I fredags var det dax att ta avsked av min lilla Farmor som dog för bara tre veckor sedan. Jag bävade lite inför dagen (förstås), men det blev inte så illa som jag trodde. Det var fint och värdigt, inte alls mörkt och sorgligt.

Begravningar är begravningar, det är aldrig roligt – tvärtom förstås. Men när en så gammal person dör, som min Farmor som var nästan hundra år, då kommer ju inte döden som någon överraskning. Vi hade ju länge trott att varje jul var den sista, varje födelsedag osv. Många gånger hade vi även hoppats att det skulle vara sista dagen, inte för att vi önskade livet ur henne – utan för att hennes liv inte längre var värdigt. Hon var gravt dement och hade på slutet smärtor av gallsten (eller om det var njursten). Det var typ enda gången hon var på sjukhus på alla dessa år… hon har alltid haft god hälsa kan man väl säga. Men så kom dagen då personalen på boendet ringde och sa att nu var det dax och ett dygn senare var hon verkligen borta. Lugnt och stilla somnade hon in efter ett väldigt långt liv.

I fredags kändes det väldigt overkligt att det var dax att ta avsked av henne. När jag vaknade på morgonen kändes det inte alls som en begravningsdag. Enda skillnaden mot en vanlig fredag var att Martin satt hemma och jobbade halva dagen. Jag åkte och tränade som vanligt, men sedan tog vi faktiskt hundpromenaden tillsammans innan lunch. Efter lunch däremot då började det kännas att det inte var en vanlig fredag… när det var dax att klä om… Att bära svart var helt otänkbart – min farmor var allt annat än svart! Hon bar alltid färg och jag tror faktiskt inte att jag sett henne i svart någon gång, möjligen svarta byxor… Jag valde därför en blågrå dräkt med klänning och kavaj. Eftersom hon ofta kommenterade mina naglar var även nagellacket viktigt, det fick bli en plommonfärg som jag vet att Farmor gillade. Hon var mycket för rött, lila och blått.

Jag vet att en del tycker att man ska vara svartklädd och att det där med nagellack bara är en ytlig grej, men där tänker jag annorlunda. Sorgen sitter inte i kläderna eller nagellacket, mina val var ett sätt för mej att visa att jag följer det Farmor tyckte om. Jag ville spegla henne och den relation vi två hade. Jag ville även ha en bekväm klädsel, att sitta på en begravning och inte trivas i kläderna gör ju saken ännu värre.

Vi var 13 vuxna och 4 barn, Farmors två barn (min pappa och faster), jag och mina två kusiner med respektive och våra 6 barn (plus en respektive) – dvs Farmors barnbarnsbarn som är mellan 25 år och 6 månader typ. Det finns en viss spridning kan man väl säga, och jag har svårt att tro att någon av oss kommer att bli så gammal som farmor som alltså blev 98,5. Det var en liten skara som samlades, småttingarna lättade upp stämningen en hel del och var jätteduktiga under den korta ceremonin.

Det var egentligen bara under defileringen som det var riktigt jobbigt, då spelades nämligen Sankta Lucia och minnena bara vällde över mej. Min Farmor älskade lucia och var omåttligt stolt när jag som 12-åring blev vald till skolans lucia och sedan även senare när vi var runt och lussade på olika företag under åren som följde. Hon plockade stearin ur mitt långa hår samtidigt som hon nynnade luciasånger. När min pappa var liten lussade hon för dem varje lucia iförd luciakrona och frukostbricka. Luciasången var helt perfekt, men jag var totalt oförberedd.

Nu är det alltså över. Begravningen var fin, men det är alltid en mysko känsla att stå framför en kista och veta att någon faktiskt ligger däri. Farmors kista såg så liten ut, men så hade hon ju krympt en hel del senaste åren. Farmor var den sista i sin generationen i vår släkt, ett helt led försvann med henne. Nu är mina föräldrar den äldsta generationen och sen är det jag…

Jag gillar verkligen inte oktober. Det har blivit en månad då folk dör… värst var det 2010 då vi hade tre dödsfall på bara sex dagar. Hösten är överhuvudtaget en årstid då dödsfallen duggar tätt.

Min bästa kompis dog i augusti 2000, bara 43 år gammal, sedan dess har det bara fortsatt. Jag kommer aldrig glömma när jag fick dödsbudet och hur hela livet vändes upp och ner. En 6-åring ställdes utan sin mamma, mina barn fick se hela livet dras undan för sin lilla kompis. Jag var förkrossad men skulle ändå förklara för barnen vad som hänt och skulle hända, samtidigt skulle jag vara en hyfsat bra mamma och stabil vän till kompisens make. Allt var ett enda stort kaos.

2010 ställdes allt upp och ner igen. Den här gången blev det flera dygn med ovisshet och väntan. Väninnans son trasslade och höll på med en massa skit, det visste vi. Så fick vi veta att det varit en olycka i tunnelbanan och hon kände direkt att sonen var inblandad. Men det tog många, många timmar innan vi fick veta helt säkert. Jag glömmer det aldrig! 21/10 2010 föll årets första snö… då fick vi dödsbudet. Även den här gången skulle barnen meddelas, det var ju deras kompis. Äldste sonen förstod inte ens när vi berättade, han fortsatte bara att prata om snön som föll. Chocken var total.

Ungefär samtidigt var en annan bekant försvunnen. Han hade gått ut för att leta efter katten och inte kommit tillbaka. Alla var ute och letade och det var hans son som hittade honom nedanför ett litet stup. Han hade halkat, trillat och fallit så illa att han slagit ihjäl sej. Hans barn tävlingssimmade med min yngste son och vi träffades allihop titt som tätt. Han var en bekant, på väg att bli en god vän. Efter detta höll vi knappt ihop. Hjärnan funkade inte. Det enda som fanns i skallen var hur familjerna mådde och vad vi kunde göra för att underlätta. Vår stackars hund hade nog flera liter med tårar och snor i pälsen.

Å till råga på allt fick vi ytterligare ett dödsbud ett par dagar senare, då var det min gamla moster. Inte överraskande, men det blev lixom en för mycket. Det är så många människor som drabbas när en människa dör. Det är inte bara den närmaste familjen, det handlar även om vänner, arbetskollegor, skolkompisar, grannar och en massa andra. Alla reagerar olika och måste få sörja på sitt sätt. Det är viktigt att lyssna, prata och lyssna ännu mer. När man står vid sidan om men ändå är mitt i på nåt sätt är det även viktigt att bryta ihop själv också och tillåta sej att vara ledsen samtidigt som man försöker vara ett stöd för någon annan. En knepig sits.

Så har åren gått och jodå, det har trillat bort folk även följande höstar. Ytterligare en kompis till barnen har vi tagit avsked av. Så många unga människor. Killar som haft hela livet framför sej. Å nu var det alltså dax för min Farmor, det var väntat, damen var trots allt 98,5 år – ändå är det sorgligt. På fredag tar vi avsked, ytterligare en oktober med död och begravning.

Inte konstigt att man ogillar hösten…