Det har gått i ett sedan svärmor dog för tre veckor sedan. I torsdags var det dax för begravning, den var väldigt enkel men fin.
Det är svårt att arrangera begravning för en nära anhörig, trots att man vet nästan exakt hur denne hade velat ha det. Önskemålet var så enkelt som möjligt, kremering, ingen annons eller minnestund. Det har vi såklart följt, men sen då? Dekorationer, musik, färg på kistan…
Begravningsbyrån har såklart hjälpt till så mycket de kunnat, men en del saker har vi lixom aldrig ens funderat över. Som tex vilken kista som ska väljas. Men önskemålet var ”enkelt”, så då blev det enkelt. En vit utan krusiduller.
Min svärmors favoritfärg var blå, så en blå kista hade såklart passat bäst. Istället valde vi blå blommor och det var minsann inte lätt så här på vintern. Valet föll på riddarsporre, vita liljor och röra rosor. Men liljan hade inte slagit ut så det fick bli en slags klocka istället. Hon avskydde svart och ägde nästan inga svarta kläder, så vi bestämde dessutom att vi skulle vara klädda i blått.
På morgonen för begravningen vaknade Martin och kände att vi måste nog ha någon musik ändå. Så han laddade ner ett par olika stycken med panflöjt som hans mamma tyckte om. Lunch innan en begravning kan vara knepigt, så vi bestämde att vi skulle äta tillsammans med svärfar på sushihaket i vårt centrum. Så skulle vi iaf ha ätit något den dagen.
Efter lunch gick han hem till sej för att byta om, medan vi hämtade blommorna. Sen var det bara att byta om och ta tjuren vid hornen… dax för begravning. Vi var bara de allra närmaste närvarande och ceremonin var enklast möjliga. Skillnaden för mej den här gången, mot andra begravningar jag varit på, är att detta var en katolsk ceremoni. Det är lite annorlunda, men inte jättemycket. Lite mer Gud än vad jag är van vid kan man väl säga.
Efteråt åkte vi hem till oss och tog en enkel fika med kladdkaka från Lidl, det bjöd alltid svärmor på. Stämningen var avslappnad och rätt ok, trots allt. Allt blev fint och värdigt och så mycket det gick enligt de instruktioner vi fått. Jag tror att hon hade varit nöjd, hoppas det iaf fall.
Vi passade även på att prata om våra egna önskemål ang begravning, när ämnet ändå var aktuellt. Även om vi pratat om det förut, så är vi uppdatera nu på hur var och en tänker, och det känns jätteskönt.
Det är ett slags mentalt steg att klara av begravningen, det är lixom det värsta i hela processen. Nu är det fortfarande massor kvar att göra med bouppteckning, svärfar som ska flytta osv, men begravningen är iaf över och den var fin.
Jag har sedan några år tillbaka fått problem med värk i benen vid långa flygningar. Inte jättepraktiskt när man reser mycket. Smärtan sitter i muskeln på insidan om knät och vandrar sedan både uppåt och neråt vart efter flygningen fortskrider. Äntligen tror jag att jag hittat lösningen!
Det var för några år sedan, tror när vi åkte till Kap Verde, som jag fick så ont i ena benet att jag var tvungen att stå upp den sista timman. Flygningen till Dominikanska var en ren plåga, då fick jag ont bägge benen och hade nästan panik till slut. Från att ha läst eller sovit mej igenom flygningar blev resorna en plåga där jag fick stå i gången så mycket jag kunde.
Såklart började jag fundera på stödstrumpor, jag hade ju hört talas om det. Men jag hade bara sett såna som slutar vid knät och det är ju där jag har som värst ont. De flesta såg dessutom ut som värsta tråkiga cykelstrumporna… Så fick jag se att Mediconline har hela stödstrumpbyxor som dessutom är snygga! Vilken grej! Det finns mönstrade som går att ha till fest och galaklänning också. Me like!
På senaste resan testade jag faktiskt vanliga strumpbyxor, men tjockare och så trånga att jag knappt fick på mej dem. Å det blev faktiskt bättre! Så ni fattar ju vilket hopp jag sätter till dessa som faktiskt är gjorda för ändamålet 🙂
Jag har precis testat de där snygga stödstrumpbyxorna. De är tjocka, hela 100 DEN och finns i flera färger och många olika storlekar. För att få på dem behöver man bruksanvisning, haha – hur knäppt är inte det? Men det behövs faktiskt, för gör man inte på rätt sätt så får man inte på dem.
När de väl sitter på plats så sitter de. Så det måste bli rätt från början. De som jag har är med foder i grenen och även under trampdynan, jätteskönt. Det blir som lite stötdämpning för foten och gör även att foten sitter bättre i skon utan att glida runt som det kan bli med vanliga nylonstrumpor.
Jag har inte hunnit flyga med dem än, men gått runt med dem här hemma och jag har en spänd förväntan inför första flygtestet. Om tighta och tjocka vanliga nylonstrumpor funkar, så borde de här som är anpassade funka hur bra som helst. Jag hoppas verkligen det! För den smärtan jag får efter 5-6 timmar är inte rolig, riktigt plågsam faktiskt.
Som jag har förstått det så kommer värken av att blodet har svårt att pumpas tillbaka från benen till hjärtat. Detta kan leda till svullna ben, åderbrock och i värsta fall till att blodproppar bildas. Med stödstrumpor kan detta alltså förebyggas.
Så nu hoppas jag att alla flygresor from nu ska vara smärtfria! Hoppas hoppas hoppas 🙂
Jag gick ner i vikt med Viktväktarna och har hållit målvikten ”hyfsat” sedan 2004. Med det menar jag att jag faktiskt hållit vikten ända sedan dess, förutom när jag blev sjuk 2010. Nu är viktökningen ett faktum igen… Jag är nämligen sjuk igen 🙁
Min målvikt är 60 kg (156 cm), men jag trivs bäst på 57-58. Det vägde jag läääänge, i flera flera år. Sen gick jag upp snabbt utan förklaring och 2010 upptäckte man att jag har en sk autoimmun sköldkörtelinflammation, allmänt kallad hypotyreos. Underproduktion av sköldkörteln alltså. Googlar man kan man läsa: ”Autoimmun sköldkörtelinflammation (Hashimotos tyreoidit) är den vanligaste orsaken till hypotyreos. Med autoimmun menas att kroppens immunförsvar av oklar anledning angriper kroppens egna vävnader”.
I vanliga fall brukar det sk TSH-värdet vara påverkat, så är det inte alltid när det handlar om min variant. Därför tog det ett tag att hitta felet och krävdes speciella blodprover, där man tittade på förekomsten av antikroppar mot tyreoideaperoxidas (TPO-ak). Symptomen är desamma som vid ”vanlig” hypotyreos, det är bara det att blodprovet (TSH) oftast inte visar något fel.
Jag hade varenda symptom! De vanligaste är frossa, trötthet och viktökning, jag blev även håglös och kände inte igen mej själv. Å så var det nu också! På bara några få månader har jag gått upp massor i vikt, trots att jag levt som jag brukar med både mat och fysisk aktivitet. Senaste månaden har jag dessutom inte orkat göra nåt och knappt ens orkat lyfta en hantel. Å helt plötsligt slog det mej: Just det! Nu mår jag ju så där igen!
Jag satte ihop ett och ett och fattade! Bad om tid på den nya vårdcentralen och fick alltså träffa den där nya läkaren i torsdags. Han som satte igång allt med knölen i bröstet och även ringde på kvällen för att kolla läget. Det var knölen och hypotyreosen jag egentligen sökte tid för, sen blev det lite annat också.
Eftersom TPO-ak vanligtvis inte testas, utan bara TSH – så fanns inga aktuella värden på det. Men när han läst mina journaler och lyssnat på mej, tyckte han som jag och gav mej ok att höja min medicin. Det brukar dock ta ca 14 dagar innan man märker någon skillnad, men i morse vaknade jag hyfsat pigg och kände att jag faktiskt sovit – det har jag inte gjort senaste månaden. Jag har vaknat dödstrött även när jag sovit tio timmar.
Just i mitt fall så handlar nog mycket om stress och särskilt långvarig stress. Då reagera hela kroppen och detta kan påverka sköldkörteln väldigt mycket. 2010 hade jag en infektion i kroppen som sabbade en massa. Nu är det förmodligen stressen från förra året som sabbat igen. Å det märks lixom inte förrän läget lugnar ner sej lite och man har tid att känna efter hur man mår.
Men 10 år mellan höjningarna kan man ju stå ut med, däremot måste jag verkligen göra allt för att inte hamna i så mycket stress igen. Men hur gör man det när man inte alltid styr själv över allt som händer? Att föräldrar blir sjuka, dödsfall och liknande saker kan man ju inte göra så mycket åt? När man bara kämpar för att orka igenom dagen tänker man inte så mycket på följderna.
Men nu är jag alltså under koll igen och även läget är lugnare och hyfsat under kontroll. Nu är det bara att vänta på att medicinen kickar in ordentligt och om åtta veckor ska jag lämna prov och se om vi behöver höja lite till. Vart efter vårsolen börjar värma kommer jag nog också att må bättre och orka mer. Kombon kommer att göra susen.
Så nu är det bara att hoppas att medicinen återigen gör susen. Att jag får igång ämnesomsättningen och tappar några kilo, orkar gå och träna igen. Första målet blir att orka lyfta de nya hantlarna igen. Jag hade precis ökat belastningen när jag tappade all ork, så nu är det bara att vänta in känslan av att vara stark igen och öka.
Jag börjar inte om. Jag börjar aldrig om. Jag backar bara lite och tar sats mot nya/nygamla mål. Det är lite som med skidskyttarna när de missar, det blir en straffrunda. Jag vet hur jag ska leva för att må så bra som möjligt, att bli sjuk är såklart ett gupp i vägen – men överkomligt bara det kollas upp. Hypotyreos är en jäkla skitsjukdom som är livslång och drabbar på olika sätt. I kombination med fibromyalgi blir det lite extra allt, eftersom många av symptomen är desamma.
Men nu ska jag bli pigg igen! Det har jag bestämt 🙂
Hur mår ni? Våren börjar komma igång här i Stockholm och vi är så sugna på att åka iväg med husbilen nu. Snaaart!
2020 och 2021 var ju ganska tråkiga pga pandemin. Vi var i corontän en himla massa månader, med en liten lucka strax innan jul förra året. Men vi har ju inte suttit instängda, tvärtom! Vi har aldrig varit ut så mycket som under pandemin och aldrig tagit så många långa promenader förut.
VI har jobbat hemifrån bägge två, vilket inneburit att vi sparat massor med pendlingstid. Den har vi lagt på vår hälsa och på att fixa nya maträtter och experiment i köket. Under coronaåren har rätterna flugit ut ur köket, just nu finns det nog nästan 700 rätter i receptbanken på Du i Fokus. Kolla in där då och då så ni inte missar något gott 🙂
Solen, värmen och den begynnande våren har verkligen fått livsandarna att vakna, allt känns så mycket lättare. Nu hoppas jag bara att det inte blir några bakslag…
Här är veckans matsedel:
Måndag: Linsgryta (16-40 PP för hela grytan, plus ev ris)
Söndag: Vitkålsgratäng med kyckling (14 PP för hela gratängen )
Den här veckan rekommenderar jag som vanlig allt! Allt utom tisdagsfisken funkar i matlådan, linsgrytan är krämig och god, kycklingen med mozzarella är superenkel, kasslern och vitlöksräkorna är kanon till matlådan, filégrytan toppengod och passar även till fest, vitkålsgratängen passar till allt och är väldigt poppis när grillsäsongen kör igång. Testa allt, så missar ni inget gott 🙂
Jag älskar att höra vad ni tycker om vår mat när ni testat något och att se era bilder av smaskiga middagar gjorda med våra recept. Tagga @marlenerinda så jag inte missar det ni lägger ut. Jag vill se mer!
Ni kanske kommer ihåg att jag haft en liten knöl i mitt ena bröst? Jag besökte läkare och fick remiss till mammografi för kanske fyra veckor sedan, sen har inget hänt… förrän igår och då hände allt på en gång.
Strax innan nyår upptäckte jag en liten knöl strax under bröstvårtan på ena bröstet. Jag oroade mej inte särskilt mycket, då jag hade en likadan direkt efter bröstförminskningen. Den knölen satt i ärret och var helt ofarlig, jag tyckte att denna liknade den förra väldigt mycket. Men när den växte och blev synlig, så tyckte jag ändå att den borde kollas och tas bort. Alla knölar ska kollas, även om man inte tror att det är något allvarligt. Till saken hör att jag har cancermarkörer i blodet och bröstcancer hos flera nära anhöriga.
Så för att vara helt säker sökte jag tid på vårdcentralen där jag gått länge och fick tid inom ett par dagar. Jag fick träffa en alldeles ny läkare som arbetade sin första dag och datorn trasslade, men hon skulle skicka remiss direkt. Detta var alltså 3-4 veckor sedan och inget har hänt. Igår träffade jag min nya läkare på min nya vårdcentral och när vi ändå hade tid över tog jag upp detta. Han blev mycket förvånad och skickade en akut remiss medan jag satt där.
När jag gick ut ur hans rum ringde bröstcentrum och bad mej komma nästan direkt. Så jag åt lunch och åkte dit. Först fick jag göra mammografi och sen även ultraljud. Då såg man att knölen satt i huden och var helt ofarlig. Eftersom jag var sista patient och det fanns tid över tog man bort den direkt. En bautanål sög ur innehållet, det blödde knappt. Så himla smidigt!
När jag satt på tåget hem ringde min nya läkare för att kolla läget. Han hade fått remissvaret i sin mail och hade tid att ringa och checka av allt innan han skulle gå hem. Vilken pärla!
Så nu kan en stooor grej bockas av från ”att-göra”-listan. Så himla skönt! Och att allt gick att fixa på en och samma dag är extra bra, då är det gjort och jag kan släppa det. Yes! En sak mindre 🙂
Ni som hängt här ett tag vet vad jag tycker om vintern. Den är fin på bild, är nog det snällaste jag kan säga. Sanningen är att jag avskyr den. Ändå tackade vi ja, när vi blev erbjudna en helg i Dalarna mitt i smällkalla vintern… Va hände lixom?
Isfiske, matlagning och ölprovning utomhus, lattja med snöskoter och nya bekantskaper. Vem kan tacka nej till det? Trots snö och kyla var vi såklart tvungna att tacka ja. Vi beställde solsken och drog iväg. Bilen är på verkstan så det blev att åka tåg, det går ju bra det med.
I lördags vaknade vi tidigt, gick en kort bit och kördes med skoter resten av vägen. Redan 6.30 kom vi fram till färdig eld, te och frukost. Massor med små hål var uppborrade och fiskespöna stod riggade. Solen gick upp medan vi åt, lärde känna de andra och väntade på första nappet.
Niklas, Marcus och Alex från Eagle Fishing höll koll på spöna samtidigt som de berättade allt vi behövde veta om fiske och specifikt isfiske. Alla tre älskar allt med fiske, de tävlar och har det i blodet. Det var faktiskt tävling under dagen också, så varje fisk mättes och rapporterades in till tävlingen. Jag tror det blev en tredjeplats till slut.
Marcus gav oss varsitt pimpelspö, instruerade oss och svarade på alla våra hundra frågor om tillstånd, fiskekort, varför man slänger tillbaka fisken när man tävlar mm mm. Allt kommer på film inom kort, jätteintressant faktiskt. Trots sina 21 år visste han lika mycket som en gammal fiskegubbe. Vi lärde oss massor 🙂
Solen gick upp strax efter 7 och någon halvtimma senare fick vi första nappet. En fin gädda som gänget skulle leda tävlingen med en stund iaf. Strax blev himlen klarblå och snön gnistrade vackert av solen och gjorde varenda bild perfekt. Någon timma senare började solen faktiskt värma också. Så ska en vinterdag vara, då kan även jag uppskatta den faktiskt.
Niklas drog iväg med skotern och kom tillbaka med en sommelier. Vi skulle ha ölprovning ute på isen, hur häftigt var inte det! Jag har inte lärt mej att tycka om öl än, men tycker provningar är roligt. Efter några gånger upptäcker man vad det är man inte gillar och kan på så sätt hitta det man faktiskt tycker är helt ok. I mitt fall ska det vara en ljus öl, det funkar.
Den här gången fick vi prova två ljusa och två mörka, vi fick också veta mer om malt, humle och en massa annat. Jättespännande. Vi kommer i bästa fall att träffa Micael (sommelieren) igen i sommar och köra en provning live på youtube. Det blir kanonroligt!
David är kock och var även vår eldmästare. Han började med lunchen redan tidigt på förmiddagen genom att förbereda en bas till en soppa. I flera timmar puttrade olika rotfrukter i en panna över elden och när det närmades sej lunch fylldes grytan på med tomater och fisk. Tillsammans med en tryffelsås blev det gudomligt gott! Det blev minst två portioner för oss alla, jag vet någon som tog tre också 😛
Spöna kollades hela tiden, men det nappade rätt dåligt. Martin och jag pimplade lite då och då, det gick typ ännu sämre… men jag gillar faktiskt att fiska, trot eller ej. Det är en härlig form av meditation och väldigt avstressande. Jag föredrar dock en varm sommardag sittande i en roddbåt eller på en brygga.
På eftermiddagen fick vi leka lite med snöskotern och testa att köra själva. Jag har bara åkt skoter som skadad, nerför Åreskutan efter en olycka. Det här var en mycket roligare åktur. Bland det roligaste jag gjort är att köra hovercraft, detta var nästan lika kul. Mina armar är dock alldeles för korta för skoter också (precis som jag upptäckte när jag körde hovercraft), jag når inte riktigt när jag ska svänga.
Vid 15-tiden började det blåsa lite, då ansåg vi att det var dax att avsluta dagen. Så vi tog en härlig promenad tillbaka över isen, medan de andra fiskade klart. För att vara is, vinter och snö var det en helt ok dag. Mer än ok faktiskt 🙂
Sen var det meningen att vi skulle laga middag och äta tillsammans, men det blev inte så. Vi skulle även hitta på saker på söndagen, men det hände saker som gjorde att vi beslutade oss för att åka hem. Problemet var att vi var gäster i ett hus i skogen och knappt visste var vi var. Ingen bil och 8 km till tågstationen… jaja, det var bara att börja gå.
Vi gillar att gå, 8 km är vanligtvis inget problem. Men med ganska tung packning och isvägar skulle det bli lite jobbigt faktiskt. Vi började gå 6.30 och hade sällskap av en fantastisk soluppgång, två timmar senare nådde vi stationen med alla ben i behåll trots galet underlag. Varför det blev som det blev och vad som ändrade alla planer, tänker jag inte svara på, det behåller vi för oss själva.
Vinter kan alltså vara helt ok, en dag var tionde år typ, men vi föredrar sol och värme. Å det kan vara så att vi får ordentlig värme om bara några veckor. Berättar mer när jag vet mer 🙂
Då går vi in i mars och första vårmånaden enligt almanackan. Vi överlevde vintern! Tjoho!
Nu är det ganska precis 4 månader eller 16 veckor kvar till midsommar. Sätter man ett viktmål, så vill man ofta ha det uppnått till midsommar eller nyår – så hur går det för er?
Det där som ni bestämde 1/1, hur går det med den planen? Min plan håller sådär… jag har gått upp lite i vikt och kunde inte förstå varför. Ända tills jag började fundera på hur jag faktiskt mår och insåg att mycket är konstigt i kroppen. Så det får bli en tur till farbror doktorn som säkert kommer att höja min medicin för sköldkörteln. Man får göra det ibland, så snart ska jag nog må bättre och vikten hamna rätt igen.
Jag har iofs inte längre en siffra som mål, utan en känsla. Men jag vill vara normalviktig (krav från mina läkare) och samtidigt ha en frisk kropp och det gärna får synas en och annan muskel. Så jag kämpar på med träningen tre gånger i veckan och de två dagliga promenaderna. För att kroppen behöver det!
Om du inte kommit igång än eller halkat av banan är det dax att fundera på DITT varför! Göra upp en plan och sätt ett rimligt mål. Sen tänker du inte mer utan gör! På 16 veckor hinner man en hel del faktiskt. Även om du bara tar ett par hekto i veckan, som är min takt – så blir det faktiskt drygt 3 kg! Så använd mitt mantra och #fuckinggördetbara 🙂
När det blir ljusare känns allt lite lättare, tycker jag. Man bryr sej om sej själv på ett annat sätt lixom. Vi sprutar ur oss nya maträtter just nu, recepten kommer vart efter vi hinner skriva dem i Du i Fokus.
Som ni ser så är det en hyfsat ”smal” vecka med låga PP, lite beroende på vilka livsmedel man har som ”gratis” såklart. För mej blir det ändå hyfsat lätt att hålla de dagliga Pointsen och vi fixar samtidigt mängder med matlådor till kommande veckor. Allt den här veckan funkar i matlådan. Så gör extra mycket Pulled Chicken och ha till taco, sallad, wraps – funkar till allt! Och ni måste testa kasslergratängen, enklare blir det lixom inte 🙂
Det är svårt att ta in det som händer i Ukraina just nu. Total obegripligt att det är krig i ett land så nära och att detta i absolut värsta fall kan leda till ett tredje världskrig. Jag vågar inte ens tänka tanken… Istället tänker jag på när jag hade förmånen att följa med på en resa till ett land som jag knappt visste någonting om.
Jag kommer inte ihåg jättemycket om själva syftet med resan, men det var med ett ungdomsförbund och jag åkte som en slags vuxen ledsagare. Förr har jag varit med och föreläst bla om svenska insändarsidor och att helt vanliga människor får skicka in texter med egna åsikter som kan publiceras i dagstidningar. Det var ju inget som var möjligt i länder som tex Belarus (då Vitryssland) eller Ukraina och de hade svårt att tro på det jag berättade. Jag kommer inte ihåg om jag höll den föreläsningen i Ukraina, kanske…
Hur som helst så var det vinter, januari -00 eller -01 tror jag, och svinkallt. Vi mellanlandade i Warszawa som är perfekt för mellanlandningar eftersom det är så enkelt att ta sej in till stan om man vill och har tid. Den här gången bytte vi dock direkt till propellerplanet som skull ta oss till Lviv. Vi landade på en flygplats med den pampigaste ankomsthall jag någonsin gått in i. Det var tydligen ett gammal palats och kristallkronorna hängde kvar i taket. Jag minns att det stod militärer överallt och att vi inte fick fota.
Utanför flygplatsen var det massor med folk och vädret kände vi igen. Stockholmslask. Med andra ord grått, tråkigt och blött. Vi hann inte se så mycket innan vi satt i en minibuss och där skulle vi sitta en stund. Målet var Bukovel, knappt 25 mil bort och på vägar som var rätt dåliga på den tiden, kanske fortfarande? Så det tog väl 5 timmar har jag för mej, innan vi installerades i en internatskola eller nåt sånt. Man glömmer en hel del när det gått 20 år…
Det var svinkallt även inne på rummen, så vi trängde ihop oss 3-4 stycken i vårt rum. Jag minns att sängarna var bedrövliga, men att utsikten från vårt fönster var helt fantastisk. Det gick en bäck utanför och vi kunde se hoppbackar tvärs över vägen. Det låg ett litet centrum i närheten, det var det enda som fanns – idag är Bukovel känd för sina fina SPA-anläggningar. En dag kanske man kan åka tillbaka och kolla in dem?
Bukovel ligger vid Karpaterna och en av dagarna åkte vi upp med linbanan så långt vi kunde. Helt fantastiskt och man kunde se ända till gränsen till Rumänien. Även om linbanan knakade och inte kändes helt säker så var det en riktigt häftig utflykt. Någon berättade att när man åker upp på våren blommar träden och det är nästan som att i Astrid Lindgrens Körsbärsdal. Nu var det vitt vitt vitt.
Man höll på att bygga ett resort när vi var där, med jättefina timrade stugor precis nedanför hoppbackarna. Vi stannade för att titta in i en av dem när en äldre man kom ut i bara underställ, tog skidorna under armen, GICK upp för en ena hoppbacken, swischade ner med perfekt landning och gick hem igen. Asså, va? Vi fattade knappt vad vi sett.
Jag har ända sedan vi var där sagt att jag skulle vilja åka tillbaka, men en varmare årstid. Kanske med husbilen. Jag hade gärna velat se hur resortet sett ut som färdigt och sett mer av landet. Det lilla jag såg var ju så fint. Men nu vet man ju ingenting… Vad händer nu? Vad finns kvar när allt är över? När kan man åka dit igen?
Hjärtat blöder för Ukraina, mina tankar går till alla som finns där just nu.
Det är dax för fyra nya boktips. Den här gången var jag tvungen att läsa en på läsplatta och det gillar jag inte. Jag äger inte ens en sån utan fick låna. Visst kan det väl vara praktiskt, särskilt på resa – men jag vill ha en bok i handen, bläddra och känna tyngden. Så är jag. Vad tycker du?
Med allt som händer runt oss är det lättsamma böcker som fungerar bäst. Ändå läser jag just nu en riktigt slaskig serie, för att hinna klart innan ljudboksgalan i april. Jag vill hinna skriva om serien (som är nominerad) och inte vara ute i sista minuten. Så det är projektet just nu.
Bokhögen jag ska tipsa om den här gången är tre mys och en historia. Som jag berättat förr så är jag väldigt intresserad av Förintelsen och angelägen om att det som hände inte ska glömmas bort. Så jag plöjer allt jag kan.
Vi börjar väl uppifrån som vanligt, fast en av böckerna är alltså inte med på bilden 😛
En bok med husbilar som ingrediens gillar man ju extra mycket 🙂
Allt var så bra mellan Ofelia och Hans innan han friade, sen började det skava allt mer och till slut ställer Ofelia ett ultimatum. Hans är en framgångsrik författare som inte tar livet på särskilt stort allvar. En sådan man som har huvudet bland molnen och ofta dubbelbokar sig och där Ofelia allt oftare blir bortprioriterad. Ofelia får nog och spontanköper en husbil. Så där som man gör när man inte trivs med tillvaron 😛
Husbilen öppnar hennes ögon för en helt annan tillvaro och livsstil och snart även för en ny man. Det är så fint, härligt förutsägbart men med roliga tvister och så mysigt att man bara måste veta hur det går och sträckläser såklart tills ögonen går i kors. Ofelia är min nya husbilskompis och jag längtar efter att få hänga mer med henne 🙂
Detta är en viktig bok! Alla böcker om Förintelsen med ögonvittnesskildringar är oerhört viktiga. De överlevande blir allt färre, vi måste göra allt för att deras berättelser ska bevaras för kommande generationer.
Detta är berättelsen om Ester och Leon Rytz som överlevde flera dödsläger, kom till Sverige där de träffades och byggde ett helt nytt liv.
JournalistenSnezana Bozinovska är på väg hem efter jobbet och sitter bakom en äldre man. Han berättar för en annan passagerare att han nyss föreläst om sitt liv för gymnasieelever och att han överlevde Treblinka. Hon kan inte sluta tänkte på mannen och letar upp mannen. Sitter snart hon i Ester och Leon Rytz vardagsrum och lyssnar till deras fasansfulla minnen.
De var unga tonåringar och miste allt, men överlevde avrättningar, slavarbete, sjukdomar, svår svält och en dödsmarsch. De kan vittna om vad som hände i bla Treblinka, Auschwitz och Bergen-Belsen. Fruktansvärda händelser som de upplevt och sett med egna ögon. Svårt präglade av sina upplevelser träffas de i Borås, där båda hade hamnat av en slump. Där börjar arbetet med att bygga upp sina liv igen.
Det är sakligt berättat och lika sakligt nedskrivet, men med en väl avvägd känslighet. Att berätta någon annans historia är svårt, men Snezana Bozinovska har exakt rätt ödmjukhet i tonen och för varsamt fram den fruktansvärda men också gripande berättelsen. Kanske en av de sista ögonvittnesskildringarna?
Detta är uppföljare till ”Dagboken jag aldrig skrev”, som jag iofs gillade men inte alls som den här! Här finns hög igenkänning och jag har verkligen saknat någon som orkat, eller kanske mer vågat, att skriva om det som händer när vi kommer upp lite i åren. Nej, jag pratar inte om vallningar och klimakteriet, jag prata om föräldrar som dör. Hur det är när föräldrarna blir sjuka, när man får dödsbud och allt som ska ordnas upp efteråt. Precis där jag själv står just precis nu alltså.
Det var lite skönt att få läsa om någon i samma situation och vet exakt vad de pratar om. Det där som ingen vågar prata högt om, för då kanske man kan glömma det en liten stund till… men föräldrar dör. Hela tiden. Och Jessika Devert berättar så fint om det som många av oss går igenom just nu, har gått igenom och ska gå igenom. Vi måste våga prata! Den här borde alla som nått 50+ läsa!
Lite förtogs känslan av att jag läste på platta, den hade nog varit ännu bättre med boken i knät 😛
Oj vilken mysig bok! Det är kärlek, brutna löften, besvikelse och vänskap hullerombuller och jag bara älskar det!
Handlingen utspelar sej på 50-talet och har ett litet uns verklighet faktiskt. Författaren Marie- Louise Marc inspirerades av hur hennes egna föräldrar träffades och hade detta som underlag för sin egen berättelse.
Ingrid arbetar på det lokala konditoriet, men längtar efter äventyr. Tillsammans med sin bästa väninna gör hon en bussresa till Paris för att uppleva världen! Det dröjer dock inte länge innan hon möter amerikanen John, som också är där på besök. Attraktionen är omedelbar och Ingrid förälskar sig handlöst. De tappar dock bort varandra, men John letar upp henne i Sverige och friar.
Med en enkelbiljett i handen är hon snart på väg till Amerika och kastas in i en helt ny värld. Hans värld med nya traditioner, relationer och upplevelser. Livet på andra sidan Atlanten blir inte alls som hon förväntat sej och allt ställs på sin spets när hon minst anar det. Det handlar såklart om att lyssna på, och även följa sitt hjärta och kanske även magkänsla. Att våga prova och även våga tänka om och erkänna när det lir fel. Så fin och riktig feelgood 🙂
Fyra böcker som jag varmt rekommenderar!
Det roligaste med den här högen är boken överst den sk ”husbilsboken”. Jag fick kontakt med författaren Jenny på instagram, som berättade att hon anmält sej till vår husbilsträff i påsk. Hon skickade boken, jag läste och frågade sen om hon inte kunde ta med lite böcker på träffen i påsk. Så nu tar hon med en bunt som signeras till den som vill. Så himla kul! Kanske husbilsträffen kan inspirera till händelser i framtida böcker. Man kanske tom blir omnämnd 🙂
Jag fortsätter såklart att plöja i mina högar. Härnäst är det alltså en spännande serie som ska läsas klart och skrivas om på Du i Fokus. Jag väntar på några biografier, men läser på som vanligt och sticker emellan med det som är lite bråttom med.
Fysiska böcker är ändå bäst, tycker jag. Det där att bläddra, känna tyngden och doften. Visst är det smart med läsplatta, men jag föredrar en ”riktig” bok. Ljudbok funkar inte alls, då tänker jag på något helt annat och får lyssna om alltsammans. Vad föredrar ni?
Sedan september har vi pendlat mellan hopp och förtvivlan. Stroken min svärmor fick tog all form av värdigt liv, det var väldigt svårt att se henne plågas. I torsdags somnade hon stilla in och hennes kropp fick äntligen frid.
Vi har varit beredda så länge, men när telefonen ringde på torsdagförmiddagen var vi det ändå inte. Jag hörde inte ens att Martin fick telefon, utan pysslade med mitt. När han kom ner för trappen hörde jag på stegen att något hänt och när han sa ”Nu är det över” förstod jag direkt.
Att ingen av oss var hos henne kändes såklart inte bra, men hon somnade in medan hon tittade på tv och var omgiven av personal som hon tyckte om. Strax innan hade hon påkallat en av sköterskornas uppmärksamhet och tagit denne i handen. När samma sköterskan tittade till henne en kort stund senare, var det över. Kände hos på sej att det var dax att ta avsked? Kanske…
Vi ville såklart inte att svärfar skulle få beskedet via telefon, så vi skyndade till honom så fort vi kunde. Han bor bara ett par minuter bort. Hur lämnar man ett dödsbud på mest skonsamma sätt? De har levt ihop i 50 år! Hur överlever man att bli ensam kvar efter så lång tid tillsammans?
Innan Martin och svärfar åkte till vårdhemmet fick jag i uppgift att ta reda på vad som händer nu. Hur gör man och i vilken ordning kommer saker och ting. Vad sker automatiskt och vad måste vi göra själva? Så jag började googla. Varför finns ingen enkel manual på sånt här? Jag ska nog göra en här på bloggen sen när jag vet. Det är ju skitsvårt att stå som nära anhörig och försöka förstå något, samtidigt som man precis fått ett dödsbud. Särskilt om döden kom snabbt och överraskande. Nu gjorde den ju inte det för oss, ändå är det knepigt.
På Fonus sida stod iaf en del. Så när Martin och hans pappa kom hem igen satte de sej och fyllde i allt de kunde och snart ringde en person upp och de bestämde tid att träffas. Men det är så många frågor. Man ska välja kista, blommor, typ av begravning, annons, kremering… nu visste vi exakt vad svärmor önskade. Tack o lov, det gör allt mycket enklare. Men ska man ha en särskild urna om man vill strös i en minneslund istället för att urnsättas? Det står det inget svar på…
Dagen efter tömde vi rummet på boendet. För att ha det gjort lixom. Vi hade längre tid på oss, men det kände skönt att kunna bocka av en så stor sak. Å då kom fler frågor; bouppteckning, bodelning, deklarationen… vem meddelar vem? Hur lång tid tar allt?
Svärfar sa direkt att han ville byta sin trerummare mot något mindre. Så nu har hela helgen gått åt till att plocka hos honom. Först gick vi igenom alla kläder och lämnade massor till secondhand. Sedan har vi fortsatt med allt som ska slängas och varit flera vändor till sopen. Igår höll vi på i sju timmar och var helt slut på kvällen. Idag har vi inte hållit på lika länge, men är slut ändå. Idag har vi börjat gå igenom alla köksgrejer och satt ut mängder med annonser. Lite har vi faktiskt redan sålt, men massor är kvar.
En himla tur att det är dax för loppis snart. Söndagen 6/3 kl 11-14 i Tumba Gymnasium. Kom och fynda!
Min svärfar är inte alls sentimental och fastnar inte i saker, det gjorde däremot svärmor. Han vill inte spara någonting och kan tänka sej att bo väldigt litet, bara det är nära oss. Så vi tar skåp för skåp, hylla för hylla, han bestämmer och vi hjälper till att ta bort sakerna. Det får gå i den takt det går.
Det är sorgligt, men känns ändå bra att kunna hjälpas åt. Det är alltid sorgligt när en älskad person går bort, men just nu är det en lättnad att veta att svärmor inte lider längre. Hennes situation var viktigare än vår, vi är ändå hyfsat ok. Men just nu önskar vi att husbilen hade en extra säng, så vi kunde ta med oss svärfar på våra resor. Vi vill inte gärna lämna honom ensam en längre tid. Får se hur vi löser den biten.
Humöret går lite upp och ner, det är ju så med sorg, men mest är vi bara trötta. Det är så mycket man måste ta tag i och man vet inte ens var man ska börja. Jag hoppas att lite klarnar när Martin och hans pappa träffat begravningsbyrån, de kan ju sånt här. Men varför finns det inga enkla manualer? Var ska folk i kris vända sej?
Det enda vi egentligen vet är att en begravning ligger 3-4 veckor bort i tiden och kostar minst 25 000. Bara det är ju helt galet! Och att det tar minst 8 veckor innan skatteverket ens börjar med ens ärende. Det är alltså dyrt med begravning och allt pappersarbete tar lång tid. Resten ska jag ta reda på längs vägen… sen blir det en manual!
Mitt råd till er alla just nu är att prata med era nära om hur ni ser på begravningar. Vill ni kremeras, ska det vara kistbegravning och minnestund, strös i minneslund eller urnsättas? Fyll i Vita Arkivet, för säkerhets skull.
Hur ser ni på donationer, fyll i donationsregistret. OM ni skulle hamna i samma situation som min svärmor och inte kunna förmedla era önskningar, berätta för någon eller skriv ner om ni vill återupplivas till varje pris eller ej, vem som ska föra er talan mm mm. Fyll i en framtidsfullmakt, den gäller inte överallt – men på många ställen. Prata med er bank om ni vill vara helt säkra.
Skriv ner konton och lösenord. Till banken, till er telefon och konton på sociala medier. Lista prenumerationer. Underlätta så mycket ni bara kan för den som är kvar. Skriv testamente och se till att ha alla papper i ordning. Spara till begravningen om det går, låter makabert – men de anhöriga kanske inte har de pengar som finns för att kunna uppfylla era önskningar. Å börja rensa! Ni behöver inte alla saker som ni har, jag lovar!!!
Det snurrar i min skalle just nu. Allt är så svårt! Det är första gången jag är inblandad på så nära håll, men jag vet ju att det blir fler tyvärr. Så jag kommer att återkomma i ämnet fler gånger. Ni är välkomna med tips och råd, ni som gjort detta förut.
Sista hela veckan i februari. Det är sol, regn och snö om vartannat, men det är iaf plusgrader nästan hela tiden och fåglarna sjunger som galna. Så våren är nog på g!
Vi bara väntar på torra vägar och en temperatur över 5 grader dygnet om, då drar vi! Jag har sällan längtat så mycket efter våren och att få bädda en säng… sängen i husbilen alltså 🙂
Tills dess kör vi på som vanligt med de dagliga promenaderna och hemmaträning. Sedan restriktionerna togs bort har livet förändrats en smula. Igen. Det onormala iom pandemin blev normalt rätt snabbt och nu ska man vänja sej med det gamla livet igen. Livet innan covid. Hälsotänket fortsätter dock så gott det går, vi kom ju så långt under pandemin och jag mådde så bra i kroppen. Det tänker jag göra även nu.
Som jag brukar säga så har begreppet hälsa rätt många delar, en är fysisk aktivitet, en annan sömn och ytterligare en är enligt mej glädje. Vi behöver skratta! Gör ni det?
Kosten är dock den viktigaste delen, detta äter vi nästa vecka:
Det mesta den här veckan är lättlagat och allt utom kräftorna passar i matlådan. Ni måste testa kycklingen med tomatsås, fisksoppan, tacogrytan och rulladerna – sååå gott! Här ska vi fylla frysen, så vi har till lunch på dagarna. Matlådor underlättar massor nu när vi bägge två jobbar hemma.
Äntligen kom jag iväg till optikern. Det sitter långt inne för mej att göra sånt 🙂
Mina förra glasögon funkade, men var ganska tråkiga. Nu var de dessutom både repiga och trasiga. När vi var i Spanien flög de iväg och kraschlandade, när jag tog av mej munskyddet, och gick i två delar. Superlim fixade det mest akuta, men nya var nödvändigt.
Jag gillar bling och vill ha bågar med det där lilla extra. Så jag kollade faktiskt upp bågarna först och valde optiker efter snyggaste båge. Å det var verkligen i sista minuten. Glasögonen gick helt sönder inne hos optikern. Så ärendet blev ännu mer brådskande kan man väl säga.
Jag anmälde glasögonen som skadade till försäkringsbolaget och fick faktiskt tillbaka lite. Glasögon är ju rätt dyrt, så det är ju inte helt fel att få tillbaka lite.
I tisdags kunde jag hämta dem, ett par vanliga och ett par solglasögon. Så skönt att ha det fixat! Nu behöver jag inte vara orolig för att de ska gå sönder och behöver inte putsa dem 27 ggr om dagen pga repor och slitage. Jag ser ordentligt igen!
Nu kan jag stryka en punkt på den långa listan. Så himla skönt. 3-4 år till nästa gång, i bästa fall 🙂
Nu är jag trött på gliringar och avundsjuka kommentarer! Bara för att vi har köpt husbil har vi definitivt inte råd med allt vi ser. Det handlar om prioriteringar!!!
Jag har drömt om ett liv i husbil så länge jag kan minnas. När jag förstod att Martin delade min dröm var lyckan total och planeringen tog fart. Redan innan Martin kom in i bilden försökte jag betala av så mycket jag kunde på mitt bostadslån och det blev förstås enklare när han hjälpte till.
De senaste 10 åren har vi betalat av så mycket vi kunnat och nu har vi nästan inget lån kvar. Under den här tiden har vi även rensat ur saker, möbler och annat som vi sålt, och sparat så mycket pengar vi kunnat. Dessutom lever vi väldigt sparsamt, har en gammal bil som används kanske en gång i veckan, köper saker begagnat, äter mat i säsong osv. Visst reser vi ibland, men även då försöker vi att hitta en prisvärd resa och har inget behov av en massa extra allt.
När vi gjorde slag i saken och realiserade drömmen, så hade vi en del att lägga kontant och lånade resten. I nuläget har vi alltså lån som vi betalar på, men ändå mindre i än många andra. Vår husbil är liten, den kostar inga miljoner – inte ens en… den kostar ungefär lika mycket som en ny bil. Hur många köper inte en ny bil? Får de gliringar? Kanske… jag vet inte. Eller alla som har ett fritidshus? Får de gliringar?
Men vi får alltså höra: ”En husbil har ni råd med men inte med xxx” eller ”Ni som har husbil har det ju tätt” osv osv… Vi har kämpat för att komma hit! Martin har omskolat sej i vuxen ålder och var tom tvungen att byta namn för att få ett jobb! Hans polska efternamn var ingen fördel i arbetssökandet, när han bytte tog det däremot fart. Vi lever så billigt vi kan, sparar och betalar av.
Vår husbil är vårt framtida hem! Det är vår dröm och den har vi realiserat. Kanske är det just det som sticker i ögonen på folk. Att vi gjort verklighet av en dröm. Att det vi kämpat för, numera står utanför vårt hus och skiner. Vi är definitivt inte rika, iaf inte i pengar, jag vet inte när man räknas som rik – men vi blir det kanske när huset säljs… där finns ju inga lån och då kan vi även betala av husbilen. Men idag: NOPE, NJET, NEJ.
Jag avskyr avundsjuka! Den är svart och ful! Tyvärr är det många som är drabbade. Många som har det mycket bättre ekonomiskt än vad vi har, konstigt nog. Varför kan vi inte bara glädjas med varandra? Vi har uppfyllt en dröm och är lyckliga, gläds med oss! Vi borde vara lite mer som Stampes mamma och vara tysta när vi inte har något snällt att säga.
För att ta det en gång till: Ja, vi har köpt husbil. Nej, vi är inte rika. Iaf inte på pengar – men på lycka 🙂
Senaste två veckorna har mest gått åt till en massa fix. Ni vet det där man måste ta tag i men gärna skjuter på… som att ringa samtal, boka tider osv. Skjuter man på det för länge blir det till slut mängder och så är det för mej just nu.
Från början var det corona som gjorde att jag helt enkelt ville vänta in ”bättre tider” istället för att springa iväg och dra på mej viruset. Jag hade några läkarbesök som jag inte tyckte var akuta, så jag avvaktade. Så pass länge att nu när jag har försökt att boka så får jag inte komma dit, (till hudmottagningen) jag måste ha ny remiss, trots att jag finns i registret hos dem sedan länge.
Min favoritläkare passade på att sluta mitt under pandemin, vilket också gjorde att jag inte riktigt visste viket ben jag skulle stå på. Skulle jag fortsätta på samma vårdcentral eller byta? Till saken hör att jag har åkt rätt långt för att träffa just min doktor, om jag ändå skulle börja om med en ny så skulle jag ju lika gärna kunna byta vårdcentral till en som ligger närmare. Det tåldes att tänka på…
När det meddelades att restriktionerna skulle tas bort fick jag eld i baken. Dessutom kände jag en knöl i ena bröstet, mina glasögonen gick sönder helt och jag bet sönder en tand – det var dax att ta tag i den där ”måste-fixa-listan”. Så det gjorde jag!
Jag försökte få tid för mammografi, jag trodde ju att det bara var att ringa. Särskilt som jag ändå borde bli kallad när som helst. Det var det inte… jag var tvungen att först träffa läkare på min vårdcentral… så i måndags förra veckan var jag till vårdcentralen (den som är långt bort) och fick träffa en helt färsk läkare. Det var bara att dra min sjukdomshistoria, hon kände på knölen och skickade remiss till mammografi. När jag försökte få hjälp med en ny remiss till hudmottagningen var det tvärnej. Det krävdes ett nytt besök för det, hos min husläkare. Jaha… jaja… den där nya husläkaren som jag bara träffat en gång och som inte heller känner mej… hmmm.
Dessa blir mina nya solglasögon. Bild snodd från Synoptic.
Jag gav upp lite och tänkte fundera under tiden som jag väntar på den där remissen till mammografin. På tisdagen var jag iaf och kollade ögonen och hittade otroligt nog två bågar utan några större problem. Jag AVSKYR att titta på bågar, alla är ju sååå tråkiga! Men nu tittade jag på utbudet innan jag bokade tid och hittade ett ställe med lite bling. Mina gamla glasögon gick bokstavligt talat i två bitar inne hos optikern, så hon tipsade om att kolla med min försäkring om ersättning. Å se på sjutton! Jag fick faktiskt tillbaka några kronor efter hennes tips, så jag blev inte helt skinnad när jag köpte de nya – trots att jag har progressiva glas. Nu hoppas jag bara få dem snabbt! Optikern lagade mina gamla så gott hon kunde och skrev AKUT på den nya beställningen.
Sanningen är att jag mår rätt kasst just nu. Jag började fundera på mitt mående och när jag satte ihop ett och ett så insåg jag att det nog måste handla om min sköldkörtel. Jag måste nog höja min medicin. Så jag ringde faktiskt och bokade en tid för att träffa min nya husläkare och fick en tid i mitten av mars. Hos en annan, som jag inte träffat förut… suck! Men ok… jag mår piss och behöver hjälp.
När man har hypotyreos ska man lämna prover innan man kommer, när sköterska bestämt hävdade att så inte var fallet blev jag typ galen… jag bad (mer beordrade) henne att fråga läkaren och efter en stund kom ett sms om att jag hade rätt. Detta är inte första gången, så jag fick lite nog… det var lixom droppen, så nu tänker jag byta vårdcentral! Ska jag berätta hela min historia igen och igen och bli irriterad, så kan jag lika gärna göra det i närheten. Så nu har jag listat om mej till en vårdcentral i grannkommunen, inte min närmaste – där vägrar jag att gå.
Inte nog med allt det här snurriga, jag var iväg och skadebesiktade bilen också. Något som borde gjorts i höstas, men inte blivit av. Vi har en liten skada fram på bilen i nederkant på kofångaren. Inget större, men den måste bytas. Nu blev det äntligen av att anmäla till försäkringsbolaget och prata med verkstaden. Så nästa måndag lämnar vi bilen och får detta fixat, sen ska den göras iordning och säljas.
Det är fortfarande en massa kvar att fixa, men visst har jag varit effektiv! Nu undrar ni säker över den där knölen i bröstet? Både jag och läkaren tror att det är en liten fettknuta, jag har haft en sån förut – men den ska kollas upp och tas bort oavsett. Jag är inte orolig, men jag har cancermarkörer i blodet och anlag för bla bröstcancer så jag måste ha koll. Det är därför jag behöver den där remissen till hudmottagningen.
Så nu är det bara att vänta in kallelser till olika ställen, hämta upp mina nya brillor så fort de kommer och fortsätta beta av den där lååååånga listan med saker att fixa. Så håll nu tummarna för att jag får en bra husläkare på den nya vårdcentralen, gärna en snäll farbror som lyssnar. Jag fick några namn och har iaf önskat en sån. Så får vi se när jag får tid där, det lär väl ta en halv evighet… suck igen. Just det, jag skulle fixat den avbitna tanden idag, men tandläkaren var sjuk… 😛
Är jag den enda som är trött på kylan? Min kropp är inte gjord för vinter, den vill ha sol och minst 20 grader varmt. Nu är det istället tre lager kläder och tungt som sjutton när de dagliga promenaderna ska tas. Men men, bara veckor kvar till våren nu 🙂
Ut på promenader kommer vi otroligt nog trots kylan och kläderna, fortfarande två gånger om dagen. Men det är helt tack vare maken som pushar mej, annars hade jag stannat inne i värmen. Träningen däremot är det inga problem med alls, den gör jag ju i mitt solgula träningsrum, där det är varmt och skönt.
När man tänker hälsa så är det ju rätt många delar som ska stämma, fysisk aktivitet är bara en av dem, återhämtning, kost och skratt är några andra. Får kroppen inte vila blir det katastrof i längden, bra kost vet vi alla hur viktigt det är – men även att skratta ordentligt behövs också. Det var det där med balans, som ibland kan vara rätt svårt – men så viktigt.
Hela veckan är hyfsat snabb- och lättlagad och det mesta funkar även i matlådan. Så passa på att fylla frysen till dagar då man hellre gör något annat än står vid spisen. HÄR finns tips på mat som passar till Alla Hjärtans Dag.
Vi står rätt mycket vis spisen just nu och hittar på mängder med recept och det mesta blir så där herrejössesgott! Så ha koll på Du i Fokus, där kommer nya recept varje onsdag och lördag.
