På söndag är det en månad sedan katastroferna började hagla runt oss. Då är det exakt en månad sedan väninnan fick besök av polisen som meddelade att henne son omkommit i tunnelbanan. Två dagar senare fick vi veta att en av våra bekanta gått ut för att leta efter katten, halkat och brutit nacken och dött direkt. Och ett par dagar efter det ringer min mamma och berättar att min moster dött.

På fredag är de första begravningarna, grabbens och min mosters. En här i Tumba och en på Öland, vi väljer att stanna hemma och stötta väninnan. Det är ju killarnas barndomskompis som ska begravas, så självklart ska vi alla vara där. Jag har varit på många begravningar och de ungas är värst, förståss. Det känns så onödigt att en ung människa fått avsluta sitt liv innan det knappt ens börjat… Men ungas begravningar brukar ändå vara ljusa och mer äkta på något sätt, än när äldre begravs. Det är en helt annan musik, oftast ljus klädsel och en präst som pratar så alla förstår. Den här begravningen är borgerlig och då blir det också en helt annan sak. Men självklart kommer det att bli skitjobbigt!

Samtidigt ska jag tänka på min mamma och alla andra som sitter i kyrkbänken på Öland och tar farväl av min moster. Tyvärr missar jag att träffa min kusin från Göteborg, men det får väl bli en annan gång. Min moster var 80 år och väldigt sjuk i cancer. Då är det lixom mer normalt att man dör.

Så fram till fredag ska jag ha lite ångest, det är ju inte direkt skoj att gå på begravning och inget man ser fram emot. Men det ska göras! Jag får väl knacka lite kakel när det blir för jobbigt att tänka på. Det är två väggar kvar att ta bort i lilla badrummet. Alla grejer står i vardagsrummet i ett enda stort kaos. Vårt första projekt är alltså att ta bort all vägg- och golvbeklädnad och sen köpa ett nytt fönster och hitta någon som kan byta detta. Sen ska vi fixa väggarna och taket, innan golvet ska fixas för elektrikern. Så vi har nog att göra.

Å nästa vecka ska vi börja tänka på den tredje begravningen, som är fredagen efter… blä!

.