Browsed by
Etikett: Gambia

Matsedel v 14 – jorden runt!

Matsedel v 14 – jorden runt!

Kan man inte ta sej ut i världen, så får världen ta sej till oss. Vad sägs om en vecka med mat från jordens alla hörn? Idén fick jag i en facebook-grupp, där en av medlemmarna efterlyste recept från hela världen. Jag började kolla igenom vår receptbank och såg att vi ju faktiskt har en hel del.

Jag älskar det afrikanska köket, där smakerna är rika men inte starka. En del av den Indiska maten gillar jag också, men då ska det vara den utan hetta. Tyvärr går det mesta i Thailand bort av just den anledningen, men en Pad Thai äter jag gärna. Sen har vi den Italienska maten, den tycker väl de flesta ok – eller?

Faktum är att det finns en massa gott på Du i Fokus, som inte får plats just den här veckan. Så jag kanske återkommer med en ny resa runt världen. Vad säger ni om det? Några särskilda länder och rätter som ni tycker att vi ska ha med?

Här är iaf vår matvecka, med smaker från hela världen. Hoppas ni vågar testa något 🙂

Måndag: Shakshuka från Palestina Grön 14, Blå 6, Lila 6 för hela

Tisdag: Fransk Fiskgratäng (Grön 32, Blå 29, Lila 29 för hela plus potatis)

Onsdag: Kinagryta med bambuskott (Grön 10, Blå 5, Lila 5 för hela plus ris)

Torsdag: Cannelloni från Italien (Grön 7, Blå 7, Lila 7 för 4 st)

Fredag: Vietnamesiska vårrullar (Grön 6, Blå 5, Lila 5 för två rullar)

Lördag: Domoda – jordnötsgryta från Gambia (Grön 8, Blå 8, Lila 8 plus ris)

Söndag: Shepherds Pie från Storbritannien (Grön 11, Blå 11, Lila 5)

Aprilbonus: Spongada Grön 118, Blå 112, Lila 112 för hela satsen

Så himla roligt det var att planera den här veckomenyn! Några av rätterna äter vi hyfsat ofta, bla Shakshuka, Cannelloni och Domoda som finns med lite då och då i menyerna. De andra har jag glömt bort lite grann, men alla är väldigt goda och ska bli roliga att testa igen.

Å har ni tid över och lust att baka, så måste jag verkligen rekommendera Aprilbonusen; Spongada. Det är ett traditionellt bakverk från norra Italien, som jag fick vara med och baka när jag besökta Brescia för ett par år sedan. Det är som en blandning av semmelbulle och saffransbröd… typ… En himla kul grej som ni definitivt blir ensamma om att bjuda på 🙂

Om ni lagar något så får ni hemskt gärna lägga upp en bild i sociala medier och tagga mej @marlenerinda – det är så himla roligt att se vad ni lagar och vad ni tycker.

Ha en fin vecka, nu ska det väl ändå blir vår på riktigt!

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram

Hur sjutton hamnade jag i Gambia?

Hur sjutton hamnade jag i Gambia?

Tendaba – november 1990

Ni vet ju att halva mitt hjärta finns i Gambia. För en tid sedan fick jag frågan varför jag bodde där. Så det tänker jag berätta nu 🙂

Ända sedan jag var liten har jag drömt om Afrika och känt en alldeles särskild dragning dit. På sommaren 1990 satt vi hemma hos mina föräldrar och spånade lite om vinterns resa. Jag och min dåvarande fästman reste ofta tillsammans med mina föräldrar och upptäckte gärna världen med dem. Min pappa är fd pilot, fästmannen (nuvarande exet) jobbar som flygplanstekniker, så det fanns ju lite förmåner i form av billiga biljetter mm. Att resa tillsammans har alltid funkat jättebra faktiskt.

Nu skulle vi vara lite bekväma av oss och åka på vår livs första charter. Jag satt med Vingresors katalog och la fram förslag efter förslag och när jag kom till Gambia stannade alla plötsligt upp. Ja, det kanske man skulle testa. Det var väldigt prisvärt, långt bort men ändå en hyfsad flygtid, ingen tidsskillnad men massor med sol. Så vi bokade. Aldrig kunde jag väl ana att det skulle förändra mitt liv!

1/11 1990 klev vi på flyget. Årets första snö singlade ner och vi blev lite försenade pga otaliga avisningar av flygplanet. Ungefär 8 timmar senare flög vi in över Mangroveträsken som omger Senegal och Gambia och jag fick en total känsla av lugn och att komma hem. Känslan var så stark att den nästan knockade mej. Det gick inte att förklara, men jag kom hem. Det var här jag skulle vara.

När vi landade och jag tog mina första steg på afrikans mark kändes allt helt naturligt. Dofterna, människorna, maten, naturen, allt bara fanns där och jag insöp allt så mycket jag bara kunde. Jag blev förälskad. I ett land. Det kändes som jag haft ett liv där, allt var så naturligt.

Så föll det sej att jag blev erbjuden jobb på en beachclub med sk time-share. Min uppgift skulle vara att bjuda turister på lunch och visa dem runt. För detta skulle jag få 25 pund per par, vilket är en helt ok inkomst och något man då lätt klarade sej på minst en vecka. Fyra par om dagen skulle inte vara något problem, om jag ville, och alltså ge betydligt mer. Gratis boende skulle jag också få.

Kärt återseende

Så det blev att ta sej en funderare. Vi satt på hotellet och pratade. Hotellchefen på hotellet där vi bodde var Gambier, men uppväxt i Märsta, där vi också bodde just då. Vi blev snabbt bekanta och tog med honom i diskussionen. Han lovade att finnas där om det skulle bli trassel och det var även på hans hotell jag skulle hitta mina lunchgäster. Med hans tillåtelse förstås.

Min pappa var väl inte jättelycklig. Detta var ju innan internet och telefonlinjen var rätt dålig. Skulle hans lilla flicka bo i bushen i Afrika? Fästmannen var väl inte heller superlycklig, men han skulle gå nån utbildning under ett år och ändå vara borta mycket. Mamma känner mej och vet att vad andra tycker inte spelar så stor roll. Jag tänkte ”Om jag åker och ångrar mej kan jag alltid åka hem. Om jag inte åker, så kommer jag att undra i hela mitt liv vad jag missade”.

Så jag sa ja! Åkte hem, sa upp mej, packade om och åkte tillbaka. Å hittade mej själv. Jag bodde i ett litet hus i Fajara (på bilden är det ombyggt, 20 år senare) tillsammans med en finsk tjej och hennes holländske man, en skotte och en engelsman. Vi hade en städerska och en vakt som bodde i ett litet hus i trädgården. Jag hade bananer utanför fönstret, mango i trädgården, en ödla på väggen som höll myggorna borta, apor utanför dörren och papegojor i träden. Det var lite för mycket växter i trädgården för att jag skulle se havet, men jag hade bara 2-3 minuter dit. ”Min” strand kallade Paradise Beach och var nästan alltid tom, där satt jag ofta och bara tittade ut över vattnet och njöt.

Flygplatstjänst – april 1991

Jag skulle alltså vara på hotellet mellan 9 och 15, prata med turister och bjuda dem på lunch på klubben. En dag i veckan skulle jag även tjänstgöra på flygplatsen och ta emot flygen från Sverige, Norge och Danmark. Mitt mål var att få ihop fyra par i veckan, 100 pund klarade jag mej bra på och behövde inte göra många knop. Mest hjälpte jag till på hotellet och tog hand om gästerna bara för att det var kul. Jag hade daglig kontakt med Ving-guiderna, som jag lärt känna när vi var där på semester och nu umgicks med mycket på kvällarna. Några av dem har jag kontakt med än idag.

Där fanns också lokala guider inne på hotellet som busade med gästerna och var behjälpliga med guidning och annat. Två av dem blev jag väldigt god vän med och även dessa har jag lyckats lokalisera i efterhand. En bor i Göteborg och en i London, vi har inte setts än men det finns definitivt en plan på att göra det.

Jag hade en fantastisk tid i Gambia. Var tvungen att klara mej själv och lärde känna mej själv på riktigt. Att vara så ung och ensam så långt bort är en utmaning och jag älskade varenda minut. Nästan varje onsdag kl 13 ringde min pappa till hotellet och mina föräldrar kom även ner och hälsade på en gång. Det hade förstås varit lättare idag, när man bara startar mobilen så kan man prata. Men jag tror att det var just det som gjorde mej så självständig som jag är och faktiskt rätt orädd och lite modig också. Jag klarar allt jag vill och lite till och jag vet det!

Det var en slump att det blev just Gambia när vi valde semesterresmål, en väldigt lycklig slump. Jag är så glad att jag vågade och inte lät varken rädslor eller fästman stå i vägen. Att tacka ja till att jobba i Gambia är något av det bästa jag gjort för mej själv och min egen utveckling och jag uppmuntrar alltid ungdomar att våga dra iväg och testa något nytt. För att jag vet att man har så mycket att vinna! Blir det inte bra kan man ju alltid åka hem.

Jag älskar Gambia och längtar alltid tillbaka. Det tog över 20 år att åka tillbaka, då var det mest för att visa barnen och Martin var jag hade bott, men nu är vi där vart annat, vart tredje år ungefär. Då träffar vi både gamla och nya vänner och numera har vi ju även vår by Nema som vi hjälper så mycket vi kan. Vi hade en plan på att åka dit nästa år, men det kanske blir en snabbis redan i höst istället bara för att kolla läget. Numera finns ju trots allt internet och vi hör ifrån vår by flera gånger i veckan och kan föra över pengar vid akuta behov.

Livet är ju så annorlunda där. Man bryr sej om varandra på riktigt, man hjälper varandra och är rädda om varandra. Man har inte mycket, men är glad och tacksam för det man har. Å det var det jag lärde mej där, att lycka inte sitter i pengar utan i att vara frisk och sätta ett värde på det man faktiskt har. Att dela med sej och vara en bra människa. Det är egentligen inte så svårt. Det där att behandla andra som man själv vill bli behandlad är ett rätt bra uttryck.

När jag säger att jag avskyr vintern och tänker bo utomlands halvårsvis, säger vissa att jag kommer att tröttna på värmen och sakna årstiderna. Men jag har ju testat och jag kan säga att jag inte tröttnade på värmen en enda sekund, tvärtom! Jag älskade det!

För dej som vill veta mer om att turista i Gambia finns mer att läsa HÄR. Å HÄR finns ännu mer. Ni måste faktiskt åka dit!

Å du, ta chansen att göra något annorlunda om chansen kommer – det kan förändra ditt liv 🙂

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram

Aruba och kryssning i Grekiska övärlden

Aruba och kryssning i Grekiska övärlden

Tänk att vi ändå hann göra min 50-årsresa till Dominikanska Republiken i januari 2020, innan all skit med corona körde igång. Vi kom hem ett par veckor innan världen stängde och jag är så otroligt tacksam för det!

Jag som reser rätt mycket hade ett väldigt lugn år kan man väl säga, precis som alla andra. Eller ja… en och annan gav sej ju iväg, men vi stannade hemma. Jag är kroniskt sjuk och i riskgrupp och vill inte riskera att bli fast i ett annat land.

Så under 2020 blev det alltså ett par veckor i den karibiska solen och sedan klämde vi även in en helg i Söderköping på Husby Säteri i juli över vår bröllopsdag. Thats it! Med tanke på världsläget så kändes det helt ok och jag accepterade situationen som den var utan större problem. Vi hann ikapp hemma och var mer än nöjda med det.

Men nu! Det är kallt, en massa snö, solen lyser med sin frånvaro och kroppen gör så ont. NU längtar jag verkligen bort, det spelar faktiskt ingen roll var – bara där är sol och minst 25 grader varmt. Men vi väntar… avvaktar, följer rekommendationerna och ser fram emot ett vaccin. Och tittar på resesajterna och lockas av att trycka på ”boka”. Men gör det inte.

Vi antar att man kanske kan börja resa igen i mitten av sommaren. Om det blir som myndigheterna säger och alla som vill fått sitt vaccin i juni, då borde det ju vara ok att resa i juli… eller vad tror ni? De andra länderna måste ju också hålla den takten för att världen ska öppna upp igen, och det gör nog de flesta förutom fattigare länder som i tex Afrika och Asien.

Så nu har vi en plan! Följer allt vår plan så hoppas vi kunna ta en kryssning i den Grekiska övärlden i slutet på juli, över vår bröllopsdag. Vi firar 5 år som gifta och vill fira ordentligt, vår bröllopsresa var en medelhavskryssning – så vad kan passa bättre? Nu kan vi bara hoppas att alla myndigheternas planer går i lås, så fort första sprutan sitter i armen – ja, då bokar vi! Sen är det bara att vänta på nästa spruta, att vaccinet ska sprida sej i kroppen och att tiden ska gå snabbt till avresa.

Jag saknar verkligen långa sandstränder och barfotapromenader och vill så gärna ha en vinterresa att se fram emot. Jag saknar att packa en resväska, att planera och räkna dagar. Jag saknar till och med att flyga, trots att jag tycker att det är såååå tråkigt!

Efter alla de senaste pressträffarna jag haft (digitalt) med Karibien är jag så sugen på att beta av öarna där. Vi kan ingen spanska och tröttnade lite på att inte fatta något när vi var på Dominikanska, så nu har vi bestämt oss för att börja med de engelsktalade öarna. De är måååånga 🙂

Alternativet är såklart en Västindienkryssning så man får smakbitar av många öar samtidigt. Men jag vill bara ligga på en strand och njuta, inte fundera på utflykter eller sevärdheter vid varje stopp – utan bara lata mej. Dessutom vill jag slippa allt, vill inte ens fundera på var jag ska äta, så ja… jag vet att många av er ryggar tillbaka nu – men jag vill ha all inclusive.

Till vårt försvar ska jag kanske tillägga att vi gör ganska många utflykter med lokaltrafik och rör oss mycket utanför hotellområdet även när vi åker med all inclusive. Så vi bidrar en hel del ändå till landets ekonomi. Om jag ens behöver försvara vårt val att åka så, men det är alltid någon som reagerar negativt på detta, så därför…

Jag vill flyga till en destination, bli körd till hotellet, göra utflykter när det passar och om jag har lust och i övrigt bara lata mej. Med andra ord: charter! Så nu tittar vi (jag) ungefär varje dag om Ving eller TUI har släppt sina resor till…. (trumvirvel) Aruba! Vi har tittat på Mexiko och Jamaica också – men jag har varit där och vill ha något nytt. ”Gamla” resmål åker man bara tillbaka till för att det är enkelt (eller väldigt billigt), för att träffa vänner eller för att visa maken som inte varit där.

Så nu hoppas vi alltså kunna ta en kryssning i Grekiska övärlden i slutet av juli och ta en tur till Aruba i januari 2022. Släpps allt på så skulle det kunna bli en snabbis till Gambia under hösten, men då blir det en sista minuten, bara en vecka, för att kolla familj och vänner där. Då är det fritt fram för den som vill att hänga med 🙂

Så ser våra resplaner ut. Tror ni de håller? Hur ser era planer ut?

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram

Känns lite bra i hjärtat

Känns lite bra i hjärtat

8 månader i corontän. Vi har träffat barnen väldigt sporadiskt, och våra föräldrar enstaka gånger. I övrigt NOLL socialt umgänge. Tråkigt kan man tycka och det är det också, men om man tänker efter så har vi det ändå rätt bra.

Vi har ett hus och tak över huvudet. Martin jobbar som vanligt, även om det är hemifrån, och har samma inkomst som tidigare. Jag tjänar så lite att det bara räknas som glasspengar, men tillsammans har vi ändå tillräckligt för att fylla kylen och ha el, värme och ljus i huset och vi kan köpa de mediciner vi behöver. De basala behoven är uppfyllda.

Även om det känns isolerat och tråkigt, så har vi det ändå bra. Till skillnad från många andra. Det är många i vårt land som inte har ett fast boende. Som inte heller har mat för dagen. I vårt land som har ett av världens bästa skyddssystem. Och går vi utanför våra landsgränser så ser det ännu värre ut.

Vi hälsar på i Nema, januari 2019

Jag har nästan daglig kontakt med familjen i Gambia. Där är det katastrof. Pandemin innebär att turisterna uteblir och då uteblir också arbetstillfällena. Ingen inkomst innebär svält och sjukdom. Just vår familj har en liten odlingslott med kassava och kan äta ett mål mat om dagen, precis som de brukar – men så ensidig kost innebär bristsjukdomar av olika slag. Dålig kost ger även andra sjukdomar fritt utrymme att härja i kroppen, man drar lätt på sej både malaria och mask i magen.

Smile berättar att han haft ont i magen en längre tid, att läget i byn är katastrofalt och att folk börjar ge upp. Han frågar mej mycket om corona och vaccin, för att lära sej mer – han litar inte på att de uppgifter som sprids i Gambia är korrekta. ”När kommer ett vaccin?”, ”När får vi hit turister igen?”, ”Är det sant att miljontals har dött?”. Jag svarar så gott jag kan, men har ju inga goda nyheter att komma med… mer än att ett vaccin är på gång och att turisterna kanske kan komma tillbaka nästa höst. I bästa fall.

Familjen har tak över huvudet, som är lagat och helt numera tack vare vår hjälp. De har mat i magen, tack var sin odling. De överlever. Men det finns inga pengar för sjukvård eller annat viktigt. Så igår förde vi över nya pengar. Mycket pengar, ungefär tre månadslöner där.

Smile med några av barnen i byn

Vi har tidigare enkelt swishat till vår svenska vän, men hon har ingen valuta hemma längre och vågar inte åka till banken i nuläget. Så nu får vi lära oss att fixa det på egen hand och det var inte så lätt. Vi testade på alla möjliga sätt och när vi trodde att vi lyckats kunde vi berättade för Smile sent igår kväll att det nog fanns pengar att hämta. Han blev han så otroligt tacksam.

Och strax efter lunch idag hade han tagit sej till den lilla huvudstaden Banjul och hämtat dem. Så otroligt bra att det funkade! I detta nu är han på en rejäl shoppingrunda. Han ska köpa 20 kg ris, 20 liter olja och 10 kg lök, äntligen kan familjen äta en ordentligt måltid och även dela med sej till andra som behöver det. För så gör man där, helt naturligt. Först ser man till sin familj, sen i turordning den som har störst behov. När det finns tillgång fördelas detta rättvist mellan familjerna.

Smile har som sagt haft problem med magen ett tag, så jag har sagt att han måste lägga undan en summa för läkarbesök och eventuella mediciner. Kanske blir magen bättre nu när han får äta ordentligt och annat än bara kassava. Jag hoppas det.

Vår gambiska familj har det ändå rätt bra, de har både en egen odling och oss. Många har inget. Det kan jag tänka på när jag hör folk gnälla över helt oväsentliga saker. Saker som iofs inte är oväsentliga i deras liv, men ändå… allt är relativt.

Här är man aldrig ensam

Vi har det bra, så är det! Å vi försöker att dela med oss av det vi har så att även andra ska ha det lite bättre. Alla kan göra något litet och något litet kan vara till väldigt stor hjälp. Hjälpen kan också se olika ut. Just nu har iaf jag en bra känsla i magen och det känns bra i hjärtat. Vi har mättat många munnar för en bra tid framöver. Å när det behövs skickar vi över mer pengar, nu vet vi ju hur man gör 🙂

Det är detta våra loppispengar går till och vi har massor med loppisgrejer kvar! Jag önskar bara att vi kunde åka till Gambia och hjälpa till på plats och verkligen se hur alla mår. Det känns så otroligt avlägset och jag längtar. Så fort det går, så drar jag!

Ett stort tack till alla som hjälper oss att hjälpa. Ni vet vilka ni är och är guld värda!!!

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook, och mej på instagram

Hur hjälper man någon väldigt långt bort?

Hur hjälper man någon väldigt långt bort?

*** I samarbete med Indeship ***

Som många av er vet har vi en by i Gambia som vi hjälper. Det började med att min yngste son blev kompis med Smile när vi var där och hälsade på 2013. Vi kunde inte sluta tänka på honom, så vi fick hjälp att leta rätt på honom. Han fick hjälp med lite olika grejer, sedan hjälpte vi hans familj och nu är hela byn inblandad.

Vi kan tycka att läget med Corona här i Sverige är allvarligt och kämpigt, men det är faktiskt ingenting mot vad det är där. De livsmedel som finns har blivit väldigt dyra, det finns inga jobb och då finns heller inga pengar att köpa mat för. I nuläget blir man alltså sjuk av undernäring eller corona, pest eller kolera lixom.

Vi skickar pengar när vi kan. Problemet är att man inte får röra sej ute som man vill. Så det är svårt för Smile att träffa vår kontakt som vi skickar pengar till. Ett annat sätt att hjälpa är att skicka saker med container via sjötransport. Våra vänner har bla skickat bilar några gånger och när de gör det finns ofta plats att lägga ner lite till. På så sätt kan man hjälpa till med lite större grejer som kläder, hygienartiklar, sjukvårdsmaterial eller cyklar och möbler.

Sjötransport är ett säkert sätt att få större saker eller många saker från punkt A till B. Man packar helt enkelt en container, själv eller tillsammans med andra. Den hämtas upp och man kan följa den hela vägen via cyberspace till den hamn man önskat. Så kommer mottagaren till hamnen och hämtar sina varor eller så körs containern ut hela vägen till adressen dit den ska. I Gambia är det dock lite knepigt med just den lilla detaljen, adresser är det lite si och så med. Så det är lättast att hämta i hamnen som är stor och fin och med en helt ok ordning faktiskt.

Nu när vi inte kan åka dit och kolla läget så börjar det kännas som att det är dax att be om plats i en container. Vår by är i stort behöv av hjälp nu och läget börjar kännas mer än akut. I Gambia handlar det inte att stänga restauranger pga trängsel, här handlar det om att överleva dagen och rent bokstavligt inte svälta ihjäl.

Vi kan hjälpa! I en container får vi plats med mycket och hjälpen kommer säkert fram. Men det är tyvärr långt ifrån tillräckligt.

Med kontoret på fickan

Med kontoret på fickan

Dominikanska Republiken

Vi är några stycken som har kontoret på fickan. Många är skribenter, fotografer, konsulter av olika slag och en massa andra yrkesgrupper som man knappt vet att de finns. Vi slår upp vår dator där vi befinner oss för stunden. Finns det bara wifi så klarar vi oss bra.

Just nu har jag slagit upp kontoret i mitt hem, precis som många andra. När jag är hemma är mitt vardagsrum mitt kontor, där har jag koll på allt – även det som händer utanför. Sedan igår har jag sällskap, maken jobbar också hemma – men han sitter på kontoret på övervåningen. Precis ovanför skallen på mej.

Gambia

Mitt kontor hemma är helt ok, men jag har några favoriter som är på helt andra ställen på jorden. Mitt kontor i Gambia är lugnast, där trivs jag nog absolut bäst! Från kontoret i Gambia har jag utsikt över kossornas betesmarker och sällskap av både fåglar och apor. Aporna kan vara lite väl fräcka och ibland komma så nära att de nästan sitter i knät på mej. Jag skulle ju kunna ha något ätbart 🙂

Medelhavet

Coolaste kontoret var på fartyget Brilliance of the Seas. Att sitta där och jobba, känna vinden, höra vågorna och se landskapen flyta förbi är alldeles galet härligt. Överhuvudtaget så är kryssningar något av det härligaste som finns, båda att göra och skriva om. Vi har några planer på spännande kryssningar som inte ligger allt för långt bort. Vi vill se mer av Västindien, men vet inte riktigt vad och det är ju så jäkla dyrt. Då är en kryssning smart eftersom man får smakprover av flera ställen på en gång. Så kan man åka tillbaka till det som lockar mer.

Filippinerna

Senaste kontoret var på Dominikanska Republiken. Där hade jag utsikt över havet och kunde titta på alla som passerade förbi oss. Innan det var det på Filippinerna, mitt bland bananplantorna! Mitt rum låg i hörnet av en byggnad, så jag hade fri utsikt åt flera håll. Precis utanför min balkong var det mängder med palmer och annan växtlighet, så det kändes som att sitta mitt i en djungel och jobba. Snacka om inspirerande miljö!

Hemma

Jag älskar min olika kontor, särskilt de i solen – jag blir lugn på ett helt annat sätt när jag får sitta i värmen och skriva. Gambia är mitt andra hem, där mår jag så otroligt bra. På havet finns en frihetskänsla som ingen annanstans! Å så har vi hemmakontoret i Tumba, där jag trots allt är mest. Det duger absolut, men jag längtar nästan alltid bort – till en varmare plats. Jag sitter nästan alltid och skriver med vantar på, ni fattar ju behovet av värme.

Det är inte så att jag inte trivs i mitt hem, det gör jag – men jag har hellre sol och varmt. Hemma bra men borta bäst lixom…

Hur ser ditt kontor ut?

Där stängde hela världen!

Där stängde hela världen!

Alldeles nyss kom UD’s besked om avrådan från resor i hela världen. Det är svårt att förstå innebörden av det, hur mycket det påverkar oss på olika sätt i olika länder. Jag får faktiskt ont i magen.

Många länder är beroende av turismen, bland annat mitt kära lilla Gambia. Utan turismen finns det inga jobb, kommer inte in några pengar vilket leder till att folk faktiskt dör. I just Gambia är detta tredje katastrofen på kort tid som drabbar landet. Först var det ebola, sen en galen ex-president och nu Corona. Precis när man repat sej hyfsat, så slås benen undan igen. Tack o lov är det slutet på säsongen, hoppas det ordnar sej till i höst. Gör det inte det… usch!

I och med UD’s besked kan man nästan säga att hela världen sitter i karantän. Varje land för sej. Det må vara ett drastiskt beslut men förmodligen väl genomtänkt.

Vad innebär det för oss som invånare? Inte så mycket för den som inte reser, kanske man kan tycka. Men detta handlar inte bara om dem som reser utan om världsekonomin och kan sluta i katastrof!

Redan nu står hela resenäringen stilla. Flygplan står på backen, fartyg vid kajen, hotell och restauranger står tomma. Enbart Scandic har varslat 2000 anställda, den totala summan är betydligt större. Om detta fortsätter kommer det att gå riktigt illa, men redan nu kämpar de små företagen för sin överlevnad. Jag har två vänner som vigt sitt liv åt sitt arbete. De driver resebyråer med inriktings främst till Asien… ni fattar ju själva.

Det börjar alltså mest troligt med att de små företagen går i backen, sen följer de stora efter. Tusentals med människor kommer bli utan arbete, med allt som detta för med sej vad det gäller personliga tragedier och kraschade ekonomier. Å detta är alltså bara början…

Sen står ju även teatrar och alla andra lokaler som används till sammankomster också tomma. De statliga teatrarna får förmodligen hjälp, men de små privatteatrarna… vad händer med dem och alla som jobbar där?

Och detta händer alltså i hela världen samtidigt! Förstår ni innebörden? Hur många nya arbetslösa har vi inom en kort tid? Hur ska vår samhällsekonomin klara detta? Å då är det bara turismen och kulturen jag ens snuddat vid. Många fler drabbas, många småföretagare.

Jag är uppriktigt orolig och orkar nästan inte ens tänka på allt som kan hända och förmodligen kommer att hända. Hur tänker ni?

Igår var det kalajs!

Igår var det kalajs!

Hemma hos oss är det januari som är den stora födelsedagsmånaden. Bara i familjen är vi 4 av 5 som fyller inom 4 veckor och tar man med närmaste släkten är det ett gäng till.

När barnen var små slog vi ihop och firade min mamma, yngste sonen och mej samtidigt. Nu är barnen är utflyttade, då får man åka runt lite. Men igår slog vi iaf ihop Martin, mej och pälsbollen – tillsammans fyller vi 110 år i år.

Martin fyllde år igår och är ofta ute och reser på sin födelsedag. Det var flera år sedan han var hemma på sin faktiskt. I år rymmer jag när jag fyller, så då tänkte vi att vi för en gång skulle kunde fira hans födelsedag rejält och lixom smyga in mej sådär lite i förskott. Med hundens 13:e födelsedag i februari (då är vi fortfarande ute och reser) blev det en jämn och bra siffra att fira 🙂

Igår var det dax för kalajs. Martin laddade vår crockpot med domoda som är en gambisk jordnötsgryta och sååå god! Receptet har ni HÄR, ni måste testa! Han jobbade hemma och varvade jobb med matlagning, medan jag städade och fixade. Vid 18 droppade folk in, åt av maten och hade allmänt trevligt. Alla var garanterat mätta när de gick härifrån.

Förutom min kompis Åsa från Huskvarna, som skulle sova kvar, så gick de sista hem vid 1. Sen satt vi och pratade till 2.30 typ… asså vi måste ses oftare, det blir alltid alldeles för sent eftersom vi har så mycket att avhandla när vi väl ses. Å nog kändes det i morse allt… huvudet var tung, så även ögonen. Inte är man 20 längre… snarare 50 minus…

Martin fyllde alltså 47 i går och jag fyller 50 och 19 dagar. Vi önskar oss ingenting och det är väldigt skönt. Vi ha allt vi behöver. Så när någon frågat oss har vi istället för saker bett om bidrag till vår familj i Gambia. De behöver mat, mediciner, kläder, skolgrejer till barnen och en massa annat. Hittills har vi fått in 1500 kronor till dem, det går runt en insamling på Facebook om ni vill vara med. Men jag önskade faktiskt en grej för egen del också, jag vill åka på valsafari på min 50-årsdag och det har jag bett om bidrag för. Å det fick vi också in lite till, så nu hoppas jag bara att det ska finnas en tur just på rätt dag också. Annars får jag väl ro själv eller nåt. Häng med på instagram @marlenerinda för att se om det lyckades.

Nu är vi färdigfirade för i år. Om någon vecka är det min mammas tur och sen är det yngste sonen, men då jobbar han och vi är på väg till Dominikanska. Januari är en riktigt kalasmånad. Har ni också en sån period när alla fyller år samtidigt?

2019 började i Afrika och slutade i Asien

2019 började i Afrika och slutade i Asien

2019 blev ett intressant reseår som tog mej till två nya platser som jag inte ens funderat på att besöka. Men oj, så glad jag är att jag fick chansen!

Jag vill gärna ha en resa inplanerad under vintern som jag kan längta efter när det är som kallast. En plats där sol och värme finns, som bryter av den kalla vintern och får mej att överleva lite till. Vinterresan 2019 gick till mitt kära Gambia, nästa går till Dominikanska Republiken. Här nedan sammanfattar jag resorna jag gjorde under året.

Gambia

Året började i Afrika, med sol, 35 grader, långa strandpromenader och goda vänner. Gambia ligger mej väldigt nära hjärtat, eftersom jag bodde där som 20-åring och älskar det! Här finns vänner som jag känt i 30 år och alltid återkommer till. Vi har vår by Soma som vi stöttat i snart 7 år, de betyder mycket för oss och vi betyder mycket för dem.

HÄR finns allt du behöver veta om det lilla landet i Väst Afrika. Men kort sagt kan man säga att vill du ha garanterad värme, het – inte fuktig, bara en timmas i tidsskillnad, låååånga sandstränder, god mat, en lagom lång flygresa och mycket för pengarna – jag då är det Gambia du ska åka till.

Våren var lugn, men i juni smällde det till. Då blev det både Nordirland, Öland och Italien.

Nordirland

Jag har nog aldrig ens tänkt tanken på att resa runt i Nordirland, men får man chansen är det klart man är på! Vilka häftiga platser och saker jag fick vara med om! Det var en aktiv resa men mycket fokuserade på Game of Thrones och jag hade bästa resesällskapet. Vi var 10 personer som aldrig träffats förr och som nu är vänner för livet. En av dem, Aurelie från Kanada, har redan varit i Sverige och besökt mej.

Resan började i Belfast, sen tog vi oss hela vägen upp till London Derry. På vägen såg vi flera platser ur Game of Thrones, fick rida på hästar ur serien, åka helikopter över fler inspelningsplatser, testa hovercrafting, åka båt, paddla kanot på natten och en massa annat. Jag åker gärna tillbaka.

Öland

Midsommar tillbringades i vårt hus på norra Öland, med midsommarlunch- och middag på Lammet och Grisen. Veckan bjöd på långa promenader, massor med vila och härliga samtal. Öland är mitt andra paradis på jorden, det var här jag tillbringade nästan hela min uppväxt och har nästan hela min släkt. Om halva hjärtat finns i Gambia, finns andra halvan här.

Italien

När det varnades för värmebölja i Europa passade jag på att ta en liten tur till Brescia i Italien, där det var värmerekord. Med 40-42 grader åkte vi runt i nordligaste delen av landet, upp i bergen där man vanligtvis åker skidor. Vi besökte en by utan elektricitet, en glaciär på 3300 meters höjd, där var det kanske värmerekord – men ändå lite i kallaste laget för oss, och vi lärde oss att baka Spongada.

Sommaren tillbringades sedan hemma, förutom ett par kryssningar. Sommar, sol och hav hör lixom ihop och är alltid lika mysigt. I oktober blev det återigen dax att besöka Oliv-VM i Kroatien, tredje gången!

Kroatien

I år fick vi se lite mer av de södra delarna och det är vi väldigt glada för. Vi landade i Split och åkte direkt till Trogir som kändes som en variant av Venedig. Mycket vit marmor både i gränderna och på fasaderna, härliga små kanaler och mycket vatten. Detta blev direkt en favorit som vi gärna återvänder till. Vi fortsatte till ön Brac som vi varit på förr, men nu fick vi se den södra delen. Bol och stranden Zlatni Rat var målet för den här resan,äntligen fick jag se den och vi hade sån tur med vädret! Jag måste återigen poängtera att Kroatien är ett perfekt resmål under hösten, det var 25 grader när vi var där.

November var mörkt, kallt och tråkig – desto roligare blev det i december när jag fick möjlighet att åka till Filippinerna. Också ett land jag inte tänkt särskilt mycket på innan, det är ju långt och ganska mycket tidsskillnad – sånt som jag passar mej lite för. Men det är klart att man tar chansen att besöka ett nytt land, när tillfälle ges! Så glad jag är att jag gjorde det, även på den här resan fick jag nya vänner för livet!

Filippinerna

Efter en rätt knepigt ditresa, kom vi till Manila – en väldigt stor storstad. Jag gillade det, men hade velat se mer till fots och haft mer tid på mej. Måste tillbaka! Sedan fortsatte vi till ön Bohol som direkt blev ytterligare en favorit. Jag fick lite Zanzibar-känsla, tom lite känsla av Seychellerna stundtals. Lummigt, grönt och fint – easy going och härliga människor.

Vi fortsatte till ön Dumaguette och sedan vidare till Cebu, intressanta platser med härliga stränder, men det var Bohol som fastnade hos mej – dit vill jag tillbaka. Jag gillade Filippinerna och ser det som ett bättre alternativ till Thailand. Samma klimat men inte lika mycket turister och väldigt intressant platser. Här finns bla gitarrfabriker, den lilla spökapan, god mat och en massa annat. Vill ni ha Asien, men tycker att Thailand förlorat sin charm – åkt till Filippinerna!

I början av 2019 visste jag bara att jag skulle åka till Gambia, inget annat var planerat. Det blev lite mer och det är jag väldigt glad för. Jag fick ju flera nya favoriter som jag gärna återkommer till och som jag kommer att skriva mer om både här och på Du i Fokus 🙂

Ni är många som hängt med på instagram @marlenerinda som jag hoppas ha inspirerat till att våga se lite mer av världen. Vilka nya länder kom på din lista? Fick du några nya favoriter du med?

Balkonger på semestern

Balkonger på semestern

När jag stod på balkongen i Bol och tittade ut över havet insåg jag hur mycket jag tycker om balkonger när jag har semester. De får gärna ha förmiddagssol så man kan gå ut direkt på morgonen och vakna till där.

Jag har inte tänkt så mycket på det förut, men när jag började fundera lite över hotellrum jag gillat bäst så har de alla haft en trivsam balkong. Inte nödvändigtvis stora eller med utsikt över vatten, de har bara känts väldigt tmysiga.

Här är mina tre favoriter:

Den absolut bästa balkongen finns på kryssningsfartyget Brilliance of the Seas. Ska man åka på kryssning, så ska man ha en hytt med balkong . så är det bara. Det är värt precis vart enda öre!

På vår balkong satt jag och jobbade, tog härliga bilder och satt på första parkett under hela inseglingen till bla Venedig. Två veckor gick snabbt, en del av tiden tillbringades på balkongen. Vi hade gärna släpat ut madrasserna och sovit där någon natt, om vi kunnat 🙂

Nummer två på listan är på Bakotu Hotel i Gambia, i lägenheterna som ligger längs vägen. Balkongerna är vända bort från havet, men det gör inget. Soluppgången är magisk, man ser aporna som hoppar i träden, hör fåglarna och det är bara såååå mysigt. Jag älskar ljuden i Gambia och att sitta där på balkongen och bara lyssna är helt underbart. Sol från morgonen till strax efter lunch, solnedgången tar vi ändå gärna på stranden. Just de här lägenheterna är för familjer och jag rekommenderar dem verkligen.

Längst ner på topp-tre-listan kommer balkongen på Elaphusa Hotel i Bol. Den var skitstor med utsikt över Adriatiska havet, stranden Zlatni Rat och öarna runt omkring. Vårt rum var stort och fint, på fjärde våningen har jag för mej. Ett fint rum som jag gillade, men när jag såg balkongen älskade jag det. Som grädde på moset hade den både morgon- och kvällssol! Det första jag gjorde på morgonen var att gå ut på balkongen, snett åt vänster kunde jag följa soluppgången. Och på kvällen gick solen ner bakom hotellväggen åt höger. Sol heeeela dagen alltså!

Nu när jag skriver detta inser jag betydelsen av en balkong och hur mycket tid jag gärna spenderar där om den är rätt. I fortsättningen ska jag nog titta lite extra på just den detaljen när jag bokar hotell. Är balkong något du tänkt på tidigare?