Visste inte riktigt hur jag skulle göra med tävlingen den här gången, när vinnarna skulle utses… Det är ju lite knepigt när man känner igen några av de som deltar och sponsorn säger att man får välja själv. Det går ju lixom inte!!!
Så jag bad sonen och hans kompis att läsa igenom tävlingsbidragen och välja tre vinnare. De valde:
Grattis!!!
Jag mailar er så tar vi detaljerna den vägen 🙂
Tack alla som var med, snart kommer en ny rolig tävling!
I onsdags var jag och Martin inbjudna till invigningen av det nya köpcentret i Kungens Kurva. Det som ligger tvärs över gatan från IKEA och faktiskt är som en del av IKEA… Jag visste knappt att det skulle bli ett nytt köpcenter där förrän en av våra medlemmar berättade att hon var med om att starta en ny Kahlsbutik där. Å det var hon som fixade en inbjudan till mej och en till, plus respektive.
Så vi rafsade snabbt ihop allt efter jobbet i onsdags och drog iväg. Allt började 19.30 och vi var där knappt en timme senare, så är det när man måste jobba. Det var väldigt lite folk på plats, lite tråkigt när det borde vara ett myller av folk och pompa och ståt när det är invigning. Men men… lite skönt att slippa trängsel så man kunde titta på alla butiker i lugn och ro. Alla förresten… alla utom de två sportbutikerna som jag var väldigt intresserad av… men de hade stängt… på invigningskvällen!!! Hur tänkte man där???
Vi tog förstås sikte på Kahls och fastnade lixom där. Det fanns ju så mycket gott att smaka på!!! De har bla min favoritlakrits, något vår vän vet om och lät mej äta hur mycket jag ville. Det är en salmiakdoppad yoghurt med lakrits i, sååååå ljuvligt goda!!! Å jag fick med mej en sån påse hem också, love you T 🙂
Niklas som är butikschef berättade om den nya trenden Drop-coffe, som innebär att man väljer ut en kaffeböna som sedan mals på plats och sen häller man långsamt kokade vatten över det malda kaffe och får en egen liten hemmabryggd kanna kaffe att njuta av. Jag som inte gillar kaffe särskilt mycket kan inte säga varken bu eller bä om detta, men de som faktiskt gillar drycken tyckte att det smakade fantastiskt. Ni får prova själva helt enkelt! Jag tycker det är en kul koncept iaf.
När vi ätit oss fulla på allt gott tog vi en sväng i de andra butikerna och där fanns en hel del av intresse. Flera inredningsbutiker med olika teman och självklart de obligatoriska kläd- och smyckebutikerna, det ska öppnas ett Dressman också inom kort. Miljön var jättefin och det fanns många ytor där man bara kunde sitta och vila sej en stund och då ha utsikt över halva Skärholmen. Ett perfekt ställe att sitta och jobba om man behöver, så pass rogivande och mysigt var det.
När vi kollat in allt och ätit lite snittar och sånt som de andra butikerna bjöd på gick vi tillbaka till Kahls och åt lite mer godis. Jag har en känsla av att vi kommer att besöka dem ganska ofta nu när de flyttat till ”rätt” sida om stan. ALLT finns där! Lakrits i en mängd olika former och sorter, choklad, te och kaffe. Dessutom till bra pris! Så åk dit och ta en titt och missa inte lakritsfudgen, lakritsen i hallonskal och allt annat som man inte kan vara utan.
Jag fick med mej en goodiebag hem som hette duga och vet ni? Jag har fortfarande lite gott kvar i skåpet! Det trodde ni inte va? Favoriten är fortfarande kvar… den ska jag äta upp någon dag när jag känner mej riktigt lyxig eller låg… vet inte när den passar bäst. Alltid kanske… å sen är det inte långt bort när jag vill köpa nytt. Kahls har kommit till Kungens Kurva – jabba!!! Eller yummie… 🙂
För första gången på länge vaknar jag utvilad och med nyfikenhet på dagen igen. Jag ligger efter med massor av grejer och har förmodligen trampat några av er på tårna, men det har inte varit medvetet – det hoppas jag att ni förstår. Jag har lovat att ta tag i en del saker, men har helt enkelt glömt eller inte orkat – idag ska jag fixa allt så gott jag hinner innan jobbet.
Det är ju så när man har ett dödsfall i familjen att allt lixom stannar av ett tag. Det är som att någon trycker på pausknappen och samtidigt häller slajm över en, allt går väldigt segt och långsamt och det ens går alls… Nu har jag duschat av mej slajmet och tryckt på play igen – nu är jag tillbaka! Men visst finns det svackor och jag trillar säkert ner i det berömda hålet igen, men det brukar gå snabbare att ta sej upp igen när man testat några gånger.
Nu hoppas jag bara att jag kan få mina två operationsdatum så jag vet lite mer hur den närmste tiden ser ut. Allt hänger i luften nu eftersom jag inte vet något… så semesterplaneringen går inte att göra och inte mycket annat heller. Så varje dag när posten kommer är det lika spännande… ska det vara kallelse till Ögonkliniken eller Bröstmottagningen idag då???
Solen skiner och jag har faktiskt inte haft ont på flera dagar, eller ja… inte mer än vanligt alltså… ryggen gör ju alltid ont… men det har varit under kontroll. En av sakerna som jag ska fixa idag är en ny tid hos ortopedteknikern. Jag har äntligen hittat en sommarsko som jag tror går att bygga om (sätta klack på), så nu ska jag komma ihåg att ringa dit. Martin och jag var och handlade i söndags på det nya köpcentret i Kungens Kurva och han hittade hela fem par skor till värsta fyndpriserna. Jag hittade iaf ett par… så nu måste jag nu shoppa ikapp lite 🙂
Jag och en bloggkompis håller på att fixa ett event till hösten där en massa trådar ska knytas ihop. Det börjar ta form, men är en massa saker som måste tänkas på och planeras för att det ska gå i lås. Å dessutom ska jag jobba heltid nästan hela maj, vilket jag inte är van vid. Jag kommer att vara aptrött varenda kväll! Men det är ju bara några veckor som sedan avslutas med ett Vårrus och stängningen av våra klasser och hela vårt företag. Så hjärnan gå på högvarv, så förlåt mej för mysko uppdateringar och att jag ligger efter lite när det gäller det mesta.
Nu ska jag iaf gå ut med hunden så han blir glad och min vikt håller sej där den ska (nästan). Ha en riktigt fin dag everyhopa!
Helgen gick alldeles för snabbt och det kan ju bero på att jag var på roligheter både fredag och lördag, så det var faktiskt väldigt skönt att mitt pass i Tingsrätten blev inställt idag. Alltså bestämde jag och Senior att vi skulle ha en heldag tillsammans och fixa en massa grejer.
Jag sov skitdåligt men kom på en jättebra företagsidé medan jag låg där och försökte sova. Berättade om min idé för Martin som höll med, så nu ska vi bara fundera vidare på appar, hemsidor och koncept. Så det där med att jag kommer att få det tråkigt som ”hemmafru” blir det nog inget av med… jag kommer att ha fullt upp som det ser ut nu. 30 dagar kvar…
Senior kom hit vid 8.30, då satt jag och jobbade för fullt. Jag hade lite att fixa med innan vi tog en sväng med hunden. Senior följde sen med på hundpromenaden alldeles frivilligt!!! Sen gick vi ner till centrum för att fixa med lite bankärenden och hämta malariatabletter. Banken gick bra, men med malariatabletterna gick det inte riktigt lika bra. Vi har fått en sort som inte går på högkostnadskortet och då blir det dyyyyrt, så nu måste vi ändra det. Det löser vi under veckan.
Väl hemma igen åt vi hämtmat från favo-stället, jag sallad och Senior kebabtallrik. Vi pysslade om hunden lite, satt i solen och åkte sedan förbi mina föräldrar i Tullinge innan vi drog iväg till Sätra för att besikta bilen. Vi var på bilprovningen lite för tidigt, men det gjorde inget. Det blev ett bra snack i bilen medan vi väntade och sen gick bilen igenom helt utan minsta anmärkning. Lika skönt varje gång!
Efter besiktningen åkte vi vidare till Ica Maxi där Senior hjälpte mej att storhandla. Alltid bra att ha några extra händer med sej som inte tappar saker och som klarar att ta lite tyngre grejer. När vi hade allt vi skulle gick vi vidare till Fästingambulansen som just parkerat utanför Maxi. Vi fick snabbt varsin spruta och är nu skyddade ytterligare fem år. Smidigt och bra!
Väl hemma igen packade vi upp, Senior fixade sin deklaration (jag gjorde mitt i helgen) och sen
kollapsade vi lite i soffan. Vi har hunnit massor och fått massor gjort! Ändå har vi inte varit ett dugg stressade, tvärtom faktiskt. Senior har inte varit sur eller vresig, när hans telefon ringt har han inte hoppat högt eller gått undan för att prata. Han har varit avslappnad, skrattat och faktiskt varit himla trevlig hela dagen. Så det går åt rätt håll! Igår lyckades han på egen hand sätta gränser mot en del personer som tidigare förpestat hans liv och han växte flera centimeter. Så nu hoppas jag att trenden håller i sej och att han verkligen tagit sej ur trasslet för gott den här gången.
När Senior åkte härifrån kollapsade jag i soffan med hunden och där låg vi tills Martin kom hem någon timme senare. Jag sov inte, men låg och halvslumrade. Martin fixar mat till oss nu medan jag sitter här, jag är superslut och kommer att häcka framför tv´n resten av kvällen. Å imorrn är det jobb igen, bara 10 arbetspass kvar…
Jag är sååå nöjd med dagen! Senior verkar må bra igen! Det kan ju nästan inte bli bättre än så 🙂
Jag är fortfarande inte riktigt tillbaka till mej själv än. Begravningen ligger bakom oss, men än har livet inte riktigt återgått till det normala. Hjärnan känns fortfarande lite trög, jag är trött och så där konstigt frusen. Därför var det extra skönt att få lite annat skoj att tänka på igen…
Igår var det dax för ett nytt event i regi av Loppi, Food ´n Lifestyle! Loppi är som en extrafamilj för oss bloggare kanske man kan säga. Bloggare som gillar när det händer grejer, bloggare som gillar att testa grejer och träffa nya roliga människor. Å precis så var det igår. ALLA Loppis event är supermysiga, så var det igår också 🙂
Gunilla kom hit, tillsammans tåg vi tåget in till stan som även Nadja hoppade på. Vi gick från södra station upp över söders vackra höjder och ner till Birkas terminal, där eventet skulle vara och där vi också skulle träffa Anneli och alla andra 150 bloggare. Vi prickades av och satte oss tillrätta, alla fyra på en lång rad.
Konferencier för dagen var Nina Hermansen. Hon bjöd både på sej själv, gäddhäng och gäster. Först ut var Caroline Ahlqvist som vann förra säsongen av Hela Sverige Bakar. Hon berättade bla om supermaskinen Hercules från HBO Nordica som i princip gör allt i köket, man kan nästan bara köpa hem alla ingredienser och slå igång den och sen gå därifrån. När man kommer in i köket igen efter nån timme ligger kanelbullar och annat färdigräddat och packat i fina små plastpåsar… typ alltså… En mirakelmaskin alltså – en sån måste man ju ha! Kommer återvända senare om ett recept som jag (ja, JAG!) skulle vilja testa om jag hade en egen Hercules.
Sen fick vi lyssna på en del kloka ord av John Opsahl som är grundare till Supernature supermat. En trevlig herre med värsta superkroppen som bott i typ 30 länder och pga detta har en totalt oidentifierbar brytning som är mycket charmig när han pratar. När vi pratade senare sa han att han gillar Afrika och afrikaner bäst och att det finns så mycket äkta glädje där, alltså gillar jag honom extra mycket 🙂
Å som grädde på moset så fick vi Oscar Jöback som efterrätt. Många sanningar om våra tankar kring motion blev det och det var nog väldigt många som kände sej träffade. Har vi inte tid till träning, men sitter framför tv´n hela kvällarna… Tar vi rulltrappan trots att det finns trappor… har vi koll på vår vardagsmotion? Hur många gånger reser vi oss per dag? Han själv går upp 4.30 varje morgon och tränar 4-6 timmar om dagen och smaskar glatt i sej en stor Ben & Jerrys utan att skämmas, varför skulle han?! Han är numera en av mina nya träningsgurus som jag lägger till samlingen som även består av Leila Söderholm, Paolo Roberto och Mårten Nyhlén.
Dessutom fick vi veta en hemlis… Hela Sverige Bakar goes famouse!!! När Let´s Dance är slut kommer vi att få se Hela Kändissverige Bakar med Ewa Fröling, Dick Harrisson, Erica Johansson, Kjell Eriksson, Anna Book, Peder Lamm, Yvonne Ryding och Evy Palm. Vi fick gissa vinnaren och även om jag hoppas att Yvonne vinner, så tror jag att det blir Anna. Vi får väl se… vem tror du?
När alla presentationer var över började mingeldelen. Då fick vi en wraps och dricka av Birka, det skulle finnas lakritstårta hos Caroline, men den var slut!!! Så vi bestämde att det fick bli en fika hemma hos henne en annan dag istället… den var tydligen himmelskt god! Vi fick smaka yoghurtglass hos Sia, spirulinadrinkar hos John och Supernature. Inte särskilt gott, men uj så nyttigt! Allevo bjöd på sina produkter och OBH Nordica visade bla sin supermaskin, men även en mixer som jag varit sugen på länge. Jag har säkert glömt något, men skoj var det!
Särskilt kul var det att få träffa Caroline och Nina igen och göra Oscars och Johns bekantskap. Härliga människor som jag gärna träffar igen. Nina är duktig sminkös och ska få lära mej en snygg ögonmake när jag fixat mina ögonlock. Svårt att sminka nåt som inte finns lixom, men sen… jäklar va snygg jag ska bli 🙂
När vi sett allt och pratat med alla fick vi varsin tung goodiebag med ett innehåll utan like! På väg till tåget gick vi genom Kungsträdgården och tittade på allt som hände där; det var bla Japanska Föreningens dag så det var många kvinnor i vackra kläder som gick runt och visade upp sej. Vi stannade inte så länge utan passerade mest och tog sedan tåget hem. Väl hemma kollade vi snabbt igenom allt fint vi fått och parkerade sen i varsin solstol. Där satt jag typ resten av dagen även när Gunilla åkte hem…
Men vilken härlig dag! Solen sken, promenaden över söder var jätteskön, sällskapet var bäst och föreläsarna fantastiska. Jag somnade gott när jag la mej och i morse började jag dagen med en spirulinadrink. Nu ska jag återgå till mina gamla goda vanor och ta hand om mej själv på bästa möjliga sätt. Om bara fyra veckor ska jag springa Vårruset!!! Hjälp!!!
Har du körkort? Hur tog du det; privat eller på körskolan? Hur har du tänkt kring dina ungdomars framtida bildrömmar? Har körkortet blivit en klassfråga?
Jag körde upp på min 18-årsdag, men missade pga att jag var privatist. Ja, så var det faktiskt, besiktningsgubben fick nämligen sparken strax efter pga att han kuggade alla privatister… så jag fick vänta några veckor och då klarade jag det. Jag som inte ens skulle ha nåt körkort… det var alldeles för farligt och onödigt. Tyckte jag då, men jag kan säga att mitt körkort sedan dess varit en av mina dyrbaraste ägodelar. En av de bästa och smartaste grejer jag klarat av, jag som avskyr att plugga och göra prov.
Jag hade tur som hade en bekant som var körlärare som övningskörde med mej. Det var tack vare honom som jag klarade det. När det var dax för mina ungar, fanns där ingen körlärare i bekantskapskretsen – men det fanns en morfar! Moppe och motorcykel fixades med hjälp av körskolans hjälp, det var bäst så – vanliga B-körkortet fixades privat och med hjälp av trafikskolans teoritester.
När killarna fyllde 13 ingick vi ett avtal. Jag skulle betala deras körkort om de inte rökte, snusade eller blivit tagna av polisen när de var 18. Om de sedan började röka eller snusa, eller blev tagna av polisen innan de fyllt 25 skulle de betala tillbaka det till mej. Ingen av dem varken röker eller snusar eller har varit tagna av polisen och idag är de 19 resp 20,5 år gamla, bägge lyckliga innehavare av varsitt körkort. Den ena även med behörighet för både lätt och tung MC…
När jag tog körkort kostade det bara för halkkörning, uppkörning och teori, vilket var runt 1500 kr sammanlagt har jag för mej. Idag kostar bara teori och uppkörning runt 2000 och sen tillkommer alla olika tillstånd och kurser som är obligatoriska. Ska man dessutom köra med körskola, så kommer man knappast under 15 000 kr. Det finns snabbkurser för ca 11 000 kr enligt S:T Görans trafikskola, en av de äldre trafikskolorna i stan. Svårt för en ung människa eller en ensamstående mamma att ha råd med den summan.
För mej var det självklart att betala detta för ungarna och jag ville att de skulle ta körkortet så snabbt det gick! Allt för att de skulle ha lättare att ta sej själva överallt, bli friare, få bättre självförtroende och ha som merit i sitt jobbsökande. Så det blev till att spara och dra in på en hel del. Pengarna skulle in, det här med körkort är viktigare än mycket annat. Men visst är det en klassfråga. Det är inte lätt att få ihop pengar till körkort ens för en unge, jag skulle ha det för två. Men allt går bara man vill!
Oavsett om man kör privat eller delar upp det i både en privat och en körskoleutbildning så är det himla praktiskt att ha ett körkort. Så är det något ni ska spara för när det gäller era små barn, så är det till körkort – bostad kommer i andra hand! Enligt mej alltså…
Gårdagen var ett riktigt kaos av känslor. Första halvan av dagen var svart och sorglig, eftermiddagen och delar av kvällen var mysig och känslosam och senare delen av kvällen blev lite jobbig igen. Men vi överlevde och jag sov som en stock hela natten.
När jag vaknade i morse kände jag att jag var redo att gå vidare och komma framåt igen. Svågern hade absolut inte velat att vi skulle stoppa våra liv för länge, han hade velat att vi ska ta hand om oss, fortsätta leva och ha ett bra liv. Så nu tänker jag göra det!
Ryggen kändes bättre och mycket av spänningen har släppt, men jag fryser fortfarande och får inte upp temperaturen i kroppen. Så när jag skulle bestämma kläder för att åka på lunchevent hade jag lite problem, men det blev till slut en kavaj och byxor i beige. Lite i svalaste laget i skuggan, men perfekt i solen.
Jag mötte upp Annelie på Södra Station och tillsammans gick vi mot Åsögatan där vi skulle äta. När vi kom fram blev vi presenterade för en massa spännande
utställare, så vi började med ett ”kameravarv”. Medan vi gick runt och
tog bilder kom det fler trevliga bloggkompisar. Å när vi gått vårt varv
började vi smaka på maten och allt annat gott. Det var fyra olika rätter
från Jonas Trängsmat, ny smak på pepparkakor (cappucino) från Annas Pepparkakor, smoothie från Great Earth, Rawfood, tårta och kaka från Gott! by Malin, gott vin i pappersförpackning från Enjoy Wine, varma och kalla organiska drinkar från Virtuous Vodka, chips från Kettle Chips, kakor från Lotus Biscoff och Ebba Von Sydow var där med sin nya kokbok.
lunch.
Vi åt, minglade, pratade med vänner och skapade lite nya kontakter. Jag frös mer och mer och till slut stod jag knappt ut längre och nästan drog Annelie därifrån. Det var så otroligt skönt att komma ut i solen igen!
Anneli åkte sedan åt sitt håll och jag åkte åt mitt. På tåget hem träffade jag en gammal granne, så himla kul! Det var evigheter sedan vi sågs, men nu ska vi försöka hålla kontakten via Facebook. Sen fick jag hjälp med min deklaration av mamma, hämtade hunden och åkte hem. Väl hemma kände jag att energi hade återvänt, så jag drog på mej träningskläderna och tog en stund på löpbandet. Helt otränad klarade jag att springa hyfsat snabbt en dryg kvart och det känns ju skönt med tanke på att jag ska springa Vårruset om en månad. Jag är kanske inget hopplöst fall ändå 🙂
Jag hade nog orkat längre men jag var tvungen att åka och handla och ville inte komma i värsta rusningen, men det gjorde jag såklart ändå… Man ska inte handla den 25… men men. Nu har Senior landat i vår soffa, Martin lagar mat och jag sitter här. Lugnet har lagt sej, gårdagens begravning ligger bakom oss – nu ska vi bara ha en mysig kväll med storson och hund. Martin lagar Seniors favoritmat dagen till ära; köttfärsspett med raita och ris. Gott gott!
Jag börjar känna en viss harmoni igen och hoppas det blir en lugn period nu ett långt tag framöver. Jag behöver det! Hela familjen behöver det! Så håll alla katastrofer och bekymmer för er själva är ni snälla. Ett tag iaf… 😉
Idag var det alltså dax att ta avsked av min svåger Björn. Min fd svåger var det ja… å det krånglade faktiskt till det lite… är man släkt eller ej när man skilt sej?
Senior kom hit innan jag ens klivit ur sängen. Vi åt frukost och gjorde oss i ordning, svart svart svart… skjortor skulle strykas, slipsar skulle knytas, finskorna skulle letas fram. Vi åkte hemifrån ganska tidigt, både för att vi skulle köpa blommor på vägen men även för att slippa böka med parkering. Det skulle ju bli mycket folk och trångt med alla bilar.
Eftersom vi var där tidigt så besökte vi en grav som är lite speciell för mej och la ner en blomma där. Sen gick vi ner bakom kyrkan och satte oss i solen och tog det lugnt. Utsikten där är fantastisk och man sitter i lä, så det var jätteskönt. Så där satt vi en stund, vi tog lite bilder och pratade.
Sen var det dax… folket strömmade in, gamla kompisar, grannar, bekanta, familj och släkt. Så kom frågan från en av begravningsmänniskorna ”Är ni släkt?” å jag visste inte vad jag skulle svara. Ja, asså, han var min svåger, före detta alltså… Det var mina barns farbror… Är man släkt då eller inte? Å var placerar man sej i kyrkan då? Släkten sitter ju traditionellt på höger sida, men vad var vi och var passade vi in? Vi tog beslutet att sätta oss på vänster sida, men långt fram medan killarna satt tillsammans med sin pappa på ”rätt” sida.
Innan alla hade kommit på plats gick jag fram till svägerskan och gav henne en kram och då brast allt för oss båda. Vi stod och höll varandra och grät så vi skakade bägge två. Efter en stund kunde vi släppa taget, hon satte sej och jag kramade även mina fd svärföräldrar. Två sörjande föräldrar som precis skulle ta avsked av sin äldste son, fel ordning som de själva sa. Så ofattbart, sorgligt och orättvist.
När kyrkan var i princip full började kyrkklockorna ringa och ceremonin satte igång. Jag kände ingenting. Jag var tom. Dränerad. Kunde inte sjunga med i psalmerna. Jag satt mest och var arg på prästen som babblade på om den där Guden som nu skulle ta emot Björn. Om den där Guden verkligen finns och bryr sej så kunde han väl ha hjälp till innan det var för sent!? Nä, jag har inte mycket till övers för den där Guden som vissa tror på. Fortsätt gärna att tro om ni gör det, men försök inte övertyga mej att göra det.
Periodvis strömmade tårarna och gick bara inte att hejda. Å värst blev det förstås när vi skulle ta vårt avsked och defilera runt kistan. När hans fru (min svägerska) läste en text hon skrivit brast allt igen och det gjorde det nog för de flesta. Att se henne stå där, ensam och ömtålig, var helt outhärdligt. Visst hade hon barnen brevid sej, men ändå. Hela hennes liv har gått sönder och den man som stått brevid henne två tredjedelar av hennes liv har tagits ifrån henne. Å det finns inget vi kan göra för att hjälpa henne eller lindra hennes smärta.
Sen var det svärföräldrarnas tur att ta sitt avsked och det var också fruktansvärt jobbigt. Hur fin en begravning än kan vara blir den aldrig fin, fattar ni hur jag menar? En begravning är det värsta som finns oavsett hur fina blommorna och talen än är. Att se en hustru ta avsked av en älskad make, föräldrar ta avsked av sitt älskade barn – sin förstfödde – är inget annat än en stor svart sorg! Det finns inget vackert i det! Det är bara orättvist och sorgligt. Sen var det alltså vår tur… nu skulle vi ta vårt avsked och lägga vår blomma på kistan. Att ens tänka tanken på att Björn faktiskt låg där inne var outhärdlig! Så jag bröt ihop. Det gick lixom inte att hantera. Martin sa efteråt att ljudet av all gråt under defileringen var fruktansvärd att höra. Även prästen grät. Jag minns inte.
Men sen var det äntligen över. Å när vi lämnade kyrkan frös jag så jag skakade. Samma reaktion som i torsdags när jag skällde ut den där tjejen. Jag börjar tro att kroppen inte klarar mycket mer nu, jag har aldrig reagerat så förut. Jag gick tillbaka in i kyrkan för att ta några bilder på kistan och alla blommor. Det kan tyckas makabert, men eftersom jag knappt minns något så vill jag ha bilder som kan hjälpa mej. Martin kom också in och vi tände ljus för alla andra som vi tvingats ta avsked av de senaste åren. De är alldeles för många.
Under minnesstunden började spänningarna släppa och jag fick upp värmen lite. Vi åt lite smörgåstårta och fikade med kaffe och biskvi. Enkelt och helt i min smak. Ingen tårta som för mej är sånt man firar med. Det jag befarade skulle hända, att jag skulle kastas mellan mitt gamla och nya liv, hände aldrig. Det var nästan ingen av de gamla kompisarna som ens pratade med mej, så det gamla livet finns inte längre. Min ”gamla” släkt däremot tog emot mej med öppna armar och jag var mycket glad och tacksam när exets kusin J följde med oss hem. J har lixom alltid varit min kusin, men är alltså egentligen exets. Ibland får vi frågor om vårt släktskap på olika håll och av olika anledning och vi säger alltid att vi är kusiner, trots att vi egentligen alltså inte är det på riktigt. Men idag bestämde vi att vi är det!
Fina J satt här en lång stund och vi pratade om allt! Vi satt i solen och njöt av värmen och stunden. Å precis när han hade gått härifrån kom Junior, mina fd svärföräldrar och J´s pappa G hit. G är här väldigt tillfälligt pga begravningen och åker tillbaka till sitt vackra Jämtland redan imorgon. Så jag var så glad att han ville komma hit och prata en stund. Även nu satt vi ute, pratade och tittade på bilder. Så en fruktansvärd dag vände och blev väldigt fin. Jag kan äntligen säga att jag känner mej fullständigt accepterad av min ”gamla” familj och kan också konstatera att jag är lycklig innehavare av tre familjer; min egen, den familj jag en gång var gift in i och Martins familj. Det är jag mycket tacksam över.
Himlen har blivit en stjärna rikare, en älskad människa fattas oss. Vi har förenats i en stor sorg och än en gång blivit varse att prylar och yta är helt oviktigt. Det enda viktiga är att man har varandra och att vi tar hand om varandra. Och för att kunna göra detta måste vi ta hand om oss själva och se till att vi är så friska och hälsosamma som vi bara kan. Kärlek och hälsa är det enda viktiga. Så är det bara.
Jag känner mej som en urvriden trasa, helt urlakad. Så nu ska jag gå och lägga mej i trygg förvissning att även jag är älskad. Av många fler än jag någonsin kunnat tro. Och det gör mej lycklig, tacksam och ödmjuk. Jag ska krypa in i Martins stora, trygga famn och sova i lugn och ro hela natten. Jag har det himla bra och jag har förstånd att förstå det. Sov gott alla fina och tack för att ni tänkt på mej idag. Ni är guld värda!
Just nu mår jag inte alls bra. Kroppen säger ifrån och trasslet med sonen fortsätter, samtidigt försöker jag skapa lugn, kraft och styrka för att klara av morgondagens begravning. Alla som ska dit är helt uppåner i känslorna, det kommer att bli fruktansvärt jobbigt.
Min kropp markerar tydligt att den inte vill vara med och inte orkar mer. Så jag försöker startar dagarna bra genom att äta frukost ute på trappen varje morgon. Jag har fått möjlighet att testa Loppis bloggbag ”VårPepp” så igår dukade jag upp en rejäl frukost med allt jag fått från dem, ja inte godiset då… men resten. Så det blev teet från Friggs som var väldigt gott med en tydlig smak av choklad och yoghurten (kvarg) Vitalinea PRO från Danone med passionsfrukt – supergod!!! Till detta tog jag en knäckemacka med ägg och en stärkande drink Supernature Purely Greens Max med alger och grejer som ska rensa kroppen och ge energi.
Sen tog Martin, jag och Gunilla en långpromenad med Baileys. En knapp timme och nästan 5 kilometer senare var vi hemma igen. Gunilla åkte hem till sej, Martin
satte sej och pluggade en stund medan jag själv satte mej i solen med
Harlequin-boken ”Min Så Kallade Kärlek”, baren från Naturdiet och godispåsen från Ekorrens Ekologiska. Där satt jag en stund och läste och försökte gå ner i varv så mycket som möjligt. Sen blev det sushi på ett nytt ställe i centrum som var mer än godkänt, dit kommer vi att gå igen. Å innan jag åkte iväg till jobbet snyggade jag till mej med puder från Sheer Cover 🙂
Testbagen den här gången var alltså en riktig feel-good-låda. Precis vad jag behöver nu! Allt var riktigt gott och ska ju dessutom vara bra grejer för kroppen. Så jag laddar med bla teet och algdrinken varje dag nu både för att starta dagen så bra som möjligt, men även för att ladda kroppen på bästa möjliga sätt inför morgondagens begravning som kommer att dränera mej totalt. Jag måste ju finnas där för mina barn, men även orka med mej själv. Så allt jag kan göra måste jag göra. För att orka.
Tack Loppi för att jag fick testa alla fina grejer, jag är mer än nöjd! På lördag ska jag iväg på lunch med Loppigänget, det ser jag fram emot och blir ett perfekt avslut på en jobbig vecka. Det är mycket som händer nu, så man måste ladda med så bra och roliga grejer man kan.
Glöm inte tävlingen om biljetter till Fitnessgalan! Bara några dagar kvar nu… Vinstchanserna är stora – så klicka HÄR!
… sitter för långt ner idag. Jag har så attans ont i ryggen att jag knappt kan resa mej och att öppna toalocket är nästintill omöjligt. Ni vet den där vridande rörelsen som man gör för att öppna, den funkar inte idag… istället får jag böja knäna och lixom niga för att nå locket och kunna öppna det.Tvätta håret var inte heller helt enkelt…
Vet inte om det beror på att jag hade mina gamla gympadojor när jag klippte gräset igår. De har ingen förhöjd klack och jag gick i dem ganska länge och då blir ju hela jag sned. Eller också var det för att jag låg på det hårda trädäcket i förrgår, på mage, och somnade som en stock. Jag kände efteråt att ryggen var helt paj, men trodde det skulle gå över under natten. Eller också är det en kombination av bägge plus lite fibro…?
När jag vaknade igår hade jag också ont, men inte så här mycket… Det brukar bli bättre efter en promenad, så vi gick nästan fem kilometer med flera backar som drog ut ryggen ordentligt. Visst känns det bättre, men inte helt bra. Vädret var fantastiskt så jag passade på att fixa sommarfötterna, klippa gräset och plantera om alla inomhusblommor. Sen satt jag och läste en lång stund i solen och bara njöt tillsammans med hunden. Jag gjorde så mycket jag kunde när jag ändå var i farten eftersom jag aldrig vet hur nästa dag blir och hur jag mår.
Idag har jag alltså inget annat val än att ta en lugn dag i solen, men vi har varit på vår dagliga långpromenad och lyckats kapa några sekunder till på vår slinga. Det är måndag och då väger vi oss här hemma och det var ju ingen rolig upplevelse. Vågen kved ”En i taget!” och var fräck nog att visa ett helt kilo plus… skit också! Men med oro i kroppen, värk, salt mat och lite godis så blir det så… idag kör vi upp på banan igen och fyller i checklistan tills vikten är där den ska igen. Vi gör så gott vi kan tom torsdag och sen kan livet gå vidare igen.
Det är iaf sol idag med, det är jag tacksam för 🙂
 |
| 1983-1984 |
På torsdag är det dax… Då ska vi på begravning och ta avsked av min fd svåger. Obehaget och ångesten börjar komma smygande… det kommer att bli så oerhört jobbigt. Det sista jag hörde var att över 70 personer anmält sej till minnesstunden efteråt. Alla som vi umgicks med i tonåren innan vi gifte oss, fick barn, skilde oss… innan det vuxna livet tog över kan man väl säga.
Vi var ett gäng på kanske 20 personer som åkte iväg och dansade på helgerna. På vintern åkte vi till Mälarsalen eller nåt ställe i Västberga och på sommaren var det dansen i Hågelbyparken som gällde. Vi dansade allt, men att bugga hörde till favoriterna. Svågern var hjälpdansare på både buggkurser och gammeldans. Han var stor och jag var liten, det tyckte han var kul… jag for runt som en trasdocka när vi buggade. Han kunde göra vad han ville med mej, jag hade inte mycket att sätta emot. Vi hade sååå kul!
Det här är snart 25 år sedan och våra liv förändrades. Många av dem jag ska träffa på torsdag har jag inte träffat sedan dess… Det är det enda jag ser fram emot; att få träffa dem och höra vad som hänt sedan sist. Det blir ju lätt så när man får barn, men särskilt när man skiljer sej; att bekantskapskretsen förändras. I mitt fall krympte den rejält, de flesta tog exets parti trots att vi sa att ingen skulle välja sida eftersom vi inte var osams. Men så blev det ändå… och det tog lång tid att få nya vänner eftersom jag hade väldigt små möjligheter till ett socialt liv med två sjuka små grabbar.
Ångesten inför torsdagen är mest för avskedet förstås, men även för att konfronteras med mitt föregående liv på nåt sätt. Jag var helt annorlunda då. Man kanske kan säga att jag var någon slags prototyp för den person jag är idag, en sämre försöksupplaga… Idag är jag vuxen och mogen på ett helt annat sätt än då. Självklart! Man blir ju äldre och lär av sina misstag, iaf jag…
Jag längtar absolut inte tillbaka till min tonårstid, den var alldeles för jobbig på många sätt. Jag trivs med att vara vuxen och bli äldre. Jag har gärna rynkor och grått hår, det visar bara att jag mognat lite. När jag ser mina egna barn som är 19 resp 20 år gamla, känner jag en stor tacksamhet att jag har minnet i behåll och fortfarande kommer ihåg klart och tydligt hur det var och därför kan förstå en del av vad de går igenom. Men samhället är mycket tuffare idag!
På torsdag ska jag kastas fram och tillbaka mellan två världar; en där vi 2014 tar avsked av min svåger och ett sent 80-tal då inga bekymmer i världen exciterade. Jag längtar inte…
De har varit ett par riktigt jobbiga dagar efter en riktigt kämpig period och vi har fortfarande en del jobbigt framför oss, men just idag har allt varit toppen!
Dagen började med att jag vaknade av att solen sken in genom sovrumsfönstret och det lovade ju gott för resten av dagen. Efter en snabb frukost gick vi ut med Baileys och var ute nästan en timme. Det var så otroligt skönt och vi njöt verkligen av promenaden.
När vi kom hem hade Senior kommit. Medan Martin var kvar hemma för att förbereda påsklunchen åkte Senior och jag till Skärholmen för att försöka trassla upp en del av skiten han försatts i. Tyvärr gick inte det, vi måste vänta tills på tisdag när helgdagarna är över. Men men… det ser ut som allt går att lösa iaf och det är ju huvudsaken.
Så åkte vi hem. Senior hjälpte mej att duka och fixa inför lunchen och Martin fixade maten. Klockan 13 hade jag båda grabbarna hemma, plus Juniors flickvän och Martins föräldrar. Mina föräldrar drog iväg till Öland över helgen. Baileys var överlycklig och sprang runt som en tok mellan allihop. Han har inte träffat Martins föräldrar på ganska länge och blir alltid lika glad när både de och killarna kommer – så han tyckte livet var toppen!
Vi åt, pratade och delade ut påskägg och ett par timmar senare var vi ensamma igen. Vi dukade snabbt av och ställde möblerna på plats igen och sen tog jag och Baileys plats ute i solen. I bara underkläderna la jag mej på vårt soldäck och somnade direkt i solen. Så otroligt skönt! Men nu har jag så ont i ryggen att jag knappt kan gå… jaja, det var det värt!
Baileys njöt och vägrade att komma in förrän långt efter att jag gett upp. Nu har vi suttit och slökollat på film och käkat godis. Jag har också fått påskägg och min familj känner mej, jag har fått TRE Salmiakki, 2,5 finns kvar 🙂
Vi behövde verkligen en bra dag! Vi behövde träffas hela familjen, få sol på näsan och lite lugn och ro. Nästa vecka är det dax för begravning… det kommer att bli otroligt jobbigt…
Igår när jag skulle köra till Tingsrätten höll det på att gå riktigt illa…
Det var mycket trafik och jag stannade bakom en bil som skulle göra en vänstersväng. I backspegeln ser jag en bil komma i full fart och farten minskar inte! Jag lägger armarna runt skallen och bara väntar på smällen, som jag inser kommer att bli hård. Men det kommer ingen smäll och när jag titta åt vänster så står bilen i höjd med min. På nåt sätt har föraren lyckats väja för mej, men jag fattar inte hur… Jag såg ju hur snabbt hon kom och då var hon alldeles bakom mej. Det var lixom omöjligt att inte träffa mej…
Men där stod hon iaf brevid mej och frontade nästan med bilen som kom från andra hållet. Mitt ute i vägen stod hon med bilen och död motor. Bilen framför mej gjorde sin vänstersväng och jag fortsatte framåt. När jag ser i backspegeln igen så ser jag hur föraren får igång bilen, kör tveksamt framåt och in på närmaste ställe där man kan stå utan hinder för trafiken. Hon lägger lägger händerna för ansiktet och jag tror att det är barn som sitter i baksätet och i en bilstol fram. Hon var nog rejält skärrad och insåg hur illa det kunde gått.
Jag vet inte om det var hon eller jag som hade änglavakt, men jag fattar inte hur det inte kunde bli en smäll. Jag såg henne ju när hon bara var någon meter bakom min bil och då gick det snabbt! Det fanns lixom inget utrymme eller tid för henne att väja och som bilen till slut stod såg det ut som någon hade lyft dit den. Hon stod ju helt parallellt med mej, fast hon varit exakt bakom sekunden innan.
Jag skiter i vilket och är bara glad att jag sitter här med nacke och skalle i behåll. Jag var helt säker på att smällen skulle bli kraftig och att jag skulle få åka till sjukhus och bärga bort bilen. Jag hade redan allt detta i tanken och funderade på telefonnumret till Tingsrätten. Jag skulle ju bli lite försenad…
Men det blev alltså ingen smäll och jag behövde varken bärgare eller ringa nånstans. Tack o lov! Jag var inte ens skakig, bara förundrad över vad som hänt och hur det kunde gå som det gick. Men jag kände att jag behövde vara ifred och tog en kopp choklad och satte mej ensam i salen där vi skulle vara.
En mycket konstigt händelse.
 |
| Det finaste jag har… |
Ni vet när man blir så där arg att man hittar exakt de rätta orden och är så förbannad att man skakar och mår illa. Precis så arg var jag nu på kvällskvisten och nu är jag helt slut.
Jag blir väldigt sällan riktigt arg, det har hänt kanske fem gånger under hela mitt vuxna liv. Men ger man sej på mej eller min familj och jag vet att jag har rätten på min sida, då jäklar!!! Den här gången var det så och den här gången fick jag nog. Allt började egentligen för två år sedan när ena sonen råkade i trubbel och sedan dess har det trasslat från och till.
De senaste dagarna har min magkänsla sagt mej att något inte står rätt till och idag tog magkänslan över helt och jag började gräva lite i olika saker och dra lite i olika trådar och då föll en massa skit över mej. Skit som inte kunde vänta, det var bara att ta sej i kragen och kontakta lite folk som hade med saken att göra.
Å snart hade jag personen framför mej som ställt till med allt. En ung människa som håller på att förstöra livet för en annan ung människa; min son!!! I såna fall är jag fel människa att bråka med och det visade jag idag. Under en period av kanske fem minuter skällde jag ut personen efter noter så hela grannskapet hörde antar jag. Tyvärr var inte föräldrarna hemma, jag hade gärna pratat med dem också och berättat vad deras ögonsten ställt till med. Jag har hotat med polisanmälan för allt som är gjort om h*n tar minsta lilla kontakt igen. Och jag har på fötterna för att få personen fälld på flera punkter.
Efter urladdningen åkte jag och berättade allt för sonen. Hans reaktion håller jag för mej själv… men jag var noga med att poängtera att jag gjorde detta av kärlek och för hans skull. Det finns inget viktigare i mitt liv än mina barn och jag skulle slåss mot hungriga lejon för deras skull. Det finns inget jag inte skulle göra för att rädda dem, så är det bara och det har jag också fått göra några gånger.
Just nu fryser jag och är helt slut. Jag har haft en rejäl urladdning och gjort det enda jag kan göra. Nu får vi se vad som händer, men jag hoppas att detta är ur världen nu. Men är det inte det, så får jag göra det som krävs igen. Men jag undrar hur många kalorier man gör av med vid en sån här urladdning? Jag fryser så jag nästan skakar trots att jag sitter under en filt, får nog värma riskudden också.
Usch! Jag tycker inte om att bli så här arg. Det är lixom emot mina principer och allt jag står för. Man ska inte låta korkade människor ta över ens liv och humör och förstöra livet för en. Men när de gör det så måste man ju säga stopp. Nu har jag gjort det och hoppas att det räcker. Nu behöver jag inte ens bli irriterad på flera månader…
Efter förra veckans förfall är jag återigen uppe på
banan. Det är så jag funkar; jag trillar ner i mina små gropar då och då men kravlar mej upp igen och tar tag i mej. Det har jag gjort hundratals gånger och kommer att göra hundratals gånger till… Jag ser det inte som ett misslyckande att ha dåliga dagar, så länge man inte gör det till en livsstil.
Jag strävar efter att ha en så frisk kropp och god hälsa som möjligt. För mej handlar hälsa om att äta bra mat med sunt förnuft och röra på sej för att få en stark och frisk kropp. Det handlar inte om att äta så lite som möjligt för att bli så smal som möjligt eller träna fjorton pass i veckan. Då skulle jag inte må bra.
Alltså försöker jag att äta så vettigt jag kan; jag utgår från kostcirkeln och tallriksmodellen. Men eftersom jag är jag och älskar godis, så är det självklart för mej att äta sånt också – MEN i lagom mängd! Har man bara koll så kan man äta det också, man behöver inte välja bort det man tycker om. Alltså kör vi med lördagsgodis, även om det ibland blir även på andra dagar… men en chokladkaka på helgen är faktiskt ingen katastrof. En chokladkaka varje dag skulle däremot synas både på vikten och flåset ganska snabbt.
Just nu är jag inriktad på att vara så frisk som möjligt inför operationerna. Jag ska sövas i nästan två timmar och är man normalviktig och frisk i övrigt är det inte jättestora risker med narkosen. Är man däremot överviktig, otränad och i fysiskt dåligt skick kan riskerna vara ganska stora. Å jag vill ju gärna vakna igen och läka snabbt, alltså försöker jag att ta hand om mej lite extra nu.
Så det blir dagliga promenader, god sömn och en och annan löptur. Martin pluggar hemma just nu och behöver också röra på sej efter alla timmar vid datorn. Så vi går tillsammans någon timma per dag, han tar hunden och jag tar kameran. Appen Endomondo håller koll på sträcka och tid, det blir allt mellan 4 och 5 km. Idag var det himla skönt ute, lite varmare och nästan vindstilla. Jag längtar tills tempen orkar upp över 15 grader och man faktiskt kan vara ute lite längre utan att röra på sej. Det där med att sitta i en solstol och bara mysa är det bästa jag vet! Till helgen kanske…?
Men det finns en ingrediens till för att min hälsa ska vara på topp och det är skratt. Man måste ha kul också! Jag och Martin skrattar mycket och även killarna och jag har skrattat oss genom jobbiga situationer. Vi har åkt på vad vi kallar skrattkryssning någon gång om året. Ett dygn på Ålands hav i en trång hytt med hela familjen, det blir många skratt 🙂
Alltså: äta bra, motionera, vila och sen massor med skratt! Det är hälsa för mej. Vad är hälsa för dej?