Bläddra efter
Etikett: resor

Gambier ha svårt med klockan…

Gambier ha svårt med klockan…

Kommentarer 0 kommentarer

Min kompis L bor några byar bort från hotellet sett. När vi
frågade hur långt det var att gå längst stranden sa hennes man att det nog
skulle ta cirka 30 minuter. En ganska lagom promenad i solen alltså.
Vi gillar att gå längst stranden och bestämde att vi skulle
gå hem till L direkt efter frukosten i lördags. Sagt och gjort; på med
badkläder, keps på skallen och solglasögon. Dricka behövdes ju inte eftersom
det var så pass nära… Om vi bara vetat…
Klockan 10 började vi gå. Vi passerade hotellområden och
stränder som jag kände igen namnet på, men som utseendemässigt förändrats
totalt. När vi kom till semesterbyn som jag var anställd av kände jag inte igen
mej alls, ALLT var förändrat. Paradisstranden var mycket mindre och området
mycket större. 22 år har passerat och en del var bättre förr kan man
konstatera.
När vi gått en timma hade vi fortfarande inte kommit till
rätt by och när vi frågade folk på stranden sa de att det var låååångt kvar att
gå och att vi borde gå upp på vägen och ta en taxi. Men vi ger oss inte i
första taget, utan stannade för att bada istället på en helt öde strandremsa.
Helt ensamma på en kritvit härlig strand hade vi en jättemysig stund då även
jag badade. Sen fortsatte vi att gå igen.
TVÅ TIMMAR tog det att komma fram! Så när vi väl hittade
huset och fick komma in sa vi att herr D nog borde köpa en ny klocka. Han fick
också erbjudande om att gå med oss tillbaka, men då hade redan L sagt att hon
skulle köra oss tillbaka. Nu var vi rätt varma, trötta och törstiga. Så vi blev
bjudna på färskpressad mango och bananjuice och glass. Perfekt!

Efter en stund fick vi skjuts tillbaka och dagen efter
var vi alla lite stela och hade fått rejält med färg på axlarna. Men trots den
enkla vägbeskrivningen att leta efter ett rött hus med rött tak efter tre barer
i byn Brufut, så måste man ändå säga att vi gjorde ett jäkla bra jobb som
hittade fram. Och motion fick vi iaf   🙂

2012 ett förändringarnas år!

2012 ett förändringarnas år!

Kommentarer 0 kommentarer

För oss har 2012 varit förändringarnas år.
Nyår firades hemma i lugn och ro. Radion stod på hela dagen, hunden rastades så gott det gick pga alla smällare. Martin och Junior fixade maten, gratinerad hummer, och strax innan 12-slaget ställdes gratängformen ner till hunden som då fick fullt upp och inte reagerade nånting alls på allt smällande utanför. Det var ett knep man kan fortsätta med så länge det fungerar. Ett tips till er alla med rädda hundar.

Våren var ganska lugn, direkt efter påsk renoverade vi badrummet. Men det var enda renoveringen under året. Nu är allt klart och jättefint! Senior jobbade nästan mer än han gick i skolan, det mesta i plugget var färdigt och i Juni tog han studenten. 14 långa skolår var äntligen över. Nu är det än så länge jobbet på Mc Donalds som gäller, men han söker de jobb som finns som ljudtekniker. Senior har bytt tjänsteställe och även blivit skiftledare. Han gillar sitt jobb och är stolt över det trots folks fördomar.

Junior har pluggat, simmat och jobbat. Varenda lediga tid har den lilla motorcykeln rastats, det blev tom en längre tur ner till Öland under sommaren. Pengar har samlats ihop och nu står det en ny STOR motorcykel i garaget och väntar på honom och hans 18-årsdag. Under hösten insåg vi allihop att hans kropp inte orkade plugga, simma och jobba så mycket som han gjorde, så han sa upp sej på Ica. Nu har han haft sin sista julavslutning och kom faktiskt hem med ett stipendium eftersom han varit en bra kompis.

När det gäller vårt jobb, så har mycket hänt. Vi började året med jobb månd-torsd och hade fem öppna klasser. Men det kom väldigt få medlemmar till Tullinge på tisdagar och när vi till slut hittade en bra lokal i Haninge var flytten ett faktum. I maj stängde vi vår enda klass i Tullinge med kanske 15 medlemmar och öppnade två klasser i Haninge och fick ca 100 medlemmar! Efter sommaren blev det strul med lokalen i Tumba som vi fick stänga med buller och bång. Vi letade förstås lokal, men hittade ingen. Några medlemmarna tappade vi faktiskt knappt, de delade istället upp sej mellan Huddinge och Rönninge. Så idag står vi fortfarande med fem öppna klasser, men fördelade på tisd-torsd istället.

Martin började plugga i augusti och nu när vi stängt måndagarna kunde han ägna hela måndagarna åt att vara i skolan, till skillnad från de andra dagarna då han var tvungen att gå tidigare. Jag kunde dessutom ta mina tilldelade dagar i tingsrätten och slapp byta och fixa ersättare. Så hela den här rockaden var enbart av godo och gjorde faktiskt vår vardag mycket enklare. Vi träffas inte alls lika mycket som förr, men det fungerar bra.

Vi mår bra! Killarna är friska och är nu besiktade en sista gång på barnklinikerna på Huddinge Sjukhus, nu ska de upp på vuxenavdlelningen på alla olika ställen. Martin är frisk och håller sin vikt, han har svårare än jag att gå ner sina kilon just nu och detta är helt och hållet pga stress. Han har aldrig haft sån här stress förut och det ser man ganska tydligt på honom. Men vi vet att det är tidsbestämt, fyra terminer ska klaras av och en är redan över. Så det ska nog gå bra. Jag tappar däremot kilon, i mina ögon i en rasande takt. Jag har nått mitt översta BMI, passerat detta och har satt ett nytt mål. Ett par kilo till ska bort, sen är jag nöjd. Då kommer jag att ha ett BMI på ungefär 23, ingen övervikt – men heller inte särskilt smal. Jag är kurvig, så är det bara.

Året avslutas i värmen. På nåt sätt känns det som att jag avslutar mitt barnliv på den här resan. När jag flyttade hem från Gambia förra gången, gifte jag mej och barnen föddes. Nu är barnen stora och ska snart flytta hemifrån och jag visar dem mitt Afrika när de är i nästan samma ålder som jag var när jag bodde där. Det känns lite som att ett nytt liv öppnar sin famn för mej, mitt nya liv som bara jag. Det ska bli väldigt spännande att upptäcka det livet.

Jag är väldigt nöjd med året. Sommaren var jobbig, men tillsammans tog vi oss igenom de trassel som uppstod. Vi är en stark och kärleksfull familj som stöttar varandra i alla lägen och finns där för varandra. Förmodligen är detta sista året som vi alla bor tillsammans, det är dax för Senior att flytta hemifrån. Sen är det Juniors tur och då är det bara jag och Martin kvar. Precis som det ska vara.

Jag är en tacksam, glad och stolt mamma. Jag har de finaste barnen som finns och älskar dem så att det gör ont. Vi har ett väldigt bra liv tillsammans och jag hoppas att det ska fortsätta så. Vi har kämpat tillsammans och kan nu skörda framgångarna.

Jag ser fram emot 2013, är riktigt nyfiken faktiskt. Det blir mycket i skolan för Martin och väldigt mycket jobb för oss båda. Både Martin och Junior ska ut på praktik med sina utbildningar och sen väntar studenten för Junior. Jag är helt säker på att 2013 blir minst lika bra som 2012.

Gott slut och gott nytt år på er allihopa!

Party a la Gambia!

Party a la Gambia!

Kommentarer 0 kommentarer

Första dagen här gick vi till den byn där jag jobbade, mest
för att jag skulle få ordning på hur saker och ting såg ut just nu, men också i
förhoppning att träffa någon jag kände. Hela byn som jag bodde i har ersatts av
en golfbana och vägar har dragits om, men en del såg ut som det gjorde för 22
år sedan. 
Utanför ett lägenhetshotell stod en figur som jag kände
igen, så jag ropade ”Mr Papp…?” Mannen sken upp, kom fram och gav mej en kram.
Han kände igen mej, men kom inte ihåg vad jag hette förrän jag sa det. Det var
ju trots allt 22 år sedan och många vita har passerat honom sedan dess. Mr Papp
drev hotellet som jag var placerad på 90/91. Hos honom kunde jag duscha om det
var slut på vatten i mitt hus. Jag fick lunch om jag ville och fick hjälp om
jag behövde. Han var en av dem som försökte lära mej wolof som är ett av
språken i Gambia och det gick väl så där… Mr Papp var också en av dem som
hjälpte mej att komma hem när allt började strula i slutet av min vistelse.
Han blev jätteglad av vårt besök och bjöd in oss att se att
titta på hans nya ställe. Jättefina lägenheter har han byggt, som man kan bo i
för ca 300 svenska kronor per dygn. En av hans gäster har hyrt i flera år nu,
och har tom skaffat hund. Ett klart lockande alternativ om man skulle ta en
flygstol och åka hit. Hela området har även fritt internet, så här kunde vi
passa på att uppdatera Facebook och kolla mailen. Direkt bjöd han in oss till
en stor fest som han skulle ha följande lördag, igår alltså.
Självklart tackade vi ja och igår vid 20-tiden blev vi
hämtade av vår chaufför Boba. Det skulle komma mer än 100 personer till festen,
men när vi kom var det nästan bara vi och några andra västerlänningar. Gambier
är inte så bra på det där med tider… Maten var klar vid 22, då kunde vi börja
smaka på både Gambiska och västerländska rätter. Det är viktigt att ha status
här och detta visar man genom att ha fina vänner, mycket mat och fina kläder. Ungefär
som hemma alltså… Vi tyckte mest att det var kul att smaka mat vi inte ätit
förr och se på alla gäster som konstant trillade in under kvällen. När vi gick
vid midnatt hade fortfarande inte alla kommit. Men vi fick iaf hälsa på mr
Papps fru och hälsade på en massa människor som vi inte vet vilka de var.
Säkert rika affärsmän som han ville imponera på.
Kul var det iaf och vi var mer än mätta när vi åkte hem med
vår lilla Boba igen. Det är himla skönt att ha en egen chaufför, då slipper man
allt tjat från de andra taxikillarna. Vi har en skitdålig uppkoppling, så
bilder på finklädda gäster i traditionell Gambisk klädsel kan jag inte lägga ut
– dem får ni se när vi kommer hem.
Nu börjar jag inse att jag måste åka hem snart…
Känslan av att ge!

Känslan av att ge!

Kommentarer 0 kommentarer

TACK för alla nallar, skolgrejer, leksaker, kläder och annat som ni skänkt till oss! Idag har vi gjort väldigt många, väldigt glada. Å detta är tack vare alla som hjälpt oss att samla ihop saker.

Vår chaufför, Boba, är en glad liten man som alltid har ett stort bländvitt leende. Han har en fru och fem egna barn, men han tar också hand om och försörjer sin döde brors nio barn. Vi tror att det är nio, varken han eller vi hade någon större koll när alla samlades runt oss  🙂

Vi blev nämligen hembjudna till honom och hans fina familj idag. Han hämtade oss vid 10, vi åkte till Abouko Nationalpark och sen åkte vi hem till Boba. Familjen var förvarnad och eftersom barnen har jullov, så var alla hemma och väldigt uppspelta över vårt besök. De minsta hade aldrig sett en vit människa och skrek i högan sky så fort någon av oss närmade sej henne. Så hon satte sej för säkerhets skull i en av systrarnas knä och  blängde på oss. Men nog tinade hon upp en aning när hon var den första som fick ett litet gosedjur i handen.

Jag tror att nästan varenda unge i byn följde med oss in på gården, men Boba motade ut dem som inte hörde till familjen och samlade oss i deras vardagsrum. Han bodde väldigt fint för att vara en hårt arbetande Gambier. Jag började med att ge de stora flickorna mina gamla kläder, sen fick Boba ett par tröjor och ett par byxor och därefter delade jag ut leksaker och nalla till de minsta och sedan kläder till pojkarna. Till sist gav jag Bobas fru en kasse med godis och vegetariska såser som hon kan tillreda bara genom att tillsätta vatten och koka upp. Jag tror att hon blev glad.

När det gällde barnen var det inte alls svårt att se deras glädje. Flickorna började genast prova kläderna och de mindre barnen lekte med sina grejer. En av pojkarna fick en lastbil och var otroligt glad för den, men lite förlägen också. Vi lämnade även över tomma skrivböcker för att ha i skolan och ett helt gäng med pennor.

Känslan att kunna hjälpa till och se allas glädje är något helt otroligt. Jag tror nog att min glädje över att ge var minst lika stor som deras var att få. Att se den där livrädda lilla flickan mjukna liiiite var värt nästan allt. Att se en av flickorna pussa sitt gossedjur av glädje var en ren lyckokänsla. Det här var kanske deras första egna ägodel! Och den fick vi vara med och ge dem. Tyvärr är internet för dåligt för att jag ska kunna lägga upp en bild idag, men den kommer.

Att se deras behov gör att man vill ge allt man har. Vi vet att varenda grej som vi var där med kommer att göra nytta. Visst, det var leksaker… kanske inte det nyttigaste eller det de bäst behöver. Men ni skulle sett deras små ansikten och hur lycklig Boba såg ut när han såg alla sina barn.

Vi har varit med om något helt fantastiskt! Å vi kommer dessutom att få göra om det, flera gånger. För vi har en del nallar kvar och ska dessutom besöka en av Barnbyarna här. Vilken glädje det är att få glädja andra!

Händelserika dagar i Gambia

Händelserika dagar i Gambia

Kommentarer 0 kommentarer

Skriver ett kort inlägg från ett varmt och härligt Gambia. De två dagar som vi varit här har varit full fart och väldigt händelserika. Jag sitter på en väldigt dålig uppkoppling, så detaljerna får jag ta när det finns en bättre lina att surfa på.

Men jag har hittills träffat på två bekanta från min tid här på 90-talet, kompisen L som mötte oss på hotellet redan första dagen och Mr P som vi letade upp igår. Jag känner knappt igen mej, men känner ändå hur jag hör hemma här på nåt sätt. Just nu försöker min hjärna att koppla ihop 90-talet med nutid och ställa om kartan över hur det ser ut här nu.

Igår gick vi förbi byn där jag bodde, som är helt förintad och numera består av en stor golfbana. Vi gick till Bakau där jag jobbade för att jag skulle få ordning på hur samhället ser ut nu och vart vårt hotellet faktiskt är beläget. Nu har jag iaf en någorlunda koll  🙂

Idag har vi åkt runt med Bouba som är vår chaufför under de här veckorna. Han har tagit med oss till huvudstaden Banjul och marknaden där, vi har sett krokodilfarmen och kört runt lite i ”mina gamla kvarter”. De första nallarna har delats ut till glada barn, imorrn ska vi besöka Boubas familj och dela ut både leksaker och kläder där.

Vi mår fantastiskt bra. Jag har en nostalgitripp utan like och är helt slut på kvällarna. Vi njuter av värmen (32 grader), solen, naturen och av att bara vara lediga. Det kommer att bli enormt svårt att åka hem…

Gambia 1990 i bilder

Gambia 1990 i bilder

Kommentarer 0 kommentarer
Jag, 20 år

Jag åkte till Gambia första gången 1/11 1990. Då var det tillsammans med dåvarande fästmannen och mina föräldrar. Jag hade alltid velat åka till Afrika och redan vi inflygningen över Mauretanien så kände jag att jag var på väg hem. Inflygningen till Gambia är helt fantastiskt; först ser man bara sand och öken som efter en stund övergår i mangrove med flodtarmar och sen kommer lilla Gambias lilleputtflygplats. Jag hoppas jag kan ta en bild den här gången, så att ni får se.

Om allt gått som det ska, så borde vi vara framme på hotellet nu.

Här är bilder från 1990-1991. Håll till godo  🙂

Marknaden i Banjul

Barn på en skolgård

Soluppgång över Gambiafloden

Kvinna i Tendeba

Jag vid poolen på African Village

Nedgången till ”min” strand, Fajara beach

Vackra människor

Förstår ni nu varför jag älskar det landet? Färgerna, klimatet, människorna… allt är helt fantastiskt!

Se oss på bio!

Se oss på bio!

Kommentarer 0 kommentarer

Idag har nya Sune-filmen premiär; Sune i Grekland – all inclusive. Så from och med idag kan ni se oss på bioduken  🙂

I somras var vi med på inspelningen av några scener inne i ett flygplan. En hel dag satt vi på ett flygplan i en hangar på Arlanda, min pappa, Martin, killarna och jag. Någon jag inte fick berätta i blogginlägget från den dagen var vilket bus man utsatte Hannes Holm för, men det kan jag nog göra nu…

Jo, när vi kom till inspelningsplatsen pratade en ur filmteamet med Senior och bad honom om en tjänst. Senior fick byta om till andra kläder som han sedan fick gå hela dagen med, allt för att se om Hannes skulle upptäcka att det faktiskt var hans gamla kläder som han själv bar i sin långfilmsdebut i filmen Inter Rail. Där gick alltså Senior omkring i Hannes Holms gamla snickarjeans och flanellskjorta från 1981. Det tog en bra stund innan Hannes greppade buset, han spontana reaktion när de avslöjades var att han funderat på varför grabben gick runt i så fula kläder  🙂 Om ni klickar på Inter Rail-bilden så ser ni kläderna längst ner i bild.

Nu är alltså filmen klar, några av våra kompisar har redan sett den och godkänt den. Så idag kan ni se min familj på bio! Vi är med i scenerna inifrån flygplanet när familjen går ombord från Sverige. I första scenen där jag förmodligen syns kommer pappa Rudolf (Morgan Alling) med en kartong i famnen och stöter in i mej medan jag stuvar grejer uppe på bagagehyllan. Så vi fick lite närkontakt kan man väl säga, ganska många gånger… innan regissören Holm var nöjd. Stackars Morgan bad om ursäkt varenda gång 🙂

Av förklarliga skäl så kan vi ju inte se filmen idag på premiärdagen, om den inte visas på flyget där vi sitter just nu alltså. Men jag är ganska säker på att vi kommer att se den vid första möjliga tillfälle när vi kommer hem. Å det ska bli jättekul! Ni som ser den får gärna lämna en kommentar här och säga vad ni tycker om den och om ni såg oss  🙂

Ha en fin juldag allihopa. Klockan 17 kan ni tänka lite extra på oss, då är vi framme och installerade på hotellet i Gambia om allt går som det ska.

Jul i all enkelhet

Jul i all enkelhet

Kommentarer 0 kommentarer
Vårt hus 24/12 2012

Då är vårt julfirande över för den här gången. Inget krångligt, överflöd eller extra – bara väldigt enkelt.

Dagen började alldeles för tidigt, redan strax efter 7. Senior skulle jobba och det hade snöat ganska mycket, så jag ville se till att han kom iväg ordentligt. Å sen kunde jag inte somna om, så jag pysslade runt lite, packade lite och fixade. De sista detaljer fixades, nycklar lämnades till husvakten som samtidigt installerades i huset, sista tvätten hängdes samtidigt som jag kollade Facebook och bloggen.

Åsså vägde jag mej förstås, det är ju måndag. Och vet ni? Jag hade gått ner 0,7 kg!!! Jag har nästan nått mitt mål, så när som på 0,5 kg. Idag väger jag 4,3 kg mindre än när året började och 7 kg mindre än för två år sedan. Det känns så himla bra! Det går inte så fort för mej att gå ner i vikt, men så länge det går neråt är jag nöjd och det gör jag ju nu  🙂

Så det var en himla bra julklapp bara det! Å sen fick jag fler, bla så fick vi en ny kaffebryggare (vår gick sönder häromdagen) plus en tassimo kaffemaskin, en råååååsa keps, en värmefilt med värmeslingor och lite annat smått och gott. Såna där braåha grejer.

Vi åkte till mina föräldrar vid 15-tiden, då var Martins föräldrar redan där. Vi åt tillsammans, kollade på en gammal video från första gången vi var Gambia, delade ut julklappar och hade det allmänt mysigt. Vid 19.30 åkte Martins föräldrar hem och sen satt vi bara och myste och pratade.

Alldeles snart ska vi gå och lägga oss. Sömnen blir inte särskilt lång eftersom vi åker hemifrån redan vid 4. Klockan 6.45 lyfter planet mot värmen, imorrn kl 16.10 (svensk tid) landar vi och tas emot av min kompis L. Just det! Det måste jag ju berätta: Kompisen var förbi hotellet vi ska bo på och bad dem att fixa finaste rummet åt oss. Så nu ska det bli spännande att se vad det blir  🙂

Ha nu en riktigt fin fortsättning på julen. Den kommer några förinställda inlägg imorrn och sen hoppas jag att det ska finnas uppkoppling igen så jag kan uppdatera er om vår tid i Gambia.

Krasst konstaterande

Krasst konstaterande

Kommentarer 0 kommentarer

Jag har världen bästa tålamod! När det gäller andra… när någon annan drabbas av panik, är långsam eller hakar upp sej så kan jag ta det med ro, leda rätt och vara förstående. När det gäller andra alltså… när det gäller mej själv finns inte den minsta förståelse alls eller något tålamod överhuvudtaget!

Nej, när det gäller mej själv så ska jag kunna allt vid första försök, komma ihåg alla detaljer och hitta allt jag söker. Annars blir jag irriterad, rent av ilsken och förbannad. Lite. Ganska mycket till och med. Så det händer ibland (ganska ofta) att jag är rejält arg på mej själv.

Senast igår var ett sånt tillfälle. Jag hittade passen direkt, de låg där jag lagt dem (kors i taket), men jag hittade inte intyget på Seniors mediciner. Jag hade det senast när vi åkte till Egypten julen 2010 och trodde förstås att jag lagt intyget i hans pass. Men där låg det inte och inte på det alternativa stället heller. Så kom irritationen och när jag letat lite till kom även frustrationen över att allt alltid är borta när jag ska ha det! Varför är det alltså så?!

I de här fallen brukar Martin ta över letandet, det gjorde han igår också. Han är lugnet själv och går metodiskt tillväga. Han blir ännu lugnare när jag är förbannad, så där som jag själv blir när andra får panik… konstigt det där. Å visst hittade han pappret ganska snabbt. I en klämma på kylen. Tänk va duktig jag hade varit då som satt upp det där, med dubbla kopior och orginal på ett och samma ställe. Tänk om jag bara kunde kommit ihåg det oxå!

Nu är iaf passen och intyget nerpackat i handbagaget och det är inte ens i sista minuten. Senior väska är helt packad efter att ha fyllt på med lite av kläderna vi ska ge bort. Nu ska den helst inte öppnas något mer innan vi är framme. De andra två väskorna stängs för gott ikväll.

Jag har koll på det mesta tror jag, fick precis veta att det idag klockan 11 var 38 grader varmt i solen och 27 i skuggan – så perfekt! Jag har inte det minsta resfeber, bara en stor förväntan. Nu ska jag bara dammsuga och köra en tvätt till, packa det sista och fira jul – sen är det dax!

Några blogginlägg är redan skrivna och schemalagda, Geddan kommer att gästblogga och jag kommer själv att skriva när det finns uppkoppling. För det är ju självklart att ni ska följa med mej till Gambia och uppleva allt tillsammans med mej. Besök i SOS Barnby, småbyar på landsbygden, Kunta Kintes by där han föddes, mitt sökande efter gamla vänner och en massa annat. Kameran och datorn är nerpackade, alldeles snart börja äventyret och ni är inbjudna att följa med!

Snart åker vi!

Känns så jäkla bra!

Känns så jäkla bra!

Kommentarer 0 kommentarer

Saker och ting faller så sakteliga på plats och allt känns så jäkla bra! När jag vägde mej i måndags hade jag gått ner lite och jag kollade i mina papper och såg att exakt på dagen för två år sedan vägde jag 6 kg mer än idag. Det är drygt en klädstorlek. Så kläderna jag hade i Egypten borde alltså sitta ganska löst i Gambia 🙂

Mailen går varm mellan kompisen L i Gambia och mej här i kalla Sverige. Vi har olika beställningar till varandra; hon vill ha lite grejer från Sverige och jag behöver en pålitlig chaufför. Vi hjälper varandra och på tisdag kl 18 väntar hon på oss tillsammans med chauffören när vi kommer till hotellet. Det ska bli så otroligt roligt att träffas igen!

Idag har jag pysslat runt lite, packat, plockat, städat, tvättat, röjt osv. Nu börjar vi se ljuset i all packning. Killarna har rensat sina garderober, så nu när sommarkläderna är packade finns det nästan inget kvar där. Först när alla våra saker är packade får vi se hur mycket kläder vi kan ta med och skänka, men det blir nog ganska mycket. Ett gäng mindre bemedlade tonårskillar borde bli ganska glada  🙂

Efter lunch var det dax för sista gången att besöka ljusrummet. Den timmen gick fort! Jag tvärslocknade när lamporna tändes och värmen slogs på. Och vaknade 50 minuter senare av att ryggen gjorde ont. Vi var 8 personer den här gången och allt var faktiskt tysta och när jag vaknade sov allihop. Vi pratade lite i omklädningsrummet och alla var eniga, det ÄR otroligt skönt att sitta i den där fejkade solen och det gör nytta för både kroppen och knoppen. Behöver ni julklapp till någon mer, så är det en otroligt bra present.

Medan vi var borta skottade Junior och min pappa av garagetaket från snö. Där var väl en halvmeter, tung blötsnö och vi vet inte hur mycket taket klarar. Men nu är det borta! Å nu har Junior bakat ut den sista pepparkaksdegen samtidigt som han visslat på olika julsånger. Det är så himla mysigt att gå runt här och plocka, höra honom så nöjd och känna doften från baket. DET är livskvalitet! Under tiden har Martin städat badrummet, så det doftar rent och fräscht även där.

Senior har precis kommit hem från en lång dag på jobbet. De har haft massor att göra, så han är rätt slut. Så nu blir det mat, Martin lagar fisk, och sen blir det nog lite mer plock och häng i tv-soffan. Imorrn är planen att väskorna ska vara helt packade och att jag ska dammsuga överallt en sista gång för i år. Kommer vi så långt, så har Martin och Junior fått lov att åka på bio på eftermiddagen. Hårda bud  🙂

Ha en riktigt skön lördagkväll!

Dödsbud och semester

Dödsbud och semester

Kommentarer 0 kommentarer

Det är alltid jobbigt att ta emot bud om någons död, även om det handlar om en 97-åring. Jo, Farmor Anna fick leva 97 långa år, 97,5 till och med. Det är mycket, väldigt mycket. Jag var precis på besök hos min egen farmor, som ”bara” är 92. Vi pratade om ålder och döden, hon tänkte satsa på 100 så att hon ska få telegram från Kungen  🙂

Det är klart att gamla människor dör och döden kommer ofta som en befrielse för den gamla människan. Oavsett det så är det sorgligt och tråkigt. Idag fick vi veta att begravning blir 18 januari, men det ser inte ut som att varken jag eller killarna kommer att åka dit. Jag hade nog velat vara där, men det blir för dyrt och för mycket krångel.

Idag har vi jobbat klart terminen. Även om det kändes som att vi gick på semester igår när vi hade haft sista klassen, så var det egentligen inte förrän efter lunch idag som vi faktiskt hade jobbat helt klart. På förmiddagen körde Martin iväg till posten med grejer som skulle skickas tillbaka, han bankade pengar och klippte sej. Under tiden skrev jag klart veckobrevet, fixade klassrapporter och en massa annat fix. För att spara tid packade vi bilen full med skräp, åkte iväg och åt lunch och sedan vidare till sopen och tömde bilen och efter det åkte vi till Ica Maxi och handlade det min kompis i Gambia beställt av oss (ost, bröd, kirurgtejp) samt det vi ska äta under helgen. Hem igen, fixa lite till och sen körde jag ut i halkan igen för att besöka min lilla Farmor. En stund hos henne och sen hem igen.

NU HAR JAG SEMESTER!!! Nu har vi handlat allt, solkräm var det sista som åkte ner i varukorgen. Allt jobb är avslutat och hemmet börja se ok ut. Tur att vi inte ska ha folk här över jul… Resväskorna börjar fyllas, den plats som blir över fylls av gosedjur, papper, pennor, leksaker och kläder som vi ska ge bort. Husvakterna har fått sina regler, våra kompisar ska bo här så alla tjuvar kan ta ett annat hus och göra inbrott i. Enda kruxet just nu är att vi inte fått tag på Dalasi, den Gambiska valutan. Vi är för sent ute för att beställa valuta och växlingskontoren har inga hemma eftersom det är en så ovanlig valuta. Say what?! Men men, lite har vi. Så vi klarar oss nog den första dagen, tills vi kommer åt att växla mer.

Jag tror inte att någon kan förstå hur mycket jag ser fram emot det här. Jag längtar så det nästan gör ont. Men jag är beredd på att bli besviken, det kanske inte alls är som jag minns det. Det är helt ok. Bara jag får värme och sol, så är jag nöjd. Om jag dessutom får träffa min svenska kompis och kanske någon mer av mina gamla kompisar, så är jag mer än nöjd. Om bara fyra dagar är jag där…

Bra öppettider, stor parkering, bra med både Mc Donalds och apotek i samma byggnad. Trevlig personal och rymliga gångar.

Tacksam

Tacksam

Kommentarer 0 kommentarer

Vid det här laget borde jag ha klivit ur duschen och ätit frukost, istället sitter jag här och fundeliderar…

Jag vet att jag sagt det förr, men det slår mej allt oftare hur bra jag har det! Det känns som att många försöker hålla ihop både sej och sina familjer så här i jultider och nästan krampaktigt försöker intala sej att allt är ok… Jag ser hur en del av de jag möter dagligen nästa går sönder av stressen och alla krav som både de själva och andra har på dem. Nu väntar en massa lediga dagar när man ska vara glad och umgås, dagar man borde se fram emot. Men i en del fall känns de där dagarna som ett stryptag och det tycker jag är så enormt sorgligt. Statistiken talar sitt tydliga språk; efter jul ökar skilsmässorna. Man ska bara klara av helgerna först, sen släpper man bomben.

Å mitt i allt det där så känner jag sån otrolig tacksamhet för mitt liv. Jag vet ju hur det känns när livet rasar och allt är svart. Men jag vet också att man kan ta sej upp, men mycket slit, jävlar anamma och en del hjälp. Det är skitsvårt och det tar tid, men det går. Och ut kommer oftast en liiite bättre människa, så var det iaf för mej.

Här sitter jag med en man som skulle ta ner månen till mej om han kunde. Två tonårssöner som helt frivilligt följer med på våra semesterresor och tom ser fram emot det. Den mest älskade hunden i världen finns i vår familj och vi har ett helt ok boende och pengar så vi klarar oss. Jag kan göra nästan vad jag vill, när jag vill, utan att mötas av sura miner eller behöva ”be om lov” innan. Mycket mer än så kan man inte begära. Jag har precis allt jag behöver och vill ha.

Visst skulle det vara bra att ha ett par miljoner eller mer på banken, men på nåt sätt så tror jag att man värdesätter det man har mer när det inte finns ett överflöd. Visst skulle det vara skönt med sol året om, men det får man väl fixa i framtiden då. Igår fick jag ytterligare ett bevis på att jag mår himla bra; igår hade man inte låst om massagestolen i lokalen vi hyr. Så jag fick min kvart i stolen och det gjorde inte det minsta ont någonstans! Maskinen knådade och det var bara skönt.

Jag vet att det finns människor som irriterar sej på andra som mår bra och som dessutom inte har vett att hålla truten om det. Men det här är min blogg och jag skriver precis vad jag vill! Sa jag att jag mår himla bra och är tacksam för mitt härliga liv  🙂

Ha en bra dag alla ni där ute, det är ni värda!

Det närmar sej…

Det närmar sej…

Kommentarer 0 kommentarer

Om en vecka sitter vi på planet!
Jag har inte den minsta resfeber, bara en väldigt stor förväntan och ett härligt lugn i magen. Snart, väldigt snart ska jag återigen gräva ner tårna i den varma sanden på MIN strand i Gambia. Guuuud va jag längtar!

I dag går förmiddagen åt till pyssel. Sonen ska till banken och jag följer med honom, vi ska panta flaskor och handla. Tror minsann att han ska få bjuda mej på lunch oxå  🙂

Eftermiddagen går åt till jobb, sista veckan. Det blir lite längre kvällar den här veckan eftersom vi ska rensa ur gammal material och skicka tillbaka till kontoret. Dessutom måste vi vara helt säkra på att vi har fått allt vi behöver för att starta upp nästa termin, så att uppstarten går som den ska. Den här veckan bjuder vi dessutom våra medlemmar på glögg och julklappslotteri. Tomtenluvan är på och julmusiken skrålar. Så ska det vara sista veckan innan jul!

Ja, det är väl bara att sätta igång  🙂

En vecka kvar!

En vecka kvar!

Kommentarer 0 kommentarer

Jag skulle ju varit förbi Forex igår för att växla till Dalasi, som är den valuta man använder i Gambia. Men det glömde jag så klart…

Jag kollade runt lite på Forex sida och testade tjänsten som räknar ut hur mycket pengar man kan behöva på olika resmål. Nu fanns Gambia inte med i den listan, men jag tog Kenya istället som jag tycker liknar Gambia ganska mycket när det gäller prisnivå. 4 vuxna skulle behöva 22 000!!! Men då räknade man med att betala för samtliga måltider, transporter, utflykter mm. Skulle inte tro det…

Vi har iofs halvpension och kommer ha vår egen chaufför det lilla vi använder bil, i övrigt använder vi fötterna som är gratis. I Tanzania gjorde vi av med kanske 2000… vi köper inga souvenirer, det är väl förklaringen. Så jag tror att vi kommer att växla lika mycket och sen ha med oss svenska pengar att växla om behovet uppstår. Att betala med kort skulle jag aldrig göra där.

Så det får väl bli en tur till Skärholmen på fredag för att växla pengar och fixa det sista. Tur att Forex finns på fler ställen än inne i stan, för jag tror faktiskt inte att det är öppet på Arlanda på juldagen vid 5-tiden. Å när jag skrev det var jag ju tvungen att kolla och de öppnar faktiskt 5.30 då! Så då har vi en nödlösning om det behövs och om de har Dalasi hemma… det är ju inte den vanligaste valutan att växla till direkt.

 Nu närmar det sej avresa med stormsteg!

Erbjudande till mina läsare!

Erbjudande till mina läsare!

Kommentarer 0 kommentarer

Idag har jag utnyttjat ett presentkort på pedikyr som jag fick när jag fyllde år i januari. Det är inte det att jag är långsam, nä… jag ville hitta RÄTT tidpunkt att utnyttja det och den tidpunkten var idag. Jag vill bli fin om fötterna till semestern  🙂

Jag åkte in till stan ganska tidigt, köpte te på Hötorgshallen (mitt vanliga hallon-lakrits och champagne för att ge bort) och sen åt jag lunch vid Hötorgets tunnelbana där man har goda wraps och jag tänkte ge mej själv en liten nostalgitripp. Vi köpte nämligen ofta mat där när jag jobbade på Sveavägen och vad jag minns så tyckte jag att det var gott, det tyckte jag inte idag…  När jag ätit var det dax att börja gå bort mot Östermalm och Östermalms Hudvårdsklinik på Östermalmsgatan 61.

Det var inte helt lätt att ta sej fram i snömodden och jag är väldigt glad att jag varken jobbar eller bor i stan! Bara att ställa ifrån sej bilen är just nu ett omöjligt uppdrag, det är inte plogat nånstans faktiskt! Men jag kom iaf fram och blev välkomnad av en jättegullig tjej som kom från Botkyrka visade det sej ganska snabbt. Klart hon var trevlig då  🙂

Salongen var liten och jättemysig och drevs av den gulliga tjejen och hennes mamma. Jag fick te och blev sen ompysslad till max. Fötterna fixades och hon konstaterade att med så fina fötter kunde jag inte ha kvar mitt avskavda nagellack på händerna… så helt plötsligt satt jag där med nymålade naglar även på händerna. I matchande färg förstås  🙂

Vi pratade resor, kultur, religion, språk, barn… you name it! Det fanns ingen ände på samtalsämnen och när vi började prata om bloggar och Facebook erbjöd hon direkt mina läsare 20% rabatt på alla behandlingar. Uppge bara MARLENE i bokningen, så får ni rabatten. Det är bra priser redan från början, så varför tveka? Å här finns allt; massage, ansiktsbehandlingar, Make up, pedikyr, manikyr… allt du vill göra kan du göra här! Boka här!

Mitt i allt prat tittade hon på mej och sa rakt ut att hon ville ta hand om mina ögonbryn och jag kunde inte annat än hålla med, de var verkligen skitfula. Jag har såna där vildvuxna bryn som växer ihop och jag har lixom inte tålamod eller kunskap att ta hand om dem själv, så de får leva fritt om man säger så…

Så nu är jag fixad från topp till tå kan man väl säga. Jag har TVÅ ögonbryn, alldeles perfekt tjocka och välsvarvade, alla mina naglar är fint rosa. Sådär sommarfina som man vill ha dem på semestern. Så nu är jag redo för Gambia även kroppsligt. Synd bara att jag glömde växla pengar på hemvägen… men men, det får vi väl fixa i helgen då.

Jösses vilken bra dag! Å vilken trevlig tjej som tog hand om mej. Henne önskar jag verkligen den bästa av alla världar och god karma. Om du läser detta så hoppas jag att du får en riktigt fin jul.

Hötorgshallen i sej är lite rörig, men ska man köpa te så säljs världens godaste teer där och av världens trevligaste personal! Dessutom till ett vettigt pris. En jättebra present!