Oj, va det är svårt att hålla sej lugn! Nu har det gått 4 dagar sedan operationen och lite ont har jag. Särskilt om jag suttit mycket, då moler det i magen som vid ägglossning ungefär. Så jag försöker att ligga så mycket som möjligt och stå upp istället för att sitta.

Så tvätta är inget problem, det har jag alltså gjort. Men bara lite. I övrigt har jag bott i soffan tillsammans med Baileys. Nästa hela dagen igår och nästan hela dagen idag har vi legat där och glott på tv, jobbat lite eller kollat internet. Jag fortsätter med invigningsplaneringen och fler och fler bitar trillar på plats. Nu är snart tårtan fixad också  🙂

Idag fick jag avbryta mitt soffhäng ett par timmar för att fira Farmor som fyllde 92 år i torsdags. Hemma hos mina föräldrar bjöds det på smörgåstårta och fika. Jag tror att Farmor blev ganska nöjd med det lilla firandet. Trött var hon iallafall  🙂

Så nu ska jag krypa ner under filten igen med Baileys. Martin har åkt till Södertälje på simtävlingar. Junior har tagit ett silver hittills idag. Jag ska nog ta en liten tupplur tror jag… å sen när Junior kommer hem ska vi äta kräftor! Ska bli såååå gott!

Hoppas ni har en fin lördag, trots snön som föll och nu täcker marken. Jag ger inte upp hoppet, VÅREN KOMMER!

.

Sitter och funderar på de ungdomar jag mött som gjort skillnad i mitt liv. Många av killarnas kompisar har samlats hemma i mitt kök. Vi har pluggat, pratat, fikat, ätit, gråtit och skrattat. När de kommit hem till oss har mina enda krav varit att de ska sköta sej, vara ärliga och äta ordentligt innan de går hem.

Flera har varit tjejer som både skurit och svält sej. Jag har lagt om sår, tröstat och matat. Vi har delat förtroenden och pratat och pratat och pratat. Tre eller fyra av dem har etsat sej in i mitt hjärta, av dessa har jag lärt mej väldigt mycket.

Den första hade såna prestationskrav att det var helt orimligt. Hon skulle vara bästa eleven, bästa idrottstjejen, bästa dottern, bästa systern och bästa vännen. Hon pluggade ständigt, åt inte och sov nästan aldrig. Fick hon ”bara” VG på ett prov var hon otröstligt och pluggade extra mycket till nästa. Under ett par år träffade jag henne regelbundet och idag vet jag att hon gått ut gymnasiet med fina betyg, inte enbart MVG, som hon är glad och stolt över. Hon har ett bra liv som hon trivs med. Hennes tidigare ätstörningar är borta och hon pressar sej inte längre till de bästa resultatet till orimlighet.

Nummer två var en väldigt ledsen tjej som inte hittade sin plats varken i sin familj eller i tillvaron. Hon skar sej illa över hela kroppen och åt inget på flera dagar. Ibland kunde hon även bränna sej med cigaretter. Det här var en otroligt vacker tjej med ett stort hjärta och väldigt smart. När jag väl fått henne att prata om hennes drömmar och såg ljuset i hennes ögon fick jag hopp om en bra framtid för henne. Hon ville något, hon ville framåt. Hon hade bara inte verktygen och ingen att prata med. Idag vet jag inte så jättemycket om henne, men jag vet att hon mår mycket bättre och att hon fortsätter att vilja och kämpa.

Den sista som jag vill berätta om var en vilsen tjej som ”borde varit en abort” enligt hennes pappa. En liten blyg flicka som bara ville bli älskad. Också en liten dam som inte åt, förstås… men det var mest hennes ledsna ögon som fick mej att reagera. Det jag minns mest är när jag en dag mötte henne på gångbanan vid skolan och frågade henne om dagsläget. Då trillade hon ihop i min famn och berättade att hennes pappa skrikit åt henne att hon borde varit en abort och att hon var hans största misstag i livet. Vi satt där på gångbanan och grät tillsammans en lång stund. Idag är hon en välmående 20-åring med en 4-årig dotter som hon älskar över allt annat. Hon har gjort en rejäl resa, men kommer att klara sej alldeles utmärkt. Det är mycket skinn på näsan och jävlar-anamma i henne  🙂

Alla de här tjejerna har lärt mej väldigt mycket. De har bla bevisat för mej att det hjälper att prata. Att stängda dörrar är till för att öppnas och att alla människor förtjänar att bli älskade. De fick mej också att förstå att många av oss vuxna inte SER våra ungdomar ordentligt. Och att väldigt många inte vågar fråga de svåra frågorna pga rädsla för svaret. Svaren som gör ont och som man måste engagera sej vidare i. Man ska inte fråga om man inte har tid att göra något… De har fått mej att förstå hur viktigt det är att visa att man bryr sej.

Jag älskar att prata och lyssna på unga människor. Prata om deras drömmar och funderingar. Från början säger de väldigt lite, men när de förstår att mitt intresse är äkta, då öppnar sej oceaner av klokhet och tankar. Unga människor kanske inte har den livserfarenhet som en vuxen har, men de har så mycket annat och en del behöver de hjälp att reda ut och kanalisera. Jag önskar att fler tog sej tid och verkligen lyssna på unga i sin närhet och tog till sej av deras funderingar. Vi har så otroligt mycket att ge varandra.

Jag önskar min skyddslingar allt gott i livet. Ni vet att jag fortfarande finns här för er  🙂

.

Blev lite frustrerad över vår livs- och jobbsituation igår och låg och funderade halva natten på en idé vi haft ett tag. Vi har ju en dröm om att starta en gård för tjockisar där vi även kan ta hand om hela familjer under somrarna. Men den idén ligger längre fram i tiden, tills dess måste vi komma på något annat.

Vi har pratat om en grej en längre tid och nu har vi börjat utforska idén lite mer för att se om vi kan göra verklighet av den. Vi har jämfört priser och kollat detaljer och sakta utformas en plan som kanske kan fungera. Men än så länge är det lång väg att gå.

Jag hoppas att detta kan bli verklighet, det skulle vara så himla kul!

.

Allt gick verkligen supersmidigt igår och idag känner jag ingenting av gårdagens ingrepp. Jag är precis som vanligt och har inte blödit minsta droppe. Frossan och värken försvann efter ungefär 12 timmar och nu har även tröttheten lagt sej. Himla positivt alltså!

Jag har varit helt öppen med mitt ingrepp både här och på Facebook, just för att informera andra kvinnor. Det finns andra alternativ än att ta bort hela paketet för att slippa riklig mens och nu har iaf några blivit lite klokare av min information och det är ju jättebra! Jag vet iaf två som kommer att be om mer info från sin läkare  🙂

Nästa vecka får jag se resultatet, då är det nämligen meningen att jag ska ha mens igen… kommer den eller kommer den inte? Å om den kommer: är den då mindre än förr? Spännande…

Så nu går jag in i fas två av min livs-makeover. Nu ska de där 3 kilona bort så att jag kan få en ny bedömning och remiss till bröstförminskning. Där skulle jag ha varit till påsk, men det är jag inte… till midsommar kanske? Men det är ingen brådska, det får ta den tid det tar. Ett steg i taget  🙂

Idag får/kan jag jobba igen! Jabba!

.

Så va man hemma igen! Allt gick supersmidigt och ganska smärtfritt, än så länge…

Jag vakande 5.45, duschade igen… duschade och tvättade mej efter kostens alla regler igår kväll, men detta skulle göras igen nu på morgonen. Frukost fick jag inte äta, men jag åt två stora portioner mat vid 21-tiden igår – så jag var fortfarande mätt. 6.30 kom pappa och hämtade mej och 6.45 var vi framme vid Södertälje Sjukhus. Jag betalade (350 kr) och gick upp till avdelning 15.

Två jättegulliga tjejer skrev in mej och jag fick klä om till de supersexiga
kläderna. Nästan direkt fick jag smärtstillande (i förebyggande syfte), lugnande tabletter och nåt mer och fick veta att jag var FÖRST i operationskön! Jösses! Jag har väl aldrig haft så tur tidigare 🙂

Så jag hann bara skicka sms till Martin och pappa och uppdatera Facebook och sen rullades jag iväg. Väl framme på operationsavdelningen presenterade sej mängder med människor och han som var min narkosläkare var otroligt nog en fd medlem och granne. Det kändes jätteskönt att ha nån man känner som sköter ens andning. Tryggt och bra! Sisådär 2 minuter senare sov jag.

Det som hände medan jag sov var följande:
Gynekologen för in ett instrument i livmodern som fälls ut ungefär som ett paraply när det väl är på plats. ”Paraplyt” värms upp rejält under ca 90 sekunder och bränner på så sätt av slemhinnorna inne livmodern. Instrumentet tas ut och sen är ingreppet klart!

Sen hör jag hur någon pratar med mej och jag frågar vad klockan är och får till svar: 8.45. Nästan gång jag kollar klockan är den 9.30 och jag körs kort därefter upp på avdelningen igen. Jag har rejält ont där infarten för droppet sitter, i övrigt känner jag inget obehag alls. Jag fryser och har ett väldigt dåligt blodtryck, men annars känns allt bra. Jag får direkt en kopp te och en extra filt och får så småningom upp värmen.

Martin kommer till avdelningen runt 10.30. Då tar man bort infarten på handen och jag kan gå på toaletten. Handen känns bättre, men blodet forsar… så det blir ett nytt förband och sen får jag gå ut i dagrummet och äta frukost. Å strax därefter blir jag utskriven och får åka hem. Snabbt, smidigt och ganska smärtfritt alltså.

Restriktioner nu efter är att inte bada på ca 1 vecka och inget intimt umgänge förrän jag varit blödningsfri en vecka. Jag kan ta vanliga värktabletter vid behov och ska tillbaka på kontroll om ca 2 månader.

Statistiken säger att 85% blir av med alla blödningar helt, resterande märker en betydlig skillnad. Man blir inte steril, men riskerar utomhavandeskap vid en graviditet, så man ska vara färdig med barnalstrandet. Jag gjorde detta eftersom jag har rikliga blödningar och inte vill ha en spiral i kroppen. Jag har letat bland alternativen som finns och hittade detta som passar mej bäst. Just detta med att bränna slemhinnorna vet nästan ingen om. Min husläkare hade inte hört talas om det utan fick googla, gynekologen på kvinnokliniken hade hört talas om det men tyckte jag skulle ta spiral istället. Gynekologen på sjukhuset tyckte det var självklart att jag skulle bränna och var rätt frustrerad över att inte fler fick reda på det alternativet.

Tjejerna på avdelningen hade aldrig hört talas om ingreppet och tyckte det lät helt fantastiskt. Så nu har nog hälften av dem redan ringt och bokat tid 🙂

Just nu fryser jag och har som en molande mensvärk, åsså är jag rejält trött. Så nu ska jag bädda ner mej i sängen och tillsammans med hunden ta en tupplur. Martin får jobba själv ikväll, men imorrn är jag nog på benen igen. Jag har inte mått illa och blöder ingenting, så allt har gått otroligt bra!

Skönt att det är gjort!

.

…har jag precis skrivits in på dagavdelningen på Södertälje Sjukhus avdelning 15. Så där ligger jag nog och funderar på när jag ska sövas och få komma ner på operationen… eller också har jag vaknat och kräks som en gris och funderar inte en sekund på vad jag får till lunch…

Ni kan väl tänka lite extra på mej under förmiddagen, så ger jag ett livstecken ifrån mej så snart jag kommit hem igen.

Ha en bra dag, själv jag ska sova större delen av tisdagen 🙂

.

Imorrn är det alltså dax! Klockan 7 ska jag infinna mej på Södertälje Sjukhus sal 15. Utsvulten och nyduschad. Sen får vi se när jag blir nerrullad till operation och sövd… Det visar sej.

Jag är faktiskt inte det minsta nervös, ser mest fram emot att få det gjort. Jag tänker inte på själva ingreppet utan på när jag får åka hem igen. Pappa kör mej dit och Martin kommer till avdelningen så fort han har jobbat klart. Han kör igång en ny företagsklass imorrn och kommer ha fullt upp. Men jag hoppas han hinner tillbaka tills jag kommer tillbaka till avdelningen.

Igår pratade vi om hur allt skulle bli vid värsta tänkbara scenario… om jag inte vaknar. Sånt man inte pratar om. Men eftersom jag sett det värsta hända, så vill jag ha planen klar. Testamentet ligger i datorn, iofs inte påskrivet – men det finns där. Det finns ett snarlikt som är påskrivet, men det är några år gammalt. Martin vet vad som gäller: ungarna ska ha allt och det ska vara deras enskilda egendom. Han vet även detaljer om begravning osv. Skönt att veta att allt finns nerskrivet och att ingen behöver fundera.

Men jag är frisk, inte överviktig och ska bara sövas i kanske 10-15 minuter. Så allt ska nog gå bra. Imorrn vi den här tiden vet vi kanske…

Å medan jag väntar in morgondagen ska jag försöka få så dammfritt som möjligt här hemma. Ska jag ligga på soffan hela eftermiddagen imorrn, så vill jag ju inte se några dammråttor 🙂

.

Har de senaste dagarna lagt ner lite mer energi på invigningen av skytteklubben. Det går framåt sakta men säkert och en hel del är ”nästan” klart. Det är väl det där ”nästan” som retar mej mest…

Jag har bjudit in säkert 50 sk kändisar till vår skyttetävling, några har sagt ja, ett gäng har sagt nej och ett stort gäng har inte hört av sej alls. Men de har några dagar till på sej, så jag hoppas på det bästa. Här om dagen hade jag ett avhopp och idag fick jag vet att ett av våra huvudnummer fått förhinder, så nu står jag lite på ruta ett igen. Men jag har mailat några nya som jag kom på idag, så får vi se 🙂

Runt lunch idag fick jag ett himla gulligt mail från Kalle Moreus som tyckte att vi skulle ändra datum så att han kunde vara med 🙂 Jag svarade att om hans grej blev inställd så var det bara att dyka upp hos oss. Jag har 15 banor minst att besätta, så det finns gott om utrymme även vid sen anmälan. Hittills är det iaf säkert att Nina Söderquist, Martin Melin, Fredrik Birging och Tomten kommer. Dogge hänger i luften… han har sagt att han kommer och även ska spela för publiken som är där, men han skulle ringa mej om det och än har jag inte hört nåt… så vi får väl se.

När jag var in på Seniors jobb här om dagen och pratade med hans chef om priser till de som ställer upp i tävlingen sa han spontant att de nog kunde fixa maten också. Så nu ska vi bara förankra detta också. Dessutom ska en kompis som jobbar på kommunen hjälpa oss med en flyttbar scen och ljudanläggning. Så det mesta löser sej nog. Bara tårtor, partytält och en del annat kvar…

Idag var jag uppe på klubben där det rådde febril verksamhet. Drygt 100 ”gubbar” var där och städade, snickrade och fixade på området. Allt ser faktiskt ut att bli klart till den 10/6 då invigningen är. Jag berättade för ordförande och skytteledaren hur långt jag kommit i planeringen och de såg väldigt nöjda ut. Bara det blir mycket folk och små utgifter så är nog alla nöjda 🙂

Så det är väl bara att fortsätta… å ni glömmer väl inte? Hacksjöbanan i Tullinge, söndagen den 10/6 kl 12.00. Då smäller det!

.

Så var det dax igen. Klockan ska ställas om och ställa till oreda i sömn och kropp för folk. Det är ett jäkla dumt påhitt det där med sommar- och vintertid tycker jag. Man blir inte sej själv på flera veckor, utan känner sej jetleggad en ganska lång tid.

Undersökningar visar att kroppen faktiskt tar skada av tidsomställningen och att det sker fler olyckor med dödlig utgång. Dessutom får fler personer hjärtinfarkter, begår självmord och blir sjuka vid tidsomställningen. Allt talar alltså för att vi ska ta bort den där korkade grejen. Som för övrigt de flesta länder redan gjort… det är bara Sverige och någon till som är långsamma att fatta.

På måndag är trafikolyckorna som flest pga sömnbrist, så var försiktiga!

Sommar blir det ju ändå lixom, det behöver man ju inte ställa om klockan för. Så jag tycker att vi gemensamt ska arbeta för att ha samma tid året om, så att både kroppen och knoppen mår bäst!

.

Dagarna går fort, så fort att jag knappt hinner reflektera och jag som försöker leva i nuet får väldigt svårt att hänga med. Det händer mycket på jobbet med mycket folk och stängning av en ort, öppning av en annan. Bara kul grejer, men mycket att tänka på. Badrumsplaneringen går framåt, och det är både roligt och jobbigt. Det värsta kommer ju efter påsk när badrummet rivs och vi står utan bad och dusch i två veckor… inte så roligt, men blir bra när det blir färdigt. Jag ska opereras på tisdag, Martin måste jobba ensam åtminstone då – kanske även onsdagen. Detta ska oxå planeras och förberedas inför. Killarna jobbar, har fullt upp i skolan och tränar så mycket de kan. Vi ser inte mycket av varandra mer än en kort stund på kvällen.

Men alla trivs rätt bra med tillvaron och nu när solen skiner igen, så känns det mesta rätt bra. Men det är ändå rätt så stressande när saker och ting kör ihop sej, även när det är kul grejer. När man inte hinner andas mellan grejerna och man inte vet vilken dag det är. Almanackan ligger uppslagen mitt på bordet så vi inte ska missa något och ändå känns det som man inte har kontroll på läget. Men det är ju mitt stora problem: jag vill ha kontroll, total kontroll. Och när jag inte har det, då blir jag stressad.

Idag är planen att beta av så många måsten som möjligt så att morgondagen kan bli helt fri. Jag hoppas vi lyckas med den planen, för vi behöver sitta i solen och bara koppla av. Man kanske skulle börja lyssna på en ljudbok? Det brukar vi ju göra när solen kommer fram. Jo, så får det nog bli. Den planen var bra 🙂

.

Då har alla prover tagit och nu på förmiddagen träffade jag narkossköterskan också. Så nu är allt klart för tisdagens operation. Jag ska vara där kl 7, fastande och osminkad, får vänta på min tur, sövs i sisådär 10 minuter, vaknar, kissar, äter och åker hem. Pappa kör mej dit och Martin kommer dit när han jobbat klart och kör mej hem. Jag hoppas allt går bra och att jag kommer hem runt lunch. Sen blir det soffläge och smärtstillande resten av dagen medan Martin åker och jobbar. Dagen efter ska jag vara på benen igen. Så får det bli. Enkelt! Det är iaf min och sköterskans plan 🙂

Idag skiner solen från en nästan klarblå himmel och i min solstol är det 22 grader varmt! Jag lyfte på häcken för att plocka bort den sista hundskiten, som nu har tinat och vips hade hundskrället snott min plats. Där ligger han tydligen väldigt bra för han vägrar att flytta på sej. Jaja, jag får väl göra nåt annat istället.

Martin fixar vår lunch, kycklingsallad, och till den ska vi nog se senaste avsnittet av ”30 grader i februari”. Har ni sett den? Alla har trasslat till det ordentligt för sej, så nu måste man ju se hur de ska trassla ut sej… Allt utspelar sej i Thailand, ett land som jag inte tycker något särskilt om. Jag har varit där och längtar inte tillbaka. Tomten/Snickaren åker dit imorrn och när han kommer hem ska han börja jobba med mitt badrum. Så jag hoppas att han blir nöjd med resan och är laddad när han kommer tillbaka.

I övrigt njuter jag av att våren verkar vara tillbaka. Det såg ju lite tveksamt ut igår när snön värkte ner. Nu kliar det i fingrarna att få klippa bort allt gammalt i rabatterna och snygga till trädgården. Kanske i helgen, nästa vecka ska jag ju ta det lugnt. Nu börjar MIN tid på året!

.

Dagarna går i ett just nu.
Igår var det först besiktning med yngste sonen på allergimottagningen. Och efter en snabb lunch, var det dax för tandläkaren för mej. Sen skulle man ju jobba också… Kan väl säga att jag somnade ovaggad igårkväll.

Å i morse var jag uppe med tuppen för att tjänstgöra i tingsrätten hela dagen. Nu har vi lunch paus och jag kan konstatera att de åtalade som passerat oss idag varit mycket säregna och minnesvärda. Många med missbruk av olika slag och då far tankarna genom skallen… hur mår deras barn? Hur har barnens uppväxt varit och hur ser livet ut för dem i vuxenlivet?

Hur blir man av att växa upp med en missbrukande förälder? Jag har ju läst olika berättelser, men undrar särskilt över dem som INTE skrivit ner sin historia. Är det bara de som lyckats med sitt liv som skriver kanske? Ofta blir man ju ett resultat av den behandling man utsätts för. Hur många barn till missbrukare är själva missbrukare? Sånt kan jag fundera över när jag sitter och lyssnar. Å då känns det ännu viktigare att få öppna det där jourhemmet som vi drömmer om.

Snart är det dax att gå in igen och sen vidare till jobbet. Kommer nog vara ganska trött ikväll också. Men resten av veckan är ganska lugn, imorrn blir det träff med narkosläkaren och operationsförberedelser inför tisdag nästa vecka. Sen ska vi väl beställa de där grejerna till badrummet också…

Jaja, allt löser sej och imorrn ska våren komma tillbaka 🙂

.