Bläddra efter
Etikett: du i fokus

Utrökt ur sovrummet…

Utrökt ur sovrummet…

Tar en liten sovmorgon så här på lördagen när det finns möjlighet. Men det tycker tydligen inte hunden att jag ska för han lägger av världens rökare, som både hörs och doftar… inte hallon! Så det är bara att kliva ur den varma sänghalmen och börja dagen. Skithund! Rent ut sagt. Själv ligger han nöjd kvar i stanken.

Jaja, en dusch senare känns det ganska ok ändå att vara på benen. Dagen har en massa skoj att bjuda på, så det är bara att sätta igång. Magasinet ska uppdateras, idag blir det ett smaskigt recept. Jag ska få tummen ur att dammsuga, det är väldigt mycket hög tid. Nu har vi inte längre dammråttor, utan dammflodhästar. Martin får röja köket när han ska fixa lunch, då sitter jag förmodligen och jobbar. Sen är det dax att dra iväg till stan, vi ska nämligen se publikrepet av En man som heter Ove!

Jag vet att många av er undrar varför vi går så mycket på teater och hur vi kan ha råd med det. Publikrepen är något man blir bjuden till av olika anledning och min anledning är att jag tidigare jobbat på teater och nu har som uppgift att skriva om det jag ser. Både i bloggen och, om jag vill, till magasinet. Jag får inte gå på allt, men ganska mycket och det jag vill se men inte får se publikrepet av köper jag ofta i present till familjen. Jag älskar nämligen ffa musikaler och tycker det är en suverän present. Det har varit en himla bra julklapp under åren, som alla uppskattat.

Så i eftermiddag ska vi alltså se Johan Rehborg i rollen som Ove. En monolog på 90 minuter, första publikrepet. Det ska bli väldigt spännande! Jag älskade boken och ser verkligen fram emot att se föreställningen. Imorrn ska jag berätta för er hur det var. Direkt efter teatern åker vi till Junior som ska fira sin 20-årsdag lite i förväg. Han fyller egentligen på onsdag med vill fira med familjen ikväll och sina kompisar nästa lördag (när jag fyller år). Det blir lite gott att äta och samvaro med närmast sörjande  🙂

Å när vi kommer hem därifrån måste vi nog jobba lite till innan sänggående. Kanske medan vi kollar lite på tv. Det blir nog en bra dag, det känns så! Vad ska ni göra idag?

Nu så…

Nu så…

Tredje veckan avklarad och nu börjar bitarna falla på plats. Martin har alltså jobbat tre veckor och jag har försökt få nya rutiner här hemma lika länge. De första två veckorna var inte alls bra, allt kändes bara rörigt och tiden räckte inte till. Men igår började jag känna lugn i kroppen igen, jag får nästan ihop dagarna.

Planen var att göra allt på förmiddagen så att eftermiddagen kan gå åt till jobb. Hundpromenad, träning och handling ska alltså vara gjort innan lunch. Det går sådär… Oftast sätter jag mej inte och jobbar förrän vid 16-tiden, men då får jag å andra sidan en jäkla massa gjort. Just den här veckan har det varit pressvisningar efter lunch, så då har jobbet fått vänta tills jag komit hem. Men det har funkat och allt har blivit gjort. Förra veckan var jag stressad mest hela tiden för att jag inte fick ihop det, den här veckan känns det ganska lugnt. Rutinerna börjar sitta.

Idag lyckades jag både träna och ta en hyfsat lång promenad med Baileys innan lunch. Nu ska jag handla och sen sätta mej och jobba en stund innan Martin kommer hem. Igår lyckades jag tom ha maten klar när han kom hem! Å han svimmade inte av chocken  🙂

Helgen är knökafull. Imorrn ska vi se första publikrepet av En Man Som Heter Ove och sen ska vi fira sonen som fyller år nästa vecka. Å på söndag ska vi på filmpremiär på förmiddagen och matlagningskurs på kvällen. Så ikväll måste jag få ur mej ett gäng texter som vi kan plocka av under helgen. Vi har fått massor med grejer hemskickade som vi ska testa, det är bla fler olika snacks som ska smakas på. Passar ju bra till allt vin som vi fick förra veckan och läsken vi ska få testa nästa vecka. Det är himla kul med allt som vi får prova, men illa för vågen. Så de där 10 000 stegen om dagen är extra viktiga just nu. Missa inte alla nyheter vi tipsar om, det är en hel del bra grejer!

Men nu känns det som det vänt. Jag börjar återigen trivas med tillvaron och livet. Hoppas bara att katastrofer kan hålla sej borta och att vi kan få vila i detta nu. Men det känns inte helt säkert… det behövs mer tid. Vi måste komma längre bort från skiten för att det ska kännas säkert. Jag behöver fler bevis på att allt är lugnt. Så än är jag inte trygg, men jag är en bit på väg.

Nähä, dax att slåss med alla andra som ska fredagshandla…

Egen företagare – inget riktigt jobb?

Egen företagare – inget riktigt jobb?

Igår fick jag en kommentar där en anonym person (förstås) menade på att jag var pinsam som snackade om tidsbrist, jag som är hemma och lyxsambo. Jag tror det var länge sedan Anonym läste här… den där tillvaron som lyxsambo föll i samma ögonblick som jag kläckte min ide om vårt magasin för Martin. Sedan dess har jag jobbat dygnet runt känns det som.

Ibland känns det som att den som jobbar hemifrån inte tas på allvar eller anses jobba på ”riktigt”. Det finns spännande statistik, jag gillar statistik, som säger att män som startar eget ofta börjar med att skaffa en lokal eller kontor utanför hemmet. De investerar snabbt i elektronik och har ofta detta klart långt innan företaget ens har startat. Kvinnor däremot, de startar sin firma och kör småskaligt från köksbordet. Män satsar större och kör igång direkt, kvinnor startar lite smått och vill gärna se att iden bär sej innan de tar ett nytt steg.

Jag sitter iofs inte vid köksbordet, men väl vid min dator på kontoret eller i vardagsrummet. Jag jagar nya idéer ständigt genom att kolla pressreleaser, maila olika företag, gå på pressvisningar osv. I princip allt jag gör är numera jobb, oavsett om jag ser en teaterpjäs, går på mässan eller äter på restaurang. Det allra mesta hamnar nämligen i magasinet nån gång. Iom Formex så har jag nu massor med material, men jag kan ju inte bara ta in design och inredning. Det måste ju bli en bra blandning så alla har något att läsa.

Igår var det ”lugnt” då tränade jag, fixade hemma, tog hand om hunden och jobbade nästan hela kvällen från soffan. Idag går delar av dagen åt till jobb, sen ska jag faktiskt ha en lunchdate med min kusin och en av mina närmaste vänner och ikväll åker jag till lakritshimlen. Då ska jag få veta en massa om nyheterna i lakritsvärlden och en del inför lakritsfestivalen kan jag tänka mej. Som självklart kommer i magasinet!

Så jo, jag jobbar! Jag var lyxsambo i 6 månader och hade nästan hur mycket tid som helst. Dessutom var även Martin hemma och tog en stor del av lasset. Nu är han borta 6.30 – 18 och när han kommer hem är jag ofta iväg på nåt. Kanske är det extra svårt att hitta nya rutiner när man varit två stycken på heltid hemma och nu inte ens är en. För även om jag är hemma så jobbar jag ju! Det hade varit mer accepterat om jag jobbade lika mycket, men utanför hemmet. Då hade det varit enklare att förstå tror jag. 

Men jag övar vidare, snart har jag nog kommit in i min nya vardag och fått bitarna på plats. Jag gillar rutiner, men lyckas sällan ha dem. Inatt var jag vaken mycket, när jag till slut somnade gott var klockan redan morgon och då blir förmiddagen kortare och allt förskjuts. Då får träningen hoppas över, det är enda sättet att hinna allt. Eftersom jag har min fibromyalgi och sömnapné som ställer till problem för mej ibland så måste jag dessutom ha ett lager texter färdiga att plocka av när jag inte klarar att skriva. Det är lite stressande, men det är som det är. Nu känns det iaf bättre än tidigare, jag börjar hitta lösningar och mår bättre. Magasinet börjar ta fart och får läsare och vi har hört att många gillar vår idé. Jag låter det ta tid, det funkar bäst för mej. Kolla gärna in min bebis Du i Fokus här!

Så trött så fötterna vibrerade

Så trött så fötterna vibrerade

Hela onsdagen och halva torsdagen var jag på Formex. Jag kom dit kl 8 på onsdagmorgonen och gick ända tills de stängde kl 19, ändå hade jag inte hunnit igenom allt utan åkte dit ett några timmar dagen efter också. Drygt 800 utställare i tre olika hallar gör man inte i en handvändning precis.

Allt började med en gemensam frukost för ca 300 journalister och bloggare. Jag var där i egenskap av redaktör och skribent för vårt magasin Du i Fokus. Jag var mest intresserad av att hitta spännande grejer att skriva om och skapa lite nya kontakter. OM jag gjorde!!!

Av de dryga 800 utställarna pratade jag med säkert 150 av dem och gav bort mängder med visitkort och fick ännu fler idéer. Jag fick flera olika produkter att testa, bla en helt ny uppfinning som jag skrev om redan samma kväll. Nu har vi varit först att skriva om två olika grejer, två dagar i rad  🙂

Det är första gången jag besöker Formex och nu förstår jag vad folk pratar om. Det är faktiskt riktigt häftigt! Utställare precis överallt, alla är glada och förväntansfulla och man vill verkligen se varenda liten grej. Allt är intressant! Nästan så man önskar man hade en butik att fylla, men det är inte så illa att få skriva om grejerna heller.

Några riktiga pärlor hittade jag. Det fanns några utställare med nagellack… jorå, jag fick med mej några hem att testa. Ett från Sansanity har jag redan målat på, chokladfärgat med chokladdoft. Baileys har suttit och nosat och försökt slicka på mina naglar halva dagen. Jag har fått med mej en mängd doftljus hem, så får vi se vilka om åkte ut pga för stark doft och vilka som får stanna. Det jag tände i förmiddags självslocknade nästan direkt… ingen vidare höjdare. 

 Det fanns hur mycket som helst att se och det är omöjligt att räkna upp allt. Så ni får titta på bilderna och bedömma själva. Ett litet urval av flera hundra bilder. Mer kommer på magasinet vart efter  🙂

Nästa Formexmässa är i augusti och jag hoppas verkligen att jag får gå då med. Man får hur mycket som helst att skriva om och det är verkligen supertrevligt! Men jag var så trött att fötterna vibrerade när jag gick och la mej  🙂

Lagen om livets jävlighet…

Lagen om livets jävlighet…

Varför kan inget vara enkelt och går rätt vid första försöket? Varför ska det alltid strula när jag försöker att göra något? Det är verkligen Murphys lag som gäller mej, jämt!!!

I början av december registrerade vi Du i Fokus både på bolagsverket och Skatteverket. Från Bolagsverket gick allt snabbt och vi fick registreringspapper på bara några dagar. Skatteverket tog tid på sej… 19 december fick jag besked om att jag skulle komplettera med vissa upppgifter. Man ville bla veta om WEBBmagasinet hade nån hemsida… va? Så smarta är de alltså där…

10 frågor skulle jag svara utförligt på. Vilket jag också gjorde direkt och skickade med vändande post. Tyvärr var vår skrivare/kopieringsmaskin sönder så jag kunde inte kopiera det jag skrev, men ville skicka det snabbt och tänkte inte mer på det. Jag hörde inget på hela julen men det var ju inte så konstigt – alla var ju lediga. Nyår och trettonhelg passerade och igår fick jag ett nytt brev. Nu säger man att ärendet avskrivs eftersom jag inte kompletterat uppgifterna de ville ha!!!

Brevet har alltså inte kommit fram! Det är helt tydligt att posten inte funkar längre! Man ska maila allt och begära kvitto för att vara säker. Men det slutar inte där… det första jag gör nu på morgonen är att ringa handläggare, för att få veta att han är sjuk. Jamen det är väl självklart!!!

Jag kopplades till växeln och bad att få prata med någon annan för nu vill jag ha detta ur världen! Jag fick prata med en dam som iofs var vänlig men ganska oförstående. Hon skulle iaf se till att någon ringde upp mej under dagen, så nu vågar jag inte duscha eller göra nåt alls knappt. För om jag gör nåt så kommer det ju att ringa, Murphy…

Jag fattar inte varför det alltid blir så här när det gäller mej! Det spelar ingen roll om det är läkartider, kallelser eller annat – det blir alltid strul och mitt ärende tappas bort eller hamnar mellan stolarna. Murphys lag, lagen om livet jävlighet. Allt som kan gå fel går fel och kan inget gå fel så gör det de ändå… mitt liv på en pinne.

Så nu sitter jag här och väntar. Ska jag våga duscha? Jo, jag får väl ta med mej telefonen in i duschen… jag avskyr myndigheter, papper och POSTEN!!!

Uppdatering: jag var tvungen att gå på toaletten och självklart ringer telefonen då. Murphy… men handläggaren var trevlig och tyckte att den första handläggare bara hade krånglat till allt och inte alls fattat vad vi pysslar med. Han kollade in magasinet direkt och sa att det här var himla intressant och registerade min firma på studs. Magasinet skulle han kolla in mer senare. Så svårt var det alltså…


NU ska jag duscha!

Lite knepigt…

Lite knepigt…

Min utsikt just nu

Första riktiga veckan i år. Jag övade på mitt nya liv tre dagar förra veckan, men inte fick jag nån kläm på det inte. Förra veckan var en enda röra av måsten och för lite tid. Nu har jag försökt att planera… det går sådär…

Det är några saker jag måste göra varje dag, det är att äta frukost, gå med hunden, äta lunch och jobba (skriva en blogg och minst en artikel till magasinet). Sen finns det saker som jag vill hinna göra och dessa är att träna, vara ikapp med tvätt och disk och gärna iaf börja med maten innan Martin kommer hem. Sen tillkommer det där som alla andra har som att handla, städa, skotta och sånt.

I mitt liv tillkommer även saker som rör sonen, läkarbesök, event, trasslande elektronik och råttor. Sånt som ger en extra krydda på tillvaron alltså  🙂

Nu är planen att gå upp senast 8 varje morgon om natten varit bra och försöka hinna de flesta måstena innan lunch, så jag kan jobba hela eftermiddagarna. Idag funkade den planen ganska bra faktiskt. Jag hade duschat, ätit frukost, gått med Baileys, pantat flaskor, handlat, tvättat, hängt tvätt, skottat och fixat lunch innan klockan var 12! Så nu ska jag sätta mej och jobba resten av eftermiddagen, med ett avbrott för en stund på löpbandet så jag iaf får mina 7000 steg som jag siktar på varje dag.

Idag ser planen alltså ut att gå i lås, imorrn skiter det sej igen. Då har jag bara förmiddagen att hinna allt på, sen ska jag till kiropraktorn, Aticimex kommer hit och på kvällen ska jag på Stora Trenddagen. Alltså måste jag göra morgondagens jobb idag… och även onsdagens eftersom jag ska vara på Formex hela dagen då. Så nu ska jag göra tre dagaras jobb på en eftermiddag, jabba!

Bara att sätta igång alltså! Ha en bra dag och vecka everyhopa!

Helt slut!

Helt slut!

Martin är inne på sin tredje arbetsdag och jag är helt slut! Dagarna går i 180 och jag hinner inte alls med i svängarna! Har försökt komma ikapp med en massa, men det dyker hela tiden upp nya saker som gör att jag ändå inte hinner nåt.

I onsdags började jag rensa min inkorg i mailen, jag hann till J tror jag. Jag gick med hunden, körde en tvätt, städade köket och lite sånt och sen åkte jag iväg och träffade våra gamla medlemmar på Viktväktarna. Vilket välkomnande! En del av våra medlemmar är kvar och kämpar och har lyckats väldigt bra. Man blir nästan lite mamma-stolt  🙂

Igår fortsatte jag med inkorgen och hann till M. Sen dök den där råttan upp och det blev en massa telefonsamtal för att åtgärda detta. På tisdag kommer Anticimex hit och kollar läget. Så sprang tiden iväg och det var dax att åka till stan på möte. Det var planeringsmöte om Fadimes minnesgala (den ni kan vinna biljetter till HÄR!) och tog ett par timmar av kvällen. Nya roliga kontakter är alltid skoj och några såna blev det allt! Det bestämdes också att Senior ska vara med och jobba på galan. Han ville det  🙂

Å idag var det årets första pressvisning. God frukost och en massa information om tulpaner. En otroligt härlig morgon! Jag träffade Annelie och Stefan på plats, tillsammans fick vi lära oss allt man behöver veta och lite till om tulpaner. Ska skriva ett separat inlägg om det nästa vecka, på tulpanens dag den 15/1. Då får ni lite tips om hur man kan pigga upp buketten.

När jag kom hem gick jag ut med Baileys direkt, han var bra sur när jag drog upp honom kl 7 för morgonkissen. När jag kom hem strax efter 11 var han piggare och väldigt sugen på promenad. Så vi gick en runda, jag gav honom mat och drog iväg för att handla. Martin fyller år imorrn, så jag måste ju köpa tårtgrejer! Vid det här laget var jag helt slut och ögonen var alldeles grusiga av trötthet. Så det fick bli sallad från favoritpizzerian och sen hem och äta lunch snabbt framför tv´n.

Å sen var det bara att sätta sej och jobba. Det ska ju skriva ett par texter till magasinet varje dag, som Martin lägger in när han åker från jobbet. Så inte förrän nu har jag hunnit sätta med mej bloggen och nu är jag så trött att ögonen går i kors. Mailen har jag inte hunnit göra nåt åt alls idag… å i helgen får jag förmodligen ingen tillgång till den datorn… så jag får väl fortsätta på måndag. Det känns som jag aldrig blir färdig med nåt. Men hemmet är ganska ok städat iaf, behöver bara dra ett varv med dammsugaren inför födelsedagen imorrn.

Att träna är bara att glömma just nu, det får helt enkelt inte plats. Jag kör korta stepup-pass i trappen några gånger om dagen istället. 7000 steg är minimum, gärna 10 000. Idag är jag uppe i 9500, bra bra! Men nu är det jag som tar en tupplur! Vid 18 kommer Martin då tänkte jag ha börjat med kvällens middag som blir hemlagad pizza. Kan ni fatta att JAG lagar mat igen! Men nu är det gonatt!

Ett helt nytt liv!

Ett helt nytt liv!

Idag är dagen D för Martin! Idag började han äntligen sitt nya jobb  🙂

Efter sju månaders osäkerhet och till slut uppgivenhet fick han äntligen positivt besked och rodde hem sitt första jobb med fast månadslön. Det känns helt fantastiskt! Han har tidigare bara haft provisionslön och under våra sju år tillsammans har vi bägge levt på osäker provisionslön som vissa månader varit nästan noll. Att nu veta att det kommer in samma belopp varje månad är så otroligt skönt! Han får dessutom in mer på sitt jobb än vi fick tillsammans en bra månad. Så nu är vi trygga när det gäller ekonomin, även om jag inte drar in nåt knappt.

Så idag börjar inte bara Martins nya liv, utan även mitt! Jag kommer numera att vara ensam på dagarna, å eftersom han jobbar i Uppsala större delen av tiden så blir dagarna långa. Men det gör ingenting! Äntligen får jag ha datorn på kontoret ifred, även om jag sitter en del i vardagsrummet också. Jag ska försöka komma upp hyfsat på morgnarna, går det så går det… sen kommer dagarna mest att gå ut på att träna, ta hand om Baileys, må bra, gå på pressvisningar och jobba med magasinet och bloggen.

Just idag ska jag rensa mailen i stora datorn, som jag knappt haft tillgång till på de här sju månaderna. Där ligger mycket skit! Jag ska börja skicka pressinfo till en massa ställen om magasinet. Pälsbollen ska få promenad och tassvård. Åsså ska jag faktiskt åka och hälsa på våra gamla medlemmar (och nya) på Viktväktarna i Huddinge i eftermiddag. Sen ska JAG fixa middag! Bara en sån sak!

Det känns så skönt att alla är på ”rätt” plats. Mina män i livet är på sina jobb som de trivs på, just nu är det trasselfritt och harmonin är på väg tillbaka. När jag vaknade i morse hade jag en tass i ansiktet och jag mådde bra! En väldigt skön känsla som jag hoppas ska stanna länge!

Idag önskar jag min älskade sambo ett stort lycka till och hoppas att allt blir precis som han drömt om. Ett helt nytt liv!

Pizzadag idag…

Pizzadag idag…

Idag är det tydligen internationella pizzadagen. Inte så konstigt… det är väl det enda många orkar tugga i sej efter all julmat och festmaten igår. Det är tydigen så att när man intagit större mängder alkohol så behöver kroppen fett och då ligger ju pizza nära till hands. Det problemer har dock inte vi… men eftersom det ändå är pizzadagen så har vi iaf tagit med ett pizzarecept i magasinet idag. Det hittar ni här!

Vår nyårsafton blev som vanligt väldigt lugn. För första gången var det bara Martin och jag, annars brukar vi ju alltid ha något av barnen eller mina föräldrar här. Men igår dukade vi bara för två, eller för tre.. Pälsbollen fick sitta med lite också… Han klarade faktiskt kvällen väldigt bra! Förut har han varit vettskrämd på gränsen till panikslagen. Men med radion på, lite lek och genom att kasta ut honom för att kissa så fort det var lite uppehåll mellan smällarna, så funkade det helt ok. Han låg inte tryckt mot väggen och skakade, utan låg i soffan och sov en hel del. När det var som värst vid 12 blev han lite stressad och började flämta och hyperventilera. Men det gick ganska snabbt över. Tack o lov!!!

Vi åt gratinerad hummer till förrätt, fläskfile med kroketter till varmrätt och lite senare glass till efterrätt. Vi drack champagne till maten och är man bara två på en hel flaska så räcker den väldigt länge! Till 12-slaget öppnade vi flaskan jag fick från Dogge på hans boksläpp. Den är dock inte urdrucken, så resten tar vi ikväll. Medan vi åt satt vi i mysbelysning vid vårt matbord i vardagsrummet och pratade, pratade och pratade.  När vi skulle äta efterrätten flyttade vi oss till tv-soffan och slog igång tv´n. Vi hade tänkt kolla på film via SF-anytime, men presentkorten jag fått funkade inte. Så vi körde igång ett Maria Lang-maraton istället.

Kvällen gick faktiskt väldigt fort och snart var klockan 23.45. Baileys hade fixat kvällen utan panik och när tredje världkriget var slut vid 00.30 kunde vi andas ut helt. Vi lyckade tom få honom att bajsa innan vi gick och la oss. Att en bajsande hund kan innebär lycka kan nog vara svårt för de flesta att fatta, men alla som har rädda hundar på nyår vet exakt vad jag menar.

Vår nyårsafton var helt ok. Men enda skillnaden mot alla andra våra kvällar var att vi inte åt framför tv och att vi drack champagne… Vi är ju nästan alltid tillsammans och spenderar nästan alla kvällar på samma sätt som igår. Vi trivs i varandras sällskap och har alltid något att prata om, så det är helt ok. Men det skulle vara trevligt med lite sällskap som omväxling… någon kväll på året. På midsommarafton vet jag att det blir så och det ser jag väldigt mycket fram emot!

God fortsättning på er. Låt 2015 bli ert bästa år någonsin!

Min ambition är…

Min ambition är…

… att införa mer glädje i mitt liv nästa år. Ledordet kommer att vara GLÄDJE, men även gemenskap och vänskap. Lite knepigt med det där sista eftersom vi är ganska ensamma, men men.

Jag är i grunden en positiv person som ser ljust på livet och hittar lösningar på det mesta. Så förra inlägget störde mej faktiskt en hel del. Jag brukar kunna hitta ljusglimtar även i de mörkaste stunder, men det har jag haft svårt att göra under 2014. Därför tänker jag anstränga mej extra mycket att hitta det positiva och återfinna glädjen med livet under 2015. Det är mitt mission!

Jag avger aldrig nyårslöften, jag har däremot alltid ett och samma mål; att bli snällare mot mej själv och ta bättre hand om mej. Jag blir bättre och bättre på det och under 2014 mådde kroppen bättre än på många många år. Under 2015 måste knoppen hänga med, då måste det in mer glädje i livet. Jag måste skratta, ända nerifrån tårna igen! Jag måste tillbaka till det som är jag.

Vikten är ok, även om jag vill ta bort de där kilona jag la på mej efter mina operationer. Jag vill bli starkare och kunna springa längre, nu när jag inte har något som hindrar. Jag vill må bra och bli starkare.

Jag vill göra en resa, gärna till värmen i vinter. Jag hoppas verkligen att Ving återupptar resorna till Gambia så vi kan åka dit och hjälpa vår familj som det var tänkt. Men nu när Martin har fått jobb så kanske vi kan dra iväg till London eller nåt annat kul ställe över påsk eller nåt. Sen finns en dröm om att få åka på en träningsresa, gärna med Leila till Dubai… men det är nog för dyrt.

Å får vi bara ordning på saker och ting och tillbaka harmonin i vårt hem, så kanske vi tar ett nytt uppdrag som familjehem. Det skulle kännas bra att hjälpa nån liten parvel som behöver oss och samtidigt får jag en inkomst. Avslutet sist blev så konsigt och vi vet inte alls vad som hänt med ”lillpojken”. Men det är inget vi kan göra något åt, däremot kan vi hjälpa någon annan.

Även om jag skulle vara lyxsambo, så blev jag ”redaktör”… så våren kommer innebära en hel del jobb antar jag. Det är helt ok! Jag jobbar ju lite när jag vill. Men på midsommar kommer jag att vara ledig! Då ska vi ju vara på Öland och arrangera midsommarfirande för andra ensamma och andra som bara vill göra något annorlunda. Då blir det Lammet & Grisen för hela slanten med alla som vill! Glädje – Gemenskap. Ledorden för 2015.

Jag känner en försiktig förhoppning om att 2015 kommer att bli riktigt bra. Mitt ledord är Glädje. Vilket är ditt?

Måtte 2015 bli bättre!

Måtte 2015 bli bättre!

Dax att summera året. 2014 kan man väl säga är året då mina fysiska förutsättningar förändrades till det bättre, men den psykiska påfrestningen blev så stor att jag var nära att ge upp. Vi börjar från början:

Första halvåret gick mest åt till att jobba och samtidigt förbereda för vårt avslut på Viktväktarna. Martin jobbade, pluggade och skrev sina sista tentor. Och som vanligt kämpade vi med vår vikt. I mars bokade vi vår resa till Gambia och började räkna dagarna till avresan i november. Senare i mars dog min svåger. Det var en käftsmäll som golvade oss alla och allt blev oerhört jobbigt. Senior flyttade hemifrån samma dag, han fick en chock och var tvungen att göra en omedelbar förändring. Vilket senare skulle visa sej att det kanske inte var så smart…

I slutet av maj jobbade vi vår sista dag och Martin tog sin examen. Nu skulle vårt nya liv börja. Jag skulle vara hemma och ta hand om mej och förbereda inför min bröstförminskning. Martin skulle såklart få jobb direkt och börja sitt liv som dataprogrammerare. Det blev inte som någon av oss hade tänkt det. Jag kollade upp min gråstarr och fick veta att jag omedelbums skulle göra en operation av ögonlocken. Jag såg inte alls så bra som jag trodde, så operationen var ett faktum.

Martin fick inget jobb innan sommaren, så vi drog till Öland redan i Juni. Ett par veckor senare åkte vi hem för att ögonläkaren skulle sätta kniven i mej. Operationen var otroligt lyckad och jag förstod hur begränsat mitt synfält varit när jag såg bilden här brevid. Direkt när stygnen var borta åkte vi tillbaka till Öland och stannade resten av sommaren. Martin sökte mängder med jobb och vi trodde att bara sommaren var över så skulle han börja jobba.

Under sommaren visade det sej att Senior mådde väldigt dåligt och han hamnde i en rejäl svacka. Drygt 2 års trassel hade tagit hårt på honom och nu försökte vi tillsammans att trassla upp allt. Allt hade uppdagats redan under våren och redan då hade jag försökt hjälpa honom med en del, men tyvärr fanns det mer… mycket mer… det handlade om pengar, hot, lögner och en massa annat. Sonen flyttade hem igen och blev sjukskriven, jag gick i backen, Martin mådde dåligt både av detta och att han inte fick jobb och allt vara ett enda stort kaos. Samtidigt skulle jag hålla vikten och må så bra som möjligt inför nästa operation, bröstförminskningen som jag väntat på i 15 år.

När jag åkte in för att sövas mådde jag väldigt, väldigt dåligt psykiskt. Det finns alltid risker med att sövas, särskilt när man dessutom har en dokumenterad sömnapné. Å jag var väldigt svår att väcka efter operationen, så svår att jag höll på att bli kvar på sjuhuset. Jag får absolut inte sövas igen på ett bra tag framöver. Men operationen gick ändå bra och resultatet blev även den här gången lyckat. Som jag skrivit förut så har det varit en livsförändrande- och livsförbättrande operation. Men att läka kroppen samtidigt som den utsätts för stress är inte bästa förutsättningen. Stressen ökade dessutom under hösten och i november var det så illa att jag förlorade allt hopp. Den känslan var fruktansvärd!

Kroppen mådde egentligen bättre än någonsin, men med psyket var det värre och det kändes så otroligt orättvist. Här hade jag äntligen fått den hjälp jag bett om i många, många år och nu när jag nåt ända fram skulle sonens leverne sabba allt. Jag fick inte möjlighet att glädjas över min nya, friska kropp alls – det enda jag gjorde var att stressas över allt som hände sonen och försöka hjälpa honom ur alla de olika knipor han satt i. Så hösten kantades av att läka efter operationen och sonens trassel. En stor tyngd föll av mina axlar när han fick jobb, det var iaf ett stort frågetecken som rätades ut. Med den löneförhöjning som följde med det nya jobbet kan vi nu vara säkra på att han klarar en hyra när han väl får en lägenhet. Men tyvärr uppdagades nya trassel, det sista så sent som igår.

Visst var det skönt att sonen fick jobb, men Martin stod fortfarande utan… han sökte mängder med jobb och började söka sej bort från Stockholm. Men hösten gick, vintern kom och julen började närma sej. De uppdrag som jag hade i Tingsrätten och som kontaktperson, plus sparade pengar och bloggen höll oss flytande. Bloggen ja… den började leva sitt eget liv redan under våren och besöktantalet har mer än dubblats under året. Så är det när man har dödsfall och annan skit runt sej, då läser folk… Jag blev bjuden på kul event, det fick mej faktiskt att överleva hösten. Att fly in i en låssasvärld gjorde att jag klarade av min verklighet hemma.

I november skulle vi åka på resan som bokades i mars. Gambia och Smile väntade på oss. Men så drog Ebola in över Afrika och världen lamslogs. Trots att Gambia inte drabbades så ställdes resorna in och ytterligare en gång var det som att få en käftsmäll. Å har man inte riktigt hunnit resa sej från den förra så golvas man direkt igen. Det var en stor sorg att inte få åka iväg, det gjorde nästan fysiskt ont att få beskedet. Allt vi sett fram emot; solen, värmen, vännerna…

Jag bloggade vidare och fick en idé om att starta ett livsstilsmagasin på nätet. Martin hade ju fortfarande inget jobb och nappade direkt på idé. Han byggde en websida på bara några dagar och jag skrev texter så fingrarna glödde och 14/12 smyglanserade vi Du i Fokus. Nu får 2015 utvisa om min idé funkar, jobb har jag iaf skaffat mej… Å då fick även Martin jobb! Äntligen såg vi ljuset, äntligen fick vi något positivt att glädjas åt!

Så efter ett toppenår för kroppen, men ett skitår för knoppen hoppas jag nu att 2015 ska vara bättre som helhet. Vi vill inte ha några dödsfall, Martin ska få jobba ostört på sitt nya jobb. Vi hoppas få åka till Gambia och gör ett nytt försök till hösten igen. Magasinet ska lanseras på riktigt med pressreleaser och allt som hör till, så får vi se hur det går. Jag hoppas att trasslet med sonen är över, jag orkar inte mer. Jag vill bara ha lugn och ro!!! Jag vill ha in glädje i vårt liv igen! Glädje, lugn, harmoni! Jag har gjort och gör allt jag kan för att komma dit, resten ligger i händerna på sonen. Om han verkligen vill mej väl och väljer att sluta trassla, då kommer allt att bli toppen. Ååå, som jag önskar att det är så. Det enda jag önskar faktiskt.

Så jag lägger 2014´s elände bakom mej och ser fram emot ett lugnt och harmoniskt 2015. Om ett år vet vi hur det blev…

Husarrest

Husarrest

Kylan har kommit till Stockholm. Ni som bor i Norrland kanske
tycker att det är mesigt med 12-13 minus, men vår kyla är fuktig och enbart obehaglig. Jag tar hellre 25 minus i Jämtlandsfjällen än 10 minus i Stockholm!

När tempen faller under 10 minus får hunden dessutom husarrest. Han får köldkramper och har svårt att vara ute. Höfterna krampar och han kan inte röra sej, då blir det att bära 14 kg hund om man är ute och går. Så han får nöja sej med snabba turer i trädgården just nu, resten av tiden ligger han under en filt i soffan.

Vi trivs också bäst hemma när det är kallt. Jag sitter i soffan och jobbar, tar en tur på löpbandet och myser med nån film eller bok. Magasinet uppdateras minst en gång om dagen, nu har Martin fixat att man kan dela länkar också – så testa det. Behöver ni tips till nyår så finns en massa god mat på våra matsidor. Vad sägs om hasselbackspotatis och pepparbiff?

Men just idag tänkte vi faktiskt åka iväg till Kungens Kurva och Skärholmen och kolla lite på rean. Vi har fått lite julklappspengar och har några grejer som vi behöver, nu ska vi se om det finns några fynd. Sen blir det nog en tur på löpbandet för att få upp värmen igen  🙂

Hur har ni det? Firar ni jul idag med eller planerar ni för nyår? Vi har nog bestämt oss för att ta ett tolvslag i sängen. En massa gott att tugga på, hunden begravd under täcket så han blir trygg och en bra film. Vill nån göra oss sällskap får denne ta med pyjamas och en godispåse.

Ha en fin dag i kylan!

364 dagar kvar!

364 dagar kvar!

Julafton är över och det är ett år till nästa gång. Eller nästan… 364 dagar  🙂

Om en vecka har vi ett nytt år, det känns varje gång som att vända blad till ett nytt liv. Ett bättre liv, oftast. Alltså är det dax att börja summera 2014 och göra upp nån slags plan för 2015. Det ska jag göra mer detaljerat i ett separat inlägg, men lite funderar jag över redan nu.

2014 har varit enormt innehållsrikt! Jag har gjort två operationer, en visste jag om när året började och såg fram emot med skräckblandad förtjusning. Jag skulle ju göra min bröstförmiskning! En livsförändrande och livsförbättrande operation! Å visst var det det! Jag mår så otroligt mycket bättre! På hälsofronten blev allt alltså hur bra som helst och jag kunde verkligen ha njutit av min nya kropp om inte sonen fortsatt att trassla och ställt allt på sin spets under sommaren. Dessutom hade vi ett dödsfall i familjen som förmörkade vår tillvaro redan på våren. Det var alltså en hel del som tog bort den där lyckliga känslan över en ny fungerande kropp och det känns faktiskt lite orättvist att jag inte kunnat glädjas så mycket åt den som jag önskat. DET hoppas jag kunna göra ostört 2015!

Att vår efterlängtade resa till Gambia ställdes in, var förståss också en stor sorg. Att vi inte fick träffa våra vänner som behövde vår hjälp eller känna sanden mellan tårna… efter allt jobbigt var det ytterligare en sten som lades på allt annat och jag gick i backen ganska illa. Vi hade verkligen behövt den resan, hela familjen. Nu blir det kanske nästa år, om det går några resor.  

Mitt i allt avslutade vi vårt jobb med Viktväktarna och 14 år gick i graven. Martin skulle byta karriär och jag skulle bli lyxsambo och ta hand om mej. Men han fick inget nytt jobb…. tiden gick och plånboken blev allt tunnare… Jag fick en idé om ett livsstilsmagasin som Martin nappade på, så helt plöstligt var vi företagare igen och DÅ fick han jobb! Så nu är jag redaktör för Du i Fokus och han börjar på Kitchentime direkt efter nyår. Så det kan bli  🙂

Så här sitter jag och försöker få ordning på allt som hänt och planerar för det som ska hända. Ett år går snabbt, men mycket händer på vägen. Lite för mycket tycker jag. Jag önskar mej ett lugnt 2015, gärna lite händelslöst och absolut inga dödsfall!

Idag blir det mellandagsshopping! Senior är på väg till Öland, Junior bygger om hemma, vi bara är… För oss är julen över, ingen mer julmat så långt ögat når. Här blir det sallad till lunch, korv och makaroner till middag och motion bestående av mellandagsrea. En lugn dag – jag gillar lugna lite småtråkiga dagar. Fler såna tack!

Ha en fin juldag och ta hand om varandra. Kärlek och hälsa är det viktigaste av allt.

Medan du äter din skinkmacka…

Medan du äter din skinkmacka…

Sitter här, dan för dan, och funderar. Under granen ligger kanske 10 julklappar från oss i familjen till varandra. Inget överdåd, men tillräckligt. Apropå gårdagens inlägg så tycker jag att hela familjen hållit sej ganska måttliga med inköpen.

Jag sitter här i mitt ombonade och julpyntade hem. Jag som älskar julen men i år inte ens ville julpynta. Höstan var rejält psykskt jobbig och jag hade tom förlorat hoppet om sonen. Men på nåt sätt vände vi långsamt skutan och nu ser det ut som att vi kan blåsa faran är över och pusta ut. Inget är säkert, men det känns bättre än på mycket länge.

Jag har inte en gnutta julmat hemma, men vet att jag får så det räcker hos mamma imorrn. Där kommer vi att fira julen tillsammans med barnen och Martins föräldrar i lugn och ro. Å på morgnen äter vi frukost med mina kusiner och deras familjer hemma hos min faster. Härligt sällskap, gemenskap, mat och julklappar. En helt vanlig jul i mångas ögon.

Då går tankarna till Magda Gad. Har ni hört talas om henne? Magda är något yngre än mej och frilansjournalist. Hon har precis åkt till Liberia för att dokumentera folket mitt i ebolaland. Hon skulle bara vara där ett kort tag och komma hem till jul, men kunde bara inte åka hem efter allt hon sett. Så hon har bestämt sej för att stanna på obestämd tid. Hon har blivit hotad med vapen, sett folk dö, kramat föräldralösa barn och en massa annat. Å kan inte lämna landet. Hon kan inte åka hem, för hon är redan hemma. Känner jag igen det tror ni?

Magdas texter är otroligt starka. Med bilder blir de nästintill outhärdliga. Här sitter vi mitt i julstöket och enda problemet vi har är om julmaten ska räcka och om alla julklappar är inköpta. I Liberia får inte sjuka komma till sjukhusen eftersom man är rädd för att alla har ebola. Gravida kvinnor med komplikationer dör utan för sjukhusen i privata bilar och begravs med levande foster i magen. Medan vi sitter och tuggar på en macka med julskinka… Kontrasterna kan inte bli mycket större.

Jag vill inte skuldbelägga en enda av er, jag vill bara ge en bild av att det är stor skillnad beroende på vem man är, var man kommer ifrån och vilken bakgrund man har. Jag missunnar er inte skinkmackan, men önskar så förtvivlat att vi alla på något sätt kunde hjälpa Magda att hjälpa. Helst skulle jag vilja åka dit på en gång och hjälpa till, men det funkar inte rent praktiskt just nu.

Det känns trots allt väldigt bra att vi precis skickat ner mer pengar till Smile och hans familj så att de kan köpa något extra till jul. De är visserligen muslimer, men firar faktiskt lite jul ändå. Om inte annat så kanske barnen kan få lite godis eller familjen lite kött. Smile har det svårt just nu. Han var tvungen att tacka nej till ett fast helårsarbete eftersom han måste hjälpa familjen med odlingarna så att det får någon mat alls. När turisterna uteblivit har valutan blivit rätt värdelös, allt är skitdyrt och det finns inte mycket att köpa. Så de egna odlingarna är otroligt viktiga.

Våra pengar hjälper de 12 personerna att överleva. 400 kr i månaden, som de nu kan använda till det allra nödvändigaste som bla mediciner. Hade de inte haft våra pengar hade de förmodligen inte köpt några mediciner alls utan istället gått till en medicinman som ordinerat mysko grejer som ofta förvärrat tillståndet. Nu slänger han bara iväg ett meddelande på messenger så skickar vi pengar till vår vän Linda som köper medicinen som familjen sedan hämtar hos henne. Vi vet att pengarna används på rätt sätt. Tack och lov behöver de iaf inte oroa sej för ebola, den har inte nått landet. Jag hoppas att den aldrig gör det!

Vill ni hjälpa oss att hjälpa så får ni gärna höra av er! Varenda öre gör skillnad! Har ni en dålig dag så läs Magdas magiska texter. Ni kommer inte att må bättre, men ni kommer återigen påminnas om den rikedom ni faktiskt besitter. De allra flesta i vårt land, iaf ni som läser det här, har det väldigt bra. Det är mycket vi kan göra för att hjälpa andra och känna oss ännu rikare, i hjärtat.

God uppesittakväll på er

Inga tabun, sex, sterilisering mm!

Inga tabun, sex, sterilisering mm!

Nu har vårt magasin Du i Fokus varit igång i snart en vecka. Kategorierna får mer och mer innehåll och vi ser att läsarantalet ökar och att man klickar runt en hel del mellan de olika kategorierna. Precis som vi hade tänkt!

Tanken är att magasinet ska innehålla hela livet och just idag har vi brutit ett tabu. Vi har precis lagt upp en text om sterilisering och hur det går till. Sånt man kanske inte pratar med sina vänner om… Martin gjorde sin sterlisering för drygt 6 år sedan och har varit öppen med ingreppet från första stund. Men det är tydligen väldigt ovanligt. Underlivsfrågor är lite läskigt…

När vi träffades så hade jag redan bestämt mej för sterilisering, men efter en snabb överläggning vid vår första gemensamma frukost kom vi överrens om att det var bättre att han gjorde det. Det är nämligen mycket enklare för män att göra ingreppet. Ingen sövning eller sjukskrivning och knappt något som kan gå fel. Han bad om remiss, fick träffa psykolog och två månader senare var det gjort!

Jag var 38 år och ville absolut inte ha fler barn. Jag ville heller inte ha en spiral i min kropp eller tillföra en massa hormoner. Han var 35 och ville inte ha några barn överhuvudtaget. Så beslutet var inte svårt för någon an oss. Det var nog omgivningen som tyckte det var värre. Andra har ju alltid väldigt mycket åsikter… Vi fick bla höra att jag hade lurat honom på barn, att han skule ångra sej osv.

För oss var det alltså ganska enkelt. Men vi har hört att män är oroliga för att potensen ska förändas, att de är läskigt att man skär i det området eller att överhuvudtaget dra ner brallorna och visa det heligaste man har för en läkaren. Hellre låter man kvinnan ta hela ansvaret, äta piller, ha spiral och en massa annat, än att göra ett enkelt ingrepp och skydda sin kvinna. Martin gjorde detta för sin skull (det tog 10 minuter, han vill absolut inte ha barn) OCH för min skull, för att jag ska slippa stoppa i mej en massa onaturliga grejer som jag inte mår bra av. Det ska poängteras att Martin inte känt av sin sterilisering alls, sedan den gjordes! Det finns inte en enda nackdel, bara fördelar!

Sånt här skriver vi alltså om i magasinet, bland annat!!! Där finns inredningstips, skönhetstips, restips, recept och en massa annat. Och vi uppdaterar dagligen, ibland flera gånger per dag. Så kika in lite då och då så ni inte missar nåt. Å har ni tips på sånt som vi borde ta upp är det bara att maila till info@duifokus.nu eller skriva här nere i en kommentar.

Nu är vi gång och det känns faktiskt väldigt bra!