Hur tänker ni kring påsken och påskägg? Måste det vara årets största godishelg? Är det inte vad man gör den till? Återigen; väljer vi inte själva?

Mina ungar har alltid fått påskägg, men de har aldrig fått påskägg med bara godis som innehåll. Jag har alltid lagt ner något användbart också och försökt att minimera godiset, det har de ändå fått så mycket av andra. Så redan när killarna var små fick de någon kul leksak, pysselgrejer, blomfröer eller nåt till cykeln när de var lite större. På senare år har det varit något till hemmet eller kläder. Jag vägrar lägga i pengar! Där går min gräns!

För visst får de fortfarande påskägg, fast de är 20 resp 21,5. Martin också. Nu är det betydligt svårare att lägga i nåt. Men i år vet jag faktiskt vad de ska få, det har löst sej väldigt enkelt den här gången. Så när jag åker till stan om en stund ska jag fixa allt. Senior åker till Öland imorrn, så han får sitt redan ikväll. Det roliga är att han tror att han ska få massor med resgodis. Lurad!!!

Apropå lurad, så blev bägge killarna grundlurade för precis 8 år sedan. De trodde att vi skulle hämta Baileys den 2/4 och åka direkt till Öland på påsklov, men jag hämtade hem honom redan på kvällen 1/4 och överraskade killarna. De blev förstås jätteglada om än lite förvånade. De där 8 åren har gått väldigt fort och betytt väldigt mycket för oss alla. 2007 var han vårt alldeles speciella påskägg.

Så hur tänker ni kring det här med påsken och påskäggen? Blir det bara godis elelr lägger ni i nåt annat? Beror det på ålder på den som får ägget? Berätta! Jag vill veta  🙂

Vi var ju till veterinären md pälsbollen förra måndagen. Hon tog massor med prover och skulle höra av sej inom ett par dagar… Det gjorde hon inte. Så på fredagen ringde jag upp själv och då hade svaren tydligen precis kommit.

Hjärta, njurar och allt annat viktigt är som de ska. MEN Baileys har dåliga värden på sköldkörteln, precis som vi misstänkte. Lägsta normalvärde är 12,9 och han har precis 12,9. Så nu ska man ta ett nytt prov om några veckor för att se om det är stabilt lågt, eller sjunkande. Oavsett vilket så sätter man in medicinering som kommer att bli livslång.

Nu har vi alltså förklaring till varför han inte orkar springa med mej, varför han är slö, fryser och dricker mycket. Vår bebis!!! Med medicin kan han bli ungefär som innan och leva ett normalt liv, men kanske inte lika länge som andra Borderterriers. Han är 8 idag och många blir 14-15 år, så vi får väl hoppas att han iaf blir 10-11. Jag kan inte ens tänka mej ett liv utan honom!

Skönt ändå att det finns en förklaring och att det går att hjälpa honom. Det värsta är ju att se honom må dåligt och inte veta varför. Men nu vet vi och har något att utgå ifrån. Han får hjälp och kommer att må bättre. Slippa sova bort dagarna och slippa frysa.

Tänk ändå va mycket de där pälsbollarna betyder för en. Han är något av det viktigaste för oss alla i familjen, som får oss att slappna av och skratta högt. Han finns där med sina kloka ögon när vi är fundersamma, lägger sin nos i knät när man behöver tröst, muntrar upp oss när vi behöver skratta och skäller på oss när vi behöver motion  🙂

Hur klarade vi oss innan han kom in i familjen?

Pälsbollen har varit på besiktning. Vi har inte varit iväg med honom på ett bra tag, så det var väldigt mycket dax för en massa vaccinationer mm. Han har ju haft en del små konstigheter för sej under åren och nu ville vi kolla upp varenda millimeter av honom. Så i måndags bar det av till veterinären…

Vetrinären gick igenom honom från nos till svans, klämde igenom honom, kollade öron, nos, hals och ögon. Lyssnade på hjärta och lungor och en massa annat. Jag berättade om hans andnödsattack i fredags, om hans kramper, att han dricker mer än vanligt, är lite slö och till slut att han fryser så han skakar när han är ute. DÅ reagerade hon!

Kramperna är sånt som Borderterriers ofta har, det kan avhjälpas med glutenfri kost och i Baileys fall har det blivit mycket bättre. Hans andnöd var noskvalster och ska behandlas. MEN… att han är slö, dricker mycket och fryser kan tyda på att hans sköldkörtel är paj. Det tyder också hans vikt på, han går helt enkelt inte ner i vikt hur mycket vi än motionerar honom. Och mat är han inte så förtjust i, så han borde inte vara så tung som han är. Så ena benet rakades lite och en massa blodprover togs, idag eller imorrn får vi veta…

2000 kr senare gick vi därifrån. Baileys hade fått ett blått plåster och en ny kompis, veterinären och han stod länge och kelade. Jag körde hem honom, han var helt slut efter besöket och somnade direkt. Å jag gick till centrum och hämtade nosmedicinen, 400 kr till… jaja, vad gör man inte för sina djur. Tur Martin får sin första lön nästa vecka!  Å kvittot kan tydligen skickas till försäkringsbolaget så har vi iaf betalat självrisken om det skulle behövas mer behandling.

Så nu väntar vi på att telefonen ska ringa och att beskedet ska vara lugnande. Är det fel på sköldkörteln så går det att behandla. Så det hoppas jag nästan på… nåt fel är det ju och det här skulle vara ett av de ”bättre”. Finns inget fel alls är det knepigare… det är bättre att hitta nåt och ha något att utgå ifrån än att inte hitta något alls. Tycker jag.

Vår älskade lilla pälsboll! Vad skulle vi göra utan honom???

Som vanligt i melodifestivaltider hade vi gått ut på Facebook och sagt att det är öppet hus hos oss. Som vanligt sa några ja tack och sen blev det förhinder, den här gången var det dock sjukdomsfall och lite annat – så det berodde inte på att vi är tråkiga  🙂

Vi ställde alltså in oss på att kolla på mellon ensamma. Men sen hände nåt… under torsdagen och fredagen hörde folk av sej och frågade om de fick komma. Några som vanligtvis inte säger pip när vi bjuder in, men som vi gillar och gärna kommer närmare. Det slutade med att vi var 9 personer i vårt vardagsrum! Jättekul!

Det var jag och Martin, förstås, och Senior. Även Junior dök upp (vi bjöd ju på taco, då kommer han alltid) och han hade med sej sin nya kärlek B. Min ”kontaktpojke” A var faktiskt tid, kors i taket! Det var däremot inte bästa kompisen Å, men hon vet att dörren står öppen när hon än kommer. Åsså var det L och M som vi bara träffat som hastigast under de 15-20 år som vi känt till varandra. Ett prestigelöst gäng som trivdes bra tillsammans.

Vi åt, drack, pratade och kollade på melodifestivalen. Fel låtar gick vidare, vi höll ju på Rickard! Men det kanske ändrar sej, det var återigen nåt fel på omröstningen som gjord att inget funkade förrän vid fjärde låten och de tre första åkte ju ut… så man får väl se hur SVT ska lösa det.

Vanligtvis brukar folk gå hem när melodifestivalen är slut, men den här gången satt de kvar! Ingen var mer förvånad än jag. Å trevligt hade vi! Baileys var i himlen, det fanns ju hur många händer som helst som kunde klappa honom hela kvällen. Till slut somnade han under bordet av utmattning. Inte förrän vid 12 hade alla åkt hem till sitt och vi kunde nöjda röja av och gå och lägga oss.

Ni som är vana vid att ha folk på besök och inte vet något om känslan av ensamhet och att vara utanför har förmodligen ingen aning om vad jag pratar om. Men känslan både Martin och jag har idag är att likna med någon form av lycka. Eller kanske mer acceptans. Det kom folk till oss, de verkade trivas och stannade länge. Vi är inte vana och det känns otroligt härligt att känna att någon form av vänskap kanske kan växa fram ur detta. Det skulle vara väldigt roligt att göra mer tillsammans med L och M. De har också vuxna barn och gör lite som de vill  🙂

Kanske kanske… eller också brakar det den här gången också. Man vet inte. Det är ju inte enbart upp till oss. Men man kan hoppas. Vi hade iaf en riktigt mysig kväll, så får vi se när vi kan göra om det. Kanske till finalen, eller fler delfinaler. Vi får se. Det finns iaf en härlig känsla i magen idag!

Långpromenad i solen är redan avklarat. Nu ska vi äta upp resterna från igår! Ha en himla bra dag!

Pälsbollen, aka Baileys, fyller 8 år idag! Det firas med dunder och brak och det är därför man börjar melodifestivalen idag  🙂

Konstigt ändå hur en liten figur på 15 kg kan betyda så mycket. Inte bara för mej, utan för hela familjen. Junior som flyttat hemifrån saknar nog Baileys mest… mamma kommer i andra hand. Å när vi är ute och reser eller bara borta över natten, så är det pälsbollen vi saknar mest. Han är helt enkelt ovärderlig!

Baileys är mitt vallöfte. Under valkampanjen 2006 var mitt löfte till killarna att om jag inte kom in i riksdagen så skulle det bli en hund. Jag visste att jag inte skulle komma in och hade redan planerat in en valp i livet. Men det visste ju inte barnen, så under valkampanjen gick de runt och sa ”Rösta på mamma, men inte på den gula lappen” Den gula var röstsedeln till riksdagen. Jag kom inte in och en hund blev det. Jag håller alltså mina vallöften, sen la jag politiken på hyllan  🙂

7 februari 2007 föddes pälsbollen som skulle bli vår. Vi träffade honom första gången redan när han vara bara några dagar gammal och hälsade sedan på regelbundet tills vi fick hem honom. 1/4 åkte jag och hämtade honom i allra största hemlighet, killarna trodde det skulle bli först dagen efter. Först jobbade jag, sen hämtade jag valpen och åkte hem. I hallen ropade jag på killarna och sa att de skulle komma men inte springande eller gapande. Då fattade de och jag har nog aldrig sett lyckligare grabbar.

Sedan dess är han vår älskling och det finaste vi har. Han har räddat förståndet på oss många gånger och har mycket snor och tårar samlade i sin päls. Han har testat oss mer än en gång, han är inte alls så lättdresserad som andra borderterriers. Men efter kastreringen lyssnar han iaf ibland… nu märks det att han börjar bli gammal, för nu lyssnar han faktiskt ganska ofta och gör som jag säger.

Självklart är det knepigt att ha hund ibland. Det ska fixas hundvakt, man kan inte vara borta hur som helst, det ska planeras och trixas. Men jag kan ändå inte tänka mej ett liv utan honom. Vi behöver honom! Han ger omedelbar och oförställd, kravlös kärlek, han ger oss frisk luft och motion, skratt och tröst. Bara man vaknar på morgonen blir han lycklig att ses igen. Bästa sättet att vakna är att ha en tass i ansiktet  🙂

Idag fyller han 8 år. Vi har träffat Borderterriers som är 14-15 och fortfarande pigga. Men han är inte helt ok, han får sina kramper, kräks oförklarligt rätt vad det är, fryser så han skakar, matvägrar titt som tätt och är lite grinig stundtals. Men jag hoppas att vi får ha honom några år till. Jag vill inte tänka på livet som kommer sen… vad gör man utan en Baileys? Vad gjorde vi innan vi fick hund? Hur fick vi tröst då?

Ikväll firar vi vår pälsboll, med nya leksaker, champagne till melodifestivalen och en massa gott på tallriken. Baileys finner sej i det mesta, så länge han får vara mittpunkten. Å det är klart han får vara det!!! Det bästa han vet är när det kommer folk på besök och ikväll kommer hans favorit; Junior! Plus 4 till! Många villiga händer som kan klappa honom heeela kvällen. Kan ju inte bli en bättre födelsedag!

Boan är fluffad, champagnen på kylning – här ska firas födelsedag!