Om himlen finns så har den idag blivit en roligare plats. Idag fick himlen ta emot den finaste ängeln av dem alla, vår Farmor Anna. Egentligen inte min farmor, utan mina barns gammelfarmor. Men alla säger Mor eller Farmor Anna oavsett om släktband finns eller ej. För henne spelade det ingen roll, alla ingick i hennes familj.

Fina Anna som jag träffade första gången 1984 när jag blev tillsammans med barnens pappa. Den då 69-åriga järnladyn som åkte både vattenskidor och slalom. En vänlig själ som öppnade sitt hem för musikanter och agerade mentor för väldigt många. Själv spelade hon både dragspel, munspel, fiol, visslade och sjöng. En alltid glad och positiv person som hade munspelet i fickan när hon voltade med bilen, och medan hon väntade på hjälp komponerade hon musikstycket Kullerbyttan  🙂

Jag hade aldrig träffat någon som var som henne. Anna slöt alla i sin famn och såg något gott i oss alla. Alltid redo att komma med ett visdomsord, alltid nära till skratt. Jag fann henne så fantastiskt att jag nominerade henne till Allers Guldhjärta och fick faktiskt äran att sätta hjärtat runt hennes hals. Hon ringde mej full i skratt och sa ” Men va ha du hitt på nu?” på sin klingande jämtländska. Hon blev rörd, men mest glad och jag var otroligt glad som fick ge henne detta bevis på min uppskattning. Man gjorde ett stort fint reportage om henne och även journalisten och fotografen blev betagna av hennes person.

Sista gången jag träffade henne var sommaren 2004. Efter skilsmässan -98 sågs vi av naturliga skäl inte mer än när hon kom till Stockholm. Men när barnen och jag åkte Norrland runt passade vi på att hälsa på henne. Då hade demensen kommit smygande och hon bannade oss för att vi inte hört av oss innan vi kom… att vi pratat både dagen innan, samma dag och att det stod i hennes almanacka att vi skulle komma ville hon inte höras talas om. Å varje morgon när vi vaknade blev hon lika förvånad som glad över att ha oss där  🙂

Sedan dess har vi inte hörts, men vi har skickat kort från alla våra resor och barnen har hälsat på henne någon gång per år. Jag har sparat hennes friska jag som ett fint minne närmast hjärtat, en finare människa är svår att hitta. När jag vill kan jag höra hennes skratt eller hur hon lät när hon kallade på hunden Ronja. Världen är lite fattigare utan henne och även om jag inte tror att man kommer till himlen så hoppas jag det just idag. Idag har Farmor Anna lämnat oss men återförenats med sin Alfons i sin musikhimmel. Idag fylls himlen av munspelsmusik och skratt.

Vila i frid fina Anna. Du fattas oss.

”Den som inte avsätter tid för fysisk aktivitet måste senare sätta av tid för sjukdom”, har någon klok människa sagt. Jag vill lägga till: ”Den som inte avsätter tid för vila och återhämtning, tappar för eller senare bort sej själv”.

Många tränar för att bli smala och komma i form, men egentligen tränar vi ju för att bli äldre. När vi tränar (och då behöver det inte vara hård träning) syresätts vårt blod, vi tänker och fungerar bättre. När vi ger kroppen tid för vila och återhämtning svarar kroppen bättre på motionen. Allt är en enda god cirkel.

Jag gick in i väggen, nä… jag sprang in i väggen för många år sedan. Allt pga för dålig återhämtning och vila, men just då hade jag inget val som ensamstående mamma till två sjuka barn. Jag var sjukskriven i tre år och är med facit i handen numera väldigt stresskänslig pga detta. Så för några år sedan tog jag beslutet att jobba deltid, prioritera vila och att hand om mej på bästa möjliga sätt. Det var nog ett av de klokaste val jag gjort i mitt liv. Inte så mycket för min skull som för barnens, tyckte jag då… idag ser jag ju att det gynnar alla runt mej. Jag är en gladare mamma, piggare partner, tåligare arbetskamrat och bättre medmänniska.

Att inte jobba heltid ses inte alltid positivt från alla håll, men de flesta jag pratat med undrar nyfiket om man verkligen kan göra så. Varför skulle man inte kunna det? Klart det handlar om pengar, men allt är inte pengar! Jag jobbar alltså tre dagar i veckan utanför hemmet och en del hemifrån. Det innebär att jag har tid för sovmornar, jag kan handla och göra ärenden när det är lite folk i rörelse och jag behöver inte ta ledigt för läkarbesök. Men det viktigaste av allt är att jag kan ta dagen som den kommer och göra saker och ting i min takt. NOLL stress!

Jag som i princip aldrig haft ett ”vanligt” jobb 9-17 har alltid jagat jobb och uppdrag för att få ihop ekonomin. Ett tag hade jag 6 eller 7 olika arbetsgivare som jag hoppade emellan, att deklarera var ett halvt helvete… Men jag trivdes med att ha ett varierande arbetsliv och kunna jobba så mycket jag ville när jag ville. Idag fattar jag inte hur jag orkade, men det gjorde jag ju bevisligen inte.

Idag finns det ett helt annat värde av lugn. En helt blank dag eller blank vecka i almanackan är en lättnad och jag blir stressad om det bokas upp för mycket. Idag mår jag fantastiskt bra! Idag orkar jag finnas där för alla som behöver det, men jag klarar dessutom att säga nej när jag inte orkar mer. Jag kan ta vara på de bra dagarna, som blir fler och fler.

Det finns inget egoistiskt i att ge sej tid att jobba med sin egen person, se vad som behöver förändras och skapa den tillvaro man behöver för att fungera på bästa möjliga sätt. För mej var det att gå ner i arbetstid och jag vet att många skulle vilja göra det. För andra kanske det krävs en annan lösning. Särskilt nu när jag ser hur många julstressar skulle jag vilja trycka på paus för alla och ge tid till återhämtning. Jag ser ju mej själv i alla stressade människor och vet hur dåligt man kan må. Men jag vet också att det går att förändra sitt beteende och liv. Om man vill alltså… men det ser eller tror man inte när man befinner sej mitt i stressen. Men det är ett hårt arbete som tar tid.

Jag hoppas bara att alla som stressar runt och tror att det är det enda sättet att leva, slipper springa in i den berömda väggen innan man ser att det finns ett annat sätt att leva. Stressen är livsfarlig och kan ta död på en. Är det värt det? Är livet inte mer värt än så?

Ta hand om er, det är ni värda!

Min söta Farmor sommaren 2012

Ni som följt min blogg kanske kommer ihåg att vi lyckades flytta min Farmor från Södertälje hit till Botkyrka förra året. Största problemet var att få kommunerna att komma överens, men när de väl gjorde det så gick det snabbt. Då fick hon en jättefin lägenhet i närheten av oss med hjälp av hemtjänst fyra gånger per dag. En stor hjälp, men det räckte ju inte…

Min Farmor är 92 år gammal, pigg och jäkligt envis. Problemet är att hon är ganska dement… och envis… Eftersom ingen har koll på henne mer än på morgonen, till lunch, på eftermiddagsfika och till kvällen så kan hon göra lite hur hon vill. Och det gör hon. Hon äter inte, sover borta hela dagarna och känner sej väldigt ensam. Mina föräldrar har tagit hem henne så mycket de kunnat och gjort henne sällskap vid lunch eftersom hon inte äter när hon är ensam. Det där med att langa in en matlåda och sen gå, funkar inte för henne. Hon vill ha sällskap vid maten. Jag överdriver inte om jag säger att hon gått ner säkert 30 kg.

Problemet har hittills varit att hon är för ”frisk”, hur man nu kan vara det? Hon har helt enkelt varit för frisk för att få ett boende med ”dygnetrunthjälp”.  Men för en tid sedan gjorde man en röntgen på hennes hjärna och såg att demensen gått väldigt långt och då gick det plötsligt fort. Helt plötsligt var hon inte så ”frisk” och stället hon var på nu passade inte längre. Och få gick det fort! Efter bara några veckor fick hon erbjudande om plats på ett äldreboende som ligger nära oss alla och som vi vet ska vara bra. Vi hade Viktväktarna i samma hus förut och känner en del av personalen.

Så idag ska vi kanske börja flytta över en del grejer, from fredag ska hon bo där. Vi är väl medvetna om att detta blir hennes sista flytt. Detta blir hennes sista hem. Jag hade på nåt sätt hoppats att hon skulle slippa den här sista flytten, att hon skulle fått somna in för gott innan. Det måste vara jättejobbigt för henne att byta miljö ännu en gång. Tänk att vara en ängslig liten människa, 92 år gammal och vara tvungen att lära sej att hitta bland sina grejer igen. Att varje morgon undra var man är… att inte känna igen personalen… Tack och lov så har hon ju ändå sina egna grejer runt sej och vi finns nära, det är ju alltid nån tröst. Och nu kommer hon att vara på ett stället där hon inte bara kan försvinna. Nån kommer att sakna henne. För inte så länge sedan gick hon vilse, men ingen på det nuvarande boendet saknade henne… Så ska det inte kunna bli nu hoppas vi.

Jag undrar så hur jag blir när jag är i Farmors ålder… om jag blir så gammal alltså…

Jag läste någonstans att när man blir vuxen har man gått igenom ungefär 25 sorger. Det behöver inte bara vara dödsfall, utan kan vara uppbrott av olika slag, skilsmässa, kompisar som försvunnit, jobb man förlorat osv. Så jag började fundera på hur många sorger jag har haft i mitt liv…

Jag har tappat kontakten med fyra riktigt bra kompisar. Annika som var min bästis redan innan vi började skolan, Katarina som var vårt sommarbarn och ”låssaskusin” och Andy som jag lärde känna genom mina grannar i högstadiet. Åsså Malin, som jag bodde ihop med under en tid när jag precis skaffat lägenhet. Min närmaste väninna Eva dog för ganska många år sedan, vi hördes flera gånger om dagen och livet blev väldigt tyst utan henne.

Missfallet och skilsmässan är förstås två stora sorger som tagit lång tid att läka. Även om skilsmässan inte var ”uppslitande” eller fylld av anklagelser eller bråk så är det ändå en sorg att man inte fick det att fungera. Hit hör även avslutet med särbon i Skåne.

En stor sorg var även när min första hund dog. Hon var min bästa vän och min trygghet. En förlust av ett husdjur ska aldrig förringas.

Det här är väl mina sorger, långt ifrån 25 stycken. Sen finns det väl ett och annat uppbrott från ex-pojkvänner i yngre år som varit mer eller mindre sorgliga förstås. Sen finns det också en del som jag delar upp som saknad istället för sorg, som andra kanske skulle benämna som sorg…? Om ni fattar hur jag menar…

Jag har aldrig träffat min mormor, hon dog när min mamma var liten. Jag önskar att jag fått lära känna henne, där finns en sorg/saknad som inte går att göra något åt. Att jag inte har bättre kontakt med min bror på Öland är också en sorg. Man hör hur alla andra har en superkontakt med sina syskon, så har inte vi det – men jag skulle önska det. Vi ska ju hålla ihop, särskilt den dag då våra föräldrar inte längre finns. Vi är halvsyskon och han har fler syskon än mej, jag har bara honom.

Till den lite ytligare saknaden hör de jobb som passerat förbi. Jag älskade mitt jobb på Oscarsteatern och saknar det otroligt mycket. Att gå omkring i en tom teater är väldigt speciellt, teaterspöket… Jag skulle gärna jobba där igen. Expressen var också ett kul ställe att jobba på med många härligt speciella människor.

Sen är det klart att det varit dödsfall vid sidan om familjen som också tagit hårt. De har som sagt inte tillhört familjen eller varit i omedelbar närhet, men det är ändå händelser som formar den man är. Som får en att tänka. Det har varit en del onödiga konflikter som avslutat relationer, men är de saknade…?  Vänskap som runnit ut i sanden. Besvikelser. Ett liv innehåller ju många händelser som ger perspektiv och erfarenhet. Från början var det ju även en sorg att barnen inte föddes 100% friska, men med tiden lär man sej att hantera även detta och ser hur det utvecklat mej (och andra) som person. Just barnens diagnoser och min bästa väninnas död har format mej väldigt mycket. De har lärt mej massor!

Tack vare Facebook har jag återfått kontakten med bla mina fd grannar,
kusiner och en del gamla vänner som jag saknat väldigt mycket. Nu finns de nära
mej igen och vi kan höras när vi vill. Via FB är det även lättare att hålla kontakten med storebror  🙂

Det här var mina sorger – vilka är dina?

Idag för 20 år sedan var den absolut värsta dagen i mitt liv!

Jag var 22 år gammal, nygift och lyckligt gravid i vecka 15 eller 16 och om man tittade riktigt noga kunde man se den lilla kulan på magen. Jag har för mej att jag vaknade med blödningar eller ont i magen, men jag minns inte riktigt. Däremot kommer jag ihåg att vi åkte till kvinnokliniken på Löwenströmska och träffa en väldigt otrevlig läkare.

Hon klämde på magen och gjorde ett ultraljud och sa sen: ”Ja, den där är det inget liv i, det är inget att spara på. Åk hem och vila och kom tillbaka när vi ska ta bort det!”. Va? Jag fattade ingenting! Vaddå inget liv? Vaddå ta bort? Det här var min älskade unge som var den mest efterlängtade i hela världen. Jag bröt ihop och var helt otröstlig. Jag kunde inte förstå vad man sa till mej. Att det inte längre fanns något liv i min mage. Vi åkte hem med ett telefonnummer i handen, med order att komma tillbaka dagen efter.

Jag blev skrapad, något som man kallar naturlig abort eftersom det var ett missfall. För mej var det inte det minsta naturligt. Det var en katastrof! Sköterskan som satt hos mej under skrapningen berättade att jag grät under hela narkosen. Jag kommer inte ihåg något alls av själv ingreppet, bara att jag kände mej helt tom efteråt. Tydligen hade fostret legat dött i min bukhåla under 2-3 veckor och självklart blev det komplikationer pga detta. Så några dagar efter skrapningen fick jag den värsta smärta jag upplevt och åkte tillbaka till sjukhuset. Hela buken var inflammerad och det rann ut var i en mängd jag inte trodde var möjlig. Jag fick penicillin och var sjukskriven i 6 veckor har jag för mej.

Efter sex veckor skulle jag alltså vara ”frisk”. Hela min värld hade rasat. Jag hade en tom mage. Min bebis skulle inte födas. Det värsta jag kunde föreställa mej hade hänt. Jag skulle inte bli mamma. Inte den här gången, kanske aldrig. Många sa till mej att jag var ung och det skulle komma fler chanser. Men de fattade inte att jag älskade just det här barnet. Å det visste inte att andra i min familj haft svårt att bli gravida och fått adoptera sin barn. Jag var övertygad redan innan detta att jag hörde till dem och hade redan tagit beslut om att inte gå vidare med undersökningar och grejer. Kunde jag inte få barn på naturlig väg skulle jag adoptera. Så var det bara. Men den värsta kommentaren fick jag på jobbet: ”Vi vet vad som hänt, nu pratar vi inte mer om det!”

Missfall på 90-talet var något skamligt som man inte pratade om. Men när man själv gått igenom det får man vet att väldigt många varit i samma sits. Hur kan ett missfall vara skamligt? Jag hade ju inte gjort något fel. Att vifta bort ett missfall och säga att det kommer fler chanser eftersom man är ung är otroligt kallt. Jag längtade efter just precis det barnet jag bar på. Att förringa den längtan är inte bara fräckt, det är otroligt elakt. Å som ni ser så är minnet starkt eftersom jag till och med kommer ihåg datumet. Jag kan känna den otroliga sorg som jag kände då. Min bebis var död.

Idag skulle självklart det värsta vara om något hände mina levande barn. Men då hade jag bara denna lilla parvel som låg i min mage. DET var mitt barn! Folk kunde inte förstå att jag kunde sörja som jag gjorde, jag hade ju inte ens träffat henne eller honom. Men det vet väl alla som väntar barn att man känner den lille direkt man får veta att man är gravid. Man älskar det lilla knytet direkt!

Drygt 11 månader senare föddes Senior. Jag var orolig precis hela graviditeten och fick gå på täta kontroller. När han väl föddes kunde jag slappna av. Jag hade fått ett barn, jag var lycklig. Nu behövde jag inget mer i hela världen. Jag var mamma. Att det skulle bli en till var ren bonus  🙂

Idag går mina tankar till alla er som gått igenom samma sak som jag har gjort. Jag hoppas att man tar han om mammorna bättre nu än då. Att man får någon slags hjälp och stöd. Att det inte är lika tabu-belagt. Man formas som människa av allt man går igenom, just detta har följt med mej och format mej väldigt mycket. En erfarenhet jag gärna hade varit utan…

Augusti är en känslosam månad för mej. Mitt första barn föddes i slutet av augusti 1993 och blev då glädjens månad. Min bästa vän dog i mitten av samma månad 6 år senare…

Min bästa vän var bara 43 år gammal, nygift och lämnade efter sej man och en 6-årig dotter. Där och då fattade jag hur enormt skört livet kan vara och att man måste ta vara på varenda minut av det. Just då gick jag dessutom sjukskriven pga utbrändhet och tyckte att livet var ganska bedrövligt. Men inte så bedrövligt att jag ville dö, jag visste bara inte hur jag skulle göra för att bli glad igen och få ett bra liv. Men där nånstans förstod jag att det var upp till mej själv att må bra, det var mitt eget ansvar. Mitt ansvar att se till att jag och barnen fick det liv vi ville ha och var värda.

Så jag började gå i samtalsterapi och tog långa promenader. Där började mitt ”nya” liv. Man tänker så himla bra när man går och sakta kunde jag vända mitt liv och faktiskt börja leva igen. 13 år senare kan jag säga att jag har ett väldigt bra liv och har uppfyllt alla mina drömmar, men det kommer hela tiden nya som vi uppfyller vartefter. Jag är absolut inte färdig för att dö, men den dag det blir så kan jag iaf säga att jag har levt på riktigt.

Bittra och sura människor göra sej icke besvär i mitt liv. De tar för mycket energi. Visst händer det att jag blir attackerad av ett och annat surkart, men jag försöker att inte ta åt mej av deras bitterhet. Att det finns bittra människor är inget jag kan göra något åt, jag tycker mest synd om dem. Att slänga käft med dem är bara dumt. Tyvärr finns det ganska många av den här sorten…

För ett par år sedan dog flera yngre personer i vår familjs närhet och då blev det återigen tydligt att livet faktiskt inte är evigt. Då var jag nykär och livet stabilt, men det blev återigen ett brutalt uppvaknande och vi började bry oss om varandra på ett annat sätt än tidigare. Förra gången var mina barn så små, den här gången var de nästan vuxna och förstod bättre.

Återigen konstaterade jag att ”mest saker när man dör, vinner faktiskt inte”. Vi försöker att ta vara på varenda dag, vara hjälpsamma och schyssta mot både andra, varandra och oss själva. Ibland tas det tacksamt emot, ibland tas det emot med misstänksamhet. Ibland blir vi väldigt missförstådda, det som sagt eller gjorts i bästa välmening tas emot helt fel. Men så länge vi tar vårt ansvar och försöker att vara goda medmänniskor, så kan vi inte ta ansvar för hur andra tar emot det vi gör. Det får mottagaren ta eget ansvar för.

Visst möts man av motgångar i livet, men det är upp till en själv hur man bemöter dem. Ta vara på livet och ge dej själv upplevelser att minnas senare. Man vet aldrig vad som händer med en själv eller någon man älskar. Att dö kan gå väldigt fort.

Vilka drömmar vill du uppfylla innan DU dör?

Har precis sett ”Sofias Änglar” på kanal 5. Ett program som hjälper familjer med sina bostäder och lite annat när något särskilt drabbat dem mitt i livet. I många fall var det cancer av olika slag, antingen för någon av föräldrarna eller något av barnen. I ett fall hade mamman dött, men i något fall var det ett av barnen.

Det värsta som kan hända är att ett barn förlorar någon av sina föräldrar, det näst värsta är att förlora sitt barn. Anser jag iaf… Hur överlever man något sånt? Man har väl egentligen inget val? Särskilt om man har flera barn att leva och överleva för. Då måste man ju på något sätt leva vidare och ta sej igenom dagen.

Jag har stått bredvid det ofattbara flera gånger. För 12 år sedan dog min bästa väninna, hennes dotter var bara 6 år då. Att se den här lilla oförstående och så förtvivlade flickan var det värsta jag varit med om. Livet har inte varit lätt för henne, men idag är hon en fin ung dam men som självklart lever med en stor saknad efter sin mamma. För ca 19 månader sedan förlorade en väninna sin 19-årige son och bara någon dag senare förlorade en av sönernas tjejkompisar sin pappa. Så vi har sett olika sätt att hantera sorg och bearbeta känslorna.

I väninnans fall hade hon friheten att komma och gå lite som hon ville på jobbet. Vi runt omkring fick gärna vara som vanligt, men gärna prata om sonen. Jag tror inte att det var förrän efter begravningen som allt kom ikapp familjen och att de då först kunde ta in och förstå vidden av vad som hänt. Att han aldrig skulle komma hem igen och att de aldrig skulle få se eller prata med honom igen. Som tur var fanns det fler barn i familjen som gjorde att föräldrarna inte kunde gå samma väg som sonen.

I sonens kompis fall så har de haft stor hjälp av grannar, familj och vänner. Någon var hos dem varje dag en ganska lång tid efter dödsfallet. Barnen är nästan vuxna och fick i stor utsträckning ta hand om sin chockade mamma. Min son och vi andra som funnits runtom har kollat läget och låtit ungdomarna prata om de velat, kramats om de velat. Jag pratade med tjejen om det här när vi var i Linköping och hon sa att vi runtom uppträtt precis som hon önskat. Vi har funnits där om de har velat och behövt, i övrigt har vi varit som vanligt, skämtat och busat.

Jag tror att det viktigaste är att ge de drabbade familjerna tid och att visa dem att det är ok att prata om den som dött. Kanske våga fråga om de behöver hjälp med något och störa om sorgen gått så långt att man låst in sej och isolerat sej helt från omvärlden. Sorg och tårar är inte farligt och någon gång kommer vi alla att drabbas.

Som sagt jag har ”bara” stått bredvid och vet inte själv hur jag skulle fungera i samma situation. Men den största rädsla jag känner inför tanken är att jag inte vet vem eller vilka som skulle finnas där för oss eller mej. Vi har ju inget stort umgänge, så frågan är vem som skulle finnas där och plocka upp resterna av mej eller min familj? Jag kan nämligen inte komma på någon och det skrämmer mej. Hur skulle jag överleva en stor sorg på egen hand? Jag antar att det enda är att ta ett andetag i taget och överleva en minut i taget och så småningom har det gått en dag eller en månad. Något annat sätt finns nog inte… Jag hoppas att jag slipper ta reda på hur man gör…