Då går vi in i mars och första vårmånaden enligt almanackan. Vi överlevde vintern! Tjoho!
Nu är det ganska precis 4 månader eller 16 veckor kvar till midsommar. Sätter man ett viktmål, så vill man ofta ha det uppnått till midsommar eller nyår – så hur går det för er?
Det där som ni bestämde 1/1, hur går det med den planen? Min plan håller sådär… jag har gått upp lite i vikt och kunde inte förstå varför. Ända tills jag började fundera på hur jag faktiskt mår och insåg att mycket är konstigt i kroppen. Så det får bli en tur till farbror doktorn som säkert kommer att höja min medicin för sköldkörteln. Man får göra det ibland, så snart ska jag nog må bättre och vikten hamna rätt igen.
Jag har iofs inte längre en siffra som mål, utan en känsla. Men jag vill vara normalviktig (krav från mina läkare) och samtidigt ha en frisk kropp och det gärna får synas en och annan muskel. Så jag kämpar på med träningen tre gånger i veckan och de två dagliga promenaderna. För att kroppen behöver det!
Om du inte kommit igång än eller halkat av banan är det dax att fundera på DITT varför! Göra upp en plan och sätt ett rimligt mål. Sen tänker du inte mer utan gör! På 16 veckor hinner man en hel del faktiskt. Även om du bara tar ett par hekto i veckan, som är min takt – så blir det faktiskt drygt 3 kg! Så använd mitt mantra och #fuckinggördetbara 🙂
När det blir ljusare känns allt lite lättare, tycker jag. Man bryr sej om sej själv på ett annat sätt lixom. Vi sprutar ur oss nya maträtter just nu, recepten kommer vart efter vi hinner skriva dem i Du i Fokus.
Som ni ser så är det en hyfsat ”smal” vecka med låga PP, lite beroende på vilka livsmedel man har som ”gratis” såklart. För mej blir det ändå hyfsat lätt att hålla de dagliga Pointsen och vi fixar samtidigt mängder med matlådor till kommande veckor. Allt den här veckan funkar i matlådan. Så gör extra mycket Pulled Chicken och ha till taco, sallad, wraps – funkar till allt! Och ni måste testa kasslergratängen, enklare blir det lixom inte 🙂
Det är svårt att ta in det som händer i Ukraina just nu. Total obegripligt att det är krig i ett land så nära och att detta i absolut värsta fall kan leda till ett tredje världskrig. Jag vågar inte ens tänka tanken… Istället tänker jag på när jag hade förmånen att följa med på en resa till ett land som jag knappt visste någonting om.
Jag kommer inte ihåg jättemycket om själva syftet med resan, men det var med ett ungdomsförbund och jag åkte som en slags vuxen ledsagare. Förr har jag varit med och föreläst bla om svenska insändarsidor och att helt vanliga människor får skicka in texter med egna åsikter som kan publiceras i dagstidningar. Det var ju inget som var möjligt i länder som tex Belarus (då Vitryssland) eller Ukraina och de hade svårt att tro på det jag berättade. Jag kommer inte ihåg om jag höll den föreläsningen i Ukraina, kanske…
Hur som helst så var det vinter, januari -00 eller -01 tror jag, och svinkallt. Vi mellanlandade i Warszawa som är perfekt för mellanlandningar eftersom det är så enkelt att ta sej in till stan om man vill och har tid. Den här gången bytte vi dock direkt till propellerplanet som skull ta oss till Lviv. Vi landade på en flygplats med den pampigaste ankomsthall jag någonsin gått in i. Det var tydligen ett gammal palats och kristallkronorna hängde kvar i taket. Jag minns att det stod militärer överallt och att vi inte fick fota.
Utanför flygplatsen var det massor med folk och vädret kände vi igen. Stockholmslask. Med andra ord grått, tråkigt och blött. Vi hann inte se så mycket innan vi satt i en minibuss och där skulle vi sitta en stund. Målet var Bukovel, knappt 25 mil bort och på vägar som var rätt dåliga på den tiden, kanske fortfarande? Så det tog väl 5 timmar har jag för mej, innan vi installerades i en internatskola eller nåt sånt. Man glömmer en hel del när det gått 20 år…
Det var svinkallt även inne på rummen, så vi trängde ihop oss 3-4 stycken i vårt rum. Jag minns att sängarna var bedrövliga, men att utsikten från vårt fönster var helt fantastisk. Det gick en bäck utanför och vi kunde se hoppbackar tvärs över vägen. Det låg ett litet centrum i närheten, det var det enda som fanns – idag är Bukovel känd för sina fina SPA-anläggningar. En dag kanske man kan åka tillbaka och kolla in dem?
Bukovel ligger vid Karpaterna och en av dagarna åkte vi upp med linbanan så långt vi kunde. Helt fantastiskt och man kunde se ända till gränsen till Rumänien. Även om linbanan knakade och inte kändes helt säker så var det en riktigt häftig utflykt. Någon berättade att när man åker upp på våren blommar träden och det är nästan som att i Astrid Lindgrens Körsbärsdal. Nu var det vitt vitt vitt.
Man höll på att bygga ett resort när vi var där, med jättefina timrade stugor precis nedanför hoppbackarna. Vi stannade för att titta in i en av dem när en äldre man kom ut i bara underställ, tog skidorna under armen, GICK upp för en ena hoppbacken, swischade ner med perfekt landning och gick hem igen. Asså, va? Vi fattade knappt vad vi sett.
Jag har ända sedan vi var där sagt att jag skulle vilja åka tillbaka, men en varmare årstid. Kanske med husbilen. Jag hade gärna velat se hur resortet sett ut som färdigt och sett mer av landet. Det lilla jag såg var ju så fint. Men nu vet man ju ingenting… Vad händer nu? Vad finns kvar när allt är över? När kan man åka dit igen?
Hjärtat blöder för Ukraina, mina tankar går till alla som finns där just nu.
Det är dax för fyra nya boktips. Den här gången var jag tvungen att läsa en på läsplatta och det gillar jag inte. Jag äger inte ens en sån utan fick låna. Visst kan det väl vara praktiskt, särskilt på resa – men jag vill ha en bok i handen, bläddra och känna tyngden. Så är jag. Vad tycker du?
Med allt som händer runt oss är det lättsamma böcker som fungerar bäst. Ändå läser jag just nu en riktigt slaskig serie, för att hinna klart innan ljudboksgalan i april. Jag vill hinna skriva om serien (som är nominerad) och inte vara ute i sista minuten. Så det är projektet just nu.
Bokhögen jag ska tipsa om den här gången är tre mys och en historia. Som jag berättat förr så är jag väldigt intresserad av Förintelsen och angelägen om att det som hände inte ska glömmas bort. Så jag plöjer allt jag kan.
Vi börjar väl uppifrån som vanligt, fast en av böckerna är alltså inte med på bilden 😛
En bok med husbilar som ingrediens gillar man ju extra mycket 🙂
Allt var så bra mellan Ofelia och Hans innan han friade, sen började det skava allt mer och till slut ställer Ofelia ett ultimatum. Hans är en framgångsrik författare som inte tar livet på särskilt stort allvar. En sådan man som har huvudet bland molnen och ofta dubbelbokar sig och där Ofelia allt oftare blir bortprioriterad. Ofelia får nog och spontanköper en husbil. Så där som man gör när man inte trivs med tillvaron 😛
Husbilen öppnar hennes ögon för en helt annan tillvaro och livsstil och snart även för en ny man. Det är så fint, härligt förutsägbart men med roliga tvister och så mysigt att man bara måste veta hur det går och sträckläser såklart tills ögonen går i kors. Ofelia är min nya husbilskompis och jag längtar efter att få hänga mer med henne 🙂
Detta är en viktig bok! Alla böcker om Förintelsen med ögonvittnesskildringar är oerhört viktiga. De överlevande blir allt färre, vi måste göra allt för att deras berättelser ska bevaras för kommande generationer.
Detta är berättelsen om Ester och Leon Rytz som överlevde flera dödsläger, kom till Sverige där de träffades och byggde ett helt nytt liv.
JournalistenSnezana Bozinovska är på väg hem efter jobbet och sitter bakom en äldre man. Han berättar för en annan passagerare att han nyss föreläst om sitt liv för gymnasieelever och att han överlevde Treblinka. Hon kan inte sluta tänkte på mannen och letar upp mannen. Sitter snart hon i Ester och Leon Rytz vardagsrum och lyssnar till deras fasansfulla minnen.
De var unga tonåringar och miste allt, men överlevde avrättningar, slavarbete, sjukdomar, svår svält och en dödsmarsch. De kan vittna om vad som hände i bla Treblinka, Auschwitz och Bergen-Belsen. Fruktansvärda händelser som de upplevt och sett med egna ögon. Svårt präglade av sina upplevelser träffas de i Borås, där båda hade hamnat av en slump. Där börjar arbetet med att bygga upp sina liv igen.
Det är sakligt berättat och lika sakligt nedskrivet, men med en väl avvägd känslighet. Att berätta någon annans historia är svårt, men Snezana Bozinovska har exakt rätt ödmjukhet i tonen och för varsamt fram den fruktansvärda men också gripande berättelsen. Kanske en av de sista ögonvittnesskildringarna?
Detta är uppföljare till ”Dagboken jag aldrig skrev”, som jag iofs gillade men inte alls som den här! Här finns hög igenkänning och jag har verkligen saknat någon som orkat, eller kanske mer vågat, att skriva om det som händer när vi kommer upp lite i åren. Nej, jag pratar inte om vallningar och klimakteriet, jag prata om föräldrar som dör. Hur det är när föräldrarna blir sjuka, när man får dödsbud och allt som ska ordnas upp efteråt. Precis där jag själv står just precis nu alltså.
Det var lite skönt att få läsa om någon i samma situation och vet exakt vad de pratar om. Det där som ingen vågar prata högt om, för då kanske man kan glömma det en liten stund till… men föräldrar dör. Hela tiden. Och Jessika Devert berättar så fint om det som många av oss går igenom just nu, har gått igenom och ska gå igenom. Vi måste våga prata! Den här borde alla som nått 50+ läsa!
Lite förtogs känslan av att jag läste på platta, den hade nog varit ännu bättre med boken i knät 😛
Oj vilken mysig bok! Det är kärlek, brutna löften, besvikelse och vänskap hullerombuller och jag bara älskar det!
Handlingen utspelar sej på 50-talet och har ett litet uns verklighet faktiskt. Författaren Marie- Louise Marc inspirerades av hur hennes egna föräldrar träffades och hade detta som underlag för sin egen berättelse.
Ingrid arbetar på det lokala konditoriet, men längtar efter äventyr. Tillsammans med sin bästa väninna gör hon en bussresa till Paris för att uppleva världen! Det dröjer dock inte länge innan hon möter amerikanen John, som också är där på besök. Attraktionen är omedelbar och Ingrid förälskar sig handlöst. De tappar dock bort varandra, men John letar upp henne i Sverige och friar.
Med en enkelbiljett i handen är hon snart på väg till Amerika och kastas in i en helt ny värld. Hans värld med nya traditioner, relationer och upplevelser. Livet på andra sidan Atlanten blir inte alls som hon förväntat sej och allt ställs på sin spets när hon minst anar det. Det handlar såklart om att lyssna på, och även följa sitt hjärta och kanske även magkänsla. Att våga prova och även våga tänka om och erkänna när det lir fel. Så fin och riktig feelgood 🙂
Fyra böcker som jag varmt rekommenderar!
Det roligaste med den här högen är boken överst den sk ”husbilsboken”. Jag fick kontakt med författaren Jenny på instagram, som berättade att hon anmält sej till vår husbilsträff i påsk. Hon skickade boken, jag läste och frågade sen om hon inte kunde ta med lite böcker på träffen i påsk. Så nu tar hon med en bunt som signeras till den som vill. Så himla kul! Kanske husbilsträffen kan inspirera till händelser i framtida böcker. Man kanske tom blir omnämnd 🙂
Jag fortsätter såklart att plöja i mina högar. Härnäst är det alltså en spännande serie som ska läsas klart och skrivas om på Du i Fokus. Jag väntar på några biografier, men läser på som vanligt och sticker emellan med det som är lite bråttom med.
Fysiska böcker är ändå bäst, tycker jag. Det där att bläddra, känna tyngden och doften. Visst är det smart med läsplatta, men jag föredrar en ”riktig” bok. Ljudbok funkar inte alls, då tänker jag på något helt annat och får lyssna om alltsammans. Vad föredrar ni?
Sedan september har vi pendlat mellan hopp och förtvivlan. Stroken min svärmor fick tog all form av värdigt liv, det var väldigt svårt att se henne plågas. I torsdags somnade hon stilla in och hennes kropp fick äntligen frid.
Vi har varit beredda så länge, men när telefonen ringde på torsdagförmiddagen var vi det ändå inte. Jag hörde inte ens att Martin fick telefon, utan pysslade med mitt. När han kom ner för trappen hörde jag på stegen att något hänt och när han sa ”Nu är det över” förstod jag direkt.
Att ingen av oss var hos henne kändes såklart inte bra, men hon somnade in medan hon tittade på tv och var omgiven av personal som hon tyckte om. Strax innan hade hon påkallat en av sköterskornas uppmärksamhet och tagit denne i handen. När samma sköterskan tittade till henne en kort stund senare, var det över. Kände hos på sej att det var dax att ta avsked? Kanske…
Vi ville såklart inte att svärfar skulle få beskedet via telefon, så vi skyndade till honom så fort vi kunde. Han bor bara ett par minuter bort. Hur lämnar man ett dödsbud på mest skonsamma sätt? De har levt ihop i 50 år! Hur överlever man att bli ensam kvar efter så lång tid tillsammans?
Innan Martin och svärfar åkte till vårdhemmet fick jag i uppgift att ta reda på vad som händer nu. Hur gör man och i vilken ordning kommer saker och ting. Vad sker automatiskt och vad måste vi göra själva? Så jag började googla. Varför finns ingen enkel manual på sånt här? Jag ska nog göra en här på bloggen sen när jag vet. Det är ju skitsvårt att stå som nära anhörig och försöka förstå något, samtidigt som man precis fått ett dödsbud. Särskilt om döden kom snabbt och överraskande. Nu gjorde den ju inte det för oss, ändå är det knepigt.
På Fonus sida stod iaf en del. Så när Martin och hans pappa kom hem igen satte de sej och fyllde i allt de kunde och snart ringde en person upp och de bestämde tid att träffas. Men det är så många frågor. Man ska välja kista, blommor, typ av begravning, annons, kremering… nu visste vi exakt vad svärmor önskade. Tack o lov, det gör allt mycket enklare. Men ska man ha en särskild urna om man vill strös i en minneslund istället för att urnsättas? Det står det inget svar på…
Dagen efter tömde vi rummet på boendet. För att ha det gjort lixom. Vi hade längre tid på oss, men det kände skönt att kunna bocka av en så stor sak. Å då kom fler frågor; bouppteckning, bodelning, deklarationen… vem meddelar vem? Hur lång tid tar allt?
Svärfar sa direkt att han ville byta sin trerummare mot något mindre. Så nu har hela helgen gått åt till att plocka hos honom. Först gick vi igenom alla kläder och lämnade massor till secondhand. Sedan har vi fortsatt med allt som ska slängas och varit flera vändor till sopen. Igår höll vi på i sju timmar och var helt slut på kvällen. Idag har vi inte hållit på lika länge, men är slut ändå. Idag har vi börjat gå igenom alla köksgrejer och satt ut mängder med annonser. Lite har vi faktiskt redan sålt, men massor är kvar.
En himla tur att det är dax för loppis snart. Söndagen 6/3 kl 11-14 i Tumba Gymnasium. Kom och fynda!
Min svärfar är inte alls sentimental och fastnar inte i saker, det gjorde däremot svärmor. Han vill inte spara någonting och kan tänka sej att bo väldigt litet, bara det är nära oss. Så vi tar skåp för skåp, hylla för hylla, han bestämmer och vi hjälper till att ta bort sakerna. Det får gå i den takt det går.
Det är sorgligt, men känns ändå bra att kunna hjälpas åt. Det är alltid sorgligt när en älskad person går bort, men just nu är det en lättnad att veta att svärmor inte lider längre. Hennes situation var viktigare än vår, vi är ändå hyfsat ok. Men just nu önskar vi att husbilen hade en extra säng, så vi kunde ta med oss svärfar på våra resor. Vi vill inte gärna lämna honom ensam en längre tid. Får se hur vi löser den biten.
Humöret går lite upp och ner, det är ju så med sorg, men mest är vi bara trötta. Det är så mycket man måste ta tag i och man vet inte ens var man ska börja. Jag hoppas att lite klarnar när Martin och hans pappa träffat begravningsbyrån, de kan ju sånt här. Men varför finns det inga enkla manualer? Var ska folk i kris vända sej?
Det enda vi egentligen vet är att en begravning ligger 3-4 veckor bort i tiden och kostar minst 25 000. Bara det är ju helt galet! Och att det tar minst 8 veckor innan skatteverket ens börjar med ens ärende. Det är alltså dyrt med begravning och allt pappersarbete tar lång tid. Resten ska jag ta reda på längs vägen… sen blir det en manual!
Mitt råd till er alla just nu är att prata med era nära om hur ni ser på begravningar. Vill ni kremeras, ska det vara kistbegravning och minnestund, strös i minneslund eller urnsättas? Fyll i Vita Arkivet, för säkerhets skull.
Hur ser ni på donationer, fyll i donationsregistret. OM ni skulle hamna i samma situation som min svärmor och inte kunna förmedla era önskningar, berätta för någon eller skriv ner om ni vill återupplivas till varje pris eller ej, vem som ska föra er talan mm mm. Fyll i en framtidsfullmakt, den gäller inte överallt – men på många ställen. Prata med er bank om ni vill vara helt säkra.
Skriv ner konton och lösenord. Till banken, till er telefon och konton på sociala medier. Lista prenumerationer. Underlätta så mycket ni bara kan för den som är kvar. Skriv testamente och se till att ha alla papper i ordning. Spara till begravningen om det går, låter makabert – men de anhöriga kanske inte har de pengar som finns för att kunna uppfylla era önskningar. Å börja rensa! Ni behöver inte alla saker som ni har, jag lovar!!!
Det snurrar i min skalle just nu. Allt är så svårt! Det är första gången jag är inblandad på så nära håll, men jag vet ju att det blir fler tyvärr. Så jag kommer att återkomma i ämnet fler gånger. Ni är välkomna med tips och råd, ni som gjort detta förut.
Sista hela veckan i februari. Det är sol, regn och snö om vartannat, men det är iaf plusgrader nästan hela tiden och fåglarna sjunger som galna. Så våren är nog på g!
Vi bara väntar på torra vägar och en temperatur över 5 grader dygnet om, då drar vi! Jag har sällan längtat så mycket efter våren och att få bädda en säng… sängen i husbilen alltså 🙂
Tills dess kör vi på som vanligt med de dagliga promenaderna och hemmaträning. Sedan restriktionerna togs bort har livet förändrats en smula. Igen. Det onormala iom pandemin blev normalt rätt snabbt och nu ska man vänja sej med det gamla livet igen. Livet innan covid. Hälsotänket fortsätter dock så gott det går, vi kom ju så långt under pandemin och jag mådde så bra i kroppen. Det tänker jag göra även nu.
Som jag brukar säga så har begreppet hälsa rätt många delar, en är fysisk aktivitet, en annan sömn och ytterligare en är enligt mej glädje. Vi behöver skratta! Gör ni det?
Kosten är dock den viktigaste delen, detta äter vi nästa vecka:
Det mesta den här veckan är lättlagat och allt utom kräftorna passar i matlådan. Ni måste testa kycklingen med tomatsås, fisksoppan, tacogrytan och rulladerna – sååå gott! Här ska vi fylla frysen, så vi har till lunch på dagarna. Matlådor underlättar massor nu när vi bägge två jobbar hemma.
Äntligen kom jag iväg till optikern. Det sitter långt inne för mej att göra sånt 🙂
Mina förra glasögon funkade, men var ganska tråkiga. Nu var de dessutom både repiga och trasiga. När vi var i Spanien flög de iväg och kraschlandade, när jag tog av mej munskyddet, och gick i två delar. Superlim fixade det mest akuta, men nya var nödvändigt.
Jag gillar bling och vill ha bågar med det där lilla extra. Så jag kollade faktiskt upp bågarna först och valde optiker efter snyggaste båge. Å det var verkligen i sista minuten. Glasögonen gick helt sönder inne hos optikern. Så ärendet blev ännu mer brådskande kan man väl säga.
Jag anmälde glasögonen som skadade till försäkringsbolaget och fick faktiskt tillbaka lite. Glasögon är ju rätt dyrt, så det är ju inte helt fel att få tillbaka lite.
I tisdags kunde jag hämta dem, ett par vanliga och ett par solglasögon. Så skönt att ha det fixat! Nu behöver jag inte vara orolig för att de ska gå sönder och behöver inte putsa dem 27 ggr om dagen pga repor och slitage. Jag ser ordentligt igen!
Nu kan jag stryka en punkt på den långa listan. Så himla skönt. 3-4 år till nästa gång, i bästa fall 🙂
Nu är jag trött på gliringar och avundsjuka kommentarer! Bara för att vi har köpt husbil har vi definitivt inte råd med allt vi ser. Det handlar om prioriteringar!!!
Jag har drömt om ett liv i husbil så länge jag kan minnas. När jag förstod att Martin delade min dröm var lyckan total och planeringen tog fart. Redan innan Martin kom in i bilden försökte jag betala av så mycket jag kunde på mitt bostadslån och det blev förstås enklare när han hjälpte till.
De senaste 10 åren har vi betalat av så mycket vi kunnat och nu har vi nästan inget lån kvar. Under den här tiden har vi även rensat ur saker, möbler och annat som vi sålt, och sparat så mycket pengar vi kunnat. Dessutom lever vi väldigt sparsamt, har en gammal bil som används kanske en gång i veckan, köper saker begagnat, äter mat i säsong osv. Visst reser vi ibland, men även då försöker vi att hitta en prisvärd resa och har inget behov av en massa extra allt.
När vi gjorde slag i saken och realiserade drömmen, så hade vi en del att lägga kontant och lånade resten. I nuläget har vi alltså lån som vi betalar på, men ändå mindre i än många andra. Vår husbil är liten, den kostar inga miljoner – inte ens en… den kostar ungefär lika mycket som en ny bil. Hur många köper inte en ny bil? Får de gliringar? Kanske… jag vet inte. Eller alla som har ett fritidshus? Får de gliringar?
Men vi får alltså höra: ”En husbil har ni råd med men inte med xxx” eller ”Ni som har husbil har det ju tätt” osv osv… Vi har kämpat för att komma hit! Martin har omskolat sej i vuxen ålder och var tom tvungen att byta namn för att få ett jobb! Hans polska efternamn var ingen fördel i arbetssökandet, när han bytte tog det däremot fart. Vi lever så billigt vi kan, sparar och betalar av.
Vår husbil är vårt framtida hem! Det är vår dröm och den har vi realiserat. Kanske är det just det som sticker i ögonen på folk. Att vi gjort verklighet av en dröm. Att det vi kämpat för, numera står utanför vårt hus och skiner. Vi är definitivt inte rika, iaf inte i pengar, jag vet inte när man räknas som rik – men vi blir det kanske när huset säljs… där finns ju inga lån och då kan vi även betala av husbilen. Men idag: NOPE, NJET, NEJ.
Jag avskyr avundsjuka! Den är svart och ful! Tyvärr är det många som är drabbade. Många som har det mycket bättre ekonomiskt än vad vi har, konstigt nog. Varför kan vi inte bara glädjas med varandra? Vi har uppfyllt en dröm och är lyckliga, gläds med oss! Vi borde vara lite mer som Stampes mamma och vara tysta när vi inte har något snällt att säga.
För att ta det en gång till: Ja, vi har köpt husbil. Nej, vi är inte rika. Iaf inte på pengar – men på lycka 🙂
Senaste två veckorna har mest gått åt till en massa fix. Ni vet det där man måste ta tag i men gärna skjuter på… som att ringa samtal, boka tider osv. Skjuter man på det för länge blir det till slut mängder och så är det för mej just nu.
Från början var det corona som gjorde att jag helt enkelt ville vänta in ”bättre tider” istället för att springa iväg och dra på mej viruset. Jag hade några läkarbesök som jag inte tyckte var akuta, så jag avvaktade. Så pass länge att nu när jag har försökt att boka så får jag inte komma dit, (till hudmottagningen) jag måste ha ny remiss, trots att jag finns i registret hos dem sedan länge.
Min favoritläkare passade på att sluta mitt under pandemin, vilket också gjorde att jag inte riktigt visste viket ben jag skulle stå på. Skulle jag fortsätta på samma vårdcentral eller byta? Till saken hör att jag har åkt rätt långt för att träffa just min doktor, om jag ändå skulle börja om med en ny så skulle jag ju lika gärna kunna byta vårdcentral till en som ligger närmare. Det tåldes att tänka på…
När det meddelades att restriktionerna skulle tas bort fick jag eld i baken. Dessutom kände jag en knöl i ena bröstet, mina glasögonen gick sönder helt och jag bet sönder en tand – det var dax att ta tag i den där ”måste-fixa-listan”. Så det gjorde jag!
Jag försökte få tid för mammografi, jag trodde ju att det bara var att ringa. Särskilt som jag ändå borde bli kallad när som helst. Det var det inte… jag var tvungen att först träffa läkare på min vårdcentral… så i måndags förra veckan var jag till vårdcentralen (den som är långt bort) och fick träffa en helt färsk läkare. Det var bara att dra min sjukdomshistoria, hon kände på knölen och skickade remiss till mammografi. När jag försökte få hjälp med en ny remiss till hudmottagningen var det tvärnej. Det krävdes ett nytt besök för det, hos min husläkare. Jaha… jaja… den där nya husläkaren som jag bara träffat en gång och som inte heller känner mej… hmmm.
Dessa blir mina nya solglasögon. Bild snodd från Synoptic.
Jag gav upp lite och tänkte fundera under tiden som jag väntar på den där remissen till mammografin. På tisdagen var jag iaf och kollade ögonen och hittade otroligt nog två bågar utan några större problem. Jag AVSKYR att titta på bågar, alla är ju sååå tråkiga! Men nu tittade jag på utbudet innan jag bokade tid och hittade ett ställe med lite bling. Mina gamla glasögon gick bokstavligt talat i två bitar inne hos optikern, så hon tipsade om att kolla med min försäkring om ersättning. Å se på sjutton! Jag fick faktiskt tillbaka några kronor efter hennes tips, så jag blev inte helt skinnad när jag köpte de nya – trots att jag har progressiva glas. Nu hoppas jag bara få dem snabbt! Optikern lagade mina gamla så gott hon kunde och skrev AKUT på den nya beställningen.
Sanningen är att jag mår rätt kasst just nu. Jag började fundera på mitt mående och när jag satte ihop ett och ett så insåg jag att det nog måste handla om min sköldkörtel. Jag måste nog höja min medicin. Så jag ringde faktiskt och bokade en tid för att träffa min nya husläkare och fick en tid i mitten av mars. Hos en annan, som jag inte träffat förut… suck! Men ok… jag mår piss och behöver hjälp.
När man har hypotyreos ska man lämna prover innan man kommer, när sköterska bestämt hävdade att så inte var fallet blev jag typ galen… jag bad (mer beordrade) henne att fråga läkaren och efter en stund kom ett sms om att jag hade rätt. Detta är inte första gången, så jag fick lite nog… det var lixom droppen, så nu tänker jag byta vårdcentral! Ska jag berätta hela min historia igen och igen och bli irriterad, så kan jag lika gärna göra det i närheten. Så nu har jag listat om mej till en vårdcentral i grannkommunen, inte min närmaste – där vägrar jag att gå.
Inte nog med allt det här snurriga, jag var iväg och skadebesiktade bilen också. Något som borde gjorts i höstas, men inte blivit av. Vi har en liten skada fram på bilen i nederkant på kofångaren. Inget större, men den måste bytas. Nu blev det äntligen av att anmäla till försäkringsbolaget och prata med verkstaden. Så nästa måndag lämnar vi bilen och får detta fixat, sen ska den göras iordning och säljas.
Det är fortfarande en massa kvar att fixa, men visst har jag varit effektiv! Nu undrar ni säker över den där knölen i bröstet? Både jag och läkaren tror att det är en liten fettknuta, jag har haft en sån förut – men den ska kollas upp och tas bort oavsett. Jag är inte orolig, men jag har cancermarkörer i blodet och anlag för bla bröstcancer så jag måste ha koll. Det är därför jag behöver den där remissen till hudmottagningen.
Så nu är det bara att vänta in kallelser till olika ställen, hämta upp mina nya brillor så fort de kommer och fortsätta beta av den där lååååånga listan med saker att fixa. Så håll nu tummarna för att jag får en bra husläkare på den nya vårdcentralen, gärna en snäll farbror som lyssnar. Jag fick några namn och har iaf önskat en sån. Så får vi se när jag får tid där, det lär väl ta en halv evighet… suck igen. Just det, jag skulle fixat den avbitna tanden idag, men tandläkaren var sjuk… 😛
Är jag den enda som är trött på kylan? Min kropp är inte gjord för vinter, den vill ha sol och minst 20 grader varmt. Nu är det istället tre lager kläder och tungt som sjutton när de dagliga promenaderna ska tas. Men men, bara veckor kvar till våren nu 🙂
Ut på promenader kommer vi otroligt nog trots kylan och kläderna, fortfarande två gånger om dagen. Men det är helt tack vare maken som pushar mej, annars hade jag stannat inne i värmen. Träningen däremot är det inga problem med alls, den gör jag ju i mitt solgula träningsrum, där det är varmt och skönt.
När man tänker hälsa så är det ju rätt många delar som ska stämma, fysisk aktivitet är bara en av dem, återhämtning, kost och skratt är några andra. Får kroppen inte vila blir det katastrof i längden, bra kost vet vi alla hur viktigt det är – men även att skratta ordentligt behövs också. Det var det där med balans, som ibland kan vara rätt svårt – men så viktigt.
Hela veckan är hyfsat snabb- och lättlagad och det mesta funkar även i matlådan. Så passa på att fylla frysen till dagar då man hellre gör något annat än står vid spisen. HÄR finns tips på mat som passar till Alla Hjärtans Dag.
Vi står rätt mycket vis spisen just nu och hittar på mängder med recept och det mesta blir så där herrejössesgott! Så ha koll på Du i Fokus, där kommer nya recept varje onsdag och lördag.
Nu börjar det verkligen rycka i restarmen igen. Så pass att vi redan planerat in tre resor med Peppe (husbilen) och funderar på årets vinterresa. Än kan dock mycket hända…
Året började ju med att vi nästan i panik bokade en sistaminuten och flyttade hemmakontoret till Gran Canaria. Det var årets hittills bästa ide´! Jösses så skönt det va! Men oj så ovan man är att packa, vi glömde massor med saker hemma. Och oj, så ovant det var med en massa människor, det märks att vi varit isolerade ett tag. Men vilken grej det var att resa igen!
Nu blir vi hemma tills vägbanorna är torra och fina och tempen går över 5 grader. Då packar vi Peppe och drar iväg så fort vi bara kan. Vi vet inte var, bara att… det vi däremot vet är att vi kör söderut i början av april. Då ska vi åka runt i Skåne på obestämd tid. Det enda vi vet är att det är husbilsträff i Sölvesborg i påsk (den är full men ni kan läsa om den HÄR), att vi ska till Karl-Fredrik och Petter på Österlen en dag och vara på Malmö Opera 30/4. Allt annat får komma lite som det kommer.
Vi tänkte åka längs kusten och göra avstickare inåt landet när det finns något kul att se eller göra. Det får bli lite som det blir och ta den tid det tar, men hela Skånes kust är planen och att se så mycket som möjligt av vingårdar, historiska platser, turistfällor mm. Ge oss gärna tips 🙂
Sen är vi hemma några veckor i maj-juni, innan vi drar iväg igen. Även denna gång nedåt. Det blir midsommar på Öland!!! Vi ska nämligen vara i Kalmar veckan efter, så vi passar på att värma upp lite på Öland, gå på Lammet & Grisen igen och se det vi inte hann pga storm på södra Öland förra året. Det ryktas om en ny ställplats vid Arontorps Kroppkakor, den måste vi ju kolla in.
30 juni är det premiär för ”Pappor på prov” på Krusenstiernska Teatern i Kalmar, så den tänkte vi se, filma lite, recensera och intervjua några medverkande. Samma dag är det premiär på”100-åringen” på Tjolöhoms Slott, den ska vi nog också se men det får bli några dagar senare. Och sen drar vi vidare till Vallarna i Falkenberg, där det är en ny premiär 3/7. Skulle vi hinna så finns en liten plan på Fredriksdalsteatern i Helsingborg också… men det beror lite på väder och vind. Mycket teater blire, så himla härligt!!!
Sen måste vi vara hemma och jobba lite igen innan semestern. Årets stora sommaräventyr går upp i Norrland, Norge och Finland. Semestern räcker nog inte till, så vi får ta med allt vi behöver för att kunna jobba i bilen. Planen är att åka upp till Åre och in i Norge, sedan köra upp till Tromsö och över till Kilpisjärvi för att komma till Treriksröset. Sedan fortsätta till Österbotten i Finland och hälsa på kompisar där och kolla in den delen av Finland innan vi kör neråt och in till Sverige igen via Haparanda. Sen ska vi beta av nordligaste Sverige uppifrån och ner.
Jag gjorde ungefär samma resa med killarna i början av 2000-talet. Det var en helt fantastisk resa! Norge är så otroligt fint och lättkört. Sommarnätterna så högt upp är helt otroliga och det finns hur mycket som helst att se. Jag älskar norra Sverige, på sommaren… Finland känns rätt outforskat men nu när jag har en kompis där känns det extra kul att få upptäcka det. Det kan nog tänkas bli en tur till Rovaniemi bara för att 🙂
Sen blir det såklart kortare turer här hemma när det finns tid. Jag vill fortfarande åka till Sigtuna och Roslagen. Det hann vi inte förra året, eftersom Peppe gick sönder. Å jag är helt säker på att det dyker upp en och annan pressresa, i bästa fall får vi vara med på VM i Olivplockning i Kroatien igen. Det skulle vara så otroligt roligt att komma tillbaka till Brac och träffa alla härliga människor där.
Sen blir de nog så att året avslutas i Karibien. Martin fyller 50 i början av januari -23 så vi planerar för en kryssning i Västindien. Vi har sett många passande rutter, men inte bokat något än. Vi väntar på att flygen ska släppas så vi kan boka även flygresa, så det blir ett paket. Om och ifall att nya pandemier börja härja… man vet ju aldrig och vi vill göra det enkelt för oss om det skulle bli så.
Kryssningar är något av det bästa vi vet! Det är ett sån otroligt smart sätt att se mycket på kort tid. Man packar upp väskan en gång och får sedan som smakbitar av olika platser. Sen kan man åka tillbaka till de man vill se mer av. Som vår bröllopsresa, när vi kryssade i Medelhavet. Vi såg massor med härliga platser, men det räcker med några timmar i Pisa medan vi vill se mer av Venedig och kommer att åka tillbaka dir. Typ så. Dessutom finns det inte mycket som är behagligare än att gunga runt på en stor båt.
Vi får nog året att gå, många filmer kommer det att bli. För så är det ju nu: kameran är med och allt filmas. Sen kommer filmerna upp på Youtube, så prenumerera på vår kanal HÄR så ni inte missar något – Det kommer att hända massor där!!!
Det blev ju lite läst i Spanien. Jag lyckades plöja sex pocketböcker som legat länge och väntat och ytterligare två när jag kom hem. Jag brukar tipsa om fyra böcker i taget, så det är väl dax igen nu 🙂
Jag läser så mycket jag bara kan nu för att komma ikapp i högarna. Böckerna på resan var ”gamla” böcker från 20-21, nu läser jag höstens och vinterns böcker. Det trillar in nya hela tiden och jag vill gärna läsa medan de är nyheter eftersom det är roligare att tipsa om dem då. Så jag läser på och blanda lite hyfsat nytt med pinfärskt.
Jag hade läst Dragomir “Gago” Mrsic bok bara någon månad tidigare och hade den i färskt minne när jag läste Ghettokungen. Det var svårt att inte dra paralleller, särskilt som jag själv bor i förorten och även tjänstgjort i tingsrätten som nämndeman. Det blev lixom lite extra allt av hela boken.
Det handlar om Leon som driver det framgångsrika företaget Ghettosäljarna. Det du vill ha, det fixar han. Oavsett om det handlar om att köpa en levande tvättbjörn eller ett förstahandskontrakt i City. Pengarna använder han för att ge sin lillebror Emir det han själv aldrig fått: en bra utbildning och ett respektabelt yrke – ett Svenssonliv. När gangstern Jambolo vill ha tillbaka ett vapen som Leon sålt trasslar allt till sej och drömmen riskerar att gå i kras. Leon får ett pris på sitt huvud och blir jagad av alla.
Det är en snabb handling, rappa repliker och så fruktansvärt spännande! Att detta är en debutbok går inte att förstå, den är så otroligt välskriven! Det känns som självupplevda händelser och så kan det nog vara till viss del. Författaren är uppväxt i förorten och vände något som kunde gått illa, till en framgångsrik karriär som entreprenör. Det finns nog en hel del av Leon i honom.
Här finns flera bottnar i varje karaktär, allt är inte svart eller vitt – gott eller ont. Jag fastande totalt för boken och berättelsen och bara väntar på att få grotta ner mej i de två efterföljande böckerna som redan finns ute. En fjärde är också på väg, jag längtar!
Detta är första delen serie om Schantz förlag, en bok som utspelar sej i bokförlagsvärlden alltså. PR-strategen Emily uppgift är att sätta författare på kartan och planera storslagna releasefester. Hon har precis skilt sej och försöker anpassa sej till att vara en ”varannan vecka-förälder”.
När det är som körigast träffar hon serietecknaren Herman på förlagets sommarfest. När det rosa kärleksskimret börjar lägga sej ser hon sidor hos honom som kanske inte är allt igenom så fina som hon först trott. Men allt börjar egentligen med en arvstvist om förlaget, vad ska hända med hennes arbete? Allt beror på vem som ärver företaget…
Detta är feelgood men ändå med en portion av svärta, död, skilsmässa och svek. Fast där finns också humor, kärlek och vänskap såklart och det är alltid roligt att läsa om divor som får smaka på sin egen medicin. Det är skicklig skrivet om en värld man som läsare kanske inte vet så mycket om, Det känns nästan lite som man är en fluga på väggen och tjuvlyssnar på det som händer. Otroligt bra! Jag sträckläser och vill kasta mej över nästa bok i serien!
Fy vilken jobbig historia! Så totalt fängslande! Den här boken går inte att lägga ifrån sej. Det är en påhittad historia, men kanske inte helt osannolik under andra världskriget. Det är Paris 1944. En ung nybliven mamma tvingas upp på ett tåg mot Auschwitz. handlar hon i desperation och kastar det allra dyrbaraste hon har i armarna på en främling.
Främlingen är Jean-Luc som tar barnet till sej, flyr över gränsen tillsammans med sin fästmö och tar sej till USA där de startar ett nytt liv. En helt vanlig familj. Tills den desperata kvinnan hittar dem och vill ha sitt barn tillbaka.
Nu hör ju själva. Det är välskrivet, gripande, berörande, fruktansvärt – här är verkligen alla känslorna på en och samma gång. Man sträckläser såklart, det finns inget annat sätt. En mycket imponerade debutroman!
Detta är en uppföljare, men det var inget som jag tänkte på eller som störde mej. Gillar man inte psykologiska spänningsromaner med mycket blod så ska man inte läsa den. Lite i slaskigaste laget är den, tycker jag… men otroligt spännande!
Alicia Bjelke är datageniet bakom en banbrytande dejtingsajt men med ett ansikte så vanställt att folk ryggar tillbaka när de ser henne. Företag startade hon tillsammans med systern Stella, men det är bara vackra Stella som syns i strålkastarljuset av förklarliga själ. En dag hittas Stella mördad och Alicias liv ställs på ända, hon förstår att hon är mördarens nästa offer.
Det är några karaktärer att hålla reda på och man hoppas lite fram och tillbaka i tiden. Bit för bit förstår man varför de är som de är och vilket bagage som följt med dem under många år. Spännande, men lite läskigt alltså.
Jag gillar spännande böcker, men det får inte vara orimligt mycket blod eller obefogat slaskigt. Om ni fattar hur jag menar… Då blir det lite psykopatvarning på författaren kan jag tycka.
Nu har jag läst klart gammal skåpmat och är tillbaka i mina vanliga högar igen. Det kommer mycket intressant i vår och har redan kommit en massa spännande böcker hittills. Jag återkommer 🙂
Imorrn är alla restriktioner, som vi levt med i två år, borta. Lite konstigt känns det allt… men kommer allt verkligen att bli som vanligt nu?
Vi var på Dominikanska Republiken när rapporterna om covid började hagla. Vi hann hem innan världen stängde, men det var på det berömda håret. Första månaderna var det rätt skönt, men ovant, att inte springa iväg på en massa event och rätt snart insåg vi att detta kommer att bli långvarigt. Så vi gjorde upp en plan: vi skulle fixa hemma och ta hand om oss. Så blev det!
Vi röjde källaren, vinden, förrådet och garaget. Rensade ur, sålde, la i loppislådor och ställde det lilla vi skulle ha kvar på vinden. Organiserat i genomskinliga plastlådor, så vi ser vad som finns där. Sen började renoveringen. Förrådet byggdes upp nästan från grunden, garaget likaså. Det var sååå skönt att få ordning. Sen dog vår älskade pälsboll och energin tog slut.
Under 2020 gick vi drygt 300 mil. Vi satsade på sömnen och maten, vi skulle komma i form. Och det gjorde vi också. Båda gick ner massor i vikt, jag började se muskler på kroppen och vi gick och gick och gick. Jag brukar säga att 2020 var året då vi röjde, renoverade och promenerade. Men hösten blev tung, vi saknade vi älskade hund så det gjorde ont.
2021 var tänkt att gå i ungefär samma spår, med renovering och hälsa. Det började med att jag målade om mitt träningsrum, målare kom hit och fixade lite skavanker i ett tak och jag tog tag i alla lister och dörr/fönsterfoder. Sen kom covid in i familjen, plus lite annat, då var det bara sjukdom för hela slanten. Vi två klarade oss, men mina föräldrar hamnade på sjukhus och ena sonen var också dålig. Våren försvann i nån slags sjuk covidbubbla och när den lättade köpte vi husbil.
Medan vi väntade på att få hem Peppe (husbilen) började vi bygga trädäck på baksidan, en plan vi haft länge – nu var det dax. Då tog virket i Sverige slut, så där stod vi med en uppgrävd trädgård utan att komma vidare. Så vi drog iväg med Peppe så fort vi kunde och var borta så länge vi kunde. SEN byggde vi klart och blev sååå nöjda.
Så kom hösten och svärmor blev sjuk och hela livet ställdes upp och ner. Å så är det fortfarande… nu försöker vi bara att parera smällarna känns det som. Å här står vi alltså nu när allt ska bli som vanligt igen… för det tror jag att det blir, iaf så småningom. Vi kanske håller avstånd lite till varandra så här i början och tvättar händerna oftare, men rätt snart tror jag att vi glömmer det också. Vad tror ni?
Sedan jag fick veta att restriktionerna skulle tas bort har jag legat i som en galning för att boka läkarbesök mm. I fredags klippte jag mej, igår var jag på ett av alla läkarbesök, idag ska jag skadebesikta bilen och besöka optikern och på fredag ska kiropraktorn få rätta till mej. Samtidigt försöker jag jobba lite i förväg, jag vill ha så mycket gjort som möjligt när grejerna börjar fyllas på i almanackan.
Jag är ändå lite fundersam. Kurvan på smittade börjar iofs dippa lite, men är det tillräckligt? Kommer vi få en rejäl boom om ett par veckor? Ska fler vänner dö? Kanske man skulle tagit bort en sak i taget istf att släppa upp allt på en gång? Samtidigt är jag glad för alla vänner inom restaurang- och nöjesbranschen, kulturen samt rese- och turistnäringen som får chans att resa sej igen.
Men jag tror inte att jag kommer att bete mej särskilt annorlunda nu mot hur jag gjorde innan jul. Som jag alltid gjort. Jag är egentligen ingen ”kramare” och vi har inget stort umgänge, oavsett pandemi eller ej. Jo, jag kommer nog att åka kollektivt mindre, särskilt i rusningstrafik och vi kommer att börja resa lite mer som vanligt igen. Det har jag verkligen saknat! Men allt beror såklart på andra länders restriktioner.
Vad tror ni? Kommer allt att bli som vanligt nu? Har ni utnyttjat tiden i corontän? Hur har ni fördrivit tiden?
Förra veckan firade vi. Först fyllde jag år och sen hade vi vår 14-årsdag. 14 år kanske inte låter så mycket för er som varit ihop sedan 1800-talet, men är man på andra svängen så är det rätt bra jobbat ändå tycker jag 🙂
52, så gammal (eller ung) är jag numera. En helt ok ålder om ni frågar mej. Man har hunnit en del, har en massa erfarenheter, struntar rätt mycket i vad andra tycker och har friheten att göra lite som man vill. Visst har tyngdlagen flyttat ner hudkostymen en bit och där finns både rynkor och gråa hår, men detta stör mej faktiskt inte alls.
Rynkor tycker jag är fint och tyder på att man varit med ett tag och kanske är lite klokare. De gråa stråna är rätt coola och jag önskar bara att de skulle ta över skallen lite snabbare. Just nu ligger det som silvertrådar över mitt mörka hår, vilket faktiskt är ganska läckert faktiskt. Så jag klagar inte. Det enda jag skulle vilja göra något åt är några pigmentsfläckar på kinderna, så det kanske jag gör 🙂
Men jag är faktiskt både i bättre form nu än när jag var 25 och starkare. Jag kunde iaf inte hoppa jämfotahopp för några år sedan. Men det kan jag nu!
Min födelsedag firades inte något särskilt, det är inte så komplicerat längre. Däremot firade vi vår 14-årsdag med skaldjur och gott vin. Att vi har hängt ihop så länge är ett mirakel, eller inte att vi håller ihop – utan att vi blev ihop. Vi är en rätt otippad kombination och träffades på ett väldigt udda ställe; nämligen på Viktväktarna.
Martin hade gått ner 60 kg och börjat jobba där, jag höll på med min viktresa och började hjälpa till vi vågen. Detta var i början av 2001 och det var inte mer än som kollegor vi såg varandra. I 7 år! Sen tog det två veckor innan han flyttade in hos mej och killarna. Ganska modigt om ni frågar mej, jag hade lagt benen på ryggen direkt om jag varit honom 😀
Martin är lång, lugn, tålmodig, eftertänksam, lättrörd och gentleman ut i fingerspetsarna. Jag är totala motsatsen… Det enda vi har gemensamt är våra värderingar och äventyrslusten. Trots olikheterna har vi så otroligt roligt tillsammans. De här 14 åren har gått så himla snabbt!
Jag träffade barnen pappa när jag var 14, vi skilde oss när jag var 28. Sen var jag ensam i 10 år och har sedan 2008 haft Martin vid min sida. Min längsta relation, förutom till mina föräldrar, barn, släkt och några få vänner alltså. Som det känns nu så kommer vi att vara tillsammans tills vi dör, men man vet ju aldrig vad som händer på vägen…
Det är annorlunda att träffa en ny parter när man är lite äldre. Som ung har man inte alls lika många krav som när man är äldre. Att någon ska lyckas kryssa i alla boxar är rätt otroligt och när det händer så är det lixom bara att köra. Så det gjorde vi!
Dagarna rullar på… så där som det var för ett år sedan när vi satt i corontän. Vi försöker att äta bra, sova ordentligt, ta våra två dagliga promenader och ta hand om oss. Vi får väl se vad som händer med restriktionerna och om jobben börjar trilla in snart igen.
Nu har vi iaf klarat av januari och alla födelsedagar är över, något kilo upp blev det. Men vi har kört in på ”rätt väg” igen, så det är snart borta. Men som vanligt är det ju surt att det som går så snabbt att lägga på sej, inte alls går lika snabbt att ta bort. Livet ÄR orättvist 😛
Nu märker man iaf hur det blir ljusare ute för varje dag som går, allt blir lixom lättare då. Snön har regnat bort och fåglarna kvittrar som galna, så det känns som det finns ett liv även efter vintern!
Nu går vi mot ljusare och lättare tider. Några av er siktar säkert på Beach 2022, jag siktar på HFRAL – Hälsa för resten av livet. Nu kör vi!
Söndag: Limeräkor (16-19 PP för all sås, plus pasta)
Alla veckans rätter passar i matlådan, måndagens mat behöver bara göras med riktig pasta för att funka. Så gör mycket! Det är svårt att välja veckans favoriter, men måndag, tisdag och lördag får det nog bli… tisdag, onsdag och fredag är tydligen era favoriter om vi tittar på statistiken.
Som jag sagt i flera veckor nu så är det snart semmeldax, HÄR finns recept på olika semlor. Har ni tid och lust att fixa storkok, så finns det mängder med recept HÄR.
Äntligen har jag fått tid att sammanställa vår resa i Småland i somras. Vi såg så otroligt mycket och vill rekommendera så många roliga saker. Jag tar det i den ordning vi åkte, det är lättast så 🙂
Småland gränsar till Östergötland, Skåne, Blekinge, Halland och Västergötland och har broförbindelse till Öland. Vi började vår resa i Tumba, detta var vår första långresa med Peppe (husbilen), så vi tog ganska små etapper i taget.
Vi har besökt vänner på vägen och bott i deras trädgårdar, men fem ställplatser blev det och ytterligare tre såg vi lite sådär i förbifarten. Så här är åtta tips på övernattningar i Småland 🙂
Valdemarsvik ligger på gränsen mellan Småland och Östergötland. Ställplatserna ligger nedanför vägen, precis vid gästhamnen. Man står med nosen mot vattnet och har en alldeles fantastisk utsikt. Dock ska sägas att det kör väldigt mycket moppar på vägen ovanför ställplatsen. Öronproppar rekommenderas.
Här finns 24 platser med el, jag har för mej att det kostade 175 kr per natt och man betalade i en automat vid servicehuset. Allt var fint och fräscht, all tänkbar service som tömning och påfyllning, fräscha duschar och toaletter samt flera olika restauranger och butiker. Valdemarsvik är så fint och jättemysigt, vi återkommer definitivt! HÄR finns en film från besöket.
Nästa stopp var Påskallavik! Här finns 13 platser med utsikt över stranden, hamnen och båtarna. 8 har el, 5 utan – platserna med el finns på den norra delen, vid badstranden. Där ställde vi oss. Vi kom långt innan lunch då fanns gott om plats, de sista platserna blev det nästan slagsmål om, två plåtisar försökte trycka in sej på en och samma ruta. Vid 15-tiden var det fullt, så kom tidigt.
Här kostar det 200 kr med el, 150 utan. Allt man behöver finns här i form av tömning och påfyllning. Utbudet av butiker och restauranger kan man väl snällt säga är minst sagt skralt.
Det som är bra med Påskallavik är att även om platserna i hamnen är fulla, så finns en camping bara 500 meter bort. Man kör bara förbi kyrkan och längst vattnet en liten bit, där finns MÄNGDER med platser som jag tror kostade en hundring. Hit återkommer vi också gärna. HÄR finns film från Påskallavik.
I Påskallavik rekommenderar man att gå en naturstig i närheten av hamnen, den naturstigen är värdelös och svår att hitta. Så glöm den!
Nästa stopp var Kalmar, här skulle vi vara två nätter. Siktet var inställt på ställplatsen ”Ölandskajen”, vid gästhamnen direkt utanför Turistbyrån. Här står man verkligen mitt i smeten, men det finns bara 13 platser (under vintern bara 7) så det är alltid fullt och bilar står ofta på kö.
Här kostar det 220 kr med el. Sophantering och fräscha duschar och toaletter finns i gästhamnen en liten bit bort. MEN här finns inte möjligheter till tömning eller fyllning, det kan man däremot fixa om man åker ut mot Ölandsbron och tar direkt till höger till Svinö.
Här trivdes vi också väldigt bra! Dagarna i Kalmar kan ni se på film HÄR och HÄR.
Tillbaka till Småland blev det ett första stopp i Skruv. Här bodde vi hos en kompis, men passerade Vildmarkscampingen vid Laxsjön, som såg helt fantastisk ut! Detta är en camping med 18-årsgräns om inte målsman är med.
Jag vet inte hur många platser som finns där, men den såg rätt stor ut. Här är öppet året om, men vill man ha full service är det april-oktober som gäller. En natt kostar 180 kr inkl el och då har man tillgång till både tömning och fyllning, samt dusch och toa.
Målet var Ädelfors och vi borde såklart ha stått där eftersom deras camping är på området, men den hade inte fått jättebra betyg – så vi valde att istället ta en natt på Östanå som ligger i närheten av Vetlanda.
En ganska liten och mysig camping vid vattnet, med många långliggare, särskilt golfare. Många verkade känna sej så hemma att man struntade i att visa hänsyn till dem runt om… det var ganska mycket ljud rätt sent. Här kostar det 250 kr med el och full tillgång till både tömning och fyllning. Fräscha duschar och toaletter. Helt ok, men kanske inget som vi återkommer till…
Då hade vi lika gärna kunnat bo på Ädelfors lilla camping som ligger på samma område som Guldvaskningen. Här kommer vi att bo nästa gång vi ska vaska guld, för det kommer vi att göra flera gånger – det är såååå kul!!!
Hur många platser som finns på campingen är oklart, den är lite oorganiserad och även här finns många långliggare. En natt kostar iaf 250 kr inkl el. Det går att tömma latrin och fylla på vatten, men gråvattentömning såg vi ingen. Här har man även tillgång till eldplatser och grillar. Toa finns och jag tror att jag såg en dusch också. HÄR finns en film från både Östanå Camping och Guldvaskningen.
Här trivdes vi sååå bra! Ställplatsen ligger mellan huvudgatan och hamnen, brevid en gigantisk camping. Vi valde en plats längst in, med baken mot cykelparken. Här fick vi en lite större plats i lugn och ro. Vi läste att många tycker att det låter mycket här, men vi upplevde inget sånt – trots semestertider.
Här finns 32 platser, samt tömning, påfyllning och fräsch dusch/toa. Det är lite oklart om vi betalade 200 eller 250 kr per dygn… dygnet gäller iaf 24 timmar från ankomst, så betala inte för tidigt – då måste ni lämna lika tidigt. HÄR finns film från Gränna.
Här bodde vi inte, men vi såg den när vi cyklade runt ön. Ställplatsen ligger precis vid färjan i en skogsdunge. Vi tyckte det var ganska skuggiga platser, men när man tittar på deras egna bilder nu så ser det väldigt fint ut. Här kan man boka plats, vilket jag absolut skulle göra om jag tog husbilen över. Vi tyckte dock att det var enklast att stå kvar i Gränna och bara med ta cyklarna över.
Ställplatsen har 50 platser och kostar 250 kr inkl el. på sommaren. Här finns tömning, påfyllning, dusch och toa.
Ni har säkert besökt en eller flera av de här campingarna/ställplatserna, några ligger ju längs vägar som man brukar köra för att komma till tex Öland. Vi åker ju den vägen rätt regelbundet, men har aldrig ens svängt av vägen förrän nu. Det här med husbil är ju så kul, så mycket nytt man ser!
