Bläddra efter
Etikett: scen

1/12 ett viktigt datum!

1/12 ett viktigt datum!

Den första december varje år infaller World Aids Day, en dag då aids på olika sätt uppmärksammas i hela världen för att öka kunskapen och medvetenheten om sjukdommen. I mina ögon en väldigt viktig dag!

Elaka och fördomsfulla människor menar på att det bara är bögar som har hiv och aids och då behöver man väl inte göra så stort väsen av det… men så är det ju inte! Å även om det vore så så måste alla allvarliga sjukdommar bekämpas och ökas kunskapen runt. Men nu är det ju även kvinnor, barn, straighta som homosexuella som drabbas. Runt om i hela världen. Kunskapen är bättre idag än den var för bara 10 år sedan, men det är ändå inte tillräckligt. Numera vet de flesta att varken hiv eller aids smittar vid kontakt och att det finns bromsmediciner som gör att hiv inte automatiskt behöver innebära aids eller död. Men i vissa länder tror man fortfarande att sex med en oskuld kan skydda mot sjukdommen. Eller att tandkräm på snoppen stoppar viruset från att spridas.

Alla länder uppmärksammar dagen på olika sätt, i Sverige har vi haft ett ballongsläpp och en gala de senaste 7 åren. I lördags var det stora ballongsläppet som cymboliserar minnet av alla dem som förlorat kampen mot sjukdommen. En helt magisk upplevelse faktiskt! Att se alla dessa röda, hjärtformade ballonger leta sej upp bland molnen är mäktigt! Ni som bor i Stockholm ska verkligen försöka vara med någon gång.

Och i tisdags var det Love4lifegala i Eric Ericssonhallen som var vackert dukat och bjöd på fantastiska artister och uppträdanden. Jag vann biljetter till galan genom 4good och fick avnjuta en jättegod 3-rättersmiddag på bästa plats framför scen. Precis som ballongsläppet så är detta en kväll med hjärta. En gala där man innesluts i en kärleksbubbla där budskapet är livsviktigt. Under kvällen fick vi höra fruktansvärda berättelser, veta mer om statistiken, höra allt om forskning och se vilken nytta pengarna som samlas in faktiskt gör. En livsviktig kväll helt enkelt!

Peter Englund är den fantastiska människan bakom World Aids Day och Love4lifegalan i Sverige. Han har genom åren kämpat med att föra fram dagen i ljuset, planerat galan och lagt ner hela sin själ i projektet. Det blev väldigt känslosamt när förra årets förmånstagare kom upp på scen och gav en överraskad och märkbart rörd Peter en stor bukett blommor som tack. Känslosamt blev det även när Andreas Lundstedt fick ta emot årets hederspris, vilket han inte hade en aning om.

Årets förmånstagare är Crane och Erikshjälpen som i detta nu skapar en musikstudio för barn i Uganda som på olika sätt drabbats av hiv och aids. Genom att skapa musik får barnen en chans att berätta om sin verklighet, så att budskapet sprids till makthavare i Uganda. Du kan också hjälpa till! Genom att swisha valfritt belopp till 123 9009283 kan du ge din gåva och hjälpa barnen till ett helt nytt liv. Du har all information i bilden här brevid, klicka så blir den större.

Man kan hjälpa till på fler sätt! Auktionssajten Lauritz.com har ett flertal auktioner ute som alla kan bjuda på. Man kan vinna showbiljetter till Alcazar, en
middag med Nanne Grönwall, en träff med Babben Larsson, en hemma
hos-spelning med Jan Johansen och mycket mer. Samtliga auktioner avslutas 10/12, så passa på!

Ni är ett antal tusen som läser min blogg och jag vet att de allra flesta av er har stora härliga hjärtan. Många av er kanske inte ens visste om att det finns en World Aids Day och det är därför jag skriver om det! Jag skriver för alla barnens skull, för att ni ska veta och kunna hjälpa. Det finns vissa saker som jag brinner mer för än annat och det är bla våra barn och deras rättigheter, att man ska få vara den man är och leva sitt liv i en fredlig värld. Jag vet att många av er också tänker så och därför räknar jag med att iaf några av er tar till er den här informationen och faktiskt swishar iväg en liten summa till Musikprojektet här ovan eller bjuder på någon av auktionera. Varför inte dela detta inlägg så att fler får informationen?

Jag har inte skrivit så mycket om vilka artister som uppträdde, det är lixom inte det viktiga här… men som ni ser på bilderna så var Sofia Wistam och Pernilla Wahlgren konferencierer tillsammans med Peter Englund. Sanna Nielsen, Andreas Lundstedt, Anton Ewald, Velvet och Rickard Söderberg mfl sjöng så man fick ståpäls. Rickard sjöng även årets Love4Lifelåt som var oerhört stark! Vi fick även lära oss Fågeldansen, återuppleva 80-talets mode och se Ballongdansen. På min instagram kan ni se korta filmsnuttar från några av uppträdandena, bla när Sanna och Rickard sjunger. Kolla det!

Vi var på galan första gången förra året och hoppas på att komma även nästa år. Det är en supermysig kväll, med både skratt och tårar. Man blir berörd och även upprörd. En kväll i kärlekens tecken.

Med kärlek kan vi övervinna allt!

Afternoon Tea med Tom och Rosamund från Downton Abbey

Afternoon Tea med Tom och Rosamund från Downton Abbey

För ungefär ett år sedan hade jag bara hört talas om Dowonton Abbey. Alla var lyriska och jag hade inte sett ett enda program och fattade inte alls vad alla pratade om. Men lite nyfiken var jag…

När jag opererades och Martin var arbetslös, körde vi ett Dowinton Abbey-maraton. Alla 5 säsonger på bara några dagar. Det gick ju inte att sluta titta! Familjen Crawley fängslade oss med sina stora hjärtan och sin historia. Vi sörjde med Mary och Tom som förlorat sina kärlekar och gladde oss med Edith som vågade gå emot strömmen och växa som människa.

För några veckor sedan körde sista säsongen igång och vi bävar för sista avsnitten, men hoppas förstås på en fortsättning. Det kan inte, får inte, bara ta slut! Vi sippar på Downton Abbey-vinet och drömmer om ett besök på slottet. Kanske kan det bli verklighet?

Här om dagen blev en annan sak verklighet och det var att jag faktiskt fick träffa två av karaktärerna i serien: Tom Branson och Lady Rosamund. Tom som kom in i serien som chaufför och nu är änkeman efter en av döttrarna Crawley och Lady Rosamund som blev änka tidigt och lever sitt eget liv och är en ganska modern kvinna. Alan Leech och Samantha Bond är deras riktiga namn och de är precis lika trevliga som de verkar i serien!

Vi var en liten skara på kanske 10 personer från olika media som visades in i ett mysigt rum med te och bakverk. Medan vi väntade småpratade vi och fikade. Efter en liten stund kom Alan och Samantha in i rummet och hälsade glatt på oss. En moderator ställde frågor och de svarade och berättade om sej själv, inspelningar och en massa annat. Vi fick även tillfälle att ställa egna frågor och fotografera.

Alan berättade bla att hans bästa vänner under inspelningen är Lady Mary och Tomas, som ofta jäklades med varandra och hade mycket kul ihop. Samantha berättade om sista tagningen och hade svårt att hålla tårarna tillbaka så fort hon tänkte på det. De har blivit ett väl sammansvetsat gäng under åren och saknar varandra rejält även om båda två har nya jobb på gång.

Jag tyckte det var intressant att höra om slottet och att alla scener i huset spelades in på plats, medan scenerna i köket spelades in i studio eftersom slottets kök är för modernt numera. Jag skulle väldigt gärna åka dit!

Självklart var jag en av dem som passade på att få en bild tillsammans med dem! Hur ofta får man chansen lixom??? Nu bävar jag för de två sista programmen och vet att jag kommer att sakna serien. Anledningen till träffen var att säsong fem släpps på Blue-Ray och dvd, så man får väl köpa den eller vänta på hela boxen och köra ett nytt maraton. Men det blir tomt på lördagkvällarna, det är ett som är säkert!

Vad har ni för relation till serien och karaktärerna? Har ni någon favorit?

Musikhistoria på Berns

Musikhistoria på Berns

I fredags skulle vi sett genrepet av Motown featuring Afro-Dite, men vi hade fått fel tid och kom dit när det bara var en kvart kvar av föreställningen. Svårt att få en uppfattning när man sett så lite, särskilt om man ska skriva om det. Så Anna (regissören och min vän) slängde snabbt in oss på gästlistan på VIP-premiären igår.

Så strax efter 14 stod vi på Berns, uppklädda och redo att se föreställningen igen. Den här gången från början 🙂
Precis som i fredags på Filmgalan kunde vi konstatera att alla var där. Jag hade den stora glädjen att få krama om Bert-Åke och hans Juliana. Alltid lika mysigt att träffa dem och BÅ är alltid lika hjärtlig. Extra roligt är det när folk faktiskt kommer fram till oss och hälsar, istället för att vi letar upp dem. I mitt liv är sånt inte självklart. En bekräftelse på att man faktiskt är lite trevlig i någons ögon iaf. Tänk på det: att bara komma fram och hälsa kan betyda väldigt mycket för någon. Jag blir iaf jätteglad!
Efter ett kort mingel satte vi oss på våra platser och fick sällskap av ett annat par som kändes lite bekant… Efter lite snack kom vi fram till att mannen vuxit upp i huset brevid oss och att jag umgåtts med hans syster en hel del. Vad är oddsen för det lixom? Att just vi skulle hamna brevid varandra i ett rum med flera hundra personer. Helt otroligt och jätteroligt! 

Så körde showen igång och under ungefär 90 minuter hade vi en totalupplevelse med musik, kostymer och jätteläcker ljussättning. Ljuset var så snyggt att man blev alldeles salig! Teaternörd som man är så är ju sånt lite viktigt lixom och även de som inte är nördar var riktigt imponerade.

Motown är en musikresa genom gospel, blues, tidig rock och R´n´B. Och på något underligt vis har även
Latin Kings lyckats nästla sig in bland klassikerna genom att få ett
helt nytt sound. På scenen är det främst Afro- Dite som syns, sånär som på Kayo som är utbytt mot Jessica Folcker pga sjukdom. Gladys del Pilar, Blossom Tainton och Jessica Folcker passar perfekt i sina roller och är helt perfekta för den här musiken. Det är ståpäls mer än en gång!

Men de får god hjälp av en ensamble som Anna och Robert på Dröse och Norberg som vanligt lyckats klockrent med! Kanske för att några av artisterna följer med dem från andra produktioner? Anders Bertilsson ses just nu både i Snövit, Wild Thing och Motown och det gör absolut ingenting. Vilken människa! Vilken utstrålning! Hur han orkar är en gåta…

En annan som imponerar är Anja Björk som jag är helt säker på att vi kommer att få se på många scener framöver. Vilken röst! Hon kan lyckas med precis vad som helst inom musik och jag önskar henne ett stort lycka till! Caroline Kuhmunen, Bill Sundberg, Olle Hammar, Maria Franzen och Simon Lingmerth är också artister att räkna med, härlig utstrålning, scennärvaro och fantastiska röster! Ska bli väldigt kul att följa alla dessa personer i framtiden.

Showen är underhållande, rolig, lärorik och en nostalgitrip i 60- och 70-talets musik. Alla gamla härliga hits radas upp som på ett pärlband utan slut. Det är glitter, paljetter, utsvängda byxor, buskiga mustascher och afrofrillor. Det är total musikglädje! Och det är så bra! Alla sjunger med och de där 90 minuterna går alldeles för fort och när showen är över står folk upp och jublar. Snacka om ståpäls!

Att det bara är inplanerat ytterligare fyra föreställningar är nästintill katastrof faktiskt! En sån här show ska åtminstonde visas upp 2-3 månader så att alla får chansen. Men jag hörde något om en turné, så jag hoppas att den körs runt i Sverige så att alla får uppleva den. Skam vore det annars!

Gillar du musik så är detta ett måste! Biljetter fixar du HÄR!

Prins Yohio, årets julklapp till alla barn!

Prins Yohio, årets julklapp till alla barn!

Ni vet vad jag brukar säga om julklappar… hellre något ordentligt än en massa småskit. Allra helst enupplevelse som man kan längta efter att få göra och sedan minnas
länge efter. Här är årets julklappstips för er som ska ge något till
barn;  biljetter till Snövit på Maximteatern! För HELA familjen!!!

Igår var det dax för Martin och mej att kolla in
årets familjemusikal. Martin som inte är jättebekväm med en massa ungar
runt sej visste väl inte riktigt vad han hade gett sej in på, men vi är
bägge två rejält imponerade av alla barn som var där. Även de allra
minsta satt som små ljus hela föreställningen! DET är ett bra betyg  🙂

Det
är alltså den klassiska sagan om Snövit jag pratar om. Den som vi alla
har läst och kan utan och innan. Grunden är iaf den… sen har Robert
Dröse gått loss totalt i sina fantasier och inte alls hållit sej till
ramarna. Liiiite ”outside the box” kan man nog säga. Storyn finns där
med urläcker musik, häftiga kostymer och dvärgar. Men de är absolut inte sej
lika… glöm det där med blyger, trötter, toker och allt vad de heter.
Tänk bara… kul gubbar, som alla heter Konrad.  

Nanne
Grönvall har en drömroll som hysterisk häxa i urläckra kläder.
Småtjejerna i salongen suckade högt varenda gång hon kom in i en ny
häftig, glittrande klänning. Ellen Bergström är söt som Snövit ska vara
och dvärgarna urcoola! Barnen i salongen får se levande gosedjur i
gigantiska storlekar, harar som sjunger bolibompa och korpar som retas.
Musiken får oss alla att klappa i takt och man blir på otroligt gott
humör, trots den faktiskt lite läskiga handlingen.


kommer han då… Yohio! Småtjejerna får nästan psykbryt men klarar ändå
att sitta kvar på sina platser. Klädd som en japansk prins glider han in
i salongen bakifrån och proffs som han är, ser han till att gå över
scenen och ner även på andra sidan av salongen så alla ska kunna se
honom på nära håll. Jag tänker spontant på de tre småtjejerna som är med
i föreställningen, vilken dröm de lever! Inte nog med att de får sjunga
med och spela mot Nanne, bakom scen får de även hänga med Yohio. Undrar
vad deras kompisar säger?

Jag tror att vi vuxna har
nästan lika kul som barnen under hela föreställnigen. 3-åringen bakom
mej älskar föreställnigen lika mycket som 9-10-åringarna framför mej.
Detta är alltså en familjemusikal som passa ALLA, stor som liten. Med
andra ord en perfekt julklapp för hela familjen! Den har lixom alla
ingredienser; en välkänd historia, härliga karaktärer, coola kläder och
bra musik. Robert Dröse får gärna sätta tänderna i fler välkända sagor 
🙂

Den kommer att gå på Maximtearern tom 21/2 och sen åka på turné. Så även om man inte bor i Stockholm kan man alltså ge bort biljetter! Till och med om man bor på Åland. Så nu behöver ni inte fundera längre! Här har ni årets julklapp till familjen!

Så fult gjort!!!

Så fult gjort!!!

Igår var vi inbjudna till Teater Moment i Bagarmossen för att se genrepet av Revisorn. En VÄLDIGT fri tolkning av Gogols pjäs kan man nog säga. Jag som älskar musikal, fars och annan scenkonst såg fram emot besöket – men hade ingen aning om vad som väntade mej. Det här med seriös, klassisk teater är inget jag kan eller är van vid. Men precis som med allt annat vi ser så hade jag öppet sinne.

Vi slog oss ner i caféet när vi kom, Martin kom direkt från jobbet så vi träffades där. Strax efter 19 blev vi insläppta i salongen. Jag blev direkt imponerad av de sköna stolarna! Små förortsteatrar brukar ha gamla, hårda biostolar av sämre kvalitet. Men de här var mjuka, sköna och riktigt fräscha. Lite låga kanske för Martins långa ben, han fick sitta lite på tvärsan.

Framför oss hade vi två äldre män, som vi redan innan hörde prata ganska högljutt ute i cafet. Deras missnöje fanns redan från början kan man väl säga. Brevid oss satt två kvinnor något äldre än oss. Många hade tagit ett par glas innan i cafét och mådde rätt bra. Föreställningen satte igång och inom 10 minuter SNARKADE ena mannen framför oss och kvinna brevid mej sov också gott. Pjäsen hade inte ens satt igång! Så de kan inte skylla på att det var tråkigt ens! Så jäkla fräckt och oförskämt!

Genrepen är gratis och för särskilt inbjudna. Ofta får ensambeln bjuda in sin familj ocj sina vänner. Att då se två personer somna direkt när lyset släcks gör mej otroligt illa till mods. Jag hoppas den som bjöd in dem aldrig gör om det! Efter pausen hade båda sällskapen gått därifrån, så himla dåligt stil!

Jag hade som sagt var ingen aning om vare sej Revisorn eller Gogol, men det spelade nog inte så stor roll. Jag fattade rätt snart att det handlade mycket om politik, teatrarnas framtid och vårt samhällsklimat i stort. Hur blir det för oss alla om vi får en extrem regering som börjar styra och ställa med fascismliknande lagar? Intressant, provocerande, nyttigt och lite obehagligt. Skådespelarna gjorde ett otroligt bra jobb med att föra berättelsen framåt, även om den i mitt tycke kunde kortats något. Tre timmar inklusive paus är lite för mycket för min smak. En föreställning som helt klart är värd att se och man somnar absolut inte!!!

Vad jag funderade efteråt på var hur den kommer att tas emot. Det är en hel del kritik mot bla våra främlingsfientliga partier. Kommer ensambeln att gå säker? Kommer teatern vara hel hela spelperioden? Det är helt sjukt att jag ens ska tänka såna tankar, men så är det ju i dag. Den som kritiserar vissa åsikter får lida för det på olika sätt. Jag hoppas verkligen inte att mina farhågor blir sanning…

För det här är något som måste fram! Vi måste våga se och höra vad som skulle kunna hända vid nästa val om ”fel” parti kommer till makten. Se gärna Revisorn på Teater Moment i Bagarmossen och berätta sedan vad du tyckte och vilka funderingar du fick med dej. Den har premiär ikväll  🙂

En naken Tony Irving på bara några meters avstånd!

En naken Tony Irving på bara några meters avstånd!

Vill ni se Tony Irving naken? Då ska ni snabbt som ögat boka biljetter till höstens show Wild Thing – About Love på Metropole Palais. Men det är iofs inte den största anledningen att se showen, nej, det är för att se och höra vad jag tror är våra nästa stjärnor på musik och musikalscener. Anna och Robert på Dröse & Norberg har nämligen lyckats knipa åt sej några av de bästa piporna som finns på en scen just nu! Irving i bara mässingen är alltså bara en bonus  🙂

Wild Thing – About Love är en kärlekssaga med energi, häftig dans, coola kläder, humor och härlig musik. Tony Irving är konferencier i skyhöga klackar, fräck, sexig och totalt gränslös. Tillsammans med Anna Norberg driver han föreställningen framåt och på ett litet kick har två timmar gått utan att man märkt det.

Anna och jag träffades första gången 1989 när det var lunchteater på Vasateatern. Jag satt i kassan och varje dag hade vi en gäst från scenen som sålde biljetter tillsammans med oss. En dag var det Carl-Gustaf Lindstedt, en annan Eva Bysing och nästa Anna Norberg. Publiken var förstås förtjust och föreställningarna sålde som smör. Jag slutade på teatern och gick vidare med annat medan Anna setts i Sällskapsresor och på scener lite överallt under åren. Numera driver hon produktionsbolaget Dröse och Norberg tillsammans med sin man Robert Dröse som då jobbade på Chinateatern. Det är Robert som skrivit föreställningen och försöker hålla ordning på allt och alla.

Jag är så imponerad över dem och hur de lyckats knyta ihop allt! De har verkligen hittat helt rätt personer till sin produktion. På scenen ser man bla Aris (Gladiatorn Phoenix), Kenny Salomons, Daniel Mauricio, Mattias Olofsson och Emma Rickfjord med röster jag sällan hört förut och som jag är helt säker på att vi kommer se mer av och en ensambel av fantastiska sångare/dansare. Förutom Anna och Tony är det alltså ett gäng fantastiska människor på scen som verkligen förgyllde vår kväll med en fenomenal show.

Tänk er
Berlins frigjorda och dekadenta Cabaret från 30-talet upphottad till en
modern och självsäker Moulin Rouge-show där de flesta gränser löses upp.
Det blir tvära kast från skönsjungande divor till burlesk och
fantasieggande allsång. Allt handlar om kärlek och anspelar konstant på sex, så är man väldigt pryd kanske man ska se något annat… men om jag klarar det och dessutom roas av det, så är det ok för alla er andra också. Martin skrattade så han hade ont i mungiporna.

Det är hjärtligt och kärleksfullt. Precis så som världen borde vara. Att få uppleva det och omslutas av det under en kväll är himla mysigt när man vet hur det ser ut där utanför… Jag fick dessutom höra en av mina favoritsånger sjungas av Anna och Daniel, nämligen Chaplins fina Smile.

Det är premiär på fredag (16/10) på Metropol
Palais. Man kan äta middag där om man vill, eller bara se föreställningen. Till skillnad från de flesta andra teaterscener så får man dessutom ta hur mycket bilder man vill. Så vara beredda med kameran om ni vill föreviga Tony Irvings läckra lekamen!

Morgan Alling ger kärlek!

Morgan Alling ger kärlek!

Morgan Alling är lite överallt just nu. Ni som missade hans ”Mission” på SVT i måndags, bör se reprisen eller kollat in SVT Play. Inte bör – MÅSTE! Det han gör i programmet är så oerhört viktigt. Det borde finnas en Morgan i varje klass och tyvärr även på varje arbetsplats. Mobbing är ju tyvärr inte något som enbart finns i skolor, utan på de flesta arbetsplatser också. Barn gör som vuxna gör…

Men han är inte bara på tv, just ikväll har Morgan nypremiär på sin show En föreställning om kärlek. Har ni inte sett den så är det också något ni MÅSTE göra och har ni sett den så kan ni göra det igen. Det gjorde jag! Jag såg föreställning för ungefär 2 år sedan och igår fick jag se genrepet inför kvällens premiär. Och ungefär allt som kan gå fel, gick fel – men det gör inget! Vi som var där fick en himla massa bonus kanske man kan säga, eftersom vi fick höra en del repliker två gånger och föreställningen blev lite längre än tänkt. Men vi fick också en massa extra skratt, pga lampor som strulade, ord som trasslade ihop sej och lite annat smått och gott. Det är det som är tjusningen med genrep  🙂

Morgan är en enda stor kärleksboll! Mycket i föreställningen går ut på hur han tog revansch på sin barndom, levde sitt drömliv och träffade sin drömkvinna men inte kunde ta emot hennes kärlek. Han berättar ärligt och naket om sin uppväxt, alla familjer han bott i, skolor han gått i och en massa annat. Det är komik och allvar, skratt och gråt och ibland fastar skratten i halsen och blir till gråt.

Mitt första minne av Morgan Alling är som sopgubbe i barnprogrammet Tippen. Mina barn älskade programmet och tillsammans sjöng vi alla låtar hela vägen ner till Öland på somrarna. För några år sedan började vi på alllvar fundera på att bli kontaktfamilj/familjehem och då kontaktade jag honom på facebook för att be om råd. Om det är någon som vet hur man ska vara och hur man inte ska vara som ”fosterfamilj” så är det väl han, tänkte jag. Men jag fick faktiskt inte så många tips, det var mer ”du märker hur du ska göra om du är rätt person”. Å precis så var det, vi fick vår lille pojke och gjorde som magkänslan sa till oss att göra. Morgan fanns med under hela processen och sedan dess har vi sett ganska regelbundet på olika sätt.

De flesta av oss har en särskild uppgift i det stora världspusslet. De flesta av oss kommer aldrig fram till vilken uppgiften är. Men Morgan har nog hittat sin, att motverka mobbing och stärka våra unga. Detta gör han på måndagar på tv. Och nu finns det alltså återigen chansen att se honom på scen, men bara fem gånger! Så passa på! Ni kommer inte att ångra er.

Gör nu som Morgan och sprid lite kärlek, det kan lixom aldrig bli för mycket  🙂

Inte ens 100 dagar kvar!

Inte ens 100 dagar kvar!

Dagarna bara swischar förbi, precis som vanligt i mitt liv. September är inne på sin sista dag, en månad som försvunnit i raketfart! Det har varit mängder med roligheter, bland annat ett helt gäng teaterföreställningar. Men den här veckan har allt lugnat ner sej betydligt och jag har lyckats komma ikapp med en del av allt som försummats här hemma. Bara att se botten på tvättkorgen är lycka ibland  🙂

Måndag och tisdag har mest gått ut på att ta hand om hunden och hemmet. Baileys har fått långa promenader, tassvård och mycket gos. Jag har tvättat, röjt köket, tagit hand om goodiebags och till slut lyckats dammsuga. När dammråttorna börjar likna flodhästar, då är det lixom dax… Åsså har jag tränat och gått igenom mailkorgarna hyfsat noga. Vad det gäller jobb så ligger jag efter så det bara visslar om det, men jag kommer nog aldrig att vara ikapp där.

Två dagar när jag varit hemma dygnet runt och bara gjort saker i min egen takt. Så huimla skönt! Så är det idag med, men ikväll ska jag iväg på roligheter igen. Då ska jag vara med vid boksläppet av Rosa Kokboken 2 på Birkaterminalen. Jag var med när den första släpptes förra året och det var en så himla mysig kväll, så det här vill jag inte missa. Att det är för en god sak gör ju inte kvällen sämre. Berättar mer om kokboken en annan dag.

Just nu låter jag bara tiden gå och räknar ner dagarna tills jag får åka till Arlanda och sätta mej på flyget till Gambia igen. Inte ens 100 dagar kvar nu! Jag chattar med Smile någon gång i veckan och han ser verkligen fram emot att turistsäsongen ska ta fart efter 18 månaders stiltje. En bekant åt oss åker ner i slutet av oktober, då ska han i bästa fall få en ny telefon och sen kommer vi ner efter nyår med kläder, smågrejer och skolsaker till familjen.

I år ser jag alltså inte fram emot jul som jag brukar göra, eller jo… det gör jag, men jag ser ännu mer fram emot januari. Då ska jag tina upp i 30-graders värme på en tom sandstrand i mitt favoritland. Å ni får förstås följa med! Antingen rent fysiskt, läs här ovanför hur ni ska göra för att åka med på resan, eller via bloggen – jag kommer att blogga så ofta jag kan. Det är en kombinerad jobbresa, då jag ska skriva om Linda som bor där, göra en resereportage och lite andra spännande grejer.

Å just när jag skriver detta sitter jag och fryser med en varm tekopp i handen. Hösten är skitjobbig! Hur mycket jag än klär på mej så fryser jag, det är en kyla som kommer inifrån och som gör ont inne i skelettet. Tydligen en ganska typisk fibrogrej. Så det där med att det inte finns något dåligt väder, bara dåliga kläder – det stämmer inte riktigt på mej. Jag behöver lite värme mitt i vintern för att helt enkelt stå ut. Eftersom förra årets resa ställdes in, kan jag lugnt säga att jag längtar så det gör ont!

Det är nästan så man skulle vilja börja plocka fram saker och kolla vad som ska med redan nu. Men det är liiite för tidigt än. Jag får nöja mej med att visa bilder och berätta allt om landet för U som åker dit i oktober. Vi ska ses på lördag och då ska jag frossa i biler och minnen. Hon kommer veta allt när vi är färdiga  🙂

Nu ska jag ta en liten tupplur, innan det är dax att fixa till sej och åka in till stan och träffa Babsan, Tilde de Paula, Lillbabs och alla andra som bidragit med recept till kvällens kokbok. Ha en fin eftermiddag och kväll everyhopa, det ska jag ha!

Energiinjektion av Alcazar!

Energiinjektion av Alcazar!

Det har varit mycket teater ett tag nu, så det var spännande att få se något helt annat på Hamburger Börs i onsdags. Vi skulle få testa den nya menyn och se
sista publikrepet, alltså genrepet, av Alcazars show Disco defenders.
Jag som älskar disco!

Jag gillar Hamburger Börs! Det är en
stor och fin lokal, personalen är alltid trevlig och showerna brukar
vara helt fantastiska! Alla ingredienser är viktiga när man ska sitta i
minst 5 timmar på ett och samma ställe. Man börjar nämligen äta vid
18-18.30 och sen börjar inte showen förrän 21 och brukar hålla på till
strax innan 23. Sen tar nattklubben över och då går de allra flesta hem.

Med
detta i skallen kan jag undra hur man tänkt när man har bönor i maten?
Kanske inte smartaste valet, upptäckte vi en bit in i showen när magarna
hos bordsgrannarna kom igång. Till förrätt fick vi en kräftterrine,
anklevermousse och rotsellericréme med avrugakaviar, till varmrätt
serverades kalventrecôte med gulbeta och en rejäl bönsallad och till
efterrätt var det citrontartelette, svartvinbärspannacotta och en
chokladbit. Allt gott och vackert upplagt, men jag som har lite svårt
för konsistensen på bönor hade gärna haft någon alternativ att välja på. Å
så som sagt; när bonorna började märkas i lokalen efter en stund var
det mindre angenämt stundtals.

Men vi var nöjda med maten
och umgicks med både nya och gamla bekanta fram till showen började. Som alltid träffar jag gamla arbetskamrater. Så börjar showen… Å
vilken show!!! Lite enkelt kan man säga att det kommer utomjordningar
till jorden för att missionera om disco. Det är fullt ös från första
till sista takten! Lina, Tess och Andreas har en utrtrålning som är
total och värmer hela lokalen. Mellansnacket är hjärtligt och
personligt. Alla hits är med och några låtar till som man kanske är van
att höra på ett helt annat sätt… Jag vill särskilt uppmärksamma körsångerskan Emelie Fjällström som helt säkert har sin egen show inom en ganska snar framtid. Vilken stjärna!!!

Det
är glitter, energi, glädje och fyrverkerier och man blir totalt omfamnad
av allt som händer på scen. Vi får lära oss discomoves och hela publiken
dansar tillsammans. Det fullkomligt strålar om varenda en och
njutningen syns verkligen hos de jag kikar lite extra på. När showen är
över hörs bara superlativer om kvällen. Alla är toknöjda och alla är
fyllda av energi. Det finns inte en enda negativ sak att säga om
Alcazars kanonshow! Det är total energi och ren glädje! Edward af Sillén står för regin, som är fullkomligt brilliant!

Precis
som vi var med Orup så är vi rätt säkra på att även detta bli årets julbordsshow. Det är verkligen en perfekt kväll för en kickoff eller julfest, då
alla fylls av energi och glädje. Med lite julmat kommer det att bli
helt perfekt! När showen är över flyger det in en knallrosa discojockey och börsen
förvandlas till discopalats. Man kan alltså dansa loss till långt in på
natten, vi valde dock att gå hem. Men det var svårt att slita sej…

Efter
3-4 veckor med teater i olika former så var detta den perfekta
avslutningen. Jag älskar de här perioderna med teater flera gånger i veckan, men hjärnan surrar verkligen
av alla olika intryck. När man ska skriva
om allt så trasslar man lätt ihop allt man sett, så att bryta av med en
discoshow var helt perfekt! Nu är det lugnt ett tag men jag längtar redan till nästa säsong och är
dönyfiken på vad vi ska få se då  🙂

Att bli grundlurad!

Att bli grundlurad!

I tisdags var vi inbjudna till publikrepet av BOX på Maximteatern. Som ni kanske kommer ihåg var jag på den där makeovern hela tisdagen och fick väldigt bråttom därifrån. Martin fick köpa en macka åt mej, som jag precis hann äta upp innan föreställningen började. Att sätta sej fullkomligt tokstressad och se en show som bygger på psykologi är ingen bra idé. Då är man extra lättlurad tror jag, eftersom man inte är lugn och särskilt logisk.

BOX är en föreställning som leker med våra hjärnor, våra fördomar och inlärda beteenden. Henrik Fexeus ”mindfuckar” publiken totalt! Han guidar oss genom sin uppväxt samtidigt som han använder oss i sina experiment. Har man scenskräck ska man ducka för allt som kastas ut, fångar man något eller tittar för uppmärksamt på honom så hamnar man på scen. Men man utsätts inte för något pinsamt eller läskigt, allt är väldigt snällt och otroligt intressant.

Vissa grejer är heeeelt sjuka! Kan man manipulera någon till att glömma något man gjorde för bara några minuter sedan? Kan man överta någon annans smärta? Finns det spöken? Kan man tappa armstyrkan bara genom att någon tar på en? Allt detta och mer därtill får vi svaren på, samtidigt som vi utsätts för tester genom hela föreställningen. Även om man ser allt med egna ögon, så kan man knappt tro det man ser.

Det här är en föreställning som är väldigt svår att förklara, den innehåller lite för mycket som helt enkelt inte går att förklara. Men om jag säger att de 2,5 timmarna kändes som en kvart. Det förklara ganska tydligt hur uppslukade vi var och hur otroligt intressant hela förställningen är. Allt handlar om psykologi och hur lättmanipulerade våra hjärnor är. Man måste bara veta vilka knappar man ska trycka på och det vet Henrik Fexeus.

Med Morgan Allings hjälp har han skapat en fantastiskt scenshow som passar hela familjen. Den yngsta medhjälparen som togs upp på scen var bara 11 år. Det är intressant, spännande, roligt, underhållande och helt jäkla superirriterande! Man blir lite frustretad måste jag erkänna, vissa saker fattar man helt enkelt inte – men det är sååå häftigt! Man blir helt jäkla grundlurad och man älskar det!

Underbara Björn Kjellman!

Underbara Björn Kjellman!

Det finns några skådisar som jag gillar extra mycket, en av dem är Björn Kjellman. Just nu är han med i musikalen Förklädet på Göta Lejon och han är helt strålande!

Det är lite svårt att beskriva Förklädet, det är lixom en berättelse om en musikal… Björn Kjellman är en ensam liten farbror som älskar musikalen ”Det påstrukna förklädet” och den spelar han upp på sin gramofon samtidigt som han berättar handlingen för oss och förklarar vissa scener lite extra ingående. Detta betyder att allt stannar upp lite då och då.

Jag visste ingenting om vare sej handling eller ensambel innan vi kom i på Göta Lejon. Det enda jag visste var det vi sett på affischen, att Björn Kjellman, Pernilla Wahlgren, Kim Sulocki, Maria Lundqvist, Ola Forssmed och några till skulle vara på scenen. Thats it!

Ridån går upp och vi möts av en skådespel som ger väldigt mycket feel-good! Det är hjärtligt, varmt, kärleksfullt, komiskt, proffsigt och lättsamt! Allt på en gång! Publiken är blandad, jag har nog aldrig sett så många ungdomar i en teaterpublik någon gång, men också en himla massa rullatorer. Härligt! Det visar på en mångsidighet och att det finns en återväxt av teaterpubliken, vilket jag ser som otroligt viktigt och glädjande. Mina ungar har gått på teater så gott som varje år sedan de var 6-7 år och jag ser det som en viktig del i deras uppfostran. Jag kan förstå att man inte har eller tar sej råd, men det är en himla bra julklapp. Å även om det är det enda de får i julklapp ett år, som mina fick, så minns de den många år senare. Upplevelser ger minnen för livet!

Å den här föreställningen är en jättebra förstagångsteater! Tyvärr kan man inte köpa biljetter i julklapp än, men jag hoppas att den kommer att gå efter jul – för då är det verkligen ett bra julklappstips!

Ensambeln är perfekt tillsammans och det märks att de gillar att spela mot varandra. Många av dem har ju följts åt ett tag, genom några produktioner, och känner varandra väl. Maria Lundqvist är rent ut sagt skitbra på att vara packad! Kim Sulocki som superförförare i högklackat är så otroligt rolig och Ola Forssmed är underbar med sina gummiben. Pernilla Wahlgren spelar blåst brud hur bra som helst och Renni Mirro och Hanna Lindblad älskar varandra lika mycket som vanligt  🙂

Nu har vi sett väldigt många olika scenuppsättningar de senaste veckorna. Vi blir absolut inte blase, jag älskar fortfarande allt som har med teater att göra. När man ser mycket på kort tid ser man också tydligt vad man tycker om och vad man kan rekommendera. Med Förklädet färskt i skallen kan vi med gott samvete konstatera att Jersey Boys och Förklädet delar första platsen på vår topplista! Om man måste välja, så beror det på vem man är, och vad man tycker om, vilken man ska ta. Men vill man ha en mysig stund men mycket skratt och hjärta, då är det Förklädet man ska välja!

Björn Kjellmans lilla farbror kan man bara inte låta bli att älska, han är bara så himla underbar!

Myspysiga Ladykillers!

Myspysiga Ladykillers!

Igår var det dax att bege sej till en av mina favoritplatser i världen, nämligen Oscarsteatern. Mitt andra hem några år på 80-talet när jag jobbade där med Phantom of the Opera. Världens roligaste jobb! Den här gången var det också jobb, men nu som publik för att sedan skriva om upplevelsen. Ett väldigt förmånligt uppdrag tycker jag  🙂

Om några dagar har Ladykillers premiär på Oscarsteatern. En komedi med Suzanne Reuter, Jonas
Karlsson, Johan Rheborg, Leif Andrée, Shebly Niavarani och Jacob Nordenson. Det handlar om en liten tant som hyr ut ett rum till en professor och hans tre kompisar för att kunna repetera med sin orkester. Men i själva verket så planerar de ett rån och tanten blir omedvetet indragen. När hon vet allt måste hon röjas ur vägen och det är väl där problemen börjar kan man väl säga… å mer än så säger jag inte om det  🙂

Suzanne Reuter är suverän som alltid, det finns lixom inte mycket mer än så att säga om henne. Alltid snygg, alltid suverän! Någon anna som verkligen imponerade var Jonas Karlsson. Jag har inte sett så väldigt mycket av honom, men kan konstatera att han är redo att ta över Gösta Ekmans roll som gummiman. Han var helt suverän i en scen där han och Johan Rheborg ska förklara en sak för den lilla tanten. Jonas kör någon slags charader bakom ryggen på tanten som är helt outstanding! Leif Andrée har jag inte heller sett särskilt mycket av, men jag måste säga att han vann poäng hos mej igår med sin roll som den korkade med otroligt söta och godhjärtade Knocken. Rheborg var lika bra som när han gjorde Ove i En man som heter Ove, men det här var på ett helt annat sätt. Att se honom i klänning hör väl inte till vanligheterna direkt… Shebly Niavarani har jag bara sett på film förut, men har nu upptäckt en ny stjärna på min teaterhimmel. Dessutom gillar han min bilder på instagram, sånt gillar jag  🙂

Föreställningen är lättsam, lagom lång och med massor av humor. Det är lite Jönsonligan över alltsammans, precis lika oförargligt och klantigt. Martin trillade nästan ur stolen av skratt ett par gånger, det säger väl en del? För mej är det lika fantastiskt varenda gång jag får sitta i Oscars salong och bara njuta av det som händer på scen. Det är en så otroligt vacker teater!

Det här är föreställningen för alla åldrar! En bra ”förstagångenpåteaern”-föreställning. Mitt första teaterbesök var faktiskt just på Oscars och då Czardasfurstinnan, med bla Thore Skogman. Jag tror jag var 5-6 år och kommer förtfarande ihåg det. Att det var just Oscars gör det extra roligt så här i efterhand, nu när jag jobbat där. Ladykillers är extra bra som förstgången-teater eftersom den dessutom är ganska kort. Men den passar alltså för alla åldrar, ung som gammal!

Så vill ni ha en underhållande kväll för hela släkten, ja… då är det bara att springa iväg och köpa biljetter! Den spelas tom 12 december.

Jersey Boys – årets musikal!

Jersey Boys – årets musikal!

Igår var det dax för julafton nummer 2, vi tog oss till Chinateatern för att se (och höra) musikalen Jersey Boys. Jag kom till teatern som ett helt blankt blad, jag
visste ingenting om varken handling eller medverkande. Jag gick därifrån
fylld av en härlig teater- och musikupplevelse. Detta är årets
musikalupplevelse – så är det bara!

Jersey Boys handlar om
ett band på 60-talet från New Jersey som efter flera olika
konstellationer och namnbyten till slut blir The Four Seasons. Det är
den sanna historien om hur fyra vanliga
arbetargrabbar är på väg att hamna snett i livet men i
stället börjar skriva sin egen musik, skapa sitt eget unika sound och
sedan  säljer mer än 175 miljoner plattor världen över. Men allt är inte
bara glitter och glamour i artistvärlden… Det är mycket vänskap, hjärta, konflikter, lögner och splittringar på vägen.

Huvudrollerna spelas av bl a Bruno Mitsogiannis som Frankie
Valli, Peter Johansson som Tommy DeVito, David Lindgren som Bob Gaudio
och Robert Rydberg som Nick Massi. Plus en otroligt begåvad och perfekt
utvald ensemble och orkester. Rollbesättaren har verkligen gjort ett
fantastiskt arbete och måste haft otroligt roligt på jobbet! Att bara få
äran att plocka fram fyra så otroligt begåvade sångare och sedan höra
dem repetera varenda dag måste vara den ultimata upplevelsen som
musikälskare. Om inte alla vet vem Bruno Mitsogiannis är efter den här säsongen så är något fel! Bättre röst finns inte på någon scen just nu!

Jag
hade som sagt ingen aning om vad som väntade mej när jag satte mej i
salongen. Men så fort hitsen spelades upp så kände jag förstås igen
varenda en. Det här var musik jag hört under min uppväxt och som min
musikgalna pappa spelat under åren. Hemma hos oss blandades det mesta,
det var Sputnicks med Thore Skogman uppblandat med Cliff Richard och
pianokonserter. Så när ”Oh What a night” spelades upp var det bara att
sjunga med och när ”Can’t take my eyes off you” spelades visste både
Martin och jag att där har vi nog vår bröllopssång. Den beskriver ganska
exakt hur vi känner. Så det kan bli en barfotadans till den på en bröllopsfest nästa sommar… man kan ju alltid hoppas att Jersey Boys kommer förbi  🙂

Vi hade en tre timmar lång och
uppslukande musikupplevelse både vad det gäller musiken, framförandet,
berättelsen, den snygga scenen och stämningen i salongen. Det finns inte
ord nog att berömma hela paketet! Jag kan bara rekommender er att köpa
biljetter så snabbt ni bara kan, för det här får ni inte missa! Å den
visas bara till att börja med till och med 12/12, så skynda!!! Ge bort
biljetter i farsdagspresent, eller av vilken anledning som helst. Alla
kommer att uppskatta den!

Jag har sett mängder med
musikaler, och då menar jag mängder!!! Högst upp ligger fortfarande
Phantom of the Opera, den blir svår att peta ner från första platsen.
Sen kommer nog Starlight Express och Le Miserable på delad andra plats.
Men sen vete sjutton om inte Jersey Boys lägger sej tätt bakom på tredje
plats tilsammans med Mamma Mia. Så bra är den! Och det bästa som spelats i Sverige på många år!

Jag
är otroligt glad och tacksam över att jag fick äran att se absolut
första publikrepetitionen. Först av alla fick vi ta del av en helt
magisk kväll och om den var fantastikt redan vid första publikrepet så
kan ni ju tänka er hur den kommer att bli om några veckor. Det här är
inget annat än succé!

Grattis alla inblandade! Njut av magin  🙂

Kristina från Duvemåla

Kristina från Duvemåla

Ni vet att jag älskar teater och särskilt musikaler! Nu är det julafton nästan varenda dag med alla spännande publikrep som vi får gå på. Publikrepen är till för att skådespelarna ska få öva inför publik, kunna göra fel, känna vad som behöver ändras osv. Det kan vara lite skillnad på den föreställning som vi får se och som ni sedan ser färdig.

I tisdags var höstens första ”julafton”. Då skulle vi få se Kristina från Duvemåla på Cirkus. En föreställning som jag såg på samma scen för ungefär 18 år sedan. Då var mitt liv ganska rörigt, så det enda jag minns är att jag älskade musiken. Jag kommer inte ens ihåg vem jag såg den med…

Då var det Helen Sjöholm och Peter Jöback i två av de större röllerna, nu var det för mej okända Maria Ylipää och Robert Noack mfl. Stora delar av ensambeln är från Finland, hur i hela friden skulle en Kristina på finlandssvenska låta? Skulle det överhuvudtaget märkas att hon faktiskt inte var småländska?

Innan föreställningen satte igång hann vi prata lite med delar av produktionen eftersom vi satt precis vid ljudbordet. De garanterade mej att jag inte skulle bry mej om språket alls efter bara ett par minuter och de fick faktiskt helt och hållet rätt! Föreställningen hann bara sätta igång så glömde man att det inte var rikssvenska rakt igenom. Hade man ändå svårt att hänga med, så var det en textremsa ovanför scenen till alla sångerna så man kunde läsa där. Den enda som var lite knepig att höra vad han sa var en av de äldre männen, men han sa inte så jättemycket – så det funkade ändå.

Som ni säkert vet så handlar Kristina från Duvemåla om utvandringen från Sverige till Amerika. När livet i Sverige var svårt och den stora drömmen om rikedom lockade. Man trodde ju att man skulle få precis allt om man bara vågade ta det stora steget att ta båten den långa vägen mot lyckan. Musiken är skriven av Björn och Benny och självklart helt fantastisk! ”Guldet blev till sand” sitter fortfarande som en smäck och ”Du måste finnas” är fortfarande magisk. Man hörde snörvlanden och snyftanden lite överallt i salonhen under hela föreställningen. Det är en historia som berör, särskilt i tider när vi vet hur många som just nu flyr från sina länder.

Detta borde vara en obligatorisk del av skolornas undervisning av samhällskunskap och historia! låt eleverna ser Kristina från Duvemåla, så kanske de bättre förstår sin egen historia plus det som händer just precis nu i vår värld. Lite dyr undervisningsmetod kanske, men jag kan lova att det skulle ge bättre utdelning än den traditionella undervisningen. Hur som helst så är det en suverän julklapp till hela familjen! Den kommer att spelas minst tom 3/1, så passa på!

MEN! Notera att den är FYRA timmar lång, inklisive paus. Så ät innan, ladda parkeringsautomaten och förbered eventuell hund- och/eller barnvakt på en lång kväll. Men de där timmarna försvinner fort! Jag älskade varenda minut! Å som vanligt när jag är på teater så hittar jag bekanta i vimlet, den här gången både en gammal sångarkompis och en bloggkompis. Jättekul!

Ikväll ska vi se Jersey Boys på Chinateatern, då får vi se hur den är och vem jag träffar den här gången. Ha en fin fredagkväll, så återkommer jag med en ny teaterberättelse snart igen  🙂

Superhemlig filmvisning!

Superhemlig filmvisning!

Igår var vi och några andra inbjudna till en superhemlig filmvisning. Vi fick inte säga ett knyst på sociala medier och inte andas ett ord om vad vi skulle göra. Vi visste så klart, men ingen annan…

Efter filmen frågade jag de ansvariga hur mycket man nu fick säga och de gav mej tillåtelse att skriva en blogg om det. Så jag är förmodligen först att berätta för er om filmen ”En man som heter Ove”!!! För det var alltså den vi fick se, första testvisningen i ett halvredigerat skick. Det fattades lite här och skulle fixas lite där, men helheten fanns där och det kommer att bli helt fantastiskt!

I rollen som Ove ser vi Rolf Lassgård, som spelar den buttra och lite ledsna gubben så otroligt bra. Han känns lite buttrare än i boken och även i Johan Rehborgs tolkning som var lite mindre surgubbe. Men han är så otroligt bra! Precis som alla de andra rollerna, rollbesättaren har verkligen gjort ett kanonjobb. Flera okända ansikten som nog kommer bli något att tala om framöver.

Precis som alltid när en film blir bok, så är det en del som saknas och en del som är omgjort. Men det gör inget! I nuläget är den 1,50 lång, vilket är min smärtgräns. Jag har väldigt svårt för långa filmer och det börjar krypa i mej när det drar sej mot två timmar. Ha då i minnet alla VÄLDIGT långa filmer på 90-talet som jag var tvungen att se eftersom jag då jobbade med film. Det var faktiskt en plåga ibland. Men den här höll sej inom min gräns  🙂

Jag tror på succé! Kom ihåg var ni läste det först! Berättelsen håller, redan där har den ju varit en succé både som bok och teater. Rollerna, manuset och miljöerna är perfekta! Inget kan lixom gå fel här… MEN och det är ett stor MEN… den ska inte ses av småttingarna i familjen. Även om den inte är läskig eller så, så kommer de inte ha någon behållning av den. Dessutom går ju faktiskt hela berättelsen ut på att Ove försöker ta livet av sej, det är ju ingen hemlighet lixom. Så jag skulle nog säga att från 30 och uppåt passar bra. Med andra ord en perfekt julklapp till ens föräldrar, eftersom den har premiär på juldagen.

Å tillsammans med biljetterna kan ni ju stoppa ner ett gäng näsdukar. För precis som i både boken och teatern så är det känslosamt och tårarna rinner utan att man kan stoppa dem. För sån är han den där Ove… ironisk och med galghumor och man blir sååå berörd. Så när den kommer i december är det bara att köpa biljetter, för den är helt klart sevärd och får säkert ett par Guldbaggar nästa år. Tror jag  🙂