november, 2016 -

Naken

november 30, 2016 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Just nu går det ett mycket intressant program på SVT som heter Naken. Två singlar och ett par har frivilligt lämnat ifrån sej allt de äger, inklusive kläderna på kroppen, under 30 dagar. Varje dag får de hämta en sak ur en container, där alla saker förvaras under tiden. Ett otroligt spännande experiment tycker jag!

Hur prioriterar man när man är naken och bara stirrar in i fyra kala väggar? Det enda de fått ha kvar är toapapper och lite mat. Till containern är det minst 100 meter, hur kommer man dit utan kläder på kroppen? Vad ska man hämta ut först? Vad är viktigast när man inte har något alls, men haft massor med grejer för bara någon dag sedan?

Paret gick ner i soprummet och hämtade sopsäckar, smart! Singeltjejen hittade ett duschdraperi som hon stylade om till klänning. Singelkillen snodde en filt ur en barnvagn i porten (som han lovade att lämna tillbaka). På så sätt löste de problemet med nakenheten, tills vidare… Nu kunde de alltså ta sej till containern och hämta ut sin första ägodel. Paret valde något i klädväg som sitt första val, singelkillen tog faktiskt ett påslakan som han både kunde svepa om sej och sova i och singeltjejen hämtade sitt SL-kort så hon kunde jobba utan att planka på tunnelbanan. Dag två tog alla skor, har jag för mej…

Hur hade jag själv valt? Jag har ju bott i ett land med mina enda tillhörigheter i en resväska. Elektricitet och rinnande vatten inomhus var lyx, men jag hade mitt eget rum och mat för dagen. Så lite har jag testat hur det är att inte ha särskilt mycket. Dessutom har vi ju viss erfarenhet från våra familjer i Gambia som inte har något alls knappt och vet vad de önskar mest av allt. Det man behöver för att täcka sina primära behov är tak över huvudet, mat i magen och kläder på kroppen. Personerna i experimentet har både tak över huvudet och mat i magen, inte konstigt att det alltså väljer kläder som sina första val.

Jag hade valt min onepiece som första grej. Den kan jag ha även om det är varmt, utan underkläder och även sova i. Dag två hade jag valt något på fötterna, förmodligen gympadojor och dag tre hade jag nog valt en sovsäck eller möjligtvis en flaska duschtvål/schampo. Får jag inte tvätta håret varannan dag blir jag galen, i Gambia stoppade jag huvudet under kranarna på olika hotell för att tvätta håret. Allt annat klarar jag, men inte gå runt med skitigt hår! Det är bla därför jag inte fixar att åka med Rosa Bussarna… tyvärr… grejer klarar jag mej utan, men tvätta håret måste jag få göra! Ytligt? Fåfängt? Kanske det!

Jag tycker att såna här experimentet är jättespännande! Att se hur folk förändras under experimentet och se vad som är viktigt i våra liv. Se hur olika de tänker, men samtidigt vilka likheter som finns. Just det där med boende, mat och kläder kommer vi inte ifrån – det MÅSTE vi ha på något sätt! Men allt annat… vad är egentligen viktigt för just mej? Behöver vi alla saker vi har? Det ska bli spännande att se när de där 30 dagarna har gått hur de tänker efteråt.

Jag vet hur mycket jag förändrades efter min tid i Afrika. Jag tyckte inte om saker! Jag ville inte ha dem och blir fortfarande illa till mods när jag har för mycket saker runt mej. Klart jag är bekväm och vill ha det bra, men ett överflöd vill jag inte ha! Jag handlar inte särskilt mycket och jag har heller inte svårt att göra mej av med saker. Den som varit hemma hos oss vet att vi har mest gamla och begagnade grejer och en väldigt blandad stil. Hem till oss kommer man inte för att kolla senaste inredningen 🙂

Just nu har jag för mycket grejer och jag gör mitt bästa för att rensa ur och ge bort. Om två år packar vi för att åka tillbaka till Gambia igen, då går vi igenom alla våra kläder och tar med det vi inte använder till familjen där. Det gäller inte bara kläder, utan det mesta som vi är färdiga med åker dit. Å det känns bra i magen att veta att grejerna kommer till användning. De behöver så mycket av det som vi har i överflöd, så varför inte?

Se gärna programmet, det finns på SVT Play och ge mej gärna er reflektion. Hur tänker du kring saker och vad är det första du skulle välja att ta tillbaka av dina egna grejer om du fråntagits precis varenda grej? Just det: du får inte välja mobil eller dator, de fick man inte ha under de här 30 dagarna. Det var ett av problemen! Hur tar man kontakt med folk utan mobiltelefon i dagens Sverige? Kolla programmet!

La Mangas långa vita strand!

november 29, 2016 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Nu är det några veckor sedan vi kom hem från Murcia i Spanien. Veckor som gått hur snabbt som helst, så man har knappt hunnit reflektera över vad vi såg, gjorde eller vad som egentligen hände där…

Men jag minns sista dagen, dagen då vi äntligen fick sand mellan tårna! När jag ser bilderna blir jag alldeles varm och önskar att jag var där igen. La Mangas stränder var verkligen så härliga och jag vill gärna åka tillbaka! Helst igår!

La Manga har 44 km strand! Med 315 soldagar om året och en genomsnittstemperatur på 18 grader är det inte konstigt att det är en del skandinaver här. Jag skulle absolut kunna bli en av dem, vi som faktiskt kollar lite på vinterboende.

Vi besökte Cabo de Palos som är en mysig liten kustby med små söta hus, underbar natur och mängder med små, prisvärda restauranger. Det är drygt 7 mil till staden Murcia, så det går alldeles utmärkt att ta dagsutflykter dit eller dela upp sin vistelse. När vi kom fram till byn gick vi först upp till en slags utkiksplats där man såg nästan hela staden. Sen tog vi en härlig promenad längs havet uppe på ”bergskammen”. Där var en fin liten promenadväg så man enkelt kunde promenera och samtidigt njuta av utsikten. Vem tackar nej till azurblått vatten?

Vi stannade för att äta på El Pez Rojo som hade just den där perfekta utsikten med palmer och azurblått vatten. Här fick vi tom vara med och laga Caldero som är en typisk maträtt för regionen. En slags paella med ris och fisk istf ris och skaldjur. Till detta fick vi förstås Sangria och mängder med olika tapas.

Här satt vi i flera timmar och bara njöt! Fast man äter ju i flera timmar oavsett var man är, men detta var extra mysigt med solen som sken gott och vågbruset. Jag älskar kombinationen sol, hav och palmer – så är det bara! God mat, dryck och trevligt sällskap ger extra krydda!

Efter att ha haft ett galet tempo under de föregående dagarna var det verkligen härligt att bara få sitta ner och njuta en stund. Vi hade gjort nästan allt vi skulle, lärt oss massor och hade egentligen bara hemresan kvar. Hela resan var helt galen faktiskt!

Vi var fem helt olika personer som skulle åka iväg tillsammans. Några av oss hade aldrig träffats. Nu var det sociala experimentet över och vissa av oss klickade mer med varandra än andra. En sak är iaf säker och det är att man kommer varandra ganska nära när man åker iväg så här, vare sej man vill eller ej. Ganska snart kände vi till varandras svaga sidor som förstås blir ganska tydliga när man är trött. Men vi såg också varandras styrkor när det gällde att lyfta den som inte orkade just då. Några av oss kanske aldrig kommer att ses mer, andra blev goda vänner och kommer kanske tom att resa tillsammans igen. Hur som helst så lärde vi oss alla något, både om oss själva och om andra.

Å jag är helt säker på att jag kommer tillbaka till Murcia igen och då särskilt till La Manga. Men då blir det förmodligen i sällskap av Martin, han måste ju få se den där mysiga lilla kuststaden! Mitt drömupplägg på en ny resa skulle isf vara att flyga till Alicante och bo de första nätterna inne i Murcia. Där skulle vi se det fantastiska Casinot, mysa på torget, shoppa och kolla in vingårdarna Barahonda och Bodegas San Isidro som är något alldeles extra. Sedan skulle vi ta oss söder ut och checka in på något strandnära hotell i La Manga och därifrån besöka bla fabriken Likör 43, åka till Ricotte och äta på den alldeles fantastiska restaurangen El Sordo och kolla in miljön runt omkring som är helt magisk! Å sen skulle jag alltså ta några härligt lata dagar på stranden i La Manga och bara njuuuta!

Det låter väl som ett bra upplägg? Man kanske skulle bli reseplanerare 🙂

Veckomatsedel v 48

november 28, 2016 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Då går vi in i december! Idag startar jag dagen med en chokladprovning och sen en date med Danny Saucedo inför hans show på Börsen och avslutar med en återträff av vårt Gambia-gäng. En väldigt dålig mat-dag alltså… men imorrn – DÅ! Då ska jag ta en helkroppsbild och sen köra igång min decemberutmaning!

Min plan är alltså att, precis som förra året, träna tre pass i veckan på Curves, gå dagliga promenader med hunden och få mer vardagsmotion. Jag kommer att tänka på vad jag äter så gott det går, men jag kommer inte att fylla i checklistan eller räkna SP. Efter 12 år som normalviktig har jag en hyfsad koll på mitt intag och vet att det är helt ok. Iaf de dagar då jag inte har en massa provsmakningar…

Matsedeln underlättar och kommer att följas så gott det går. Då vet jag att det blir en bra blandning och lagom många SP. Jag vill ha en blandning av fisk, fågel, rött kött och vegetariskt och så hyfast låga SP det går i en komplett måltid. Våra brukar ligga runt 4-5 plus ev tillbehör som tex pasta.

Här är vår veckomeny:

Måndag: Aubergine- och zucchinilasagne 8 SP
Tisdag: Vitlöksräkor 6 SP / 5 PP plus ris
Onsdag: Kassler i ugn med ananas 5 SP plus ris
Torsdag: Purjo- och lövbiffsgryta 4 SP plus ris
Fredag: Kyckling i ugn med färskoströra 7 SP
Lördag: Fiskgratäng med spenat och pinjenötter 7 SP / 7 PP plus ris
Söndag: Pasta med krämig spenatsås 2 SP / 2 PP plus pasta

Nu kör jag! Är ni med!

Det stormade inatt!

november 27, 2016 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

I fredags klev vi på båten mot Tallinn och en massa timmar på havet. Det började inte så bra… Silja har ju två terminaler som iofs ligger hyfsat när varandra, men jag kan ju aldrig hålla reda på vilken jag ska åka ifrån. Så jag åkte förstås fel, trots att jag hade kollat innan vart jag skulle.

Eftersom jag vet att jag aldrig kommer rätt vid första försöket så var jag ute i god tid och hittade till slut rätt. Silja har en helt ny terminal i Värtahamnen, den är GIGANTISK! Det känns som att vara på en flygplats ungefär, väldigt luftigt och ljust. Säkerheten som de andra rederierna har finns inte alls här, vi behövde inte ens visa legitimation…

Vi hittade till vår hytt som var jättefin! Alldeles lagom stor och mysig, perfekt för oss. Vi hade tid i al a carte-matsalen ganska omgående och påbörjade vår middag ungefär samtidigt som vi lämnade hamnen i Stockholm. Ni som hängt med på instagram kunde se att jag lagade min middag själv… jag fick alltså in en upphettad lavasten med en härlig bit oxfilé som tillagades på stenen utan några större problem. Så fantastiskt gott!!! Tillsammans med för- och efterrättsbuffé var vi väldigt mätta när vi var färdiga.

Veckan har varit helt hysterisk och jag var helt slut, så vi kraschlandade i hytten redan vid 20.30. Fördelen med att ha en trevlig hytt är att man gärna tillbringar lite tid där, det är så himla mysigt att sitta i soffan eller sängen och se hur landskapet flyter förbi. Det hanns jag inte göra så mycket, för jag tvärslocknade rätt snabbt.

När jag vaknade igår var vi på väg genom Estlands Skärgård. Medan vi åt frukost gled vi in i Tallinns hamn. Finns det något jag älskar när det gäller frukost så är det färskpressad juice och det fanns här! Samma när vi åkte till Riga, då kunde man också pressa sin egen juice till frukost. Me like! Det är vardagslyx för mej!

Efter en stadig frukost gick vi i land och tog oss ganska omgående till Gamla Stan. Jag har varit i Tallinn två gånger tidigare, en gång precis innan Estonia sjönk (med samma båt…) och sedan för kanske 10-15 år sedan. Skillnaden mot första gången är total, då var det ju Sovjet som styrde över landet. Skillnaden mot förra gången var nog mest att det var en hel del nya byggnader och större köpcentrum nu. Vi styrde stegen mot torget och julmarknaden som var hela målet med resan.

Tallinns julmarknad är så otroligt mysig! Det är lixom julmarknad på riktigt med alla dofter och tillbehör som ska vara där. Glögg, kanderat godis, surkål och ostar trängs med ullstrumpor, bärnstenssmycken och träsniderier. Ett jättebra ställe att köpa julklappar! Allt är jättefint och otroligt prisvärt. Den gigantiska granen mitt på torget är förstås pricken över i. I år kunde man även hitta tomtens lilla hus med brevlåda för alla våra önskelistor. Runt om torget finns mängder med kaféer, restauranger och pubar. Vid den här tiden brukar det ligga ett tjockt täcke snö, men i år är marken bar – trots det så är det skönt att gå in och värma sej lite.

Vi gick runt på torget, kollade in delar av staden utanför muren, tog en fika och gick sedan tillbaka till båten. Kameror och mobiler behövde ladda och det behövde jag med… så det blev en liten tupplur innan vi skulle besöka kommandobryggan. Tillsammans med Kryssningsvärden Tomas gick vi upp till bryggan som faktiskt var lite olik de andra fartygen vi besökt. Den här var iofs ungefär lika bred som de flesta andra, men med sämre utrymme framåt. Maskinsektionen fick knappt plats mellan väggen och fören av båten, den såg lite inklämt ut. Men där fanns förstås allt som behövdes och de som jobbade där såg ut att trivas. Besöket där upp blev väldigt kort, men vi fick veta det vi ville och ta de bilder vi önskade.

Sen var det bara att skynda sej till buffé-matsalen. Vi skulle fota buffén innan gästerna attackerade den. Allt var väldigt fräscht och snyggt upplagt, buffé är rätt namn – inte julbord! Det enda i julväg som fanns var Janssons och skinka (ej griljerad), och iofs mängder med sillsorter. Vi fotade snabbt det jag skulle och satte oss sedan till bords för att smaka godsakerna. Martin njöt länge av de olika sillarna, de var väldigt goda allihop särskilt glöggsillen och den inlagda strömmingen! Jag kunde ätit ihjäl mej av rostbiffen som bara smälte i munnen och pepparsåsen som var såååå god! Helt otippat tog jag faktiskt en sallad som förrätt, man kunde nämligen blanda sin egen sallad. Som en tacobuffé ungefär med massa olika skåla med tillbehör fast i salladsväg. Allt var så otroligt fräscht och såg så lockande ut att jag inte kunde låta bli och så gott det var! Perfekt för den som faktiskt inte vill gå loss på buffén men ändå äta gott och vara med.

Allt var faktiskt väldigt bra! Enda minuset var väl den där lightläsken… igen… som man får fråga efter. Allt annat finns det fri tillgång av; öl, vin och läsk – men vill du av olika skäl ha lightläsk (diabetes, vikt mm) så måste man fråga efter det. Ett tag trodde vi att de tom tänkte ta betalt för det, trots att den övriga drycken ingår i buffén. Det var lite oklart…

Efter middagen gick vi till nattklubben för att se kvällens show. Vi hade fått ett smakprov redan kvällen innan under middagen och ville absolut inte missa det. Det var nämligen fyra killar från USA som sjöng motown och gospel så det bara visslade om det! Så otroligt bra! Ni vet så där så man får gåshud och bara sitter och gapar, så bra var det! De fick lite hjälp av publiken också, av ”Baby Temptation”. Efter det var det en dansshow med dansens historia, allt från wienerwals till hiphop typ. Det häftigaste var när wienerwalsen körde igång, då satt kille i 20-årsåldern brevid mej och bara gapade. Han var helt fascinerad och började filma alltsammans, sen slutade han inte förrän showen var helt slut. Hoppas han tar sej upp på dansgolvet själv ibland. Kvällen innan fick vi se lite balett, så underhållningen på Tallink Victoria är verkligen något speciellt!

När vi gick och la oss gungade det lite, men inte så farligt. Under natten vaknade jag dock flera gånger av att det kändes som båten gick in i en vägg och sedan trillade ner flera meter innan den åkte framåt igen. Det blåste lite kan man väl säga… men i morse när vi vaknade var vi på väg in i Stockholm skärgård och allt var lugnt igen. Men som det snöade! Snön som skulle varit i Tallinn kom alltså här hemma istället… så kan det va!

Som ni vet så gillar jag kryssningar, men vissa är bättre än andra. Det här var en av de bättre! Båten är iofs ganska gammal men allt är helt och fräscht. Personalen är hjälpsam och trevlig och maten hur bra som helst! Även om båten var full så var det inte trångt och det var lugnt även på nätterna. Taxfree har ett helt ok utbud av både sprit, godis och presenter – det mesta finns här och det är gott om plats.

Resan var alltså mer än ok, och hade blivit helt perfekt om jag gått till rätt terminal från början 🙂

Decemberutmaningen!

november 26, 2016 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Förra året i december gick jag ”all in” med träningen och motion. Det fanns gott och tid för träning och promenader, maten var det där emot lite sisådär med pga julborden mm som vi testade. Jag försökte ha hyfsad koll på maten, så gott det gick, och var superdisciplinerad med träningen. Resultatet var bara ett kilo på vågen men jag blev betydligt slankare. I år är det samma sak, mycket halvdålig mat – men gott om tid för träning. Så nu kör jag igen!

From imorrn har jag mer tid igen. Nästan alla pressträffar är över, det är bara ett par julbord kvar och sen är det iofs jul och allt vad det innebär – men tid har jag och de allra flesta dagar kommer vi att äta middag tillsammans hemma. Så jag har skrivit in mina träningsdagar i almanackan, tre gånger i veckan är det tänkt att bli. Skriver man in det så är det svårare att komma med ursäkter, iaf för mej.

Planen är densamma som förra året. Det får bli lite som det blir med maten, men träningen och de dagliga hundpromenaderna SKA göras! Det är ca 5 veckor kvar till semestern, så lite ska jag nog hinna fixa till. Utgångsläget är tyvärr sämre än förra året. Då började jag på 60,5 tror jag… den här gången startar jag nog runt 62. Det har gått totalt utför efter bröllopet, nästan 4 kilo upp!

Jag kommer alltså inte att bry mej så mycket om vågen, utan mer på att forma om kroppen. Går jag ner så gör jag och är glad för det. Jag kommer att ta en förebild på måndag och en efterbild någon dag innan semester, så får vi se om det blir någon skillnad. Jag lovar snyggare träningskläder och längre hår 🙂

Jag får alltså mer tid i advent, många av er andra har det tvärtom. Men oavsett när jag får mer tid, så brukar jag satsa på kroppen så fort tid ges. Min lediga tid och mina semestrar ger jag till min kropp och jag mår alltid lika bra när jag gör det. Så ni kan räkna med att träningskläderna åker med till Egypten också, vi har ju gym på hotellet! Så de där 4 kilona ska nog vara borta till våren igen och sen testar jag att ta ett par till. Går det så går det!

Bilden här uppe är som ni förstår inte alls aktuell längre. Nästa vecka får ni se hur utgångsläget är den här gången… Å i januari får vi se hur det gick! Hänger ni på? Eller har ni någon egen utmaning?

Martin står i bostadskö nu…

november 25, 2016 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Här om dagen firade vi fyra månader som gifta och skickade, som alla månadsdagar vi haft genom åren, ett lite grattis till varandra. Svaret den här gången var lite mer än ett grattis tillbaka kan man väl säga…

Martin svarade nämligen att han ställt sej i bostadskö! Jahapp! Tack det var roligt så länge det varade lixom! Nu var det ju inte så allvarligt, utan något vi pratat länge om och som ingår i vår planering. Vi planerar nämligen för vår pension. Den dag vi bägge pensioneras ska vi söka efter en hyresrätt, sälja huset och leva loppan för pengarna. Med tanke på att vi knappt har några lån på huset, så kan det bli hyfsat många resor!

Drömmen är att ha ett halvårsboende i värmen. Kanske Spanien, Gambia eller Egypten… det spelar inte så stor roll var, bara det är varmt på vintern och hyfsat kort flygtid till Sverige. Då känns det mycket mer praktiskt att ha en hyreslägenhet än ett hus. Tänk att slippa skotta snö, ha tjocka kläder och frysa i flera månader. Så skönt!

Jag har sagt det förr och säger det igen, jag bor i fel världsdel! Och det tänker jag ändra på! Å nä, jag kommer inte att sakna vintern ens när jag inte sett den på några år. När jag bodde i Gambia längtade jag inte ett dugg efter snö och kyla, å jag är rätt säker på att jag inte ändrat mej på den punkten. Det finns faktiskt människor som inte gillar alla årstider!

Jag trivs bäst när solen skiner, det är 25 + och jag kan gå barfota! Vinden får gärna höras lite svagt i palmerna och syrsorna får gärna sjunga högt på kvällarna. Då mår jag
bra! Finns det dessutom vatten i närheten, så är allt perfekt! Att gå i
värmen längs stranden är en favoritsysselsättning, likaså att ligga i en
solsäng och läsa.

Det här är alltså planen om sisådär
18 år. Här i Tumba borde man kunna få en lägenhet på den tiden, men man
vet ju aldrig… särskilt inte om man vill ha det i ett seniorboende.
Man vet ju inte ens om man lever tills dess… men man får väl hoppas
och göra sitt bästa för att förverkliga sina drömmar. Martin säger att
han redan lever sin dröm, han har precis allt han drömt om; utbildning,
familj och drömjobbet. Han ser fram emot varje måndag, hur många kan
säga det?

Men när han inte längre jobbar så hoppas jag
att få sitta med honom på en balkong i värmen och lyssna på syrsorna.
Hela långa vintern!

Jag gissade helt fel på Årets Julklapp!

november 24, 2016 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Det här med Årets Julklapp har varit en het grej sedan 1988 när Bakmaskinen slog igenom. Sedan har det varit parfym, cd-spelare, aktivitetsarmband och en massa annat på listan genom åren. Ett par år har jag faktiskt gissat rätt, tex när det var aktivitetsarmbandet och surfplattan. Men att gissa på en mössa som var Årets Julklapp 2003 är ju kanske inte det första man tänker på…

I år var jag nästan helt säker på att Slow cookern skulle ta hem det, men jag fick fel. Jag tyckte det var klockrent! Nästan alla jag känner har en och använder dem flitigt, vi får ofta frågor om recept för dem och många pratar om att de vill ha en. Jag med! Men jag hade fel…

VR-glasögon blev det. Que?! Klart jag vet vad det är och har hört om dem. Men fram till igår hade jag bara sett dem på bild och tyckt att de ser ganska mysko och obekväma ut. Igår var jag på pressdag och fick kolla närmare på de här pryttlarna. Nu fattar jag mer hur de funkar, men det känns ändå inte riktigt relevant för mej och jag tycker kanske inte att det är årets julklapp. Inte i mina ögon iaf.

Det är alltså glasögon som du antingen petar in mobilen i eller kopplar ihop med din dator. Sen ser du helt andra världar framför dej än vad du nyss hade och det kan ju vara kul. Man kan spela spel, befinna sej på olika platser, visa hur det skulle se ut hemma hos sej om du kanske bygger om något eller hur en plats skulle se ut med en ny byggnad osv. Klart är att användning är oändlig, men ändå…

Detta är tydligen en hett önskad pryl hos många barn som har den högt på sin önskelista. Man laddar tydligen ner en app i telefonen, petar in mobilen i masken och kör igång. Frågvisa och ganska skeptiska lilla jag gick igång lite och började ställa de där jobbiga frågorna till den stackars representanten från Claes Ohlsson som visade upp mackapären. Anta att barnet ärvt sin telefon, hur funkar det då med appar, minne och prestanda. Jorå, bara det var en Smartphone så skulle det allt gå bra. Hmmm, även om det är tex en Iphone 4? Njae, där kunde det förstås vara lite tveksam, men det kunde funka… bara appen finns så funkar telefonen. OK… men apparna tar ju ganska stor plats och vi är många som har många appar, bilder och en massa annat i våra mobiler. En gammal telefon tror iaf jag har svårt att klara det. Jo, så kunde det ju vara, fick jag till svar.

Ska ni köpa en sån här pryl, så KOLLA TELEFONENS KAPACITET FÖRST!!! Annars kanske ni står där och måste köpa ny telefon för en massa dyra tusenlappar, när ni kanske trodde att ni hittat världens bästa grej för en ganska hyfsad peng i julklapp till kidsen! Har ni inte koll kan det alltså bli väldigt dyrt!

Som ni förstår så är jag inte jätteimponerad. Det är säkert en jättekul grej som kan vara användbar på flera sätt. Men jag vill fortfarande ha en slow cooker som jag tycker är en jättebra julklapp!

Vill du läsa mer om Årets Julklapp har jag skrivit lite HÄR.

Sveriges kanske modigaste kvinna?

november 23, 2016 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Mod kan vara flera olika saker. För mej är mod att stå upp för någon annan, även om det är obehagligt – kanske tom farligt. Den som står upp för en annan är en person som jag ser upp till och någon som bör uppmärksammas. Elisabet Massi Fritz är en sån person. I mina ögon är hon kanske den modigaste person vi har i Sverige just nu.

Elisabet är advokaten som skulle bli affärsjurist men av en slump halkade in på en helt annan bana. Jag har sett henne i rätten flera gånger, även innan jag hade en aning om hennes specialitet, och har varit lika imponerad varje gång. När jag förstod vad det är hon brinner för fick jag en oerhörd respekt för henne. Elisabet försvarar barn och kvinnor som varit utsatta för hedersrelaterat våld, i vissa fall med sitt eget liv om insats. Hoten hänger över henne, men hon vägrar att vara rädd. Däremot åker hon inte tunnelbana längre och jag förstås henne. Riskerna är för stora.

Hon har själv vuxit upp med hederskultur och flera gånger varit tvungen att vara rejält smart för att kunna leva som hon önskat. Hon kan traditionerna, språket och tankesättet och kan på så sätt hjälpa utsatta på ett sätt som ingen annan kan. Att dessutom vara kvinna underlättar när rädda barn och kvinnor ska lätta sitt hjärta. Men att vara kvinna i en mansdominerad värld är inte enkelt, jag har sett det själv. Kvinnor förringas, förlöjligas och diskrimineras – särskilt inom domstolens väggar. Att dessutom vara så jäkla snygg som Elisabet är kanske inte alla gånger är en fördel? Det kan nog vara så att folk inte riktigt tar henne på allvar… från början… när hon väl öppnar munnen så vet man att den här bruden kan sin grej!

Elisabet är både snygg, smart, trevlig, imponerande och otroligt proffsig! Igår fick jag och sisådär 500 andra kvinnor lyssna till hennes berättelse på 4Good´s inspirationskväll på Rival. Där var fler föredragshållare, men det var Elisabet jag främst var där för. Efter att ha sett henne i rätten, själv jobbat med Fadimegalan och beundrat henne lite på avstånd – så såg jag verkligen fram emot att höra henne själv berätta om hela sin väg fram till den hon är idag. Från att ha varit hårt hållen hemma, till att trotsa familjen och som ogift kvinna flytta hemifrån och sedan skaffa sej en karriär som advokat med specialitet hedersrelaterat våld. Hennes berättelse är väldigt speciell och värd att höra. Får ni möjlighet att lyssna på henne, så gör det!

I mina ögon är Elisabet en modig person, kanske den modigaste i Sverige. Hon står upp för de som är verkligt utsatta och som verkligen behöver det. Hon kan också på ett begripligt sätt förklara rättsprocesser för utomstående så att alla förstår. Inga krångliga termer eller översittarsnack, bara fakta. På ett enkelt sätt. Jag hoppas att hon orkar kämpa länge till och att hon orkar stå emot de hot hon får. Att kvinnorna hon arbetar med också orkar och kan se vilken otrolig insats de gör. Att de faktiskt öppnar ögonen på många andra som kanske inte vågar se hur illa det är för kvinnor och barn i utsatta grupper. Elisabet och hennes kollegor öppnar faktiskt ögonen på samhället. På oss! De talar om vad som händer, allt det där som vi inte vill se eller veta om.

Modig kan man vara på olika sätt. Detta är ett sätt. Ett väldigt viktigt sätt. Kanske tom livsavgörande…

Äta, dricka och bo i spanska Murcia

november 22, 2016 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

I år har jag varit i Spanien hela tre gånger! Först i Barcelona före och efter bröllopsresan, sedan Mallorca på Solskensresa med 4Good och nu senast pressresan i Murcia. Tre helt olika resor, men alla helt fantastiska på sitt sätt.

Att resa i Spanien är enkelt. De flesta i turistområdena kan engelska och många av hotellen ägs faktiskt av svenskar. Att ta sej fram i landet är enkelt, oavsett om det är med lokalbuss eller bil. Det finns massor att se och göra och mängder med ställen att bo, i olika prisklass beroende på vad man önskar för standard.

Murcia är en varierande region med både berg och dalar, härliga små städer och vita stränder. Här finns alltså det mesta! Första natten i Jumilla bodde vi på stadens enda hotell, ett billigare medelklasshotell kan man nog säga. Rummen var ganska spartanska och frukosten intogs på caféet brevid. Här ligger vingården Bodegas San Isidro som grundades 1934 och som är jättestor! Vinodlingen är hela 3500 hektar och av de gamla gigantiska vintunnorna har man gjort små rum för vinprovningar. Man sitter alltså inne i de gamla tunnorna! Jättemysigt!

Jag kommer inte riktigt ihåg vilken ordning vi besökte saker och ting, men andra natten sov vi på ett finare hotell inne i Murcia. Vi fick se den otroligt mysiga staden, åt tapas på torget i flera timmar och solen gav oss en massa härlig energi och färg på näsan. Vi besökte Casa de la Ermita som också ligger i Jumilla och är en ung vingård som etablerades 1999. De var första med att producera ekologiska viner i Murciaområdet.

Är ni intresserade av vin så är Murcia en guldgruva, här ligger vingårdarna på rad. De flesta är öppna för besökare och vissa har även tillgång till övernattning och jättefina restauranger. Senorio de Barahonda är en av de finaste vingårdarna och särskilt restaurangen är läcker. Här bjuder man på så mycket mer än bara vin och mat, här är helheltskänslan total! Ett av mina favoritställen i Murcia, helt klart!

Sista natten tillbringades på ett SPA från antiken, nämligen Balneario De Archena. Detta är inget SPA i svenska mening, utan ett therminal SPA med mineralrikt vatten som främsta källa. Det finns tre hotell på området, vi bodde i det äldsta tror jag. Mitt rum var nyrenoverat och jättefint, med stor balkong ovanför vattendraget som gick förbi hela området. I källaren på hotellet fanns mycket av det gamla SPA:et kvar med gångar som katakomber där det förmodligen spökade rätt mycket. Jag skulle nog inte gå där ensam på kvällen 🙂

Hit åker man för miljön och historien. Det är väldigt fint och många fornlämningar finns kvar att titta på. Inne i SPA:et finns det olika bad och en mängd olika behandlingar. Jag fick en massage som var tänkt att vara tillsammans med vattenduschar, men jag nöjde mej med enbart massage, Å massera kunde de! Så skönt! Tyvärr var det lite si och så med engelskan här, så det blev mycket teckenspråk och många missförstånd. Här äter man en god frukost, men middag äter man med fördel på El Sordo i byn Ricote.

Vilken smakupplevelse! Mer närproducerat än på El Sordo blir det inte, när ägaren pekar ut vilken buske de plockat oliverna ifrån. Ägaren Jesus Ortega är bara en i raden av generationer som haft restaurangen under många många år. Han berättar passionerat om varje rätt, var produkterna kommer ifrån, hur det är tillagat och traditioner kring rätten. Här äter man med alla sinnen och allt är gudomligt gott! Att de är omnämnda i Michelin-guiden är inte svårt att förstå. Landskapet runt restaurangen är dessutom otroligt vackert! Väl värt ett besök alltså.

Man kan väl säga att Spanien och särskilt Murcia är ett mat- och vinmecka. Här finns mängder med vingårdar att besöka, till och med olivoljegårdar, och mängder med högklassiga restauranger. Men allt till rimliga priser! Även om det är enkelt att ta sej fram med bil och det finns mängder med ställen att bo på, så skulle jag nog ändå föreslå att man bor i La Manga eller Murcia-city och sedan tar dagsutflykter. Det är inte särskilt långt mellan sevärdheterna och upplevelserna, utan går bra att köra mellan. Vägarna är fina och det är ganska lätt att hitta. På så sätt får man både strand, natur, vin, mat och kultur! Allt som en svensk brukar vilja ha 🙂

Veckomatsedel v 47

november 21, 2016 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

På söndag är det första advent! Sen är det bara en månad till jul och fem veckor kvar av 2016. Hur fort har inte det här året gått??? Så mycket har hänt att det nästan är lite svårt att komma ihåg allt.

Nu börjar den svåraste perioden för oss Viktväktare. Det är glöggmingel, julbord, julfester, avslutningar och en massa annat. Dessutom ska det bakas och mysas i all oändlighet… För den som firar sin första jul som Viktväktare kan det kännas som en omöjlig period och många ger upp. Vi som varit med ett tag vet att det inte är den här perioden som är avgörande för årets viktminskning. Det viktiga är hur vi lever resten av året, inte vad som händer under advent, jul och nyår.

Men det är bra att ha en plan. Att följa programmet alla dagar då det inte är fest och inte tänka att ”det ändå är kört”. Ta en måltid i taget och gör den så bra som möjligt och går det åt skogen så är det så. Bara upp på banan igen direkt. Köp hem bra alternativ att plocka fram när lussebullarna lockar för mycket. Ta en promenad så fort det finns tid!

Går man ner så är det väl toppen! Går man upp så är det inte hela världen, det fixar man efter jul! Mellandagarna är jättebra dagar att ta tag i sej igen, då har man ju oftast ganska mycket ledig tid.

Här är iaf min veckomeny för kommande vecka:

Måndag: Vitlöks- och citronpasta 6 SP / 4 PP plus pasta
Tisdag: Räkor med chili och sugersnaps 4 SP plus nudlar
Onsdag: Zucchinipasta med tomatsås 1 SP för hela rätten!!!
Torsdag: Fisk- och paprikagratäng med ajvar 4 SP / 5 PP plus ris
Fredag: Hackad biff med paprika 5 SP plus ris
Lördag: Kyckling med grönsaker i ugn 4 SP plus potatis
Söndag: Filégryta med ananas 4 SP plus ris

Adventsbonus: Lussebullar!

Ha en fin vecka och en riktigt fin första advent 🙂

Kaputt. Slut. Finito i knopp och kropp = utbränd!

november 18, 2016 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Igår hade jag äntligen tid att kolla David Helenius program där han hade Mia Skäringer som gäst. Hon drabbades av utbrändhet för en tid sedan och beskrev så himla bra
hur det är när både knopp och kropp lägger av. Se det om ni inte redan
gjort det!

Att vara utbränd är ett helvete! Vägen dit
är lång, vägen därifrån är minst lika lång. Det handlar inte om att man
inte vill vara aktiv eller att man är lat, man orkar helt enkelt inte!
Mia berättade bla att hon stått vi välkända platser och inte hittat hem,
det har hänt mej också. Hon berättade hur hon brukat hålla många bollar
i luften och nu knappt klarar en… så är det för mej också. Mia är
inte unik i sin situation, inte jag heller… tyvärr! Vi är många som
drabbats och som aldrig blir som vi en gång var. Ta oss på allvar!

Att
bli utbränd betyder att man gjort lite för mycket under en för lång
tid. Kroppen klarar stress men inte hur länge som helst. Får man inga
vilopauser så är den berömda väggen ett faktum. Det är ofta ”duktiga”
flickor som drabbas och vi är många som aldrig blir helt friska igen. I
mitt fall var det en skilsmässa, två sjuka barn och livet som
ensamstående morsa som blev för mycket. Jag försökt sköta mina barn som
hade flera sjukbesök varje vecka, arbete och ett hem. Mina olika
arbetsgivare var otroligt samarbetsvilliga och lät mej jobba lite hur
jag ville, med läkarna var det värre…och även om jag struntade i det
mesta hemma så var det ändå en del som var tvunget att fixa med två
väldigt allergiska barn. Jag gjorde bara det som var nödvändigt, men
eftersom kroppen gick på högvarv och aldrig riktigt fick vila så höll
det inte i längden.

Jag blev sjukskriven av en mycket
förstående läkare som sa att detta skulle ta lång tid. Jag blev erbjuden
sk ”lyckopiller” men tackade nej, däremot bad jag om samtalsterapi som
jag är mycket tacksam för. Sen började den långa vägen tillbaka, trodde
jag… men jag kom aldrig tillbaka. Inte helt. Det spelade ingen roll
hur mycket jag vilade, jag blev aldrig pigg. Bokstäver föll ihop så jag
varken kunde läsa eller skriva. Jag förstod inte vägbeskrivningar och
hade alltid en felkörningsmarginal på ca 45 minuter vart vi än skulle.
Jag gick ofta in i rum och när jag väl var där visste jag inte varför.
Jag tappade namn på folk jag kände väl. Jag såg att folk pratade med
mej, men hörde inte vad de sa. Jag blev helt enkelt lite dum i huvudet.

Jag
blev sjukskriven 1998 och skämdes oerhört mycket, så till dem som
frågade sa jag att det var problem med hjärtat. Det syns ju inte heller
och ifrågasätts inte heller. På den tiden var det fult att vara utbränd,
man skulle jobba och göra rätt för sej. Att jag på heltid tog hand om
två sjuka barn och bara försökte överleva tänkte man inte på… Detta är
alltså 18 år sedan och jag är inte frisk än, det blir jag aldrig.
Dessutom fick jag flera följdsjukdomar på vägen.

Idag
vet jag att både min sömnapné, fibro och förmodligen även hypotyreosen
är en direkt orsak av utbrändheten. Min kropp höll ut så länge den
orkade men kunde till slut inte stå emot för stressen och den uteblivna
sömnen. Direkt när min läkare sa till mej att jag SKULLE sova middag
mådde jag mycket bättre. Jag var inte lat!!! Alla sa ju att om man sover
på dagen så sover man sämre på natten, men så är det inte om man har en
sömnstörning. Då behöver man all sömn, oavsett när. Att jag fått fibro
som diagnos spelar egentligen ingen roll, det är bara en förklaring som
jag kan ge till andra när jag har en extra dålig dag, Jag har
fortfarande samma symptom och det finns ingen medicin, men förståelsen
är bättre med en diagnos förstås. Däremot förändrades mycket när jag
fick hypotyreosdiagnosen, jag fick medicin och mådde mycket bättre!

Men
allt hade alltså kanske kunnat undvikas om jag inte blivit utbränd. Det
är viktigt att tänka på om man är på väg dit… Å andra sidan vet man
inte det själv, man bara tuffar på och hinner inte känna hur man mår.
Men andra kanske ser? Har du någon din närhet som känns så där lite på
gränsen så blunda inte! Fråga hur personen mår och börjar denna gråta så
är det ett ganska tydligt tecken, även om personen ifråga svarar
aggressivt. Då behövs omedelbara åtgärder i form av akut vila – länge!
Den det gäller kommer förstås att sparka bakut och mena att en miljon
saker ska göras först, sen ska h*n vila. Men det funkar inte så, h*n
behöver hjälp direkt och en tydlig order från tex en chef eller
familjemedlem.

Annars kan man hamna där jag är. 18 år
senare har jag fortfarande tydliga sviter och kommer aldrig att fungera
som innan. Jag kan aldrig mer kalla mej stresstålig, ha ett heltidsjobb
eller hitta på grejer spontant hur som helst. Jag måste hela tiden
planera in pauser, ha möjlighet att avboka för att sova middag och ofta
blotta mej själv för att berätta varför jag beter mej som jag gör.

Du
vill inte hamna där Mia och jag är! Lyssna på hennes berättelse som
ger en så bra beskrivning av hur det är att drabbas av detta. Det är
ingen klyscha. Å vi är inte lata. Vi är utbrända. Kaputt. Slut. Finto i
knopp och kropp. Och vägen tillbaka är väldigt, väldigt lång. Ta oss på
allvar. Respektera oss. Vi skulle vilja orka så mycket mer än vi gör,
detta är inget vi skyller på, vi orkar helt enkelt inte! Tyvärr!

Kärlek utan bråk

november 17, 2016 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Kärlek börjar med bråk fick man höra som liten, när killarna drog en i håret. Martin och jag har aldrig bråkat. Vi har varit tillsammans i snart 9 år och aldrig varit osams eller ens höjt rösten mot varandra. Det har lixom aldrig funnits anledning…

När jag berättar detta för folk så är det knappt man tror mej och vissa visar tydligt att det absolut inte tror mej. Tydligen så är det mer regel än undantag att det ska bråkas och tjafsas i en relation. Som jag fick höra för ett tag sedan: finns det inga bråk, så finns det heller ingen passion och då kan man lika gärna skilja sej! Det var ord och inga visor…

Jag hävdar bestämt att det kan finnas passion utan bråk. Jag har nog aldrig träffat någon så passionerad och romantisk som Martin och ni som känner honom håller nog med. Han ger mej ofta blommor och vi skickar mängder med sms så fort vi är ifrån varandra. Han är lugnet själv och har heller aldrig sett sina föräldrar bråka och de har varit tillsammans i typ 45 år. Även om jag kan vara hetsig och bli arg så blir jag det aldrig på honom och blir jag det på andra så lugnar han mej. Jag har blivit mycket lugnare och mer harmonisk sedan vi träffades och det är så skönt!

Visst skulle vi kunna bråka om städning, snarkning, tvätt, matlagning och en massa annat. Men varför? Blir det bättre då? Vi är precis lika dåliga på att städa… nä förresten, han är lite sämre… Snarkningen är som den är och jag tvättar hellre än lagar mat, han ser det tvärtom… Det finns säkert mängder med saker som man skulle kunna bråka om, men ingen av oss går runt och retar upp oss på saker till den gräns där vi blir förbannade. Jag tror att bägge av oss hellre lägger tid på roliga saker än att bråka. Å andra sidan pratar vi väldigt mycket om våra funderingar och hinner nog lösa det mesta innan de blir irritationsmoment.

Med tanke på att vi de första 7 åren av vårt förhållande både levde och jobbade tillsammans och alltid var tillsammans dygnet runt – så är det kanske lite anmärkningsvärt. Men på så sätt lärde vi oss också mycket om varandra och såg var våra gränser gick och kunde gå in och stoppa innan gränsen var nådd. Vi vet exakt hur den andra fungerar och nu när vi faktisk är ifrån varandra ganska mycket kan jag sakna det där täta samarbetet.

Att vi överhuvudtaget träffades är nästan ett mirakel. Och oddsen att vi skulle falla för varandra var inte särskilt stora… Vi är totalt olika och rörde oss på helt olika platser, förutom jobbet då… men även om vi är olika så har vi samma värderingar OCH passion! Vi har så otroligt roligt tillsammans och bekräftar varandra hela tiden. Martin är min pusselbit och en pusselbit passar man ihop med utan att behöva bråka eller ändra på sej. Man passar lixom bara ihop, helt naturligt – allt faller på plats.

Så är det! Vi bråkar inte men vi har passion och allt har till slut fallit på rätt plats i mitt liv. Det finns förstås inga garantier, men jag tror och hoppas att det ska vara vi två för resten av livet. Det tog en jäkla tid, men till slut hittade jag min pusselbit och nu släpper jag honom inte i första taget! Det finns faktiskt kärlek utan bråk! Här är vi 🙂

Min pappa och jag fick ett dygn tillsammans

november 16, 2016 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Vi fick möjlighet att åka med Birka Cruises för att testa julbordet i lördags. Eftersom det var Fars dag på söndagen tyckte både Martin och jag att min pappa kunde åka med. Martin gav alltså bort sin plats till sin svärfar, vilket jag tycker var himla fint gjort.

När min pappa fick veta detta för ett tag sedan var han lite skeptisk. Ett helt dygn med mej i en trång hytt på Ålandshav var kanske inte det han längtade efter, men när han fick höra att det var julbord och en lite större hytt blev det andra tongångar. När han fick se bild på hytten blev han väldigt positiv och när vi i lördags klev in i hytten såg han mer än nöjd ut.

Vi bodde i en De Lux-hytt som är en av de mysigaste på hela Östersjön tycker jag. Den är inte jättestor, men har ett mysigt burspråk där man kan sitta och mysa med champagne eller något annat gott från barskåpet som ingår i resan. Vi sitter ofta där när vi åker och tittar på landskapet som far förbi, det är så otroligt rogivande. Visst kostar det lite mer, men det är så mycket värt och gör resan mycket mysigare.

Men vi var inte där för att mysa, utan för att testa julbordet och det gjorde vi grundligt! Vi fick komma in och fota maten lite innan gästerna tog plats och när vi väl fick komma in och äta själva så smakade vi på allt och tjuvlyssnade på bordsgrannarna. När det gäller julmat är Birkas kök bäst på sill, Lutfisk och Janssons. Det tyckte vi och det hörde vi även runt om oss, många tog flera gånger av särskilt lutfisken. Min närmaste bordsgranne var just lutfiskfantast och han var otroligt nöjd. Jag tipsade honom om lutfisksällskapet som han borde bli medlem i och det skulle han genast kolla upp. Jag själv fastnade vid efterrättsbordet och godiset, det var ett enormt godisbord och där fanns tom lakrits!

Som vanligt åt vi alldeles för mycket och gick stönande från bordet in i nattklubben där man bjöd på julshow. Tre otroligt duktiga artister framförde alla de traditionella julsångerna och när första tonerna av Rudolf med röda mulen spelades upp drogs jag upp på golvet av en av killarna. Jag blev placerad på en trappa och fick renhorn på skallen. Showen var faktiskt jättebra men alldeles för kort! De hade gott och väl kunna utveckla den till en full show på minst 45-60 minuter, så bra var det!

Pappa gick ner i hytten och jag gick upp till Terassen på plan 10 och hälsade på Magnus som jobbar där. Magnus träffade vi för ett år sedan när han första gången visade oss runt på båten i egenskap av kryssningschef. Jag visste att han jobbade och gick upp och störde honom lite. Trots att det var lördagkväll och båten var helt full så var det väldigt lugnt. På Terassen kanske det var tio personer, så vi fick faktiskt tillfälle att prata lite innan jag också gick ner i hytten och la mej.

Som alla andra så tycker både pappa och jag om hotellfrukost och det kan man väl kalla det även på en kryssning? Bor man i De Lux-hytt ingår sk lyxfrukost och det såg papsen fram emot. Vi satt länge och åt, säkert 90 minuter. Jag tog mest av det kallskurna medan pappa även tog omelett och bacon, han var väldigt nöjd med omeletten och tyckte att köket lyckats bra. Att få positivt kritik från min pappa är stort, han är otroligt kritisk och är inte rädd för att säga det. Är något bra säger han gärna det också och då är det riktigt bra! Birka är alltså bra på sill och omelett och har fina hytter, det har min pappa sagt och då kan man lita på det 🙂

Efter frukosten gick vi runt lite och sen satt vi i vårt burspråk och tittade ut på landskapet. Jag läste lite och pappa tittade på tv. Vi handlade lite i taxfreen å strax hade 22 timmar passerat och det var dax att kliva av. Det var en nöjd pappa som steg i land efter att ha tillbringat Fars dag med sin dotter. Många år har vi inte ens setts på Fars dag eftersom han ofta jobbat eller båda mina föräldrar varit ute och rest. Har man en pappa som är pilot så ses man sällan och har ingen aning om var han är heller… så många Fars dag har vi missat, men det tog vi ju igen ganska ordentligt i år.

Detta är något jag kan rekommendera om man ska fira en person lite lagom, inte med massa pompa och ståt. Men en mysig kryssning, i en lite finare hytt och en god middag. Det är inte så dumt faktiskt och uppskattat blir det definitivt. Det var iaf alldeles lagom för min pappa som gärna reser men har lite svårt att röra sej. Å jag älskar ju att åka båt, så mej passar det alldeles utmärk. Det är ju faktiskt en himla bra julklapp!

Rädslor hindrar oss…

november 15, 2016 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Vi har olika rädslor för olika saker, ofta mer eller mindre befogade. En helt obefogad rädsla är förstås att vara rädd för isbjörnar när man bor i Stockholm. Den sortens rädsla kan man vifta bort och intelligensmässigt förstå att den är obefogad. Men det finns andra rädslor som är mer befogade, som tex rädslan för att misslyckas…

Oavsett vad man ger sej på så finns där förstås rädslor av olik slag. Första gången man ska testa något nytt ser man olika scenarier framför sej. Första skoldagen, daten, kyssen, övningskörningen, arbetsdagen, hålla tal… det finns ju massor att vara rädd för! Samtidigt som man är uppfylld av andra känslor som nervositet, glädje och kanske stolthet över att man fått chansen att prova något nytt.

Under de 14 år som jag jobbade på Viktväktarna har jag sett många rädslor när det gäller viktresan. Den största har varit rädslan att misslyckas. Att inte passa in, bli hånad och kanske förlöjligad. En del rädslor har gällt att man funderat över hur man kan komma att förändras vart efter kilona trillar av och hur omgivningen kanske kommer att behandla en annorlunda. Å så är det! Viktminskningen förändrar oss ofta som personer, vart efter kilona trillar av växer självkänslan och vi förändras förstås på vägen. En större självkänsla gör ofta att vi vågar mer, tar mer plats, syns mer och det kan omgivningen ha svårt att handskas med. Har man varit tjock och gått ner i vikt så vet man att man blir behandlad på ett annat sätt som smal av tex butikspersonal. Så visst blir saker annorlunda.

Men den största rädslan är att misslyckas. Å då kanske man inte ens ger sej själv chansen att lyckas. På nåt sätt har man redan innan bestämt sej för att man inte kommer att lyckas den här gången heller och då satsar man inte allt, det är ju ändå ingen idé… Detta är förstås oftast omedvetet. Men jag har sett det hur många gånger som helst, mest hos dem med stor övervikt och som testa varenda diet som finns på planeten. Varför skulle det fungera den här gången? Vad är skillnaden den här gången från alla andra gånger? Är jag ens värd att lyckas…?

I det här fallet är det nästan synd att vi människor är så intelligenta. Vi tänker helt enkelt för mycket! Vi funderar ut olika scenarier och situationer och grubblar så vi nästan går sönder. Istället för att bara göra. Vi är så otroligt bra på att sätta krokben för oss själva och är ofta våra största mobbare. DET måste vi ändra på! Vi måste bli snällare mot oss själva och se att vi är värda att må bra och ha ett bra liv. Å inte slå för hårt på oss när de går åt skogen. För det gör det, går åt skogen alltså – lite då och då under viktresan. Jag påstår att ALLA kan gå ner i vikt, och jag påstår också att ALLA trillar av banan både en och tio gånger på vägen. Men så länge man fortsätter framåt har man inte misslyckats! Dessutom måste man ibland misslyckas för att till slut kunna lyckas…

När rädslan för att misslyckas blir så stor att man inte ens vågar försöka, då måste man göra något! Kanske prata med någon, det har hjälp mej många gånger. Jag har tagit både professionell hjälp och hjälp av vänner. Jag har även lyssnat på dem som behöver prata ut om detta och hoppas att jag varit till hjälp för dem. Det är ett så onödigt stopp på vägen och stoppar upp så mycket skoj i livet.

Det är skitjobbigt att misslyckas, vad det är gäller, men man måste våga försöka ändå! Övning ger som bekant färdighet. Med små steg i taget blir det lättare att ta sej ända fram och när det gäller just viktminskning ska man absolut inte jämföra sej med andra. DÅ blir det skitjobbigt! Ser man andra tappa flera kilo i veckan och man själv står still på vågen är det väldigt lätt att känna sej misslyckad och vilja ge upp. ”Det funkar ju ändå inte” ”Jag kan inte gå ner i vikt” ”Jag kommer vara tjock resten av livet”… är det som ekar i skallen.

Så strunta i andra, skjut rädslorna åt sidan, ta små steg, gläds åt minsta hekto som försvinner och ha tålamod. Att ge upp är inget alternativ! Vi är alla rädda för något, det är inget att skämmas för utan något som har med överlevnad att göra. Men ibland måste vi kaxa till oss, sätta oss på rädslan och ta kontroll över den. För att komma dit vi vill – för att lyckas!

Veckomatsedel v 46

november 14, 2016 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Julbord i lördags och julbord idag… inte bra alls för vikten. Men det är ju ett val jag har och även vid julbordet kan man göra mer eller mindre bra val. Jag skulle aldrig i livet välja bort det helt, eftersom jag gillar både bufféer och julen.

För att det inte ska gå spikrakt uppåt på vågen har jag några knep. De här knepen har fungerat för mej de senaste åren och nu tänkte jag dela med mej av dem till er.

Till att börja med så tillåter jag mej att äta det jag tycker om på julbordet och njuter av det! Jag sköter mej fram till julbordet och direkt efter. Träningen ska göras oavsett dagsform och lust – jag gör det bara! OCH jag accepterar ett plus på vågen utan att straffa mej själv. För mej handlar det inte om julborden eller julafton, utan dagarna däremellan. Jag har flera dagar att sköta mej än att missköta mej, det är dagarna jag sköter mej som räknas och som gör skillnad.

Året har 365 dagar och jag sköter mej kanske 300, det räcker faktiskt! Så ha inte ångest för julborden utan tänk på de andra dagarna istället. En dag utan VV är ingen katastrof! Men kör upp på banan igen direkt, låt inte julbordet sväva ut i flera dagar – för då blir det svårt att komma tillbaka!

Alltså: ät, njut och kör upp på banan igen direkt efter. Väv in programmet i livet istf att väva in livet i programmet. VV är ingen kur utan ett sätt att leva.

Här är veckans matsedel:

Måndag: Kyckling med mozzarella fr 6 SP plus ev ris
Tisdag: Kryddig lövbiffsgryta 5 SP plus ris
Onsdag: Spagetti med kasslersås 5 SP / 6 PP plus pasta
Torsdag: Frittata med fetaost, spenat och paprika 6 SP
Fredag: Köttfärslasagne med keso 12 SP / 11 PP (färre SP om du tar qourn)
Lördag: Vitkålsgratäng med korv eller kyckling 14 SP för hela satsen
Söndag: Krämig fiskgratäng fr 4 SP plus tillbehör

Hoppas det smakar! Berätta gärna hur det smakar om du testar något recept 🙂