Idag var det alltså dax att ta avsked av min svåger Björn. Min fd svåger var det ja… å det krånglade faktiskt till det lite… är man släkt eller ej när man skilt sej?
Senior kom hit innan jag ens klivit ur sängen. Vi åt frukost och gjorde oss i ordning, svart svart svart… skjortor skulle strykas, slipsar skulle knytas, finskorna skulle letas fram. Vi åkte hemifrån ganska tidigt, både för att vi skulle köpa blommor på vägen men även för att slippa böka med parkering. Det skulle ju bli mycket folk och trångt med alla bilar.
Eftersom vi var där tidigt så besökte vi en grav som är lite speciell för mej och la ner en blomma där. Sen gick vi ner bakom kyrkan och satte oss i solen och tog det lugnt. Utsikten där är fantastisk och man sitter i lä, så det var jätteskönt. Så där satt vi en stund, vi tog lite bilder och pratade.
Sen var det dax… folket strömmade in, gamla kompisar, grannar, bekanta, familj och släkt. Så kom frågan från en av begravningsmänniskorna ”Är ni släkt?” å jag visste inte vad jag skulle svara. Ja, asså, han var min svåger, före detta alltså… Det var mina barns farbror… Är man släkt då eller inte? Å var placerar man sej i kyrkan då? Släkten sitter ju traditionellt på höger sida, men vad var vi och var passade vi in? Vi tog beslutet att sätta oss på vänster sida, men långt fram medan killarna satt tillsammans med sin pappa på ”rätt” sida.
Innan alla hade kommit på plats gick jag fram till svägerskan och gav henne en kram och då brast allt för oss båda. Vi stod och höll varandra och grät så vi skakade bägge två. Efter en stund kunde vi släppa taget, hon satte sej och jag kramade även mina fd svärföräldrar. Två sörjande föräldrar som precis skulle ta avsked av sin äldste son, fel ordning som de själva sa. Så ofattbart, sorgligt och orättvist.
När kyrkan var i princip full började kyrkklockorna ringa och ceremonin satte igång. Jag kände ingenting. Jag var tom. Dränerad. Kunde inte sjunga med i psalmerna. Jag satt mest och var arg på prästen som babblade på om den där Guden som nu skulle ta emot Björn. Om den där Guden verkligen finns och bryr sej så kunde han väl ha hjälp till innan det var för sent!? Nä, jag har inte mycket till övers för den där Guden som vissa tror på. Fortsätt gärna att tro om ni gör det, men försök inte övertyga mej att göra det.
Periodvis strömmade tårarna och gick bara inte att hejda. Å värst blev det förstås när vi skulle ta vårt avsked och defilera runt kistan. När hans fru (min svägerska) läste en text hon skrivit brast allt igen och det gjorde det nog för de flesta. Att se henne stå där, ensam och ömtålig, var helt outhärdligt. Visst hade hon barnen brevid sej, men ändå. Hela hennes liv har gått sönder och den man som stått brevid henne två tredjedelar av hennes liv har tagits ifrån henne. Å det finns inget vi kan göra för att hjälpa henne eller lindra hennes smärta.
Sen var det svärföräldrarnas tur att ta sitt avsked och det var också fruktansvärt jobbigt. Hur fin en begravning än kan vara blir den aldrig fin, fattar ni hur jag menar? En begravning är det värsta som finns oavsett hur fina blommorna och talen än är. Att se en hustru ta avsked av en älskad make, föräldrar ta avsked av sitt älskade barn – sin förstfödde – är inget annat än en stor svart sorg! Det finns inget vackert i det! Det är bara orättvist och sorgligt. Sen var det alltså vår tur… nu skulle vi ta vårt avsked och lägga vår blomma på kistan. Att ens tänka tanken på att Björn faktiskt låg där inne var outhärdlig! Så jag bröt ihop. Det gick lixom inte att hantera. Martin sa efteråt att ljudet av all gråt under defileringen var fruktansvärd att höra. Även prästen grät. Jag minns inte.
Men sen var det äntligen över. Å när vi lämnade kyrkan frös jag så jag skakade. Samma reaktion som i torsdags när jag skällde ut den där tjejen. Jag börjar tro att kroppen inte klarar mycket mer nu, jag har aldrig reagerat så förut. Jag gick tillbaka in i kyrkan för att ta några bilder på kistan och alla blommor. Det kan tyckas makabert, men eftersom jag knappt minns något så vill jag ha bilder som kan hjälpa mej. Martin kom också in och vi tände ljus för alla andra som vi tvingats ta avsked av de senaste åren. De är alldeles för många.
Under minnesstunden började spänningarna släppa och jag fick upp värmen lite. Vi åt lite smörgåstårta och fikade med kaffe och biskvi. Enkelt och helt i min smak. Ingen tårta som för mej är sånt man firar med. Det jag befarade skulle hända, att jag skulle kastas mellan mitt gamla och nya liv, hände aldrig. Det var nästan ingen av de gamla kompisarna som ens pratade med mej, så det gamla livet finns inte längre. Min ”gamla” släkt däremot tog emot mej med öppna armar och jag var mycket glad och tacksam när exets kusin J följde med oss hem. J har lixom alltid varit min kusin, men är alltså egentligen exets. Ibland får vi frågor om vårt släktskap på olika håll och av olika anledning och vi säger alltid att vi är kusiner, trots att vi egentligen alltså inte är det på riktigt. Men idag bestämde vi att vi är det!
Fina J satt här en lång stund och vi pratade om allt! Vi satt i solen och njöt av värmen och stunden. Å precis när han hade gått härifrån kom Junior, mina fd svärföräldrar och J´s pappa G hit. G är här väldigt tillfälligt pga begravningen och åker tillbaka till sitt vackra Jämtland redan imorgon. Så jag var så glad att han ville komma hit och prata en stund. Även nu satt vi ute, pratade och tittade på bilder. Så en fruktansvärd dag vände och blev väldigt fin. Jag kan äntligen säga att jag känner mej fullständigt accepterad av min ”gamla” familj och kan också konstatera att jag är lycklig innehavare av tre familjer; min egen, den familj jag en gång var gift in i och Martins familj. Det är jag mycket tacksam över.
Himlen har blivit en stjärna rikare, en älskad människa fattas oss. Vi har förenats i en stor sorg och än en gång blivit varse att prylar och yta är helt oviktigt. Det enda viktiga är att man har varandra och att vi tar hand om varandra. Och för att kunna göra detta måste vi ta hand om oss själva och se till att vi är så friska och hälsosamma som vi bara kan. Kärlek och hälsa är det enda viktiga. Så är det bara.
Jag känner mej som en urvriden trasa, helt urlakad. Så nu ska jag gå och lägga mej i trygg förvissning att även jag är älskad. Av många fler än jag någonsin kunnat tro. Och det gör mej lycklig, tacksam och ödmjuk. Jag ska krypa in i Martins stora, trygga famn och sova i lugn och ro hela natten. Jag har det himla bra och jag har förstånd att förstå det. Sov gott alla fina och tack för att ni tänkt på mej idag. Ni är guld värda!
Igår var en riktigt dålig dag. Kroppen motarbetade mej totalt, den gjorde ont och jag var trött. Det var trögt att komma igång på morgonen och jag tror att klockan var över 11 innan vi kom ut på första promenaden. Våra knappa 4 km gick långsamt och jag ville egentligen bara vända om och gå hem igen. Men runt kom vi och jag var ganska övertygad om att det inte skulle bli så mycket mer än det.
