Gomorron från Nyköping! Som vi längtat efter att få rulla iväg med husbilen Peppe igen. Förra helgen skulle vi åka, men stötte på hinder. Helt plötsligt öppnade sej en möjlighet att åka iväg den här helgen. Men allt såg väldigt osäkert ut in i det sista.
Väder och sjukdom rår man inte på, särskilt inte annans sjukdom. Vädret skulle bli perfekt, men bara timmar innan avfärd kom nya besked om sjuk anhörig som gjorde att inte bara vår helg, utan hela vår situation, fick omvärderas. Mer kan jag inte säga om det just nu.
Vi beslutade iaf att så länge läget är hyfsat stabilt så åker vi. Målet var Nyköping, så vad som än händer, är vi bara en timma bort. Händer inget har vi i bästa fall fått lite återhämtning, händer något får vi åka hem. Hittills har det iaf varit lugnt och vi har sovit gott inatt.
Vi kom iväg vid 16-tiden och lyckades återigen sno sista platsen (bilden är tagen nu på förmiddagen när nästan alla åkt iväg). Vi börjar bli bra på att ta sista platsen nu 🙂
Vi står på ställplatsen Nyköping Hamnen, inte att förväxla med Gästhamnen. Här får åtta husbilar plats, med hamnen bara 20-30 meter bort. Jag kan lova er att utsikten i morse var rätt härlig och det är den vi har från vår rullande kontor idag och imorrn.
Vi gick en tur runt området redan igårkväll. Nyköpings Hus ligger bara ett stenkast bort, ån ett stenkast åt andra hållet. Att gå längs ån var ljuvligt, särskilt som solen gick ner och folk stod och fiskade överallt. Samma sak såg vi på morgonpromenaden, folk i alla åldrar och nationaliteter fiskar och de får massor med fisk! Fiskekort krävs, det måste jag lägga till, så ingen bara ställer sej och fiskar och sedan blir arg på mej 🙂
Vi kom alltså iväg och jag känner att pulsen är på väg ner. Solen skiner, det är redan 17 grader trots att klockan bara är 10 och vi nått en bit in i september. Nu ska jag jobba lite, sen sätta mej i solen och läsa klart en bok som ska recenseras. Ikväll upptäcker vi mer av stan igen.
Bor ni i Nyköping eller känner till stan väl? Ge oss tips på saker att se och göra. Följ oss gärna på vårt äventyrskonto på instagram @jikitaspaaventyr
Vet ni om att det är kyrkoval snart? I alla fall för den som är medlem i Svenska Kyrkan. Det är inte jag, men jag jobbar gärna med valet ändå. Jag tycker det är roligt att jobba med förtidsröster och med själva valet, oavsett om det är kyrko-, EU- eller Riksdagsvalet. Dessutom ger det en bra extrapeng 🙂
Jag tror att jag jobbade mitt första val som valförrättare år 2000, då till EU – men det kan ha varit tidigare. Sedan dess har jag jobbat i alla kyrko-, EU- och riksdagsval på nåt sätt.
Ibland har man suttit halva natten på valdagen och räknat röster. Då har man alltså först jobbat sedan kl 8, tagit hand om röstande till kl 20 och sedan försökt hålla sej hyfsat klar i skallen för att räkna tusentals röster fram till kanske 12-01 på natten.
Senaste åren har jag dock bara jobbat med förtidsröster och den sk onsdagsräkningen i Riksdagsvalet och i fortsättningen kommer jag inte att jobba med riksdagsvalet alls. Det är för mycket tjafs, valdagen är för lång och för mycket folk, så det orkar jag helt enkelt inte längre. Jag saknar det lite grann, till slut var faktiskt hela familjen inblandad – så åkte vi på semestern för pengarna vi tjänade. Men allt har ett slut, heter det ju så fint…
EU-valet är enkelt, bara ett val, få som röstar och snabbjobbat. Kyrkan är ungefär likadant, fast det är tre val . men roligt och lättjobbat. Dessutom är det bättre betalt i kyrkovalet än de andra, sånt är ju trevligt. Vad är det som är så kul då? Jo, man träffar grannar och närboende som man kanske sett på länge, iaf jag som sitter i vallokalen där jag bor. Det är både roligt och intressant att vara med och arbeta för demokratin. Vi som jobbar brukar vara ett härligt gäng, som bara ses var fjärde år 🙂
Igår började förtidsröstningen. Jag och äldste sonen tjänstgjorde direkt de få timmar som förtidsröstningen har öppet över lunch. Jag kommer att jobba nästan varje dag, sonen jobbar när han kan för sitt ordinarie arbete. Jag trodde inte att det skulle komma mer än kanske en handfull röstande så här första dagen, men det kom ganska många faktiskt. Vi får väl se hur det bli kommande dagar.
Just i Kyrkovalet är många äldre och många som röstar med sk ombud. Det är ju ett alternativ när man inte orkar gå till vallokalen på egen hand. Då hämtar ombudet ett röstningspaket som innehåller valkuvert och blanka valsedlar som man skriver partinamnet på, samt ombudskuvert som ska bevittnas av två personer. Sen lämnar man det till representanter i vallokalen. Inte särskilt krångligt, ändå orkar folk tyvärr inte göra det. Det enda man måste vara noga med vid budröstning är att kuvertet ska vara bevittnat av två personer och vara igenklistrat. Svårare är så är det inte. Så hjälp gärna någon som du vet vill rösta men inte kan själv.
Jag är som sagt inte med i Svenska Kyrkan längre, av olika anledningar, och får inte rösta – men jobba får jag! Jag tycker att de val vi har är viktiga och att de som får rösta också har en skyldighet att göra det. Så iväg med er nu! Har ni inte fått hem ert röstkort eller slarvat bort det, går ni bara in på svenskakyrkan.se och ber om ett nytt.
Ni kan alltså rösta i förväg kommande två veckor, var som helst, eller på Valdagen i den vallokal som står på ert röstkort. Plättlätt, eller hur!
Som jag längtat efter att få skriva de orden. Vår altan, trädäck, soldäck – kalla det vad ni vill – är äntligen färdigt. Efter fyra månaders byggande har vi lagt tillbaka skruvdragaren på sin plats och lämnat tillbaka sågarna. Äntligen färdiga!
Från början skulle altanen även bli en spång runt ett av hörnen på huset med inbyggd trapp till entrén. Men när vi redan i våras hörde att det befarandes bli brist på trätrall, och annat kom i vägen, enades vi om att bara bygga altan. Den skulle bli drygt 25 kvm, så det var ett stort projekt bara det. Å det var egentligen inte bara en altan, eftersom vi för att få plats med den även var tvungna att flytta på en rabatt och börja dränera runt huset också.
Så direkt när tjälen släppte i våras började vi med att gräva ur rabatten som går i vinkel runt huset. Där ligger svindyr sten, som vi förstås ville behålla. Den delen av rabatten som går där altanen var planerad togs bort, växter flyttades och stenen las åt sidan så länge. Vi grävde ur, fyllde med grus och ny jord, målade betongsockeln, lagade ett hål och gjorde snyggt där rabatten skulle vara kvar. Bara detta tog ju hur lång tid som helst, vi flyttade ungefär 2 ton sten, tror jag vi räknade fram.
Sen tog vi ett par dagar byggledigt innan vi fick hjälp att sätta första regeln i väggen och började märka ut var grunden och reglarna skulle gå. Å sen råkade vi köpa en husbil och hela arbetet avbröts. Då blev vi nämligen i akut behov av en parkeringsplats och fick snabbt bygga en sån på framsidan.
Nu var trallbristen en verklighet, så medan vi byggde parkeringsplats la vi lite halvhjärtat grunden på baksidan. Vi valde att bygga på stenplattor istället för att gräva ner stolpar, bla för att det är enklare men också för att jag ville ha en så låg altan som möjligt. Nu blev den ändå inte så låg, men men…
På grund av virkesbrist lät vi allt bero och drog iväg med husbilen istället. Men direkt när vi kom hem satte vi igång på riktigt igen. Grunden tog långsamt form. Det är första gången vi bygger något själva och vi hade bara ett par timmar varje kväll och helgerna att jobba på. I augusti var vädret rätt ostadigt, så inte ens när vi hade tid kunde vi bygga pga regn. Så arbetet tog sin tid, men gick ändå framåt lite hela tiden. Jag krånglade också till det lite eftersom jag ville ha en inbyggd liten blomlåda och en inbyggd rabatt/köksträdgård.
Men till slut så stod ändå grunden där. Ramen var klar!!! Nu kunde vi äntligen börja skruva trallen och nu fanns det även trall att få tag på igen. Min pappa kopplade släpet och hjälpte oss att hämta virke, flera gånger… det går åt mycket till en så stor altan. 27 kvm (ca 4,20 x 6,50)blev altanen till slut, 52 plankor på 420 cm skulle vi ta hem. Bara att hitta 52 snygga plankor var en match. Sen var det bara att skruva och skruva och skruva. I fredags skruvade vi sista skruven i altan, ni var det bara fodren i lådorna och en trapp kvar. Detta fixade vi på lördagen. Vi var färdiga!
Vilken känsla. Efter så lång tid och så mycket frustration var vi äntligen färdiga. Trädgården städades, buskar, häcken och gräset klipptes, jord fylldes på och gräsfrön las ut. Nu får naturen göra det sista med gräsfröna, så nu är det helt ok med lite regn faktiskt. Vi har en jättestor altan, inte riktigt så låg som jag ville, men det är helt ok ändå. Vi får plats med långbord om vi vill och kan äntligen sitta tillsammans med barn och föräldrar på samma ställe utan att trängas. Och vi får plats med solsängar, vi ska bara hitta dem vi vill ha. Där ska jag ligga och läsa så fort vädret tillåter!
Jag tror inte ni kan förstå hur lättad jag är. De sista dagarna var jag så otroligt frustrerad att jag höll på att bli tokig. Det var hela tiden något som fattades eller trasslade. Skruvar som tog slut, vinklar som inte var helt räta, verktyg som inte funkade osv. Tillsammans med allt annat som trasslar runt oss blev det för mycket. Men nu är vi färdiga. Nu kan vi iaf släppa just den här biten och vi ska aldrig mer bygga något av den här storleken. 18 månader med konstanta renoveringar räcker. Tyvärr har vi en liten grej till som måste göras, men sen ska vi ha renoveringsfritt ett bra tag.
Jag är så otroligt nöjd med resultatet. Min STORA altan är färdig 🙂
Jaha, då är det alltså höst nu. Sommarmånaderna bara swishade förbi, juni regnade bort, juli var toppen, augusti regnade och blåste bort – enkelt sammanfattat. Vad det gäller vikten så har sommaren varit alldeles utmärkt, jag har stått still precis som planerat 🙂
Våren och sommaren är i mina ögon enkla när det gäller hälsotänket. Promenaderna blir fler och längre, det är nästan lätt att träna och går nästan av sej själv. Nästan alltså. Det är ljust, varmt och långa dagar. Sen kommer hösten, mörkret och väderväxlingarna, då lägger kroppen av. Värken blir värre och tröttheten nästan övermäktig vissa dagar. Livet med fibromyalgi lixom.
Jag skulle kunna ta värken och tröttheten som ursäkt för att inte träna och promenera, men varför? Då skulle jag ju bara må ännu sämre. Så jag kopplar på pannbenet och fortsätter framåt #fuckinggördetbara lixom 🙂
Taco kan se ut på många sätt, vi kör tacokryddad pulled chicken, egen tacokrydda såklart och ärtamole istället för guacamole – det är mycket lättare att hitta mogna ärtor än mogen avokado och det smakar faktiskt nästan likadant. Testa gärna och ge mej ert betyg.
Till bolognesen väljer man såklart vilken färs man vill, vi brukar ta quorn. Bolognesen, vitlökskycklinggrytan, kasslern och söndagens gratäng är kanon till matlådor så gör lite extra. Pulled chicken har vi alltid i frysen till sallader, wraps och taco.
Nu förbereder vi hösten och gör massor med matlådor. Så skönt att bara ta fram när fantasin och energin tryter.
Allt är ett enda stort kaos just nu. Jag känner mej som en marionett, upphängd i olika trådar som drar åt olika håll. Jag styr inte själv över det som händer och räcker inte till någonstans. 2021 är verkligen ett skitår!
För ett tag sedan berättade jag om en ”nära anhörig” som håller på att sabba sitt liv pga spel mm. Jag trodde det gick åt rätt håll, men det kom ett rejält bakslag. Det enda vi kan hoppas på nu är att en försäljning av bostaden ska kunna betala tillbaka alla lån och att personen ifråga får en ny diagnos och riktig hjälp. Ja, det finns en diagnos i botten, mer än en… men den behöver omvärderas.
När jag skrev inlägget om detta var det många som sa att jag inte kan rädda någon annan och att jag inte kan ta på mej någon annans börda. Så är det såklart. En person som inte vill räddas, går heller inte att rädda. Så kanske man kan tänka och sedan släppa allt, om inte personen står en väldigt nära. I vissa fall har man faktiskt inget val. Allt beror på vem personen är och vilket förhållande man har till denne. Jag kan inte titta åt ett annat håll och bara släppa taget, så gör man inte i min situation. Ni skulle fatta om ni visste omständigheterna, en dag kanske jag berättar allt. En av de där marionettrådarna sitter alltså fast i den här personens händer.
Vi har fyra äldre föräldrar. Min svärmor fick en stroke i somras, kom tillbaka snabbt och blev hyfsat återställd. Men är nu sjuk igen. Stroken satte igång något eller kanske flera saker i hennes kropp. Just nu vet vi ingenting och är väldigt oroliga. Inte bara för min svärmor utan även för min svärfar. De har haft 50 år tillsammans och har nästan bara varandra. Hur klarar man att ens älskade blir svårt sjuk och inlagd på sjukhus utom ens kontroll? Å pga pandemin får vi inte hälsa på. Här är två marionettrådar till, en för svärmor och en för svärfar. Just nu vilar vi i vetskapen om att allt ändå är hyfsat stabilt.
Min egna föräldrar har makten över två trådar till. De blev sjuka i covid och inlagda hela februari i år. Att ha en förälder inlagd funkade sådär, att ha två – funkade inte alls. Man blir som en slags sambandscentral för alla; vården, familjen, vänner, bekanta och dessutom mellan de två som låg på olika avdelningar. De är fortfarande inte återställda och kommer kanske aldrig att bli.
De sista två trådarna bestämmer pandemin och vädret över. Dessa två är ju svåra att råda över, precis som sjukdom i övrigt såklart. Vad det gäller pandemin så är det som det är. Å det kan man ju säga om vädret också, om vi inte stått med vårt bygge eller min kropp som gör ont vid väderomslag och dåligt väder. Men nu är bygget inom kort otroligt nog färdigt, bara en trappa kvar att bygga. Sen kan regnet ösa ner om det så vill! Då bryr jag mej knappt om värken heller, då är iaf bygget klart.
Å när trädäcket var färdigt var ju tanken att vi skulle städa trädgården och gör ordning för hösten. Sen skulle vi dra iväg med husbilen igen. Idag alltså. Nu blir det inte så. Vi har inte samvete att lämna svärfar ensam hemma med oron, ingen av oss skulle nog heller njuta av turen. Marionettrådarna drog åt varsitt håll igen… Blir läget bättre kanske vi kan dra iväg nästa helg, annars blir det inte förrän sista helgen i september, men då kanske det är för kallt. Det återstår att se, men än en gång drar vädret i en av trådarna som den gjort sedan i våras.
Här står jag alltså med armar och ben åt alla håll. Vi har försökt att fixa livet för oss med jobb och ekonomi. Drömmen/husbilen, bara står där ute och väntar på oss men vi kan inte åka. Det är ju inte så att jag inte vill ställa upp eller hjälpa till, det känns bara som om jag befinner mej överst på ett korthus och allt håller på att rasa. Som om jag själv inte bestämmer över mitt liv och allt händer just precis nu och samtidigt. Inga små grejer som reds ut fort, utan allvarliga saker som tar tid att komma till bukt med.
När jag är på ett håll, drar någon annan i sitt snöre. Hur jag än gör och var jag än befinner mej så räcker det inte. Jag är hela tiden på väg och hinner aldrig fram helt. Det är tur att Martin håller fast mej då och då, så jag får andas ut ibland. Nu börjar stressen ta tag i mej och i mitt fall är det livsfarligt. Jag kan processen, kroppen stänger av och det brukar börja med hörseln, sen balansen osv. Hänger det bara på mej kan jag stoppa i tid, nu gör det inte det. Inte en enda grej kan jag påverka!
Som grädde på moset fick jag veta att en bekant fått en stroke, han är bara 5-6 år äldre än mej. Vem vet vad som händer imorrn. Jag vill leva. Jag vill inte vara en marionett i händerna på andra, men hur sjutton ska jag ta mej loss. Allt som händer just nu är det ingen som rår över, problemet är att allt händer på en gång. Å jag anar att detta inte är allt, hösten brukar alltid komma med mer skit och det är därför jag avskyr den!
Ibland har man inget val. Eller jo, jag skulle ju helt egoistisk bara kunna skita i allt, ta husbilen och dra, men det gör man ju inte när familjen är inblandad. Så nej, jag har inget annat val än att fortsätta sprattla ett tag till. Det är absolut inte synd om mej på något sätt, jag tycker bara att vi har fått vår kvot av skit nu. Å då har jag inte ens berätta allt… Kan vi inte bara få ta itu med det vi har och samla lite energi, så vi orkar ta även det som komma skall. För mer kommer det, var så säker..
Jag har ju glömt att berätta om vinprovningen förra veckan. Vi var inbjudna att tillsammans med Kroatiens ambassadör i Stockholm testa fyra olika kroatiska viner. Det var så himla mysigt!
Vi skulle kliva på ångbåten Enköping vid Nybrokajen 17.30. Jag hade gott om tid på mej, så jag passade på att ta en pressvisning på vägen, innan jag mötte upp Martin. Förr var detta vardagsmat, men nu är det värsta grejen att åka iväg på något och dessutom träffa folk.
Fulla av förväntan gick vi ombord. Där tog gamla bekanta emot oss, kollegor och vänner. Det blev faktiskt en kram, men bara en! Det är lite konstigt hur man hälsar på folk nu, en vinkning eller svepning med handen. Många ska göra ”fist bump” eller hälsa med armbågen, men det är inte riktigt min grej. Men sen finns det en och annan som bara ska ta i hand och inte har någon förståelse alls för att man avböjer.
Detta var en kväll för frilansskribenter och influencers, vi tillhör bägge kategorierna numera men jag räknar oss som frilans. Martin och jag satte oss vid ett bord och fick snart sällskap av en redaktör som jag kanske lyckades sälja in ett par jobb till. Det är mycket sånt som de här träffarna går ut på, att bekanta sej med något nytt och knyta kontakter.
Den här gången var det alltså vin som gällde, fyra olika viner från två olika vingårdar. Det roliga är att ett av dem såg jag för länge sedan och tänkte be att få testa för att skriva om, mest för att etiketten var så cool, men det blev inte av. Så detta blev ju alldeles perfekt! Att få testa ett vin man länge varit nyfiken på är skoj!
Efter presentationen på nedre däck, gick vi upp på övre däck där vinerna skulle provas och vi skulle få lite mat som passade till. Vädret var rätt kasst, men så härligt det var att åka båt igen! Dessutom världens äldsta ångbåt som fortfarande går i trafik. Inte illa!
Vi började med två vita viner från vingården Kutjevo från Slavonien i norra Kroatien. Druvan är Grasevina som vinet även är döpt efter, bägge från 2020 och ungefär likadana men den ena var en Premium med lite högre socker- och alkoholhalt.
Sen fick vi prova två röda viner, bla den med den coola etiketten. Vinet jag varit nyfiken på heter The Dalmatian Dog och kommer från Testament Winery som är Kroatiens första svenskägda vingård. Vingården ligger vid kusten, strax norr om Split. Vi har alltså varit alldeles i närheten, men inte haft en aning. Nästa gång ska vi absolut åka dit! Vingården ligger i regionen Dalmatien, det förklarar väl det mesta när man ser etiketten.
Jag har inte helt lärt mej att dricka rött vin än, så min favorit blev den andra vita. Jag gillar söta viner och den var ju lite sötare. Men The Dalmatian Dog var inte dum den heller och det var ju himla spännande att till slut få smaka den. Det blev Martins favorit. Det andra röda var Testament Babic, bägge fruktiga med körsbärstoner men den första drar lite mer åt lakrits. Fyra goda viner och den med hunden är ju en kul gå-bort-present 🙂
Till vinet fick vi mat med kroatiska smaker och nog blev man bli ressjuk. Vi brukar ju åka till just Kroatien på hösten och vara med på VM i Olivplockning. Årets roligaste händelse, med de härligaste människorna i världen. Men det blir nog inget i år heller…
Jag vet inte vad ni vet om Kroatien och om ni varit där, men där finns så mycket att se! Vår favoritstad är Trogir, som ligger bara en kvart från Splits flygplats. Det är som Venedig i miniatyr, sååå mysigt. Split är väldigt mysigt också, men alla hamnstäder har väl något särskilt antar jag. En annan favorit är Postira på ön Brac, det finns inte mycket som slår att ta båten över och mötas av den vackra ön. Vi har sett en del, men har mycket kvar. Vi vill gärna se fler öar, särskilt den där man spelade in Mamma Mia.
Den där vinprovningen drog igång en himla massa! Både längtan efter att kunna kryssa fritt igen, vinprovningar IRL istället för att sitta hemma framför en skärm och smaka, träffa folk – både nya och gamla bekanta, att resa och uppleva nya platser eller gamla också för den delen och testa nya smaker. Det var verkligen en kväll som gav mersmak 🙂
Jag orkar knappt skriva det här, men känns som nödvändigt att på något sätt avsluta sorgeåret. Idag är det ett år sedan vi tog avsked av vår älskade pälsboll och pussade honom på nosen sista gången. Ett år, fortfarande gör hjärtat ont.
Den lilla borderterrierkillen kom till oss onsdagen den 1/4 2007 och fick namnet Baileys. Han blev direkt medelpunkten i vår familj och alla som träffade honom älskade den lilla tokstollen. Han charmade alla.
28/8 2020 hade han varit kräksjuk ett par dygn och vi kände att han orkar inte mycket mer. Sedan en tid tillbaka hade han blivit påtagligt äldre i sättet och nu var livsgnistan i stort sett borta. Buset i ögonen fanns inte längre. I samråd med veterinär, som kände honom, tog vi vårt livs jobbigaste beslut. Han skulle slippa lida.
Vi fick helgen på oss att ta avsked. Medan pälsbollen själv låg i soffan ute på altan och mådde hyfsat bra, med alla som kom och hälsade på och bara brydde sej om honom, hade vi helvetet på jorden. Hur tar man avsked av det finaste man har? Hur tar man den sista promenaden utan att bryta ihop? Hur kan man ens sova sista natten? Hur överlever man bilresan till och från veterinären den där sista gången?
På nåt jäkla sätt går det. Men det kommer väldigt mycket tårar, nu med… Man tar den sista promenaden, går långsamt och låter pälsklingen bestämma. Han lät oss sova sked nästan hela sista natten, han som nästan slutat sova i vår säng. Och visst kunde vi bett veterinären komma hem till oss, men vi ville ha ett levande minne av honom i vår hem – inget annat. Så vi packade i oss i bilen, men nu fick han sitta i husses knä istället för bak i buren. Sen låg vi tillsammans på golvet hos veterinären, medan han långsamt försvann ifrån oss. Att åka därifrån var något av det svåraste jag gjort. Kopplet slängde vi i papperskorgen på vägen ut.
Jag har gråtit så jag tappat andan. Så jag nästan fått panik. Jag trodde aldrig att tårarna skulle ta slut. Jag trodde aldrig att jag skulle sluta sörja honom. Det tog ett par veckor, tills vi fick hem hans urna faktiskt, innan det värsta var över. Sen blev sorgen mindre vass för varje dag som gick. För saknaden och sorgen försvinner aldrig, den blir bara lite mindre vass. Men efter ett tag blir de bra dagarna fler än de dåliga.
Nu har det gått ett år. Saknade är fortfarande påtaglig. Huset är lixom inget riktigt hem utan pälsbollen. Vi har gjort om i vardagsrummet och bla slängt ut soffan som vi myste i. Då behöver vi iaf inte påminnas om det varje tv-kväll. Nu har vi två massagefåtöljer istället och inte ens någon soffa att mysa i. På golvet ligger fluffiga mattor som han hade älskat, men eftersom han ofta var dålig i magen (och kräktes mycket) valde vi bort såna.
Han älskade att ligga på trappen på baksidan. Där satt vi och åt frukost tillsammans så fort vädret tillät. Den är också borta nu. Där finns istället ett stort trädäck och snart en ny trapp, med gott om plats att ligga på. Han hade älskat det. Ingen kunde njuta som vår pälsboll.
Trots att Baileys är otroligt saknad, och hemmet inte är komplett utan hund, så blir det ingen ny. Ingen kan såklart ersätta honom. Däremot blev det en husbil, som han inte alls hade trivts i. Livet går trots allt vidare, även om det var helt omöjligt att se den där dagen förra året. Jag slutade gråta, men med ett och annat återfall… och jag är faktiskt glad igen. Idag lever vi ett helt annat liv, som också är bra – men på ett annat sätt. Vår pälsboll glömmer vi aldrig!
Inte blev det mycket läst under tiden i husbilen, desto mer sedan vi kom hem. Sju böcker har jag plöjt igenom, fyra av dem ska jag tipsa om den här gången. Fyra stycken som jag verkligen tycker att ni ska läsa!
Jag brukar lägga upp en hög med 5-6 böcker, varannan deckare – varannan feelgood, och sen trycker jag in lite annat däremellan. Men så ibland kommer en ny bok i brevlådan som jag bara måste läsa direkt, så var det den här gången. När första delen i Morden på Österlen kom, så la jag den direkt överst – det jag sett om boken innan lät ju bara för bra för att vara sant. Men det var det inte!
Jag älskar de la Mottes böcker och jag gillar det jag hittills har sett av Måns Nilsson, en kombo borde vara helt i min smak. Å det var det! Feelgoodcrime vet jag inte om det finns som genre, om inte så har jag uppfunnit den nu. Kan mord vara mys… japp, det tycker jag! Det har både Christoffer Holst och Carin Hjulström visat, nu gör de la Motte och Nilsson det också.
Alla som sett Morden i Midsumer vet vad jag pratar om. Det är mysigt, men så kommer lite mord emellan lixom… å precis så är Morden i Österlen. Döden går på visning är den första i serien, och handlar om den lite Poirot-liknande utredaren Peter Vinston. Vinston är på semester i Skåne, säger han, men är egentligen sjukskriven, när han snubblar rätt in i ett mord och får bistå den lokala polisen och kriminalaren Tove Esping. Såklart tycker de inget vidare om varandra, men är så pass hängivna sitt arbete att de hittar ett sätt att samarbeta och långsamt blir det ändå någon slags vänskap.
Jag älskar det! Det är lite Poirot, Midsumer, svenska landskap och en intrig som iaf inte jag lyckas klura ut förrän alldeles i slutet. Jag ser redan fram emot nästa del.!
Jag vill nog säga att den här boken är en blandning av “Forrest Gump” och “Hundraåringen”, allt som kan hända händer och huvudpersonen själv är fullständigt ovetande om allt kaos som skapas på vägen. Det är roligt, fullständigt osannolikt, kärleksfullt och tänkvärt. Allt på en gång.
När Vera Malm fyller arton år dör hennes morfar. Det är hos honom hon har växt upp, det är morfar och gården som varit hela hennes väld och det enda hon egentligen känner till. Plus Ella såklart. Nu kastas hon ut i ett Sverige hon vet alldeles för lite om. Enligt morfars önskan beger sig Vera till Stockholm där hon får bo hos en man som ser exakt ut som morfar men han är en otrevlig kopia. Hon får dessutom lära känna en politiker som bara vill göra gott, en före detta värsting och en tjej som kan allt om influencers. Det blir en resa som kommer att förändra inte bara Vera och de människor som hon träffar, utan hela Sveriges framtid. Ingenting är sig likt efter att man har fått möta Vera Malm.
Småputtrigt och massor med moralkakor, men även en del igenkänning och lite tänkvärt. Totalt osannolikt såklart, men ger därför en del gapskratt på vägen. Jag gillar den!
Anders Knutas är på jakt igen! Efter en mördare såklart. Den här gången har två Stockholmspojkar, på höstlov på ett grådisigt och stillsamt Gotland. Kommissarie Knutas drar igång en jakt efter pojkarna i en intensiv kamp mot klockan. När så kroppen efter en antikvarie på Fornsalen spolas upp på en strand norr om Visby finner polisen skäl att leta samband. Hur pojkarna hittas är en riktigt ruskig historia…
Det handlar om passion och besatthet, sanningar som måste döljas och hur allt kan gå riktigt riktigt fel.
Mari Ljungstedt är som vanligt brilliant med sin penna! Det är välskrivet, lättläst, målande beskrivningar både av karaktärer och miljöer. Mördaren är inte självklar, men den här gången listade jag ändå ut det lite innan upplösningen. Detta är 16:e boken om Knutas, jag har inga problem med 16 till 🙂
Detta är den tredje fristående delen i serien Cold Case som baseras på verkliga fall. Bara det är ju extra spännande. Precis som dagens första boktips, utspelar sej även denna bok på Österlen. Det är nog lika farligt att bo där som i Midsumer 😛
Den här gången sätter en mordbrännare skräck i de boende på Österlen. På offrens utbrända hus hittar polisen siffror som man tror förövaren målat dit. En överlevande kvinnas berättelse ger kriminalinspektör Tess Hjalmarsson en flashback till ett fall hon misslyckats med i början av sin karriär.
Tillsammans med kollegan Marie Erling och den väldigt specielle profileraren Carsten Morris jagar Tess en gärningsman besatt av hämndbegär. Snart hotas även Tess egen trygghet tillsammans med den nya kärleken i huset på Österlen. Det förflutna har kommit ikapp henne och hon själv verkar stå på mordbrännarens lista.
Bara vetskapen av att det finns en verklig historia bakom detta gör hela berättelsen rätt ofattbar. Att det bara finns så onda människor. Jag har läst alla böckerna i serien och kommer att läsa resten också, hur många som än skrivs. Tina Frennstedt skriver ju så otroligt bra och griper tag i läsaren från första raden. Glöm att få något som helst gjort innan boken är utläst!
Mest mord och mordgåtor den här gången alltså. Nästa hög ligger strax genomläst, då blir det mer varierat. Bara ett mord, men ett dubbelt… och min favoritgenre: en biografi! Åsså lite feelgood på det, jag har så mycket läsvärt att tipsa om!!!
Hoppas mina tips ger er lite nya idéer om vad ni ska läsa nästa gång 🙂
Vilken härlig värme vi hade under Juli, sen tog det bara slut… Jag älskar värme, bäst är när tempen orkar upp i 25 och lite till, men jag vet ju att jag är ganska ensam om att känna så…
Nu har allt kört igång ordentligt verkar det som. Jag sitter fortfarande mest hemma och jobbar, precis som maken – men nu har jag varit på några grejer i stan och Martin har jobbat från företagets kontor ett par dagar. Efter 18 månader tillsammans på heltid är det jättekonstigt att vara ifrån varandra. Vi har ju trivts väldigt bra på det sättet, med vår corontän .
De dagar vi är hemma tar vi fortfarande våra dagliga promenader morgon och kväll och äter lunch och middag tillsammans. Jag tränar i mitt träningsrum tre dagar i veckan, om jag inte är på något möte. Same same sedan mars -20 lixom och vi räknar med året ut även om det blir lite fler event nu. Under pandemin har bägge gått ner i vikt och fått en betydligt bättre hälsa över lag, hälsoarbetet slutar inte även om pandemin snart är över.
Lunch och middag ja… förra året blev jag tillfrågad om mina favoriträtter, så jag spaltade upp dem HÄR. De stämmer nog fortfarande 🙂
Här är veckans matsedel, dock bara med middagar – som vanligt:
(Färger och siffror är för dem som följer Viktväktarnas kostprogram)
Söndag: Dillkyckling (Grön 3, Blå 1, Lila 1 plus potatis)
Den här veckan är det såååå god mat!!! Måndagens pasta är plättlätt, fisken är kanongod, gratängen superb till matlådor och den där melonsalladen är en riktig fullträff! Nu ska det i värsta fall bli ösregn på lördag, men grilla kan man väl göra ändå 🙂
Vi tuffar alltså på som vi gjort senaste året, med den skillnad att vi nu faktiskt har några grejer att göra utanför hemmet igen. Men livet är ju långt ifrån ”normalt”, frågan är väl vad som är normalt och om vi inte fått ett nytt sånt?
21 dagar hade vi varit ute när det roliga lite abrupt tog slut. Vi som skulle vara ute iaf 3-4 dagar till tog beslutet att åka hem… återigen blev planerna ändrade pga väder.
Nöjda och belåtna, men väldigt trötta, var vi alltså tillbaka efter en heldag på Visingsö. Molnen började dra ihop sej, det blev lite kyligt och vinden ökade. Vi tittade på kommande väder och det var ju igen höjdare precis. Det där med rejäl vind hade vi redan upplevt på Öland och ändrat planerna för. Nu var det tydligen dax igen.
Planen var att åka vidare till Nyköping och Stendörren och stanna där någon natt på vägen hem. Men när vädret varnar för hård vind och massor med regn, så känns det inte så lockande. Det där regnet skulle dessutom ligga kvar i flera dagar, så vi bestämde oss rätt snabbt för att packa ihop och åka direkt hem istället. Surt, men men… Inte mycket att göra. Vädrets makter har man inte mycket att sätta emot, tyvärr.
Så efter 21 underbara dagar ”på rull”, svängde vi in på vår gata i Tumba igen. Sedan dess har det varit full fart, men fortfarande styr vädret nästan allt vi gör. När vi kom hem var det nämligen dax att sätta igång med altanbygget på riktigt. Idag är det faktiskt 21 dagar sedan vi kom hem, hur kan 21 dagar se så olika ut. Bägge varianterna har gått jättesnabbt, men de 21 ute på vägarna har varit betydligt mysigare än de 21 hemma.
Vi har byggt altan nästan hela vår vakna tid, sedan vi kom hem, iaf när Martin inte jobbat och när det varit uppehåll i regnandet. Ett par timmar varje kväll och så mycket som möjligt på helgerna. Varje gång vädret satt stopp har frustrationen varit stor. Vi vill ju bara bli färdiga så vi kan åka ut igen, men då vill vi ju samtidigt ha hyfsat väder. Så lagom kul att vara ute med husbilen 3-4 dagar och bara ha regn… så det hoppar vi över.
Nu är iaf ramen runt altanen färdig, sen ska vi ”bara” bygga in jordgubbslandet innan det är klart att börja skruva trall. Det värsta är alltså gjort, trallen går rätt snabbt. När vi inte har byggt har jag skrivit ikapp så mycket jag hunnit och Martin har redigerat film. Alla filmer från sommaräventyret kommer upp på Youtube vartefter. Ni får gärna följa oss HÄR.
Senaste veckan har hösten satt igång på riktigt. Martin har jobbat från kontoret i stan ett par dagar, jag har varit på ett par pressvisningar och vi har varit på vårt första gemensamma event på 18 månader. Igår var vi på vinprovning med middagskryssning, tema Kroatien. Ni som följer med på instagram har sett bilder under hela veckan. Sååå mysigt! Men så konstigt att träffa folk igen 😛
Snöpligt slut på sommaräventyret alltså, men livet rullar på. Vi är hemma, men längtar bort. Nu hoppas vi på regnfritt i helgen, så vi kan bygga klart. Sen drar vi igen!
Det var äntligen dax! Ytterligare en av sommarens höjdpunkter. Jag skulle äntligen få se hela Visingsö och då menar jag HELA. 4 mil på cykel typ…
När jag var liten, typ 3-4 år, var mamma, pappa och jag ute och flög. Då menar jag inte bildligt talat, utan bokstavligt. Min pappa hade ett litet fyrsitsigt flygplan som vi var ute med ganska ofta. Just den här gången blev jag kissnödig, det finns inte många lösningar i ett sånt litet flygplan. Så vi landade på det lilla flygfältet på Visingsö, jag kissade och sen flög vi iväg igen. En nödlandning alltså 🙂 Det är vad jag sett av Visingsö.
Vårt sommaräventyret hade nått Gränna och vi hade biljetterna till Visingsö i fickan. Direkt efter frukosten fixade Martin cyklarna, så var det bara att trampa ner till färjan. Kön var inte så lång när vi kom, men växte snabbt och var snart ända upp till ställplatsen som vi kom ifrån. Men vi kom med och 25 minuter senare var vi framme på Visingsö. Solen sken, klockan var bara 10 och det var jättevarmt. Helt perfekt alltså!
Färjan kommer in ungefär i mitten av ön, vi började med att kolla in ruinen som ligger alldeles brevid hamnen och trampade sedan söderut. Vi tog vägen som går närmast vattnet, som nog inte är gjord för cyklar – men det brydde vi oss inte om. Det var lite knöligt och smalt, men fram kom vi i alla fall till slut till ruinen i Näs. Där spelade man tydligen in Arn-filmerna, sånt har Martin superkoll på.
Från ruinen kunde man se fyren på södra udden, men vi kunde inte hitta vägen dit. Så det blev till att fråga, jag är inte den som är den, har jag ett mål tar jag hjälp! En man som var ute med hunden visade oss hur vi skulle ta oss till fyren och eftersom ingen annan tydligen vågar fråga, var vi alldeles ensamma där. Vi packade upp vår picknick, åt, och låg sedan och solade en liten stund alldeles vid vattnet. Så himla mysigt! Planen var alltså att cykla från fyr till fyr. Ön är ca 15 km lång, vi hade lyckats ta oss till den södra fyren – skulle vi orka ta oss till den norra också?
Visingsö är fullt med historia, mängder av fornlämningar och minnesmärken. Jag hade ringat in det viktigaste på kartan i cykelkorgen, men allt var även tydligt utmärkt utmed vägen. Så även om vi cyklade långt, var det inte längre sträckor i taget. Det var något att titta på hela tiden, många stopp blev det och då känns det ju inte så långt.
Efter picknicken höll vi oss till huvudvägen, nästa stora mål var Svensgården som tydligen har Sveriges bästa ostkaka. Den var vi ju tvungna att smaka, här skulle man även kunna köpa lårrullad senap… sånt måste man ju bara kolla in. Ostkakan var ljuvlig!!! Jag hade utan problem kunnat äta en portion till, såååå gott. Ni måste åka hit när ni besöker Visingsö, det är den absolut godaste ostkaka jag någonsin smakat! Den där lårrullade senapen då? Jag är inget senapsfreak, men den var väldigt god! Lite för grov för mej, men vilken smak! Prefekt till varma mackor 😛
Tillbaka till vägen igen. För att komma tillbaka till huvudvägen skulle man svänga vänster, precis när jag svängde såg jag det: solrosfältet! Jag bara vrålade till ”Nej, rakt fram!!!” till Martin, vände cykeln och cyklade den korta biten till solrosorna som jag sett. Så läckert! Det var inte ett jättestort fält, men fullt tillräckligt för mej. Här kunde man plocka en solros för bara 5 kronor, beloppet swishades och gick till Cancerfonden. Hade vi inte cyklat och haft plats i cykelkorgen så hade jag köpt en bukett. Nu fick vi nöja oss med bilder. Många bilder blev det.
Dagen gick och nog började vi fundera över vårt beslut att cykla udde till udde. Men det kändes som att detta var enda chansen, att det på nåt sätt var nu eller aldrig. Så vi trampade på. Benen började kännas stumma, baken var mer än lovligt öm – men vi fortsatte. Förbi fornlämningar, kyrkan och det lilla flygfältet (där vi ”nödlandade”), och efter att ha cyklat in mellan två gårdar nådde vi äntligen även den norra fyren. Vi gjorde det! Det tog hela dagen och vi var mer än trötta, men vi gjorde det – vi cyklade faktiskt udde till udde på Visingsö! På vanliga cyklar ska tilläggas – inga elcyklar här inte 😛
Sen skulle vi tillbaka också… det var ju mindre kul… på tillbakavägen vek vi av för att pusta ut vid en av de få sandstränder som finns på Visingsö. Den finaste ligger en liten bit bort, men dit orkade vi helt enkelt inte. Vi får börja med den nästa gång. Klockan var runt 17 och matklockan började göra sej påmind. Så vi cyklade vidare för att upptäcka att det mesta stängde just kl 17, det enda som fortfarande var öppet var en thairestaurang på vägen och några ställen i hamnen. Så vi satsade på att åka tillbaka med färjan och äta i Grännas hamn istället.
Vi kämpade tillbaka till hamnen och kom fram precis när sista bilen körde på. Jag vrålade ”Vänta på oss”, trampade lite extra och swischade ombord med Martin bakom mej. Innan vi riktigt fattade vad som hänt, så var vi ute på vattnet och snart på andra sidan. Upp med cyklarna till Peppe och på stappliga ben gick vi ner i hamnen för att äntligen få lite mat. Man blir hungrig av att cykla fyra mil, för det var faktiskt så mycket det blev. Det var ju tur att vi cyklat iaf lite dagarna innan, så vi inte var helt färska. Vi var såååå trötta!
Men vi gjorde det! Mitt mål var att äntligen få åka till Visingsö och i allra bästa fall cykla udde till udde för att se bägge fyrarna och se så mycket som möjligt av ön. Martin trodde inte att vi skulle hinna över den här sommaren, tack o lov trodde han fel. Vi hann, vi cyklade och vi älskade det. Vilken fin ö!!!
Är ni i Gränna så måste ni avsätta en dag extra och ta båten över till Visingsö. Det kostar bara 60 kr per person, tur och retur, och då får ni ta med cykel också. Men har ni ingen cykel så finns det att hyra i hamnen. Jag skulle inte ta husbilen över första gången, kanske nästa, men parkera bilen och ändå cykla runt. Det finns bara en camping (tror jag), den ligger vid hamnen. Att ta husbilen runt ön är ingen höjdare, det går såklart, men vägarna är rätt smala och trafiken ganska tät. Platserna man vill se har små parkeringar och är inte alls anpassade för större ekipage.
Man står så fint i hamnen i Gränna och det är så enkelt att ta cykeln med på båten, så det är mitt stående tips att göra så. Vi kommer definitivt att åka över fler gånger, men då ska vi nog bara cykla upp till sandstränderna på norra delen. Vi måste ju kolla in stränderna på riktigt 🙂
Har du varit på Visingsö? Blir du inte lite sugen på att åka dit?
Vårt sommaräventyr närmade sej sitt slut, men det hade vi faktiskt ingen aning om när vi kom till Gränna. Vi visste såklart att vi hade ett datum när vi måste vara hemma, men det låg ju nästan en vecka bort…
Efter guldvaskningen var det meningen att vi skulle ta oss hela vägen till Gränna, men i höjd med Huskvarna ringde jag upp min bästa kompis som bor där och frågade om vi fick stå på deras tomt över natten. Jag ville ha tystnad, lugn och och ro och träffa henne förstås. Det fick vi och hade en mysig kväll med tidigt avslut hemma hos Å och hennes familj.
Istället för att komma sent till en ställplats och hoppas på plats, kom vi nu tidigt till Gränna hamn och kunde välja och vraka. Planen var att stanna 2-3 nätter, då vill man stå bra, så vi valde noga och hittade en plats lite avsides. Det var onsdag och dag 19 på vår resa, det var dax att utforska Gränna!
Vi började med att utforska hamnen och kolla båten till Visingsö, dit skulle vi nämligen åka på torsdagen. Sen gick vi upp i stan och det är verkligen upp. Så mycket backar och de är branta. Vi passerade mängder med polkagristillverkare, medan vi letade efter ett ställe för lunch, men även ett knäckebrödsbageri. Oftast äter vi i husbilen, men ibland lyxar vi med mat ute. I Gränna kändes det passande att testa lite Småländska delikatesser, det blev nämligen isterband till lunch.
Mätta och belåtna, lite för mätta… började klättringen upp för berget. Vi hade blivit tipsade (av flera följare på instagram) om berget som man kunde gå upp för och se ut över hela Gränna. Så det var vi ju tvungna att göra. Där uppe skulle man även äta den berömda räkmackan, men den hoppade vi över. Utsikten var verkligen otrolig, vi hade dessutom helt kart väder och kunde nästan se detaljer på Visingsö.
Tillbaka nere i stan började det droppa lite, så vi sprang in på Grenna Museum. Där började vi med att titta på utställningen som handlar om Grännas historia. Här fanns det mesta att veta om staden och polkagrisarna. Utställningen hittar man i Franckska gården, ett hus från 1600-talets mitt, och innehåller sju små rum med olika teman. Strax brevid ligger Polarcenter allmänt kallad André museet. Här visar man planeringen av S A Andrées polarexpedition, fram till det att Örnen lyfter från Danskön på Spetsbergen. Men även andra expeditioner i Arktis och Antarktis. Otroligt intressant!
Jag tycker absolut att man ska börja med att se filmen, det är samma film på bägge våningsplanen. Den är en kvart lång och berätta om precis allt man behöver veta. Sen kan man gå runt och förundras över allt material man lyckats samla ihop. Här finns brev, loggböcker, bilder, kläder och en massa annat. Här kan man tom se en av slädarna och en luftballong. Ett av de mest intressanta museum som jag varit på faktiskt.
När vi sett allt sken solen igen. På vägen tillbaka till Peppe handlade vi lite polkagrisar, sen tog vi faktiskt en eftermiddag med varsin bok i solen. Knaprandes på polkagrisar såklart. På kvällen tog vi en promenad i hamnen, medan solen gick ner. Det var varmt och skönt, massor med folk i rörelse och vi bjöds alla på en magisk solnedgång.
Kvällen gick åt till att planera morgondagens tur till Visingsö. Äntligen skulle jag få åka dit!
Det har hänt mycket roligt i sommar. Sista veckan av vårt äventyr innehöll två av höjdpunkterna, saker jag sett fram emot väldigt länge. Nu var det dax att vaska guld, men först en sväng på GeKås.
Vi lämnade alltså Växjö och Småland för ett dygn i Halland. När vi ändå var hyfsat i närheten tänkte vi titta in på Ullared och komplettera ett par saker som vi behövde i husbilen. Vi kom fram vid 17-tiden, tog ett snabbt varv i varuhuset (stod längre i kö än vi gick runt) innan de stängde och parkerade sedan på ställplatsen ungefär vid Ullareds stora lager. 100 kr utan el och gott om plats.
På morgonen var vi hyfsat tidigt tillbaka inne på GeKås, som nästan var tomt på folk så tidigt. Den här gången hade vi ingen tid att passa, så vi gick runt i lugn och ro. Vi har inte så mycket plats i husbilen och behövde heller inte särskilt mycket, så när vi var i stort sett färdiga var vagnen inte ens halvfull. DÅ!!! Hittade jag kuddarna till dagbädden som jag letat efter i typ ett år. STORA kuddar, och soffan kräver fyra stycken. Men de var som tur var vakuumförpackade, så de fick följa med hem trots vår utrymmesbrist.
Strax efter lunch rullade vi vidare, nu var Vetlanda målet. Vad sjutton gör man i Vetlanda? Jo, man vaskar guld! Strax utanför Vetlanda ligger det lilla samhället Ädelfors, som ligger utmed Emån där man hittat guld i flera hundra år faktiskt. I Ädelfors finns en camp där man kan vaska och det är såååå roligt! Jag var här med mina barn och föräldrar för kanske 20 år sedan och nu skulle Martin äntligen få testa.
Men detta var samtidigt ett jobb, det ska skrivas om på mer än ett sätt och skulle alltså dokumenteras först och främst. Tobias tog emot oss, han har i stort sett vuxit upp här. Tobias visade oss runt, berättade både om platsen och guldets historia och var sedan vår läromästare i Guldvaskningens ädla konst. Så här långt har det varit Martin som filmat och jag som filmats, nu bytte vi roller. Jag har ju vaskat guld förut, nu var det Martins tur att testa – alltså fick jag sköta kameran. Det gick bra det med 🙂
När man kommer till Ädelfors får man låna både stövlar och vaskpanna, dessutom finns instruktörer på plats som hjälper alla att komma igång. Först tar man en särskild panna för större stenar och grus, den kör man rally med under vattnet i en stor balja, för att få gå ner guldet till botten. De stora stenarna slängs bort och det som finns kvar häller man över i en vaskpannan. Sedan sätter sej i lugn och ro nere vid vattnet och vaskar bort lite i taget tills man bara ha svart sand kvar. Där i sanden kan man se hur det glimmar till. Där är guldet!
Oftast sitter man en hel dag, typ 10-17. Vi var ju där på jobb och hade bara några timmar, men Martin hann iaf vaska tre pannor och hittade några guldkorn som Tobias monterade i ett litet rör som minne. Ett sånt rör ingår i priset och alla får såklart med sin skatt hem.
Vi pratade med några som var där och vaskade samt några som jobbar där, alla sa samma sak: Det är som meditation att sitta där med sin panna. Att vara ett med naturen, spänningen och lugnet. Alla får och kan vara med. Alla åldrar. Alla personligheter. Här fanns verkligen alla åldrar, den lilla flickan på kanske 5 år som vrålade ”Pappa, jag har hittat guld!!! så hela Ädelfors hörde och de äldre männen som lämnar fruarna hemma några dagar varje sommar för att umgås, vaska guld och dricka öl.
För att inte tala om dem som jobbar där, både som anställda och ideella. Tobias var till Ädelfors första gången som 4-5-åring med sin pappa som var riktig ”nörd”. Han blev fast direkt och har varit tillbaka varje sommar sedan dess och började tidigt sommarjobba här – nu är han utbildad geolog och jobbar i en zinkgruva. Han har under åren vaskat ihop till en guldring, materialet och den som ska få ringen finns – nu är bara frågan när och hur han ska ställa den stora frågan. Vi hade massor med förslag såklart 🙂
Jag kan verkligen rekommendera ALLA att åka till Ädelfors! Det är så häftigt! Att vaska guld i Småland lixom, hur coolt? Om man vill kan man bo direkt på campen i husvagn, husbil eller tält. Här finns även stugor att hyra, det gjorde vi första gången. OCH det är guldgaranti, ALLA hittar guld och det finns så det räcker till alla.
En av sommarens höjdpunkter alltså och jag är så glad att Martin också tycker det. Han fick faktiskt lite Guldfeber och vill gärna åka tillbaka. Det ska vi såklart göra!
Har du vaskat guld någon gång? Eller blir du kanske lite sugen på att testa?
Nu är det bara ett par veckor kvar av augusti och sommaren. Hur gick det, om vi tänker på vikten alltså? Blev det som ni hade planerat, sämre, bättre? Oftast blir det ju inte som vi tänkt, men vet ni? Det gör inget! För det finns alltid en dag imorgon och en ny chans 🙂
Sånt som är gjort går inte att göra ogjort och det är ingen större idé att älta heller. Så konstatera istället bara faktum, fundera på vad som gick snett, lär av det och gör en plan för nästa gång, stryk ett streck och kör upp på banan igen. Det är faktiskt inte värre än så.
Här har vågen stått still över sommaren, jag har inte gjort någon total koll – sommaren är ju inte helt slut än. Men som det ser ut just nu verkar det iaf så. Kanske något halvkilo upp, men det rättar snart till sej. Jag är ju på min målvikt , tom lite under faktiskt… så det är helt ok att gå upp och ner lite.
Nu är det drygt fyra månader kvar till nyår, mycket kan hända tills dess. Jag fortsätter att fokusera på bra mat, sömn, promenader och träning. Vad fokuserar du på?
Även den här veckan passar allt (utom potatissalladen) i matlådan. Så gör lite extra och fyll på matlådorna i frysen, sånt är alltid tacksamt när man står där utan tid och fantasi.
Här hemma börjar det röra lite på sej faktiskt, vi ska på vårt första event på 19 månader. Vinprovning med båttur minsann, så mysigt! Men jättekonstigt att träffa folk igen :-p
I övrigt är det mesta som det varit sedan i mars -20. Två dagliga promenader, lunchdate med maken (vi sitter fortfarande på varsin våning och jobbar), styrketräning må-on-fr. Rutiner rutiner, jag gillar dem.
Häng med på instagram om ni vill @marlenerinda, mitt liv som Guldmedlem och normalviktig sedan 17 år tillbaka. Och ha koll på Du i Fokus, där kommer mycket gott nu!
Dag 14 på rull var det dax att kolla in en plats som jag velat se många år. Dessutom skulle vi äntligen få mysa med inte bara en, utan två, borderterriers. Samma ras som vår älskade pälsboll och som vi bara sett en enda gång sedan han dog.
Vi vaknade upp hos vår vän B i Skruv, tog en promenad med henne och pälsbollen Lukas och lämnade sedan den lilla fina byhålan efter en förmiddagsfika. Dagens mål var Stenslanda, strax utanför Växjö. Vi hade bara 4-5 mil att köra och kunde se en massa kul på vägen, utan att stressa.
För många år sedan såg jag bilder från Bilkyrkogården i Ryd, sedan dess har jag velat åka dit och nu var det äntligen dax! Det var jättelätt att hitta dit, värre att hitta parkering. Den lilla parkering som finns direkt vid Bilkyrkogården, rymmer kanske 6-7 bilar, jag överdriver inte om jag säger att det var 10 till som stod halvt livsfarligt längs vägen. Tvärs över vägen fanns ett avstannat bygge, där knölade vi in oss. Till en början med halva baken ute i vägen, men strax kunde vi parkera om och stå bättre, när en bil lämnade. Detta med parkering måste verkligen kommunen ta tag i!
I alla fall… Bilkyrkogården i Ryd, även kallad bilskroten på Kyrkö Mosse, var från allra första början en plats där Åke Danielsson ägnade sig åt torvbrytning på mossen, innan han drog igång bilskroten i slutet av 1940-talet, so skulle löna sej bättre. Åke lämnade området -91 och sedan dess har allt fått förfalla. Under slutet av 90-talet skulle bilarna ha transporterats bort, men pga dåligt väder blev det inte så. Här finns drygt 100 bilar, i mycket varierande skick. Å nu har naturen tagit över dem alla och hela området och det är så läckert!
Att gå runt med kamera här är riktigt roligt och tar sin lilla tid. Ni som gillar att fota måste verkligen åka hit! Vi gick runt i kanske en timma, åt lunch i Peppe och drog vidare. Nu skulle vi få hundmys i kubik! Lukas i Skruv hade stillat det värsta av abstinensen, men nu skulle vi få träffa två Borderterriers och två Bordercollies och vi visste att alla fyra var riktiga kelgrisar. Men de gillar att leka också, så först stannade vi och köpte en boll. Man måste ju ha med sej något när man kommer på besök 🙂
Snart var vi framme hos C och M och alla hundar. Vilken lycka! Hussarna och mattarna som vi har besökt under resan har säkert trott att vi kommit för deras skull… eller hur… det kan de ju får tro… det tog ungefär 0,1 sekund innan jag låg på backen med alla hundar över mej och bara njöt. Lilla Musse, bara 12 veckor, blev såklart ”min” direkt. Honom kidnappade jag och släppte inte förrän jag skulle gå och lägga mej, typ.
Jo, vi både saknar och längtar efter en hund – men vi ska inte ha någon egen. Livet som vi har nu med friheten att åka och göra vad vi vill är för värdefull. Men låna en pälsboll då och då kan man ju göra och hälsa på hos dem, fast det ju är husse och matte vi hälsar på alltså… Ingen av våra vänner har något emot att komma efter hundarna i prioritetsordning. De är lika hundgalna som vi, tack o lov!
Vi fick en sagolikt god middag och satt sedan och pratade alldeles för länge. Det blev lite instagramskola och såklart ännu mer hundmys. Musse somnade både i min famn och vid mina fötter. Och fick ytterligare en lång hundpromenad i nya omgivningar. En bra sak med hund, man får se mer av ett samhälle än bara dem man hälsa på. Och motion. Me like!
Värdparet skulle iväg strax innan lunch dagen därpå. Efter lite mer hundmys så vi var också färdiga att åka iväg, nu skulle vi titta på slott och ruiner igen. Det finns några såna i Växjö som bara var någon mil bort. Vi gillar slott och när vi såg Teleborgs slott så bara smälte vi. Ett riktigt sagoslott, med tinnar och torn – så häftigt!!! Vi gick länge runt i parken och gick sedan och kände på dörren, den var öppen och vi smög in.
Vilket ställe! Vi träffade rätt snart Anna som är en av de ansvariga på slottet. Hon berättade lite och visade oss runt. Slottet byggdes klart år 1900 av greven Fredrik Bonde af Björnö som morgongåva till sin unga hustru Anna Koskull. Nu är det hotell och festvåning. Här finns 30 hotellrum, varav 8 sviter, 15 dubbelrum och 7 enkelrum – alla rum har sin egen stil. Vi fick se sviterna och det sk tornrummet, så läckert! Kommande helg ska Joe Labero ha show där och snart rustar man för julbord. Vi hoppas få komma på julbordet och även bo kvar på slottet, vilken grej!
När vi tittat klart åkte vi vidare till Kronobergs slottsruin som ligger några kilometer utanför Växjö. Under medeltiden var borgen en biskopsborg men överlämnades senare till Gustav Vasa. 1542 intog Nils Dacke slottet och styrde därifrån det upproriska Småland mot Gustav Vasa, men Vasa och hans söner återtog borgen och gjorde den till en befästningsborg. Redan på 1600-talet började sten tas bort från slottet för att användas som byggnadsmaterial inne i Växjö och det ståtligt slottet förvandlades till en ruin.
Här gick vi också runt en bra stund, innan vi drog vidare igen. Nu skulle vi faktiskt lämna Småland ett dygn, för en liten avstickare till Ullared i Halland. Vi behövde några grejer till husbilen, såklart 🙂
