Bläddra efter
Etikett: resor

Födelsedag på Gambiafloden

Födelsedag på Gambiafloden

Kommentarer 0 kommentarer

Idag fyller Martin år! Hela 43 år blir min toyboy 😉


Vi försökte fixa surflektioner som ska gå att få nånstans här, men lyckades inte hitta var. Så det blev inget av det… 
Istället tog vi en båttur, vilket iofs var bestämt sedan ganska länge sen. Det fick bli hans present. Så imorse kom en bil och hämtade oss vid 9 som tog oss till Denton Bridge i Banjul. Där stod Limbo och väntade vid en båt som var lastad med lunch, dryck och fiskeutrustning. 

Så drog vi iväg, vi fyra och tre i besättningen. Jag la mej till rätta i skuggan på soldäck och grabbsen började ganska snart fiska. Dagen till ära fick Martin faktiskt napp först. En liten Jotto, tror jag den hette, ungefär lika vanlig som abborre hemma. 

Sen flöt det på. Killarna fick napp i tur och ordning, men inget större. Martin och Junior lyckades däremot få varsin giftorm på kroken, inget som dödar men är riktigt smärtsamt. Så den åkte i vattnet igen, reven klipptes bara av. 
Efter några timmar fick vi en enkel lunch och sedan fortsatte fisket för killarna och slappandet för mej. Fast jag skötte faktiskt fotograferandet också! 
Att åka runt i mangroveträsken i Gambiafloden är riktigt mysigt. Det är nästa vindstilla och knappt några andra båtar. Man är helt ensam nästan överallt. Så jag låg där uppe på däck och bara njöt. Här och där stod en häger, nån fiskmås dök efter fisk och det ända som hörs är hur grabbarna småpratar. Så härligt!

När vi kom tillbaka till hotellet var vi ganska sömniga men det var bara att slänga sej in i duschen och gå ner för att äta middag. När vi var nästan färdiga kom Smile och gjorde oss sällskap. Efter en liten stund tar han fram något ur en påse. Det visar sej att han låtit sy upp en finkostym, traditionell, åt Junior. Vilken grej! Den har nog kostat honom alldeles för mycket, men vilken otroligt fin gest! Självklart provade Junior den direkt för att visa, lite stor men perfekt i våra ögon.

Nu sitter vi på hotellet och visar Smile bilderna från förra resan hit. Han tittar, pekar och frågar. Junior svarar. Han ser sej själv och ler. Så nu ska vi göra ett album med bilder från besöket i hans by, som han ska få och kan visa för familjen. Bilden vi skickade ner på honom och Junior har hedersplatsen på väggen i hans rum. Jag är så otroligt glad att killarna började prata med varandra den där dagen i januari 2013. Tänk så mycket som hänt sedan dess!

Om en stund går Martin och jag tillbaka till rummet, medan grabbarna går till puben på reggaekväll. Sista kvällen för dem att ses innan Junior åker hem, han ska bara vara med oss en vecka tyvärr. Men nästa gång blir det två veckor för oss alla! Om sisådär 3 år, å ni är välkomna att följa med!

Semestermaten och motionen

Semestermaten och motionen

Kommentarer 0 kommentarer

Jag är alltså på semester, eller iaf nästan… Lite jobb blir det varje dag. Så hur tänker jag runt mat och vikt, har jag semester från det också?

Nope! Jag räknar iofs inte och skriver inte upp allt jag äter. Men jag tänker mej för och försöker göra bra val. Här i Gambia är maten bra för såna som mej. Det är mycket frukt, grönsaker och rena produkter. 

Nationalrätten Domeda tillhör favoriterna och den kanske inte är superbra med tanken på att basen görs av jordnötssmör, men i övrigt är det nötkött, kyckling eller grönsaker serverar med ris. Igår åt vi butterfish som är en välsmakande fisk och självklart nyfångad. Maten här är smakrik men inte så där stark som i tex Asien. Det är mycket kryddor och allt smakar fantastiskt. Tack och lov har vi inte buffé på hotellet, då hade jag ätit ihjäl mej!

Vi tar dagliga promenader. Min kropp älskar värmen och mår just  nu väldigt bra. Lederna känns mjuka och värken är betydligt mindre än vanligt. Igår gick vi längst stranden bort till nästa turistområde, en promenad på ungefär 15 km tur och retur. Att gå i sand är jobbigt, så motionen är det inget fel på. Vi träffade Pa Modou från Panetoz som också är här, han ska lära oss att göra baobabjuice som är kanonbra för magen. Självklart kommer jag skriva om det senare!
Och sen har vi sömnen. Tredje benet i mitt välmående. Sömnen är otroligt viktig för mej! Vi bytte rum häromdagen pga en packad och högljudd granne. Han började gapa, skrika och leva runt vid 3.30 på nätterna så vi gav upp. Hotellet och Vingpersonalen var otroligt tillmötesgående och tog nästan beslutet åt oss. Så nu sover vi gott igen på nätterna. 

Igår kom Smile förbi och vi försökte vara uppe med honom, men vid 22 var det kört för min del. Så jag somnar vid 23 och vaknar med soluppgången vid 7. Den är så otroligt vacker och värd att vakna för. Jag ser den från sängen och behöver inte ens gå upp.

När jag har semester kopplar jag alltså ändå inte bort vikten. Efter så många år i kassan på viktväktarna finns tänket hela tiden där naturligt. Det sitter lixom i ryggen. Å kroppen behöver både så bra mat som möjligt, motion och vila – oavsett när och var man än befinner sej.
Men visst kommer jag gå upp i vikt, det är jag ganska övertygad om. Men då är det så. Ett par kilo kanske. Och det tar jag bort när jag kommer hem igen!
Så många intryck!

Så många intryck!

Kommentarer 0 kommentarer

Jösses vilken dag! Just nu surrar det i skallen av alla intryck och jag vet inte om jag kommer att skriva något begripligt här. Men jag testar, för ni måste bara få veta allt!

Klockan åtta i morse kom Smile till hotellet och strax efter kom Buba som skulle köra oss. Vi skulle alltså ta oss hela vägen upp till Soma som ligger 15-20 mil rätt ut i bushen, längst med Gambiafloden. Men innan vi kunde åka skulle vi köpa ris, mjöl och fotbollar! Så vi började i Serekunda, där vi hade första butiken. Smile sa då att ris och fotbollar var en jättebra idé, men att de inte använder mjöl utan gärna tar olja, potatis och lök istället. Självklart! sa vi och köpte det han sa eftersom han vet detta bättre än vi. 25 kilo lök, 25 kilo potatis, 20 liter olja och två fotbollar kostade ungefär 700 kronor och räcker till hela den stora familjen (12-13 personer) i minst tre månader. Två månadslöner för någon med ett bra heltidsarbete. Sen kunde vi börja åka!

Tempen rörde sej upp emot 35 grader, men så länge bilen rörde sej fläktade det genom rutan och var helt ok. Vid 12 var vi äntligen framme och fick ett mottagande som ingen av oss varit med om förut. Hela byn var samlad! Barnen väntade på oss ute vid vägen, de sjöng och sprang brevid bilen den sista biten. De spelade, sjöng och klappade händerna. Ni kan se en filmsnutt på instagram om ni är intresserade. Welcome welcome, ljöd över hela Soma och nu anslöt sej även de vuxna och gamla. Det var helt galet och alldeles fantastiskt!

Vi kom fram till Smiles hus och varenda en skulle få plats inne på deras gård. Alla ville hälsa, ta i oss och vara nära. Jag såg direkt Smiles mamma, eftersom hon bar sjalen vi skickade ner i oktober och hälsade på henne allra först. Vi stod och höll varandras händer en lång stund. Hon sa en massa saker på mandinka som jag inte förstår knappt ett ord av, men jag förstod förstås innebörden. Vi blev beordrade att sitta ner, och sedan sjöng barnen för oss samtidigt som jag snodde familjens färskaste medlem. En liten underbart söt flicka som sov helt lugnt i min famn.

Sen bad jag Smile att samla bara hans familj så vi kunde ha dem lite för oss själva och dela ut våra gåvor. Men inget är särskilt enkelt här och den familj som vi fått veta skulle vara 12-13 personer vete sjutton hur stor den egentligen är… det var iaf mer än 12 personer i rummet… Smiles mamma satt framför mej och vi la säckarna med mat framför henne. Redan vid andra säcken slog hon händerna för ansiktet och när oljan bars in trodde jag nästan hon skulle svimma. Så jag höll ett vakande öga på henne när även våra stora väskor ställdes ner, men då hade hon sansat sej och insåg nog att hon inte alls hade någon koll längre. Hon satt bara med stora ögon och tittade på allt som låg framför henne.

Vi öppnade väskorna och gav alla barnen varsitt gosedjur och bollarna. En av de minsta barnen tog en av bollarna i ett fast grepp och vägrade släppa. Nallarna skrämde honom, så han fick behålla bollen som var större än han själv. Jag visade necessärerna med smink och nagellack för de äldre tjejerna och de jublade av lycka! De fick skolgrejer, ryggsäckar, tandborstar och tandkräm, mängder med kläder och några par skor. Allt i två stora väskor som de också får behålla, de kan användas som garderober. Smiles mamma tackade oss översvallade och jag sa att vi var glada att kunna hjälpa. Smile sa att de inte har så mycket men tackar oss av hela sitt hjärta och ber för oss varje dag. Jag sa att han är rikare än många andra, han har ju sin fantastiska familj! Det var tydligen för mycket, för då brast det även för honom.

Sen blev vi visade runt i deras hus. De har ingenting!!! Det är fyra väggar, ett läckande tak, en säng och ett myggnät. Thats it! Jag har sett fattigdom i många olika länder och detta var något av det fattigaste jag sett. Jag visste att Smile hade det svårt, men inte att det var så här illa. Jag är så otroligt glad och tacksam över att just vi får hjälpa just dem! Tänk att det var detta som skulle komma ur ett samtal mellan två unga grabbar i skuggan under en palm en dag för tre år sedan. Att Smile och Junior började prata med varandra ledde verkligen till något helt fantastiskt!

Sedan ville de visa oss byn och vi gick till den lokala butiken och köpte en säck ris. 50 kg ris för 260 kr, som kommer att räcka länge, länge. Den bars direkt hem medan vår uppgift var att hälsa på alla vi mötte. Alla män satt under ett träd i skuggan och där skulle vi hälsa, skolans rektor ville hälsa och en massa andra. Så fort jag lyfte kameran stod det tio ungar framför och ville bli fotade. Allt var helt fantastiskt! Jag tog så många bilder jag kunde och visar upp några här, fler finns på instagram.

Efter ungefär en timme kändes det lagom att runda av. Solen stod högt på himlen, det var brännande hett och vi började bli rätt slut i huvet av alla intryck. Så vi gick tillbaka till Smiles mamma och tackade för oss. Men innan vi gick tog vi fram ballonger som vi blåste upp och kastade iväg. Barnen blev som tokiga! Vi lämnade kvar några ballonger och sa bye bye. Sen påbörjades den långa resan tillbaka till ”civilisationen”. Smile åkte med oss tillbaka också och när vi var framme vid hotellet kunde han inte tacka oss nog. Han lämnade oss med lätta steg och vi ska ses imorrn igen.

Detta kostade oss en hel del. Bara resan upp till byn kostade drygt 1000 kronor och maten 1000 kr till. Självklart är det värt varenda öre, men vi tar gärna emot er hjälp för att kunna hjälpa ännu mer. Smile behöver fortfarande hjälp att fylla på sitt telefonkort och busspengar för att kunna åka till sin by då och då. Han har just nu en liten butik på marknaden, men han tjänar inte så mycket på det även om det är bättre än inget alls. Så vill ni hjälpa oss att hjälpa kan ni swisha pengar till 070-7403542. Minsta öre är välkommet! Allt går till Smile och han behöver verkligen all hjälp han kan få.

Nu är vi helt slut och försöker sortera alla intryck. Skallen snurrar och jag känner återigen en ödmjukhet över livet. Att mycket beror på var man är född och i vilket land man bor. Å att man är otroligt rik när man har ett hem, mat på bordet och en familj. Jag har sällan sett en sån sammanhållning som jag såg idag och en sån ödmjukhet för livet. Vilken förmån vi haft idag som fått uppleva allt detta! Jag är så otroligt tacksam!

Som jag sagt tidigare; ni är välkomna att följa med oss nästa gång vi åker hit igen. Det blir väl om sisådär 3-5 år, så ni hinner spara pengar.  Ni kommer att få en helt annan syn på livet, och förmodligen bli ganska förändrade. Men ni kommer inte att ångra er!

Vi har haft en helt fantastisk dag och kommer somna ovaggade. Gonatt!

Bästa ögonblicket på varje semester!

Bästa ögonblicket på varje semester!

Kommentarer 0 kommentarer

Vi har landat i Gambia, installerat oss på hotellet och redan träffat mängder med vänner!

Det absolut bästa ögonblicket på varje resa är det där allra första steget när man kliver ur flygplanet. När den heta luften slår emot en, man ser ankomstbyggnaden, känner dofterna och vet att man har många härliga dagar framför sej. I vårt fall 14 stycken. 14 oskrivna blad som helt säker kommer att fyllas med ett helt fantastiskt innehåll.

Vi hann inte mer än komma till rummet så fick vi första besöket. Vi hade med oss reservdelar till tandläkarmottagningen här och Lamin kom och hämtade dem redan innan vi öppnat våra väskor. Sedan fortsatte det… Vart vi än gick hälsade alla glatt och vi återtog vårt vanliga namn: Happy Family 🙂
Efter middagen kom Smile och hans brorsdotter till hotellet och det var ett väldigt kärt återseende. Vi gick ner på stranden, stjärnhimlen var helt otrolig! En eld brann och runt den satt folk och spelade trummor och sjöng. Vi gick dit, junior fick spela med dem och då började de sjunga om vår resa från Sverige till Gambia. Så mysigt!!!
Vi hade varit vakna sedan 3, så vid 23 gick ögonen i kors och vi sa hejdå. Innan de gick fick vi en solmogen, gigantisk vattenmelon och de fick en kasse full med kläder. Vad de inte vet är att detta bara är början på vad de ska få…. Imorrn åker vi till byn Soma för att hälsa på Smiles familj och ge dem alla grejer vi har med oss. Det kommer att bli helt fantastiskt!
Idag har vi träffat ännu fler vänner, bla Linda! Vi hade med oss ost, bröd, lussebullar och lite annat till henne. Vi satt länge och pratade och när hon skulle gå sa vi att vi hade en sak till att ge henne. Så tog vi fram en av telefonerna vi fått, en smartphone som kommer underlätta hennes liv en hel del. Hon blev så glad! Så på fredag är tanken att vi ska hjälpa henne att komma igång med telefonen, så hon kan använda den.

Idag har vi även hunnit ligga vid poolen en liten stund, iaf ett par timmar. Med solskyddsfaktor 50 har vi ändå lyckats få färg på nosen. Solen har skinit från en klarblå himmel och temperaturen har legat strax över 30 grader. Men imorrn sitter vi fem timmar i en bil 20 mil in i bushen, då blir det inget sola av. Imorrn har vi resans höjdpunkt och det vi kom hit för, det är då vi ska hjälpa hela 13 personer och underlätta deras tuffa tillvaro lite grann. Det ska bli så otroligt härligt att äntligen få träffa Smiles mamma. I bästa fall hinner jag berätta om allt imorrnkväll, om jag klarar att sortera alla intryck… bilder kommer iaf att finnas på instagram. Så häng med där: marlenerinda.

Nu drar vi!

Nu drar vi!

Kommentarer 0 kommentarer
Flyget till Gambia för tre år sedan

Då har vi äntligen fått ihop packningen. Trots våra 100 kg var det lite bökigt att få med allt, men det viktigaste kom med! Hem går vi nästan tomma  🙂

För första gången på länge har vi haft bägge sönerna sovandes hemma igen, lite mysigt faktiskt. Klockan fyra satt vi i bilen till Arlanda, parkerade och checkade in. 6.35 ska vi lyfta om allt är som det ska, mycket snö har kommit inatt så man vet inte…

Runt lunch blir det ett kort stopp på Palma (Kanarieöarna) för byte av besättning och vid 15.30 lokal tid landar vi på Banjuls flygplats i Gambia. Där kommer ett visst kaos att råda vid ankomsten innan vi kommer förbi passkontrollen, sen brukar det gå snabbt. När man kommer ut från terminalbyggnaden är det totalt kaos, alla vill hjälpa till med väskorna för att tjäna några kronor och det slits i väskorna innan man hinner stoppa dem. Vi brukar sköta sånt själva. Ett vänligt men bestämt nej, brukar funka.

Vi har av ren lathet bokat transfer både dit och hem, fast det bara tar någon halvtimme och inte kostar särskilt mycket med taxi. Men det kan vara bra att träffa iaf en av guiderna direkt och höra det viktigaste sedan sist. Vid 17-tiden är vi alltså på hotellet, incheckade och redo att träffa Linda, Smile och alla andra. Smile har hört av sej flera gånger för att försäkra sej om alla detaljer, han ser verkligen fram emot att träffa oss igen. Skönt att man är välkommen!

Idag är alltså dagen D! Imorrn vaknar vi med sol på balkongen, ca 30 grader varmt och hör apornas tjatter. Efter frukost går vi nog direkt till stranden, för att hitta vårt nya arbetsställe. Dominos har tydligen inte längre wifi, men det har Sailors – så där kommer vi att sitta och jobba på kvällarna och säkert ligga och sola på dagarna. Ni som är nyfikna får hänga med på instagram; marlenerinda där kommer jag lägga upp bilder så fort jag har tillräckligt starkt internet.

Just nu sitter vi alltså på flyget, men ikväll är vi framme i paradiset.
Gambia! Here we come!!!

Många kommer bli glada!

Många kommer bli glada!

Kommentarer 0 kommentarer

Har man aldrig varit i ett fattigt land kan man kanske inte förstå hur det känns att få ge något till en person som kanske aldrig ägt något förut. Den känslan är magisk och slår nästan allt! Men är enormt svår att förklara.

Just nu försöker vi att få ihop vår packning till Gambia. Vi packar, väger väskor, plockar ur och väger igen. Vi får ha 80 kg inkl handbagage plus 20 kilo till. Det låter ju ganska mycket och är ganska mycket också, men inte bär man vill ha med allt till den som inget har. Just nu är det jeans och tyngre långbyxor som plockas bort, skolmaterialet är tyngst – men det måste absolut med! 6 stora resväskor kommer stå packade i vardagsrummet imorrn, vägda och klara. 4 av dem kommer att komma hem igen, då inte ens halvfulla. Allt de andra stannar kvar i Gambia.

Två väskor är helt fulla med kläder, en med killkläder och en med tjejkläder. Kläder som ska till Smiles familj, som de kan ha när de behöver vara lite uppklädda för att söka jobb och vanliga vardagskläder. Några tjockare tröjor och tunnare jackor för den svalare årstiden. Sånt som är svårt att köpa där, även om man har pengar. I de väskorna ligger också nagellack och lite smink, som jag vet att hans systrar kommer bli överlyckliga för.

I en annan väska ligger massor med gosedjur, ryggsäckar, skor och skolgrejer. Gosedjur som de mindre barnen älskar, oavsett religion, ekonomisk status och hudfärg. Förra gången vi var i Gambia tog vi båten till byn där Kunta Kinte föddes och gav barnen i byn gosedjur. En av flickorna fick en liten Ior som hon sprang runt hela byn och visade. Hon skrek av glädje och var så lycklig att hon inte kunde stå still. Det var hennes första ägodel och den lyckan hon kände gick inte att ta miste på. Den lyckan vi själva kände bara av att se henne var fullständigt oslagbar. Bara jag tänker på henne får jag ståpäls och hjärtat slår dubbla slag. Å den lyckan fick vi se så många gånger av både vuxna och barn.

Den gången fick vår chaufför Buba nästan alla våra saker, hans stora familj var så tacksamma och vi kände oss så otroligt välkomna i hans familj. Numera har Buba en svensk familj som hjälper dem ekonomisk, så de klarar sej ganska bra. Men en telefon kommer han att få och det kommer han nog uppskatta så att han enklare kan sköta sitt jobb. Den här gången går alltså nästan alla våra saker till Smile och hans familj som bor längre in i landet. Vad vi sett på bilder så har de i princip ingenting alls. Nu får den 13 personer stora familjen iaf gott om kläder och en hel del leksaker. När vi åker dit tar vi även med oss en säck ris, kryddor och fotbollar som vi köper på plats. Några av barnen har förmodligen aldrig sett en vit människa, så vi kommer säker få höra flera gallskrik av livrädda små barn. Men de brukar lugna sej när de får ett gosdejur och ser att vi inte är särskilt farliga.

Vi ska alltså åka ungefär 15 mil längst med Gambiafloden till Smiles familj. Buba kör och Smile visar vägen. Där lämnas två proppfulla väskor plus lite till. Smiles mamma har ett litet lantbruk som gör att de iaf inte behöver svälta. Numera har de ett bra tak också, som vi finansierade när det gamla blåste av under förra regnperioden. Det var många av er som bidrog ekonomiskt, det tackar vi för. Det gamla taket är numera staket. Nu får vi med egna ögon se hur det blev.

Vi kommer redan i förväg säga att vi inte tänker äta hos dem, vilket egentligen är oförskämt, men vi vill inte äta upp deras mat och våra magar klarar säkert inte av den heller – så vi är helt enkelt tvugna att vara lite oförskämda. Vi vet att de ser fram emot att vi ska komma, så vi måste bara säga det på bästa möjliga sätt. Buba kan säkert hjälpa oss att förklara på nåt bra sätt, han är bra på sånt. Det kommer att bli känslosamt för oss alla att träffas, det är nog det enda jag vet helt säkert. Vi har haft kontakt i tre år, men bara träffat Smile. Nu ska vi få träffa hela familjen och även den lilla bebisflickan som föddes för några veckor sedan.

Just nu sitter vi och väntar på en man som ska komma hit med ett kretskort av nåt slag. Det är nån apparat på en tandläkarmottagning som har gått sönder, så vi tar med oss reservdelen åt dem. Å självklart har vi med en massa saker som Linda behöver, livsnödvändig greveost, grovt bröd, kompresser och lite annat smått och gott. Kanske en och annan överraskning också  🙂

Grejen med Gambia är att man kanske inte har så mycket, men det man har delar man med sej av och man hjälps åt hur lite man än kan bidra med. Landet kallas ”The Smiling Coast” och det beror på att man aldrig ser några ledsna, sura eller arga människor. Alla ler, är glada och vänliga. Man har inte mycket, men de allra flesta svälter inte och det är huvudsaken. De har mat, tak över huvudet och en familj – det är det viktigaste och egentligen allt man behöver. Att få räknas in i en familj där är ett oerhört privilegium. Hela Smiles familj, förmodligen hela byn, räknas in oss i sin familj och för de flesta är jag Lindas lillasyster. Just den detaljen förenklar vårt liv ganska mycket, eftersom vi slipper en hel del av försäljarna och guiderna. De vet redan vem jag är och att jag inte behöver något av dem eller deras tjänster.

På tisdag vid 15-tiden landar vi på Gambias dammiga lilla flygplats och välkomnas av Vings reseledare som självklart får lite svenska skvallertidningar av oss. När vi installerat oss på Bakotu Hotell antar jag att Linda kommer och hämtar sina grejer, kanske dyker även Smile och Buba upp. Vi sätter oss förmodligen direkt utanför hotellet (som numera tydligen har wifi!!!) och pratar tills det blir mörkt. Att sitta där i värmen, den allra första kvällen är magiskt. Att planera hur och när vi ska åka till Smiles familj och allt annat vi ska göra… det ska bli så himla mysigt!

Inom en vecka har vi alltså gjort en himla massa barn och ungdomar väldigt glada och en deras mamma likaså. Våra ganska enkla gåvor kommer att underlätta hennes liv så otroligt mycket! Hennes barn kommer att ha kläder, skolmaterial, ryggsäckar att ha skolböckerna i, skor på fötterna och hon själv får lite mat i förråden. Vi får 13 nya vänner och ett möte som vi aldrig kommer att glömma. Ett möte som sedan bevaras för alltid i hjärtat och självklart på massor med bilder som ni ska få se. En del lägger jag upp här, men det mesta kommer nog på instagram. Så följ mej där: marlenerinda

Bäst att ta den där första malariatabletten och sedan fortsätta packa. Allt måste komma med!!!

2015 – året som kunde blivit mitt sista…

2015 – året som kunde blivit mitt sista…

Kommentarer 0 kommentarer

Sista dagen på 2015. Dagen då man ska sammanfatta året som gått och kika in lite i det som kommer. Jag konstaterar att det varit ett väldigt händelsrikt år och det är
ganska svårt att komma ihåg allt som hänt. Då är det himla bra att ha en
blogg!!!

När vi gick in i 2015 var det med en svag strimma av hopp
om att allt trassel skulle ordna upp sej. Ledordet för 2015 skulle
vara GLÄDJE, vi ville ha in glädjen och gemenskapen i våra liv igen.
Senior hade trasslat till det för sej och jag hade till och med förlorat
hoppet om att allt skulle gå att reda upp. Men det gjorde det! Det har
inte varit lätt, tårarna har varit många och jag gav upp mer än en gång.
Men idag kan jag konstatera att vi har landat med bägge fötterna på
jorden och även om det gungar lite då och då, så står vi iaf upp. Sonen
mår bra, han fick sin första lägenhet i juni och har numera en flickvän
som verkar heeeelt ok! Att hans liv redde ut sej är årets viktigaste
händelse, om man kan se det som en händelse alltså…

Det var mycket som hände där på sommaren. 1 juni flyttade alltså sonen. 4 juni dog vi nästan.
Det var då vi träffade älgen. Eller det var väl egentligen älgen som
träffade oss. Det var en hårsmån från att gå riktigt illa, men jag slapp
knacka på hos Sankte Per den här gången också. Älgen dog, det gjorde
inte vi. Tack och lov. Men det skulle ta nästan ett halvår innan allt
var färdigt med försäkringar osv. Å jag har fortfarande väldigt svårt
att se en älg. Men vi lever, det är det enda som är viktigt!

Sommarvädret
var bedrövligt. Vi åkte till Öland ett par veckor men packade knappt
ens upp sommarkläderna. Å där hände det plötsligt en kväll! I
solnedgången vid havet gick Martin ner på knä och friade till mej.
Hur romantiskt som helst och det enda jag tänkte då var om han hade
gjort sej illa eftersom han satt ner… men jag hörde ju vad han sa och
svarade självklart JA! Så det var bara att åka hem och börja leta
ringar, som vi sedan fick hjälp med att tillverka efter våra exakta
önskemål. Å nu planeras det bröllop! Och bröllopsresa förstås  🙂

Åsså har vi varit ute och rest lite förstås. Du i Fokus har kommit igång rejält och firade ett år strax innan jul. Magasinet har gett oss möjligheter att se bla Åland, Varberg, Finland
och en massa annat. Fem kryssningar har det blivit, ett helt gäng med
teaterbesök och en massa nya härliga kontakter. Jag ser verkligen fram
emot vad 2016 ska bjuda på den vägen!

2015 har alltså
varit betydligt bättre än 2014, sånär som på den där älgen dårå…
Junior mår toppen, Senior är på väg dit, Martin började och slutade sitt
första jobb som datautvecklare och är nöjd med sitt karriärsbyte. Å
jag… jag skriver och skriver och skriver, är aldrig helt ledig men
jobbar när jag vill. Både bloggen och Magasinet går bra och besökarna
ökar konstant.

Jag mår bra! Det var länge sedan jag
avslutade ett år med de orden. Alltid har det varit något dödsfall,
översvämningar, Ebola eller nån annan skit som grumlat tillvaron. Men i
år mår jag bra! Jag börjar få ordning på värken, vikten går åt rätt håll
och jag tränar regelbundet. Allt det som jag strävat efter på det
personliga planet, att komma närmare målet att bli så frisk och hälsosam
jag bara kan som pensionär. 19 år kvar  🙂

I kväll
firar vi in det nya året tillsammans med Senior och hans S med hummer,
gott kött och chokladfondant. Om några dagar drar vi iväg till värmen i
Gambia och alla vänner där. Om ledorden 2015 var Glädje och Gemenskap så
är ledorden för 2016 Hälsa och Kärlek!

Av
2016 önskar jag mej ännu bättre hälsa och ytterligare ett par kilo
mindre. Till sommaren står jag brud i rosa klänning på en båt i
skärgården. Efter det väntar en medelhavskryssning med masssor av sol
och upplevelser. Och innan dess kommer vi alldeles säkert att ha åkt på
en och annan kryssning, sett nya teaterföreställningar och träffat ännu
fler nya bekantskaper. Alldeles säkert hinner vi med någon vecka på
Öland också, på vår numera alldeles egna lilla strandremsa. Platsen med
stort P.

Med detta vill jag önska er ett gott slut och
ett riktigt gott nytt 2016. Jag önskar av hela mitt hjärta att det nya
året blir alldeles fantastiskt för oss alla! Det går att vända de värsta av motgångar, man är mycket starkare än man tror. Må alla våra önskningar
uppfyllas och att vi alla får vara friska och lyckliga. Och må alla
älgar hålla sej i skogen.

Gott nytt år!

Klarade nästan hela december…

Klarade nästan hela december…

Kommentarer 0 kommentarer

Det började snöa här i Tumba alldeles nyss. Tänk att vi klarade nästan hela december innan det blev snö. Snö betyder att man måste skotta och det är väldigt skönt att slippa det. Så jag har varit glad så länge snön hållit sej borta. Men nu är det alltså ett faktum, vintern är här.

Vi visste att det skulle komma, så förmiddagen gick åt till at storhandla och gå med huden. Igår plockade Martin hundskit på tomten. Allt var alltså förberett för vinter, vi var förberedda till tänderna. Sedan lunch har vi hållit oss inomhus, det är skitkallt och inte alls skönt ute. Här sitter vi med tända ljus, tv´n står på men ingen tittar, tvättmaskinen snurrar och vi sitter vid varsin dator och jobbar.

Planering för nyår och resan fortskrider, idag handlades allt till nyårsmenyn. Vill ni ha förslag på nyårsmat finns det HÄR. Vi kommer att följa den menyn, men byta ut pepparsåsen mot bearnaise. Det blir bara vi och äldste sonen med sällskap, känns faktiskt helt ok i år. Dyker det upp fler är det helt ok, men för att äta samma mat som oss får man säga till lite förväg så vi hinner handla mer.

Julen är över. Imorrn väntar årets sista vägning. Jag vet att det är mindre än sista vägningen förra året och det känns bra. Men det blir nog ett litet plus pga julen. Summeringen för 2015 kan börja… mycket har hänt. Jag kunde ju faktiskt dött där i somras. Inlägget med nyårstankarna kommer att ta tid att skriva. Sitter just nu och skriver matsedlar för fullt som ska ut på bloggen automatiskt när vi är på semester. Så det är mycket som snurrar i skallen. Saker ska förberedas, jobb ska göras, packningen ska fixas och en massa annat. Både bloggen och Du i Fokus ska ju uppdateras även om vi är på semester, det kommer bli ett par timmars jobb varje dag. Men det är ok, vi har världens härligaste balkong att sitta på. Med aporna som sällskap  🙂

Så snön får så gärna komma, om 9 dagar slipper vi den. Jag längtar så det gör ont! Å det jag ser framför mej när jag tänker på Gambia är just balkongen. Att bara sitta där och lyssna på alla ljud är höjden av lyx!  30 grader varmt, blå himmel, härliga människor, god mat, avkoppling med familjen… det kan inte bli mycket bättre än så. En tur upp i bushen för att besöka Smiles familj, en dag på Gambiafloden med delfiner som sällskap och massor med tid i solstolen på stranden. Så skönt!

Ska bara fixa lite först. Och titta på snön som faller. Och fundera på den där summeringen av 2015, samt sätta målen för 2016. Tror det blir ett himla bra år. Jag ska ju gifta mej!!!

Årets jul glöms bort lite…

Årets jul glöms bort lite…

Kommentarer 0 kommentarer

Jag älskar advent och jul, men i år glöms julen bort lite grann. Det är dagarna efter nyår som är mer intressant den här gången. Resan till Gambia är lixom överst på listan av glädjeämnen just nu. Å det beror på fler saker, bla på att jag ska få sol!!! Sommaren 2015 var ju inte någon strålande solskenshistoria direkt, så längtan efter sol är stark!

Med ett vardagsrum som svämmar över av kläder och andra grejer som ska med till familjen där, så kommer julkänslan lixom av sej lite. Visst står det en julgran mitt i röran, ljusstakar i fönstren och några tomtar här och där – men mycket mer än så är det faktiskt inte. Jag som brukar brassa på så det sprutar jul ur öronen.

Istället har jag gått igenom alla kläder som legat i förrådet och väntat, vänt upp och ner på varenda sminklåda och valt ut mängder till tjejerna i familjen och kollat igenom varenda tygkasse jag fått under året. I Gambia är det nämligen förbjudet med plastpåsar, så tygkassarna blir perfekta där! Tänk så många företag som kommer att få reklam i lilla Gambia och hjälpa familjen där  🙂

Jag har börjat lägga fram det jag själv ska ha med mej, men det blir inte så mycket. Ska vi minimera övervikten så får vi ta med oss så lite egna grejer som möjligt. Det behövs bara några shorts, t-shirts, klänningar och bikinis. Det är ju semester och det är varmt! Att gå mellan hotellrum, strand och restaurang kräver inte så mycket kläder. Bra skor när vi åker till Smiles by är förstås bra att ha, men de har vi även när vi åker så de tar ingen plats i väskan.

Om drygt två veckor bär det av och är man lite negativ kan man också säga att om en månad är vi hemma igen… lite tråkigare tanke. Å andra sidan har vi då haft sol, värme och lata dagar i två veckor (med lite jobb varje dag förstås). Vi har förmodligen lite färg på kroppen och ser friskare ut än på länge. Å vi har fått träffa Linda, Smile och Buba! Det ska bli såååå kul! Det påminner mej om att vi måste åka till IKEA och köpa en grej som Linda behöver och sen komma ihåg att köpa ost och bröd att frysa in, så det håller sej hela resan till Afrika. Det är en stående beställning från Linda, till alla som åker till Gambia, greveost och grovt bröd. Det går inte att få tag på där.

Ni kan aldrig förstå hur jag längtar! Den som vet vad julen betyder för mej, kan kanske förstå det – när julen prioriteras ner till plats två på listan av årets höjdpunkter. Om 16 dagar är jag där!

Tvära kast!

Tvära kast!

Kommentarer 0 kommentarer

Om exakt en månad sitter jag i kvällsbrisen och äter middag. Då har vi vaknat första morgonen i Gambia, ätit frukost, hälsat på vännerna på stranden, grävt ner tårna i den varma sanden, ätit lunch, vilat lite och kanske tagit en liten promenad i omgivningarna. Förmodligen har aporna suttit på balkongräcket och tittat nyfiket på oss när vi suttit på vår balkong och njutit. De brukar komma närmare efter några dagar, men vi klappar dem aldrig!

Medan vi sitter här hemma i stormen och räknar dagarna, får vi veta att en av döttrarna i familjen vi hjälper dog häromdagen. Hon hade malaria för ett år sedan och har inte varit helt ok efter det. Istället för att be oss om hjälp för besök hos en riktigt läkare, gick man istället till bydoktorn… det brukar aldrig sluta så bra när familjen gör det valet. Förra gången amputerades ett finger… Man betalar med en get, ber till sin Gud och hoppas på det bästa. Ske Guds vilja. Hade vår kära Linda inte hjälpt Smile till en riktigt läkare när hans hand blev illa infekterad efter att han skurit sej, hade nog även han förlorat ett eller fler fingrar. Den här gången dog alltså en ung kvinna, som knappt ens börjat sitt liv. Vi fick inte ens chansen att hjälpa till! Hon fick inte chansen…

När Smile berättade att systern dött och att de var på väg till begravningen blev jag ganska frustrerad och upprörd. Vi hade ju kunnat hjälpa henne! Kanske iaf… Chansen hade hur som helst varit betydligt större än när bydoktorn är i farten med sina konstiga mediciner och instruktioner. Smile ville tydligen ta henne till en läkare, men som vanligt är det kvinnorna som vet bäst och går dit de alltid har gått. TROTS att vår och läkarens hjälp, hjälpt dem tidigare.

Så just nu känns det extra skönt att vi om bara 30 dagar är på plats och själva kan se vad familjen behöver och hur de verkligen mår. Vi har lite pengar kvar sedan vår insamling när familjens tak flög bort. Så vi kan hjälpa till med de nödvändigaste när vi kommer. Jag ska försöka få ordning på allt vi ska ta med oss den närmaste tiden, det ligger mängder med kläder i sopsäckar som ska sorteras, tvättas och packas. Vi siktar in oss på de unga vuxna i familjen den här gången, de får aldrig något annars – så det är lixom deras tur nu.

Som jag sagt tidigare; det enda man behöver är tak över huvudet, kläder på kroppen och mat i magen. Har man även hälsan får man vara lycklig. Har man dessutom en liten slant över när maten är köpt är man rik! Jag ser fram emot den dag när Buba kör oss till byn Soma där Smiles familj bor. Då vi för första gången får träffa hela familjen. Då ska vi ha ris, kryddor och våra presenter (kläder, skor, ryggsäckar, kepsar, hygienartiklar mm) med oss. Det kommer att vara en lycklig dag för oss alla.

Varje möte berikar

Varje möte berikar

Kommentarer 0 kommentarer

Jag brukar säga att varje möte och alla jag möter berikar mej och lär mej något nytt. Jag är toksocial, älskar att träffa nya människor, vill gärna höra just DIN historia och bjuder gärna in helt nya bekantskaper på middag.

För mej spelar det ingen roll om du är ung, gammal, vit, svart, homo, hetero, lång, kort, känd, okänd, kille eller tjej. Jag tycker att alla är precis lika intressanta och värda att lyssna på. Jag är övertygad om att alla har en historia värd att berätta. Det finns alltid en anledning till att vi är som vi är och jag vill gärna höra just den historien berättas. Sån har jag alltid varit.

När jag var 18 träffade jag en tjej från Japan på en lång flygning hem till Sverige. Jag tror att jag hade varit i USA, men är inte helt säker. Tjejen hette iaf Yoko och hade en pappa som drev en massa tv-kanaler i Tokyo. Hon berättade om sitt liv och när jag förstod att hon inte hade bokat något boende bjöd jag henne att bo hos mej under sina dagar i Sverige. Hon tackade glatt ja och fick nog se ett helt annat Sverige än hon tänkt sej. Jag tog med henne till Drottningholm och en massa annat sånt där som man ska se som turist, men hon fick också hjälpa mej i köket och följa med på kräftskiva. När jag tänker tillbaka på detta är jag glad att jag inte är blyg utan vågar att ta in andra människor i mitt liv utan misstänksamhet.

Men jag har förstått att jag är lite konstig när det gäller sånt här. Att jag ser vänner i alla och tycker att alla är värda ett försök till vänskap. Så är det tydligen inte för alla. För mej är det naturligt sedan barnsben att se alla och ge alla en chans. Redan i första klass tog jag hand om de som kom nya till klassen, visade dem runt och fick dem att känna sej trygga. När de lärt känna andra blev jag dumpad och tyvärr resulterade det i att jag aldrig fick en bästis, utan alltid var en slags stand-in när andras bästis var sjuk. Ändå har jag aldrig slutat att se nya bekantskaper som mina vänner, ända tills de bevisat motsatsen. Jag behöver knappast säga att jag blivit både sviken och besviken massor med gånger va?

Jag tycker om människor och det kommer jag aldrig att sluta med. Dock har jag blivit lite mindre öppen i sammanhang med andra bloggare. Bloggvärlden är ganska ytlig och det är mycket smutskastning och skitsnack. Men den har också gett mej massor med erfarenhet och upplevelser som jag inte velat vara utan. Hela livet och varje människa man möter är en enda lång livslektion. Man lär något av varje människa man möter, på gott och ont. Jag kommer inte att sluta bjuda hem nya såväl som gamla vänner till mitt hem. Människor jag inte känner än kanske blir mina bästa vänner, vem vet?

Om jag hade begränsat mitt liv till att enbart umgås och prata med bekanta sedan långt tillbaka så hade jag nog haft det ganska tråkigt. Tänk så mycket jag hade gått miste om! Det är i mina ögon lite synd om människor som inte vågar ta en helt okänd människa i handen och låta den leda en framåt. Man kan faktiskt få se fantastiska saker om man bara vågar följa med. Mitt liv berikas av att andra människor låter mej se in i deras liv. Att jag får förmånen att följa dem och se världen genom deras ögon.

Jag vågar släppa in nya människor i mitt liv – vågar du?

Mysigt julpyntat ombord på Viking

Mysigt julpyntat ombord på Viking

Kommentarer 0 kommentarer

Då har vi avverkat tre kryssningar på två veckor och nu tänker vi stanna på land ett tag! I fredags klev vi på Viking Cinderella för att testa deras julbord och ha ett mysigt dygn till havs.

För
första gången har vi fått väskorna röntgade när vi åkt på kryssning.
Viking Lines terminal är ombyggd och har nu fått en riktig
säkerhetskontroll. Det konstiga i detta är att man bara kontrollerar ID
när man hämtar ut nyckelkorten, inte när man passerar
säkerhetskontrollen eller går ombord. Men det kanske kommer? I nuläget
kan man alltså checka in och hämta ut nyckelkorten, men gå ombord som
någon annan…

När vi kommer på båten är den julpyntat
från golv till tak och det är jättemysigt! Ljusslingor, granris och
röda kulor finns överallt och lite här och där står pyntade granar med
paket under. Precis som jag vill ha det! Där fick jag min julfeeling 
🙂

Vi hann bara leta rätt på vår hytt och lämna våra
saker innan vi skulle vara i restaurangen och fotografera julbordet. Jag
gillar Cinderellas bufferestaurang, den är mysig och har en massa
mindre avdelningar där man kan sitta lite avskilt. Tyvärr blir det ett
ganska högt sorl i de större avdelningar när de fylls med folk, vilket
gör att man knappt kan föra ett samtal även om man sitter nära varandra.
Så vi brukar försöka sitta lite avskilt, men eftersom sittningen var
fullbokad så gick inte det den här gången.

På julbordet fanns allt som ska finnas där. Det är Mannerström som planerat årets julbord
och där fanns förstås flera olika sorters sill, skinka, sylta, röd- och
brunkål, sillsallad, janssons, lutfisk, ischoklad och ris ala malta.
Jag brukar bara ta lite Jansson, mest för att ha ätit det – men det här
var faktiskt den godaste Janssons jag någonsin ätit och jag tog om! Det
talade jag förstås om för kökspersonalen, som tackade glatt.

Årets
andra skinkmacka åts snabbt upp och skinkan var riktigt god,
tillsammans med Mannerströms egna senap. Men man ska bara ta lite senap,
för den är rejält stark! Det fanns faktiskt två skinkor, en upplagd på
fat på buffén och en gigantisk som kocken stod och skar upp direkt till
gästerna. Som vanligt stannar jag vid räkorna, innan jag äter av det
andra. Jag börjar med en räkmacka gjord på räkor, creme fraish, lök och
kaviar innan jag äter något annat. Å även om räkor kanske inte är
julmat, så var det superfina räkor som jag njöt av både på kvällen och
till lunchen dagen efter.

Där fanns förstås köttbullar
och prinskorvar och allt annat som ska finnas där och jag måste säga att
även köttbullarna var riktigt goda. Sådär lagom stekta med en god
kryddning. Bland överrskningarna hittade vi en glöggsill och
torsköttbullar, som bägge var riktigt goda!

När vi
smakat av allt, vilket vi numera gör på ett helt annat sätt än tidigare
eftersom vi vet att vi ska skriva om det, så gick vi ett varv på båten
för att kolla lite. Snabbt konstaterade vi att detta var en kryssning
med 3/4 män och 1/4 kvinnor. Många företag som var på kryssning och
skulle festa loss, och det gjorde det verkligen.

Jag
hade gått på Hälsomässan hela dagen, förkyld och dödstrött. Så vi gick
ganska snart tillbaka till hytten och släckte ganska tidigt, tack och
lov! Jag vaknade kl 1 av en jäkla liv utanför hytten, men det får man ta
vi den tiden. När klockan var 4 fick jag nog, då var oväsendet totalt,
så jag öppnade dörren och vrålade ”håll truten!”. Sen var det faktiskt
hyfsat tyst, konstigt nog. Ska nog satsa på att åka på söndagar eller
mitt i veckan i fortsättningen, då mest äldre åker och det är tyst. En
fredag, i advent, när folk har fått lön… inte så mart kanske…

8.30
åt vi frukost och då gungade det rejält! Min väderapp visade 11
sekundmeter, men frågan är om det räckte… vi åt ganska snabbt och drog
oss tillbaka ner i hytten där det knappt gungade alls. Tog igen lite
sömn innan det var dax att äta lunchen. Vi gjorde som sist och åt buffen
även till lunch för att kunna jämföra utbudet med kvällens julbord.
Lite skillnad var det, men inte jättemycket. Några sillar färre, ingen
sylta och färre efterrätter. Men skinka, Jansson, lutfisk och en hel del
annat fanns. För den som ville ha ”vanlig” lunch fanns tillbehör till
ceasarssallad och några andra varmrätter. Räkorna fanns där och jag var
nöjd  🙂

Nu
åkte vi i Stockholms skärgård och gungandet var nästa borta. Vi
handlade det vi skulle ha, öl till bröllopet och lite annat smått och
gott. Bäst att passa på att handla det tunga när man har bilen vid
terminalen. Å jag fick min första julkalender på flera år! En med
lakritspipor! Så medan Martin får sin minichokladbit varje dag, får jag
en lakritspipa. Den ska jag njuta av!

Sen var det bara
att kliva av båten igen, köra förbi min föräldrar och hämta upp
pälsbollen och åka hem och totalhaverera i tv-soffan. Förkylningen vill
inte släppa och idag är jag sänkt, men det är bara att göra det jag ska
ändå och ta en dag i soffan imorrn. Då har jag tid att inte göra något
alls och försöka kurera mej på riktigt.

Vi var iaf
väldigt nöjda med julbordet och kan absolut rekommendera det. Som sagt;
Janssons Frestelsen var kanongod, skinkan smakade som skinka ska smaka
och Martin var nöjd med revbensspjällen. Alla ”måsten” fanns där och var
snyggt upplagt och hela fartyget var fint pyntat så man fick rejäl
julkänsla. Nu ska vi hålla oss på land ett tag, sen ser det ut som att
vi ska åka till Riga. Där har jag inte varit, så det blir kul!

Ha en fin första advent och ta hand om er!

Afternoon Tea med Tom och Rosamund från Downton Abbey

Afternoon Tea med Tom och Rosamund från Downton Abbey

Kommentarer 1 kommentar

För ungefär ett år sedan hade jag bara hört talas om Dowonton Abbey. Alla var lyriska och jag hade inte sett ett enda program och fattade inte alls vad alla pratade om. Men lite nyfiken var jag…

När jag opererades och Martin var arbetslös, körde vi ett Dowinton Abbey-maraton. Alla 5 säsonger på bara några dagar. Det gick ju inte att sluta titta! Familjen Crawley fängslade oss med sina stora hjärtan och sin historia. Vi sörjde med Mary och Tom som förlorat sina kärlekar och gladde oss med Edith som vågade gå emot strömmen och växa som människa.

För några veckor sedan körde sista säsongen igång och vi bävar för sista avsnitten, men hoppas förstås på en fortsättning. Det kan inte, får inte, bara ta slut! Vi sippar på Downton Abbey-vinet och drömmer om ett besök på slottet. Kanske kan det bli verklighet?

Här om dagen blev en annan sak verklighet och det var att jag faktiskt fick träffa två av karaktärerna i serien: Tom Branson och Lady Rosamund. Tom som kom in i serien som chaufför och nu är änkeman efter en av döttrarna Crawley och Lady Rosamund som blev änka tidigt och lever sitt eget liv och är en ganska modern kvinna. Alan Leech och Samantha Bond är deras riktiga namn och de är precis lika trevliga som de verkar i serien!

Vi var en liten skara på kanske 10 personer från olika media som visades in i ett mysigt rum med te och bakverk. Medan vi väntade småpratade vi och fikade. Efter en liten stund kom Alan och Samantha in i rummet och hälsade glatt på oss. En moderator ställde frågor och de svarade och berättade om sej själv, inspelningar och en massa annat. Vi fick även tillfälle att ställa egna frågor och fotografera.

Alan berättade bla att hans bästa vänner under inspelningen är Lady Mary och Tomas, som ofta jäklades med varandra och hade mycket kul ihop. Samantha berättade om sista tagningen och hade svårt att hålla tårarna tillbaka så fort hon tänkte på det. De har blivit ett väl sammansvetsat gäng under åren och saknar varandra rejält även om båda två har nya jobb på gång.

Jag tyckte det var intressant att höra om slottet och att alla scener i huset spelades in på plats, medan scenerna i köket spelades in i studio eftersom slottets kök är för modernt numera. Jag skulle väldigt gärna åka dit!

Självklart var jag en av dem som passade på att få en bild tillsammans med dem! Hur ofta får man chansen lixom??? Nu bävar jag för de två sista programmen och vet att jag kommer att sakna serien. Anledningen till träffen var att säsong fem släpps på Blue-Ray och dvd, så man får väl köpa den eller vänta på hela boxen och köra ett nytt maraton. Men det blir tomt på lördagkvällarna, det är ett som är säkert!

Vad har ni för relation till serien och karaktärerna? Har ni någon favorit?

Vilken skillnad!

Vilken skillnad!

Kommentarer 0 kommentarer

I somras testade vi kryssningar både på längden och tvären. Silja vann och vi totalsågade Birka. Från första kontakt med kundtjänst tills vi gick av båten var det tråkigheter av alla de slag, det postitiva var hytten som var enormt fin och ett kanonhärlig soldäck. Eftersom jag är av den åsikten att man inte utvecklas med enbart ja-sägare runt sej, så talade jag om för ledningen vad jag tyckte, och tänkte att jag för all framtid skulle vara portad från Birkas kryssningar och knappt kunna passera kajplatsen ens.

Så blev det inte! I söndags klev vi på fartyget igen, den här gången för att testa julbordet
och kolla in den nya designhytterna. Snacka om förändring! Nu har vi
iofs inte testat kundtjänsten, så den kan vi inte uttala oss om, men
precis allt det andra som vi anmärkte på hade ändrats!

Bland
annat blev vi då bemötta av en ganska sur och vresig personal, den här
gången var alla supertrevliga och Magnus som tog emot oss och visade oss
runt var en riktig pärla! Nu finns det skyltar att personer under 18
inte får vistas i nattklubben efter kl 23, vilket lyft! Den sk
lyxfrukosten äts numera i avskildhet och inte bakom en avgränsande tross
där man kände sej som aporna på skansen då alla glodde på en. Å buffén,
alltså julbordet, var rent, fräscht och hade snygga uppläggningar.
Vilken skillnad!

Direkt när vi klev på träffade vi
Kryssningschefen Magnus som vi senare skulle bli mer bekanta med. Vi
skyndade oss till hytten och bytte snabbt om för att träffa Niklas som
skulle släppa in oss i matsalen innan den öppnade så att vi skulle hinna
fota maten innan alla passagerare gick loss på den. Vi fick även träffa
kökschefen och prata med honom och ta alla bilder vi ville. En stund
senare satte jag tänderna i årets första skinkmacka! Den första är
alltid godast!

Allt var gott och fräscht förutom
revbensspjällen som var jättfeta. Vi använde våra bordsgrannar som
testpatrull, ett härligt par från Motala som gärna åt och berättade vad
det tyckte för oss. Ingen av oss hade tidigare sett mandelmusslor på ett
julbord, men enligt kökschefen hörde det visst till. Kanske en åländs
eller finsk jultradition? Där fanns iaf allt som hör julen till;
Janssons, skinka, olika sillsorter, ris ala malta, sylta, mängder med
julgodis och en massa annat. Dessutom är båten redan julpyntad, så det
var riktigt mysigt. Jag hade dock önskat lite julmusik för att slippa
lite av sorlet i resutaurangen.

Direkt efter maten, när
vi var proppmätta, mötte vi upp Magnus igen som skulle visa oss
designhytterna. Man har alltså gjort om de lite mindre attraktiva
insides-hytterna till modern design av Alexander Lerwik. Jättefina! Men jag
vill ändå ha fönster när jag åker, trivs lixom bäst med att kunna se
ut. När vi ändå gick runt fick vi även se en av sviterna och höra alla
planer om terassen som ska byggas om i januari. Det ska bli en oas med
vinbar och en massa annat, ska bli väldigt intressant att se resultatet
sen.

Vi hade en av de lite större hytterna, som vi hade
senast också. Jag älskar panoramafönstret och soffgruppen vid fönstret
där man kan sitta och titta ut. Helt fantastisk utsikt klockan 7.30 på
morgonen att vakna upp i ett frostigt Mariehamn. Så det fick bli en
liten fototur på däck innan frukost. Soluppgången var magisk!

Efter
frukosten hade vi återigen en date med Magnus som tog med oss upp till
Kapten Dan Sjölund på kommandobryggan. För mej som är uppvuxen i ett
litet fyrsitsigt flygplan var det här en höjdpunkt. Så stort och rymligt!
Ingen risk att komma åt känsliga knappar här inte! Men i övrigt gäller
samma principer med kapten och styrman, autopilot osv. Det roliga är när
kaptenen berättar om sin dröm att börja flyga. Men inga små fyrsitsiga flyglap utan gärna stora aribus. De
berättade om sommarens planer om kryssningar till Höga Kusten och hur
ruttplaneringen redan är igång. Intresset är tydligen enormt och även vi
är otroligt sugna på att åka. Detta är ju faktiskt helt unikt! Att
kryssa i Norrland är ju så smart! Varför har ingen kommit på det förut?
Norrland är ju så fint! Alla vi nämt det för (och det är väldigt många
nu) vill absolut åka med.

Efter besöket hos kapten fick
vi en rundtur bakom kulisserna på fartyget. Magnus berättade om livet
ombord och vi fick göra en snabb visit i det enorma köket. Det här är
något alla kan göra, ha bara koll i evenemangslistan man får när man
kliver ombord. Absolut värt en timme av ens liv!

Sen var det dax
för mat igen, vi valde att äta lunchbuffén för att se skillnaden på
julbuffén och lunchen. Lite skillnad var det. Syltorna, revbensspjällen,
ris ala maltan och en del av sillarna var bortplockade. Istället fanns
där en salladsbuffé som jag fastnade vid. Det går alltså att åka på
kryssning och äta buffé även om man försöker gå ner i vikt! Jag gjorde
en jättegod och fräsch räksallad och plockade sedan bara lite av det
andra.

Sen var det dax att jobba! Det var tur att vi
befann oss i Sverige igen så vi kunde koppla upp oss mot Martins mobil.
Fartygets nätverk är ingen vidare tyvärr, inte ens när vi satt i
konferensen och försökte koppla upp oss. Tydligen ska även detta
förbättras och arbetet är på g. Det är självklart i dagens samhälle att
wi-fi ska fungera i de lite dyrare hytterna och särskilt i sviter med
konferensmöjligheter. Vi försökte först sitta på terassen, men där
funkade dert inte alls vilket var synd eftersom det är varmt och skönt
där. I Konferensen kunde jag iaf till slut lägga ut ett blogginlägg och
skriva klart och redigera bilderna till magasinet.Texten till Du i Fokus fick Martin lägga när han kom hem, eftersom vi var i hamn när vi äntligen lyckats
få ihop allt.

Någon avkopplande resa har det inte varit
tal om alls! Men det har varit otroligt intressant och en massa
intressanta möten med väldigt trevliga människor. Vi har sett fartygets
innersta och verkligen fått veta precis allt om det mesta. Ett dygn
långt studiebesök känns det som ungefär. Å nu är jag jättetrött! Jag
åkte nämligen inte hem efter kryssningen, utan var på ett event på kvällen med bla Tilde
de Paula och Tony Irving. Det ska jag berätta om i ett annat
inlägg.

Nu kan vi iaf rekommendera en tur även med
Birka Cruises. Företag som lyssnar på kritik och ständigt förbättrar sej
ska ha kredit! Ska bli kul att åka med dem igen  🙂

Lakritsfestivalen och Viking Line

Lakritsfestivalen och Viking Line

Kommentarer 0 kommentarer

Jag har alltså varit på Finska Lakritsfestivalen i Helsingfors i helgen. Efter den fantastiska lunchen i söndags, hade vi några timmar på egen hand. Jag valde att gå runt själv för att kunna prata med nyfunna lakritsvänner på Lakritsfabriken och Haupt lakrits. Det var dubbelt så mycket besökare som förra året, ändå fanns det ganska många tillfällen att få ett bra snack med alla man ville prata med. Så det blev ganska mycket tid i just de två montrarna.

Sandra på Lakritsfabriken lovade mej smakprov på nyheterna som kommer efter jul, bla en saltlakritssås och Rasmus på Haupt lovade mej ett besök i hans paradis. Jag ska alltså få se var lakritsen tillverkas! Snacka om lakritshimlen! Innan vi gick tillbaka till båten hann jag prata ordentligt med Douglas Spiik också, han är alltid så stressad, men nu höll han på att plocka ihop för att åka hem och kunde prata i lugn och ro. Tre härliga samtal som gav en massa energi.

Jag vet inte hur många utställare det var där, men man gick utan problem runt i lugn och ro och smakade allt och pratade med alla på ett par timmar. Den tid jag sedan hade kvar passade jag på att sitta i bloggrummet och lägga ut bilder och blogga. Efter en stund fick jag sällskap av de andra också, alla nöjda men ganska trötta. Å sen var det dax att gå tillbaka till båten och åka hem igen.

Det var faktiskt helt ok att åka ena kvällen, gå på festival över dagen och sedan åka tillbaka nästan kväll igen. Vem vet, nästa år kanske det blir någon slags paketlösning med kryssning och festivalinträde. Då kommer det säkert att vara ännu fler utställare och snart är nog den Finska festivalen i klass med den Svenska i storlek.

Vi åkte med Vikingline som jag gillar sedan innan. De kom tvåa i vårt test som vi gjorde i somras, men låg egentligen jämt med vinnaren som bara vann med ett ynka poäng. Viking har trevlig personal och mysiga båtar. Jag trivs där helt enkelt. På utresan åt vi buffé och på hemvägen åt vi a la cart. Vi fick testa en meny som från början var en tävling bland Vikings egna kockar. Resultatet av tävlingen blev Nordic Tastes som innehåller lokala råvaror med Nordisk touch. Modernt, naturligt och säsongsanpassat. Å snyggt! Kanske inte riktigt mina smaker, men jätteläckert serverat! Fram till och
med den 29 februari kan man äta den vinnande meny ombord
på alla Viking Lines fartyg.

Vi åt sockersaltad sik med ärtpuré, sikrom och citronmajonnäs och svartbrödssmulor till förrätt, stekt älginnanlår med kroppkakor av potatis och rostade morötter med brynt smör till varmrätt och rårörda blåbär  med blåbärssorbet, vitchoklad Skyr och marängcrisp. Älgen var väldigt mycket bättre på tallrik än i bilen, det är helt klart!

Det var en riktigt roliga resa med jättetrevligt sällskap. Det var Pernilla som driver bloggen Bli min jäst, Linda som bloggar på Matstugan och Malin och Aicha som tillsammans precis har startat nätmagasinet Modern Lifestyle. Besök dem gärna, där finns en himla massa härliga recept och annat smått och gott att ta del av. Fem ungefär jämnåriga tjejer som inte träffats förr, men fann varandra direkt! Alla var generösa och hjärtliga och vi kommer absolut att träffas igen!

Nu ser jag fram emot den Svenska Lakritsfestivalen som går av stapeln i slutet av april. Tack Tuija och Anette för en riktigt roliga helg. Å tack för trevligt sällskap Pernilla, Malin, Aicha och Linda!