädd för värk, så skulle övningarna göra lite ont då och då så får de väl göra det då – så länge det inte blir för smärtsamt. Värk är oftast inte farligt, så länge man vet var gränsen går.

All rörelse är bra! Att då röra sej när man knappt ens märker det och utan att det tar en massa tid är väl toppen. Jag vet andra som gör knälyft medan de borsta tänderna, lyfter shampoflaskor när de sitter på toa eller gör fem armhävningar varje gång de går in i köket. Där går min gräns! Mina handleder klarar inte att göra armhävningar. Men bara tanken… hur många gånger går man inte in i köket lixom?

Här är en annan bra övning som man kan göra med barnen eller när man inte riktigt vet vad man ska göra men ändå vill göra nåt.Ta en kortlek, bestäm att hjärter ska vara tex utfall, ruter knälyft, klöver burpees och spader situps. Så tar du (eller barnen) ett kort och är det tex hjärter 2 så är det alltså 2 utfall, spader 7 är 7 situp osv. Du gör övningen – barnen räknar så får du träning och barnen övar att räkna. Enkelt och något man kan göra tillsammans! Kvalitetstid och man väljer själv svårighetsgrad på övningarna och hur länge man ska hålla på.

Det här är bara några förslag på träning man kan göra utan att det känns som träning och utan att det slukar tid. Det finns massor med fler exempel och ni har säkert en massa egna idéer. Man måste absolut inte träna för att gå ner i vikt, det fixar man med mat – men vill man må som bäst när man blir äldre så är faktiskt lite träning i princip nödvändigt. Hur tråkigt och omständigt det än är…

Så försök få in lite smygträning då och då. Du märker det knappt under tiden, men jäklar vad du kommer att känna dej duktig när du gjort det! Och får du sedan in det i din vardag så kommer du snart till och med att sakna det. Å kroppen kommer att tacka dej!

Ge gärna fler tips på träning man kan göra utan att det knappt märks 🙂

ALLA har tid att träna!!!

oktober 21, 2015 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Nu ska jag sticka ut näsan rejält genom att påstå att ALLA har tid att träna! Ofta hör man ju nämligen att folk säger att de inte har tid. Men då undrar jag lite vad man lägger i begreppet ”träna”? Måste det verkligen ta så mycket tid?

För många är säkert ordet ”träna” synonymt med att packa en träningsväska, ta sej till ett gym eller liknande, bränna av ett pass, duscha och sedan åka hem igen. Något som kanske tar en timme eller mer av vår värdefulla tid. Man kanske måste fixa barnvakt osv. Jag påstår att det är mycket enklare än så.

Att träna betyder ju egentligen bara att göra något som ökar vår puls eller att vi gör något som är bra för våra kropp. Det behöver man ju faktiskt inte åka till ett gym för att göra. För oss som sitter still vid en dator större delen av dagen, är ju bara att ta trapporna istället för hissen, en slags träning. För den som har ett aktivt arbete där man står och går mycket, kan yoga vara det som behövs. Allt handlar ju om vad vi inte får i vår vardag och som vi behöver för att våra kroppar ska må som bäst.

Just precis idag hörde jag att svensken har ett snitt på 6,5 timme per dag framför datorn/mobilen. Det är ganska mycket tid som spenderas där. Jag gör det! Hur mycket tid lägger du på tex sociala medier som facebook, instagram osv? Kan det vara så att det är lite för mycket? Så är det iaf för mej! Eller var… kanske jag ska säga. Jag har nämligen förstått att min kropp inte kommer att hålla om jag inte gör något omgående!

Det är aldrig för sent och det behöver inte ens ta särskilt mycket tid. Alla har vi en kvart om dagen att lägga på oss själva. Det är vi om inte annat skyldiga oss själva! En kvart är ungefär alla reklampauser i ett entimmesprogram på tex Tv4. Vad gör ni under pauserna? Kollar facebook kanske… istället, eller samtidigt som ni kollar FB, kan ni faktiskt stå rakt upp och ner framför tv´n och gå på stället i rask takt. Det gjorde jag igår när jag var tvungen att läsa en text, en hel bok för att vara lite mer korrekt och jag kände att ryggen inte längre mådde bra av att sitta i soffan och läsa. Så jag stod med min läsplatta och trampade, tiden gick snabbt och helt plötsligt hade det gått en timme och ett antal tusen steg var trampade. Å jag hade inte ens offrat någon tid! Utfall och squats är också bra ”reklampausövningar”. Eller att sitta på en pilatesboll ett helt eller några minuter av ett program.


15 minuter med Paolo, efter 15 veckor

Martin har kört 15 med Paolo Roberto i drygt 15 veckor nu. Han kände också att det är dax att ge kroppen lite tillbaka i form av några nya muskler. Han är lång och har ofta ont i ryggen. Det var dax att göra något konkret, men det fick inte ta så mycket tid i anspråk då han pendlar 3 timmar om dagen. En kvart 4-5 gånger i veckan med olika övningar var ett bra upplägg. För att ge kroppen lite extra, inget annat. För att leva längre.

För mej handlar nämligen träning om att leva längre och få en friskare kropp. Det handlar faktiskt inte ett smack om vikt, som ni säkert tror när det gäller mej. Jag har alltid varit hyfsat aktiv, men förmodligen på fel sätt större delen av tiden. Jag har numera ont i precis hela kroppen pga fibromyalgi, och särskikt min länd-, bröstrygg och bål är i bedrövligt skick. Jag har i princip inte en enda muskel som gör sitt jobb eftersom de är för svaga. Jag har tränat, men aldrig ryggen. Jag har sprungit, promenerat och varit aktiv – men jag har aldrig tränat ryggen och det får jag lida för nu. Och gör jag inget, så kommer jag förmodligen inte att kunna gå när jag blir äldre. Min rygg kommer inte orka att hålla upp mej. Jag måste alltså träna för att bli äldre. Så är det för de flesta av oss faktiskt.

Den träning jag numera gör tar ca 20 minuter per dag, just nu varje dag – senare 2-3 ggr i veckan. Martin kör sina 15 minuter med Paolo 4-5 ggr i veckan, plus mitt program, eftersom hans rygg är i ungefär lika bedrövligt skick. Vi åker inte iväg, det tar inte lång tid. Jag byter inte ens om. Mina 6 olika övningar är precis samma övningar som muskelknuttarna gör på gymmet, men jag gör dem hemma på golvet. Det enda jag behöver är en pilatesboll och ett mjukt underlag.

15-20 minuter har vi alla! De 24 timmar vi alla har att förfoga över får helt enkelt omprioriteras om det saknas tid. Att ta hand om sin kropp är viktigare än att tex dammsuga! Det är viktigare än att se det där tv-programmet också. Det vi måste inse är att om vi ska kunna leva ett friskt liv med kroppar som gör det vi kräver av dem, då måste vi ge tillbaka. Då måste vi se till att ryggen har de muskler som krävs för att tex hålla upp vårt huvud. De gamnackar vi håller på att skaffa oss genom att konstant titta ner i tex våra mobiler, kommer att straffa oss hårt senare. Rygg och nacke behöver muskler!

Å har vi ändå inte 15-20 minuter så finns det appar att ladda ner med effektivt träning på bara 7 minuter! ALLA har tid! All träning är bra, men tänk på att det är ryggen som ska hålla oss uppe när vi blir äldre, så det är där musklerna behövs lite extra. En väldigt enkel övning man kan göra för att se hur det står till med just bålen är att ligga på rygg, sätta fötterna på pilatesbollen, hålla armarna rätt upp i luften och sedan lyfta rumpan från golvet. Vid första försöket kommer bollen att flyga åt ett håll och benen åt ett annat, för de flesta iaf. Ett enkelt test som visar att många av oss inte har den styrka vi behöver, men som direkt blir bättre efter bara ett par försök. Och som ger träningsvärk… testa! När ni klarar att hålla balansen, så kan ni testa att rulla in bollen under rumpan 10 ggr. Enkel och otroligt effektiv träning som stärker hela ryggen.

Jag har haft ont i kroppen i nästan hela mitt liv. Jag är van vid smärta, men vill förstås inte ha mer ont än nödvädigt. Dessutom strävar jag efter den perfekta kroppen. Den som gör det jag vill. Så nu ger jag den 20-30 minuter om dagen och gör mina övningar. För att hålla lite längre. Det är skittråkigt och ibland skitjobbigt. Men det är ännu tråkigare att inte kunna sitta en hel film igenom på en bio pga rygont, ännu tråkigare att inte kunna spela tex bowling med familjen eller att veta att jag kanske inte ens kommer att kunna leka med mina ev barnbarn pga värk. Å det är det de allra flesta av oss i dataåldern har att ”se fram emot” om vi inte gör något åt det.

Å nu kommer vi till vikten! Att avsätta de där minutrarna till träning gör nämligen att kroppen tackar oss genom att må bättre och bilda små glädjedepåer åt oss. Å då går vi ner i vikt! Så även om träningen handlar om att göra oss friskare, så har det faktiskt en inverkan på vikten också – trots att vi alltså inte tränar ihjäl oss! Musklerna vi bildar hjälper oss att bränna fett snabbare och vi blir dessutom slankare. Endorfinerna som bildas när vi tränar gör att vi mår bättre och blir gladare.

Så du som säger att du inte har tid att träna måste alltså ge dej tid att vara sjuk när du blir äldre. För det är precis det som kommer att hända om du inte tar hand om din kropp. Det krävs ju bara några minuter av ditt dygn. Är din kropp inte värd det?

Behöver planera bättre…

oktober 19, 2015 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Måndag igen, det går så jäkla fort! Måndag betyder vägning här hemma och den här gången var det ett hekto plus. Sjukgymnastiken har gett mej träningsvärk på helt nya ställen, så jag antar att det är därför jag gått upp lite. För att musklerna ska kunna expandera samlar de vätska och går faktiskt sönder lite grann och då är det klart att det blir lite plus på vågen. För jag känner mej omformad och slankare på nåt sätt.

Jag avskyr fortfarande sjukgymnastiken! Det känns som jag gör övningarna fel och de är skitjobbiga. Träningsvärken tycker jag däremot om, då har jag ju gjort nåt rätt iaf. Imorrn får jag vet hur fel jag gjort och i bästa fall går det snabbt att rätta till. Då ska jag nämligen tillbaka till Generalen, sjukgymnasten alltså 🙂

Förra veckan var hektisk, den här är det betydligt lugnare. Alla måtider ser ut att ätas hemma, så nu ska jag planera bättre. Vi har mängder med matlådor i frysen, bara att ta fram och tina. Me like! I veckorna lever jag på matlådor och på helgerna fixar vi bra mat som
passar till nya matlådor. Lite PP, gott och enkelt är vår melodi. Mycket sallad och pasta, men lite annat också. Veckans meny ser ut så här:

Måndag: Moussaka till lunch och Räksallad till middag
Tisdag: Köttfärssås till lunch och Crabsticksallad till middag
Onsdag: Pasta Carbonara till lunch och Kålsoppa till middag
Torsdag: Kycklinggryta till lunch och Filé i senap- och dragonsås till middag
Fredag: Räksallad till lunch och Blomkålspizza till middag
Lördag: Fiskgratäng till lunch och Kesolasagne till middag
Söndag: Pasta med kasslersås till lunch och tonfisksalladtill middag

Klicka
på länkarna så hittar ni recepten.

Planen är att försöka ta bort ett halvt kilo till nästa vägning. Det är mycket in min värld, men det kan gå… Jag vill under 60 nu!!! Det är lixom dax! Har legat på mina 60 – 60,5 och harvat bra länge nu. Kroppen mår ganska ok, så det borde gå. Den som lever får se 🙂

Ha en fin vecka everyhopa!

Hoppas det hjälper!

oktober 12, 2015 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Måndag igen och vägning… 2 hekto till minus! Det går inte så snabbt i min värld, men det går. Jag är ju inom normalt BMI även om jag ligger på översta gränsen. Många antar att det är därför jag går ner så långsamt, men så är det inte! Jag har alltid haft svårt att gå ner i vikt och snittar under ett hekto i veckan som överviktig. Så jag är jättenöjd med mina små hekton 🙂

Men nu skulle det vara skönt att komma under det där förhatliga 60-strecket! För det krävs att jag tar 4 hekto till nästa måndag och det tror jag blir svårt. Vi får se!

Efter alla mina operationer försöker jag en gång för alla att få ordning på kroppen, idag föll ytterligare en pusselbit på plats. Jag hade mitt första besök hos en sjukgymnast… jösses va hon va sträng! Jag hade redan innan berätta lite om mej, så hon hade grundproblemen, idag fick hon även känna, klämma och bända. Jag är tydligen en av de mest överrörliga människor hon mött. Undrar om det är bra eller dåligt… Hon vred runt mina ben och frågade hela tiden om det gjorde ont, jag svarade att det tvärtom var ganska skönt att få lederna helt utstretchade.

När hon visste var hon hade min kropp satte hon ihop ett program åt mej. Som ska göras varje dag, hette det först, sedan hette det ”när all annan smärta är under kontroll”. Alltså: när jag inte är däckad av fibroont eller supertrött, DÅ ska jag göra mitt program. Och det är inget dåligt program heller… jo, om man mystränar. Men nu är det ju meningen att detta ska göra nytta och hjälp mej och då gäller det att ta i rejält, det är därför jag måste må hyfsat.

Jag behöver stärka upp bål och länd och för det har jag fått 6 övningar. Jag har alltså ingen bålstyrka alls, noll, zero, zip, nada… bedrövligt helt enkelt. Dygnet runt ska jag även tänka på att dra in naveln, inte svanka och inte överböja mina leder (tex när jag står rakt upp och ner och böjer knäna bakåt). Jag behöver även fotbäddar i skorna, så det första jag gjorde när jag kom hem var att ringa till Dr Torsten som skulle fixa remiss. Så nu MÅSTE jag hitta nya gympaskor, som både går att bygga klack på och som får plats med inlägg. Jag får inte använda löpbandet, men jag tjatade mej till att få gå lite på det om det är för kallt för att gå ute. Hundpromenaderna ska numera hellre vara korta och snabba än långa och långsamma. Våra promenader när vi hälsar på kossorna kan vi alltså glömma på ett tag… suck! Hon ville helst inte att jag skulle träna på Curves heller på ett tag, men det sa jag att jag måste annars blir bröstkirurgen ledsen på mej. Jag har blivit lovad att fixa sömmarna under och vid sidan om brösten och då behöver jag ta bort lite fläsk och ersätta med muskler. Så jag fick jobba överkropp iaf.

Känns lite tufft, men jag tänkte göra som hon säger, så gott jag kan iaf. Programet kanske tar 30 minuter och att bara komma ihåg det varje dag är en utmaning. Jag har ju så otroligt dåligt minne. Och att sedan göra tid för det är inte heller så lätt alla dagar, men jag får göra så gott jag kan helt enkelt. Jag ska tillbaka till henne nästa tisdag och då kommer hon definitivt att se om jag gjort något eller inte. Å detta är ju för min egen skull, så det är klart att jag tänker göra mitt bästa. Jag vill ju må bra!

Men det blir inte lätt. Övningarna är inte helt enkla och i mitt skick kommer det tydligen att göra lite ont ett tag framöver. Jag har en känsla av att jag kommer att få lite träningsvärk, men det gör inget alls! Tydligen passar programmet även för Martin, så jag har bett honom om hjälp. Jag hoppas att vi ska kunna göra övningarna tillsammans, så vi bägge mår bättre i våra kroppar. Han har lovat att hjälpa mejoch verkade till och med lite nyfiken.

Så nu kör vi igång med detta. Nu ska det bli ordning på värkande ryggar, hoppande höfter, sneda bäcken och en massa annan skit. Så gott det går iaf 🙂

På måndagar äter jag vad jag vill!

oktober 5, 2015 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Måndagar är min vägdag och den dag i veckan då jag struntar i det mesta och äter precis vad jag vill! Oftast blir det inget särskilt alls, men ibland är jag sugen på något särskilt. Som idag. Jag har varit sugen på taco ett tag och ikväll ska vi äta det utan att fundera en enda gång på vikt och PP. Taco är ju egentligen bra mat för någon som vill gå ner i vikt, om man inte äter för mycket…

Precis som med allt annat när det gäller viktnedgång så är det fortfarande energi in – energi ut som gäller oavsett vad man äter. Problemet med taco är att det är så attans gott! Vi äter med quornfärs eller kycklingfärs och grönsaker, det är ju helt ok så långt. Men sen är tortillas inte superbra om man några stycken, och så ska det gärna vara guacamole till – ganska mycket… å till slut sitter man där proppmätt och nöjd. Ända tills man börjar fundera på vågen… Därför äter vi skräpmat som vi längtat efter på måndagar. Då är det låååångt till nästa vägning och man hinner i bästa fall motionera bort tacoorgien.

Idag är det alltså måndag och vägningsdag. Nu är min viktnedgång mer normal för att vara jag. 2 hekto minus blev det. Lite för många andra, men helt ok för mej. Alla minus är bra minus, förutom när de är på pengakontot! Jag ligger på mina 60 och vet att det kommer gå trögt neråt nu när hösten, kylan och värken är här. Promenaden idag funkade inte alls, hela kroppen gjorde ont. Det vara bara att vända hemåt och inse att det blir en stund på löpbandet istället.

Till lunch testade jag nyheter från Hälsans Kök. Grillade Filéer som var jättegoda! Jag gillar Hälsans Kök mer och mer. Perfekt att ha i frysen och ta till som snabblunch! En paket med fyra filéer kostar runt 35 kr och en är 3 PP. Jag plockade ur en ur frysen, stekte på medan jag förberedde en wrap med sallad, tomat, lök och lite riven ost. Snabbt och jättegott!!! Dessutom vegetariskt, som vi äter mer och mer av här hemma.

Mitt mål per vecka just nu är just 2 hekto, mer kan jag inte begära av min stackars kropp i nuläget. Det innebär att de där 58 kilona är långt borta. Men det gör inget – det är till sommaren det gäller. Den dagen jag står brud igen, då ska jag trivas med mej själv! Jag har ingen aning om vad handtagen på ryggen väger, men det är de som ska väck. Med bra mat och några timmar på Curves så ska det nog bli en snygg rygg. Det finns ingen nödplan, så det är bäst att denna håller 🙂

Inte ens 100 dagar kvar!

september 30, 2015 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Dagarna bara swischar förbi, precis som vanligt i mitt liv. September är inne på sin sista dag, en månad som försvunnit i raketfart! Det har varit mängder med roligheter, bland annat ett helt gäng teaterföreställningar. Men den här veckan har allt lugnat ner sej betydligt och jag har lyckats komma ikapp med en del av allt som försummats här hemma. Bara att se botten på tvättkorgen är lycka ibland 🙂

Måndag och tisdag har mest gått ut på att ta hand om hunden och hemmet. Baileys har fått långa promenader, tassvård och mycket gos. Jag har tvättat, röjt köket, tagit hand om goodiebags och till slut lyckats dammsuga. När dammråttorna börjar likna flodhästar, då är det lixom dax… Åsså har jag tränat och gått igenom mailkorgarna hyfsat noga. Vad det gäller jobb så ligger jag efter så det bara visslar om det, men jag kommer nog aldrig att vara ikapp där.

Två dagar när jag varit hemma dygnet runt och bara gjort saker i min egen takt. Så huimla skönt! Så är det idag med, men ikväll ska jag iväg på roligheter igen. Då ska jag vara med vid boksläppet av Rosa Kokboken 2 på Birkaterminalen. Jag var med när den första släpptes förra året och det var en så himla mysig kväll, så det här vill jag inte missa. Att det är för en god sak gör ju inte kvällen sämre. Berättar mer om kokboken en annan dag.

Just nu låter jag bara tiden gå och räknar ner dagarna tills jag får åka till Arlanda och sätta mej på flyget till Gambia igen. Inte ens 100 dagar kvar nu! Jag chattar med Smile någon gång i veckan och han ser verkligen fram emot att turistsäsongen ska ta fart efter 18 månaders stiltje. En bekant åt oss åker ner i slutet av oktober, då ska han i bästa fall få en ny telefon och sen kommer vi ner efter nyår med kläder, smågrejer och skolsaker till familjen.

I år ser jag alltså inte fram emot jul som jag brukar göra, eller jo… det gör jag, men jag ser ännu mer fram emot januari. Då ska jag tina upp i 30-graders värme på en tom sandstrand i mitt favoritland. Å ni får förstås följa med! Antingen rent fysiskt, läs här ovanför hur ni ska göra för att åka med på resan, eller via bloggen – jag kommer att blogga så ofta jag kan. Det är en kombinerad jobbresa, då jag ska skriva om Linda som bor där, göra en resereportage och lite andra spännande grejer.

Å just när jag skriver detta sitter jag och fryser med en varm tekopp i handen. Hösten är skitjobbig! Hur mycket jag än klär på mej så fryser jag, det är en kyla som kommer inifrån och som gör ont inne i skelettet. Tydligen en ganska typisk fibrogrej. Så det där med att det inte finns något dåligt väder, bara dåliga kläder – det stämmer inte riktigt på mej. Jag behöver lite värme mitt i vintern för att helt enkelt stå ut. Eftersom förra årets resa ställdes in, kan jag lugnt säga att jag längtar så det gör ont!

Det är nästan så man skulle vilja börja plocka fram saker och kolla vad som ska med redan nu. Men det är liiite för tidigt än. Jag får nöja mej med att visa bilder och berätta allt om landet för U som åker dit i oktober. Vi ska ses på lördag och då ska jag frossa i biler och minnen. Hon kommer veta allt när vi är färdiga 🙂

Nu ska jag ta en liten tupplur, innan det är dax att fixa till sej och åka in till stan och träffa Babsan, Tilde de Paula, Lillbabs och alla andra som bidragit med recept till kvällens kokbok. Ha en fin eftermiddag och kväll everyhopa, det ska jag ha!

Tankar om vikt…

september 28, 2015 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Så var det måndag igen och vägning. Det har varit några veckor med hysteriskt tempo och ganska dålig koll på maten. Vågen har inte alls visat verkligheten utan pekat stadigt neråt, fram till förra veckan – då den på riktigt visade hur illa jag levt och pekade uppåt helt rättvist.

Men sedan i torsdags har jag haft bättre koll på maten, haft tid att ta långa promenader, sovit bättre och även tränat ett par gånger. I morse visade vågen minus, ett helt hekto… inte mycket för andra men i min värld helt ok. Jag är glad så länge det är minus.

Å det är här mina funderingar kommer igång. Det är många måndagsvägare på olika facebooksidor för viktväktare. Några fjuttiga hekton accepteras inte, det ska vara kilon! För ”alla andra” går ju ner så mycket. Eller…? Det kanske är så att de med mindre minus inte skriker lika högt. Klart man blir glad när det är ett stort tapp och man gärna skriker ut sin glädje – men de allra flesta av oss går ner under ett halvt kilo i veckan, vi skriker dock inte lika högt. Jo, jag gör det! Bara för att visa att alla inte går ner mycket varenda vecka.

Vågen visar verkligheten, den visar hur vi levt den senaste veckan. Tycker vi att den är orättvis och visar fel så måste vi rannsaka oss själva och fundera på om vi faktiskt gjort som vi ska, har det kanske blivit ett lite för stort ”äsch-konto” (Äsch, den där ostkanten är så liten så den äter jag upp, äsch, det är ju bara en köttbulle från ungens tallrik som är synd att slänga så den äter jag upp, äsch, jag vet inte hur jag ska räkna den lilla godisbiten så den låssas jag inte om, äsch, det är ju bara en skvätt mjölk i kaffet). Hur står det till med stress och sömn? Mens och ägglossning spelar också stor roll för många av oss. Det finns många faktorer som spelar roll när man ska gå ner i vikt, det mesta handlar om maten men inte enbart.

Självklart skulle man vilja gå ner hela sin övervikt över en natt, men vad har man då lärt sej? Ingenting! Det kanske finns en mening med att kilona tar lite tid på sej, så man hinner få in en ny livsstil under sin viktresa som man sedan kan leva med resten av livet. Våra 14 år som coacher på Viktväktarna lärde oss väldigt mycket. Vi såg tydligt att de som gick ner långsamt sedan klarade att hålla sin vikt lättare, än de som rasade i vikt. Vi såg också att de som fick kämpa lite mer än andra värdesatte sin viktresa på ett helt annat sätt. De lärde sej mycket om sina kroppar på vägen och ändrade även andra beteende som gjorde att de mådde bättre.

Vikten är ju egentligen bara en liten del när det gäller vårt välmående. Vår lycka sitter inte i kilon. Tro det eller ej??? Den som är smal är inte automatiskt lyckligare än den som är tjock, även om man tror det när man sitter med en massa övervikt. Lyckan sitter i att ha en kropp som fungerar och gör det vi ber den om. Att vakna på morgonen och känna att vi mår bra! Att varva ner, se till att få de timmar sömn man behöver, att kunna röra på sej mer eller mindre, att orka med sej själv och finnas där för andra. Det är vad som ger oss en lyckokänsla. Och allt detta gör vi bättre om vi går ner i vikt, alla dessa kroppens funktioner fungerar bättre när vi har en hälsosam vikt. Det ena ger det andra och allt hänger ihop.

Så stirra er inte blinda på resultatet på vågen. Alla minus är bra. Även de där fjuttiga grammen blir till slut kilon. Å på vägen lär vi oss en massa nyttigt om oss själva som får oss att må bättre för resten av livet. Vad gör det då att viktminskningen tar lite tid om den ger oss ett helt nytt liv? Ha lite tålamod, lär av misstagen och gläds åt varje framgång. Det är väl det som kallas livet…?

Jag fattar ingenting!

september 14, 2015 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Det är måndag igen och vägning i familjen Smaltjockis. Veckorna bara swoschar förbi! De senaste veckorna har jag gått ner mycket mer än jag brukar och därför hade jag ställt in mej på en nollvecka. Tanken var alltså att ha koll med stå still. Kroppen kan ju inte ta bort hur mycket som helst på en gång, iaf inte min. Nu skulle den få vila lite tänkte jag.

Förra veckan hade jag ingen koll alls och tappade 8 hekto, nu hade jag lite mer koll med det blev en del utsvävningar. Fuskvägningar under veckan har visat att jag stått still. I lördagskväll blev jag förkyld, igår var jag däckad. Jag har hostat och snorat mej genom natten och levt på te med honung och halstabletter.

Döm om min förvåning när vågen visade 3 hekto minus! Hur sjutton gick det till? Jag fattar ingenting! Jag som haft så otroligt svårt att gå ner i vikt och snittat under ett hekto i veckan tidigare, går nu ner utan att ens anstränga mej. Jag är förstås jätteglad, men känner mej som ett stort frågetecken! Jag är alltså bara 4 hekto från min Guldvikt!

Plötsligt känns det inte omöjligt längre att nå min drömvikt. Kanske kanske… Ska jag faktiskt kunna väga 55 kg igen? Är det verkligen möjligt? Jag vågar knappt tro det, men kan verkligen känna känslan av att trivas i min kropp igen. Att ha precis vilka kläder jag vill. Slippa handtagen på ryggen. Känna mej lätt. Röra mej som jag vill. Klarar jag nästa mål på 58 som jag inte vägt på 13-14 år, så kanske jag klarar 55 också.

Kan det vara bröstföminskningen som skruvat om skallen kanske? Jag börjar se vad min kropp klarar numera. Jag mår ganska bra och sover så bra som jag kan göra. Kanske var det de där förbaskade tyngderna där fram som sabbade mer än bara ryggen? Min kropp är inte stressad längre, den mår helt ok. Och den visar det genom att gå ner i vikt.

Viktminskning har med så otroligt många olika saker att göra. Man behöver sin sömn och återhämtning, rätt näring och energi för kroppen att orka jobba på, motionen för att benstommen ska hålla och kroppen leva längre, soljus på näsan för d-vitaminet, skratt för välmåendet. Det är så mycket som spelar in och som jag numera har fått ordning på. Bara tanken på att jag som 46-åring ska stå brud igen är svindlande och surealistisk, men får mej på väldigt gott humör. Jag tänker vara minst lika snygg som jag var som 22-åring 🙂

Nu kör vi vidare mot nästa vägning. Det skulle ju vara en höjdare att ta de där sista 4 hektona till Guldvikten. Jag testar!

Det här med stress…

september 10, 2015 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Mitt liv för 20 år sedan…

Alla har någon gång känt sej stressade. Några av er har även mått dåligt periodvis av stress. Sen har vi en liten skara (som dock blir allt större) som blir sjuka av stress, dit hör jag. Det är så otroligt viktigt att se signalerna och lyssna på dem. Jag anser att vi alla har ett val när det gäller stress, även att inte välja kan vara ett val, även om det är ett ganska dåligt sådant.

Min situation var följande:
Jag var ensam med två barn, då runt 4-5 år gamla, tillsammans hade de 10 diagnoser och jag jobbade extra på 6 olika jobb eftersom det var omöjligt i den situationen att ha ett fast arbete. Jag blev uppsagd från två olika jobb eftersom det var för många läkarsamtal på arbetstid. Det var minst 2 läkarbesök i veckan och jag körde slalom mellan jobben, mej själv var inget jag överhuvudtaget hade en tanke på att hinna med. Barnen fick bäst tänkbara vård, själv åt jag knappt. På kvällarna när barnen väl somnat satt jag med mina limpmackor och däckade sedan totalt. Under natten vaknade ena barnet ungefär varannan timme och kräktes. Så höll det på…

Jag kan inte säga att jag märkte vad som hände. Symptomen kom krypande och inte förrän jag en dag stod på Ica Maxi och inte hade en aning om hur jag kommit dit, än mindre visste hur jag hittade hem… så insåg jag att något nog var lite fel. Men jag tog inte signalen på allvar. Det var inte förrän Senior kom på mej med att sova, stående, medan jag strök som jag insåg att jag var sjuk och behövde hjälp. De var faktiskt han som sa det; mamma, du är nog sjuk. Jag gick till läkaren och blev sjukskriven direkt. Inte förrän tre år senare kunde jag fungera hyfsat igen. Hyfsat… inte bra…

Det här var fortfarande på det ljuva 90-talet, lyckopiller var inget man erbjöds direkt utan jag fick samtalsterapi. Superbra! Det hjälpte mej en lång bit på vägen. Men när jag var tvungen att byta terapeut så funkade det inte alls, vi passade inte ihop och det fanns ingen annan. Men då började bitar hemma att komma iordning, diagnoser föll på plats, barnen fick hjälp. När de började i skolan fick jag även några minuter för mej själv. Då sov jag. Jag mådde bättre och kunde fungera, men jag mådde inte bra.

Det är 18 år sedan jag gick in i den berömda väggen och jag har fortfarande sviter kvar. Jag fick förmodligen både sömnapné och fibromyalgi av stressen. Jag går väldigt lätt upp i vikt, har dåligt minne, vissa dagar funkar inte talet som det ska och jag tål inte stress. Idag vet jag mina begränsningar och lyssnar på kroppen så mycket jag kan. Och jag frågar mej; kunde jag gjort något annorlunda? Sjävklart! Men det såg jag inte då. Jag hade kunnat be om mer hjälp med barnen, kanske fler nätter för att verkligen få sova och vila knopp och kropp. Jag hade kunnat ta hand om mej bättre med lagad mat till mej (ungarna fick ju alltid hemlagat) och rörelse för kroppen. En och annan promenad under de där åren hade förmodligen gjort susen.

Om jag bara tagit hand om mej lika bra som jag tog hand om barnen och sett mej själv som viktig, så hade jag förmodligen haft ett helt annat liv idag. Hade jag gjort klokare val, eller valt överhuvudtaget, så hade jag varit friskare idag. För vi har alla ett val att ta ansvar över vårt liv och vår hälsa. Val. Hela livet består av val. Och ett av dem är att inte välja. Att bara låta tiden ha sin gång, som jag gjorde. Det är ett dåligt val. Att istället ställa krav på sin omgivning att se mej, hjälpa mej och ställa upp för mej är ett val – men det är svårt och kan vara obehagligt att göra. Att förändra sin arbets- eller livsituation är inte heller enkelt eller gjort i en handvändning – men ofta nödvändigt. Att prioritera sej själv! Att säga det till en mamma är som att slå någon på käften, det gör man bara inte! Men det måste göras! Vi måste prioritera oss själv och se oss själva som viktiga! Om vi inte respekterar oss själva, varför ska då andra göra det? Vi måste bli våra egna bästa kompisar och göra vårt allra bästa för att må bra. Hur ska vi annars orka finnas där för någon annan? Vad händer om jag faktiskt stressar ihjäl mej och dör ifrån mina små barn? Borde jag kanske gjort några nödvändiga val…

Jag ber er! Ni som känner att stressen nästan kväver er, att ni nästan drunkar i alla måsten och är så dödströtta att ni inte ens orkar sova. VÄLJ LIVET! Det är inte enkelt och det går inte snabbt, men det är värt både obehaget och tiden att få sitt liv tillbaka. Vill ni däremot hamna i min sits och ha ett liv där ni ha konstant ont, ett minne som sviktar, bedrövlig sömnkvalite och inte ens kunna klara ett jobb – ja, då kan ni fortsätta som ni gör. DET är ett dumt val!

Tack för påminnelsen…

september 8, 2015 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Ibland behöver man bli påmind om varför man tar vissa beslut och hur livet kan se ut ibland för att uppskatta det totalt. Går man bara runt i samma spår hela tiden med varken toppar eller dalar så ser man ju ingen skillnad på nåt, eller hur? Alltså kanske det är lite bra att må dåligt ibland… eller?

Jag har haft en dålig helg kan man nog säga. Sömnen har varit helt kass och det har inte berott på snarkofagen, utan på att jag helt enkelt inte kunnat somna. Och när jag väl sovit har jag vaknat nästan 30 ggr per natt. Så blir man inte pigg kan jag berätta. Jag har varit sänkt, smågrinig och orkeslös. Natten till igår frös jag och kom på att jag ju faktiskt hade ont. Det hade jag nog haft de föregående nätterna också, men är så van att jag oftast inte ens noterar det. Nu kunde jag inte ligga på något sätt eftersom minsta väck på lakanet gjorde ont, så det gick lixom inte att tänka bort. Just då lät jag det bara vara, men igår morse inspg jag att det är fibrokärringen som vaknat och då tog jag faktiskt ett par värktabletter. Sånt glömmer jag oftast bort att man kan göra.

Jag var iväg på en snabb grej på förmiddagen, kom hem och somnade och orkade inte så mycket mer. Inatt tog jag en värktablett innan jag skulle sova och låg nog bara vaken ungefär en timme och vaknade sedan bara 18 gånger under natten. Så idag är jag nästan pigg! Jag mår iaf mycket bättre.

Jag är alltså ganska väck i skallen och hade jag varit tvungen att gå och jobba nu så hade jag itne gjort särskilt mycket nytta. Det är när jag tänker på det som jag inser vilket klokt beslut vi tog för ungefär 2 år sedan, när vi bestämde att jag skulle sluta jobba och vara hemma för att ta hand om mej. Nu har jag varit hemma i ungefär 18 månader och haft möjlighet att vila, motionera, njuta av bra dagar osv. Det har gjort under för hela mej! Visst har jag fortfarande dåliga dagar, men de är oftas bara ett par i sträck och nu kan jag som sagt stänga ute världen och ta hand om mej om jag vill.

Firbomyalgi är en jäkla skitsjukdom! Man vet egentligen inte varför vissa får den, även om det finns vissa kopplingar till långvarig stress osv. Det går inte att bota, man får lixom gilla läget och göra det bästa av det. Å ingen fibropatient är den andra lik… vissa mår bra av träning, andra kan inte träna alls. vissa mår bra av värme, andra mår dåligt av värme osv.

Jag mår bäst när jag få röra på mej, det är 25 grader varmt och sol, jag får sova ostört 8 timmar och har en luftig planering i mitt schema. Alla komponenter är inte så lätt att fixa samtidigt i vårt land. Men 3-4 månader om året är allt alltså ganska ok, det är nu det jobbiga kommer. Nu börjar en period där jag fryser inifrån, oavsett hur mycket jag klär på mej. Kroppen täcks av olika stora fält som blir iskalla och stela, oftast högerhand och knäna ner till fötterna. Det värker i hela kroppen, olika mycket olika dagar på olika ställen. Jag är konstant trött, glömmer mycket och kan bli lite grinig. Så ska jag jag alltså ha det fram till april ungefär.

Då är det väldigt skönt att rå sin egen tid och ha en härlig resa att se fram emot. Det är den bästa medicinen av dem alla!

Hur sjutton gick det här till???

september 7, 2015 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Måndag = vägning. Målet var tre hekto, då skulle jag ligga inom normalt BMI igen. Mitt snitt är under ett hekto när jag sköter mej exemplariskt… tre hekto är alltså ganska mycket i min värld och förra veckan blev det just tre hekto. Skulle jag verkligen klara en vecka till med det resultatet…

Döm om min förvåning när jag kliver upp på vågen och den visar 8 hekto ner!!! Det är ju massor! Och det betyder att jag återigen är normalviktig, nästan smal 🙂

Jag kan inte ens skryta att jag skött mej… så det här beror inte på att jag varit duktig. Men det kan bero på att det är ganska lugnt runt mej, till skillnad från tidigare. Jag har fått helt ok sömn, fram till för ett par dagar sedan och kroppen har känts bra. Sånt är avgörande i min lilla fibrovärld. Det är faktiskt lite av ett bevis på att det man har runt sej påverkar viktminskningen väldigt mycket. Det handlar alltså inte bara om energi in – energi ut.

Det här innebär att jag tagit bort nästan 4 kilo sedan början på sommaren och för mej är det både mycket och snabbt. Jag har 7 hekto kvar till min Guldvikt och 2,7 till mitt första stora mål. Drömvikten är ytterligare 3 kilo bort, det är långt ifrån säkert att jag överhuvudtaget når den vikten. Å skulle jag nå den, så ligger det nog ganska långt bort i tiden. Går det så går det 🙂

Just den här veckans mål blir att stå still, just för att jag tappat så mycket på kort tid. Jag ska fylla i checklistan, vilket jag inte gjorde förra veckan, och se till att ta mina promenader. Vi ska på två teaterföreställningar, men det är nästan de enda ”hindren” den här veckan. Så maten borde funka bra och även motionen. Imorrn ska jag få nya förhållningorder från min kiropraktor och på onsdag ska jag träffa Sussie på Curves igen och hoppas på att kunna börja träna hos henne igen lite smått. Av träningsuppehållet har jag fått ”vingar” på ryggen som jag vill ta itu med.

Jag kan inte säga att jag mår särskilt bra just idag, jag är skittrött och har fibro-ont i kroppen. Men när det gäller vikten är jag supernöjd! På onsdag ska tänkte jag hälsa på våra gamla medlemmar på Viktväktarna i Huddinge och se hur det går för dem. Kom gärna dit och hälsa på mej! Det är öppet hus denna vecka, så alla är välkomna!

Nu kör vi! 7 hekto till ska bort men just den här veckan ska det bli en nolla 🙂

Värsta årstiden är här!

september 1, 2015 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Så blev det återigen september. Sommaren är över… susck! Till råga på allt så bjuder höstens första dag på regn. Blä!

Jo, jag AVSKYR hösten och vinterhalvåret! Jag bor i fel land och borde har stannat i Afrika när jag väl flyttat dit. Men vad gör man inte för kärleken…? Jo, man flyttar hem, gifter sej, skaffar två barn som behöver trygg och bra sjukvård och livet rullar på. Sen skiljer man sej, men kan ändå inte flytta eftersom barnen fortfarande behöver den där sjukvården… så man anpassar sej men längtar… efter sol och värme året runt.

Nu är barnen stora, så egentligen skulle jag ju kunna flytta. Men då finns det en hund och en ny man att stanna kvar för och skulle de där barnen skaffa egna barn, så vill man ju finnas i närheten. Så istället för att flytta till värmen skriker jag högt om hur jobbig hösten är, reser bort några veckor och står på så sätt ut ytterligare en hlst och en vinter.

Sverige är ett himla bra land, om det inte vore för de onödiga årstiderna hösten och vintern. Här finns allt man behöver när det gäller just sjukvård och här finns min familj. Så jag stannar även om längtan till värmen ibland riktigt sliter i mej. Det är tur att jag har en förstående man som ser när jag mår dåligt och då bär mej framåt med sin kärlek. Han uppmanar mej att göra något kul, ta en resa på egen hand eller ser till att vi tillsammans bokar något som vi båda kan se fram emot.

Idag städar jag undan sommaren. Tvättmaskinen är full med sommarkläder som ska hängas undan. Men bara till i januari får de vila, då åker vi till afrikas värme igen. Då får vi träffa vår andra familj och se hur det gått med hustak och raserade husväggar. 126 dagar kvar… något att se fram emot och längta till. Jag kan redan känna sanden mellan tårna och se mej själv sitta på balkongen och se aporna i träden som nyfiket kikar på mej. Barnen ska följa med, vi ska få tid tillsammans. Härligt!

Just nu smattrar regnet på rutan och jag hör hundens snarkningar från sovrummet. Jag har det bra. Ett bra liv. Jag har allt jag behöver och ska till och med gifta mej! Ändå känner jag hur melankolin sprider sej i kroppen och hur jag redan saknar sommaren och inte snabbt nog kan få april igen. April, månaden då livet återvänder. Men jag älskar julen, så jag får väl hoppas att tiden dit går snabbt. Å sen kommer alla födelsedagar och i allt detta ska ett bröllop planeras.

Man ska ju se positivt på allt sägs det. Ja, jag försöker. Det går sådär…

Livet som Guldmedlem

augusti 31, 2015 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Jag brukar säga att gå ner i vikt är en resa och att sedan hålla vikten är en helt annan. Jag har gjort den ena och håller sedan 10 år på med den andra. Man blir nämligen aldrig klar…

Jag skrev in mej på Viktväktarna för ganska precis 15 år sedan. Jag är en av dem som bara skrivit in mej en enda gång och sedan blivit kvar. Det är lixom ingen idé att byta metod när man hittat en som funkar. Jag vill inte begränsa mej till särskild mat, utan äta av allt, när och om jag vill. Det får man med Viktväktarna!

När jag skrev in mej var jag nitisk och hade på ett drygt halvår gått ner nästan 12 kg, men jag var inte nöjd… jag skulle bara gå ner 8 hekto till. Men det gck inte, kroppen slog bakut och jag gick upp 6 kilo istället på ingen tid alls. Livet kom emellan kan man väl säga, jag blev frustrerad och kom aldrig i mål. Stress, sömnsvårigheter, depression och en massa annat störde och inte förrän 4 år senare kunde jag acceptera att jag inte skulle klara att stanna på 54 – utan valde 60 som målvikt. Det var en vikt jag stått still på och som min kropp tydligen ville ha och där var jag ändå normalviktig. Inte nöjd, men hälsosam.

Eftersom jag hållit 60 så länge så tänkte jag att jag stannar där ett tag då och fortsätter ner senare. Det var inte så enkelt som jag trodde. Det är svårt att hålla vikten! Jag skrev fortfarande checklista och vågade inte sluta med den kontrollen. Å visst höll jag vikten, så länge den kontrollen fanns. Men efter tre år slutade jag att fylla i och kilona kom sakta tillbaka. När man går ner i vikt har man koll på energiintaget, jag kunde inte äta särskilt mycket mer när jag skulle stå still. Det visste jag, ändå släppte jag kontrollen… men jag kom alltid tillbaka till programmet. Särskilt på vårarna, när livet var lite lättare. Så jag höll mej ändå hyfsat i form.

Så kom dagen när jag fick veta att jag skulle granskas för bröstförminskningen och jag visste att just vikten var det avgörande. Under hela den här tiden hade jag jobbat på VV och hjälpa många, många ner i vikt. Jag var bra på att stötta, ge tips och råd. Så det var bara att börja hjälpa mej själv och ge mej en rejäl spark i baken. Nu skulle min dröm uppfyllas och det berodde helt och håller på mej om det skulle bli av eller ej. Max 25 i BMI, betyder 61,1 i mitt liv, jag ville ner till 59 för att vara på den säkra sidan. Dagen jag godkändes vägde jag 58,7 har jag för mej och dagen då jag opererades vägde jag 58,3. Sen gick det upp!

Operationen, konvalecensen, krånglande knän och trassel hemma gjorde att jag gick upp några kilo. Dem började jag jobba bort under våren och nu är jag nästan tillbaka på min målvikt igen. Viktkurvan här uppe är mitt senaste år. Ni ser hur lätt det är att hålla vikten va? Jag har alltså ätit enligt Vktväktarna i 15 år, jobbat där i 13 eller nåt och varit Guldmedlem i 10 år. Jag borde allså kunna detta kan man tycka. Men det är inte så enkelt!

Men jag ser mej inte som någon förlorare eller som misslyckad. Ja, jag har gått upp i omgångar, men jag har alltid kommit tillbaka. Jag vet vad som fungera och kör upp på banan igen titt som tätt när det går lite för långt. Nu är operationerna över, nu har jag iaf en chans att komma i mitt livs form och den chansen tänker jag ta! Jag ska ha på mej en bröllopsklänning om ett år ungefär, då ska jag trivas i den och kunna välja vilken jag vill! Vintern är jobbig, det vet jag… då går jag ofta upp något kilo. Men den här vintern har jag ingen konvalecens att tänka på eller annat trassel runt mej. Den här vintern kan jag fokusera på mej!

Visst är det svårt att gå ner i vikt för väldigt många, men det är minst lika svårt at hålla vikten. Därför vill jag uppmana er att inte sätta er målvikt för lågt, som jag gjorde. Blir det för svårt att hålla vikten känner man sej ofta misslyckad, men det är man inte! Man är inte misslyckad så länge man fortfarande försöker och kämpar. Genom att sätta en hälsosam vikt, kanske bara något kilo under normal BMI istället för undre gränsen ökar man möjligheten att hålla vikten och istället känna sej som en vinnare. Sen kan man ju fortsätta ner lite till när man se hur enkelt det är, om man vill…

Jag har idag 1,5 kg till mål. På måndag ska det stå 3 hg mindre på vågen, då är jag äntligen normalviktig igen enligt BMI som fungerar för mej som måttabell. Sen är önskan 2 kilo till och sen får vi se… Drömmen är de där 55 som jag faktiskt kom ner till då när jag först skrev in mej. Nu är förutsättningen en helt annan, så det kanske går… vi får helt enkelt vänta och se 🙂

C-kupan fyller 1år!!!

augusti 29, 2015 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Före, efter 1 vecka och nu.

För ett år sedan låg jag nersövd på ett operationsbord och fick min stora dröm uppfylld! E-kupan skulle bli en C-kupa! Något jag drömt om sedan 1995 ungefär.

3 timmar och 7,4 hekto senare skulle jag väckas. Det gick inget vidare… Jag hade urdåliga värden och reagerade inte när de försökte väcka mej. Det kunde slutat där, men tack o lov vaknade jag efter många om och men och allt slutade väl. Det var tydligen min sömnapné som ställde till det och som gör att jag helst inte ska sövas på ett långt tag framöver.

När jag väl kom till medvetande drog jag undan täcket direkt för att se resultatet. Så små!!! Perfekta!!! Jag var så otroligt lycklig!

Jag kan ärligt säga att det är något av det bästa jag gjort och att jag inte haft ont en enda minut. Förutom när jag sträckte mej lite för långt någon dag efter operationen. Läkningen gick bra och allt har funkat perfekt!

Jag har alltså gjort en bröstförminskning, inte något lyft. När landstinget godkänner en förminskning får man det och inte något mer. Det syns också på bilderna nu, tyngdlagen har gjort sitt kan man väl säga. Lite häng har jag fått tillbaka, men det gör mej inget alls!

Uppifrån, det jag ser, är ungefär detsamma som förut. Jag har ungefär samma klyfta, men slipper tyngden. Jag väger ungefär lika mycket på alla bilder, men vart efter brösten mjuknat så ser de också större ut. Ärren har bleknat, visst syns de, men mej stör det inte. Jag har känsel på nästan hela vänster bröst, men nästan ingen alls på höger. Det stör mej inte heller. På vänster sida syns ärret lite i nederkanten på behån, men det är det bara jag som ser – så det spelar ingen roll.

Jag har inte gjort detta som ett skönhetsingrepp, utan som en livsförbättrande åtgärd. Jag har blivit av med tyngden fram och på axlarna, nacke och rygg. Jag sover bättre och kan röra mej som jag vill, det är det som är viktigt! Att det är roligt att köpa kläder och att jag numera kan ha vilka kläder som helst är en bonus. Jag mår tusen gånger bättre i min kropp nu än för ett år sedan, det är det som betyder något. Och det är därför jag kan rekommendera detta till andra.

Det är värt den långa vägen att först gå ner i vikt, få remiss av husläkaren, träffa sköterska som ska godkänna ingreppet, träffa läkare, opereras och sedan läka. Att gå ner i vikt tog sin tid och sedan tog läkarkarusellen ungefär ett år. Gör man det privat går det snabbare, du kan väga vad du vill nästan och man kan få mer gjort efter sina önskemål. Landstinget kräver max bmi25 och tar hälften av storleken, punkt.

Drömmer du, precis som jag gjorde, om en bröstförminskning så ska du absolut göra det! Under kategorin ”bröstförminskning” här vid sidan, kan du läsa allt om allt och se bilder vart efter. Har du fler frågor så är det bara att skriva en kommentar här under eller på min facebooksida så svarar jag så snabbt jag kan.

Det här var min dröm och mitt mål med viktminskningen. Jag lyckades och är mycket lyckligare. Något av det bästa jag gjort! Grattis lilla C-kupa på din ettårsdag 🙂

Klarade målet!

augusti 24, 2015 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Det är måndag igen, eftet en riktigt helvetesvecka både psykiskt och fysiskt. Måndag betyder vägning och målet var att stå still. Jag har inte haft särskilt stor koll på maten, men gått en jäkla massa. Resultatet? ETT HEKTO NER!!!

Jag är supernöjd och kan nu fortsätta framåt/neråt igen. Den här veckan är betydligt lugnare, bara nåt litet på torsdag och söndag tror jag. Har faktiskt sagt ifrån en massa grejer både pga trötthet och dåligt humör. Det mesta går emot oss här hemma just nu, så humöret är nere vid skorna. Den här veckan ska därför gå åt till att jobba undan, äta bra mat och gå promenader. Jag hoppas få svar på magnetröntgen och få veta vad som är fel på knäna. Nåt litet fel som är enkelt att fixa är önskan, inga krångliga grejer som kräver operation tack! Jag har tagit mina piller i tre veckor nu, men har fortfarande nästan lika ont. Nåt är generaltok!

Planen till nästa måndag är att ta 4 hekto, det är dubbelt mot vad jag brukar ha som snitt… men det kan gå om jag får sova och må hyfsat bra. Å då är jag nästan tillbaka på normalvikt och inte övervikt. Skönt att snart vara tillbaka efter att ha kämpat hårt med vikten hela sommaren, till skillnad mot de flesta andra som släpper allt då. Förra året vid den här tiden vägde jag tre kilo mindre och var på väg mot min drömvikt. Så kom operationsdagen, konvalencens och träningsförbud och nu knäproblem sedan i april. Jag som trodde att jag skulle vara i mitt livs bästa form den här sommaren. Så blev det inte…

Men det är bara att kämpa på. Motgångarna är många, men det är jag van vid. Man kan ju inte bara ge upp! För vad händer om man ger upp? Jo, då står man snart där igen med övervikt och kilona kommer snabbt när man mår dåligt! JAG ska vinna, inte övervikten! Martin och jag kämpar tillsammans. Om 135 dagar är vi tillbaka i Gambias värme på den ljuvliga vita stranden, då ska vi må bra och känna oss i form. I bästa fall är vi bägge på vår målvikt då… häng med så får ni se 🙂