Det har varit lite tyst här i några dagar. Anledningen är att vi varit på jobb i Spanien och haft fullt upp!
I fredags åkte vi till Scandic Hotel Arlanda för att ha nära till flyget dagen efter. Vi gör så för att få en lite lugnare start på resan och ha närmare till flyget. Vi brukar köpa några vouchers på övernattningar, som Scandic haft erbjudanden på under Black Friday i några år. Så en övernattning har kostat runt 6-700 kr för oss två. Himla bra just när man ska resa iväg.
Scandic vid Arlanda ligger i Arlanda Stad och är ganska nytt, från 2016 tror jag. Med SL-buss tar det kanske en kvart från Märsta station, då får man gå en liten bit. Flygbussen stannar sedan direkt utanför hotellet och tar ca 5-10 minuter till terminal 5. Den måste numera bokas, det gör man enkelt via bekräftelsemailet för bokningen.
Hotellet är jättefint! Det är smarta lösningar och otroligt trevlig personal. Det enda negativa är att lyset på toaletten är automatiskt och jag går upp på nätterna. Då vill jag gärna ha släckt för att inte vakna mer än nödvändigt. Här har man inget val, kanske klimatsmart – men jag gillar det inte!
Rummet var lagom stor, sängen skön och vi sov kanongott! Något av det bästa som finns är väl hotellfrukost? Här är frukosten generös, fint upplagd och allt är jättegott! Titta bara på äggen! Hur söta är de inte. Så himla bra start på dagen
För en gång skull hade vi gott om tid och satt länge och åt. Vi visste att vi inte skulle äta ordentligt igen förrän sent på kvällen, så vi åt en rejäl frukost för säkerhets skull. Men vi köpte med oss mackor också såklart. Vi tycker att detta är en bra start på varje resa. Det blir lixom lite lugnare. Så vi gör samma sak om ett par veckor, men ett annat hotell. Hur brukar ni starta er resa?
November är här och här i Tumba har vi fortfarande plusgrader, jag är väldigt glad för det! Om man bortser från klimatförändringar och sånt så gillar jag varma och snöfria vintrar. Med tanke på elpriset så önskar jag en mild vinter, håller tummar och tår för det
Vi kämpar på med våra promenader, målet är fortfarande två om dagen. Men det funkar sådär… vi har mycket jobb och många resor, så tid är en bristvara just nu. Träningen sköter jag däremot hyfsat, tre gånger i veckan. HÄR finns mitt enkla träningsprogram som jobbar igenom hela kroppen på bara 15 minuter.
Maten har vi hyfsad kontroll på, när vi är hemma – på resor blir det ju sådär… och sömnen kämpar vi på med såg gott vi kan… Överhuvudtaget gör vi så gott vi kan med det mesta. Livet är inte jätteroligt just nu.
Det mesta passar faktiskt i matlådan den här veckan. Återigen uppmanar jag er alltså att laga mer mat än ni behöver för stunden och lägga i frysen. Det är så skönt att bara ta fram när fantasin eller tiden tryter.
För första gången på väldigt länge är vi helt ikapp med att skriva recept, vi har legat lite efter. Men nu är alla våra lagade rätter omskrivna och recepten är tidsinställda på Du i Fokus. Vi tog förra helgen bara för att skriva recept och jobba ikapp, nu är iaf stressen lite mindre. Jag avskyr när saker läggs på hög, tyvärr händer det lite för ofta.
Ni som är med på instagram @marlenerinda ser när det kommer nya grejer ur vårt kök, det mesta är både lätt- och snabblagat och med ingredienser man nästan alltid har hemma.
Det är dax igen! Äntligen har alla bitar kring vårens husbilsträff trillat på plats. Mycket har trasslat men nu är det dax att avslöja alla detaljer 🙂
Datumet bestämde vi redan på förra träffen, som var den första som vi arrangerade tillsammans med Ludde och Annelie aka Our Third Home. Då var det påsk, i början av april och ganska kallt. Så vi sköt på lite på nästa träff, till Kristi himmel, 18-21 maj – då borde det nämligen vara hyfsat varmt och skönt.
Platsen var det värre med. Förra gången var vi i Sölvesborg, många ville ha mer norrut så fler kunde komma. Ok, sa vi och började fundera. Valet föll på Vadsten, men föll bort lika snabbt när vi hörde att det planerades för en annan träff där. Så vi letade vidare… vi gjorde en omröstning på facebook där resultatet visade att många ville ses i Värmland. Vi hittade bra platser, men lyckades inte få till nåt bra pris. Förrän nu! Valet föll slutligen på Sunne i Värmland.
First Camp i Sunne har varit otroligt tillmötesgående och gett oss ett kanonpris -180 kr per natt! De tar emot bokningarna och svarar på alla frågor om campingen och boende. Vi har bara fixat datum och plats och har inget med bokningen att göra. Man ska göra det man är bäst på lixom 🙂
Alltså:
Datum: 18-21 maj 2023– gemensam middag 20/5 kl 17.00
Märk mailet med ”husbilsträffmaj23”, bifoga datumen ni vill vara där samt namn, adress och telefonnummer.
Om allt går som det ska, kommer ni att få ett ”Tack för ert mail” direkt och sedan får ni en bekräftelse i april med hela er bokning. Detta för att det beror på hur många vi blir, vart på området vi hamnar. Blir vi lika många som sist hamnar vi på ett större området, blir vi färre får vi något av de mindre. På så sätt kan det bli lite mer samlat än sist.
Campingen ligger precis vid sjön Fryken och här finns en massa olika aktiviteter, för den som vill. Man umgås på sina egna villkor, inget som är uppstyrt av oss innan, mer än vår gemensam middag och den blir på lördagen den 20 maj kl 17.00. Då dukar vi upp långbord mellan bilarna, sist var vi 130 personer som åt tillsammans 🙂
Martin och jag kommer att stå på campingen och jobba redan från söndagen innan, Ludde och Annelie kommer i mitten av veckan. Antar att det blir en live på youtube på torsdagen och/eller fredagen. Det återstår att se, men tack vare livesändningarna kan fler vara med även om man inte är på plats fysiskt. Och gemensamma middagar blir det säkert även både torsdag och fredag, men det styrs upp vartefter för de som vill. Man är med på sina egna villkor, som sagt, det finns inget program.
Vi har ingen anmälningslista eller så, men det finns alltså ett event på facebook. Där kan man se på ett ungefär hur många vi blir och vilka som kommer. Vi hoppas såklart att så många som möjligt är med, men huvudsaken är inte antalet utan att vi får några trevliga dagar tillsammans.
Å har man ingen husbil så är man faktiskt välkommen både med husvagn, tält eller bo i stuga (vet dock inte priset på detta). Vi utesluter ingen 🙂
Jag har levt under ganska stor stress de senaste 30 år och blev rejält utbränd första gången 1998. De senaste 10 åren har inte varit särskilt mycket bättre och de senaste två har varit fullständigt kaotiska. Så nu är jag i den berömda väggen igen 🙁
Ni som hängt med här på bloggen vet hur de senaste åren sett ut med sjuka föräldrar, dödsfall, problem med närstående, tvister med olika företag och myndigheter mm mm. Sånt där som är hyfsat normalt under ett liv och går att hantera, om det kommer ett problem i taget. I vårt fall har de kommit tillsammans och hela tiden under fler år. Så jag har tagit slut.
Sedan i mars har jag varit på en mängd olika läkarbesök och undersökningar och nu börjar saker trilla på plats rent fysiskt, psykiskt är det värre. Jag är sönderstressad, på ren svenska. Å det är inget jag kan göra något åt, mer än det jag redan gjort. Efter kontakt med kurator är det jätteskönt att veta att jag inte kunnat hantera min situation på något annat sätt än jag har gjort. Hade jag gjort som alla säger ”och prioriterat mej”, så hade det blivit ännu värre. Ibland kan man inte prioritera sej själv utan att det blir katastrof och det är ett val jag varit tvungen att göra. Även om det känns otroligt orättvist!
Skillnaden mot 1998 är att jag då både var sönderstressad och deprimerad, den här gången är jag inte deprimerad – däremot rejält frustrerad. Förra gången var jag ensam, den här gången har jag Martin – det är en stoooor skillnad. Att dela problemen med någon som faktiskt lyssnar och stöttar är otroligt skönt. Det är hos honom jag skärmar av, pratar av mej och får ovillkorlig kärlek. Han är bäst!
Nu har det alltså gått så långt att jag blivit fysiskt sjuk. I somras fick jag utslag på benen, vid flera tillfällen. Som en miljon pyttesmå vattenblåsor ungefär. Detta återkom vid ett par olika tillfällen. Sen fick jag ont i vänster hand, så pass att jag knappt kan använda den – men man hittar inget fel.
En morgon vaknade jag av att ögonlocken förvandlats till vattenballonger och hängde så tungt över ögonen att jag knappt såg något. Synen förändrades också. Detta har gått tillbaka en del, men nu blir det operation för att ta bort resten. Liknande den jag gjorde 2014, men snittet läggs på ett annat ställe den här gången. Jag sover dåligt, kan vara vaken i timmar på nätterna och är aldrig pigg. Och jag har gått upp i vikt.
Sista jag gick upp i vikt så här snabbt var när jag fick en infektion i kroppen 2010. Då fick jag en massa diagnoser, medicin och gick ner igen. Nu är det alltså dax igen. Så jäkla surt eftersom jag var i mitt livs bästa form för bara två år sedan. Å jag vet ju vad mina andra läkare säger… jag måste vara normalviktig och fysiskt aktiv 30 minuter per dag för att hålla cancern borta. Så ni fattar ju, en stressfaktor till.
Kuratorn frågade om jag behövde en sjukskrivning, men det är ju jobbet och uppdragen som ger mej energi. Att få resa, träffa människor som inte vet något om mitt liv hemma, få sol, värme och glömma allt annat för en stund. Hon fattade tack och lov. Det är svårt att förklara, men att inte vara hemma är enklast just nu. Det är ju därför vi varit ute med Peppe så mycket, han är vår räddning!
Stressen blev så stor att jag tappade nästan alla rutiner. I valet att sova eller promenera, blev det sova. Så våra två dagliga promenader har ofta inte blivit ens en. Jag har tränat, men helt utan energi och ibland inte ens hela passet. Mitt pass är bara 15 minuter, att inte ens orka det säger en del. Å jag har verkligen inte orkat. Det har inte handlat om lust, utan om total energilöshet.
Men nu har jag ändå fått en del hjälp och bekräftelse på att jag hanterar situationen så gott jag kan. Det känns jätteskönt! Vi har även fått ett personligt ombud från kommunen som ska hjälpa till med en del av trasslet med myndigheter osv. Jag kan inte säga mer om det i nuläget. Men det innebär att jag inte behöver ringa mängder med samtal eller ha koll på en massa detaljer. Det är många inblandade och väldigt rörigt. Att prata med myndighetspersoner när skallen inte är där den ska är otroligt påfrestande. Och det tar enormt mycket tid.
före- och efter operationen 2014
Jag bytte vårdcentral då min läkare sedan 11 år slutade väldigt plötsligt och fick otroligt nog tag på en annan helt fantastisk läkare. Tyvärr slutar han nu i december, men Dr A har verkligen gått in för att lösa så mycket som möjligt tills dess. Han har koll på allt det fysiska utom mina ögon, men där har jag min egen ögonläkare Dr G.
Mina ögonlock blev alltså väldigt tunga, så de har legat och skavt mot ögat och på så sätt skapat en inflammation. Mot detta har jag fått en ögonsalva som ska tas tre ggr om dagen, å då ser jag inget på typ en timma efter. Inte lätt att jobba… Å sen blir det operation för att ta bort överskottshuden så fort det bara går. Det ska jag berätta mer om i ett annat inlägg, jag har ju nämligen redan gjort en sån operation en gång…
Men jag erkänner mej alltså sjuk igen, av stress. Trots att jag kände igen symptomen för länge sedan, kunde jag inte stoppa det. Jag har tagit hand om mej så gott jag kunnat, mer kunde jag inte göra. Nu får jag ta hand om sviterna så gott det går och hoppas att eländet ska vara över någon gång. Jag kan inte vara helt öppen med allt, men kan väl säga som så – att det inte syns på utsidan vad en person går igenom och att de allra flesta har någon skit att bära på. Man brukar säga ”Pick your fights” och det är ungefär så jag levt senaste åren. Ett ständigt val mellan pest och kolera kan man säga. En dag kanske jag kan berätta allt. Döm aldrig en annan människas beslut, du har ingen aning om vad h*n går igenom.
Jag vet att man måste prioritera sej själv, men ibland går det helt enkelt inte att göra det utan att förstöra allt man har. Det är iofs också ett val. Jag vet allt det där med att man måste rädda sej själv för att kunna rädda andra… det låter fint och funkar kanske så om man inte måste ta hänsyn till andra som är en nära. Svår att förklara utan att säga allt, jag kanske inte ens borde skriva detta inlägg eftersom jag inte kan säga allt?
Det jag kan säga är iaf att jag inte mått alls bra och gått upp en del i vikt, MEN att jag äntligen ser lite ljus i tunneln och att vi återigen börjat med våra dagliga promenader. Inte två, men iaf en om dagen. Och jag tränar med energi igen! Får jag bara lite sol på nosen och ordning på ögonen, så ska det nog kännas liiiite bättre igen. Jag har levt med detta så länge att det är ett slags normalläge, jag måste bara hinna andas lite mellan smällarna. Prio ett just nu är normalvikt igen, allt för att hålla cancern borta. Går det så går det…
Jag ger aldrig upp! Särskilt inte när det gäller min hälsa!
Sedan vi kom hem från sommarens långresa har vi fixat mängder med sk ”måsten”. Nu i helgen var vi supereffektiva 🙂
Har man hus så har man alltid något att göra och massor som man alltid ligger efter med. Mitt hus är byggt -65 och har alltså några år på nacken. Jag har bott här sedan -92 och hållit efter så gott jag kunnat.
Mellan 98-08 var jag ensam, barnen var små och jag var ganska pank. Ändå bytte jag fönster och tak, jag sparade och gnetade för att inte ta lån och klarade det otroligt nog. När Martin flyttade in blev ekonomin såklart bättre och han kunde även hjälpa till. Det är inte lätt att ta hand om ett hus helt själv.
Under pandemin renoverade bla vi hela förrådet och garaget. Vi byggde även altanen på baksidan och målade sockeln runt huset. Men det finns ju som sagt alltid något mer att göra. Mycket har vi gjort senaste veckorna. Dessutom har vi fått upp solpaneler också, dem har vi dock inte installerad själva.
Det mest akuta var entrétaket som bokstavligt talat höll på att rasa. En stolpe som höll upp taket var helt murken redan förra året, nu var den helt av och hängde i luften… den har vi äntligen bytt ut mot en ny fräsch. Takplasten var sprucken på flera ställen och lappad mer än en gång. I helgen blev det ett nytt. Så nu orkar taket bära snö och läcker inte in längre när det regnar. Skönt att få gjort!
Jag har sett hur mossa växt uppe på garagetaket, lagret blev tjockare och tjockare. När stegen ändå var framme i helgen passade jag på att klättra upp och borsta taket rent och se över det ordentligt. Så nu är även det gjort!
Med virke och plastskivor borta ur garaget kunde vi äntligen köra in lilla bilen igen. Vi borde bytt till vinterdäck, men det hann vi inte. Vi skulle byggt ett litet tak till boxarna för solpanelerna också, men det hann vi inte heller.
Däremot städade vi av i trädgården, lämnade tillbaka verktyg och var till sopen med skräpet som blev av renoveringarna och lite annat smått och gott. Vi storhandlade och började storstäda även inomhus. Jag bokstavligen skrubbade delar av köket. Jag hann inte klart, men iaf det mesta.
Vi hann dessutom nästan göra mattor till husbilen. Vi ska ju testa att vintercampa och vill ha lite mjukt på golvet. Så vi har köpt matta på metervara och klippt ut delar. Nu ska de bara finjusteras innan de är färdiga att läggas på plats. Mycket billigare att göra själv, men väldigt pilligt. Det ni ser är alltså vår golvyta i Peppe, gången mellan sängen och förarstolen samt utrymmet under bordet, inte så mycket när man ser det så där. Men vi får plats 🙂
Man kan lugnt säga att vi varit produktiva och är nöjda med helgen, även om det finns en del kvar att göra. Jag är så trött på detta nu, 30 år är en rätt lång tid. Som sagt: har man hus har man alltid något att göra. Jag vill inte ha något att göra längre… Så om några år har vi inget fast hus, då rullar vi runt på vägarna och har huset med oss. Som jag längtar 🙂
November knackar på dörren och vi har bara en höstmånad kvar, sen räknas det som vinter. Vädret har varit hyfsat hittills kan man väl säga, det jobbigaste är väl mörkret och de kalla mornarna. Men vi är faktiskt på väg till solen, så vi klagar inte 🙂
Just nu planerar jag veckomenyer och skriver för flera veckor framöver. Vi lagar mycket mat och lägger i matlådor i frysen. För mej är planering väldigt viktigt för att helt enkelt må bra. Hälsan står på flera ben kan man kanske säga: Kosten och återhämtningen är lika viktiga, sen kommer fysisk aktivitet – men man får absolut inte glömma skrattet! Det är superviktigt!
Och för mej är även planering otroligt viktigt, om alla de andra ska funka. Har jag veckomenyn planerad och matlådor i frysen så kan livet köra ihop sej, då vet jag att iaf kosten kommer att funka. Och äter jag ordentligt och rör på mej, så sover jag bättre. Nu påverkar ju även yttre faktorer som jag inte kan göra något åt, men finns grunden så går iaf inte allt käpprätt åt skogen.
November blir en hektisk månad med flera resor och sen kommer advent med test av ett gäng julbord. Planeringen måste finnas där, för att allt ska funka.
Här är veckans matsedel:
Måndag: VodkaPasta (18 PP för all sås, plus pasta)
Är det höst och pumpasäsong så är det. Testa pumparisotton, den är så god! Funkar hyfsat i matlådan också. Nästan allt den här veckan passar faktiskt i matlådan, så gör lite extra och lägg i frysen.
Ska vi lyfta fram någon rätt lite extra så måste jag förstås slå ett slag för kycklingen och den afrikanska grytan som är svingoda, missa inte dem. Och pizzarullen såklart!! Vi gör den i en sk Omnia, som är en kanonuppfinning för oss i husbil, husvagn och båt, men den går såklart även att göra i vanlig ugn. Såååå gott!
Det är alltså en himla god vecka. Hoppas ni vågar testa någon av rätterna. Berätta gärna vad ni tycker och lägger ni upp en bild får ni gärna tagga @marlenerinda så jag ser 🙂
Ibland får jag göra lite extra roliga, viktiga och annorlunda saker. Som i söndags när jag fick hänga med vännerna Magnus och Henrik Rongedal på välgörenhetskonsert mot ALS. Vilken härlig söndag det blev!
När jag såg att Bröderna Rongedal skrev att det skulle vara med på välgörenhetskonsert i Salem, frågade jag om jag fick hänga med. Martin var bortrest med jobbet och jag var ensam, så det skulle bli lite tidsfördriv med sköna människor. Salem är ju dessutom bara några minuter bort, inte ofta det händer grejer där vi bor – så det är bäst att passa på 🙂
Min tanke var att jag skulle kunna dokumentera hela dagen från början till slut. Soundcheck, bakom kulisserna, scenen, konserten… ni fattar. Så jag frågade om jag fick vara ”en fluga på väggen”. Å det fick jag!
Kl 13 parkerade jag i Salems Centrum och av en händelse parkerade Micke Syd (trummis i Gyllene Tider) samtidigt, brevid mej. Det var ett kärt återseende, vi ha inte sett på länge. Han är en av de mest ödmjuka och trevligaste människor jag vet inom musikbranschen. Micke är alltid vänlig och frågar alltid hur man mår, för att han vill veta – inte bara för att vara artig. Vi gick tillsammans till biograf Murgrönan där konserten skulle vara. Nästan alla var redan på plats.
Innan en konsert är det såklart massor med jobb. Scenen ska fixas, instrumenten ska på plats, tekniken ska riggas och en massa annat som jag knappt känner till. Alla har sin roll och den här dagen var verkligen proffsen på plats. När folk som vet vad de gör och känner varandra väl, blir det nästan som en dans när de arbetar tillsammans. Alla vet exakt vad de ska göra, så otroligt häftigt att se. Jag kommer inte ihåg alla namn, men så sköna lirare allihopa. I det här gänget finns även en maskot i form av en supergullig hund, jag föll såklart direkt. Som alltid 🙂
Konserten arrangerades av Lili & Susie tillsammans med Ulla-Carin Lindquists stiftelse. Stiftelsen samlar in pengar till förmån för forskning och informationsspridning om den dödliga och obotliga sjukdomen ALS. Syftet med konserten var såklart att bidra så mycket man bara kan till detta. Nu kanske ni som läser känner att ni också vill hjälpa till, då kan ni antingen swisha en summa till 123 900 04 98 eller sätta in en slant på PG:90 00 49-8. Minsta korvöre är välkommet.
Ni vet säkert att Börje Salming är en av många som kämpar mot sjukdomen. Han hade skänkt en av sina hockeyklubbor som vinst till insamlingens lotteri. Bland vinsterna fanns även biljetter till Gyllene Tiders kommande turné, julbordsshow med Rongedalarna på Djurönäset, skivor och en massa annat. Fina vinster som hamnade hos många glada vinnare.
Tillsammans skapade Lili och Susie, Bröderna Rongedal, Micke Syd, Suzzie Tapper, fantastiska musiker och tekniker en så otroligt fin konsert, med härliga Suzanne Axell som konferencier. Jag vet inte hur mycket pengar som samlades in, men ett hyfsat bidrag blev det nog. Biljetterna kostade 250 kr, då bjöds man på en 2-timmar lång och väldigt intim musikupplevelse. Snack, humor och personliga berättelser i en perfekt blandning. Och hits på hits på hits. När Lili & Susie drog igång Oh Mama (som fyller 35 år i år) gick publiken loss totalt. Jag dansade nog för mycket, eftersom bilderna blev sådär 😛
Det var en så otroligt mysig dag! Coola artister kan man tycka, i mina ögon fina och otroligt ödmjuka medmänniskor. Rongedalarna, Micke Syd och Suzanne känner jag alltså sen tidigare och tycker otroligt mycket om. Vi träffas oftast på fester runt om i Stockholm, de är där som gäster och vi är där med våra kameror. Martin fotar dem mest på röda mattan och jag filmar minglet. Sen brukar vi hamna tillsammans, äta och avsluta kvällen ihop.
Efter att ha umgåtts med Lili, Susie och Suzzie en hel dag så här nära, är jag full att beundran och respekt. Systrarna rycker verkligen in där det behövs, fixar insamlingar och bidrar. Jag blev så glad när Lili sa ”nu kan du räkna in oss som vänner också”. Och Suzzie Tapper, vilken krigare! Full av liv och kraft, trots Parkinson och konstant medicinering. Hon har en liten magväska med en medicinpump och en slang som går in i hennes kropp. I början av konserten berättade hon att hon höjt medicinen för att orka dagen och nu var lite extra sprallig.
881 bilder och 5 timmar senare åkte jag hem, påfylld med energi och nya vänner. Musiken fanns fortfarande kvar i min kropp, som kändes rätt avslappnad trots att jag stått upp i så många timmar och fotat. Bilderna från själva konserten blev sådär… men bilderna bakom scenen blev bra, några väldigt bra till och med. Det var ett väldigt tacksamt gäng att hänga med, där alla är nära vänner och jobbar för en gemensam sak. Så hjärtliga och inkluderande. En otroligt härlig dag helt enkelt. Det gör jag gärna om!
Jag är så otroligt glad att jag fick hänga med alla de här härliga människorna. En fin dag att lägga nära hjärtat i minnesbanken 🙂
Under sommaren var det mycket feelgood och jag plöjde verkligen böcker. Nu har jag inte lika mycket tid, men någon bok i veckan blir det ändå. Senaste tiden har jag fokuserat på spännande böcker.
Jag gillar att varva mellan feelgood, spänning och biografier. De sistnämnda är mina favorter, tätt följt av mysiga feelgood. Men ska det bli en bra mix, så måste jag även få ett och annat litet mord. Nu har jag fått massor!
Här kommer en hög med några riktigt spännande böcker!
Jag brukar ju fundera lite på hur författare som skriver riktigt läskigt egentligen är funtade. Mons Kallentoft är en av dem, han böcker är i viss fall heeelt skruvade men så jäkla bra!
Kärlekens Algoritm är första delen i thrillerserien Underdogs och den var lite svår att komma in i, men när jag väl gjorde det så gick den inte att lägga ifrån sej. Det är en fördel att den inte är så tjock, för jag sträckläste och fick inget gjort.
De handlar om Elle som sliter i köket på Brasserie Astoria, för att helt enkelt överleva. I en cell på Österåkers säkerhetsavdelning sitter hennes pappa på livstid, för ett mord han inte begått. Eller? Elle söker sanningen och i jakten på den möter hon kriminalpolisen Leo Madvig som utredde fallet, den gränslösa men dödligt lojala transpersonen Lulu och det muskelsjuka datageniet Vic. Tillsammans försöker de ta reda på vad som faktiskt hänt och hur de ska få hennes pappa fri.
Mons Kallentoft är en otroligt intelligent författare som behandlar ord på ett alldeles särskilt sätt. Hans sätt att skriva är unikt och alltid lika fängslande. Det är mörkt och spännande men kärleken och vänskapen finns också där. Jag gillar den och ser fram emot nästa del i serien.
Detta är den fjärde delen i Köpenhamnsserien som jag tycker så mycket om. Polisinspektörerna Werner och Kørner börjar kännas som gamla härliga bekanta. Den här gången hittas ett halvt lik i en park i Köpenhamn. Anette Werner blir ensam ansvarig för utredningen, som så småningom leder henne till Bornholm och till Jeppe Kørner som har tagit tjänstledigt och arbetar som skogshuggare efter en tuff separation.
Esther de Laurenti, pensionerad akademiker, är också på Bornholm. Hon ska skriva en biografi över antropologen Margrethe Dybris och i Dybris hus hittar hon brev och anteckningar som ger en överraskande bild av en händelse som kastar nytt ljus över brottet som Anette och Jeppe försöker lösa.
Katrine Engberg har en fantastisk förmåga att knyta ihop parallella historier på ett väldigt snyggt sätt. Böckerna är ofta rätt blodiga och morden ganska makabra. Det är knepigt att avslöja mördaren och sånt gillar jag!
Under pandemin isolerade sej Viveca Steen i sitt hus uppe i Åre och skrev första delen i serien om Åremorden. Den var såååå bra! Detta är den andra delen och den tredje ligger faktiskt redan i min ”att-läsa-hög”.
Den här gången är det sportlov i Åre, då ett illa tilltygat lik hittas en bit utanför byn. Offret är en lokal kändis som inte har några kända fiender. Hanna Ahlander är kvar på sitt vikariat hos Årepolisen och hoppas på en fast tjänst. Hennes kollega Daniel Lindskog slits mellan familjen och arbetet.
En frikyrklig sekt har fått starkt fäste i de isolerade byarna nära norska gränsen. Där råder strikta regler för kvinnorna. Unga Rebecka drömmer om att tjäna Gud som trofast pastorshustru, men hon blir mer och mer utsatt och isolerad. När nya hemligheter avslöjas börjar en allt mörkare historia nystas upp. Hanna och Daniel dras in i en komplicerad utredning som bokstavligen handlar om att överleva.
Viveca Steen är nog en av våra skickligaste författare. Hon lyckas med konstycket att skriva om mord på ett snyggt sätt, vilket ju ändå borde vara en omöjlighet. Miljö- och personbeskrivningarna är så realistiska så man ser dem framför sej. Det är oftast knepigt att lista ut mördaren och det är ett stort plus i min värld. Jag tycker så mycket om hennes böcker och ser verkligen fram emot nästa.
Camilla Grebe är en rätt ny bekantskap för mej, en väldigt angenäm sådan. Detta är den tredje boken av henne som jag läser och jag trodde nog att det skulle vara en fortsättning på ”Husdjuret”, men det var det inte. Detta är något helt nytt och det är så otroligt bra!
Det handlar om familjen Andersen och börjar med Lykke Andersen står anklagad för mord på sin man. Hon är redaktör, författarhustru, tonårsmamma och, enligt omgivningen, inte ett spår våldsam. Lykke vägrar att tala med någon annan än kriminalkommissarie Manfred Olsson som är en del av hennes familjs fruktansvärda historia.
Vartefter nystas en förfärlig historia upp innehållande familjetragedier, kärlek, lögner och svek. Det är så otroligt intelligent skrivet och väldigt, väldigt bra! Språket, miljöerna, karaktären – jag är såld! Och utgången är inte helt enkel eller självklar, får man ens veta sanningen…? Kan det till och med vara rätt att mörda? Hur långt kan man gå för att rädda sin familj? Svåra frågor.
Nu tar jag en lite ”mjukare” hög med böcker, jag behöver mys och feelgood så här i höstmörkret. Och snart börjar julböckerna att trilla in, då blir det mys på riktigt!
Vi har passerat mitten av oktober och haft första nattfrosten. Promenaderna ute går snabbare, det är kallt och blir mörkt tidigare. Vi har mer bokade grejer vilket innebär att kvällspromenaderna har blivit betydligt färre tyvärr. Men det finns en lösning!
Som tur är, så är jag lyckliga ägare av ett löpband – där blir promenaderna desto fler nu. Stegen kanske inte blir riktigt lika många, men det blir iaf lite fler än om jag inte haft bandet. En bra lösning för mej!
Å det är ju det som är grejen med det mesta; att se lösningar istället för hinder. Det mesta går ju faktiskt att hitta en lösning på om man bara lyfter blicken lite och även är villig att röra sej på lite okänd mark. Att bara säga ”nej, det går inte” är inte min grej!
Lax- och spenatsåsen, kasslersåsen och lövbiffsgrytan är bra till matlådan, så gör lite extra. Tacogratängen är superenkel och snuskigt god! Äppelkakan måste ni bara testa! Gillar ni att baka? HÄR finns massor med förslag till ”lättare” bak 🙂
Nu är det bara en vecka kvar av oktober och två månader kvar av året. Inte min favorittid direkt, men men… bara att kämpa på. Gör en riktigt bra vecka, det ska jag försöka göra!
Ni som hängt med här ett tag vet att jag har sk cancermarkörer i blodet och kollas regelbundet på både in- och utsidan. Under sommaren har hudläkaren fått jobba.
Jag har hundratals med födelsemärken och jag tror att jag var kanske 9 år när de första togs bort. Sen har det bara fortsatt. Under åren har min husläkare haft koll på mej, numera är det en hudläkare på hudmottagningen i Älvsjö som har stenkoll. Ungefär var sjätte månad kollar han igenom mej och skickar mej på operation varenda gång.
I somras opererades en prick på magen bort och ett par på ryggen fotades. Han trodde inte att det var någon fara, men när jag var tillbaka efter vår långresa bokade han operation direkt. En av prickarna hade växt fort och måste bort. Så den tog jag bort för ett par veckor sedan och nu blir det koll igen i januari.
Ibland skapas märkena bort, då blir det ju bara ett litet skrapsår som läker snabbt. Men oftast blir det en operation och stygn. Sitter de så att jag ser dem, tar jag enkelt bort dem själv. Onödigt att uppta en tid hos sjuksköterska när man kan göra det själv. Men den som togs senast var ju på ryggen, knepigt att ta stygnen själv lixom… Men jag instruerade Martin, så efter en kort tvekan fixade han det utan problem. Så nu kan han sätta upp det på sin CV också 🙂
Mina läkare har aldrig sagt något om solen eller att sola, de tar nog för givet att alla känner till riskerna och hur man solar säkert. Däremot har jag fått order att smörja mej med vanlig lotion för att hålla huden mjuk, då sprids tydligen inte cancercellerna lika lätt. Inget jag hört någon annanstans, men känns lite logiskt på något sätt.
Nu får vi se vad som händer i januari, men jag är rätt säker på att ytterligare ett märke på ryggen måste bort. De tar lixom aldrig slut…
Förra året vid den här tiden, hämtade vi Peppe (husbilen) från verkstan och hade vår sista helg ute på rull. Sen packade vi in honom, med tungt hjärta, för en 5 månader lång vintervila. Det behöver vi inte i år!!!
Redan när vi förberedde Peppe för första turen i våras, sa vi att han aldrig mer skulle få stå hemma så länge fler vintrar. Det var låååånga månader, när vi bara såg honom stå där och längta ut. Där och då bestämde vi oss för att fixa vinterdäck så vi kan åka även på vintern. Eller iaf förlänga säsongen lite.
För någon månad sedan började jakten på däck på riktigt. Vi kollade blocket och olika husbilssidor med tillbehör, där vi även la in efterlysning på vad vi ville köpa. Det finns mycket begagnat, men det ska ju vara bra grejer också. Många vill dessutom ha alldeles för mycket betalt, begagnat är ju ändå begagnat.
Men så hörde en person av sej, han hade rätt däck till ett helt ok pris och bodde dessutom bara ca 7-8 mil bort. Lagom för en helg på vift. Så för två veckor sedan packade vi ihop oss och rullade iväg mot skogarna utanför Uppsala. Vi började åka efter jobbet på fredagen och körde bara en liten stund innan vi körde rätt ut i skogen och ställde oss på en liten parkering vid en sjö. Jättefint!
På lördagen fortsatte vi en bit norrut och sedan in i skogen igen, för där fanns däcken. Glada lastade vi in dem i Peppe och åkte därifrån. Äntligen hade vi det viktigaste för att åka även i vinter. Nu är ju bilen inte riktigt gjord för vinterväder, men står vi bara där det finns el så klarar vi oss. Vi har en jättebra fläkt som värmer snabbt och effektivt.
Vi ville såklart inte åka hem direkt, utan åkte till Österbybruk som var på vägen, typ… Har ni varit där? Så himla fint! Där finns en liten fin camping, Simbadets Camping, som är omringad av vatten och med gångavstånd in till det pyttelilla centrumet. Här parkerade vi för att utforska staden, campingen och bara ta det lugnt. Det blev en rätt bra promenad, det var ju sååå fint! Hit kommer vi gärna tillbaka.
Men det duger ju inte att bara ha vinterdäck, de måste ju sättas på plats också. Så när vi kom hem bokade vi tid hos gummiverkstaden i närheten och i tisdags fick Peppe sina nya sulor. Så himla smidigt. Nu kan vi åka iväg OM vi vill även i vinter, eller åka iväg lite tidigare i vår. Det lutar väl mer åt det senare, i november har vi fullt upp med flera resor, i december är det test av julbord och i januari åker vi till Mauritius. Så just nu hinner vi inte så mycket även om vi vill, men i februari finns det hyfsat gott om tid. Då finns det alltså inget med bilen eller säkerheten som hindrar oss 🙂
Det finns nog ingen som blivit så glada över fyra vinterdäck som vi. Vi är löjligt glada faktiskt. Även om vi packar ihop Peppe om några veckor, så blir det iaf inte i fem månader. Nu känns det mer rimligt och längtan blir inte alls lika lång. Vi passade dessutom på att testa däcken helgen som var. Då tog vi oss till Strängnäs i några dagar, bara 5-6 mil bort – man behöver inte åka så långt för att ha lite mysigt. Huvudsaken är att vi får komma bort lite och det fick vi.
Det bästa som finns är att vakna i Peppe och knappt veta var man är och sedan få upptäcka en ny spännande plats. Vi älskar verkligen vårt husbilsliv!
Tyckte det var söndag nyss! Dagarna och veckorna går så otroligt snabbt. Det passar mej perfekt! Jag vill gärna ha ett nytt år och vår igen. Jag är rätt trött på 2022 nu, även om detta år varit bättre än det förra.
Senaste veckorna har gått i ett! Det har varit premiärer och shower om vartannat, så som vi tycker är roligt – men det skulle ju inte skada om de spreds ut under året istället för att klumpas ihop i sep/okt och jan/feb. Så man får glädje året om lixom 🙂
Vi har fortfarande inte redigerat alla filmer från Norrlandstrippen och vi har mängder med recept att skriva ihop. Nästa helg är jag ensam, Martin ska iväg med jobbet, då ska jag försöka att både jobba, städa och sova ikapp. Vi får väl se hur mycket jag lyckas med.
Ni som hänger med på instagram @marlenerinda brukar få en liten tjuvkik på experimenten som kommer ut ur vårt kök. Jag skriver recepten så fort jag kan och sedan kommer de på Du i Fokus vart efter. Å så småningom hamnar de i en veckomatsedel. Just nu har det varit lugnt i experimentköket, men det blir snart fart där igen.
Just den här veckan är det inga nya recept som finns med, men jag tror inte att pastan med vit tonfisksås varit med i någon matsedel förut. Testa den!
Den här veckan passar tonfisken, kasslern, kycklingen och grytorna som matlådan dagen efter, eller som matlåda i frysen, så passa på att göra lite extra. Vi är bara två personer i hushållet, vi lagar alltid till minst fyra så har vi till matlådor. Då behöver man inte stå och klia sej i skallen en kvart före lunch, det är bara att ta fram en låda och tina upp.
Domodan är magiskt god, en av mina favoriträtter och tar mej ”hem” till Gambia… så den måste ni testa! Vi gör den på kyckling, men ska testa med räkor någon gång.
Vi får ju gå på en del galor och en av de roligare är Kristallen. Det är som en jättestor personalfest för tv-folk kan man nog säga. Alla kanaler är ju där 🙂
Första gången jag var på Kristallen var för att hjälpa en fotograf att ”ta namn” som det kallas. Min uppgift var med andra ord att ta namnen på de som fotograferades på röda mattan. Kan låta simpelt, men det är ett jäkla tempo och många drar samtidigt i de sk kändisarna. Jag gillar inte den uppgiften alls.
Efter ett långt uppehåll var det dax igen och den här gången var Martin med som fotograf och jag stod med filmkamera och gjorde intervjuer. Mycket roligare! Medan Martin står på sin plats i flera timmar, kan jag röra mej fritt både utomhus och inomhus. Jag försöker att vara lite överallt, så att ni som ser på filmen ska känna att ni är med på plats. Så just den här gången stod jag mycket vid entrén utomhus, där det ändå bildades kö för att komma in till röda mattan. Då hade jag gott om tid att prata med folk. Tareq Taylor, Suzanne ”Fråga Doktorn” Axell, Reneé Nyberg och David Hellenius var några som fångades på film där i kön.
Under galan sitter vi ibland i ett sk pressrum, ibland är vi med inne i salongen, men den här gången var vi inte det. Det är rätt skönt att ha ett eget ställe som är lite lugnare. Där kan vi ställa av oss våra grejer, vi får mat och kan ladda kameror och mikrofoner som tagit slut. Vi följer det som händer i salongen på en stor skärm, som på en bioduk ungefär. När det är reklampaus för er tittare, passar både vi och gästerna på att sträcka på benen och gå på toaletten.
En sån här dag börjar vid 15-tiden för oss, vi ska vara beredda när första gästen dyker upp och det kan vara flera timmar innan sändning. Den här gången var det kanske 800 inbjudna, säg att minst hälften av dem ska fotas på röda mattan. Det tar sin lilla tid. Är det direktsändning så MÅSTE alla sitta på sin plats minst 5 minuter innan, de sista får alltid jagas in. Är det inte direktsänt, så är det nästan alltid minst 15 minuters försening.
Fotograf: Martin Jikita
När sändningen är över vid 22, försöker vi att jaga rätt på vinnare och prata med dem. Den här gången gick det inte alls bra. Fotograferna får komma in i salongen för att ta vinnarbilder, men den här gången var det ingen som styrde upp det så det blev lite pannkaka. Vi brukar vara hemma vid midnatt och dyker i säng direkt. Morgonen efter ska Martin jobba med sitt ”vanliga” jobb och jag ska redigera bilder och skriva en text.
Tre bilder på varje gäst, låt säga att kanske 450 fotades… det blir rätt många bilder att redigera. Det tar minst hela förmiddagen och sen tar texten kanske ett par timmar att skriva. Så när andras arbetsdag är slut börjar min artikel bli färdig. Efter en snabb middag är det dax för Martin att börja redigera filmen som i bästa fall blir klar under kvällen och laddas upp under natten. HÄR ser ni filmen från årets gala.
Så det ni ser på tv ett par timmar, är alltså över ett dygns arbete för oss. Det tänker man nog inte på. Ändå är det något av det roligaste vi vet! Å just Kristallen är en riktigt härlig gala, med glada gäster och ännu gladare vinnare. Nästa stora gala är nog Guldbaggen, om vi är hemma då…
Sedan vi kom hem från Norrlandstrippen har allt rullat på i en galen takt. Direkt när vi kom hem var det dax för Formex, årets roligaste designevent och nu senast var jag i Italien. Däremellan har nästan allt handlat om teater och sånt som händer på scen. Förra veckan såg vi tre olika ”gubbar”; först ut var Lennie Norman, sedan såg vi Björn Skifs och i söndags var vi på en galen show med Danny Saucedo!
När jag var liten hade vi en tobaksaffär i Björkhagen i Stockholm. Varje dag kom Lennie Norman in och köpte dagens tidning samt ett paket Gauloises (franska cigaretter). Jag var kanske 4-5 år, men kommer ihåg att han var en av de kunder som jag fick ta hand om och slå in hans köp i kassan. Sedan träffade jag honom på Norra Brunn igen, typ 35 år senare, och han gapskrattade när jag berättade om detta. Han kom ihåg mej!
I onsdags var vi på hans turnépremiär av den uppdaterade showen Gubbvarning 2.0. Många tycker nog att han är lite vass i sin humor och kanske lite för grov också. Jag förstår att man kan tycka så, men är helt ok med det själv. Showen är 90 minuter och tiden går snabbt! Lennie slänger käftsmällar år alla håll som värsta kulsprutan. Publiken skrattar, men ibland sätter man även skrattet i halsen. De under 50 hänger knappt med alls… det är nämligen ganska många skämt om sånt som hände för ganska länge sedan. Vi gillade det och fick lite energipåfyllning. Det där med att glömma allt utanför för en stund, funkade bra 🙂
På torsdagen var det dax för något jag verkligen sett fram emot; Björn Skifs på Hamburger Börs. Jag har en personlig koppling även här, men i lite vuxnare ålder. När jag var 17 jobbade jag på SF och fick assistera vid olika saker när man spelade in filmen Strul. Under åren har vi stött på varandra och hälsar alltid hjärtligt. När jag var liten var det komikern Skifs jag såg först, sen kom musiken. Efter Strul fick vi varsin CD med all musik från filmen och först då började jag nog lyssna på honom ”på riktigt” även om jag såklart visste vilken musik han gjort tidigare.
I showen ”En värld av Skifs” hade jag såklart önskat något från filmen, men se det fick jag inte. Däremot fick vi en helkväll med musik, mysigt mellansnack, härligt sällskap och väldigt god mat. Showen var elegant och rätt lågmäld, snygg är nog rätt ord. Jag hade dock önskat lite mer upptempo, särskilt i slutet så man lixom dansat därifrån. Men en otroligt mysig kväll!
Dansade ut, gjorde vi däremot i söndags efter Danny Saucedos ”The run(a)way show 2.0″. Asså… va hände? Vilken show!!! Jag har ingen relation alls till Danny, kan inte ens säga en låt spontant om någon skulle be mej. Men vilken artist! Jösses alltså, jag blev helt knockad.
Vi kom in på Cirkus och såg en rätt enkel scen, som en cat-walk ungefär och det var det också, iaf i början. Hela showen börjar med en slags modevisning med en slags futuristiska kläder i haute couture. Så läckert. Sen dräller det av häftiga kostymer i hela showen, alla designade av NA-KD.
Det är högt tempo från början till slut, men med lite lugnare inslag mellan varven. Tillsammans med Dannys lågmäld mellansnack blir allt så jäkla bra. Scenen såg alltså enkel ut, men det var bara som det såg ut. Det hängde 20 trianglar i taket som lystes upp och flyttade runt i olika formationer. Jag hade kunnat titta på bara dem i timmar, så läckert! Tillsammans med de 10 professionella dansarna blev showen ett magiskt paket som vi kunde njutit av hela natten. Det var som att vara inbjuden till Dannys privata fest och inte vilja gå därifrån. Årets bästa show, utan tvekan.
Det blev alltså tre shower, tre helt olika ”gubbar” på fem dagar. En stå-up-show, en mysig krogshow och en supershow i Las Vegas-format. Så totalt olika och det är ju det som är så härligt med musik och scen. Där finns något för alla smaker.
Oktober är här och det är bara 11 veckor kvar av 2022. Hur har det gått med vikten i år? Är ni där ni planerat att vara? Om inte, så finns det fortfarande tid att komma en bit på vägen. På 11 veckor kan man göra rätt mycket faktiskt, allt mellan 2 och 5 kg är rimligt.
Efter en väldigt psykiskt påfrestande period har läkarna konstaterat att min kropp tagit ganska stor skada. Jag är under utredning, har gjort massor med undersökningar och fler återstår. Jag har flera mysko symptom och har gått upp i vikt, så den viktigaste åtgärden just nu är vila. Några kilo hit eller dit är väl ingen katastrof kanske ni tycker, men min kropp mår inte bra och min värk blir värre av för mycket vikt. Därför måste jag gå ner några kilo, så nu ska jag vara lite noggrannare ett tag igen.
Jag tar tag i sömnen till att börja med, den är väldigt viktig för mej och har varit dålig under en lång tid. Vila och återhämtning är så otroligt mycket viktigare än många tror och för mej är den alltså livsviktig. Åsså maten förstås, det har blivit lite för mycket godis och för stora matportioner under en alldeles för lång tid. Så blir det ibland och är helt ok, så länge man sätter stopp. Det har vi gjort nu!
Nu ska vi sköta oss fram till advent, sen får det bli lite som det blir fram till jul. Så tar vi tag i oss igen på juldagen, innan vi åker på semester i januari. Det blir lite knpigt med två jobbresor bara i november och dessutom ska vi testa julbord i år igen under hela advent. Vet inte hur många, men förra året blev det sju stycken har jag för mej…
Grytor och gratänger är enkelt och ger goda matlådor, så det är mycket sånt just nu 🙂
Lördag: Köttgryta (28 PP för hela grytan, plus ris)
Söndag: (Veg) Kålpudding (20-29 PP för hela, plus ev potatis)
Köttgrytan tillhör mina favoriträtter, räkorna är kanongoda och kålpuddingen funkar förstås att göra med vanlig köttfärs också. Vem gillar inte ugnspannkaka!!! Den här veckan funkar allt utom tonfisken i matlådan, så passa på att fylla frysen.
Nu kör vi! Är ni med? Häng med på instagram @marlenerinda och se hur jag lever i min vardag som långvarig Guldmedlem hos Viktväktarna 🙂
