Sista dagen i Italien åkte vi till staden Novara, ett par mil norr om Milano. Här skulle vi besöka OCH bestiga basilikan, samt sova i ett rosa slott. Vilken grej!

Efter bara några få timmars sömn checkade vi ut från vårt hotell i Stresa och satte oss på bussen som skulle ta oss till Novara. Detta är en antik stad, vilket syns lite överallt faktiskt. Katedralen är från 1500-talet och den skulle vi alltså få gå upp i, ända upp i kupolen 100 meter över marken. Men först fick vi en rundtur i staden, i regnet… vädret var inte alls på vår sida den här dagen.

Så när vi gått runt lite var det rätt skönt att komma in i värmen i Basilica of San Gaudenzio. Vi besökte nämligen kyrkan först och fick veta mer om arkitekturen och se oss omkring. Kyrkan började byggas 1577 och byggdes om en hel del fram till 1690. Själva kupolen stod klar 1887 och är sedan dess stadens högsta punkt. Insidan är rätt lik Sankt Peters Kyrkan i Rom, med marmorpelare i hela stycken, flera altare och mängder med målningar och statyer. Längst fram finns en staty helt i guld och när man står vid den ser man hela vägen upp till det pyttelilla hålet i kupolen. Dit skulle alltså vi.

Klättringen upp började med att gå upp för en rejält brant trappa, i slutet av den berättade en guide hur allt skulle gå till och utrustade oss med hårnär, hjälm och säkerhetssele. Den där första trappan var faktiskt värst, inte för att den var särskilt lång – utan för att den var brant med mysko höjd på trappstegen. Resten är inte alls lika illa även om trappstegen var måååånga. 478 trappsteg skulle vi ta oss upp för innan vi nådde toppen. Efter ungefär hälften kom vi till första ”rastplatsen”, ungefär 50 meter upp var där ett runt hål där vi kunde se rätt ner i kyrkan. Härifrån såg man guldstatyn och de otroliga dekorationerna inuti kupolen.

Vi fortsatte upp, en del av trappen gick på insidan och en del på utsidan. Utsikten var hela otrolig, men tyvärr regnade det ju och det förstörde såklart en stor del av upplevelsen. Vi kom till ytterligare ett runt hål, nu var vi nära toppen och fick sätta fast oss i säkerhetslinor. Sen var det bara sista biten kvar innan vi fick gå ut på den lilla, lilla plattformen högst upp. Rätt coolt ändå. 100 meter låter ju inte så mycket, men uppifrån är det rätt högt faktiskt. Sen skulle vi ner igen, samma väg. 956 trappsteg känns lite i benen och då är jag ändå rätt van att gå, några av de andra var rätt möra och en klarade inte ens att fortsätta efter första delen. Han den där konstiga tysken…

Det var rätt gött att komma in på en varm restaurang och äta en galet god lunch efteråt. Vi var sååå hungriga! Efter den både sena och långa lunchen fick vi hela 30 minuter på oss att ströva fritt, första ”lediga” tiden på fem dagar. Man hinner mer än man tror på 30 minuter, bla springa tillbaka till basilikan och ta bilder på kupolen som jag glömt innan, leta upp en lokal butik, få tag i de mest lokala delikatesserna att köpa med hem och springa tillbaka till bussen.

Nu var det dax att ta sej till näst sista anhalten för resan; en vinprovning på vingården Enrico Crola Winery, innan vi skulle till slottet Oleggio Pozzo, där vi skulle sova. Vi trodde det skulle bli en enkel vinprovning med 2-3 olika viner och lite information om vingården. Men inte då… typ 2 timmar efter vår trerätterslunch dukades det upp med charkbrickor, ost, små pajer och en massa annat. Heeelt galet! Å sen skulle vi alltså äta en trerättersmiddag ett par timmar efter det. Jag har nog aldrig ätit så mycket mat på en och samma dag.

Det var nästan så jag tvärstannade på tröskeln när jag öppnade dörren till mitt rum när vi checkade in. Det kändes som att kliva in i en saga. Rummet var stort, med vacker utsikt, gamla böljande möbler (rokoko?), en stor säng med sänghimmel (eller heter det baldakin?), ett stort badrum helt i marmor med både bad och dusch. Små lampor lyste överallt och var ett hel-ete att släcka när jag skulle lägga mej. Jag hittade nämligen inte alla lampknappar utan fick dra täcket över huvudet till slut. Just det! Under tiden jag var på middag hade någon bäddat upp min säng, lagt fram mitt nattlinne och ställt ett glas vatten på sängbordet.

Sista middagen ja, det var en rätt skön känsla faktiskt. Den föll mej inte riktigt i smaken och det var nästan en lättnad faktiskt. Jag var både mätt och trött. Vi hade haft fem otroligt intensiva dagar, programmet var helt galet. Visst har vi fått göra en massa roliga saker, men det var för mycket på en gång. Jag var helt slut! Inte bara jag faktiskt, vi var alla rätt möra där vid middagen och dessutom fortfarande mätta efter vinprovningen. Några i gruppen hade utmärkt sej på ett mindre smickrande sätt, så dem var vi rätt trötta på. Att inte passa tiden en enda gång på en resa är så otroligt respektlöst! Både mot dem man reser med och mot arrangören, sånt gillar jag inte!

Så det var rätt skönt att tacka för mej och det gjorde jag rätt tidigt. Jag skulle sitta i en taxi till flygplatsen redan 4.15, så jag behövde några timmar sömn. Så med täcket över huvudet somnade jag direkt och sedan gick hemresan hur bra som helst. Milanos flygplats Malpensa är stor, ändå går allt förvånansvärt snabbt. Särskilt som vi är vana med lilla Arlanda och flera timmars incheckning. Precis på utsatt tid landade jag hemma i Stockholm och där stod Martin och väntade på mej. Vi hade inte setts på en vecka, så att få se honom stå där och vänta var jättemysigt.

Nu är det alltså två veckor sedan jag kom hem. Jag har hunnit skriva en text, den kan ni läsa HÄR, och har minst en kvar att skriva. Jag tror det blev drygt 600 bilder, vilket inte är jättemycket för att vara jag faktiskt. Alla har jag gått igenom, slängt de dåliga och redigerat de som går att använda. Sånt tar enormt mycket tid!

Nu är jag hemma hela oktober, men sen drar jag iväg igen. I början av november åker jag till Spanien, men då ska Martin också följa med. Mycket roligare tycker jag, den resan har vi faktiskt vunnit – men det blir jobb ändå såklart 🙂

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Under min resa i Italien besökte vi några väldigt intressant och vackra öar. Fokus var ju området runt lago Maggiore i norra Italien. Där finns bla Isola Bella och Isola Di San Giulio, som jag fastnade lite extra för.

Isola Bella ligger precis utanför Stresa, där vi bodde, i lago Maggiore. Det tar bara några minuter med båt ut till ön som ägs av familjen Borromee som bott här sedan 1500-talet. Man kan nog säga att hela ön täcks av ett väldigt annorlunda slott och en fantastisk trädgård.

Vi började med en rundtur i slottet som är gigantiskt. Jag vet inte hur många rum som finns, men om jag säger att där finns flera balsalar och handbyggda grottor under huset… då kanske ni fattar hur stort och annorlunda det är. Konst är den stora grejer här, det hänger tavlor precis överallt. Eftersom familjen fortfarande bor i huset så får man inte se allt och man får absolut inte gå runt själv, utan en guide visar det man får se och ändå tar det ett par timmar att ta sej runt.

Det är stora rum med olika tema, ljust och faktiskt rätt trivsamt – tills man kommer ner i de där mysko grottorna. Där pryds väggarna av snäckor och sten, det har tom varit små vattenspridare i väggarna för att rummen ska vara fuktiga som grottor. Jättekonstigt. Här nere finns också samlingen med kasperdockor, riktigt läskiga faktiskt.

Sen glider huset över i trädgården nästan utan att man märker det. En sekunden är man inne och andra är man ute, men man noterar knappt att man passerat någon dörr. Otroligt märkligt och så läcker. Trädgården tar lixom över huset och när man går upp för en trapp öppnas den framför sej. Man möts av en påfåglar som strövar fritt, växter av alla möjliga slag och färger och en slags uppbyggd trädgård med tio terrasser som är något av det märkligaste jag någonsin sätt.

Här skulle jag kunna gå omkring hur länge som helst och gärna på sommaren eller våren när det är ännu mer blomsterprakt och färg. Men nu hade jag bara förmiddagen på mej, sen var det dax att åka till nästa ö, Isola Di San Giulio, som är ”den tysta ön”.

Isola Di San Giulio ligger inte i lago Maggiore utan i sjön brevid, lago Orta. En kort bilresa bort till orten Omegna, där båten ut till öarna går. Där upptäckte jag att det finns massor med ställplatser och campingar, så hit återvänder jag gärna med husbil någon gång.

Isola Di San Giulio kallas för den tysta ön, pga av kyrkan och klostret som finns här. Hela ön känns lite som en bortglömd och väldigt gammal plats, med sin slitna kyrka och små trånga gränder. Här är såklart ingen biltrafik, ön är inte ens 300 meter lång. Kyrkan finns nämnd redan år 390, rätt gammal alltså.

Vi började med att besöka kyrkan, som är jätteliten och med en spännande krypta under. Målningarna inne i kyrkan är många, stora och välbevarade. Det är tydligen ganska mycket aktivitet här, men den känns nästan öde. Fast man ser ändå att många besöker den eftersom det lyser många tända ljus nere i kryptan. Jag är ändå ganska glad över att komma ut i friska luften igen.

Kyrkan är såklart mittpunkten på ön och det känns som alla gränder är sammankopplade med den. Det känns nästan som att alla byggnader sitter ihop med varandra och även med kyrkan på något sätt, så trångt är det. Man kan komma till ön och bo hos nunnorna, klostret är ett tyst kloster och man uppmanas att gå ut i gränderna för kontemplation. Längs med vägen finns tavlor med kloka ord och budskap. Här är verkligen jättefint och så otroligt mysigt att gå.

Att komma på besök några timmar är intressant och kanske stanna ett par dagar, men längre än så vete sjutton. Jag tycker om tystnaden, men helt tyst flera dagar vet jag inte om jag vill vara. Skulle ni kunna det? Här finns iofs en restaurang också, som är öppen på torsdagar… alltid nåt 🙂

Två fina och intressanta öar alltså, i norra Italien. Absolut värda ett besök om ni är här och faktiskt värda att planera in och ta en liten omväg för. Tycker iaf jag!

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Jag har alltså varit i Italien en snabbis. Jag åkte i onsdagsmorse och kom hem igår. Fem intensiva dagar i norra Italien i området runt sjön Maggiore. Här är sååå fint och finns massor att se och göra!

För de allra flesta är Italien synonymt med Rom, Toscana, Venedig eller kanske Milano. Norra talien är ett blankt fält för många och Piemonte är mest ett vin, eller kanske en region… och det var just till Piemonte jag åkte.

Piemonte ligger i nordvästra Italien och omges på tre sidor av alper, med Schweiz i norr och Frankrike i väster. Här finns en mängd mindre provinser, en av dem är Verbano Cusio Ossola. Ungefär 1 timma (45 km) från Milanos flygplats, ligger den lilla staden Stresa. Detta var mitt mål de första dagarna.

Vi bodde på Hotel Primvera som ligger otroligt fint precis vid vattnet. Hotellet har en stor parkering en bit bort, så man kan faktiskt komma med bil och sedan ha en helt bilfri vistelse. Eller be om transfer, så fixar hotellet det. Men här finns även en tågstation i närheten och tåget går direkt från Milano. Det är alltså enkelt att ta sej hit på vilket sätt man än väljer.

Sjön Maggiore är 66 kn lång och därmed Italiens största sjö, den börjar faktiskt i Schweiz, här finns flera små öar och pittoreska städer. Det var området runt sjön som vi var här för att utforska och anledningen till resan. Tyvärr hann vi se väldigt lite av staden Stresa, då alla aktiviteter var runt omkring. Men det betyder att jag måste komma tillbaka och det gör jag gärna!

Vårt hotell ja. Som sagt var det ett perfekt läge i gamla stan, nära vattnet och båtarna ut till öarna, mitt i smeten med både butiker och restauranger. Hotell Primavera är ett medelklasshotell med 37 rum, pris från 85 Euro. I hotellet finns egentligen inte så mycket mer än en frukostmatsal men det räcker jättebra. Rummen är lagom stora, med bra wi-fi och allt annat som man behöver. Det är iofs lite ljud utanför eftersom det ligger mitt i smeten, men det låter ändå inte särskilt mycket. Jag störs av allt, men detta var helt ok. Förutom fredagmornar, då tömmer man glas från restaurangerna vid 7-tiden.

Jag trivdes otroligt bra här! Familjärt och nära till allt. Såklart finns det finare hotell med högre standard, men det behövs inte, man är ju där så lite. Jag gillar särskilt närheten till vattnet och de långa strandpromenaden. Jag hann inte utforska den särskilt mycket, och därför tänker jag komma tillbaka. Kanske med husbil… för det fanns faktiskt ganska många stallplatser och campingar. Det skulle vara helt fantastiskt att åka runt en höst här, så kan det faktiskt bli 🙂

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Ibland är det snabba puckar. Förra veckan fick jag förfrågan om att åka till Italien för att kolla upp regionen Piemonte. Såklart tackade jag ja och nu är jag här 🙂

Jag är på en sk pressresa, vilket innebär att jag är på en plats för att undersöka den och sedan skriva om den. I det här fallet utgår vi från Stresa i norra Italien. Dagarna är låååånga. De börjar med frukost Kl 7 och är sedan fullpackade med aktivitet hela dagen och avslutas med en lång middag tidigast Kl 22. Jag är definitivt inte vad vid ett sånt tempo och stupar i säng på kvällarna.

Jag kom hit i onsdags, då var det mest att lära känna gruppen jag åker med. Vi är 12 stycken, alla utom jag och en till är reseagenter från olika europeiska länder. Jag är den enda svensken. Ett kul gäng sånär som på en väldigt konstig tysk… han luktar illa och kommer alltid för sent. Någon som sticker ut finns alltid i en sån här grupp, det är definitivt inte första gången.

När jag åkte hemifrån var det 2 plusgrader, när jag landade i Milano var det 19. Ljuvligt! Bilresan till hotellet i Stresa tog ca 50 minuter och ligger precis vid sjön Maggiore. Så otroligt fint!

Jag bor på hotell Primavera, med utsikt över snö gränder och restauranger. Granne med en kyrka som iofs ringer en gång i halvtimman, men också bjuder på fantastisk körsång. När jag gick förbi igår hörde jag en gosskör och var tvungen att stanna och lyssna.

Som sagt, det är långa dagar. Vi äter massor och äter ännu mer. Här är första kvällens middag, som intogs på Restaurate Meeting, 5 minuter bort. En trerätters med lufttorkad skinka, kotletter med grönpepparsås och créme caramel och till detta lokala viner såklart. Jag går inte hungrig om man säger så…

Nu har jag inte tid att skriva mer, men kolla min Instagram @marlenerinda där uppdaterar jag så fort jag hinner.

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube