Jäkla skit! -

Jäkla skit!

juli 14, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Asså det här med vikt, faaaan va jag e trött på det!!! Å ändå måste jag ju hela tiden ha det med mej och sköta mej, annars vet jag ju inte vad som händer den dagen jag ska läggas på operationsbordet. Om de kontrollväger mej just nu, så åker jag ut med huvet före. I mitt fall handlar det ju inte bara om att ha en trivselvikt, jag MÅSTE ha rätt vikt för att opereras.

Å just precis idag så tyckte vågen att den skulle lägga på 0,9 mot vad den sa förra veckan. Så nu är jag riktig förbannad, irriterad och less på ungefär allt. Så illa har jag faktiskt inte skött mej och planen var ju att jag skulle gå ner 0,3. Men visst, en kropp som motarbetar mej genom att göra ont och kräva värktabletter, dålig sömn och lite pengastress gör ju knappast saken lättare.

Så nu planerar vi för ett nytt ”träningsläger” på Öland. Tanken är att vi ska åka ner på onsdag eller torsdag och stanna 2-3 veckor. På den tiden ska vi sköta oss och verkligen göra vad vi kan för att gå ner i vikt. Jag MÅSTE väga max 60,5 när jag har narkossamtalet 19/8. Det är sista gången vågen styr mitt liv!!!

Idag kom vi iaf ut på första långpromenaden på drygt 2 veckor. Sedan min ögonoperation har det varit svårt att komma igång igen. Motivation är ju inte något man bara får, iaf inte jag… jag måste tvinga mej ut oavsett humör. Visst har vi varit ute och gått, men det har varit högst motvilligt och ganska korta rundor. Men idag blev det av, man får ta en dag i taget och klappa sej på axeln när man lyckas.

Men nu har jag verkligen inga ursäkter kvar. Nu har jag inget val. Drygt 6 veckor kvar till operation och ungefär 2 kg ska bort på den tiden. Ok… jag snittar 0,2 per vecka… så 1,4 kg ska jag väl klara och med lite överväxel ett halvt kilo till. Så ska väl läkaren vara nöjd sen, hoppas jag.

Fy va jag är trött på det här!

Äntligen!

juli 11, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Senior är lite trött på mej, jag har nämligen sagt att vi ska städa förrådet i sisådär 3 veckor, men nu är det faktiskt gjort! Efter lunch idag började jag plocka ut grej för grej och strax innan 21 ikväll var vi färdiga.

Det var totalt kaos där inne! Grejer överallt, en del som ska slängas, en del som ska iväg till second hand, en del som ska med till Gambia och en del som ska säljas. Dessutom stod det en liten byrå längst in som jag ville ha i mitt träningsrum och ett skrivbord som ska bort.

Så vi körde igång och bland det första jag hittade var ett getingbo, så det var bara att åka iväg till ICA och köpa insektsspray för att få bort skiten. Getingboet var ifs i garaget, men vi skulle byta plats på två hyllor och var tvungna att hålla på även där. Så det var bara att förgifta getingarna och fortsätta fixa i förrådet medan getingarna flyttade. Ut med grejerna, ut med hylla, skrivbord och byrå, möblera om lite och in med en annan hylla som tidigare stod i garaget och ut med den andra hyllan till garaget. En liten lätt rokad som tog typ 6 timmar…

Innan vi plockade in alla grejer igen gick vi igenom nästan varenda pryl. Det blev flera stora högar vart efter sorteringen fortskred. Vi har nu en STOR hög som ska till sopen, en något mindre hög som ska till Second Hand, ett par kartonger som ska till loppis eller säljas på Tradera och en lite större hög som ska med till Gambia i november. Hoppas Ving är generösa när det gäller övervikt… många nallar, skrivböcker, pennor och kläder blire…

Jag sorterade och Martin ställde grejerna på rätt plats. Imorrn blir det en tur till sopen och en till Second Hand. Stackars Baileys kunde inte ens komma fram till oss när det var som värst, gången mellan huset och förrådet var helt belamrad. Så jag fick fixa en gång som han kunde ta sej fram genom för att vara med oss.

Vi hittade spår av den lilla mususling som stört oss under vintern. Han eller hon hade ätit upp lite gammal tapet och markväv och gjort ett fint bo och dessutom ätit upp lite av Martins te och en massa popcorn som låg i en låda. Om det var just den musen som vi sedan fick i råttfällan vet jag inte, vet bara att ytterligare en låg död i garaget och dött ganska nyligen. Så nu får vi väl ställa dit en ny fälla för säkerhets skull.

Nu är det alltså ordning! Så himla skönt! Vi är helt slut och ryggarna gör rejält ont. För första gången på väldigt länge sitter jag faktiskt med lite rom och cola i ett glas. Jag som nästan aldrig dricker, men nu var det faktiskt riktigt gott. Jag kommer att sova gott inatt.

Nu vet vi hur mycket grejer vi redan har till Gambia. Vi behöver iaf inte fler gosedjur… inte fler pennor heller tror jag… och inte mer kläder… men en och annan mobil skulle sitta fint. Så säg till om ni har telefoner över som bara ligger, men de måste vara med wifi och obundna.

Nu blir det lite tv och sen sängen. Jag kommer att somna bums!

Solen kan ta livet av mej!

juli 4, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Jag sitter i solen och läker. Jag älskar sol och värme men är väl medveten om att det kan skada mej. Jag har redan haft hudförändringar så jag borde nog vara mer försiktig. Men jag älskar det! Att känna solens strålar mot huden, varma vindar som knappt svalkar… tanken att man kan dö av det, slår jag ifrån mej. Solen kan döda, men får jag inte sol så dör jag. Det är mitt val. Så jag väljer solen, kalla mej korkad… men jag älskar den. Vi har pratat om det här hemma, å jag tror att både barnen och Martin har förstått att solen gör mej levande och får mej att leva. Så jag sitter lugnt kvar i min solstol och njuter de få timmar solen finns där för mej.

Många har reagerat på att jag solar nu när jag är nyopererad och de är uppriktigt oroliga för mina operationssår. Men jag är inte dum! Även om jag kan verka otroligt korkad när det gäller just solen så har jag både solglasögon och keps för att skydda mina sår. I det fallet är jag väldigt noga. Så ni kan vara lugna, såren är väl skyddade och kommer inte att ta skada. Å jag dricker förstås mängder med vatten medan jag sitter där.

Idag har den mesta svullnaden trillat ner under ögonen så jag ser lite lätt påssjuk ut. Jag börjar även få gulgröna blåtiror på ögonlocken, men det gör inte ont utan är mest irriterande. Jag ser lixom kindbenen torna upp sej under ögonen när jag tittar rakt fram. Hoppas det är borta imorrn. Men jag ser! Inget skymmer sikten framåt längre och ögonen känns lättare. Nu ser jag skillnaden när jag tittar i spegeln. Jag har ju faktiskt två ögon istället för springor, jag ser ju nästan normal ut.

Jag har fått frågan om varför jag skriver så mycket om operationen och detaljer om läkningen. Om det är för att man ska tycka synd om mej… självklart är det inte så! När jag ska göra ett ingrepp så letar jag alltid efter andras erfarenheter för att få veta allt och lite till. Jag vill ha full koll! Men oftast hittar jag bara kliniska läkarberättelser, knappt en enda gång har jag hittat en ”riktigt” persons egen berättelse nedskriven. Alltså gör jag bara det som fattas. Så andra kan leta och hitta det som jag letade efter och inte hittade, en personlig erfarenhet från ett ingrepp som någon kanske ska göra. De flesta vill faktiskt veta vad man ska utsätta för, om det gör ont, hur ont, eftervård osv.

Alltså skriver jag och försöker vara så detaljrik som möjligt. För att min medmänniska inte ska behöva undra lika mycket som jag. Inte för att ni ska tycka synd om mej utan för att vara till hjälp. Dessutom ivrigt påhejad av de läkare som utfört mina ingrepp. De är väl medvetna om hur lite information som finns, särskilt när det gäller ingrepp för kvinnor i de ”nedre regionerna”. Så jag skriver för att informera och i bästa fall lugna. Å jag får mängder med positiv respons! Varje mail gör mej så otroligt glad; jag har hjälpt ytterligare en medmänniska, med besvär, att hitta rätt.

Lite sånt sitter jag och tänker på i min solstol medan jag njuter av solen, läser eller lyssnar på radion. Vi människor kan hjälpa varandra på en mängd olika sätt och med små medel. Det här är mitt sätt. Jag må vara korkad som fortsätter att sola, men jag är inte korkad när det gäller att hjälpa mina medmänniskor. I det fallet gör jag faktiskt så gott jag kan och ibland blir det riktigt bra!

Extra stöd

juli 2, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Jag har ju glömt berätta om mitt möte mer arbetsterapeuten!
Dr T kom ju fram till att jag har karpaltunnelsyndrom på bägge händerna och att en träff med arbetsterapeuten var nödvändig. Så några dagar innan vi åkte till Öland träffade jag en söt liten tant på Södertälje Sjukhus som provade ut skenor till min ena hand som jag ska ha på natten och en del övningar som jag skulle göra för att få igång cirkulationen i händerna. I måndags träffade jag henne igen och fick en skena till andra handen också eftersom den första hade fungerat hyfsat.

Mina skenor ska jag ha på natten, men kan ha på dagen om jag ska anstränga mej med typ dammsugning. Så sa hon att om jag vill ha något annat på dagtid bara för att det känns skönt och värma lite så kan jag köpa egna. Så jag kollade runt lite och kom på att jag hade såna där vulkanskydd när jag höll på med gymnastik. Såna kan man ju ha även till detta.

På http://vulkanskydd.com/ kan man köpa värmande och stödjande skydd till alla möjliga kroppsdelar. När jag höll på med gymnastik hade jag på ena knät och efter att jag stukade foten illa för några år sedan hade jag för fotleden för att våga springa igen. Så även om man inte får utprovat av arbetsterapeut eller sjukgymnast så kan man ta saken i egna händer och få bra hjälp.

Jag har bara min ”handske” varannan, var tredje natt eftersom den sitter så tight att jag får ont i tummen. Så det är lite pest eller kolera just nu; ont i handleden eller tumme? Men det ska väl också ordna sej en dag. Det är iaf bra att hjälpmedlen finns 🙂

Börjar få blåtiror och en himla bra vinst!

juli 2, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Så har det gått ett dygn sedan Doktor G lyfte mina ögonlock på plats. Kvällen igår var INTE kul! Jag hade svinont och visste knappt vad jag skulle göra. Trodde absolut inte att jag skulle få sova något alls, men det gick faktiskt ganska bra. Så bra det kan när man måste sitta och sova…

Men i morse var smärtan faktiskt nästan borta! Däremot är jag rejält svullen. Jämnsvullen från öra till öra kan man nog säga. Snygga blåtiror börjar synas på varje ögonlock också, blir nog himla snyggt följande dagar.

Fortfarande ska jag ha huvudet högt och vad passar då bättre än att ta plats i solstolen? Jag hade turen att vinna ett par slipade solglasögon av Favoptic som jag fick hem häromdagen. Så perfekt tajming! Så med solglasögon och keps är jag utrustad för en dag i solen. Enda förhållningsordern är att hålla såren undan från solens strålar och det gör jag ju. Så ett stort tack till Favoptic som underlättat detta för mej 🙂

Det som är himla bra med glasögonen förutom att de skyddar mina sår och ögon är att de är tillverkade av PET-flaskor. Så både skydd för solens strålar i ögonen, de täcker såren och är miljövänliga! Det kan ju knappast bli bättre. Å vad det är skoj att vinna grejer! Nu hoppas jag bara att det ska bli lite mer ”blingiga” bågar i sortimentet, så jag kan köpa lite coolare vardagsbågar till hösten.

Med solbrillorna på näsan och kepsen på skallen sitter jag alltså och kurerar mej. Här i Tumba har vi sol och 21 grader varmt, men det pratas om regn en bit härifrån så vi får väl se vad som händer. Blir det sämre lägger jag mej i soffan istället och kollar på ytterligare en film. Igår blev det 12 Years a slave, i förmiddags The Instant Gardener. Sämre kan man ha det lixom.

Just det! Jag vill bara poängtera att min operation inte har det minsta med utseende att göra. Jag hade inte ens funderat på att göra den om det inte visat sej att jag hade så begränsat synfält som jag faktiskt hade. Jag hade inte ens fått göra den om det bara hade handlat om det… så nu kan ni sluta snacka om lyxingrepp. OCH… jag är INTE sjukskriven!

Nu gör det ont!

juli 1, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Före…

Så var det dax! Ögonbrynen skulle sättas på plats igen. Ögonlocksplastik, pannlyft… kalla det vad man vill. Det som började med en liten remiss till ögonläkaren för att kolla lite gråstarr och hängande ögonlock, slutade i ett pannlyft kanske man kan säga.

Efter att ha röjt hemma, städat av och bytt lakan i sängen så var det dax att duscha av sej, sätta på rena kläder, äta frukost och gå iväg till ögonkliniken. Jag har hela 250 meter att gå ungefär, det ligger bara tvärs över gatan. Men Martin följde med som ledsagare ändå. Jag hade tid 9.30, men vi gick dit i god tid och var där redan strax efter 9. Å tur var väl det! I väntrummet satt min fröken från mellanstadiet och väntade på sin man som gjorde samma grej som jag skulle göra. Hans operation drog ut lite på tiden, så vi hade gott om tid att prata.

Ny sminkning…

10.15 kom maken ut med sin nya ögonbryn och meddelade att det inte var så farligt men att man fick lite ont i nacken av att ligga så länge. Jag gick med Doktor G in, han placerade mej på en stol för att rita lite på mej. Han var verkligen inget vidare på att lägga en snygg makeup den killen inte… ja, ni ser ju bilden. Han får gå kurs helt enkelt! Men strecken var kanske inte till för att göra mej snygg? Inte just då iaf…

Medan strecken torkade passade Martin på att ta en bild och sen var det på med tossor och mössa och lägga sej till rätta. Jag blev tvättad och fick en getingsvärm i panna, med det menar jag en miljon nålstick med bedövning. DET gjorde ont! Medan bedövningen började ta så fick jag en sån där operationsduk över skallen med hål bara över ögon och panna. Å när jag inte kände Doktor G´s tjyvnyp längre satte han kniven i mej.

… efter!

Nu såg jag ju inte vad han pysslade med, men efteråt såg jag och han berättade lite under tiden. Som ni ser på hans streck så har han ritat en slags kil, den skar han bort. Så nu är jag flera gram lättare! Efter att ha lättat lite på huden, bränt en massa små blodkärl så har han sedan sytt ihop kanterna igen. En och annan rynka borde alltså ha försvunnit på vägen. Två timmar tog alltsammans och sen kunde jag gå ut till Martin med mina nya ögon.

Redan när första ögat var färdig kände jag en otrolig skillnad. Helt plötsligt kändes ögat lätt och jag ville inte bara blunda utan kunde ha ögat öppet utan minsta ansträngning. Jag hade ingen aning om att ögonlocket varit så tungt. Skillnaden var överväldigande faktiskt. Å när båda ögonen var fixade så insåg jag hur mycket mer jag såg och hur ljust det var. Att ha en massa tungt hängande över ögat är mer begränsande än man kan tro och man fattar det inte fullt utan förrän hänget är borta. Så det var en tydlig förändring omedelbart.

Av ingreppet kändes ingenting! När bedövningen väl fanns där så kände jag inte ett dugg, Doktor G kunde skära och sy bäst han ville. Det var lite jobbigt att ligga där i två timmar, benen och rumpan somnade först med dessa kunde jag röra lite på. När bakhuvudet domnad fick jag be honom sluta lite då och då så jag kunde röra lite på skallen och få igång blodet i bakhuvudet igen. Men jag tycker ändå att allt gick väldigt bra.

Med ett gäng förhgållningsorder kunde vi gå hem och placera mej i soffan. Inget blodtryckshöjande på nåt sätt på två dygn (kära barn, håll er på mattan tack!), huvudet i högläge även när jag sover, vila, lugn och ro. Fullständig service alltså! Tur att Martin är hemma hos mej 🙂

Så jag parkerade i soffan, Martin åkte och köpte pizza som jag kunde halvsitta i soffan och äta. Vi åt, kollade på tv och slöade. Medan Martin åkte och handlade tog jag fram en liten spegel och pincett och kunde äntligen börja noppa ögonbrynen lite försiktigt. Bara i underkant förstås, eftersom stygnen sitter i överkant. Men ändå! Den värsta bushen är borta och jag börjar se ut som en människa igen. Där nånstans började bedövningen släppa och nu gör det ganska ont faktiskt. Så det fick bli ett litet ontpiller och ispåse. Det gör ont i hela skallen, inte bara i såret. Så jag ska lägga mej i soffan igen med ispåse på ögonen en stund.

På måndag ska stygnen tas bort och sen är det lite svullet ytterligare en vecka. Men sen så ska man kunna se det slutgiltiga resultatet. Nu ser jag mest förvånad ut tycker Martin, förvånad över att det inte var värre kanske. Jag tycker att jag ser jättekonstig ut, men det är väl bara att vänja sej antar jag. Nu ser jag ju! Världen öppnade sej på nåt sätt och blev mycket större!

Nu när ni vet hur det går till så är det bara att be om remiss från er husläkare om bedömning för era hängande ögonlock. Uppfyller ni kriterierna så är det snart ni som ligger under kniven 🙂

Jag ska bara opereras lite först…

juni 30, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Jag längtar tillbaka till Öland! Allt är lixom mycket enklare där… där tar vi våra två promenader om dagen, äter bra mat och tar hand om oss ordentligt. Sedan vi kom hem har vi haft flera slarvdagar, bara tagit en promenad om dagen och haft en massa annat i tankarna. Å då blir resultatet därefter… 0,2 minus. Visst är jag nöjd, det är ju ändå ett minus – men ändå…

Vi kämpar på, men den här veckan blir det knepigt. Imorrn är dagen D för ögonen. Då ska ögonbrynen lyftas på plats så att jag får tillbaka hela mitt synfält igen. Det ska bli väldigt skönt att slippa ögonfranstrån som fastnar i ögonen och skaver. Som det är nu är ögonlocken så tunga att roten på ögonfransen viks in och ligger och skaver mot ögat. Imorrn hoppas jag att det är borta. Sen blir det till att ta det extremt lugnt tills stygnen är tagna i början på nästa vecka. Men så fort allt ser bra ut då packar vi hop oss igen och kör de 50 milen till paradiset.

Uppe i hörnet ser ni hur jag ser ut idag, så får vi se om det syns någon skillnad om en vecka. Spännande värre! Som ni ser så är det inte mycket till ögon kvar och för att se något måste jag rynka pannan så mycket att jag får ont i skallen. Man får dessutom en lite uppnosig uppsyn eftersom man hellre lyfter hakan för att se än att rynka pannan och då ser man lite fisförnäm ut. Å det påverkar även nacken… så det ska bli himla skönt att få detta gjort. Å när stygnen är borta kan jag trimma ögonbrynen igen, det fick jag inte göra innan…

Alltså ska jag bara opereras lite först, sen får jag åka till Öland
igen. Men innan dess borde jag faktiskt röja det där jäkla förrådet… I
övrigt är det mesta färdigt inför morgondagen; sängen är renbäddad,
sovrummet och resten av hemmet är hyfsat städat och nästan all tvätt
tvättad. Ska bara dammsuga också så ska det väl vara så liten
infektionsrisk som det bara är möjligt. Så nu är det bara att låta
ögonläkaren göra sitt och sen bosätta sej i soffan några dagar.Wish me luck!

Jag är faktiskt inte det minsta orolig, ser bara fram emot att få det gjort. Nästa operation är värre… men nu tar vi en sak i taget. Återkommer imorrn med hur allt gick och hur läget är då 🙂

Nu ska tuttarna väck!

juni 27, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Igår kom den!!! Tiden för operationen!!! Å nu är jag skitskraj!!!

Jag tog posten ur brevlådan och såg kuvertet från St Görans sjukhus och fick värsta hjärtklappningen. Slet upp kuvertet men hade famnen full med grejer så Martin fick hjälpa mej att dra ut alla papper, det var en hel bunt. Han bläddrade lite och hittade först datumet 19/8, men det var tid för att träffa narkosläkaren. Så bläddrade han lite till och hittade rätt datum; fredagen den 29/8. Dagen då min E-kupa ska bli en C 🙂

15 år har jag väntat! Första gången jag sökte hjälp hamnade jag mellan stolarna men orkade inte ta tag i trasslet pga barnens alla sjukdomar och skilsmässan. I höstas tog jag tag i det igen och i december blev jag godkänd än en gång för att göra en bröstförminskning på landstingets bekostnad. I april fick jag träffa läkaren som skulle utföra ingreppet och sedan dess har jag väntat på en operationstid. Å nu har jag den.

Det är en hel massa tider och instruktioner jag har fått. Först ska jag träffa narkosläkaren 19/8, sen ska jag lämna en massa blodprover den 26/8 och klockan 7.15 den 29/8 ska jag alltså opereras. Å sen ska jag komma på återbesök 8/9 för att kolla att allt är ok. Jag får inte ta några mediciner en vecka innan op och det ska tvättas både på längden och tvären enligt instruktioner kvällen och morgonen innan operationen. Å sen ska jag bara ta det extremt lugnt och läka i lugn och ro.

Tänk om något går fel? Tänk om jag inte vaknar efter narkosen… kommer det göra ont? Ja, det är klart att det kommer göra ont, frågan är HUR ont? Hur kommer jag att se ut? Vilken storlek blir det egentligen? NÄR kan man se det slutgiltiga resultatet? Hur länge sitter svullnaden i? Många frågor blire… Å snart har jag svar på allihop!

Men jag är verkligen inte kaxig just nu. Det är skitläskigt! Även om detta är precis vad jag vill och önskat hur länge som helst, så är det faktiskt riktigt nervöst. Klart jag är nyfiken på hur jag kommer att se ute, men det spelar egentligen ingen roll hur snitten blir – bara allt blir mindre! Kommer folk att se skillnad? Men det jag är mest orolig över är smärtan. Jag har hört att man inte kan lyfta armarna på ungefär två veckor pga rejäl smärta. Å andra sidan träffade jag en tjej för ett tag sedan som gjort operationen ett par dagar tidigare och inte tyckte det gjorde ont alls… Å jag är ju ganska smärttålig… jaja, om två månader vet jag.

Om en vecka har jag alltså fixat ögonlocken och om nio veckor ligger jag på operationen med brösten, just precis nu faktiskt. Då har jag gjort fyra livsförändrande och livsförbättrande operationer på tre år. Till våren kan jag verkligen ta tag i mitt nya, aktiva och friska (vad är väl lite fibromyalgi, sömnapné och lite annat smått och gott) liv. I bästa fall kan jag träna och röra mej på ett helt annat sätt än nu, jag kommer sova bättre och ha mindre ont i rygg och nacke och jag kan ha vilka kläder jag vill. Klänningar med öppna ryggar, bara axlar och snygga urringningar… jackor i rätt storlek… snygga bikinis… ett helt nytt liv!

Jag har börjat köpa lite nya kläder, men inte riktigt vågat ge mej på underkläderna än. Men nu tänkte jag chansa lite när det är rea och hoppas på att läkarens gissning på C-kupa stämmer. Jag tänker iaf köpa några nya toppar och en ny bikini. Två nya jackor hänger i hallen som jag just nu känner mej som en falukorv i, men snart så kommer de sitta löst över bysten 🙂

Fattar ni?! Det tog tid och vårdgarantin hölls inte, men nu har jag faktiskt en operationstid! Fy fasiken va läskigt!!!

Vi har separerat!

juni 21, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Jo, så är det faktiskt. Men det är inte så illa som det låter, det handlar nämligen bara om nattetid. På dagarna trivs vi ihop och gör det mesta tillsammans men på nätterna mår vi (jag) bäst i eget rum. Jag måste nämligen få ordning på sömnen. Nu är det riktigt illa!

Mitt ”magiska” armband visar tydligt hur illa det är när det gäller sömnkvalitén. Att vakna 25-30 ggr per natt och inte sova mer än 45-60 minuter i sträck gör en inte speciellt utvilad. Så nåt måste göras! Alltså har jag flyttat ut från vårt gemensamma sovrum för att ta bort de störmoment som går att ta bort tex snarkofagens ljud… hundens bökande i vår trånga säng… osv. Jag vaknar för ALLT! När Martin vänder sej i sängen eller hunden flyttar sej, inget undgår mej. Detta är nu tanken att jag ska slippa.

Det här var en ”bra” natt…

Får man ingen sammanhängande sömn kommer man aldrig ner i den välgörande djupsömnen och kan på så sätt inte återhämta sej på ett bra sätt. Då blir värken värre, humöret sämre och man går ofta upp i vikt. Nu säger ”besserwissern”; ”ta ut dej på dagen, skippa att sova middag – så ska du se att du kommer att sova bra”. Så kanske det är för en frisk person, men jag som både har sömnapné och fibromyalgi funkar på ett annat sätt. Jag behöver oftast sova middag för att kompensera den dåliga nattsömnen.

Men den här veckan har jag gjort allt det där som förespråkas; jag har motionerat och gått två långa promenader per dag. Jag har inte tagit någon tupplur på hela veckan. Ändå är min nattsömn alltså katastrofal! Så nu hoppas jag att det ska bli bättre, så jag slipper se ut som en zombie dagtid. Jag orkar verkligen ingenting! Å det är så irriterande!

Så nu är det separation och varsitt sovrum som gäller nattetid, så får vi se vilket resultatet blir. Det magiska armbandet från Fit Bit får redovisa resultatet… spännande…

Blått blod och kusiner emellan…

juni 14, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Jag och min kusin Eva

Jag har en massa kusiner, men jag vet faktiskt inte hur många… Det kanske är 20… kanske fler, jag har ingen aning. Men jag umgås bara och har kontakt med 2-3 stycken. Hade inte Facebook funnits hade jag nog bara haft kontakt med en…

Nu hade jag sån tur att en av mina kusiner och den jag lekte mycket med som barn faktiskt befinner sej här på Öland just precis nu. Min kusin Eva är 9 månader yngre och den ”flickigaste” av alla mina kusiner. Hon var den lugna och väluppfostrade medan jag och hennes storasyster var lite grabbigare och gick vår egen väg. Fast det stämde nog inte egentligen, för jag var väldigt flickig när jag var liten. Jag ville bestämt ha vita knästrumpor och klänning varje dag… men det var ju samtidigt mycket roligare att hitta på bus och äventyr, så jag stod som åsnan mellan två hötappar titt som tätt.

Men med åren blev vi mer och mer lika, mer än vi förstått tror jag. Vi tappade kontakten under många många år. Inte så konstigt när den ena bor i Göteborg och den andra i Stockholm. Men så kom Facebook och vi återupptog kontakten och har nu en nästan daglig kontakt genom våra bilder och uppdateringar. Jag gillar FB!!! Snacka om ”conecting people”.

Å idag fick vi äntligen träffas igen! De är här på Öland över helgen för att lämna av en son som ska jobba hos min bror hela sommaren. De kom i morse och åker hem imorrn igen. Så jag åkte för att träffa dem i förmiddags och vi bestämde att vi skulle äta middag tillsammans på Lammet & Grisen som precis öppnat för säsongen. Vart efter vi pratade kom fler och fler likheter fram… vi har fibro bägge två, älskar hundar, är lika envisa, lika långa (ja, 156,5 är faktiskt ganska långt), har ungefär samma värderingar osv. Nu är vi dessutom precis lika flickiga och båda två har snott de trevligaste männen också 🙂

Å då slår det mej återigen… man behöver inte ha blodsband för att vara släkt eller för att likna varandra. Eva och jag är släkt och delar samma morfar (hennes farfar). Men min kusin Becca som är adopterad från Indien är också väldigt lik mej (inte till utseendet dock) och vi har inga blodsband alls. Det tycker jag är lite intressant. Hur mycket är miljö och hur mycket är arv?

När det gäller Eva kunde jag även berätta för henne att hon är av Kunglig börd. Vi är släkt i rakt nedstigande led med både Karl den store och Harald Blåtand. Så nu vet hon att hon är blodblodig och det tänker hon utnyttja flitigt! Det här finns det faktiskt papper på, så det är inget jag hittat på själv…

Det var verkligen jättetroligt att träffas och hinna prata ordentligt. Att lära känna hennes fina familj och umgås en stund med alla. Jag är helt säker på att kontakten bara kommer att bli bättre och bättre, särskilt när deras två barn snart är så stora att även de kan göra lite som de vill. De får gärna hälsa på oss i Stockholm och vi kanske kan hälsa på dem i Göteborg. Cirkeln sluts på något sätt och det gillar jag. Vår historia började som små på Öland och efter att ha tappat kontakten är den nu återupptagen och kommer att bibehållas. Jag är inte mycket för släktband och vet knappt vem jag är släkt med, men dem jag verkligen gillar dem håller jag fast vid. Om jag får förstås. Och i det här fallet tror jag faktiskt att lilla kusinen håller med mej, för vi hade verkligen en jättemysig kväll tillsammans.

Det fanns alltså en mening med att åka till Öland just precis nu. Det var meningen att jag skulle få träffas och umgås med kusinen Eva 🙂

Jag är överbevisad…

juni 8, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Visst har väl ni också hört om magneter och energier som ska få en att sova bättre, ha mindre värk osv? Det hade jag också gjort och inte trott ett dugg på det! Men jag hade förstås inte provat, så jag kunde egentligen inte uttala mej om det… Men jag trodde absolut inte på det ändå!

När jag var på Fitness galan träffade jag Stefan och Carro som jag känner sen tidigare. Stefan gav mej två magnetarmband för att överbevisa min skepsis. Jag fick ett ”blingigt” att ha på event och festligare tillfällen och ett i silikon att ha dygnet runt. Testa kan man ju alltid göra… å testat har jag gjort, ärligt, kritiskt och med vidöppet sinne.

Jag satte på mej bägge armbanden redan på plats på mässan och har vissa dagar haft bägge två och jag kan utan tvekan säga att de funkar! Hur mycket jag är försöker att förklara bort effekterna, så går det inte. Det funkar faktiskt!

Jag har ont dygnet runt pga fibromyalgin, jag fryser om det är kallare än 15 grader och jag sover hur dåligt som helst (sömnapné) om det inte är mörkt och knäpptyst. Efter några dagar kom jag på att jag inte frös lika mycket och att värken i ffa händerna var MYCKET bättre. Jag glömde armbandet en natt och sov riktigt, riktigt dåligt efter att faktiskt ha sovit himla bra flera nätter i sträck trots snarkofagen i samma säng. Jag märker effekten tydligt, så nu vågar jag inte ta av dem mer än när jag duschar.

Så nu önskar jag mej ett av de i stål som är skitsnygga! Det finns bla i silikon och rosa stål och blingiga med rosa och vitt glitter. Vi får väl se om tomten kanske kommer med ett nytt till jul… Hur som helst så tycker jag att ni ska testa själva. Jag var väldigt skeptiskt men jag är numera överbevisad. Å eftersom jag mår så mycket bättre vill jag ju ge andra chansen att också göra det. Så gå in på EA SWEDEN och kolla vilka olika armband det finns. Ge dej chansen att må lite bättre!

Kan man fuska?

juni 5, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Finns det några genvägar för att gå ner i vikt? Kan man fuska på nåt sätt? Jag tror inte det, men helt säker är jag inte efter att ha testat Fat Burner och One Cheat från Fitnessguru.

Maj var en total katastrof när det gäller vikten, jag gick upp 3,1 kg! Bara sista veckan hade jag gått upp 2,1 kg, så det var alltså där det var som värst. Men då vägde jag mej efter en superstressig vecka, examenshelg med alldeles för mycket att äta och den där roliga veckan i månaden när de flesta flickor går upp i vikt… så lite missvisande var det nog och det ser jag idag när jag redan tagit bort 1,5 kg av dem.

Men frågan är hur illa det varit om jag inte tagit de här pillrena? Jag har ju väldigt lätt att lägga på mej och under en period med stress, dålig sömn och fel mat kan det bli hur mycket plus som helst. Och dessa brukar sitta som berget och ta låååång tid att ta bort. Nu är det alltså bara 1,6 kg kvar att ta bort och det har gått väldigt fort att komma tillbaka. Nu när jag både äter rätt, rör på mej och sover hyfsat… Martin har ju också gått upp och snarkofagen håller mej vaken om nätterna… men när sömnen är helt och hållet på plats och veckorna blir ännu lugnare DÅ ska det nog vara gjort på ett kick att koma ner i rätt kilon igen.

Jag brukar ha knepigt med magen, särskilt vid stress, men inte ens det har jag haft problem med. Kanske är det pillrenas förtjänst? Vad vet jag… mer än att tro kan försätta berg! Nu är vi iaf på banan igen, hyfsat… jag har inte längre tillgång till Viktväktarnas App på mobilen men skriver ner vad jag äter på ett papper istället. Motionen är igång igen, även om jag fortfarande inte hinner springa som jag skulle vilja… Å sömnen ska väl bli bättre när jag får mindre att göra och Martin går ner i vikt. Bara det där med att äta middag vid 18-tiden varje dag är ju en hit för hela kroppen! Det var länge sedan vi kunde göra det och det har varit riktigt skönt att vara ”normal”. Det kan jag vänja mej vid snabbt! Aldrig mer kvällsjobb! Iaf inte varje dag och varje vecka, någon enstaka gång är det väl ok.

Så det känns lovande, även om jag inte haft måndagens höga vikt på ett par år och kände mej rejält plufsig. Nu är det mesta borta och då ska jag fortsätta ner igen, först ska målvikten tas och sedan nästa mål. Jag börjar må bra igen, även om jag fortfarande inte kan acceptera att min operation blir försenad. Tänk bara hur bra jag ska må när den väl är gjord 🙂

Uppgiven och ledsen

juni 3, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Kära Landstingspolitiker!
Den där Vårdgarantin som ni pratar er varma för kan ni stoppa upp någonstans där solen inte lyser… Den fungerar nämligen inte, särskilt inte när det är många röda dagar under en period eller sommar och semester. Så här ligger det till:

Jag ska göra en bröstförminskade operation, det är inte akut för någon annan än mej själv. Jag förstår mycket väl att cancerpatienter går för mej och det är självklart helt ok! Det jag inte förstår är varför man inför en vårdgaranti som är helt innehållslös?

Jag blev godkänd för operation första gången 1999 men då hamnade jag mellan stolarna och fick aldrig någon tid. Jag ringde och kollade läget en gång och fick då vet att man tappat bort mitt ärende. Sen blev mina barn sjuka och jag orkade inte ta tag i allt igen förrän i höstas när barnen flyttat ut. Så i december 2013 blev jag återigen godkänd på Karolinska i Solna, processen var alltså återupptagen och den här gången tänkte jag inte låta mej hamna mellan några stolar. Den här gången skulle jag inte ge mej!

Från Karolinska meddelade man att jag skulle flyttas till St Göran som hade bättre med tid och plats för mej. Jag fick träffa en läkare där 4 april och samma dag började alltså vårdgarantin att löpa. Nu såg jag fram emot en rörlig höst efter en orörlig sommar pga operation och läkning.

Idag skriver vi 3 juni och än har ingen operationstid landat i min brevlåda. Samtalen till bröstmottagningen har varit många och mer än en gång har jag blivit lovad att någon ska ringa upp mej, men det har man inte gjort… Förrän igår när jag blev riktigt förbannad och en sköterska faktiskt tog reda på fakta och till slut ringde upp. Hennes besked var att min operation inte blir av förrän tidigast månadsskiftet augusti-september. Alltså långt efter Vårdgarantins tre månader.

Dagens ”mission” var alltså att ringa Vårdgarantikansliet för att ta reda på mina rättigheter som patient. Det visade sej att jag inte har några. Även om Vårdgarantins 90 dagar passeras finns inget att göra, särskilt inte om det är sommar. Man har nämligen sommar även i andra landsting och privat får man inte ta hjälp, jo… om man hostar upp pengarna själv förstås! Så varför har man då en vårdgaranti när den inte fungerar året om?

Nu är jag ett ”ärende” på bordet hos en dam som arbetar varannan vecka på Vårdgarantikansliet. Hon ska se om något annat landsting möjligen kan operera mej, men sa att chansen är minimal. Jag har återigen ringt Bröstmottagningen på St Göran för att säga att jag kan komma som ett skott med kort varsel om de får återbud. Detta innebär alltså att jag får hålla mej hemma hela sommaren och hoppas på det bästa.

Var det detta man hade i tanken när man införde Vårdgarantin? Att patienten själv skulle ligga på som en igel för att få sin beviljade operation. Har man tänkt på att de där 90 dagarna är ganska lång tid för någon som väntar och som faktiskt lider under tiden.

Så här sitter jag nu med telefonen brevid mej dygnet runt för att inte missa det eventuella samtalet som ska förändra och förbättra mitt liv. Jag har slutat hoppas på Vårdgarantin och inser nu att det är upp till mej att ligga på för att inte hamna mellan stolarna igen. Det är tur att jag är så pass frisk att jag orkar ta alla de här kontakterna som tydligen krävs. Men hur gör alla de som inte orkar…?

Så ni politiker och tjänstemän som tyckte att Vårdgarantin var en strålande idé får nog tänka om lite. Man måste kämpa för att få rätt till sin vård och när man kämpar får man iaf inte hjälp… Hur har ni tänkt att lösa det?

Hälsningar en väldigt uppgiven, ledsen och bitter 44-åring med E-kupa, andningssvårigheter, sömnapné, ryggont och en massa andra krämpor som i bästa fall ska försvinna när jag väl får den efterlängtade operationen.

Lillfingret fick egen diagnos…

juni 2, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Så var det alltså besök hos Dr Torsten igen och naturligtvis kom jag hem med en bunt nya diagnoser och lärde mej lite nya latinska ord. Jag reagerar knappt längre och stackars Torsten bara tittar oroligt på mej och frågar hur jag mår när han ger mej nyhetsläget. Men vi tar det från början…

Jag var kallad till röntgen av ryggen 8.30 och tid att träffa Dr T 9.30. Röntgen tog tid och jag hann precis ner till mottagningen i tid. Dr T börjar med att kolla knölen på handen och upptäcker att det är en på g även på andra handen, den hade jag inte sett själv. Han konstaterar att det rör sej om ett sk ganglion som han förklarar som ungefär ett brock. ”Ganglion kan syfta på en svulst vid leder eller senor orsakad av läckande ledvätska” står det på Wikipedia. I mitt fall har tydligen ledvätska läckt ut och bildat ett slags bråsk. Den opereras bort om jag vill och då ska jag säga till, men det är inte farligt.

Medan han klämde på handen och runt tumleden så frågade han om händerna ofta domnar. Senast igår pratade Martin och jag om att jag snart måste ta tag i just den biten, men klara av dagens besök först. Mina händer domnar när jag springer, ligger i soffan och läser eller leker med mobilen osv. När Dr T frågade började jag bara skratta och sa att det ju var nästa besöks frågeställning och att han väl fick vänta lite. Men detta var alltså anledningen till att han kollade lite närmare på mej och konstaterade att jag har karpaltunnelsyndrom på bägge händerna. Då trodde jag att man ska ha jätteont och svårt att greppa, men det var tydligen de där domningarna som var det tydligaste kännetecknet. Jahaja… å när han ändå var på gång frågade han om mina fingrar låser sej i böjt läge. Jamen vaddå? Mitt lillfinger har gjort det sedan säkert 20 år tillbaka och är orsaken till att jag inte längre kan virka eller sticka. Så även lillfingret fick ett eget namn; triggerfinger! Å allt detta ska nu opereras, men inte förrän jag säger till själv. Det är inte akut, men måste fixas. Jaja, ska bara fixa lite annat först lixom…

Sen var det ryggens tur. Röntgensvaret sa att man rygg ser ut att vara ungefär i den ålder den är och att man ser lite artros lite överallt. Men nu blev det både grekiska och latin och jag fattade inte ens hälften… MEN det är inget allvarligt fel, inga diskbråck eller anat fel på ryggrad eller kotor. Men jag har fått remiss till sjukgymnast som ska jobba med mej och inte bara ge mej övningar att göra hemma. Jag ska träffa arbetsterapeut också för att få skenor till händerna, en för natten som minskar trycket på handleden och en för dagtid som avlastar hela handen och tummen.

När jag kom hem försökte jag förstå allt som sagts men gav upp, jag vet att jag har ont men inte överjävligt, att det är några små fel och att dessa ska fixas när jag säger till. Så när jag ändå var igång slog jag en ny signal till St Göran för att ännu en gång fråga om min bröstoperation och den här gången fick jag faktiskt vet lite mer än jag gjort de fyra senaste gångerna som jag ringt. Idag fick jag veta att enbart cancerpatienter kommer att få operationer under sommaren och att jag förmodligen kan utnyttja vårdgarantin som innebär att jag ska söka vård någon annanstans. Men jag skulle bli uppringd för mer info, så nu väntar jag igen… Jag har väl ringt dit sisådär 4-5 gånger nu och alltid blivit lovad att någon ska ringa upp, hittills har INGEN gjort det! Så vi får väl se hur det blir den här gången… Jag ger dem till imorrn, annars tar jag själv kontakt med vårdgarantikansliet.

Så nu sitter jag här med några nya diagnoser igen. Jag har ju sagt att mitt liv är ett skämt och en följetong. Kanske borde skriva en sjukhussåpa…?

Äntligen är jobbiga maj slut!

juni 1, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Idag var det extra skönt att vända månadsblad på väggalmanackan. JUNI ÄR ÄNTLIGEN HÄR!!! Vi visste att maj skulle bli riktigt jobbig, men det blev ännu värre än vi räknat med. Alla saker som vi visste att vi skulle göra blev sju resor värre och så tyckte ju Seniors blindtarm att den skulle ut också… plus att det hände en massa andra saker som vi inte alls hade räknat med. Men vi visste också att när vi vände blad i almanackan skulle allt vara över. Å så blev det.

Med Juni kommer lugnet, ledigheten och i bästa fall solen, värmen och harmonin. Igår hade vi fortfarande inte riktigt fattat att allt var klart med jobbet och dessutom hade vi ett födelsedagsfirande av min pappa att fixa. Så gårdagen gick mest i en dimma av trötthet och försöka smälta allt som hänt de senaste veckorna och bearbeta alla tankar och känslor. Idag, första Juni, var det dax att börja leva igen!

Så dagen började med en långpromenad med Baileys. Vi gick vår vanliga slinga runt Hamra och hälsade på kossorna. Vi bor så himla fint och har så många bra slingor att gå i alla möjliga olika längder beroende på dagsform, tid och humör. Idag blev det knappt 5 km och cirka 50 minuter i växlande molnighet. Det var varmt och skönt, Baileys var nöjd och glad och vi kunde prata igenom en massa grejer och få lite ordning på skallen.

När vi kom hem tog jag tag i vår äng även känd som gräsmattan… jag ville ha nyklippt och fint i fredags när vi firade Martin, men det regnade ju så gräsklippning var helt uteslutet. Igår orkade jag inte, men idag skulle det ske! Så fram med gräsklippare och så körde jag igång. Nyfiken som jag är så satte jag samtidigt igång Endomondo, för att se hur långt det faktiskt är att klippa hela gräsmattan plus vår allmänning. 1 km!!! Vi har alltså bara 300 kvm trädgård, men med allmänning i vinkel blir det alltså en kilometer som ska traskas igenom innan allt är klippt. Å nu var gräset LÅNGT, typ 20-25 cm och upp till 40-50 på vissa ställen där grannen lämnat kvar blommor som skulle få blomma klart. Det gick åt en himla massa bensin och över de där blomställena fick jag klippa två gånger för att få bort ”skiten” helt. Jag gillar att klippa gräset och att veta att det kan vara sista gången på två månader känns lite surt… efter operationen kan/får jag inte använda armarna på det sättet på minst 6 veckor. Å andra sidan får jag inte dammsuga heller… 🙂

När trädgården var snygg så var vi bjudna på lunch på vår Kines nere i centrum av Martins föräldrar. Hans bror med familj är här och hälsar på från Polen och nu skulle vi äta tillsammans. Det ställer till en del problem, när vi pratar svenska förstår inte svägerska och när de pratar polska fattar inte jag nåt… så det blir mest att vi på ena kanten pratar svenska och att de på andra kanten pratar polska. Men vi träffas iallafall och det är ju huvudsaken.

Sen blev det en kort tupplur på soffan innan vi tog beslutet att åka på bilbingo. För oss årets första och förmodligen sista också, det är lite för mycket pengar att spendera för oss. Men vi hoppades att vi skulle vinna förstås… Om inte annat så skulle det vara skoj att träffa Tomte igen som är en god vän till oss. Men den där Tomten sa ju fel nummer hela kvällen och vinsten uteblev… jäkla skit! Så vi åkte därifrån fattigare än vi kom dit…

Imorrn börjar vår nya verklighet. Den börjar med en röntgen och tillhörande läkarbesök hos Dr Torsten. Nu ska vi börja utredningen av min rygg… och tumme! Så får vi se hur många nya diagnoser jag kommer hem med den här gången. Han brukar ju hitta ett par nya varje gång jag är där.. men det är helt ok så länge jag får hjälpa att fixa allt tillrätta. Nu när Juni är här hoppas jag att mina operationstider kan komma också, de måste de ju eftersom vårdgarantin börjar närma sej… så det blir väl att ringa och tjata lite igen på tisdag eller nåt… Nu har jag ju tid att tjata, fast den här veckan är lite späckad faktiskt. Men nästa har jag inte en enda grej inbokad, då är jag HELT ledig.

Så nu börjar inte bara en ny månad, utan en ny vecka och ett helt nytt liv. Spännande värre faktiskt. Ni hänger väl med 🙂